dimman
dimman om ditt hjärta
runt
runt
om
din hjärtgård
svepas av kärlek
svepes in i droppar
av dimma
strös
i hjärtsols länder
lända
till
Vindar
hyllar din
allts
skönskriftan
finner du vindarna vara kalla hårda
så är de ej
vindarna sjunger
rena friska
jag hör dem genom vindspelens klanger
det är vackert vara med vindarna
stormmoder
så säg mig då är stormmoder
stormens moder vindens moder
visst är hon detta
visst är hon det
alla mödrar bär alla rörelser med sitt hjärta
stormar
är icke förgörande
då barnet, barnen vet hennes kärlek
vet varur den vredgade blicken är
vet att de är i hennes allomfattande kärlek
stormmoder dansar
i vindarnes ängder
hon är moder
hon är vind
hon sveper leende i kärlek
visar vindarna
renandevilja
ljusvilja
alltsvilja
hon är stighöljerska
steghöljerska
spejarinna
allt
är hon med kärleks hand
med ömhets blick
stormmoder
vandrar stilla
vindbarnen
barn av vind
vandrar i ringar runt hennes fötter
hennes vida kjortelfåll
vandrar i rad
i pärleband
efter henne
med henne
vindbarn är icke sneda vinda
vindbarn är barn av vind
barn av luft
visst är de bågnande
bångstyriga ibland
då kan det välan hända att modersorken bågnar
då kan det lätt hända att resonemanget bågnar och tar en ostyrselväg
så hur är det
är vinden luft och är luften vind eller vad är de
de är allt detta och mycket mer
stormmoder ser med plirandevänliga ögon
in i allt
vindbarnen
släpper hon fria
så pilar de undersökande
upptäckande över och mellan stenar
lyfter på stenar
möter livet under
lägger varsamt åter
tack att vi fick se
tack att vi fick möta
mötas
vrider sig runt grästes strå
med ett huj sitter de vaggandegungande i bladens händer
tar så ett vipsskutt
följer bäckens dans
fågelvingar andas
samlas åter runt stormmoder
förtäljer
berättar i ysterljus
stormmoder tackar dem alla och smeker kinder varligt
älskade vindars barn
mina älskliga vingar
tag varandras händer och låt oss dansa
i helandeljus
stormmoder virvlar
cirklar
viner sjunger
saktar
backar
stiger
följer
andas
renande
pärlljus
molnen samlas
väver mantlar av mjukaste
sammet tung
regnblommande oceaner
svallar djupgråvioletta
vindbarnen trippar
lättasteg
hennes blåskimrande skrud
synes skymta bak vita skirslöjor
regnfolken dansar
sprider bågars
sjufaldigande skimrandeskikt
klanger ljuder vida ur vindspelens rör
stormmoder
viskar stilla i nynnandekärlek
räds mig ej räds icke min
renandefriska andedräkt
så säg mig då är stormmoder
stormens moder vindens moder
visst är hon detta
visst är hon det
alla mödrar bär alla rörelser med sitt hjärta
stormar
är icke förgörande
då barnet, barnen vet hennes kärlek
vet varur den vredgade blicken är
vet att de är i hennes allomfattande kärlek
åktur
passagerare i resande
ser jag
glittrande genom sammanflätade fingrar
kärlekshänder
är trädkronor
jag ser glittrande
genom trädvägg
stammar stå täta
sida vid sida
i varandevärnad
kronor susar böljandeljusa
är det en sjö
är det en å
en flod
det är en sjö
med seglande näckrosor
i varje kronskål sitta leendeljusa
strör tonande klangvärme om ditt hjärta
tycker du att vindar
finner du vindarna vara kalla hårda
så är de ej
vindarna sjunger
rena friska
tycker du ändå att vindarna är hårda
se då vindarnas fyra vägar
vindarnas hemvist
tycker du regnet är tårar
se då tårarnas skönhet
tycker du kylan är isande
se då kylans klarhet
tycker du
tycker du
tycker
tycker
upplev djupet
*
Lägg dina händer
älskade
innan jag lämnar denna dal
av skönhet
lägg dina händer
runt mitt ansikte
lyft mina
ögon
i ögonmöte sköljas
omgivas av dig
av din kärlek
viska
jag älskar dig
låt oss uppväcka våra skogar
höjder dalar
bäckar floder
klippor
lägg dina händer runt mitt ansikte
så viskar vinden
icke för dig
icke för dig
mansvälden såg aldrig din kronas bladvingar
de vände sig bort till andra himmelsländer
älskade
lägg dina händer runt
mitt ansikte
än en gång viskar vinden
icke för dig
linsen brister in i
begynnandevarda
ser ensam kropp
sakta slutes mina ögon
så seglar jag i blad
hem
onsdag 25 augusti 2010
den 24 augusti 2010
ord vilka gives
utsägs i kärlek
ej för att såra ej för att skada
uttalas i befriandesyfte
renandesyfte
ofta hålls dessa ord åter
men
stängda ord är aldrig av godo
kanske virvlar orden först om i vildhet
med blandade känslor
