det är väl ett evigt teoretiserande av livet
hur kan människan försöka göra en teori av anden
hur göra en teori av ett väsen vilket är så förflyktigat
ett väsen vilket är andedräkt
då vi säger förflyktigat; tyd icke detta ord beteckna anden vara svag eller försumbar
att söka göra en teori av ande är att göra evighet av evig
allt detta teoretiserande gör sätter upp hinder
det är att göra form av rörelse, det är att hälla kärlek, älskan i en gjutform samt säga se
anden, vi kan tillsammans skriva oändliga mängder av bilder för att söka göra detta förståeligt. en mycket god bild är just andedräkten, lev med den bilden att varje utandning vandrar in i allt, stöps denna utandning i en form i det ögonblick det absorberas inandas av allt. nej, det gör inte det och tur är väl det, det skulle bli mängder av former eller gestalter. yttervärlden, den så kallade yttervärlden absorberas av varje hud av varje levande väsen, den kan inte förbliva inom varje del eller varje människa då skulle ni inte orka ta ett enda steg, ni skulle bli överfyllda. ett fruktträd överdignande med frukter, berget av fallfrukt skulle bli enormt.
anden är i eder, låt oss säga mitt i er för att förenkla det hela. den är en skål mitt i er, en grals skål denna är fylld med himmelsdrömmen visionen, de yttre intrycken absorberas alltså in i varje por. anden i mitten smakar känner igen eller inte, men släpper hela tiden fri. anden vet nämligen att det inte går att hålla andan hur länge som helst. att hålla andan är att göra vetenskapliga teorier av ande.
det var ditt hjärta vilket utropade detta och vi håller med dig till fullo.
varför inte leva med livet istället för emot det
alla dessa teorier gör att människan mer eller mindre alltid står i motvind.
visst går det att göra en vetenskaplig dissekering av ett frö
men det är en omöjlighet att egentligen förklara det vilket gör liv
det vilket skapar livet
det finns teorier om detta men teorierna är inte livet
är inte anden
lika lite är de själen
inte heller kroppen
det är formmassan.
alla dessa teorier tillverkas för att maktstrukturen skall leva vidare
fattig och rik
stor och liten
människan borde ställa sig frågan gång på gång; vad är fattig, vad är rik, vad är stor, ad är liten.
är det mängdenheter eller viktenheter
det är sant det du ser i dessa ord; ser du dem ur så kallat rätt perspektiv så är de belysande. de påvisar mängden i enheten, denna mängd är mångfalden. viktenheten belyser vikten av enhet.
så möt varandra sant utan teorier om mötet.
*
hans ögon sköljde vida vingföljande
såg hennes vackra kropp
håret utslaget
rann levandeljus
ögonen slutna i drömvävan
silandes ljus i fransar
läppars rosenblad
lätt leendesärade
halsen
smäcker
renlinjad
kysser han
snuddande
hans ögon följer
axlarnas vackra rundning
fingerljus rör vid
nyckelbens vackra vingar
där i gropen tindrar pärla sköljd av blåhav
ögonen smeker hennes runda bröst
stannar i dalen mellan dem
där skymtar han vårgryning violer blåsippsljus
hon sträcker sig
suckar
vänder sig in i väster
hans ögon smeker de vackra linjerna midja höfter ben
hon leker vinddans med tår
ryggens vackerlinje är ett hav av toner
hon andas djupt in
sakta vänder hon sig åter på rygg
för en stund ser han hennes ögon tindra källjus
hennes ansikte är leende himmelsnära
solvinden kysser anblicken
reser sig
vandrar
möter sin broder solvindsskuggan
de vandrar sida vid sida
ser henne alltmer frysa
solvindsskuggan
växer
av mänsklig
glömman
vidöppna ögonkällor
blickar spruckna
öppnades för solvinden
möttes av
såg solvindsskuggan
hon böjdes av insiktens ljus
då hon såg skenhelgelsens löften
hennes hjärta brast
människogärningen märkte det ej
hon viskade jag orkar inte mer
lade sig helt enkelt ned
vidöppna ögonkällor blickar spruckna
solvind sluter dem in i grav
vakar i monaders vandringar
håller hennes låga klar
solvinden ser
solvindsskuggan sitta under träd
stammen växer högre
allt högre
böjer grenar vida
solvinden ser soltemplet
åter stråla
sluter solvindsskuggan
in i ljus
tusende solar synes
skimra
han hör henne andas
fjärilsmjukt
ser henne vakna
leende vandrar de
in i solgårdens välsignan
fredag 26 februari 2010
torsdag 25 februari 2010
25 februari 2010
hon önskar sig fri från handfängsel:
jag befinner mig i ett snölandskap, harr lämnat boplatsen
är vid sidan av en stor väg, ser smutsen på vägen den bruna ickebruna sörjan
vet att där är eller ser eller anar att där är en vägbro
vet att jag måste skotta fritt
det är av stor vikt att jag skottar fritt detta för att snön skall smälta samt rinna undan
jag rör vid ytan försiktigt med spaden, gång på gång, skottar mycket tunna skikt
efter ett antal gånger lossnar snösjok
ser dessa smälta utan vattenflöde
de sjunker in
försvinner
det är mörkt där under bron i tunneln
tre män glider ned
dessa tre är hotfulla
vill ta mitt liv
jag säger:
men se, jag kan visa hans liv
denne sätts att vaka över mig
återigen skottar jag
ser ett tecken skymta ser du säger jag, han böjer sig tätt intill
jag söker om vartannat visa dölja
så faller jag ned på knä
borstar varligt undan snö
säger; ser du
jag hör:
hon önskar sig fri från handfängsel
hon ber ljus in i stegen
märkena efter handfängslen skall alltid vara där för att minna henne om ickefängslad stegvandring
hon önskar sig fri från handfängsel
hon önskar inte
hon arbetar sig fri
hon ser
livstecken
liv
så står hon
utan handfängsel
spröd
vid liv
han tillåter hennes liv
därför behöver hon inte gömma livstecknen
så står hon där naknad
inför honom
i vilje
med stängel spröd
han tillåter hennes liv
du ser henne vara honom ty du ser henne skotta bort det grova
grovhuden
överlevnadshuden
*
Till rämna (20 feb. 2010):
allt måste rämna
detta för att det nya skall framstå ur det gamla
*
i en hel livsvandring har mina fötter
mina händer varit ökenstäder
väggar
väntande
givande
så underbart är att giva
ökenstäder
fyllda
örtasängar
frösåddar
aldrig blommade
så faller en droppe i
en
droppe
jag bli forsande vårfloder
ymnighetsflöden
strömmande
jag sluter mina väggar tätare om
jag bär inte vilja till att kväva
dränka
bäst
är
så
*
Pupiller(ej publicerad)
livströttan släpper
mantelflykts
kvävarm
naknad livsstängel
huttrar i vindfång
ler
livsvåga
dina pupiller
är
värme
kanal
tunnel
ser
in
stiger in i din värme
dina ögonvingar
sluter
om
våra ögon
är varma
ljus
*
Svirr(ej publicerad)
med fågelsångers
svirr
runt huvud
strömmar
stjärnstrålars
ljus
klanger lindas i träds hår
tindrande
leende
solminnesljus
väcker pärlors
dröm
*
allt är en gest
geströrelse
ur den stiger formen
*
vardag
var dag
var dag
är ett gyllene tempel
vardande
var danande
var de andes
soluppståndan
ur hennes ögons djupa brunnar
stiger källans ådror
befruktar
marker
Hur det nu var är
Låt mig då berätta om en händelse vilken skedde
kanske då kanske här
Berättar jag om eller är jag i det är frågan.
Så jag väljer alltså att ta bladet från munnen, det är ett mycket vackert blad
visst är det så, det skrevs för länge, länge sedan.
Kanske vill du inte höra, du behöver inte, det är bara att stänga av eller hoppa till nästa tuva, det är inte så svårt i dessa dagar, det finns höghastigheter av det mesta.
skulle väl kunna välja att skapa en poetisk skrift väga för och emot
men - är det egentligen poesi, se bara hur fåglar flyger, fjärilar dansar
Nej inte kan väl jag stå där och rita luftriktningar.
Ja se bara barnens lek hur de skuttar hoppar springer smakar luktar
inte kan jag väl stå där och göra lekregler,
hur det än är så brukar barn samlas runt livets gärningar
en del säger att vi leker skuggteater jag säger att de nosar livsgärningar
På någe sätt är de fåglarna fjärilarna ja, allt det där vi gör, gör på sannriktigt djup
Bäcken strömmar flyter i ängens famn
hur det än är i suckstegen så är bäcken där
Där under snön
Är bäcken där eller är den här
hur det än är så vet bäcken
vet det suckstegen inte vet
varför skulle de då sucka
jag menar om de vet
kanske suckar de djupvisshetslycka
så där varmt gott hjärtuppfyllande
Visst är det väl en härlig upplevelse i dessa dagar
hur det än är; bäcken börjar sakta sträcka på sina strömmar
fingrar kammar bäckens hår
lägger du örat nära intill snön hör du den
lägger du örat nära intill mitt bröst hör du blodet sjunga
vinden ler nu då jag skriver
den gör verkligen det den fann väg in genom väggen
eller var den alltid här
hur det än är; vinden ler andas varsamt blåser in ljus genom snöväggen
bäcken upplever ljuset det klingar igenkännande
hur det än är så smälter snön
gör den verkligen det eller sjunker den in
kanske andas jordemoder in snön
hon kanske suckar djupt i värmehöljan
hur det än är; bäcken dansar i ängen ser du den
visst gör du det jag ser dig ligga skönt utsträckt i gräset med ögonen i molnen
så sätt dig då vandrare
sådärja nu sitter du i en stenhand
aha ville du hellre att jag säger på en sten
det spelar inte en roll det väsentliga är att du sitter
hur det än är så dansar bäcken för dig
den målar poesi
varför reser du dig
tycker du verkligen att bäcken borde ringla sig åt andra hållet runt stenen
tycker du verkligen att den stenen ger mer balans där
tycker du det eller tycker livssången detta
ja, jag vet inte jag sätter mig här för att lyssna helt stilla
jag lägger mina ögon i bäcken, följer den vida
det är så lustigt att känna jordefamnen om att ringla mig under berget att klättra uppför
det kittlar så lustigt i hela mig - hoppsan, där tog berget slut, breder ut mina vingar flyger
oh
så underbart, halloj där vandrare, kom, kom flyg med oss
tycker du att jag flög iväg nu
vad sade du, skulle jag berätta mh då gör jag väl det.
hur vet du att det jag berättar är sant eller osant, hur vet du det
jag kanske är enormt påhittig eller ser du in i mina ögon
hur det än är så lämnar jag avgörandet, upplevandet till dig
du får välan tolka det hit eller dit, det viktiga för mig är att bilderna skänker dig
just upplevande, mina ord är aldrig för att såra
det är min vilja att du vet
i vita markers hägn i en trädgård växte det rosor
det var vinter så rosorna såg välan inte mycket ut för världen
stela pinnar mest
med förtretliga taggar
Vilka nöp sig fast i kläderna.
ibland hördes de säga; stanna här en stund, de flesta vandrade bara förbi
sökte skaka sig loss, sådär irriterat.
ännu mer irriterade blev de då de upptäckte revorna i garnityret
rosorna hade funnit en boplats i söder, de blickade ut eller mer in i ängen
sly hade en länge skymt sikten en vänlig hand hade nu bett slyn undan
åter fann vindarna vägar lekande mjuka smekande vägar
solhänder fann vägar ända intill marken
rosorna njöt i fulla andedrag
så de älskade det glittrande tindrande täcket runt sig
visst var det ovanligt högt
men så vackert
ljuset blev längre och längre
skuggorna kortare och kortare
det pirrade i tårna
trädgårdsmästaren besökte dem var dag
nu skönjde hans blick grönskiftningar i stelpinnar
hans händer log värme rörde vid
duntäcket sjönk alltmer samman
bäckar tindrade porlade om
rosor log rotvärman
trädgårdsmästaren log rotvärman
hur det nu kom sig så var marken en stjärnklar natt helt bar
trädgårdsmästaren nalkades deras boplats nu med varliga steg
han lade sig på knä invid
så mjuka goda är hans händer
han borstar varligt jorden undan
han ser pärlor finna vägar ur stela pinnar
trädgårdsmästaren berättar för rosorna allt han gör
de vet alla hans rörelser, upplever inte rädsla, de vet, han vet
tillsammansvetande lever de
rosorna steg allt högre till skyn
så de älskade vinden värmen mot kinden
alla vingpryddas nära
rosornas hjärtan fröjdade sig och trädgårdsmästarens med dem
tillsammanshjärtansfröjdande lever de
en av rosorna följde med stor kärlek trädgårdsmästarens steg
hon bar röda kläder ännu ej synliga
hon längtade in i hans ögon
älskade hans handljus innerligt
trädgårdsmästaren snuddade ofta vid hennes stängel med nynnande sånger nuddande nära
pärlor öppnades han möttes av djuptgröna smaragders blad
bladen vandrade spiral uppför
hennes sirliga fingrar höll ännu om knoppen
fjärilar dansade runt runt om kanske upplevde de hennes innerlängtan
de cirklade runt om henne runt om trädgårdsmästaren
en dag vek knoppen ut bladen skira gula likt musslan snäckan pärlan i havet
så vacker du är nynnade trädgårdsmästaren
bladen skiftade var nu vita
vita seglande drömmoln
så vacker du är i dina vita kjolar
hon rodnade inför hans kärlekssköljande ögon
du är allt en pärlemorros du vackra viskade trädgårdsmästaren och rörde varsamt vid
de andra rosorna log med dem båda
de visste vindens sång
i gryningen nästa dag fann trädgårdsmästaren silverne daggens droppar i hennes krona
varför gråter du kära han satte sig helt stilla lyssnande invid
hur det nu var så somnade han dröm
vaknade i skymnings solvandring
såg fåglar flyga friljus
kände doften av ros
öppnade ögon
hennes fingrar
rörde vid
han ser
henne
hon står skrudad framför honom
i röd, djupt röd klädnad
jag grät därför att
det gör ont
att födas
jag befinner mig i ett snölandskap, harr lämnat boplatsen
är vid sidan av en stor väg, ser smutsen på vägen den bruna ickebruna sörjan
vet att där är eller ser eller anar att där är en vägbro
vet att jag måste skotta fritt
det är av stor vikt att jag skottar fritt detta för att snön skall smälta samt rinna undan
jag rör vid ytan försiktigt med spaden, gång på gång, skottar mycket tunna skikt
efter ett antal gånger lossnar snösjok
ser dessa smälta utan vattenflöde
de sjunker in
försvinner
det är mörkt där under bron i tunneln
tre män glider ned
dessa tre är hotfulla
vill ta mitt liv
jag säger:
men se, jag kan visa hans liv
denne sätts att vaka över mig
återigen skottar jag
ser ett tecken skymta ser du säger jag, han böjer sig tätt intill
jag söker om vartannat visa dölja
så faller jag ned på knä
borstar varligt undan snö
säger; ser du
jag hör:
hon önskar sig fri från handfängsel
hon ber ljus in i stegen
märkena efter handfängslen skall alltid vara där för att minna henne om ickefängslad stegvandring
hon önskar sig fri från handfängsel
hon önskar inte
hon arbetar sig fri
hon ser
livstecken
liv
så står hon
utan handfängsel
spröd
vid liv
han tillåter hennes liv
därför behöver hon inte gömma livstecknen
så står hon där naknad
inför honom
i vilje
med stängel spröd
han tillåter hennes liv
du ser henne vara honom ty du ser henne skotta bort det grova
grovhuden
överlevnadshuden
*
Till rämna (20 feb. 2010):
allt måste rämna
detta för att det nya skall framstå ur det gamla
*
i en hel livsvandring har mina fötter
mina händer varit ökenstäder
väggar
väntande
givande
så underbart är att giva
ökenstäder
fyllda
örtasängar
frösåddar
aldrig blommade
så faller en droppe i
en
droppe
jag bli forsande vårfloder
ymnighetsflöden
strömmande
jag sluter mina väggar tätare om
jag bär inte vilja till att kväva
dränka
bäst
är
så
*
Pupiller(ej publicerad)
livströttan släpper
mantelflykts
kvävarm
naknad livsstängel
huttrar i vindfång
ler
livsvåga
dina pupiller
är
värme
kanal
tunnel
ser
in
stiger in i din värme
dina ögonvingar
sluter
om
våra ögon
är varma
ljus
*
Svirr(ej publicerad)
med fågelsångers
svirr
runt huvud
strömmar
stjärnstrålars
ljus
klanger lindas i träds hår
tindrande
leende
solminnesljus
väcker pärlors
dröm
*
allt är en gest
geströrelse
ur den stiger formen
*
vardag
var dag
var dag
är ett gyllene tempel
vardande
var danande
var de andes
soluppståndan
ur hennes ögons djupa brunnar
stiger källans ådror
befruktar
marker
Hur det nu var är
Låt mig då berätta om en händelse vilken skedde
kanske då kanske här
Berättar jag om eller är jag i det är frågan.
Så jag väljer alltså att ta bladet från munnen, det är ett mycket vackert blad
visst är det så, det skrevs för länge, länge sedan.
Kanske vill du inte höra, du behöver inte, det är bara att stänga av eller hoppa till nästa tuva, det är inte så svårt i dessa dagar, det finns höghastigheter av det mesta.
skulle väl kunna välja att skapa en poetisk skrift väga för och emot
men - är det egentligen poesi, se bara hur fåglar flyger, fjärilar dansar
Nej inte kan väl jag stå där och rita luftriktningar.
Ja se bara barnens lek hur de skuttar hoppar springer smakar luktar
inte kan jag väl stå där och göra lekregler,
hur det än är så brukar barn samlas runt livets gärningar
en del säger att vi leker skuggteater jag säger att de nosar livsgärningar
På någe sätt är de fåglarna fjärilarna ja, allt det där vi gör, gör på sannriktigt djup
Bäcken strömmar flyter i ängens famn
hur det än är i suckstegen så är bäcken där
Där under snön
Är bäcken där eller är den här
hur det än är så vet bäcken
vet det suckstegen inte vet
varför skulle de då sucka
jag menar om de vet
kanske suckar de djupvisshetslycka
så där varmt gott hjärtuppfyllande
Visst är det väl en härlig upplevelse i dessa dagar
hur det än är; bäcken börjar sakta sträcka på sina strömmar
fingrar kammar bäckens hår
lägger du örat nära intill snön hör du den
lägger du örat nära intill mitt bröst hör du blodet sjunga
vinden ler nu då jag skriver
den gör verkligen det den fann väg in genom väggen
eller var den alltid här
hur det än är; vinden ler andas varsamt blåser in ljus genom snöväggen
bäcken upplever ljuset det klingar igenkännande
hur det än är så smälter snön
gör den verkligen det eller sjunker den in
kanske andas jordemoder in snön
hon kanske suckar djupt i värmehöljan
hur det än är; bäcken dansar i ängen ser du den
visst gör du det jag ser dig ligga skönt utsträckt i gräset med ögonen i molnen
så sätt dig då vandrare
sådärja nu sitter du i en stenhand
aha ville du hellre att jag säger på en sten
det spelar inte en roll det väsentliga är att du sitter
hur det än är så dansar bäcken för dig
den målar poesi
varför reser du dig
tycker du verkligen att bäcken borde ringla sig åt andra hållet runt stenen
tycker du verkligen att den stenen ger mer balans där
tycker du det eller tycker livssången detta
ja, jag vet inte jag sätter mig här för att lyssna helt stilla
jag lägger mina ögon i bäcken, följer den vida
det är så lustigt att känna jordefamnen om att ringla mig under berget att klättra uppför
det kittlar så lustigt i hela mig - hoppsan, där tog berget slut, breder ut mina vingar flyger
oh
så underbart, halloj där vandrare, kom, kom flyg med oss
tycker du att jag flög iväg nu
vad sade du, skulle jag berätta mh då gör jag väl det.
hur vet du att det jag berättar är sant eller osant, hur vet du det
jag kanske är enormt påhittig eller ser du in i mina ögon
hur det än är så lämnar jag avgörandet, upplevandet till dig
du får välan tolka det hit eller dit, det viktiga för mig är att bilderna skänker dig
just upplevande, mina ord är aldrig för att såra
det är min vilja att du vet
i vita markers hägn i en trädgård växte det rosor
det var vinter så rosorna såg välan inte mycket ut för världen
stela pinnar mest
med förtretliga taggar
Vilka nöp sig fast i kläderna.
ibland hördes de säga; stanna här en stund, de flesta vandrade bara förbi
sökte skaka sig loss, sådär irriterat.
ännu mer irriterade blev de då de upptäckte revorna i garnityret
rosorna hade funnit en boplats i söder, de blickade ut eller mer in i ängen
sly hade en länge skymt sikten en vänlig hand hade nu bett slyn undan
åter fann vindarna vägar lekande mjuka smekande vägar
solhänder fann vägar ända intill marken
rosorna njöt i fulla andedrag
så de älskade det glittrande tindrande täcket runt sig
visst var det ovanligt högt
men så vackert
ljuset blev längre och längre
skuggorna kortare och kortare
det pirrade i tårna
trädgårdsmästaren besökte dem var dag
nu skönjde hans blick grönskiftningar i stelpinnar
hans händer log värme rörde vid
duntäcket sjönk alltmer samman
bäckar tindrade porlade om
rosor log rotvärman
trädgårdsmästaren log rotvärman
hur det nu kom sig så var marken en stjärnklar natt helt bar
trädgårdsmästaren nalkades deras boplats nu med varliga steg
han lade sig på knä invid
så mjuka goda är hans händer
han borstar varligt jorden undan
han ser pärlor finna vägar ur stela pinnar
trädgårdsmästaren berättar för rosorna allt han gör
de vet alla hans rörelser, upplever inte rädsla, de vet, han vet
tillsammansvetande lever de
rosorna steg allt högre till skyn
så de älskade vinden värmen mot kinden
alla vingpryddas nära
rosornas hjärtan fröjdade sig och trädgårdsmästarens med dem
tillsammanshjärtansfröjdande lever de
en av rosorna följde med stor kärlek trädgårdsmästarens steg
hon bar röda kläder ännu ej synliga
hon längtade in i hans ögon
älskade hans handljus innerligt
trädgårdsmästaren snuddade ofta vid hennes stängel med nynnande sånger nuddande nära
pärlor öppnades han möttes av djuptgröna smaragders blad
bladen vandrade spiral uppför
hennes sirliga fingrar höll ännu om knoppen
fjärilar dansade runt runt om kanske upplevde de hennes innerlängtan
de cirklade runt om henne runt om trädgårdsmästaren
en dag vek knoppen ut bladen skira gula likt musslan snäckan pärlan i havet
så vacker du är nynnade trädgårdsmästaren
bladen skiftade var nu vita
vita seglande drömmoln
så vacker du är i dina vita kjolar
hon rodnade inför hans kärlekssköljande ögon
du är allt en pärlemorros du vackra viskade trädgårdsmästaren och rörde varsamt vid
de andra rosorna log med dem båda
de visste vindens sång
i gryningen nästa dag fann trädgårdsmästaren silverne daggens droppar i hennes krona
varför gråter du kära han satte sig helt stilla lyssnande invid
hur det nu var så somnade han dröm
vaknade i skymnings solvandring
såg fåglar flyga friljus
kände doften av ros
öppnade ögon
hennes fingrar
rörde vid
han ser
henne
hon står skrudad framför honom
i röd, djupt röd klädnad
jag grät därför att
det gör ont
att födas
24 februari 2010
om det fanns ett glömskepiller, skulle du då ta det
skulle du då ta detta
ofta ropar människan glömskans namn
om jag bara kunde glömma
samtidigt vill hon minnas det hon söker glömma
är inte det korsdrag så säg
med ena handen smäller hon igen fönstret
drar ned
tjocka jalusier
med andra handen lyfter hon haken av
slänger upp fönstret på vid gavel
varför söka glömma allt det vilket gjort ont
varför inte lyfta upp det
hälsa på det
släppa det fritt
inte huserande fritt
inte huserande härjande fritt
vältalligt fritt
det finns där
är en del av
detta gör dig inte smutsig eller oren
det
är
där
skulle du ta glömskepulvret
nej, jag skulle inte ta detta pulver ty det är bättre att veta än att ana
jag skulle vilja ha ett glömskepulver med motsatt verkan
du gav ett råd i dagens ljus till ett väsen med panikångest
rådet var att andas i en papperspåse
andas i en papperspåse i jämn takt
i jämn rytm
se påsens rörelse följa den samt se dess utfyllnad
se den fyllas helt samt tömmas
så är denna smärtrörelse
framstiga
stiga undan
du ser en dans framför dig; jenka
först zick zackar de benen utåt eller mera svänger dem ut åt vardera hållet, så hoppar de två steg fram tre bak samt flera fram, alltid är detta växandet två steg fram ett steg bak tre fram. det tycks alltid vara så att framstegen går bakåt, det gör de inte de går framåt vilar i samt stiger ytterligare ett steg framåt.
framstiga
stiga undan
en slags piruett vilken stiger uppåt samt jordar/jordedrar i skönhet
se dansösen
hon bär klädnader vilka sluter tätt om kroppen, en slags silkeshud, hon bär ballerinaskor snörda upp efter vader, hon står på tå med armar lyfta. Ja, hon ser at att vara en blomellips, så ser du kjolen den är en blomkrona eller molnringar runt midjan
så ser du henne följa musiken luften
rörelsen är verkligen
framstiga
stiga undan
allena är icke av godo att vandra nattima dagtima
det är av godo att vandra
dagtima nattima
nattima dagtima
tillsammans
i är
nattima
dagtima
är ej av godo att vandra ensam
nattima
dagtima
dagtima
nattima
är av godo att vandra tillsammans
i
är
tima;
barnets lek är att vara i stundandet
därav blandar du orden tima samt tida
säg tidande
tidsande.
Vi avser inte att tala mer runt dessa ord.
*
Piruett
Isen
vilar blank
borstad med mjuka penslar
vilar
tyststilla
har slutat råma
stålgrå
skönhet
hon står i mitten
händer
hänger
fria
utefter kropps skönhet
höjs
lägges vördsamt
höger
över
vänsterfamn
över
bröst
ansiktet är i
hon väntar
musiken fyller henne
med raka skär
finner hon
fart
finner luften henne
hon är en vind
de sitta runt isen
väntar
hon skall falla
hon skall falla
domarögon
borrar in i var rörelse
fel
vad gör du fel
hon virvlar runt
högt upp
frikastar sitt vara
finner fäste
ser honom
farten
rider
vindarnas gemensamrörelse
hon når blåskirljus
stjärnblomma seglar hand
hon frikastar sitt vara
upplever honom sant ta emot
hon faller in i
gemensamvävan
det går ett sus genom salen
av häpnande ljus
skulle du då ta detta
ofta ropar människan glömskans namn
om jag bara kunde glömma
samtidigt vill hon minnas det hon söker glömma
är inte det korsdrag så säg
med ena handen smäller hon igen fönstret
drar ned
tjocka jalusier
med andra handen lyfter hon haken av
slänger upp fönstret på vid gavel
varför söka glömma allt det vilket gjort ont
varför inte lyfta upp det
hälsa på det
släppa det fritt
inte huserande fritt
inte huserande härjande fritt
vältalligt fritt
det finns där
är en del av
detta gör dig inte smutsig eller oren
det
är
där
skulle du ta glömskepulvret
nej, jag skulle inte ta detta pulver ty det är bättre att veta än att ana
jag skulle vilja ha ett glömskepulver med motsatt verkan
du gav ett råd i dagens ljus till ett väsen med panikångest
rådet var att andas i en papperspåse
andas i en papperspåse i jämn takt
i jämn rytm
se påsens rörelse följa den samt se dess utfyllnad
se den fyllas helt samt tömmas
så är denna smärtrörelse
framstiga
stiga undan
du ser en dans framför dig; jenka
först zick zackar de benen utåt eller mera svänger dem ut åt vardera hållet, så hoppar de två steg fram tre bak samt flera fram, alltid är detta växandet två steg fram ett steg bak tre fram. det tycks alltid vara så att framstegen går bakåt, det gör de inte de går framåt vilar i samt stiger ytterligare ett steg framåt.
framstiga
stiga undan
en slags piruett vilken stiger uppåt samt jordar/jordedrar i skönhet
se dansösen
hon bär klädnader vilka sluter tätt om kroppen, en slags silkeshud, hon bär ballerinaskor snörda upp efter vader, hon står på tå med armar lyfta. Ja, hon ser at att vara en blomellips, så ser du kjolen den är en blomkrona eller molnringar runt midjan
så ser du henne följa musiken luften
rörelsen är verkligen
framstiga
stiga undan
allena är icke av godo att vandra nattima dagtima
det är av godo att vandra
dagtima nattima
nattima dagtima
tillsammans
i är
nattima
dagtima
är ej av godo att vandra ensam
nattima
dagtima
dagtima
nattima
är av godo att vandra tillsammans
i
är
tima;
barnets lek är att vara i stundandet
därav blandar du orden tima samt tida
säg tidande
tidsande.
Vi avser inte att tala mer runt dessa ord.
*
Piruett
Isen
vilar blank
borstad med mjuka penslar
vilar
tyststilla
har slutat råma
stålgrå
skönhet
hon står i mitten
händer
hänger
fria
utefter kropps skönhet
höjs
lägges vördsamt
höger
över
vänsterfamn
över
bröst
ansiktet är i
hon väntar
musiken fyller henne
med raka skär
finner hon
fart
finner luften henne
hon är en vind
de sitta runt isen
väntar
hon skall falla
hon skall falla
domarögon
borrar in i var rörelse
fel
vad gör du fel
hon virvlar runt
högt upp
frikastar sitt vara
finner fäste
ser honom
farten
rider
vindarnas gemensamrörelse
hon når blåskirljus
stjärnblomma seglar hand
hon frikastar sitt vara
upplever honom sant ta emot
hon faller in i
gemensamvävan
det går ett sus genom salen
av häpnande ljus
23 februari 2010
Jag såg i natten en skir slöja
min upplevelse är att det är dimma eller snö vilken lyfts
ser en sexhörning
inom denna lägges oktavia
oktavia är åttkantstonen
ja, du var undrande och du är undrande i renskrivandet;
det du här ser i dessa bilder är oerhört svårt att skriva ty det är mer ett upplevande, visst ärt det så att detta är en slags dimma, kanske är det den upplösta bergsväggen, kanske är det snö vilken lyfts, kanske är detta en regnmantel, vad det är spelar egentligen inte en roll.
du ser den läggas ut över marken
kanske är den en ljusfilt
du upplever en sexhörning, samtidigt vet du att detta är det sjätte chackrat
i natten stannade du vid detta du började räkna chackran
ibland är dina tankar ilande stickor, de stickar vackra mönster
nåväl detta är det sjätte chackrat
sex blad
du hörde oss säga
inom denna lägges oktavia
var är det åttonde chackrat
det är sant
det är så att säga ovanför den fysiska gestalten
det är så
att chackrahjulen
solhjulen
aldrig upphör
vi ämnar icke vandra djupare in i detta.
nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande
i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.
(cirkel)Nattryttare; viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima
väggar andas ut svarta skuggor, svartvingar möter solhand kupas stillande om
ur hand stiga deras ljusliv
jag ser vita fåglar flyga om solskiva
Det var en gång en kvinna ett mörkt moln en mörkerslöja lade sig runt
slöjan, den var inte hård den var där berättande
*
ur marker stiger strofer
skiktmålningar
kvinnan skådar solporten
sträcker händer nära sluter ögon mjukt
kinder bleka fylls levanderöda
hon är i den stunden bortom, är i
allt strålar runt henne
hon är leende ansiktsljus
så varmt
så gott är stämningsmötet
hon vet urbegynnelsens sannhet i strömmen
varsamt vågsam andas hon in skirvingeljus
bröstet är inte vant hon upplever bröstet vara skiraste kristall en skir bubbla
så rädd är hon att bröstet skall spricka inte sådan rädsla det är varsamrädsla, hon minns hur hon i sommarängen blåste såpbubblor ur väggar de sprack inte de skrudade hela ängen gnistrade skimrade regnbågsliv
varsamt vågsamt andas hon in saligdröm
bröstet skålen bågarna håller
det inre jublar hon andas djupt in visshets svarsljus
hjärtat svingar sjunger bubblar; hör
vandra, dina steg är mognade frukter bär himmelsdansen jordesötman grodd hjärtblad skott rötter ringlande bäckar stam så skön så fylld krona pärlor blad blomning frukter himmelsdans vandra in till
marvind knackar på hon söker ruska undan förmår inte hålla andan låt mig bliva här i är så andas hon ut, ser ansiktsslöjor skifta så många var de
hon kärlekskännerigen hon suckar vemodstungt inte för skeendeströmmandet vad var det hon glömt hon vet vänder ansiktet till månsjös händer
oh visa visa mig
hon möter trenne portar, i en av dem nyss vandrad skönjer hon en ung kvinna med ett barn, barnet sträcker sina händer till ålderskvinna
ålderskvinna ler, ger sina händer glädjerikfyllda ålderskvinna ser den unga kvinnan kärleksleende dansa in i sin älskades famn de dansar vandrar är så vackra, är de
ålderskvinnan ler med dem barnet drar i hennes kjol de vandrar vida sagosteg de är i värme samman
kvinna ser ålderskvinnas hjärtlängtan
upplever djupt in
hjärtsångens fröjdesånger
vandra
vandra blommande träd
in i dina frukters länder
oh visa mig
bilden stillnar månsjön skimrar silver
ur månsilversjön stiger Hon den vackra skrudad i ultraviolett inreklädnad i silverskimrande mantel ögons azurdjup målar stjärnhorisonter omsluter liv
Hon den vackra sluter kvinna inom sitt bröst rätar ut lemmar leder borstar reder ut hårets lyster talar mjukhöljande
dotter försaka icke din vandring
du vet vad du glömde se markers andning
du har ett liv till levnad den vandringen är nu
möt varandra i möt varandra där våra valv förenas
där solport månport de fyra vägarnas väg är ett
de andas lätt
ålderskvinna rinner leende av in i visandestegen
kvinna hör hennes varmröst jag är här; lyssna vidare
kvinna ser mörkermoln mörkerslöja vändas skifta
kvinna ser väg ljusstråla, hennes inreklädnad hålls samman av månsmycke, åter hör hon upprepande
nynnande kärleksvarmt; försaka icke din vandring
se markers andning
du har ett liv till levnad
möt varandra i
solgårdens sköljan
ur glömska
kvinna ler hon öppnade modershänder svarade kvinna
hon öppnade modersinre till kvinnovandring
hon visade alla fingrars leder för barnkvinna
svarade ungkvinna
bredde ut handvingar
såg ungkvinna
vandra
söka hålla moder åter
moder smeker hennes kind
ser du dotter
vandra
se cirkels oändliga skönhet
länkar ringar cirklar kedjor
kedjor skall brista icke brista av svaghet
ringar bildas varje ring är ett levande blad
se mångfaldigad lotus stiga upp i cirkel
visan sjunger från den ena till den andra
rädsla skapas genom att skriva säga länken är inte starkare än den svagaste, vattnet vet; visar ringarna cirklarnas skönhet de söker finner stranden finner inredjupens skönhet i samverkansandning
vandra dotter
låt oss vandra
aldrig förglömmandes vårt själv
kedjan skall brista inte brista söndring
kedjan är alltid hel se cirkelns skönhet
hon ser dotter vågande vågsam vandra
ler med henne
ser åter
solporten
*
kvinna sluter ögon andas in nynnar
rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
hon stiger varsamt barfotad upp på snidad träbro hör vattensånger ser hav ser bäckaströmmar
två lotusblommor halva
seglar
möts i
helandeljus
kronor bladmångfaldigas i helandevärme
i mitten
synes rubinhänder
guldpudrade
icke yta
djup
rubinröda guldskimrande
så varmt ljusfyllda välkomnande
innesluter omfattar de
lapis lazuli silverpudrade
icke yta
djup
två lotusblommor halva
möts förenas
vattenfall
stiger
kaskadljus
skänker klangvida
smycke strålar livsströmmande
rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
lyssna vidare lyssna lystrande stigfinnande vidande vidgande
allt är en hud allt har en hud
en kärleks hud
hud vissnar jag är ett vissnande löv
vinden ler; allt är en hud allt har en hud en kärleks hud
hud vissnar, vissnar utan guldstoff utan silverstoff
möt varandra i är
barfotad står kvinna stillrörelse på snidad träbro
hör vattensånger
mumlar;
trätobro
vatten ler; se livets flod strömma under en bro
en bro är ett diadem är ett fäste
två punkter förenas punkterna kan ses vara
är i denna bild fram om bakom
ur nattens mörker träder en skymd skog
ur nattens mörker i skymd skog flödesströmmar bäck månljusdroppar pärlor upplyser hennes hår
hon anar
upplyst
väg
gömmer ögon i handlock
bäck andas bakåt
bron är en dragkamp mellan fram och då
vem skall vinna
vem skall vinna
är detta en kamp
är detta
egentligen
en kamp
hur länge kan en fot söka hålla ned maskrosens vilja
hur länge kan en hand hålla samman knoppens vilja
kvinna upplever vind smeka själsljus
trätobron blir åter vackert skrudad
ornamnetsbro
ser du en bro kan du vandra fram och åter över med
bron vet
vet marksämjans
behov
bro nynnar stilla; jag förbinder knoppar med blommor
blommor med knoppar
se himmelsjordars
trädgårdsfröjdande
andningsljus
*
hon talar till någon
stegsamlare
du vars tanke alltid söker bilder
jag blev en löslapp en av de tystade skuggorna
vet du då icke att de sväva runt dig, de tystade skuggorna
väggar blåser dem ut till dig, vet du då icke att de vilka tystats du möter dem alltid, i sömnens obevakade ögonblick dansar de runt dig, kanske tror du dessa är älvfolk, icke så
du kan icke vika undan ditt ansikte
deras frågeansikten är
nära, de beder dig om svar
de tystade lyfts fram av Kvinnosjälen
jag blev en av de tystade kvinnoskuggorna
sakta reser jag mig till deras talan
du klädde mig i dok av förintelse
såg ditt stånd växa du med det se det faller
mina ögon alltid sänkta bugandes inför dig är lyftade källbrunnar speglande
stjärnstrålars ljusklara drömväv
se min kvinnoskönhet vakna av sannhets man
icke av honom icke genom honom
genom mening, genom vår mening skall mitt inres rosengård strö rosenblad i hans steg
skall mina rosenvingar omfamna hans leende ansiktes sannhetsljus
hans ljus min värme omfamna varandra
detta i vår kärleks kraftkälla
hon träder in i solport
rubinhänder omfamnar lapis lazuli
smycke strålar livsströmmande
*
ur månsilversjö ur solguldsjö seglar skeppet
spökskeppet vordet
seglar skepp
vackersvan seglar
dess skrov smeker hav
smeks av hav livsbejakande
följsamande är de
seglen, de en gång hissade skuggseglen fylles av vindsolsljus
är strålande vita, ur hand stiga deras ljusliv
vindsols ljussegel strålande bäddar kärlekens bädd ren vit
vårt ögonbo sluter vingar om
vit svan breda ut vingar
rosenbåge skjuter
icke taggar
rosenbåge
sigillbro
svarsbro
i diadem synes
tusende pärlor gnistra i natten
sakta
vändas bro
barnet sova i vaggans famn
tusende pärlor gnistra i själen
bro böjer armar runt
vingar om
kärleks
kropp
nattryttare viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima
min upplevelse är att det är dimma eller snö vilken lyfts
ser en sexhörning
inom denna lägges oktavia
oktavia är åttkantstonen
ja, du var undrande och du är undrande i renskrivandet;
det du här ser i dessa bilder är oerhört svårt att skriva ty det är mer ett upplevande, visst ärt det så att detta är en slags dimma, kanske är det den upplösta bergsväggen, kanske är det snö vilken lyfts, kanske är detta en regnmantel, vad det är spelar egentligen inte en roll.
du ser den läggas ut över marken
kanske är den en ljusfilt
du upplever en sexhörning, samtidigt vet du att detta är det sjätte chackrat
i natten stannade du vid detta du började räkna chackran
ibland är dina tankar ilande stickor, de stickar vackra mönster
nåväl detta är det sjätte chackrat
sex blad
du hörde oss säga
inom denna lägges oktavia
var är det åttonde chackrat
det är sant
det är så att säga ovanför den fysiska gestalten
det är så
att chackrahjulen
solhjulen
aldrig upphör
vi ämnar icke vandra djupare in i detta.
nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande
i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.