så saktas virvlarna och omvandlas från känsla till upplevelse
då virvlarna lugnat sig brukar ett ok lyftas i befrielseljus
eller ett järnband spricka
vad är svaret
det är att se de trenne pärlorna – jag älskar dig –
och uppfylla dem med ljus med hjärtsol
hon – han dväljes i mörkret i saknad i känslan av övergivenhet
de seglade vilse
orosmolnen hopades av styrkan i kärlekens band
dessa kärlekens band binder ej fast ändå binder de
dessa band är gyllene silverna sammanflätade band
detta bindande fråntar aldrig
kväver aldrig
är ett växande i varandra tillsammans
till
sammans
det är att leva i frihet tillsammans
glädjas i den andres växande vilket blir ett tillsammansväxande
så gläder sig den andre i den andres växande i pendelns skönhets rörelse
det kan endast vara då båda är bejakandemedvetande i tillit i vördnad i respekt i kärlek
egentligen är dessa ord tillit, vördnad, respekt med flera parafraser av ett ord
det ordet är kärlek
dväljs icke mer i mörkret, svaret är icke svårt
vad är svaret
det är att se de trenne pärlorna – jag älskar dig –
och uppfylla dem med ljus med hjärtsol
ser du dalen
vindruvsdalen
ser du vinstocken
livsviljan
rankor slingrande följer vägar
och finner fäste
bladen är händer
höljandehänder
stjärnhänder
flikhänder
blommor små oansenliga
kronbladshänder slutas till hättor
sakta fram
träder druvan
äggformen
ovalen
elliptikan
vad ser du i det att druvan framträder
jag ser vindruvsdalen
och vindruvan
visst är vindruvan en äggform
en oval
elliptikan
men…
i den formande, gestalten – i det formspråket ser jag dalen
dalen är kupade skålar, är druvan
då jag nedtecknar kupade skålar stiger ordet
handgärning fram
i det bibliska språket är druvan
i sundspråket är druvan
är vinstocken en värld
i världen
drycken är icke en avskild del
drycken är i ett ursprungssammanhang
elliptikan
elliptisk rörelse
elliptisk
elliptik
de tolv slagen
svingar
pendeln
fram och åter
åter och fram
midnatt skrider in
mid natt
midande natt
i mitten står hon
den vackra
silvriga
ur händer bjuder hon
befrielseljus
se den släckta kalken återbrinna
i skenet av
tolv korsade klingors klanger
detta sken är icke skenbart sken
detta sken är nattens upplysande
de helgade tolv lyfter
kåpor av
så stråla tolv vägars skönhet
in i är
*
ett öga
är
icke endast ett öga
ett öga
är
en skål
en skål till brädden fylld med
regnbågsljus
ur ögon
flyga
regnbågsfjärilar
in
i regnbågsvindars
höljandehänder
*
Gång på gång denna natt ser jag ett dörrhål vilket är indigo – mörkt – blå
Vit rök
Rökmoln, det är bilden av hur rök flyter ut ur ett rökfyllt rum
Hör orden: träck stiger ut, ur
(Bardnalkan)
dimman av ditt förgångna böljar
stå bara
bar
stilla
din bard nalkas
nattvandrerska skrider genom
tysta
floder av
släckta
ekar
skönsjungande strängar sträckas
under
stiger
kammar stjärnhavens böljandehår
så intrasslat
vilse
karmar av stukadeträd
vikes undan
reser sina stammar i mening
nattmantel spännes
indigomörkblå
dörren står utan karmar
mina ögon tåras av rök
rökmoln
böljar
vindfläkt slutes om
leder röken
ut
ur
dimman av ditt förgångna böljar
stå bara
bar
stilla
din bard kommer
med
rosensträngad luta
*
Ronnadroppar
i en kronskål av silvergåva
dricker hon sin längtans törst
in i otörst
strävandestill var hennes bidan
hon skimrar vitpälsad i månvingar
vakar över honom
serföljer hans steg i kärlek
hon vet
ty han känner henne bak lyckta dörrar
ser genomflödande
tillåts
han smeker av hennes skydd
för henne varsamt till soleld
de
älskande brinner i gryning
ronnadroppar synes tindra i bladhänder
*
Serenad
jag bär ett månband runt min panna
jag minns barndomscykel
med gladputtersmälla
ekerglittran
med dagboks doftande
handhållans
läderpärmar öppnade
låter jag blad flyga fria
hakar kläpprar ger fönsterglänta
under hennes hjärta
sjunger han kärlek in
tårar strömmar ur hennes ögon
in i hans händers pärlfamn
älskade
väck mig i gryningen
låt oss flyga
huttrande drar jag sjalen tätt om axlar
vandrar i skymningsflod
jag sjunker undan
bort
utsägs i kärlek
ej för att såra ej för att skada
uttalas i befriandesyfte
renandesyfte
ofta hålls dessa ord åter
men
stängda ord är aldrig av godo
kanske virvlar orden först om i vildhet
med blandade känslor
så saktas virvlarna och omvandlas från känsla till upplevelse
då virvlarna lugnat sig brukar ett ok lyftas i befrielseljus
eller ett järnband spricka
vad är svaret
det är att se de trenne pärlorna – jag älskar dig –
och uppfylla dem med ljus med hjärtsol
hon – han dväljes i mörkret i saknad i känslan av övergivenhet
de seglade vilse
orosmolnen hopades av styrkan i kärlekens band
dessa kärlekens band binder ej fast ändå binder de
dessa band är gyllene silverna sammanflätade band
detta bindande fråntar aldrig
kväver aldrig
är ett växande i varandra tillsammans
till
sammans
det är att leva i frihet tillsammans
glädjas i den andres växande vilket blir ett tillsammansväxande
så gläder sig den andre i den andres växande i pendelns skönhets rörelse
det kan endast vara då båda är bejakandemedvetande i tillit i vördnad i respekt i kärlek
egentligen är dessa ord tillit, vördnad, respekt med flera parafraser av ett ord
det ordet är kärlek
dväljs icke mer i mörkret, svaret är icke svårt
vad är svaret
det är att se de trenne pärlorna – jag älskar dig –
och uppfylla dem med ljus med hjärtsol
ser du dalen
vindruvsdalen
ser du vinstocken
livsviljan
rankor slingrande följer vägar
och finner fäste
bladen är händer
höljandehänder
stjärnhänder
flikhänder
blommor små oansenliga
kronbladshänder slutas till hättor
sakta fram
träder druvan
äggformen
ovalen
elliptikan
vad ser du i det att druvan framträder
jag ser vindruvsdalen
och vindruvan
visst är vindruvan en äggform
en oval
elliptikan
men…
i den formande, gestalten – i det formspråket ser jag dalen
dalen är kupade skålar, är druvan
då jag nedtecknar kupade skålar stiger ordet
handgärning fram
i det bibliska språket är druvan
i sundspråket är druvan
är vinstocken en värld
i världen
drycken är icke en avskild del
drycken är i ett ursprungssammanhang
elliptikan
elliptisk rörelse
elliptisk
elliptik
de tolv slagen
svingar
pendeln
fram och åter
åter och fram
midnatt skrider in
mid natt
midande natt
i mitten står hon
den vackra
silvriga
ur händer bjuder hon
befrielseljus
se den släckta kalken återbrinna
i skenet av
tolv korsade klingors klanger
detta sken är icke skenbart sken
detta sken är nattens upplysande
de helgade tolv lyfter
kåpor av
så stråla tolv vägars skönhet
in i är
*
ett öga
är
icke endast ett öga
ett öga
är
en skål
en skål till brädden fylld med
regnbågsljus
ur ögon
flyga
regnbågsfjärilar
in
i regnbågsvindars
höljandehänder
*
Gång på gång denna natt ser jag ett dörrhål vilket är indigo – mörkt – blå
Vit rök
Rökmoln, det är bilden av hur rök flyter ut ur ett rökfyllt rum
Hör orden: träck stiger ut, ur
(Bardnalkan)
dimman av ditt förgångna böljar
stå bara
bar
stilla
din bard nalkas
nattvandrerska skrider genom
tysta
floder av
släckta
ekar
skönsjungande strängar sträckas
under
stiger
kammar stjärnhavens böljandehår
så intrasslat
vilse
karmar av stukadeträd
vikes undan
reser sina stammar i mening
nattmantel spännes
indigomörkblå
dörren står utan karmar
mina ögon tåras av rök
rökmoln
böljar
vindfläkt slutes om
leder röken
ut
ur
dimman av ditt förgångna böljar
stå bara
bar
stilla
din bard kommer
med
rosensträngad luta
*
Ronnadroppar
i en kronskål av silvergåva
dricker hon sin längtans törst
in i otörst
strävandestill var hennes bidan
hon skimrar vitpälsad i månvingar
vakar över honom
serföljer hans steg i kärlek
hon vet
ty han känner henne bak lyckta dörrar
ser genomflödande
tillåts
han smeker av hennes skydd
för henne varsamt till soleld
de
älskande brinner i gryning
ronnadroppar synes tindra i bladhänder
*
Serenad
jag bär ett månband runt min panna
jag minns barndomscykel
med gladputtersmälla
ekerglittran
med dagboks doftande
handhållans
läderpärmar öppnade
låter jag blad flyga fria
hakar kläpprar ger fönsterglänta
under hennes hjärta
sjunger han kärlek in
tårar strömmar ur hennes ögon
in i hans händers pärlfamn
älskade
väck mig i gryningen
låt oss flyga
huttrande drar jag sjalen tätt om axlar
vandrar i skymningsflod
jag sjunker undan
bort
den 23 augusti 2010
lägg ej sorgfällar över
se björnen stiga ur ide
sorgfälligt täckta vittnar stenrösen om liv
prinsar och prinsessor
konungar och drottningar
ligga i ring
om den frysande breder jag sjalar,
filtar sorgfälligt, omsorgsfullt
hur sorgfälligt
hur omsorgsfullt än stenarna är lagda
rösena är lagda