(cirkel)Nattryttare; viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima
väggar andas ut svarta skuggor, svartvingar möter solhand kupas stillande om
ur hand stiga deras ljusliv
jag ser vita fåglar flyga om solskiva
Det var en gång en kvinna ett mörkt moln en mörkerslöja lade sig runt
slöjan, den var inte hård den var där berättande
*
ur marker stiger strofer
skiktmålningar
kvinnan skådar solporten
sträcker händer nära sluter ögon mjukt
kinder bleka fylls levanderöda
hon är i den stunden bortom, är i
allt strålar runt henne
hon är leende ansiktsljus
så varmt
så gott är stämningsmötet
hon vet urbegynnelsens sannhet i strömmen
varsamt vågsam andas hon in skirvingeljus
bröstet är inte vant hon upplever bröstet vara skiraste kristall en skir bubbla
så rädd är hon att bröstet skall spricka inte sådan rädsla det är varsamrädsla, hon minns hur hon i sommarängen blåste såpbubblor ur väggar de sprack inte de skrudade hela ängen gnistrade skimrade regnbågsliv
varsamt vågsamt andas hon in saligdröm
bröstet skålen bågarna håller
det inre jublar hon andas djupt in visshets svarsljus
hjärtat svingar sjunger bubblar; hör
vandra, dina steg är mognade frukter bär himmelsdansen jordesötman grodd hjärtblad skott rötter ringlande bäckar stam så skön så fylld krona pärlor blad blomning frukter himmelsdans vandra in till
marvind knackar på hon söker ruska undan förmår inte hålla andan låt mig bliva här i är så andas hon ut, ser ansiktsslöjor skifta så många var de
hon kärlekskännerigen hon suckar vemodstungt inte för skeendeströmmandet vad var det hon glömt hon vet vänder ansiktet till månsjös händer
oh visa visa mig
hon möter trenne portar, i en av dem nyss vandrad skönjer hon en ung kvinna med ett barn, barnet sträcker sina händer till ålderskvinna
ålderskvinna ler, ger sina händer glädjerikfyllda ålderskvinna ser den unga kvinnan kärleksleende dansa in i sin älskades famn de dansar vandrar är så vackra, är de
ålderskvinnan ler med dem barnet drar i hennes kjol de vandrar vida sagosteg de är i värme samman
kvinna ser ålderskvinnas hjärtlängtan
upplever djupt in
hjärtsångens fröjdesånger
vandra
vandra blommande träd
in i dina frukters länder
oh visa mig
bilden stillnar månsjön skimrar silver
ur månsilversjön stiger Hon den vackra skrudad i ultraviolett inreklädnad i silverskimrande mantel ögons azurdjup målar stjärnhorisonter omsluter liv
Hon den vackra sluter kvinna inom sitt bröst rätar ut lemmar leder borstar reder ut hårets lyster talar mjukhöljande
dotter försaka icke din vandring
du vet vad du glömde se markers andning
du har ett liv till levnad den vandringen är nu
möt varandra i möt varandra där våra valv förenas
där solport månport de fyra vägarnas väg är ett
de andas lätt
ålderskvinna rinner leende av in i visandestegen
kvinna hör hennes varmröst jag är här; lyssna vidare
kvinna ser mörkermoln mörkerslöja vändas skifta
kvinna ser väg ljusstråla, hennes inreklädnad hålls samman av månsmycke, åter hör hon upprepande
nynnande kärleksvarmt; försaka icke din vandring
se markers andning
du har ett liv till levnad
möt varandra i
solgårdens sköljan
ur glömska
kvinna ler hon öppnade modershänder svarade kvinna
hon öppnade modersinre till kvinnovandring
hon visade alla fingrars leder för barnkvinna
svarade ungkvinna
bredde ut handvingar
såg ungkvinna
vandra
söka hålla moder åter
moder smeker hennes kind
ser du dotter
vandra
se cirkels oändliga skönhet
länkar ringar cirklar kedjor
kedjor skall brista icke brista av svaghet
ringar bildas varje ring är ett levande blad
se mångfaldigad lotus stiga upp i cirkel
visan sjunger från den ena till den andra
rädsla skapas genom att skriva säga länken är inte starkare än den svagaste, vattnet vet; visar ringarna cirklarnas skönhet de söker finner stranden finner inredjupens skönhet i samverkansandning
vandra dotter
låt oss vandra
aldrig förglömmandes vårt själv
kedjan skall brista inte brista söndring
kedjan är alltid hel se cirkelns skönhet
hon ser dotter vågande vågsam vandra
ler med henne
ser åter
solporten
*
kvinna sluter ögon andas in nynnar
rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
hon stiger varsamt barfotad upp på snidad träbro hör vattensånger ser hav ser bäckaströmmar
två lotusblommor halva
seglar
möts i
helandeljus
kronor bladmångfaldigas i helandevärme
i mitten
synes rubinhänder
guldpudrade
icke yta
djup
rubinröda guldskimrande
så varmt ljusfyllda välkomnande
innesluter omfattar de
lapis lazuli silverpudrade
icke yta
djup
två lotusblommor halva
möts förenas
vattenfall
stiger
kaskadljus
skänker klangvida
smycke strålar livsströmmande
rosenbåge skjuter icke taggar
rosenbåge önskebro ödesbro siarebro svarsbro gåvobro
lyssna vidare lyssna lystrande stigfinnande vidande vidgande
allt är en hud allt har en hud
en kärleks hud
hud vissnar jag är ett vissnande löv
vinden ler; allt är en hud allt har en hud en kärleks hud
hud vissnar, vissnar utan guldstoff utan silverstoff
möt varandra i är
barfotad står kvinna stillrörelse på snidad träbro
hör vattensånger
mumlar;
trätobro
vatten ler; se livets flod strömma under en bro
en bro är ett diadem är ett fäste
två punkter förenas punkterna kan ses vara
är i denna bild fram om bakom
ur nattens mörker träder en skymd skog
ur nattens mörker i skymd skog flödesströmmar bäck månljusdroppar pärlor upplyser hennes hår
hon anar
upplyst
väg
gömmer ögon i handlock
bäck andas bakåt
bron är en dragkamp mellan fram och då
vem skall vinna
vem skall vinna
är detta en kamp
är detta
egentligen
en kamp
hur länge kan en fot söka hålla ned maskrosens vilja
hur länge kan en hand hålla samman knoppens vilja
kvinna upplever vind smeka själsljus
trätobron blir åter vackert skrudad
ornamnetsbro
ser du en bro kan du vandra fram och åter över med
bron vet
vet marksämjans
behov
bro nynnar stilla; jag förbinder knoppar med blommor
blommor med knoppar
se himmelsjordars
trädgårdsfröjdande
andningsljus
*
hon talar till någon
stegsamlare
du vars tanke alltid söker bilder
jag blev en löslapp en av de tystade skuggorna
vet du då icke att de sväva runt dig, de tystade skuggorna
väggar blåser dem ut till dig, vet du då icke att de vilka tystats du möter dem alltid, i sömnens obevakade ögonblick dansar de runt dig, kanske tror du dessa är älvfolk, icke så
du kan icke vika undan ditt ansikte
deras frågeansikten är
nära, de beder dig om svar
de tystade lyfts fram av Kvinnosjälen
jag blev en av de tystade kvinnoskuggorna
sakta reser jag mig till deras talan
du klädde mig i dok av förintelse
såg ditt stånd växa du med det se det faller
mina ögon alltid sänkta bugandes inför dig är lyftade källbrunnar speglande
stjärnstrålars ljusklara drömväv
se min kvinnoskönhet vakna av sannhets man
icke av honom icke genom honom
genom mening, genom vår mening skall mitt inres rosengård strö rosenblad i hans steg
skall mina rosenvingar omfamna hans leende ansiktes sannhetsljus
hans ljus min värme omfamna varandra
detta i vår kärleks kraftkälla
hon träder in i solport
rubinhänder omfamnar lapis lazuli
smycke strålar livsströmmande
*
ur månsilversjö ur solguldsjö seglar skeppet
spökskeppet vordet
seglar skepp
vackersvan seglar
dess skrov smeker hav
smeks av hav livsbejakande
följsamande är de
seglen, de en gång hissade skuggseglen fylles av vindsolsljus
är strålande vita, ur hand stiga deras ljusliv
vindsols ljussegel strålande bäddar kärlekens bädd ren vit
vårt ögonbo sluter vingar om
vit svan breda ut vingar
rosenbåge skjuter
icke taggar
rosenbåge
sigillbro
svarsbro
i diadem synes
tusende pärlor gnistra i natten
sakta
vändas bro
barnet sova i vaggans famn
tusende pärlor gnistra i själen
bro böjer armar runt
vingar om
kärleks
kropp
nattryttare viner genom molnglödande marker
slungar isklanger, himlarna haven bergen, allt andas tima
22 februari 2010
himlen har alltid fascinerat mitt väsen, det är inte så att jag sitter mediterande med ögonen i himlen hela dagarna, ändå är blicken där, förundras samt värmes.
fullt medveten är jag om med min jordevandring
vilken inte är en jordvandring,
den är en jordevandring
Det förhindrar inte min himmelsnärvaro.
upplever det vara av stor vikt att jag är inom denna ty annars förfryser jag eller kvävs.
*
varje gryning
skrudar jag mig
till brud
i varje
älskade
du såg aldrig randen
i dagen
rann den
ur
min hud vissnar
ja dessa ord var det vilka kom under natten - Vad är det jag ser nu då jag skriver
jag ser mörknad natthimmel
eller det är skymning eller gryning
mörknad himmel
säras
skimrande eldsljus synes
det är en rand
det är en godrand
vad ser jag
mer
ser springa i rullgardin
ser en skjorta med smutsrand
tvagas
det doftar
rent
sommarvinden
får tvätten att sjunga
jag dansar
barfota
ängssteg
älskade i strofen är inte personbetingad
min upplevelse är att detta är en maning
den maningen säger;
vakna människa
varje gryning – väck din själ i andens ljus
skrudar jag mig till brud – vandra uppför altarets gång öva dina steg
i varje – lev varje steg medvetet i ljusgärnings helande
älskade – inrevärld omfamnar yttrevärld
du såg aldrig randen – dina slutna ögon var aldrig i gryning
i dagen – genom det sovande medvetandet
rann den – strimma av ljus – den nya gryningen randas se den
ur – ur urmening
min hud vissnar – av människor glömdes hon
jag vet att orden är viktiga, frågar dem; vad svarade de mig;
det finns två strofer vilka du undrat över
den ena har vi talat runt under renskrivandet
en kvarstår;
människan väljer
ofta omedvetet
även stundeligt medvetet att sluta ögonen
dygnet indelas ofta
i takter
tvåtakt fyrtakt fjärdedelstakt åttondelstakt
det finns takter av alla de slag
dygnstakt
rytm säger du
takt säger vi i detta
är det takt och ton vi ämnar tala om
vad är takt och ton
det är ordning
det är regler
regler över hur du skall uppföra dig
är det mänskliga regler
eller
hjärtströmmar
då du lär dig spela har du
en taktpinne
eller en stegräknare
en god lärare kanske
noter sätts på linjer
det gör soldater ävenså
sakta
vandrar rytmen in
har du lärt dig detta genom taktpinnen
kan vi hoppas att det inte är pinnen
utan ditt gehör vilket spelar
har du lärt dig spela instrumentet med ditt inregehörs vilja
då flödar musiken
själen flödar i andens ljus
ljuset strömmar
flödar in i rummet
du stiger upp ur bädden
gryningen stiger upp
vitklädd
dygnet indelas ofta i takter
gryning
morgon
förmiddag
middag
eftermiddag skymning
kväll
afton
förnatt
midnatt
efternatt
det är sant;
denna indelning blev
bara elva
det är inte inom detta du skall stanna även om du finner det intressant
vi betonade: i varje
i varje gryning; lev varje stund ny inte gammal
vi betonade: i varje gryning
så vad är en gryning
en gryning är en födelse
varje dygnstakt eller indelning har en symbolklang
se pianisten sitta vid flygeln
han sitter helt stilla
händerna lyfts sakta
ögonen är slutna
händer hänger i luften
han andas in
händer släpps fria
musikstycket flödar
strömmar
gryningsljus
varje dygnstakt eller indelning har en symbolklang
en ansats; släpp dem
gryningen är inom dem alla
varje steg är en gryning
är en vy
ett siaröga
en horisontlinje
en rand
en ögonrand
ögat är en glob
en boll
en kristallkula
regnbågsljus
en jordeglob
en kropp
en kropp omsluten av vingar
vingar
ögonlock
väljer du icke seende gryningsljus
då vissnar skönheten
hennes hud vissnar inför dig
så vi säger; människa vakna i din människogärning
*
Det är en märklig strof; ser nu:
du såg aldrig randen bli du såg aldrig rann den
i dagen rann den ur
*
randen
varje gryning
skrudar jag mig
till brud
i varje
älskade
du såg aldrig randen
i dagen
rann den
ur
min hud vissnar
fullt medveten är jag om med min jordevandring
vilken inte är en jordvandring,
den är en jordevandring
Det förhindrar inte min himmelsnärvaro.
upplever det vara av stor vikt att jag är inom denna ty annars förfryser jag eller kvävs.
*
varje gryning
skrudar jag mig
till brud
i varje
älskade
du såg aldrig randen
i dagen
rann den
ur
min hud vissnar
ja dessa ord var det vilka kom under natten - Vad är det jag ser nu då jag skriver
jag ser mörknad natthimmel
eller det är skymning eller gryning
mörknad himmel
säras
skimrande eldsljus synes
det är en rand
det är en godrand
vad ser jag
mer
ser springa i rullgardin
ser en skjorta med smutsrand
tvagas
det doftar
rent
sommarvinden
får tvätten att sjunga
jag dansar
barfota
ängssteg
älskade i strofen är inte personbetingad
min upplevelse är att detta är en maning
den maningen säger;
vakna människa
varje gryning – väck din själ i andens ljus
skrudar jag mig till brud – vandra uppför altarets gång öva dina steg
i varje – lev varje steg medvetet i ljusgärnings helande
älskade – inrevärld omfamnar yttrevärld
du såg aldrig randen – dina slutna ögon var aldrig i gryning
i dagen – genom det sovande medvetandet
rann den – strimma av ljus – den nya gryningen randas se den
ur – ur urmening
min hud vissnar – av människor glömdes hon
jag vet att orden är viktiga, frågar dem; vad svarade de mig;
det finns två strofer vilka du undrat över
den ena har vi talat runt under renskrivandet
en kvarstår;
människan väljer
ofta omedvetet
även stundeligt medvetet att sluta ögonen
dygnet indelas ofta
i takter
tvåtakt fyrtakt fjärdedelstakt åttondelstakt
det finns takter av alla de slag
dygnstakt
rytm säger du
takt säger vi i detta
är det takt och ton vi ämnar tala om
vad är takt och ton
det är ordning
det är regler
regler över hur du skall uppföra dig
är det mänskliga regler
eller
hjärtströmmar
då du lär dig spela har du
en taktpinne
eller en stegräknare
en god lärare kanske
noter sätts på linjer
det gör soldater ävenså
sakta
vandrar rytmen in
har du lärt dig detta genom taktpinnen
kan vi hoppas att det inte är pinnen
utan ditt gehör vilket spelar
har du lärt dig spela instrumentet med ditt inregehörs vilja
då flödar musiken
själen flödar i andens ljus
ljuset strömmar
flödar in i rummet
du stiger upp ur bädden
gryningen stiger upp
vitklädd
dygnet indelas ofta i takter
gryning
morgon
förmiddag
middag
eftermiddag skymning
kväll
afton
förnatt
midnatt
efternatt
det är sant;
denna indelning blev
bara elva
det är inte inom detta du skall stanna även om du finner det intressant
vi betonade: i varje
i varje gryning; lev varje stund ny inte gammal
vi betonade: i varje gryning
så vad är en gryning
en gryning är en födelse
varje dygnstakt eller indelning har en symbolklang
se pianisten sitta vid flygeln
han sitter helt stilla
händerna lyfts sakta
ögonen är slutna
händer hänger i luften
han andas in
händer släpps fria
musikstycket flödar
strömmar
gryningsljus
varje dygnstakt eller indelning har en symbolklang
en ansats; släpp dem
gryningen är inom dem alla
varje steg är en gryning
är en vy
ett siaröga
en horisontlinje
en rand
en ögonrand
ögat är en glob
en boll
en kristallkula
regnbågsljus
en jordeglob
en kropp
en kropp omsluten av vingar
vingar
ögonlock
väljer du icke seende gryningsljus
då vissnar skönheten
hennes hud vissnar inför dig
så vi säger; människa vakna i din människogärning
*
Det är en märklig strof; ser nu:
du såg aldrig randen bli du såg aldrig rann den
i dagen rann den ur
*
randen
varje gryning
skrudar jag mig
till brud
i varje
älskade
du såg aldrig randen
i dagen
rann den
ur
min hud vissnar
21 februari 2010
han och hon; finns det överhuvudtaget en han och en hon
varför inte en hon och en han
är detta och ett måste eller är det så att i kärleken blir de hanhon, honhan
att dessa två blir en dualitet vilken är helhet
i din vardag var dag har du möjligheten att dels var i ditt jag samt stiga in i flerfaldighet vilken är enhet
enhet – dualitet
du har nedtecknat strofer runt detta; varför inte använda dessa utan tvekan denna gång
han och hon
man och kvinna.
pelare -pelare
pelarsalar
det manliga är pelarnas element
det arkitektoniska
hemtrevnad vävs i mitten
ser en trädgård växa upp
så vackra blommor är i denna
det kvinnliga är det växande livet
helheten skapas
blommor - sagan om bönstjälken.
klätterrosor
doftande rosor
det kvinnliga, kvinna, kvinnlighet
det manliga, man, manlighet
trädgårdsmästaren bygger en spaljé
det manliga
det kvinnliga
behöver icke varandra i ordets vanliga bemärkelse
kvinnan föder, väcker mannens vilja till att skapa pelare som ger skydd och värn
skydd samt värn
Inte i ordens vanliga betydelse
ser välvda salar
ser skimrande regnbågsfärger
mannens vilja till levande skapande ligger utanför det materiella
det kvinnliga samt det manliga skapar skönhet
icke beroende av varandra
skönheten kan endast skapas av den som står på medvetna egna fötter
av den som älskar sig själv
speglingen igen
mannens och kvinnans kärlek blir reflekterande belivande kärlekskraft
det manliga och det kvinnliga lever inom varje människa oavsett könstillhörighet
så är det - vi behöver inte varandra som så
däremot är alltid det sanna mötet viktigt som spegling
den sanna kärleken kan endast leva genom att människan lär känna sig själv
då kärleken strömmar ut ur det egna jaget
strömmar kärlekens gärning ut i belivande värme
jag ser vibrerande värme
på sommaren
vibrerande värme
regnbågsfärger
det som kan ske vid extrem hetta på sommaren då asfalten "vibrerar", värmeflimrar värmevibrerar
asfalt
hård
den goda solen smeker asfalten
skönhet skapas
det hårda löses upp i regnbågsskimrande "värmefärger"
det är genom värmen vi existerar
individexisterar
kärleken skapar existensen
han och hon
man och kvinna
pelare -pelare
pelarsalar
pelarsalar
tempel
tempeldans
vår kropp är den boning vi lever i
vår kropp är vårt tempel
världen är den boning vi lever i
skapelsen är ett tempel
tempeldans
templets berusning
trädens dans
skogens berusning
tempeldans
träddans
barnets rörelse
tempeldans
med mildhet har jag skapat dig
med mildhet leder jag dina steg
leder jag edra steg i kärlek
med kärlek
lev i kärlek
kärleken är en gåva
kvinnan är ömhet
mannen bär staven
kvinnan bär staven
mannen är ömhet
kärleken är av änglarna människan given
kärleken belivar världen
solen belivar världen
månen belivar världen
kvinnan bär månen och solen
mannen bär solen och månen
kärleken är en gåva av änglarna given
till människan
till världen
kärleken
den sanna kärleken är
spindelns tråd
blicken
sinnet fångades av en spindeltråd
en silverne tråd spunnen av en spindel från punkt a till punkt b
en tråd så skör
ändock sammanlänkande
sammanlänkande
sammanbindande
sammanförande
sammanflätande
två helheter två enheter
tillsammans blir styrka
den goda solen fann tråden
tråden skimrade i regnbågens alla färger
en tråd
sammanbindande av
med ljus
icke fasthållande
hur skall en tråd av ljus någonsin kunna vara fasthållande
blicken
sinnet fångades av ett spindelnät
det är en god bild av den sanna kärleken
trådarna blir fler
fler
en underskön väv skapas
ett ansikte visade sig i nätet
så fantastiskt
ett spindelnät
ett ansikte
såg alla de energiströmmar som gör oss till fysiska "materiella" varelser
det var
är ett oändligt vackert ansikte
en bild av kärleken
den rena sanna kärleken
den rena sanna kärleken vilar i faderns och moderns vilja
i den kärleken visar sig vårt sanna jag
vårt sanna jag som den goda solen älskar att finna
vad mer är att säga; du bär en vacker bild med dig;
du ser templet
du ser templet bli en kropp
du ser vingar
en tår
föll från himlens diadem
in i mitt hjärta
må den
bli vårens gryning
ja, du ser templet bli vingar, samtidigt ser du denna tår falla ned från himlen, falla ned över en ja, vad är det.
min upplevelse är att det är ett frö, kan vara en sten en ärta en pärla
tåren lägger sig över runt är ett hölje
så ser jag tåren öppnas
vingar öppnas
templet
livet
är
Märkliga hiskeliga vandringar är dessa dagar
spännandeupplevande
det hela började
natten till lördag
en märklig upplevelse
en dröm
upplevde att jag var på väg bort
att vandra bort från denna jordevandring
kände den lilles närakropp
sade
det förstår ni väl
det går inte att den lille vaknar och jag är borta
gång på gång
såg hjärtat sjunka
stiga
stiga
så var
det
stilla
yrsnö
är en bra bild för detta med gränsers utsuddan
all nederbörd är en god bild av detta
feber är en bra bild för detta med gränsers utsuddan
feber är en slags nederbörd
tanken
kroppen
suddas ut
suddas ut samt blir ett febermoln
köldströmmar hettas upp
en slags inlandsissmältning
feber inleds ofta med frossa
frossa vilken övergår till hetta
hetta
temperaturstigning
det är inte en behaglig upplevelse ty den är fylld med värk
nederbörd – nedom börd – jordebörd.