växa gräs
växa ängsblomster
dansa fjärilar
levande
liv
ur
ur
sorgfälligt är icke sorgfällar
naturligtvis kan det vara så att sorgfälligt är sorgfällar
detta då smärtan
tyngden lindas alltför hårt
hårdtungt runt
då sorgen blir tyngande fällar och ej tröstande vingar
se björnen stiga ur ide
yrvaken
sträckandes
kliandes mot stam
myrens guld
hjortronmyren är solbeströdd
solbeströdd
skatten
om jag finner en skatt
är den då en skatt
om jag behåller den enkom för mig själv
fann jag denna skatt
gavs jag tillträde till denna skatt till behållande
till gömmande
undanhållande den/skatten för medlivet
i sagor
i berättelser
skrives
det om skatter
om skattkartor
skattkartor vilka leder till en skatt
vägen till skatten är ofta fylld av umbäranden
eller varför ej säga äventyr
ett äventyr är fyllt med upptäckarglädje
eller mer
upptäckarljus
ur det gamla steg pergament
icke permafrost
gulnad pergament ett ark av uråldrig konst
ett ark ur ålder steg
steg in i händer
händer av sökare
länge
mycket länge såg
begrundansansikte in i arket
allt närmre
allt närmre
vad förtäljer dessa linjer
dessa utfästelser
detta fyrvägskors
begrundansansikte möttes av
ordtystnad
av varmfläkt
mjukhänder mot ryggslut
gav ett steg
gav två steg
vägsteg
så dina steg i marklinje
jag måste först packa
jag måste ha med
jag måste
mjukhänder knäppte upp ryggslut
du måste inte någonting
res tomhänt
det första steget såddes
sökare så spirljus
lyfta fotvalv om
grodden spirar
stigande i hjärtbladsväg
pärlor gröna
ligga på rad
ringlande slingrande
kiselstenar lysa i nattens händer
skimrande karneoler
värma händandeskålar
korssten stiger i bröstet in
sökaren följer vägen i lyssnarljus
begrundansvingar i fria
i visande
leder vägen
uppför
berget
har du mod
har du vilja
har du
tillit
är
du
du
kasta dig in i vindars händer
fyra vägar om dig är
i mitten av fyra
lägger vindarna
dig ned
kronblad stiga om dig
solögon ler i kristalljusets sånger
regnbågsstenar
tinderglittrar
fyller ögons
släckta
in i syn
så lyft dina händer
tag emot
sökaren lyfter händer
skatten lägges
däri
vandra nu stigen in i livet
förtälj din vandrings
vida följe
strö pärlor
in i groende
vindars
kärlekssvar
*
Månsnipa
i månsnipa
seglar jag natthem
silverböljande är drömseglen
blodröd droppe
slår ut
ja
jag sitter vid månsilversjön och fiskar
med månstråle i hand
silvertråd skimrar
spindelmor klättrar
väver dröm
silverspegel klarnar i mina händer
*
Frågansvaret
jag frågar dig
vad
är
svaret
det är att se
se de trenne pärlorna
jag älskar dig
och uppfylla dessa med hjärtsol
*
vid randen av bergsöga
hyddan är ett tält
en tipi
benvit skimrar väven
står i
skogens cirkel
vid randen av bergsöga
väven är uppburen av stavar
stavarstavar i medsolsring
rök ringlar frisökande ut
ut genom rökhål
matt ser hon dess väg
kanske är det du min själ
han fyller eldens händer
giv min älskade värme
låt henne icke flykta iväg
han lägger fällar om henne
lager på lager
lägger sig nära
i vakan
i sjunde månseglet vaknar hon
in i hans famn
deras hjärtsegel
giver
vind
*
Skuggskål
skuggregn
omsluter
mig
mig
mig
mitt hjärta ber
varde
solvingar
söker
kittlande
lyfta
vindvaggande
tröstefrid
*
lägg ej sorgfällar över
se björnen stiga ur ide
se björnen stiga ur ide
sorgfälligt täckta vittnar stenrösen om liv
prinsar och prinsessor
konungar och drottningar
ligga i ring
om den frysande breder jag sjalar,
filtar sorgfälligt, omsorgsfullt
hur sorgfälligt
hur omsorgsfullt än stenarna är lagda
rösena är lagda
växa gräs
växa ängsblomster
dansa fjärilar
levande
liv
ur
ur
sorgfälligt är icke sorgfällar
naturligtvis kan det vara så att sorgfälligt är sorgfällar
detta då smärtan
tyngden lindas alltför hårt
hårdtungt runt
då sorgen blir tyngande fällar och ej tröstande vingar
se björnen stiga ur ide
yrvaken
sträckandes
kliandes mot stam
myrens guld
hjortronmyren är solbeströdd
solbeströdd
skatten
om jag finner en skatt
är den då en skatt
om jag behåller den enkom för mig själv
fann jag denna skatt
gavs jag tillträde till denna skatt till behållande
till gömmande
undanhållande den/skatten för medlivet
i sagor
i berättelser
skrives
det om skatter
om skattkartor
skattkartor vilka leder till en skatt
vägen till skatten är ofta fylld av umbäranden
eller varför ej säga äventyr