(sammanfattning av tempelbilden, kan tyckas vara upprepning):
man kvinna
kvinna man
denna dag steg en gammal bild fram
nu ser jag den mycket tydligt
ser templet
det är vitt
vita valvbågar
vita pelare
en skir slöja böljar mellan förgård samt tempel
i det inre är en bädd ett altare
en vit bädd
rosenblad
rosenbladsvingar
templet är skimrande
gryningsljus
eller
du vandrar i en skog ljus silas mellan av träds fingrar
mannen bygger templet är arkitekten
kvinnan skapar hemtrevnad
på sätt och vis är det att skapa yttre samt inre form
i skrivandet ser jag fågel
två vingar
vingar skapar kropp
så ser jag tron att den ena skall tillfredsställa göra hel göra lycklig
då mannen fortfar att vara arkitekt blir mannen yttre form
då kvinnan fortfar att vara ”pyntare”
faktum är att jag just nu, i det ser det luciferiska samt det ahrimanska
tron att den ena skall tillfredsställa göra hel göra lycklig upphör, de ser nu;
tillsammans
skapar de det tempel jag ser
genom kärleken lyckliggörs helas tillfredsställs de
blir balans
därigenom
bär vingar kärlekens kropp
var stolt över din man var stolt över din kvinna låt barnen möta er man er kvinna
tempelbilden
väggar faller åt sidan
blad till blad
lägges ut
bladkrona är
fri
dina händer tänder
eldskålar
brinner
skimran
*
Turkosgåva
sandmoln skingras
sandrosor
sänkes
doftande kristallskogar
stiger
hästen stegrar
kropp
mannen följer mjukt med
häst sänker
sin kropp
mannens leende ögon ser genom
hon blickar blygt inom
ser honom smäckerglida
ned från häst
mannen bugar tacklov
ger häst fri
häst
frustar glädje
hovar ljuder fristigande
smekande steg
nalkas henne
nära
hon lyfter blicken
stadig
ömt
lyfter händers bjudande skålar
han ser källvatten sippra fram
kupade händer bjuder
honom törstsläckan
han lägger turkosgåva
runt hennes
hals
älskandeögon
stiger in i sjöhänder
varför inte en hon och en han
är detta och ett måste eller är det så att i kärleken blir de hanhon, honhan
att dessa två blir en dualitet vilken är helhet
i din vardag var dag har du möjligheten att dels var i ditt jag samt stiga in i flerfaldighet vilken är enhet
enhet – dualitet
du har nedtecknat strofer runt detta; varför inte använda dessa utan tvekan denna gång
han och hon
man och kvinna.
pelare -pelare
pelarsalar
det manliga är pelarnas element
det arkitektoniska
hemtrevnad vävs i mitten
ser en trädgård växa upp
så vackra blommor är i denna
det kvinnliga är det växande livet
helheten skapas
blommor - sagan om bönstjälken.
klätterrosor
doftande rosor
det kvinnliga, kvinna, kvinnlighet
det manliga, man, manlighet
trädgårdsmästaren bygger en spaljé
det manliga
det kvinnliga
behöver icke varandra i ordets vanliga bemärkelse
kvinnan föder, väcker mannens vilja till att skapa pelare som ger skydd och värn
skydd samt värn
Inte i ordens vanliga betydelse
ser välvda salar
ser skimrande regnbågsfärger
mannens vilja till levande skapande ligger utanför det materiella
det kvinnliga samt det manliga skapar skönhet
icke beroende av varandra
skönheten kan endast skapas av den som står på medvetna egna fötter
av den som älskar sig själv
speglingen igen
mannens och kvinnans kärlek blir reflekterande belivande kärlekskraft
det manliga och det kvinnliga lever inom varje människa oavsett könstillhörighet
så är det - vi behöver inte varandra som så
däremot är alltid det sanna mötet viktigt som spegling
den sanna kärleken kan endast leva genom att människan lär känna sig själv
då kärleken strömmar ut ur det egna jaget
strömmar kärlekens gärning ut i belivande värme
jag ser vibrerande värme
på sommaren
vibrerande värme
regnbågsfärger
det som kan ske vid extrem hetta på sommaren då asfalten "vibrerar", värmeflimrar värmevibrerar
asfalt
hård
den goda solen smeker asfalten
skönhet skapas
det hårda löses upp i regnbågsskimrande "värmefärger"
det är genom värmen vi existerar
individexisterar
kärleken skapar existensen
han och hon
man och kvinna
pelare -pelare
pelarsalar
pelarsalar
tempel
tempeldans
vår kropp är den boning vi lever i
vår kropp är vårt tempel
världen är den boning vi lever i
skapelsen är ett tempel
tempeldans
templets berusning
trädens dans
skogens berusning
tempeldans
träddans
barnets rörelse
tempeldans
med mildhet har jag skapat dig
med mildhet leder jag dina steg
leder jag edra steg i kärlek
med kärlek
lev i kärlek
kärleken är en gåva
kvinnan är ömhet
mannen bär staven
kvinnan bär staven
mannen är ömhet
kärleken är av änglarna människan given
kärleken belivar världen
solen belivar världen
månen belivar världen
kvinnan bär månen och solen
mannen bär solen och månen
kärleken är en gåva av änglarna given
till människan
till världen
kärleken
den sanna kärleken är
spindelns tråd
blicken
sinnet fångades av en spindeltråd
en silverne tråd spunnen av en spindel från punkt a till punkt b
en tråd så skör
ändock sammanlänkande
sammanlänkande
sammanbindande
sammanförande
sammanflätande
två helheter två enheter
tillsammans blir styrka
den goda solen fann tråden
tråden skimrade i regnbågens alla färger
en tråd
sammanbindande av
med ljus
icke fasthållande
hur skall en tråd av ljus någonsin kunna vara fasthållande
blicken
sinnet fångades av ett spindelnät
det är en god bild av den sanna kärleken
trådarna blir fler
fler
en underskön väv skapas
ett ansikte visade sig i nätet
så fantastiskt
ett spindelnät
ett ansikte
såg alla de energiströmmar som gör oss till fysiska "materiella" varelser
det var
är ett oändligt vackert ansikte
en bild av kärleken
den rena sanna kärleken
den rena sanna kärleken vilar i faderns och moderns vilja
i den kärleken visar sig vårt sanna jag
vårt sanna jag som den goda solen älskar att finna
vad mer är att säga; du bär en vacker bild med dig;
du ser templet
du ser templet bli en kropp
du ser vingar
en tår
föll från himlens diadem
in i mitt hjärta
må den
bli vårens gryning
ja, du ser templet bli vingar, samtidigt ser du denna tår falla ned från himlen, falla ned över en ja, vad är det.
min upplevelse är att det är ett frö, kan vara en sten en ärta en pärla
tåren lägger sig över runt är ett hölje
så ser jag tåren öppnas
vingar öppnas
templet
livet
är
Märkliga hiskeliga vandringar är dessa dagar
spännandeupplevande
det hela började
natten till lördag
en märklig upplevelse
en dröm
upplevde att jag var på väg bort
att vandra bort från denna jordevandring
kände den lilles närakropp
sade
det förstår ni väl
det går inte att den lille vaknar och jag är borta
gång på gång
såg hjärtat sjunka
stiga
stiga
så var
det
stilla
yrsnö
är en bra bild för detta med gränsers utsuddan
all nederbörd är en god bild av detta
feber är en bra bild för detta med gränsers utsuddan
feber är en slags nederbörd
tanken
kroppen
suddas ut
suddas ut samt blir ett febermoln
köldströmmar hettas upp
en slags inlandsissmältning
feber inleds ofta med frossa
frossa vilken övergår till hetta
hetta
temperaturstigning
det är inte en behaglig upplevelse ty den är fylld med värk
nederbörd – nedom börd – jordebörd.
(sammanfattning av tempelbilden, kan tyckas vara upprepning):
man kvinna
kvinna man
denna dag steg en gammal bild fram
nu ser jag den mycket tydligt
ser templet
det är vitt
vita valvbågar
vita pelare
en skir slöja böljar mellan förgård samt tempel
i det inre är en bädd ett altare
en vit bädd
rosenblad
rosenbladsvingar
templet är skimrande
gryningsljus
eller
du vandrar i en skog ljus silas mellan av träds fingrar
mannen bygger templet är arkitekten
kvinnan skapar hemtrevnad
på sätt och vis är det att skapa yttre samt inre form
i skrivandet ser jag fågel
två vingar
vingar skapar kropp
så ser jag tron att den ena skall tillfredsställa göra hel göra lycklig
då mannen fortfar att vara arkitekt blir mannen yttre form
då kvinnan fortfar att vara ”pyntare”
faktum är att jag just nu, i det ser det luciferiska samt det ahrimanska
tron att den ena skall tillfredsställa göra hel göra lycklig upphör, de ser nu;
tillsammans
skapar de det tempel jag ser
genom kärleken lyckliggörs helas tillfredsställs de
blir balans
därigenom
bär vingar kärlekens kropp
var stolt över din man var stolt över din kvinna låt barnen möta er man er kvinna
tempelbilden
väggar faller åt sidan
blad till blad
lägges ut
bladkrona är
fri
dina händer tänder
eldskålar
brinner
skimran
*
Turkosgåva
sandmoln skingras
sandrosor
sänkes
doftande kristallskogar
stiger
hästen stegrar
kropp
mannen följer mjukt med
häst sänker
sin kropp
mannens leende ögon ser genom
hon blickar blygt inom
ser honom smäckerglida
ned från häst
mannen bugar tacklov
ger häst fri
häst
frustar glädje
hovar ljuder fristigande
smekande steg
nalkas henne
nära
hon lyfter blicken
stadig
ömt
lyfter händers bjudande skålar
han ser källvatten sippra fram
kupade händer bjuder
honom törstsläckan
han lägger turkosgåva
runt hennes
hals
älskandeögon
stiger in i sjöhänder
20 februari 2010
hoppuppfyllnad
hoppinfrielse
vi har talat runt hopp
hopp är inte att ropas ut på auktion
det skall väl vara om du ser det så här;
du står i livet
ser allt runt dig
ser varor till beskådan
du bjuder
du ropar högst på det väsentliga
väsens enliga
medveten kan tyckas vara ett tråkigt ord
en tråkig ordinnebörd
ord inne börd
lyft upp hoppet i
medvetet ett ljus
i ditt ljus.
Golvet rämnar allt virvlar dröm stiger still i är
allt vedertaget rämnar
du ser golvet rasa
golvet rasar med bräder plank cement
dammet virvlar
du står iakttagande
i skrivandet ser du dig krypa samman
du ligger i födsloställning
skyddar öron hörsel
huvud
du ser inte endast de stora byggstenarna i golvet
du ser armeringsjärn
stålvajrar
du ser benpipor plankorna bräderna ser ut så
ändå står di
allt är en film
du ser
ser hur allt var uppbyggt
sakta virvlar dammet
lägger sig
ändå
är det i luften
ty vid en viss punkt
i ett visst precist ögonblick
bryter solstrålar igenom
du förvånas ty då luften är ren
ser du vad
du ser ett blank skinande balsalsgolv
du ser vita väggar
fönster vilka är valvbågar
de är portar
du bär en vit skimrande aningsblå sidenklädnad i håret bär du havets pärlor
dina kinder är aningsröda
du är fridslycklig
du svävar
inte på moln
med molnen
golvet rämnar
dröm
stiger still
i
är
*
Stilliär
golvet
rämnar
allt
virvlar
dröm
stiger
still
i är
hoppinfrielse
vi har talat runt hopp
hopp är inte att ropas ut på auktion
det skall väl vara om du ser det så här;
du står i livet
ser allt runt dig
ser varor till beskådan
du bjuder
du ropar högst på det väsentliga
väsens enliga
medveten kan tyckas vara ett tråkigt ord
en tråkig ordinnebörd
ord inne börd
lyft upp hoppet i
medvetet ett ljus
i ditt ljus.
Golvet rämnar allt virvlar dröm stiger still i är
allt vedertaget rämnar
du ser golvet rasa
golvet rasar med bräder plank cement
dammet virvlar
du står iakttagande
i skrivandet ser du dig krypa samman
du ligger i födsloställning
skyddar öron hörsel
huvud
du ser inte endast de stora byggstenarna i golvet
du ser armeringsjärn
stålvajrar
du ser benpipor plankorna bräderna ser ut så
ändå står di
allt är en film
du ser
ser hur allt var uppbyggt
sakta virvlar dammet
lägger sig
ändå
är det i luften
ty vid en viss punkt
i ett visst precist ögonblick
bryter solstrålar igenom
du förvånas ty då luften är ren
ser du vad
du ser ett blank skinande balsalsgolv
du ser vita väggar
fönster vilka är valvbågar
de är portar
du bär en vit skimrande aningsblå sidenklädnad i håret bär du havets pärlor
dina kinder är aningsröda
du är fridslycklig
du svävar
inte på moln
med molnen
golvet rämnar
dröm
stiger still
i
är
*
Stilliär
golvet
rämnar
allt
virvlar
dröm
stiger
still
i är
19 februari 2010
Tiden kan bli till det absolut värsta stängsel av taggtrådar vilket någonsin lindats om bördiga marker. tiden ifrågasätter varje gärnings nödvändighet så pass att den stjäl varje hjärtats kvalitetsgärning, vi skriver kvalitet ty det är den kvalitativa tiden vilken är hjärtats gärning, de gärningar vilka kvarstår i den tidssammanppressade livsgärningen blir taggar vilka sargar livet vilka sargar var gärning vilken sargar de bördiga markernas livsfrodan. denna frodan är livsvilja en livsvilja vilken aldrig rinner ut, den lindar sitt vara samman är vilande är blickande är upptäckande den ser varje uns av y tidssprickan däri sänder den ljus ty hjärtat är ett öga i det inre ett ögonbo
tiden
denna tid
anpassningstiden
upplöses i kärlek.
kärleken öppnar ögon
förblindar icke
lyfter fram
hur kan ögat förblindas i kärlek
av kärlek
kärlek är det inre ögats Samarkand
mjukt
mjuk sammetssköljan
sidenskimrande
två vingar har fåglar
två vingar har kärlekens kropp
två vingar bredes ut
flyger fria
snuddar vid tvenne poler ändå samma
de skiljas aldrig
är alltid ense
en seende
kärleken
den sanna
förblindar icke
i kärlek öppnar den upp
lyfter den fram
allt detta sker ty vingar har behov av balans
av harmoniandning
det sker icke då den ena vingen fortfar att gömma sig själv under vingen
flyg vingar flyg
tillsammans
se bergsväggen
det finna lampor mindre för inomhemmen
större för trädgårdar eller uterum
dessa lampor är gjorda av stenblock
det porlar vatten utefter väggen
vackra sånger
se bergsväggen
det sipprar vatten
berget bär en vattenmantel
stenen smälter
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
tiden upplöses i kärlek
sannfärdighetskärlek
nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande
i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.
För att då uppleva hoppets ljusgnistran
Hoppets ljusgnistran är det helande, tillitshelande att set
kronors blomning; se då ”även” din egen krona.
vi har vandrat vida
nu är vi åter i öknarna
vi lämnade aldrig öknarna
vi ser beduiners tältdukar fladdra, röras med vinden
böljande dukar
vingslag
andedräkt
fläkt av ande
beduiner
sandvandrare för dig till oasen
till källan
du frågade varför hoppet gavs; det gavs dig ty du är icke vissnad
du är en oas i oasen
hoppet är icke en hägring
hoppet är oasens smycke
hopp
heliga ords pelares portaler
heliga är ett vackert ord
heliga ord är sannhet
sannheten är pelare
pelare i liv
portaler är drömportar
så de heliga orden är valvbågar vilka förenar himmel och jord
åter ser du cirkeln ur sannhet helgad
Ur sannhet helgad av hjärtats människogärning.
*
Sammetssköljan
Duvhöken såg mig
i bädden
jag såg Duvhöken
i träd
vi vandrade in i varandra
Duvhöken
visade mig markers skönhet
fördes vida
så stod jag då åter i öknars länder
sandhavs vågor
flimrade soltöcken
i fjärran synes jaspisbäckens lov
stavar sätts ned i sand
i sjustjärna
beduintälts dukar
fladdrar
böljar i vinden
hennes höfter
vaggar
mjukt liv i vinden
i hennes ögons
djupt bruna sammetssköljan
synes markers gryning
paradisets trädgård
doftar vårregn
i natten
faller hennes slöja
i hans omfamn
hans händer
droppar eld i hennes sköte
hon följer hans rörelse
vid liv i vinden
oasens smycke synes blomma
tiden
denna tid
anpassningstiden
upplöses i kärlek.
kärleken öppnar ögon
förblindar icke
lyfter fram
hur kan ögat förblindas i kärlek
av kärlek
kärlek är det inre ögats Samarkand
mjukt
mjuk sammetssköljan
sidenskimrande
två vingar har fåglar
två vingar har kärlekens kropp
två vingar bredes ut
flyger fria
snuddar vid tvenne poler ändå samma
de skiljas aldrig
är alltid ense
en seende
kärleken
den sanna
förblindar icke
i kärlek öppnar den upp
lyfter den fram
allt detta sker ty vingar har behov av balans
av harmoniandning
det sker icke då den ena vingen fortfar att gömma sig själv under vingen
flyg vingar flyg
tillsammans
se bergsväggen
det finna lampor mindre för inomhemmen
större för trädgårdar eller uterum
dessa lampor är gjorda av stenblock
det porlar vatten utefter väggen
vackra sånger
se bergsväggen
det sipprar vatten
berget bär en vattenmantel
stenen smälter
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
tiden upplöses i kärlek
sannfärdighetskärlek
nu har vi vandrat genom öknar
vi har sett stenar öppnas, opaler öppnas
hört opalljusets flödessånger
upplevt lotusbladens öppnande
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
"människan har i alla tider behövt ljus.
ljusgestalter har alltid "strålats" - förts ned till jorden. Till jorden eller den verklighet som människan befinner sig i.
Den verklighet eller det som jag benämner varat.
då jag talar om strålats ned kan det jämföras med - om det icke är det som då sker - ibland kan man se strålar - solstrålar som når ned till marken.
man kan se dem ”vandra” genom molnen och möta marken.”
vi har sett kronor mångfaldigas
stiga uppåt
eller mer; ljusuppstrålas
så åter strömmat in i jordesfär
därav varje ord runt människans uppåtblick
jorden tynger; gör stegen tunga
inte jorden, det är inte jorden vilken gör stegen tunga, det är mera jordtanken
jordetanken är inte tung
tanken har låsts fast vid ytskiktet
därav har vi vandrat in i rotsystem
in i rotrörelsens väckande
rotsystemens värmeväckande
i allt detta är medvetande - med vet ande et(t) - väckt.
För att då uppleva hoppets ljusgnistran
Hoppets ljusgnistran är det helande, tillitshelande att set
kronors blomning; se då ”även” din egen krona.
vi har vandrat vida
nu är vi åter i öknarna
vi lämnade aldrig öknarna
vi ser beduiners tältdukar fladdra, röras med vinden
böljande dukar
vingslag
andedräkt
fläkt av ande
beduiner
sandvandrare för dig till oasen
till källan
du frågade varför hoppet gavs; det gavs dig ty du är icke vissnad
du är en oas i oasen
hoppet är icke en hägring
hoppet är oasens smycke
hopp
heliga ords pelares portaler
heliga är ett vackert ord
heliga ord är sannhet
sannheten är pelare
pelare i liv
portaler är drömportar
så de heliga orden är valvbågar vilka förenar himmel och jord
åter ser du cirkeln ur sannhet helgad
Ur sannhet helgad av hjärtats människogärning.
*
Sammetssköljan
Duvhöken såg mig
i bädden
jag såg Duvhöken
i träd
vi vandrade in i varandra
Duvhöken
visade mig markers skönhet
fördes vida
så stod jag då åter i öknars länder
sandhavs vågor
flimrade soltöcken
i fjärran synes jaspisbäckens lov
stavar sätts ned i sand
i sjustjärna
beduintälts dukar
fladdrar
böljar i vinden
hennes höfter
vaggar
mjukt liv i vinden
i hennes ögons
djupt bruna sammetssköljan
synes markers gryning
paradisets trädgård
doftar vårregn
i natten
faller hennes slöja
i hans omfamn
hans händer
droppar eld i hennes sköte
hon följer hans rörelse
vid liv i vinden
oasens smycke synes blomma
18 februari 2010
Magdans;
vad är magdans – låt oss blicka tillbaka, tillbaka fram; vi är inte ni vi är vi, stjärnor i dina ögon, var kommer vi ifrån - från jordar himlar, himlar jordar, vi är i en förunderlig vacker väv, kotten var tyst en stund så där tyst att vinden kan höras
så vackra guldskimmerpärlor ser jag de doftar kåda vind hav hur kan jag veta vind hav
de är inom dig, kotten var tyst en liten aning skulle vilja uppleva jorden hon är så vacker
så …
vinden hörde bar önskan in i månsilverdalen modern vandrade in i östersalar solen bjöd henne in eld bads lysa önskansväg modern öppnade hjärthänder önskan steg ur så samtalade de alla tre , stjärna står i regnbågssal vandrar vida
stjärna bars av kvinnomoders vaggande rytm inom modershöljesgrotta
bars av kvinnomoders rygg
barnet såg över moders skuldra
blickade fram
barnet ammades vid moderns bröst
moder höll armar runt
se moder sitta med korslagda ben med armar om
hon är en blomma
barnet bars
vaggades
barnet reste stängel
började gå
kvinna ser kvinna vandra
mjuka berörande steg
att se dessa kvinnor vandra är att se vatten strömma
kvinnobarnet är alltid vid moders sida
runtom
är alltid vid mödrars sida
runtom
mansbarnet är alltid vid faders sida
runtom
är alltid vid fäders sida
runtom
i dessa trakter dansar kvinnor magdans
hon skrudas i skirväv
i slöjor
bär bjällror runt midja
var är solar plexus
vad är midja
vad är ström
sakta rörs kroppen
i eldens skimmerlågor
han ser
han följer
magdansen är själens dopfunt
lotusens knopp är bedjande händer
bedjande händer om
om fullbordan
om är icke en fråga
detta om är omkrets
lotusens knopp är bedjande händer
cirkels fullbordan sker
sker i öppnandet
lotusens knopp är ett andetag
du stannar inför ordet andetag – tag
det är taga dock icke stjäla för att behålla
ande
tag
mig i
ditt
ljus
så många ord lider av den klädnad de låsts fast i
så många ord ropar befrielse.
sepia
sapiagryning
sepiabläck bläckfiskens armar synes vara ekrar
sepia
sapiagryning
bläck skriver sapiens ur havet andas
sapiens
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus
ögon spräckas icke
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus
safirljuset väcker upp
väcker upp drömmens blida ljus ögon spräckas icke av för hårt ljus
andas sköljer dröm
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus safirljuset väcker up
ur sepia stiger silas former
safirljus är det ljus
den färg du så ofta söker beskriva
det silade sepialjuset är det ultravioletta ljuset
*
Studera
Skönheten tyder universums dröms eviga rörelses andning
*
tiden gjordes
av människan en gång
de människorna ville makt
de föll
rester av dem finns i dessa vandringar
det är tid
gudomlig tid
denna oerhört vackra tid sköljes över oss
i årstidsfamnan
tid; till intet drömmer
intet är tomhet
fylld tomhet
är
intighet
är evig andning
icke evighet
evig
andning
puls
livsrörelseandning
jag fann detta; tiden går att lyfta upp
den upphörde i gärningen
i skrivargärningen i målandet i närheten av markerna träd växter stenar
upphör jag
upphör allt
där är tidskällan
jag tror
att
älska
älskar
älskande
däri
upphör jag
upphör allt
där är tidskällan
*
må den
en tår
föll från himlens diadem
in i mitt hjärta
må den
bli vårens gryning
*
en tår föll från himlens diadem in i mitt hjärta, må den bli vårens gryning:
såg en vacker bild;
ett fönster
ett moln
en tår
föll
såg tåren bli
en knopp
tåren omsluta liv
såg möjligheten
såg knoppen öppnas
livets vackra blomma
blomning
*
*
Cirkeln
Livet
en underbart vacker cirkel
den övre delen diademet strålar
ljus
Fader
Sol
Moder
Måne
Stjärnordsvärld
den undre
vaggar oss i värme
Moder
Jord
I
Är
*
Safirljus
mina
ögon
är slutna
med penslar
av
fjäders dun
med skål
av
mussla
målar min själ
denna natt
det undre
av
det högre
i mitten berörs
mitt du
sepiagryning
urgrynings mildljus
silas
genom smaragdbladsfingrar
safirljus
sköljer
inre lugn
du
är
*
Det är inte lätt att urskilja
Längtan
Hjärtats bön
Till
Svar
Hur veta vad är vad
Jag skriver hudlängtan den är där
så djup
så djup
upplever ordvävar strömma
Hudnära
Berörande
Det går att skriva kärlek
Det går att vakna kärlek
Genom
Skrivande
Ty de orden
Är
Skrivna
Av himlar
Då de är ström
ström
Ur
Hur veta
Hur
Jag vet att jag inte är svår att utläsa
Längtans närhet
Hur vet jag
vad är magdans – låt oss blicka tillbaka, tillbaka fram; vi är inte ni vi är vi, stjärnor i dina ögon, var kommer vi ifrån - från jordar himlar, himlar jordar, vi är i en förunderlig vacker väv, kotten var tyst en stund så där tyst att vinden kan höras
så vackra guldskimmerpärlor ser jag de doftar kåda vind hav hur kan jag veta vind hav
de är inom dig, kotten var tyst en liten aning skulle vilja uppleva jorden hon är så vacker
så …
vinden hörde bar önskan in i månsilverdalen modern vandrade in i östersalar solen bjöd henne in eld bads lysa önskansväg modern öppnade hjärthänder önskan steg ur så samtalade de alla tre , stjärna står i regnbågssal vandrar vida
stjärna bars av kvinnomoders vaggande rytm inom modershöljesgrotta
bars av kvinnomoders rygg
barnet såg över moders skuldra
blickade fram
barnet ammades vid moderns bröst
moder höll armar runt
se moder sitta med korslagda ben med armar om
hon är en blomma
barnet bars
vaggades
barnet reste stängel
började gå
kvinna ser kvinna vandra
mjuka berörande steg
att se dessa kvinnor vandra är att se vatten strömma
kvinnobarnet är alltid vid moders sida
runtom
är alltid vid mödrars sida
runtom
mansbarnet är alltid vid faders sida
runtom
är alltid vid fäders sida
runtom
i dessa trakter dansar kvinnor magdans
hon skrudas i skirväv
i slöjor
bär bjällror runt midja
var är solar plexus
vad är midja
vad är ström
sakta rörs kroppen
i eldens skimmerlågor
han ser
han följer
magdansen är själens dopfunt
lotusens knopp är bedjande händer
bedjande händer om
om fullbordan
om är icke en fråga
detta om är omkrets
lotusens knopp är bedjande händer
cirkels fullbordan sker
sker i öppnandet
lotusens knopp är ett andetag
du stannar inför ordet andetag – tag
det är taga dock icke stjäla för att behålla
ande
tag
mig i
ditt
ljus
så många ord lider av den klädnad de låsts fast i
så många ord ropar befrielse.
sepia
sapiagryning
sepiabläck bläckfiskens armar synes vara ekrar
sepia
sapiagryning
bläck skriver sapiens ur havet andas
sapiens
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus
ögon spräckas icke
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus
safirljuset väcker upp
väcker upp drömmens blida ljus ögon spräckas icke av för hårt ljus
andas sköljer dröm
sepia
sapiagryning är urgrynings milda ljus safirljuset väcker up
ur sepia stiger silas former
safirljus är det ljus
den färg du så ofta söker beskriva
det silade sepialjuset är det ultravioletta ljuset
*
Studera
Skönheten tyder universums dröms eviga rörelses andning
*
tiden gjordes
av människan en gång
de människorna ville makt
de föll
rester av dem finns i dessa vandringar
det är tid
gudomlig tid
denna oerhört vackra tid sköljes över oss
i årstidsfamnan
tid; till intet drömmer
intet är tomhet
fylld tomhet
är
intighet
är evig andning
icke evighet
evig
andning
puls
livsrörelseandning
jag fann detta; tiden går att lyfta upp
den upphörde i gärningen
i skrivargärningen i målandet i närheten av markerna träd växter stenar
upphör jag
upphör allt
där är tidskällan
jag tror
att
älska
älskar
älskande
däri
upphör jag
upphör allt
där är tidskällan
*
må den
en tår
föll från himlens diadem
in i mitt hjärta
må den
bli vårens gryning
*
en tår föll från himlens diadem in i mitt hjärta, må den bli vårens gryning:
såg en vacker bild;
ett fönster
ett moln
en tår
föll
såg tåren bli
en knopp
tåren omsluta liv
såg möjligheten
såg knoppen öppnas
livets vackra blomma
blomning
*
*
Cirkeln
Livet
en underbart vacker cirkel
den övre delen diademet strålar
ljus
Fader
Sol
Moder
Måne
Stjärnordsvärld
den undre
vaggar oss i värme
Moder
Jord
I
Är
*
Safirljus
mina
ögon
är slutna
med penslar
av
fjäders dun
med skål
av
mussla
målar min själ
denna natt
det undre
av
det högre
i mitten berörs
mitt du
sepiagryning
urgrynings mildljus
silas
genom smaragdbladsfingrar
safirljus
sköljer
inre lugn
du
är
*
Det är inte lätt att urskilja
Längtan
Hjärtats bön
Till
Svar
Hur veta vad är vad
Jag skriver hudlängtan den är där
så djup
så djup
upplever ordvävar strömma
Hudnära
Berörande
Det går att skriva kärlek
Det går att vakna kärlek
Genom
Skrivande
Ty de orden
Är
Skrivna
Av himlar
Då de är ström
ström
Ur
Hur veta
Hur
Jag vet att jag inte är svår att utläsa
Längtans närhet
Hur vet jag
onsdag 17 februari 2010
17 februari 2010
Tappat vår låga - Lågan har slocknat
i stunder då vi lider
du jag
jag du
är detta vårt dok
du tror ty du vet
du vet ty du tror
du tror inte
du vet
vår väg är fylld av hårda stenar
stenar
blommar
av dina steg
detta är icke att vandra i utmarker, utanför eldstäder
det är vara i elden tala i elden
tala talat talar
dina ögon är därigenom nakna
detta är det rena
den rena styrkan
är det vita
den vita
vreden
kanske synes det vara så i det yttre att någon vunnit
är det så
det är en kopia
en affisch
icke verklighet
en själsvilla av tanke
då vi är trötta vilar vi nära, eldens kärlek värmer
människan talar om helvetets eldar, hon vet icke vad detta är
det är att välja stegen utanför elden
elden renar
förgör icke
elden renar den smutsade linsen
ser du vårgryningen, vilka är det, vilka väcker blommorna
eldfolken gör, eldfolken väcker blomningen
de är icke utanför de är i allt
så är också allt i
så är det ty människan glömde
hon glömde, sakta vaknar hon, människan
de vilka väljer att vara utanför
de tillfrågas gång efter gång
du är trött därför upplever du din låga slocknad
dina steg är icke förbannade
förbannar icke förbanna icke dina steg ty ditt hjärta är skönhet
jag vet hur svårt det är jag vet
pärlor gives mig av nära pärlor rinner av mig smälter icke in i min hud
kanske är det så att vi icke skall se vår styrka, men ack så svårt det är att vandra trött
den värld jag skriver är icke fantasi den är realitet där är mitt hem där finner jag frid
så stor innerlig glädje skänker det mig att se hur bilderna skrivna målade talar till er alla
detta – livet är icke en styrkekamp
det är tillit
till
hjärtats kärlek
kärlek går icke att stänga av
det finns inte avstängningsknappar
minns att den vilken någon skadar mest
är sig själv
ty denne någons sitt själv visar sannheten
tillåt dig att uppleva elden
se grottornas skimrande värme
tecknen skrivna
urådror pulserar
strömmar liv
kärleks liv
ur Moderns
händer
Hon glömdes, gömdes i grottan
så vacker stiger Hon fram
hennes händer
öppnas
se stenar samtidigt öppnas
opaler regnbågsopaler öppnas
regnbågslotus kronor
seglar vida
ur hennes ögon
den nya Solen stiger upp
i kärlek
stor
evig
*
Tiaraljus
vad är en tiara
vad ser du;
jag ser – ja, vad skall jag beteckna detta med
det är en ring vilken är runt huvudet, i det inre vet jag att detta är en gåva av bergsfolken den är smidd av silver av guld ändå kristalljus, får även upplevelsen av droppen vilken lindas runt stenen;
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
dotter
en droppe föll
på stenens yttersta spets
droppen vandrade lindade liv runt
droppe stenen är nu en dopfunt
till liv
denna ring bär inskriptioner
det jag så ser är tredje ögat
en stark strålande stjärndiamant
är fäst vid denna ring
detta är tankens dopfunt
huvudet är vaknat en dopfunt
i skrivandet ler jag ty naturligtvis är det så
detta är gralsskålen
den renade tanken
genom jordedopet
så är det dotter
nåväl tanken var ren, låt oss säga tanken är befriad från vad, från: ”skenet bedrar”
blicken ögat är stadigt fokuserad framåt – framom
detta är vägen
så vandrar ljusfolken
de upplever boten samt ger boten bot vidare
vi önskar stanna vid nattens gryningsstrof eftersom du är lite undrande; du fann en god titel till poesin: suckatur:
En stuckatur är en slags list uppefter taket en slags uppefterriktad ram.
ett tak har lagts mellan, verkligen mellan, ett tak för att förstärka ytterligare lägges en list
En ram.
det är en list en plan
Av människan vilken vill makt.
Vi sade att människan blickar för mycket uppåt att balansen därigenom rubbas.
Här blickas det egentligen inte vare sig uppåt eller nedåt det blickas utefter.
naturligtvis är det så; det blickas ut efter hinder, listiga hinder.
dessa hinder gör suckar ty livet blir svårt att andas
att icke ha ett tak är att icke ha en rymd
du var på väg att skriva suckvindar, men upplevde att detta är inte en vind, även om det är så att tanken mer eller mindre stängs inne i en dammig mörk vind. Den mänskliga tanken har behov av den gudomliga tanken. Detta är en av de största marritterna
häxjakter var ävenså
helarfolken jagades brändes
maktbegärelsen blickar ut, ser vad detta innebär; det innebär att hela maktbalansen – vilken är i total obalans - raseras. Bättre är att säga maktstrukturen rasar taket ramlar ihop, gips spån tegel allt rasar i ett virvlande dammoln. Så underbart vackert då dammet lagt sig. Varför rasar det; de blickar ut och ser vad helhet är; de lyfter fram den negativa historien och målar skräckbilder; etsar fast dem på näthinnan.
den vaknade människan dyker ned under snön, den kaotiska tanken, livskämpande tanken kyles, det bäddas om, duntäcket fluffas om, tanken kyles samtidigt stiger värmen upp, jordestyrkan vaknar hon stiger inom dina ögon
makten skickar ut jägare jägaren, makten vill inte smutsa ned sig, jägaren lägger öglor.
du ser en hind ett rådjur du ser djur skyggt nervöst se sig om, du ser de ryckiga rädda rörelserna, rädslan för att fångas. de lever i de fria skogarna vetupplever livets realitet samt harmoniserandets skönhetsbehag, de vet upplevande upplev ande.
Ugglemor vakar i natten i mörkret i träd hon varnar.
vad gör hon, hon löser upp knuten, hon löser upp marknuten
du undrar vad detta är, det är en knut ett trassel utan dess like
samtidigt väldigt konstfullt lagd
det denna knut gör är detsamma vilket fångstöglan gör
den dras åt
livremmen dras åt
hon löser upp den vinda vägen, tråden
hon fäster den vid vinda hon nystar det röda nystanet du skrev sömma och så är väl
du kan i en annan bildsekvens se hur hon lagar en trasig varptråd med varpknut
jägaren finner vägen hem
väven är helad
så många suckar i vinden hon dyker genom snö under
täcke bäddas om
växer in i jordestyrka stiger upp inom dina ögon
jägaren lägger ut ögla
ugglemor sitter i träd varnar vindsteg fäster tråden i vinda nystar soltråd
trär i rätad tråd i silvernenålens öga sömmar stjärnord
för jägaren hem i väven
*
vad är styrka
vari består styrkan
är den mätbar
är den bar
naken
är icke
det nakna ögat styrkan
vår väg är fylld av hårda stenar
människan talar om helvetets eldar
hon vet icke vad detta är
elden renar
förgör icke
elden renar den smutsade linsen
se vårgryningen
stenar
blommar
av dina steg
dina ögon är därigenom nakna
detta är det rena
*
vilka
vilka
väcker blommorna
eldfolken gör
människan glömde
glömde
sakta vaknar hon
de vilka väljer att vara utanför
de tillfrågas gång efter gång
hjärtats skönhet
tillit
till
hjärtats kärlek
se grottornas skimrande värme
tecknen skrivna
urådror pulserar
strömmar liv
kärleks liv
ur Moderns
händer
Hon glömdes
gömdes i grottan
så vacker stiger Hon fram
Hennes händer
öppnas
se stenar samtidigt öppnas
opaler regnbågsopaler öppnas
regnbågslotus kronor
seglar vida
Ur Hennes ögon
den nya Solen stiger upp
i kärlek
stor
evig
*
suckatur
så många suckar i vinden
hon dyker
genom snö
under
täcke
bäddas om
växer in i jordestyrka
stiger upp inom dina ögon
jägaren lägger ut ögla
ugglemor
sitter i träd varnar vindsteg
fäster tråden
i vinda
nystar soltråd
trär i rätad tråd i silvernenålens öga
sömmar
stjärnord
för jägaren hem i väven
*
det var en gång en kotte
kotten såg ned
varje dag upptäckte kotten
rörelseströmmar
upptäckte
liv
varje natt gnuggade kotten ögon
ty det var så vackra ting vilka strålade där under
vilka är ni frågade kotten
vi är inte ni vi är vi
stjärnor i dina ögon
var kommer vi ifrån
från jordar himlar
himlar jordar
vi är i en förunderlig
vacker väv
himlar jordar
vad är det
vi är här
himlen är här
nej nu blir jag alldeles snurrig
berätta
känner du fingrar om dig
du är hållen av
värnande fingrar
andas in doften
doft
vad är det
andas in så vet du
kotten andades in djupt
det doftar grönt
vad är det jag ser i ögonvinkeln
vad tror du det är vilka kläder bär de
kotten fnittrade glatt
nu sa vi
de
varför är de
de
då vi är vi
stjärnor log värme in i hjärta
det är lättare att berätta så
vad ser du kotte
kotten var tyst en stund
så där tyst att vinden kan höras
så vackra guldskimmerpärlor ser jag
de doftar kåda
vind hav
hur kan jag veta vind hav
de är inom dig
kotten var tyst en liten aning
skulle vilja uppleva jorden
hon är så vacker
så …
vinden hörde
bar önskan in i månsilverdalen
modern vandrade in i östersalar
solen bjöd henne in
eld bads lysa
önskansväg
modern öppnade hjärthänder
önskan steg ur
så samtalade de alla tre
stjärna står i regnbågssal
vandrar vida
gran breder värnande modersarmar över marken
stjärna frö stiger fram
rötter finner fäste
det pirrar
det spirar
liv
stammen stiger
kotten i
stammen
undrar upplever
min hud var en gång blad på blad
fjäll på fjäll i ring
så förunderligt nu stiger strömmar de
upp eller är det ned
så vackert det är att växa
eller vad är detta
det pirrar
det spirar
det spritter
liv
se armar fingrar
jag kan
röra
vid
det doftar grönt
så vackra skimmerguldspärlor
i mitt hår
dagar nätter vandrar
kotten snuddar vid himlens krona
susar sjunger med vinden
är vinden
höga sånger vida
vänder blicken ned eller var det upp
varje natt
gnuggade kotten ögon
ty det var så vackra ting vilka strålade
där
under
märkligt
ja jag säger ni
det blir enklare så
blir så snurrig
förut var ni under mig
nu är ni
överallt
ja vi är inom vi är vi är du
men
var är de värnande fingrarna
händerna
de är där
samtidigt är du inte längre kotte
ändå kotte
du är en mycket vacker gran
du håller kotte kottar i dina fingrars händers värn
stjärnor ler värme in i hjärta flödesljussånger höres vida
*
Önskade uppleva
älskade
låt mig berätta
för
dig
mina dagssteg
vandrade
med träden i denna dag
bar uteklädnad
vidsvepande
markerna förtäljde mig
ära vid
lyfte blicken i i träds valv
kronor vita
silver guldstänkta
andades drömljussvar
stod helt stilla
lyfte mina grenar högre
allt högre
vände ansiktet till
dina händer
rörde
mitt ansikte
leendeljust
tog av mig stövlar
önskade uppleva vad snö
är
ära vid
fötter sjönk in i snödun
värmen steg inom
älskade
snö är inte kyla
mina ögonvingar flög vida
omslöt
dig
mantel rann av mig
höll
mina armar
om
dig
mina ögonvingar öppnades
vandrade hem
älskade
nu inväntar jag natten
i stunder då vi lider
du jag
jag du
är detta vårt dok
du tror ty du vet
du vet ty du tror
du tror inte
du vet
vår väg är fylld av hårda stenar
stenar
blommar
av dina steg
detta är icke att vandra i utmarker, utanför eldstäder
det är vara i elden tala i elden
tala talat talar
dina ögon är därigenom nakna
detta är det rena
den rena styrkan
är det vita
den vita
vreden
kanske synes det vara så i det yttre att någon vunnit
är det så
det är en kopia
en affisch
icke verklighet
en själsvilla av tanke
då vi är trötta vilar vi nära, eldens kärlek värmer
människan talar om helvetets eldar, hon vet icke vad detta är
det är att välja stegen utanför elden
elden renar
förgör icke
elden renar den smutsade linsen
ser du vårgryningen, vilka är det, vilka väcker blommorna
eldfolken gör, eldfolken väcker blomningen
de är icke utanför de är i allt
så är också allt i
så är det ty människan glömde
hon glömde, sakta vaknar hon, människan
de vilka väljer att vara utanför
de tillfrågas gång efter gång
du är trött därför upplever du din låga slocknad
dina steg är icke förbannade
förbannar icke förbanna icke dina steg ty ditt hjärta är skönhet
jag vet hur svårt det är jag vet
pärlor gives mig av nära pärlor rinner av mig smälter icke in i min hud
kanske är det så att vi icke skall se vår styrka, men ack så svårt det är att vandra trött
den värld jag skriver är icke fantasi den är realitet där är mitt hem där finner jag frid
så stor innerlig glädje skänker det mig att se hur bilderna skrivna målade talar till er alla
detta – livet är icke en styrkekamp
det är tillit
till
hjärtats kärlek
kärlek går icke att stänga av
det finns inte avstängningsknappar
minns att den vilken någon skadar mest
är sig själv
ty denne någons sitt själv visar sannheten
tillåt dig att uppleva elden
se grottornas skimrande värme
tecknen skrivna
urådror pulserar
strömmar liv
kärleks liv
ur Moderns
händer
Hon glömdes, gömdes i grottan
så vacker stiger Hon fram
hennes händer
öppnas
se stenar samtidigt öppnas
opaler regnbågsopaler öppnas
regnbågslotus kronor
seglar vida
ur hennes ögon
den nya Solen stiger upp
i kärlek
stor
evig
*
Tiaraljus
vad är en tiara
vad ser du;
jag ser – ja, vad skall jag beteckna detta med
det är en ring vilken är runt huvudet, i det inre vet jag att detta är en gåva av bergsfolken den är smidd av silver av guld ändå kristalljus, får även upplevelsen av droppen vilken lindas runt stenen;
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
dotter
en droppe föll
på stenens yttersta spets
droppen vandrade lindade liv runt
droppe stenen är nu en dopfunt
till liv
denna ring bär inskriptioner
det jag så ser är tredje ögat
en stark strålande stjärndiamant
är fäst vid denna ring
detta är tankens dopfunt
huvudet är vaknat en dopfunt
i skrivandet ler jag ty naturligtvis är det så
detta är gralsskålen
den renade tanken
genom jordedopet
så är det dotter
nåväl tanken var ren, låt oss säga tanken är befriad från vad, från: ”skenet bedrar”
blicken ögat är stadigt fokuserad framåt – framom
detta är vägen
så vandrar ljusfolken
de upplever boten samt ger boten bot vidare
vi önskar stanna vid nattens gryningsstrof eftersom du är lite undrande; du fann en god titel till poesin: suckatur:
En stuckatur är en slags list uppefter taket en slags uppefterriktad ram.