ett äventyr är fyllt med upptäckarglädje
eller mer
upptäckarljus
ur det gamla steg pergament
icke permafrost
gulnad pergament ett ark av uråldrig konst
ett ark ur ålder steg
steg in i händer
händer av sökare
länge
mycket länge såg
begrundansansikte in i arket
allt närmre
allt närmre
vad förtäljer dessa linjer
dessa utfästelser
detta fyrvägskors
begrundansansikte möttes av
ordtystnad
av varmfläkt
mjukhänder mot ryggslut
gav ett steg
gav två steg
vägsteg
så dina steg i marklinje
jag måste först packa
jag måste ha med
jag måste
mjukhänder knäppte upp ryggslut
du måste inte någonting
res tomhänt
det första steget såddes
sökare så spirljus
lyfta fotvalv om
grodden spirar
stigande i hjärtbladsväg
pärlor gröna
ligga på rad
ringlande slingrande
kiselstenar lysa i nattens händer
skimrande karneoler
värma händandeskålar
korssten stiger i bröstet in
sökaren följer vägen i lyssnarljus
begrundansvingar i fria
i visande
leder vägen
uppför
berget
har du mod
har du vilja
har du
tillit
är
du
du
kasta dig in i vindars händer
fyra vägar om dig är
i mitten av fyra
lägger vindarna
dig ned
kronblad stiga om dig
solögon ler i kristalljusets sånger
regnbågsstenar
tinderglittrar
fyller ögons
släckta
in i syn
så lyft dina händer
tag emot
sökaren lyfter händer
skatten lägges
däri
vandra nu stigen in i livet
förtälj din vandrings
vida följe
strö pärlor
in i groende
vindars
kärlekssvar
*
Månsnipa
i månsnipa
seglar jag natthem
silverböljande är drömseglen
blodröd droppe
slår ut
ja
jag sitter vid månsilversjön och fiskar
med månstråle i hand
silvertråd skimrar
spindelmor klättrar
väver dröm
silverspegel klarnar i mina händer
*
Frågansvaret
jag frågar dig
vad
är
svaret
det är att se
se de trenne pärlorna
jag älskar dig
och uppfylla dessa med hjärtsol
*
vid randen av bergsöga
hyddan är ett tält
en tipi
benvit skimrar väven
står i
skogens cirkel
vid randen av bergsöga
väven är uppburen av stavar
stavarstavar i medsolsring
rök ringlar frisökande ut
ut genom rökhål
matt ser hon dess väg
kanske är det du min själ
han fyller eldens händer
giv min älskade värme
låt henne icke flykta iväg
han lägger fällar om henne
lager på lager
lägger sig nära
i vakan
i sjunde månseglet vaknar hon
in i hans famn
deras hjärtsegel
giver
vind
*
Skuggskål
skuggregn
omsluter
mig
mig
mig
mitt hjärta ber
varde
solvingar
söker
kittlande
lyfta
vindvaggande
tröstefrid
*
lägg ej sorgfällar över
se björnen stiga ur ide
den 22 augusti 2010
så fjärran
fjärran ter sig livet
så djupt innanför andas själen
så utanför i livet
molnseglare
bred edra vingar ut
svep mig in
in i det vilket icke är fjärran
så trött andas jag
så trött av detta fjärran
här är jag
ett utanför
så djupt innanför
skovens skovlar gräver
allt djupare
ur
vinden är i detta då
en hand vilken smeker ut
varsamt lägges hand över allt
ängder är dalar
dalar är ängder
klippor är dalgångar, raviner, sänkor
sänkor, raviner, dalgångar är klippor
under
i vindens hand är allt planyta
ett flackt landskap
kanske
dock ej flackandeblick
handen manar lugn
läser handavtryck
planterar linjer
är du redo
jag är redo
vinden lyfter handen
tvenne raukar synes stiga
i deras kärleksfamn andas varmkälla
du frysande själsvandrare avkläd dig
stig in i vår famn
så vederkvickt andas jag
djupt inifrån
det verkar som att
ju mindre – antalsmässigt – ben ett väsen har desto svårare är benen att hålla ordning
reda på
kanske är det svårare med koordinaterna då ben blir armar och armar blir ben
ja, visst är det så
människan sattes ej att vara herre över
jag säger
lev iakttagande närvarande
i kärlek beundrande
se hur de fyrfotade trasslar ut benen
till stegvördnad
i upptäckarglädje
tack
i dagar i nätter
då mina händer andas trötta
så trötta
söker lyfta handvingar
vingklippta
då sänder du mig
så mycken godvilja
i de stunder då jag behöver
en människofamn
i andeljus
vilken berör min själ
med helandebalsam
en människofamn
vilken vaggar mig i tröstandeljus
Sicket ett tok
renbäddads
vackra
lakan
doftande vindar
lägger mig
rosenbadad
sluter
ögon
fingrar
rör vid mitt ansiktes linjer
öppnar ögon
snabbt
ber eld in i vedspisen
kökets hjärta
skänker
jag
kokar kaffe
mumlar
sicket ett tok
dumheter
Klot
håller ett metallklot i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