ett tak har lagts mellan, verkligen mellan, ett tak för att förstärka ytterligare lägges en list
En ram.
det är en list en plan
Av människan vilken vill makt.
Vi sade att människan blickar för mycket uppåt att balansen därigenom rubbas.
Här blickas det egentligen inte vare sig uppåt eller nedåt det blickas utefter.
naturligtvis är det så; det blickas ut efter hinder, listiga hinder.
dessa hinder gör suckar ty livet blir svårt att andas
att icke ha ett tak är att icke ha en rymd
du var på väg att skriva suckvindar, men upplevde att detta är inte en vind, även om det är så att tanken mer eller mindre stängs inne i en dammig mörk vind. Den mänskliga tanken har behov av den gudomliga tanken. Detta är en av de största marritterna
häxjakter var ävenså
helarfolken jagades brändes
maktbegärelsen blickar ut, ser vad detta innebär; det innebär att hela maktbalansen – vilken är i total obalans - raseras. Bättre är att säga maktstrukturen rasar taket ramlar ihop, gips spån tegel allt rasar i ett virvlande dammoln. Så underbart vackert då dammet lagt sig. Varför rasar det; de blickar ut och ser vad helhet är; de lyfter fram den negativa historien och målar skräckbilder; etsar fast dem på näthinnan.
den vaknade människan dyker ned under snön, den kaotiska tanken, livskämpande tanken kyles, det bäddas om, duntäcket fluffas om, tanken kyles samtidigt stiger värmen upp, jordestyrkan vaknar hon stiger inom dina ögon
makten skickar ut jägare jägaren, makten vill inte smutsa ned sig, jägaren lägger öglor.
du ser en hind ett rådjur du ser djur skyggt nervöst se sig om, du ser de ryckiga rädda rörelserna, rädslan för att fångas. de lever i de fria skogarna vetupplever livets realitet samt harmoniserandets skönhetsbehag, de vet upplevande upplev ande.
Ugglemor vakar i natten i mörkret i träd hon varnar.
vad gör hon, hon löser upp knuten, hon löser upp marknuten
du undrar vad detta är, det är en knut ett trassel utan dess like
samtidigt väldigt konstfullt lagd
det denna knut gör är detsamma vilket fångstöglan gör
den dras åt
livremmen dras åt
hon löser upp den vinda vägen, tråden
hon fäster den vid vinda hon nystar det röda nystanet du skrev sömma och så är väl
du kan i en annan bildsekvens se hur hon lagar en trasig varptråd med varpknut
jägaren finner vägen hem
väven är helad
så många suckar i vinden hon dyker genom snö under
täcke bäddas om
växer in i jordestyrka stiger upp inom dina ögon
jägaren lägger ut ögla
ugglemor sitter i träd varnar vindsteg fäster tråden i vinda nystar soltråd
trär i rätad tråd i silvernenålens öga sömmar stjärnord
för jägaren hem i väven
*
vad är styrka
vari består styrkan
är den mätbar
är den bar
naken
är icke
det nakna ögat styrkan
vår väg är fylld av hårda stenar
människan talar om helvetets eldar
hon vet icke vad detta är
elden renar
förgör icke
elden renar den smutsade linsen
se vårgryningen
stenar
blommar
av dina steg
dina ögon är därigenom nakna
detta är det rena
*
vilka
vilka
väcker blommorna
eldfolken gör
människan glömde
glömde
sakta vaknar hon
de vilka väljer att vara utanför
de tillfrågas gång efter gång
hjärtats skönhet
tillit
till
hjärtats kärlek
se grottornas skimrande värme
tecknen skrivna
urådror pulserar
strömmar liv
kärleks liv
ur Moderns
händer
Hon glömdes
gömdes i grottan
så vacker stiger Hon fram
Hennes händer
öppnas
se stenar samtidigt öppnas
opaler regnbågsopaler öppnas
regnbågslotus kronor
seglar vida
Ur Hennes ögon
den nya Solen stiger upp
i kärlek
stor
evig
*
suckatur
så många suckar i vinden
hon dyker
genom snö
under
täcke
bäddas om
växer in i jordestyrka
stiger upp inom dina ögon
jägaren lägger ut ögla
ugglemor
sitter i träd varnar vindsteg
fäster tråden
i vinda
nystar soltråd
trär i rätad tråd i silvernenålens öga
sömmar
stjärnord
för jägaren hem i väven
*
det var en gång en kotte
kotten såg ned
varje dag upptäckte kotten
rörelseströmmar
upptäckte
liv
varje natt gnuggade kotten ögon
ty det var så vackra ting vilka strålade där under
vilka är ni frågade kotten
vi är inte ni vi är vi
stjärnor i dina ögon
var kommer vi ifrån
från jordar himlar
himlar jordar
vi är i en förunderlig
vacker väv
himlar jordar
vad är det
vi är här
himlen är här
nej nu blir jag alldeles snurrig
berätta
känner du fingrar om dig
du är hållen av
värnande fingrar
andas in doften
doft
vad är det
andas in så vet du
kotten andades in djupt
det doftar grönt
vad är det jag ser i ögonvinkeln
vad tror du det är vilka kläder bär de
kotten fnittrade glatt
nu sa vi
de
varför är de
de
då vi är vi
stjärnor log värme in i hjärta
det är lättare att berätta så
vad ser du kotte
kotten var tyst en stund
så där tyst att vinden kan höras
så vackra guldskimmerpärlor ser jag
de doftar kåda
vind hav
hur kan jag veta vind hav
de är inom dig
kotten var tyst en liten aning
skulle vilja uppleva jorden
hon är så vacker
så …
vinden hörde
bar önskan in i månsilverdalen
modern vandrade in i östersalar
solen bjöd henne in
eld bads lysa
önskansväg
modern öppnade hjärthänder
önskan steg ur
så samtalade de alla tre
stjärna står i regnbågssal
vandrar vida
gran breder värnande modersarmar över marken
stjärna frö stiger fram
rötter finner fäste
det pirrar
det spirar
liv
stammen stiger
kotten i
stammen
undrar upplever
min hud var en gång blad på blad
fjäll på fjäll i ring
så förunderligt nu stiger strömmar de
upp eller är det ned
så vackert det är att växa
eller vad är detta
det pirrar
det spirar
det spritter
liv
se armar fingrar
jag kan
röra
vid
det doftar grönt
så vackra skimmerguldspärlor
i mitt hår
dagar nätter vandrar
kotten snuddar vid himlens krona
susar sjunger med vinden
är vinden
höga sånger vida
vänder blicken ned eller var det upp
varje natt
gnuggade kotten ögon
ty det var så vackra ting vilka strålade
där
under
märkligt
ja jag säger ni
det blir enklare så
blir så snurrig
förut var ni under mig
nu är ni
överallt
ja vi är inom vi är vi är du
men
var är de värnande fingrarna
händerna
de är där
samtidigt är du inte längre kotte
ändå kotte
du är en mycket vacker gran
du håller kotte kottar i dina fingrars händers värn
stjärnor ler värme in i hjärta flödesljussånger höres vida
*
Önskade uppleva
älskade
låt mig berätta
för
dig
mina dagssteg
vandrade
med träden i denna dag
bar uteklädnad
vidsvepande
markerna förtäljde mig
ära vid
lyfte blicken i i träds valv
kronor vita
silver guldstänkta
andades drömljussvar
stod helt stilla
lyfte mina grenar högre
allt högre
vände ansiktet till
dina händer
rörde
mitt ansikte
leendeljust
tog av mig stövlar
önskade uppleva vad snö
är
ära vid
fötter sjönk in i snödun
värmen steg inom
älskade
snö är inte kyla
mina ögonvingar flög vida
omslöt
dig
mantel rann av mig
höll
mina armar
om
dig
mina ögonvingar öppnades
vandrade hem
älskade
nu inväntar jag natten
tisdag 16 februari 2010
16 februari 2010
slut mitt blad till ditt bröst
vad är ett blad
Ett blad kan vara ett ark av papper av växter. detta ark kan vara maskintillverkat. det kan även bära doften av hantverkshänder, av bladmakarens händer. en ark kan vara ett skepp en farkost, ett skepp en farkost vilken seglar med drömmar. drömmar skrives på arket i bladet, i bladboken. sagor skrives; du skrev dagen är ett sagolandskap, sagan är alltid sann. De gamla sagorna icke de omskrivna.
ett blad kan vara ett ark
givet av växter
ett blad kan vara ett blad
lyft bladet från dina läppar, låten orden klinga vackra ur befriad strupes vingsång, se dina läppar skimra purpur ur skirblå hav, strö ditt hjärtas sång in i markers skimmerdjupa längtan.
den kvävda rösten sträcker stämbanden till spända linor, själen balanserar på sträckt lina av att icke vara hörd. ja, det är åter bilden av balanskonstnären, du ser vänster samt höger arm utsträckta, alltid balans. den vänstra handen vet vad den högra gör den högra vet vad den vänstra gör, de samspelar.
Rösten är ett inre väsen ett yttre väsen är andningspuls.
den inre rösten har behov av att veta den yttre röstens uttal den yttre rösten har i allra högsta grad behov av att veta den inre röstens uttal. Vi betonar det sista ty det glöms så lätt.
rösten är förmedlaren av bladets skrift, skriften är förmedlare av hjärtats sång, hjärtats sång är förmedlaren av andens sång, anden sång är förmedlaren av andens ljus. med ens vandrar du uppåt i bilden, så vänd nu spiralen eller slingan låt den skölja nedåt, vi behöver inte nämna hela vandringen, vad ser du; jag ser hur ljusströmmen droppar in i en sjö, en röd sjö, ur det röda stiger värmen, tillitsdroppe väcker hennes värme, tillitsdroppen är då hon upplever tillit inom sig, då stiger värmen.
ljuset komprimeras för ett ögonblick och är i denna sjö, hon avkänner detta ljus alla ringar, först då hon upplever sannhet öppnar hon i tillit.
Slut mitt blad till ditt bröst.
vad är ett blad;
så många gånger har du blickat in i blad
du har sett upplevt hela växtens liv i bladet
därmed har du upplevt allt livs liv i bladet
även nu i skrivandet ser du ett blad
du ser mittfåran vara en stam
du ser rötterna samt kronan ”vecklas” ut
så många gånger har du blickat in i blad
det blad du ser är givet färg av jade – av djupt grönt, samtidigt malakitens helande djupgröna ådring
du ser detta hjärtformade blad framträda gång på gång det ger dig icke ro, vår vilja är att du skall andas in de gröna djupen. ditt hjärta ropar in i vinden;
Slut mitt blad till ditt bröst.
Är detta icke varje levande väsens rop.
möt mig – möt mitt liv.
därför ser du det gröna bladet omvandlas
tömma sina gröna vingar
in i ditt bröst
så är bladet vitt
månsilvervitt
därför ser du det gröna bladet omväxlande vara vitt
du upplever havets andning
upplever doften av
klippor
av tång
av sol
av måne
du är en sjöjungfru
i ena stunden dyker du djupt ned
så sköljer havet dig upp
du lyfter händerna stryker vattendroppar ur ansiktet ur håret
en befriande gest
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
i fullmånes skimmer är allt vitt
silverne vitt
rent
du ser bladets ådringar, pärlvita
inom dig vet du att detta är rent ljus
rent källvatten
stjärnord
stjärnvilja
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
det är inte lätt att stå upprätt då vindarna blåser hårda
de vindar vi talar om är icke luftens vindar
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge blir ansiktet vindpinat
minns du tallen du så ofta besökte
du beundrade dess överlevnadsvilja
tallen stod på nästan kala berget
rötterna höll samman berggrunden
stammen grenarna var vridna
tallen vred sitt liv i sökandet efter lä
ty dess uppgift var att hålla samman berggrunden
denna berggrund bar smärta
Av glömska given.
du beundrade tallens överlevnadskraft
så vacker var dess krona
kottar låg runt stammen fåglar ekorrar älskade tallen
det du beundrade mest var egentligen tallens jordevilja
vi skriver dåtid runt tallen, du vet att människor byggde hus på platsen
Tallens bergets djupa rötter lever vidare.
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge
blir ansiktet vindpinat
längtan inom detta väsen blir upplevandet av en hand
en hand vilken omfamnar ansiktet samt lyfter av
befriar det
gesten i denna rörelse är den vilken uppstår då du lyfter bort smärtan; då ett barn gjort sig illa brukar du ta smärtan i din hand och ”kasta” denna, du frågar barnet var, barnet pekar du kastar. detta är att upplevande ha en fågel i handen med hårt slutna vingar samt giva den fri; ”kasta” fågeln in i luften eller ut därvid får fågeln lyftkänning genom upplevande
det sägs ofta att väsendet, människan kan härdas, så dumt uttryckt, varför härda sig med smärta, med pina. det var också vår befarelse då vi talade runt smärtan, om lära sig att leva med smärta. Det är mer att lära sig hantera smärta. Det vi söker uttrycka är icke fakirskap ändå är det till viss del så.
Fakiren står inte ut med eller härdar sig mot smärta. fakiren har skolat sig
Erhållit redskap för hanterandet.
fakiren har studerat, elden, glaset, metallen och så vidare, fakiren är medvetet förberedd.
Därigenom följer fakiren elementen.
det är inte lätt att möta stormbyar då väsendet blivit utmattat, då är den minsta vindpust ett klubbslag, ett påkslag.
ett bukslag
Du har ofta stannat inför ordet vind så även nu.
du ser en vind bräda, en sned vinkel
en bågnad bräda
en lögn
en osannhet
det är vad dessa vindar är
Nät
ser du detta vackra nät
regnbågsdun
pärlor
dimfrost
rimfrost
allts andedräkt
väntar
väntar på solfingrar
ser du
detta vackra nät
den gamla trär hårnät
över skira
silvervita
sover
dröm
med händer lösta
över bröst
rodnar
kinddjup
hon upplever nära
slut mitt blad till ditt bröst
vad är ett blad;
livets träd
livet bok
*
lyft bladet från
dina läppar
låten orden klinga vackra
ur befriad strupes
vingsång
se dina läppar skimra purpur
ur skirblå
hav
strö
ditt hjärtas sång
in i markers
skimmerdjupa
längtan
du vackra
I den tunna gryningen
inväntar hon morgonens ögon
i vitmarker sitta hon
andas molnblommor
faller i mjuka vågor
i var och en
en dröm
i snö brinner en eld
runt eld
har isväggar skapats
en skål
en kristallskål
tonar i tunn
gryning
med natten har hon vandrat
följt månstrålars följe, nu
i den tunna gryningen
inväntar hon morgonen
fågel rör vid luft famnar varsamt molnblomma
den vackraste av
dem alla
i näbb
fågel sitter vakande med henne på skuldra gör fri
smältvatten porlar finner vägar
under
själsmirakler
morgonsteg nalkas
ögonvingar
darrar
ljus silas mellan fransar
hon ler stilla
i vintersalar skrudade i
vitduns regnbågsgnistor
jag ser en vinge oh silvervinge
du vackra kupar din hand
stig in gryningsvandrerska
vitsilvervinge omsluter,
fågel vid skuldra strör kronblad regnar in i själ
vinge bär vida
hon strör hjärtas skimmer
över trötta markers hud
ser stegglädje vakna
ler stilljus frid
vinge vitsilvervinge bär henne hem
hon ser morgonsteg nära
ögonvingar bredes ut
hon somnar
mjukt inbäddad av vitdun seglar hon i himmelssvarets dröm
sakta falnar eld hennes kinder rodnar av hans fingerljus kärlek
*
Ibland så
Ibland är det värre än annars
i stunder av dessa
känner jag min ensamhet
påtagligt
välla över
den är ett borrande svärd
skriker ut
min ensam het
i natten
springer vildgnistor
snö virvlar
tunnelgångar
ur fjärran nära
en gnistspiral glöder
lindas om
älskade
dina händer
omfamnar mitt ansikte
du lägger din kärleksmantel
runt min frysande hud
jag tillåts andas ut
in ut
in
din doft
jag vandrar
in i din pupill
vi är i lavendeldalens stilla
inväntar rosmarins vitblom
upplever en samhet
*
För dig
älskade
vänd ditt ansikte
till ängen
lindat snöstjärnsgirlanger
har jag gjort
för dig
jag är ett träd
inte ett blommande körsbärsträd
inte ett blommande äppelträd
ställ dig
här
nära
ur händer dalar snöglitter
mjukt
över dig
smälter in i din hud
så är jag dig
nära
vad är ett blad
Ett blad kan vara ett ark av papper av växter. detta ark kan vara maskintillverkat. det kan även bära doften av hantverkshänder, av bladmakarens händer. en ark kan vara ett skepp en farkost, ett skepp en farkost vilken seglar med drömmar. drömmar skrives på arket i bladet, i bladboken. sagor skrives; du skrev dagen är ett sagolandskap, sagan är alltid sann. De gamla sagorna icke de omskrivna.
ett blad kan vara ett ark
givet av växter
ett blad kan vara ett blad
lyft bladet från dina läppar, låten orden klinga vackra ur befriad strupes vingsång, se dina läppar skimra purpur ur skirblå hav, strö ditt hjärtas sång in i markers skimmerdjupa längtan.
den kvävda rösten sträcker stämbanden till spända linor, själen balanserar på sträckt lina av att icke vara hörd. ja, det är åter bilden av balanskonstnären, du ser vänster samt höger arm utsträckta, alltid balans. den vänstra handen vet vad den högra gör den högra vet vad den vänstra gör, de samspelar.