klotet klingar
ljustoner
konsten är att röra två klot tyst i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
fingeravtryck sköljer
ansikten
alla
höll
en gång
mässingsklotet
strålar
fjärran ter sig livet
så djupt innanför andas själen
så utanför i livet
molnseglare
bred edra vingar ut
svep mig in
in i det vilket icke är fjärran
så trött andas jag
så trött av detta fjärran
här är jag
ett utanför
så djupt innanför
skovens skovlar gräver
allt djupare
ur
vinden är i detta då
en hand vilken smeker ut
varsamt lägges hand över allt
ängder är dalar
dalar är ängder
klippor är dalgångar, raviner, sänkor
sänkor, raviner, dalgångar är klippor
under
i vindens hand är allt planyta
ett flackt landskap
kanske
dock ej flackandeblick
handen manar lugn
läser handavtryck
planterar linjer
är du redo
jag är redo
vinden lyfter handen
tvenne raukar synes stiga
i deras kärleksfamn andas varmkälla
du frysande själsvandrare avkläd dig
stig in i vår famn
så vederkvickt andas jag
djupt inifrån
det verkar som att
ju mindre – antalsmässigt – ben ett väsen har desto svårare är benen att hålla ordning
reda på
kanske är det svårare med koordinaterna då ben blir armar och armar blir ben
ja, visst är det så
människan sattes ej att vara herre över
jag säger
lev iakttagande närvarande
i kärlek beundrande
se hur de fyrfotade trasslar ut benen
till stegvördnad
i upptäckarglädje
tack
i dagar i nätter
då mina händer andas trötta
så trötta
söker lyfta handvingar
vingklippta
då sänder du mig
så mycken godvilja
i de stunder då jag behöver
en människofamn
i andeljus
vilken berör min själ
med helandebalsam
en människofamn
vilken vaggar mig i tröstandeljus
Sicket ett tok
renbäddads
vackra
lakan
doftande vindar
lägger mig
rosenbadad
sluter
ögon
fingrar
rör vid mitt ansiktes linjer
öppnar ögon
snabbt
ber eld in i vedspisen
kökets hjärta
skänker
jag
kokar kaffe
mumlar
sicket ett tok
dumheter
Klot
håller ett metallklot i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
klotet klingar
ljustoner
konsten är att röra två klot tyst i handen
putsar mässingen med mjuktrasa
fingeravtryck sköljer
ansikten
alla
höll
en gång
mässingsklotet
strålar
den 21 augusti 2010
jag ser de långbenta
de långhalsade ströva
så
sakta
jag skulle vilja skriva med jämnmod
i lugnstilla
små dammoln lindas runt klövar
runt fotljus
kroppar är vaggande skepp
halsar är sträckta
högsträckta
ögonen varma goda
ett träd
ett träd står i savannens mitt
de betar löv
blad ur kronhänder
vad ser du då du ser de fyrbenta, vad är din upplevelse
jag ser girafferna och jag förundras i att jag befinner mig i savannen,
samtidigt är det så att intet förvånar mig längre, resorna vandrar vidare.
girafferna
jag ser en giraff födas, veckla ut benen, beundrar de fyrfotade/fyrbenta i hur de håller ordning på fyra ben från insteg till insteg, beundransvärt är detta.
jag ser alla flockar med djur rovdjur
fridsdjur
alla djur är fridsdjur i ursprung
driften har tagit över behoven
på grund av störd rytm eller balans
ser de stora kattdjuren hur de i mättnad är kärleksleende
visst ser de otäcka ut då de blottar tänder
så ser jag ögonen och vet att dessa
är solskålar
jag ser djuren
hela raden av djur
från bytet till nedläggandet
från det nedlagda bytet till den stund då intet återstår av kroppen
och
ser årstiderna
beundrar förloppsvisdomen
vad ser du då du ser de fyrbenta, vad är din upplevelse
beundrar de fyrfotade/fyrbenta i hur de håller ordning på fyra ben
från insteg till insteg
beundransvärt är detta
jag ser dem ströva
beundransvärt är detta
*
Hoppet
se långhalsade ströva
se sig om
långa stolta
vördnadsvisa
jag ser de långbenta
de långhalsade ströva
så
sakta
jag skulle vilja skriva med jämnmod
i lugnstilla
små dammoln lindas runt klövar
runt fotljus
kroppar är vaggande skepp
halsar är sträckta
högsträckta
ögonen varma goda
ett träd
ett träd står i savannens mitt
de betar löv
blad ur kronhänder
solpenslar andas
målar bild
saffransguld omsluter fläckar
strömmar
rinner
i ring med stavar i handen
med spjut
med oringas
stå de
fötter röres mjukt
stampar in saffransguld
de bär röd tredelad klädnad
benvita smycken runt halsen
medsols rör de sig
i mitten står hoppets träd
han hoppar
hoppar allt högre
för att vinna den vackrastes hjärta
jag ser dem
ströva
till
kärleksbädd
solhand och månhand i varandras
*
Savannblomma
savannblommas tistelljus
strålande
ekrar
famnande varandra
ringar
spridas i lufthav
lager på lager
lager om lager
skyddar mot kyla
kyl icke mitt hjärta
jag ber
ropade nattens drottning
in i rödglödgade handvärn
läkekvinna läser jordering
prästinnehänder strör läkemalva över länder
tempelslöja fläkta
tempelgården blomma
savannblommas tistelljus
strålande ekrar
famnande
laxen vandrar uppströms
laxrosa ros
bär savannblomma i håret
*
Jag vet att detta är möjligt
ur havet reste sig två klippor
lade händerna
i varandras
båge lades om havsyta
klipporna sjönk
handihand
tillsamman ned in i hav
glömdes
havsströmmar andades
den ena salt den andra söt
saltströmmen seglade vida vandringar
sötströmmen stannade hemmavid
saltströmmen utforskade
återvände alltid
i aftons soleld satt de
han berättade allt det han mött
hennes ögon log i kärleks ömhet
alltid var de tillsammans i samman i skilda
det var deras glädje
havet skimrade i dagar turkos, koraller syntes i djupnedan så klart var havet
i natthänder tindrade havet indigoljust med stjärnströssel
havet sjöng i klipphänder
vid möte med stranden log blommor vita
höga klippor omgav detta hav, med grottor i väggarna
där levde semestrande människor
fåglar syntes svävande runt
ickesemestrande fåglar
levde i grottorna
alltid
delade med sig
och klipporna gladdes
slingrande vägar löpte till denna plats
slingrande grönskande vägar
vindruvsfälten doftade
gröna
röda
den gamle vindruvsvärnaren bjöd mig att smaka
bjöd mig druvor ur kupade vackra ålderhänder
hans ögon var så vackra han doftade jordesötma
solsmekta druvor smakar livsvärme
tysta satt vi i beundransljus
i tacklov
cikadornas svävandesånger fyllde själen
färska fikons skönhet
vandrade vägen och fylldes
och hörde
och såg
kom så till havet
längtansuppfyllande svar
stegade varsamt fram till stranden vågorna slöts runt tår
grävde mig in i sand
hjärtat jonglerade ljusglädje
såg klippväggarna grottorna
fröjdade mig i samspelet
hur fåglar och människor
samsades
det var då
jag visades
två klippor under havet
den visande kupade händer under en av klipporna
hon bjöd sötvatten att dricka i salthav
väggarna var så vackra
solglitter månskimmer stjärndansare
skapade livsljus
men
vad var det som träffade
vad var det vinande
jag såg korallreven genom blåskimrande turkoshav
stjärnorna moder måne var så nära tätt intill i natten
så jag älskade sitta vid stranden
höra havet sjunga se
de vackra stiga ur
vandra in i själsland
möta gryningen
stiga in i klipphänder uppleva
varmvindar lindas om mig
uppfyllas av
pärlandeljus
strömma in i hav och
där
höra vattenytan öppnas av pärlfiskaren
snäckfröjdaren
den smäckra kroppen
följa havets
rörelser
mitt hjärta fröjdades i folkvärmen
trodde mig
hemma
det var länge sedan
men
vad var det som hände
vad var det som träffade
vad var det vinande
den visandes hand ven genom luften
skar huden i remsor
vände mig
ut och in
in och ut
den visandes fötter
sparkade sönder kroppen
käftarna slet bitar av
i en säck kastades mina kvarlevor
det var längesedan
så står jag åter och möter vackervy
jag är nu själv visande
i en andhämtning stiger de upp
ur havet reste sig två klippor
lade händerna
i varandras
båge lades om havsyta
klipporna sjönk
handihand
tillsamman ned in i hav
glömdes
havsströmmar andades
den ena salt den andra söt
jag vet att detta är möjligt
så dyker jag in i hav
kupar händer
hon ber mig dricka
hon berättar
kärlekens flöde
mina ögon förenas med havet
jag vet att detta är möjligt
och kanske för havet
mig till din
strand
de långhalsade ströva
så
sakta
jag skulle vilja skriva med jämnmod
i lugnstilla
små dammoln lindas runt klövar
runt fotljus
kroppar är vaggande skepp
halsar är sträckta
högsträckta
ögonen varma goda
ett träd
ett träd står i savannens mitt
de betar löv
blad ur kronhänder
vad ser du då du ser de fyrbenta, vad är din upplevelse
jag ser girafferna och jag förundras i att jag befinner mig i savannen,
samtidigt är det så att intet förvånar mig längre, resorna vandrar vidare.
girafferna
jag ser en giraff födas, veckla ut benen, beundrar de fyrfotade/fyrbenta i hur de håller ordning på fyra ben från insteg till insteg, beundransvärt är detta.