Rösten är ett inre väsen ett yttre väsen är andningspuls.
den inre rösten har behov av att veta den yttre röstens uttal den yttre rösten har i allra högsta grad behov av att veta den inre röstens uttal. Vi betonar det sista ty det glöms så lätt.
rösten är förmedlaren av bladets skrift, skriften är förmedlare av hjärtats sång, hjärtats sång är förmedlaren av andens sång, anden sång är förmedlaren av andens ljus. med ens vandrar du uppåt i bilden, så vänd nu spiralen eller slingan låt den skölja nedåt, vi behöver inte nämna hela vandringen, vad ser du; jag ser hur ljusströmmen droppar in i en sjö, en röd sjö, ur det röda stiger värmen, tillitsdroppe väcker hennes värme, tillitsdroppen är då hon upplever tillit inom sig, då stiger värmen.
ljuset komprimeras för ett ögonblick och är i denna sjö, hon avkänner detta ljus alla ringar, först då hon upplever sannhet öppnar hon i tillit.
Slut mitt blad till ditt bröst.
vad är ett blad;
så många gånger har du blickat in i blad
du har sett upplevt hela växtens liv i bladet
därmed har du upplevt allt livs liv i bladet
även nu i skrivandet ser du ett blad
du ser mittfåran vara en stam
du ser rötterna samt kronan ”vecklas” ut
så många gånger har du blickat in i blad
det blad du ser är givet färg av jade – av djupt grönt, samtidigt malakitens helande djupgröna ådring
du ser detta hjärtformade blad framträda gång på gång det ger dig icke ro, vår vilja är att du skall andas in de gröna djupen. ditt hjärta ropar in i vinden;
Slut mitt blad till ditt bröst.
Är detta icke varje levande väsens rop.
möt mig – möt mitt liv.
därför ser du det gröna bladet omvandlas
tömma sina gröna vingar
in i ditt bröst
så är bladet vitt
månsilvervitt
därför ser du det gröna bladet omväxlande vara vitt
du upplever havets andning
upplever doften av
klippor
av tång
av sol
av måne
du är en sjöjungfru
i ena stunden dyker du djupt ned
så sköljer havet dig upp
du lyfter händerna stryker vattendroppar ur ansiktet ur håret
en befriande gest
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
i fullmånes skimmer är allt vitt
silverne vitt
rent
du ser bladets ådringar, pärlvita
inom dig vet du att detta är rent ljus
rent källvatten
stjärnord
stjärnvilja
droppar
ljuskristaller stänker
runt dig
dina ögon strålar
den du
är
det är inte lätt att stå upprätt då vindarna blåser hårda
de vindar vi talar om är icke luftens vindar
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge blir ansiktet vindpinat
minns du tallen du så ofta besökte
du beundrade dess överlevnadsvilja
tallen stod på nästan kala berget
rötterna höll samman berggrunden
stammen grenarna var vridna
tallen vred sitt liv i sökandet efter lä
ty dess uppgift var att hålla samman berggrunden
denna berggrund bar smärta
Av glömska given.
du beundrade tallens överlevnadskraft
så vacker var dess krona
kottar låg runt stammen fåglar ekorrar älskade tallen
det du beundrade mest var egentligen tallens jordevilja
vi skriver dåtid runt tallen, du vet att människor byggde hus på platsen
Tallens bergets djupa rötter lever vidare.
har ett liv ett väsen stått med ansiktet vänt i vinden länge
blir ansiktet vindpinat
längtan inom detta väsen blir upplevandet av en hand
en hand vilken omfamnar ansiktet samt lyfter av
befriar det
gesten i denna rörelse är den vilken uppstår då du lyfter bort smärtan; då ett barn gjort sig illa brukar du ta smärtan i din hand och ”kasta” denna, du frågar barnet var, barnet pekar du kastar. detta är att upplevande ha en fågel i handen med hårt slutna vingar samt giva den fri; ”kasta” fågeln in i luften eller ut därvid får fågeln lyftkänning genom upplevande
det sägs ofta att väsendet, människan kan härdas, så dumt uttryckt, varför härda sig med smärta, med pina. det var också vår befarelse då vi talade runt smärtan, om lära sig att leva med smärta. Det är mer att lära sig hantera smärta. Det vi söker uttrycka är icke fakirskap ändå är det till viss del så.
Fakiren står inte ut med eller härdar sig mot smärta. fakiren har skolat sig
Erhållit redskap för hanterandet.
fakiren har studerat, elden, glaset, metallen och så vidare, fakiren är medvetet förberedd.
Därigenom följer fakiren elementen.
det är inte lätt att möta stormbyar då väsendet blivit utmattat, då är den minsta vindpust ett klubbslag, ett påkslag.
ett bukslag
Du har ofta stannat inför ordet vind så även nu.
du ser en vind bräda, en sned vinkel
en bågnad bräda
en lögn
en osannhet
det är vad dessa vindar är
Nät
ser du detta vackra nät
regnbågsdun
pärlor
dimfrost
rimfrost
allts andedräkt
väntar
väntar på solfingrar
ser du
detta vackra nät
den gamla trär hårnät
över skira
silvervita
sover
dröm
med händer lösta
över bröst
rodnar
kinddjup
hon upplever nära
slut mitt blad till ditt bröst
vad är ett blad;
livets träd
livet bok
*
lyft bladet från
dina läppar
låten orden klinga vackra
ur befriad strupes
vingsång
se dina läppar skimra purpur
ur skirblå
hav
strö
ditt hjärtas sång
in i markers
skimmerdjupa
längtan
du vackra
I den tunna gryningen
inväntar hon morgonens ögon
i vitmarker sitta hon
andas molnblommor
faller i mjuka vågor
i var och en
en dröm
i snö brinner en eld
runt eld
har isväggar skapats
en skål
en kristallskål
tonar i tunn
gryning
med natten har hon vandrat
följt månstrålars följe, nu
i den tunna gryningen
inväntar hon morgonen
fågel rör vid luft famnar varsamt molnblomma
den vackraste av
dem alla
i näbb
fågel sitter vakande med henne på skuldra gör fri
smältvatten porlar finner vägar
under
själsmirakler
morgonsteg nalkas
ögonvingar
darrar
ljus silas mellan fransar
hon ler stilla
i vintersalar skrudade i
vitduns regnbågsgnistor
jag ser en vinge oh silvervinge
du vackra kupar din hand
stig in gryningsvandrerska
vitsilvervinge omsluter,
fågel vid skuldra strör kronblad regnar in i själ
vinge bär vida
hon strör hjärtas skimmer
över trötta markers hud
ser stegglädje vakna
ler stilljus frid
vinge vitsilvervinge bär henne hem
hon ser morgonsteg nära
ögonvingar bredes ut
hon somnar
mjukt inbäddad av vitdun seglar hon i himmelssvarets dröm
sakta falnar eld hennes kinder rodnar av hans fingerljus kärlek
*
Ibland så
Ibland är det värre än annars
i stunder av dessa
känner jag min ensamhet
påtagligt
välla över
den är ett borrande svärd
skriker ut
min ensam het
i natten
springer vildgnistor
snö virvlar
tunnelgångar
ur fjärran nära
en gnistspiral glöder
lindas om
älskade
dina händer
omfamnar mitt ansikte
du lägger din kärleksmantel
runt min frysande hud
jag tillåts andas ut
in ut
in
din doft
jag vandrar
in i din pupill
vi är i lavendeldalens stilla
inväntar rosmarins vitblom
upplever en samhet
*
För dig
älskade
vänd ditt ansikte
till ängen
lindat snöstjärnsgirlanger
har jag gjort
för dig
jag är ett träd
inte ett blommande körsbärsträd
inte ett blommande äppelträd
ställ dig
här
nära
ur händer dalar snöglitter
mjukt
över dig
smälter in i din hud
så är jag dig
nära
måndag 15 februari 2010
15 februari 2010
helgat är ett vackert ord
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
ser du stenen
det är länge sedan vi talade genom stenar
genom stenars riken
så djupa är stenars klanger
de vet vad jordeälskan är
de vet det luften inte vet
det luften vet
därför balanserar
de varandra
vandrar
ständigt
i varandra
evig är kärlekens
gestaltspråksande
stenen ligger mjukt inbäddad
du ser stenen
stenkroppen
det du inte ser är rötterna
stenens rötter
du ser inte ljustrådarna stenen spinner
du ser dem
upplever dem
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
är en kropp
så är du
allt liv
en
kropp
glömmer vi för en stund stenens rötter
stenens ljustrådar
endast
ser stenen
stenkroppen
till synes är denna kropp hård nästintill ogenombrytbar, du måste ha en slägga eller specialverktyg eller rent av dynamit för att tränga igenom.
dynamiten är inte det bästa medlet, den tillfogar stor skada
Även om den är en god bild för att öppna upp.
ty den upplevelsen är ofta explosivt smärtsam
en stenkropp vilken aldrig eller nästintill aldrig berörs av solfingrar stelnar allt mer
drar sig alltmer inom
ändå är det så
att stenen gör mycket i det så kallat fördolda
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av Modern
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har rötter så har du så har allt liv
skulle alla dessa rötter vara synliga skulle alla edra blodådror vara synliga skulle det bli ett evigt ett evighets snubblande
ja, det är det du ser, vi använder evigt/evighets snubblande, detta för att belysa det vilket sker, skulle alla dessa rötter vara synliga skulle ni alltmer söka hålla fast - vilket är evigt/evighet - det vill säga inte våga ta de steg barnen gör. barnen vilka är i allt, barnen vilka slöjan icke lagts för ögonen. Barnen är i evig andning
vad är det barnen gör, de vandrar i de så kallade mellanrummen i evig andning; de vandrar andesteg, andeandning ty de är förbundna, sammanbundna är i anden.
så är även den så kallade vuxne men den vuxne, vilket vi många gånger sagt är tvingad att göra ett medvetet omval. detta omval är bejakelsen av;
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av modern
stenen faller in – för att belysa upplevelsen är det ett hårt fall,
barnet vandrar genom födslokanalen möts av ett oerhört starkt ljus, den upplevelsen är likartad med att falla hårt, det är verkligen att möta ett motstånd, en vägg av mark eller av ljus.
stenen valde, barnet valde, människan valde jordevandring
människan kan vara en sten vilken ”endast” ligger där
sakta bli hårdare
kanske täckas av mossa
ja, så måste det bli ty hon gömmer sitt väsen
allt gömt är hemligheter
det berättar mossan
visst är det vackert att se mossa efter regn
i gryningen
tusende tårar
droppar
kristallklara
ditt inre väsen sipprar ut
i bön om
var liv
i
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
låter detta otäckt
varför; så har allt liv
stenen upplever allt det vilket var
dåtid
bakombarnets steg
stenen spinner ljustrådar
vart spinnes dessa trådar till
alldeles riktigt; de spinnes till himlen
de högre sfärerna
vad gör stenen
stenen upplever fram framombarnets steg
så strömmar dessa upplevelser
stenen transformerar nu alla uppgifter vidare
vidare
berättar var eller hur
smärtsteg kan helas
Berättar det genom rotväven.
är inte detta fantastiskt
genom denna berörande upplevande rörelseförmedlande länkande kärleksandning
öppnar stenen sina händer sitt hjärta
sitt liv
till
alltet
helgat är ett vackert ord
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
så är det
stenen allt liv uppfylldes av längtan
av medveten längtande
det är inte meningen att frånskilja stegen från jordeströmmen
det är inte meningen att sikta mot eller på stjärnorna
ni är ju stjärnorna
genom denna insikt är ni
helandeverktyg
hel ande verktyg
se verktyg
tyg
verkande tyg
verkande väv
under skrivandet av genom stenen har du sett en mänsklig hjärna
du har sett denna hjärna med alla dess blodådror
du ser formen av en sten
från denna ser du ryggmärgskanalen en spinal
denna spinal liknar trådarna vilka ”hänger” vid maneten
maneten är i havet med skira kjolar, det har vi talat om, den har trådar
dessa rottrådar spinaltrådar kan ses under svampar, under de spirande plantorna, de första rottrådarna.
manetens trådar är antingen brännande eller inte
tanken är brännande eller inte
så låt oss nu vandra vidare
inte vandra vidare i mänskliga termer
låt oss vandra vidare
lyften skulden från dina axlar känn upplev smärtan lindras
se stenen bli en blomma en stängel en knopp omgiven av svepeblad av foderblad
lager på lager
knoppen med alla blad är inte svår att omvandla till en hand
handen håller hårt om livet
öppnar du handen är den tom
det är mellanrummen ävenså
är de tomma eller vad är där
enkelt beskrivet; foderbladen öppnas kronbladen synes nu sakta av ljus av värme vikas upp
så stor blomman där
i blommans mitt finns ännu en cirkel
vad finns där
ståndare samt pistiller
solgula är de du ser, du ser en ros eller en lotus, det är en ros ty du upplever doften
du fylls av leende ljus av de gula frömjölsögonen en humla kommer du fylls av brummandet
en fjäril kommer du fylls av dans
du rör dig
rör dig
dig rör
rörande
rör ande
fläkt
detta sker vid avläggandet av skulden
skulden av alla pålagor vilka fört dig bort
bort från det du är
människa
lyft dina skuldror
upplev harmoni
ser du partiet där vid skuldrorna,
visst är det en
lemniskata
axlar skuldror nyckelben
harmonins symbol samt flödesströmmar
vad sker då du är spänd av att bära
flödet stängs av till viss del blir du halshuggen
huvudet tänker
huvudet har inte kontakt
spinaltrådarna är knutna
nu säger genast en läkare spinalen är ryggraden,
så klä av skelettet och se de nervtrådar vi här berör
spinaltrådar är knutna
du är till viss del halshuggen
talet påverkas
luftströmmen påverkas
du hamnar i kramp
en själskramp
vilken gör fruktansvärt ont
hur löses den krampen
med dynamit
nej, det är inte så bra
se havet
hör vindar öka i styrka
se de mörka molnen hopas, de stiger över varandra så ser det ut
skulle du stå på deras andra sida skulle du se att detta är en enorm molnkrona
en molnlotus vilken är av alla tankar enbart vända uppåt
förglömmandes jordelivs vara
förglömmandes mening till vandringen
vindarna har behov av andning
du har behov av andning
vindarna vänder denna enorma molnblomma
regn vräker forsar ned
havet stiger
människan söker bygga vallar
vallarna blir högre
regnet piskar bildligt talat
havet stiger
och
vallarna sprängs av inre
livsvilja
det sker inom dig
minns jordfelsbrytaren
hjärtats röst
andas
inte med dynamit
även om det känns så
hjärtat gör detta ty det hör själens rop
själen är inte ett krampväsen
själen har behov av rörelse
en inre rörelse sätts igång
till slut stiger havet
tårfloden
gång på gång
till dess vallarna har silats av
blomman vänder sitt ansikte upp
ler ljus
där i det ögonblicket är allt stilla
du ser ett grässtrå
en droppe vid gräsets spets
en solstråle finner
en stjärna
tindrar i
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i detta skeende ”växer” huvudet fast
låter det otäckt
inte alls vi visar endast hur allt
förenas
i detta skede helas spinaltrådarna
så synes himmelsmaneten omfamna jordemaneten
allt liv är förenat
helgat varde ditt namn människa
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
så ser du åter stenen
stenen gråter i smärta
är uppfylld av smärta
det går inte att vräka upp stenen
det går
men varför
droppen urholkar stenen, vi säger
droppen uppfyller stenen
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
balansen harmonin är i detta
den hjärna du sett eller sten
är den mänskliga kroppen
kan vara en sköldpadda
fascinerande väsen eller hur, med detta hårda skal se hur den vandrar till havet, livet där simmar den graciöst armar ben huvud synes, så vandrar den upp på land där vet den att huvudet inte kan vara ute i solen jämnt, sköldpaddan upplever samt väljer huvudets utevistelse. sköldpaddan lägger sina ägg i jordehänder, visst är det ett fascinerande väsen, månghundraårigt.
så är den gudomliga tanken
fylld av skapande liv så se nu bilden av stenen eller hjärnan
se hur den cirkulerar
den rör sig planetarisk rörelse
planetdans
spinaltrådarna är stundtals ”uppåt” stundtals ”nedåt”.
så är det du har en kropp du har fötter samt huvud
balansen
skänker
vad skrev du
tankemonsuner mawsim virvlar, med fjäder målar jag deras tvekan
omsluter dem med ögonvingar ber dem stilla, sakta fyller trumman mitt tömda väsen
allt lättare är kroppen lättare, kroppen upphör är, jag stiger in i luften i vinden
så underbart lyftad in, är vinden gives möjlighet nära närma vara
tyngden rinner rinner ur henne
säger du; jag kan inte dansa rör dig mjukt våga följ
säger du; jag kan inte stå rör dig mjukt i inre våga följ
befria dig för en stund
till
varaktighet
så kan vi se orden från gårdagens ord:
säll är den vilken vandrar tyngdens steg
utan tyngd
detta är stora ord vilka kan smärta läsarögat vilket har det svårt, orden är icke illa menande; se dem noga: de förtäljer dig smärtans steg då de förmås ses vara befriande steg, det vill säga att de leder dig till en fridsplats. det är att se tyngden samt veta nådens sanna ljus
Vi har så lätt att endast se blodspåren i stunden då det sker.
har i denna dag levt med vad är det att ha ont
det finns fysisk smärta samt själslig, andlig med mera mera.
Samtalsterapi är av godo kanske.
denna dag ser jag vikten av att våga följa vågtoppen,
se stormens gryningsljus i stillan,
det går ju inte att ropa ut vad skulle då ske
men, jag tror
är tämligen övertygad om att det går att ”lära” sig hantera
det vill säga leva med smärtan,
finna de redskap vilka föder liv,
Det vilket är för ett väsen behöver inte oavlåtligen vara för ett annat väsen.
Tycker ej om att skriva ett väsen och ett annat.
ser jag varje väsen vara ett organ i helheten då blir det mer lätt att skriva så.
smärtan; en stor bov i dramat är att mången vilken har det svårt upplever sig skyldig, skyldig för att den mår dåligt. Skyldig för att denne inte passar in i produktionsmallen.
detta är det du ovan skrivit;
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
*
ibland är min upplevelse lagra
lagrande av era ord
skriva
skriva
lagra
till vad
för vad
så ser jag lager på lager ger värme
värme ger ljus
då jag inte fryser förmår jag uppleva glädjeljus
dotter
en droppe föll
på stenens yttersta spets
droppen vandrade lindade liv runt
droppe stenen är nu en dopfunt
till liv
*
vilaren vandraren
Ett uråldrigt träd stod i ängen
ängen hade en gång varit en hage med betande djur
kanske med ett torp
stenarna i hagen låg stilla så
omgärdad är denna plats av en stenmur
en sådan vacker stenmur med gråskimrande mosstenar
stannar du med stenarna
berättar de hur människan lyfte dem ur jordhänder
med grova störar
hur människan begrundade stenars nybäddar
stenarna mindes alla steg alla händer
glädje lycka sorg vemod
platsen är rofylld
helgad är ett vackert ord
trädet är inte ensamträd i en vid båge
ett skimmerljusdiadem
synes skogen runt ängens östersida
där är bäckens porlande sånger
susande vass
kaveldun
kabbeleka solleende
i vårgryning vita mjukpärlor
bäcken har funnit kittlande vägar från sjön
sjön fann vägar ur en gång storhavets händer
in till hagen
från sjön lever en å
trädet ler vänder ansiktet in i söder
hör barn tumla om i ysterglädje
ser vacker stenlada med svalor
med kuttrande duvor med dofter av det
vilket en gång var
ljuvstegen
ser rosengårdar
ser kvarnen högt upp på kullen
kvarnen trädet brukar språka med varandra
marken rör sig sakta livvibrerande
trädet känner steg i marken
mjuka lätta
begrundande
en hand rör vid
trädet andas in beröringen
en rygg lutas smeksamt följsamt till
trädet släpper ett blad i vandrarens knä
trädet släpper en äppelblomma i vilarens hår
trädet andas in
huddoft
välkommen vandrare
vandraren
andas ut
andas
om
mjukt frågar trädet
hur kommer det sig att
människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är för tung
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
ser då inte människan gräsets mjuka silverljus i guld
andas hon icke blommor
hör hon inte vindens sånger
ser hon inte
vingprydda benskrudade
krypande gående
slingrande
skuttande
livens liv
stenar suckar mjukt spinner ljustrådar vida
hur kommer det sig
att människan reser så mycket
hit och dit
dit och hit söker vila finner hastande
reser allt längre bort från
sitt själv
är hon då rädd för stilla
vet hon då inte att stilla är rörelse
hon söker sig vida
vida kring
vida
högre
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
upplever markens omfamn upplever trädets rötter
upplever strömmar i allt
ljus silas genom grenar
träd strör solgull
månsilver i
hud
värme silas
genom gräs
jord skänker värme
vilaren uppfylls av kärlek
stenar ler mjukt spinner ljustrådar vida
mjukt frågar trädet
ser du mina rötter
ja, de är egentligen inte mina
de är lika mycket dina
du märker det inte vi väver rötter
tillsammans
en vacker väv blir det
är det
du orkar inte lyfta stenen där
och varför
skall du
det
skulle du göra det
skulle du se våra rötter tala
tala samman
du brukar se allt detta då dina händer är i jorden
hur våra färger skiftar
ändå är vi
alltid i är
du tycker om solväv
silverne pärlor
kan du se rotvävens kopparglöd
rotväv är vackerliv
låt mig berätta hur jag reser
visst sträcker jag kronan högt
det gör vi väl alla
så är väl
det är lyftande att
sträcka kronan
högt
vara stolt i sitt själv
uppleva hemma
för att se vida
för att
röra vid stjärnorna
solen månen planeterna
vi har förtroliga samtal
de trivs i min krona
underbart är det att uppleva dem inom
sländan spinner
spinnrockshjulen snurrar
visst älskar jag den
underbara berusande själsrörelsen
trädet mjukskrattade
men
du skulle kanske inte tycka om att se flygande träd
visste du inte det
vi kan flyga stenarna likaså
du kan också flyga
men du skulle kanske inte tycka om flygande träd
därför står jag här älskandes jorden stadigt
hon är vacker i skrudstegen
det är vackert att följa livet
inte streta emot
min fråga var
varför söker människan vägar högre
så högt att hon
glömmer
låt mig berätta hur jag gör
ser du det lilla trädet
där
här
ser du
det är många träd
delar av mig ändå är vi
ett
mina rötter våra rötter finner vägar
jag är på en plats
samtidigt i många
och hur skall jag lära känna
om jag inte är
i
människan lyfter blicken sluter ögonen
stiger högre dansar med stjärnor
allt detta underbara
reser vida
vida
högre
hon längtar till molndanser
vill ha sina fötter
där
det sägs att tanken tänker visst gör den det
men tanken kan inte tänka själv tanken har behov av jord
jordad verklighet
människan sörjer de tunga jordstegen
vet du hon har en jordfelsbrytare inom
så underbart viskar den
en slags solväv
silverväv
tanken
lever i rötterna
rotväv
visst är det svårare att se denna rörelse
rotväven
det är enklare att lyfta blicken
ändå är det så att tanken
tänker
liv
det kan endast ske
då resan är i
balans
människan kan färdas
genom på
mångahanda
sätt
det jag försöker berätta är att
trädets krona
kanske är synligt
där
i det vilket kallas
himlen
visst är det så
regnbågens ena halva syns ovan hennes hud
den andra halvan är under
det är lite svårt att berätta
det finns ju inte ovan och under
visst är det underbart
vi är i cirkeln
regnbågen skänker oss
våra färger
trädets krona är bäddad i hennes händer
hon tänker ut allt det vackra
runt oss
hur kommer det sig att människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är
för tung
vilaren vandraren funderar en stund
helgad är ett vackert ord
vinden rör vid hans nacke
en vit blomma
faller i hans hand
han ser ett ansikte skymta
leendevackert viskar äppelvinden
slut mitt blad till ditt bröst
han gör så
ur stammen stiger hon
smeker varligt hans panna ljus
i rosenvinden
dansar de
solväv
silverväv
rotväv
böljar
med
i
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
ser du stenen
det är länge sedan vi talade genom stenar
genom stenars riken
så djupa är stenars klanger
de vet vad jordeälskan är
de vet det luften inte vet
det luften vet
därför balanserar
de varandra
vandrar
ständigt
i varandra
evig är kärlekens
gestaltspråksande
stenen ligger mjukt inbäddad
du ser stenen
stenkroppen
det du inte ser är rötterna
stenens rötter
du ser inte ljustrådarna stenen spinner
du ser dem
upplever dem
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
är en kropp
så är du
allt liv
en
kropp
glömmer vi för en stund stenens rötter
stenens ljustrådar
endast
ser stenen
stenkroppen
till synes är denna kropp hård nästintill ogenombrytbar, du måste ha en slägga eller specialverktyg eller rent av dynamit för att tränga igenom.
dynamiten är inte det bästa medlet, den tillfogar stor skada
Även om den är en god bild för att öppna upp.
ty den upplevelsen är ofta explosivt smärtsam
en stenkropp vilken aldrig eller nästintill aldrig berörs av solfingrar stelnar allt mer
drar sig alltmer inom
ändå är det så
att stenen gör mycket i det så kallat fördolda
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av Modern
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har rötter så har du så har allt liv
skulle alla dessa rötter vara synliga skulle alla edra blodådror vara synliga skulle det bli ett evigt ett evighets snubblande
ja, det är det du ser, vi använder evigt/evighets snubblande, detta för att belysa det vilket sker, skulle alla dessa rötter vara synliga skulle ni alltmer söka hålla fast - vilket är evigt/evighet - det vill säga inte våga ta de steg barnen gör. barnen vilka är i allt, barnen vilka slöjan icke lagts för ögonen. Barnen är i evig andning
vad är det barnen gör, de vandrar i de så kallade mellanrummen i evig andning; de vandrar andesteg, andeandning ty de är förbundna, sammanbundna är i anden.
så är även den så kallade vuxne men den vuxne, vilket vi många gånger sagt är tvingad att göra ett medvetet omval. detta omval är bejakelsen av;
stenen längtade uppfylldes av längtan
till vandring i de sköna underbart vackra jordekaskaderna
omfamnades av modern
stenen faller in – för att belysa upplevelsen är det ett hårt fall,
barnet vandrar genom födslokanalen möts av ett oerhört starkt ljus, den upplevelsen är likartad med att falla hårt, det är verkligen att möta ett motstånd, en vägg av mark eller av ljus.
stenen valde, barnet valde, människan valde jordevandring
människan kan vara en sten vilken ”endast” ligger där
sakta bli hårdare
kanske täckas av mossa
ja, så måste det bli ty hon gömmer sitt väsen
allt gömt är hemligheter
det berättar mossan
visst är det vackert att se mossa efter regn
i gryningen
tusende tårar
droppar
kristallklara
ditt inre väsen sipprar ut
i bön om
var liv
i
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
låter detta otäckt
varför; så har allt liv
stenen upplever allt det vilket var
dåtid
bakombarnets steg
stenen spinner ljustrådar
vart spinnes dessa trådar till
alldeles riktigt; de spinnes till himlen
de högre sfärerna
vad gör stenen
stenen upplever fram framombarnets steg
så strömmar dessa upplevelser
stenen transformerar nu alla uppgifter vidare
vidare
berättar var eller hur
smärtsteg kan helas
Berättar det genom rotväven.
är inte detta fantastiskt
genom denna berörande upplevande rörelseförmedlande länkande kärleksandning
öppnar stenen sina händer sitt hjärta
sitt liv
till
alltet
helgat är ett vackert ord
helgat varde ditt namn
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
så är det
stenen allt liv uppfylldes av längtan
av medveten längtande
det är inte meningen att frånskilja stegen från jordeströmmen
det är inte meningen att sikta mot eller på stjärnorna
ni är ju stjärnorna
genom denna insikt är ni
helandeverktyg
hel ande verktyg
se verktyg
tyg
verkande tyg
verkande väv
under skrivandet av genom stenen har du sett en mänsklig hjärna
du har sett denna hjärna med alla dess blodådror
du ser formen av en sten
från denna ser du ryggmärgskanalen en spinal
denna spinal liknar trådarna vilka ”hänger” vid maneten
maneten är i havet med skira kjolar, det har vi talat om, den har trådar
dessa rottrådar spinaltrådar kan ses under svampar, under de spirande plantorna, de första rottrådarna.
manetens trådar är antingen brännande eller inte
tanken är brännande eller inte
så låt oss nu vandra vidare
inte vandra vidare i mänskliga termer
låt oss vandra vidare
lyften skulden från dina axlar känn upplev smärtan lindras
se stenen bli en blomma en stängel en knopp omgiven av svepeblad av foderblad
lager på lager
knoppen med alla blad är inte svår att omvandla till en hand
handen håller hårt om livet
öppnar du handen är den tom
det är mellanrummen ävenså
är de tomma eller vad är där
enkelt beskrivet; foderbladen öppnas kronbladen synes nu sakta av ljus av värme vikas upp
så stor blomman där
i blommans mitt finns ännu en cirkel
vad finns där
ståndare samt pistiller
solgula är de du ser, du ser en ros eller en lotus, det är en ros ty du upplever doften
du fylls av leende ljus av de gula frömjölsögonen en humla kommer du fylls av brummandet
en fjäril kommer du fylls av dans
du rör dig
rör dig
dig rör
rörande
rör ande
fläkt
detta sker vid avläggandet av skulden
skulden av alla pålagor vilka fört dig bort
bort från det du är
människa
lyft dina skuldror
upplev harmoni
ser du partiet där vid skuldrorna,
visst är det en
lemniskata
axlar skuldror nyckelben
harmonins symbol samt flödesströmmar
vad sker då du är spänd av att bära
flödet stängs av till viss del blir du halshuggen
huvudet tänker
huvudet har inte kontakt
spinaltrådarna är knutna
nu säger genast en läkare spinalen är ryggraden,
så klä av skelettet och se de nervtrådar vi här berör
spinaltrådar är knutna
du är till viss del halshuggen
talet påverkas
luftströmmen påverkas
du hamnar i kramp
en själskramp
vilken gör fruktansvärt ont
hur löses den krampen
med dynamit
nej, det är inte så bra
se havet
hör vindar öka i styrka
se de mörka molnen hopas, de stiger över varandra så ser det ut
skulle du stå på deras andra sida skulle du se att detta är en enorm molnkrona
en molnlotus vilken är av alla tankar enbart vända uppåt
förglömmandes jordelivs vara
förglömmandes mening till vandringen
vindarna har behov av andning
du har behov av andning
vindarna vänder denna enorma molnblomma
regn vräker forsar ned
havet stiger
människan söker bygga vallar
vallarna blir högre
regnet piskar bildligt talat
havet stiger
och
vallarna sprängs av inre
livsvilja
det sker inom dig
minns jordfelsbrytaren
hjärtats röst
andas
inte med dynamit
även om det känns så
hjärtat gör detta ty det hör själens rop
själen är inte ett krampväsen
själen har behov av rörelse
en inre rörelse sätts igång
till slut stiger havet
tårfloden
gång på gång
till dess vallarna har silats av
blomman vänder sitt ansikte upp
ler ljus
där i det ögonblicket är allt stilla
du ser ett grässtrå
en droppe vid gräsets spets
en solstråle finner
en stjärna
tindrar i
en gång såg en stjärna den undersköna jorden
uppfylldes av längtan att vandra in i sin moders famn
i himlen syntes ett stjärnfall
stenen ligger mjukt inbäddad
stenen var en gång en stjärna
ser du tanken
stenen är en tanke
en tankeform
träd fäller bladen
du fäller bladtankar
dina bladtankar faller in i hennes händer
hon silar tankarna
silar dem genom sina fransar
hon andas ut skönheten
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i detta skeende ”växer” huvudet fast
låter det otäckt
inte alls vi visar endast hur allt
förenas
i detta skede helas spinaltrådarna
så synes himmelsmaneten omfamna jordemaneten
allt liv är förenat
helgat varde ditt namn människa
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
så ser du åter stenen
stenen gråter i smärta
är uppfylld av smärta
det går inte att vräka upp stenen
det går
men varför
droppen urholkar stenen, vi säger
droppen uppfyller stenen
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
balansen harmonin är i detta
den hjärna du sett eller sten
är den mänskliga kroppen
kan vara en sköldpadda
fascinerande väsen eller hur, med detta hårda skal se hur den vandrar till havet, livet där simmar den graciöst armar ben huvud synes, så vandrar den upp på land där vet den att huvudet inte kan vara ute i solen jämnt, sköldpaddan upplever samt väljer huvudets utevistelse. sköldpaddan lägger sina ägg i jordehänder, visst är det ett fascinerande väsen, månghundraårigt.
så är den gudomliga tanken
fylld av skapande liv så se nu bilden av stenen eller hjärnan
se hur den cirkulerar
den rör sig planetarisk rörelse
planetdans
spinaltrådarna är stundtals ”uppåt” stundtals ”nedåt”.
så är det du har en kropp du har fötter samt huvud
balansen
skänker
vad skrev du
tankemonsuner mawsim virvlar, med fjäder målar jag deras tvekan
omsluter dem med ögonvingar ber dem stilla, sakta fyller trumman mitt tömda väsen
allt lättare är kroppen lättare, kroppen upphör är, jag stiger in i luften i vinden
så underbart lyftad in, är vinden gives möjlighet nära närma vara
tyngden rinner rinner ur henne
säger du; jag kan inte dansa rör dig mjukt våga följ
säger du; jag kan inte stå rör dig mjukt i inre våga följ
befria dig för en stund
till
varaktighet
så kan vi se orden från gårdagens ord:
säll är den vilken vandrar tyngdens steg
utan tyngd
detta är stora ord vilka kan smärta läsarögat vilket har det svårt, orden är icke illa menande; se dem noga: de förtäljer dig smärtans steg då de förmås ses vara befriande steg, det vill säga att de leder dig till en fridsplats. det är att se tyngden samt veta nådens sanna ljus
Vi har så lätt att endast se blodspåren i stunden då det sker.
har i denna dag levt med vad är det att ha ont
det finns fysisk smärta samt själslig, andlig med mera mera.
Samtalsterapi är av godo kanske.
denna dag ser jag vikten av att våga följa vågtoppen,
se stormens gryningsljus i stillan,
det går ju inte att ropa ut vad skulle då ske
men, jag tror
är tämligen övertygad om att det går att ”lära” sig hantera
det vill säga leva med smärtan,
finna de redskap vilka föder liv,
Det vilket är för ett väsen behöver inte oavlåtligen vara för ett annat väsen.
Tycker ej om att skriva ett väsen och ett annat.
ser jag varje väsen vara ett organ i helheten då blir det mer lätt att skriva så.
smärtan; en stor bov i dramat är att mången vilken har det svårt upplever sig skyldig, skyldig för att den mår dåligt. Skyldig för att denne inte passar in i produktionsmallen.
detta är det du ovan skrivit;
en droppe faller
på stenens yttersta spets
yttersta
droppen vandrar strömmar medsols
lindar liv runt stenen
det är en mycket vacker bild du ser
vi säger;
droppen stenen är nu en dopfunt
till liv
helgat varde ditt namn människa
på jorden och i himlarna
tillkomme ditt rike
bejaka ditt inre i vissheten av helhet
ske din vilja
lyss till ditt hjärta
stenen har alltså rötter in i hennes hjärta
i himlarna och jorden
*
ibland är min upplevelse lagra
lagrande av era ord
skriva
skriva
lagra
till vad
för vad
så ser jag lager på lager ger värme
värme ger ljus
då jag inte fryser förmår jag uppleva glädjeljus
dotter
en droppe föll
på stenens yttersta spets
droppen vandrade lindade liv runt
droppe stenen är nu en dopfunt
till liv
*
vilaren vandraren
Ett uråldrigt träd stod i ängen
ängen hade en gång varit en hage med betande djur
kanske med ett torp
stenarna i hagen låg stilla så
omgärdad är denna plats av en stenmur
en sådan vacker stenmur med gråskimrande mosstenar
stannar du med stenarna
berättar de hur människan lyfte dem ur jordhänder
med grova störar
hur människan begrundade stenars nybäddar
stenarna mindes alla steg alla händer
glädje lycka sorg vemod
platsen är rofylld
helgad är ett vackert ord
trädet är inte ensamträd i en vid båge
ett skimmerljusdiadem
synes skogen runt ängens östersida
där är bäckens porlande sånger
susande vass
kaveldun
kabbeleka solleende
i vårgryning vita mjukpärlor
bäcken har funnit kittlande vägar från sjön
sjön fann vägar ur en gång storhavets händer
in till hagen
från sjön lever en å
trädet ler vänder ansiktet in i söder
hör barn tumla om i ysterglädje
ser vacker stenlada med svalor
med kuttrande duvor med dofter av det
vilket en gång var
ljuvstegen
ser rosengårdar
ser kvarnen högt upp på kullen
kvarnen trädet brukar språka med varandra
marken rör sig sakta livvibrerande
trädet känner steg i marken
mjuka lätta
begrundande
en hand rör vid
trädet andas in beröringen
en rygg lutas smeksamt följsamt till
trädet släpper ett blad i vandrarens knä
trädet släpper en äppelblomma i vilarens hår
trädet andas in
huddoft
välkommen vandrare
vandraren
andas ut
andas
om
mjukt frågar trädet
hur kommer det sig att
människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är för tung
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
ser då inte människan gräsets mjuka silverljus i guld
andas hon icke blommor
hör hon inte vindens sånger
ser hon inte
vingprydda benskrudade
krypande gående
slingrande
skuttande
livens liv
stenar suckar mjukt spinner ljustrådar vida
hur kommer det sig
att människan reser så mycket
hit och dit
dit och hit söker vila finner hastande
reser allt längre bort från
sitt själv
är hon då rädd för stilla
vet hon då inte att stilla är rörelse
hon söker sig vida
vida kring
vida
högre
vilaren vandraren funderar en stund
finner inte svar
upplever markens omfamn upplever trädets rötter
upplever strömmar i allt
ljus silas genom grenar
träd strör solgull
månsilver i
hud
värme silas
genom gräs
jord skänker värme
vilaren uppfylls av kärlek
stenar ler mjukt spinner ljustrådar vida
mjukt frågar trädet
ser du mina rötter
ja, de är egentligen inte mina
de är lika mycket dina
du märker det inte vi väver rötter
tillsammans
en vacker väv blir det
är det
du orkar inte lyfta stenen där
och varför
skall du
det
skulle du göra det
skulle du se våra rötter tala
tala samman
du brukar se allt detta då dina händer är i jorden
hur våra färger skiftar
ändå är vi
alltid i är
du tycker om solväv
silverne pärlor
kan du se rotvävens kopparglöd
rotväv är vackerliv
låt mig berätta hur jag reser
visst sträcker jag kronan högt
det gör vi väl alla
så är väl
det är lyftande att
sträcka kronan
högt
vara stolt i sitt själv
uppleva hemma
för att se vida
för att
röra vid stjärnorna
solen månen planeterna
vi har förtroliga samtal
de trivs i min krona
underbart är det att uppleva dem inom
sländan spinner
spinnrockshjulen snurrar
visst älskar jag den
underbara berusande själsrörelsen
trädet mjukskrattade
men
du skulle kanske inte tycka om att se flygande träd
visste du inte det
vi kan flyga stenarna likaså
du kan också flyga
men du skulle kanske inte tycka om flygande träd
därför står jag här älskandes jorden stadigt
hon är vacker i skrudstegen
det är vackert att följa livet
inte streta emot
min fråga var
varför söker människan vägar högre
så högt att hon
glömmer
låt mig berätta hur jag gör
ser du det lilla trädet
där
här
ser du
det är många träd
delar av mig ändå är vi
ett
mina rötter våra rötter finner vägar
jag är på en plats
samtidigt i många
och hur skall jag lära känna
om jag inte är
i
människan lyfter blicken sluter ögonen
stiger högre dansar med stjärnor
allt detta underbara
reser vida
vida
högre
hon längtar till molndanser
vill ha sina fötter
där
det sägs att tanken tänker visst gör den det
men tanken kan inte tänka själv tanken har behov av jord
jordad verklighet
människan sörjer de tunga jordstegen
vet du hon har en jordfelsbrytare inom
så underbart viskar den
en slags solväv
silverväv
tanken
lever i rötterna
rotväv
visst är det svårare att se denna rörelse
rotväven
det är enklare att lyfta blicken
ändå är det så att tanken
tänker
liv
det kan endast ske
då resan är i
balans
människan kan färdas
genom på
mångahanda
sätt
det jag försöker berätta är att
trädets krona
kanske är synligt
där
i det vilket kallas
himlen
visst är det så
regnbågens ena halva syns ovan hennes hud
den andra halvan är under
det är lite svårt att berätta
det finns ju inte ovan och under
visst är det underbart
vi är i cirkeln
regnbågen skänker oss
våra färger
trädets krona är bäddad i hennes händer
hon tänker ut allt det vackra
runt oss
hur kommer det sig att människan alltid lyfter blicken uppåt
vill bli kronan
människan söker sig högre upp
säger
marken jorden
är
för tung
vilaren vandraren funderar en stund
helgad är ett vackert ord
vinden rör vid hans nacke
en vit blomma
faller i hans hand
han ser ett ansikte skymta
leendevackert viskar äppelvinden
slut mitt blad till ditt bröst
han gör så
ur stammen stiger hon
smeker varligt hans panna ljus
i rosenvinden
dansar de
solväv
silverväv
rotväv
böljar
med
i
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)