jag ser alla flockar med djur rovdjur
fridsdjur
alla djur är fridsdjur i ursprung
driften har tagit över behoven
på grund av störd rytm eller balans
ser de stora kattdjuren hur de i mättnad är kärleksleende
visst ser de otäcka ut då de blottar tänder
så ser jag ögonen och vet att dessa
är solskålar
jag ser djuren
hela raden av djur
från bytet till nedläggandet
från det nedlagda bytet till den stund då intet återstår av kroppen
och
ser årstiderna
beundrar förloppsvisdomen
vad ser du då du ser de fyrbenta, vad är din upplevelse
beundrar de fyrfotade/fyrbenta i hur de håller ordning på fyra ben
från insteg till insteg
beundransvärt är detta
jag ser dem ströva
beundransvärt är detta
*
Hoppet
se långhalsade ströva
se sig om
långa stolta
vördnadsvisa
jag ser de långbenta
de långhalsade ströva
så
sakta
jag skulle vilja skriva med jämnmod
i lugnstilla
små dammoln lindas runt klövar
runt fotljus
kroppar är vaggande skepp
halsar är sträckta
högsträckta
ögonen varma goda
ett träd
ett träd står i savannens mitt
de betar löv
blad ur kronhänder
solpenslar andas
målar bild
saffransguld omsluter fläckar
strömmar
rinner
i ring med stavar i handen
med spjut
med oringas
stå de
fötter röres mjukt
stampar in saffransguld
de bär röd tredelad klädnad
benvita smycken runt halsen
medsols rör de sig
i mitten står hoppets träd
han hoppar
hoppar allt högre
för att vinna den vackrastes hjärta
jag ser dem
ströva
till
kärleksbädd
solhand och månhand i varandras
*
Savannblomma
savannblommas tistelljus
strålande
ekrar
famnande varandra
ringar
spridas i lufthav
lager på lager
lager om lager
skyddar mot kyla
kyl icke mitt hjärta
jag ber
ropade nattens drottning
in i rödglödgade handvärn
läkekvinna läser jordering
prästinnehänder strör läkemalva över länder
tempelslöja fläkta
tempelgården blomma
savannblommas tistelljus
strålande ekrar
famnande
laxen vandrar uppströms
laxrosa ros
bär savannblomma i håret
*
Jag vet att detta är möjligt
ur havet reste sig två klippor
lade händerna
i varandras
båge lades om havsyta
klipporna sjönk
handihand
tillsamman ned in i hav
glömdes
havsströmmar andades
den ena salt den andra söt
saltströmmen seglade vida vandringar
sötströmmen stannade hemmavid
saltströmmen utforskade
återvände alltid
i aftons soleld satt de
han berättade allt det han mött
hennes ögon log i kärleks ömhet
alltid var de tillsammans i samman i skilda
det var deras glädje
havet skimrade i dagar turkos, koraller syntes i djupnedan så klart var havet
i natthänder tindrade havet indigoljust med stjärnströssel
havet sjöng i klipphänder
vid möte med stranden log blommor vita
höga klippor omgav detta hav, med grottor i väggarna
där levde semestrande människor
fåglar syntes svävande runt
ickesemestrande fåglar
levde i grottorna
alltid
delade med sig
och klipporna gladdes
slingrande vägar löpte till denna plats
slingrande grönskande vägar
vindruvsfälten doftade
gröna
röda
den gamle vindruvsvärnaren bjöd mig att smaka
bjöd mig druvor ur kupade vackra ålderhänder
hans ögon var så vackra han doftade jordesötma
solsmekta druvor smakar livsvärme
tysta satt vi i beundransljus
i tacklov
cikadornas svävandesånger fyllde själen
färska fikons skönhet
vandrade vägen och fylldes
och hörde
och såg
kom så till havet
längtansuppfyllande svar
stegade varsamt fram till stranden vågorna slöts runt tår
grävde mig in i sand
hjärtat jonglerade ljusglädje
såg klippväggarna grottorna
fröjdade mig i samspelet
hur fåglar och människor
samsades
det var då
jag visades
två klippor under havet
den visande kupade händer under en av klipporna
hon bjöd sötvatten att dricka i salthav
väggarna var så vackra
solglitter månskimmer stjärndansare
skapade livsljus
men
vad var det som träffade
vad var det vinande
jag såg korallreven genom blåskimrande turkoshav
stjärnorna moder måne var så nära tätt intill i natten
så jag älskade sitta vid stranden
höra havet sjunga se
de vackra stiga ur
vandra in i själsland
möta gryningen
stiga in i klipphänder uppleva
varmvindar lindas om mig
uppfyllas av
pärlandeljus
strömma in i hav och
där
höra vattenytan öppnas av pärlfiskaren
snäckfröjdaren
den smäckra kroppen
följa havets
rörelser
mitt hjärta fröjdades i folkvärmen
trodde mig
hemma
det var länge sedan
men
vad var det som hände
vad var det som träffade
vad var det vinande
den visandes hand ven genom luften
skar huden i remsor
vände mig
ut och in
in och ut
den visandes fötter
sparkade sönder kroppen
käftarna slet bitar av
i en säck kastades mina kvarlevor
det var längesedan
så står jag åter och möter vackervy
jag är nu själv visande
i en andhämtning stiger de upp
ur havet reste sig två klippor
lade händerna
i varandras
båge lades om havsyta
klipporna sjönk
handihand
tillsamman ned in i hav
glömdes
havsströmmar andades
den ena salt den andra söt
jag vet att detta är möjligt
så dyker jag in i hav
kupar händer
hon ber mig dricka
hon berättar
kärlekens flöde
mina ögon förenas med havet
jag vet att detta är möjligt
och kanske för havet
mig till din
strand
den 20 augusti 2010
dialektik
dialekter är spännande
är spänningsfält en slags igenkänningstecken från var du kommer eller befinner dig
de var mer markerade tidigare, dessa blir alltmer utslätade, huruvida detta är av godo eller ej det är en frågeställning vilken var och en kan leva med. kanske innebar dialektiken ett er tolkningsfritt möte ty dialekten berättade, å andra sidan kanske dialekten låste fast i likhet med namnet eller mer artbestämmelsen.
så låt oss säga;
dialekter är spännande spänningsfält i upptäckarglädje
se ordet liten och säg lita
lita fågel
lita fågel
flyg hela din vingbredd
lyft din fjäderskrud
in i
vindan
se ordet vindan
och säg vinden
så är det med orden
angående dialektiken så har den blivit utslätad så har även ordet blivit
orden har ett behov och det behovet är att lysa klart
inte utslätas det är mer ett uppstigande ur
en relief
är att beskåda ett ark skrivet med osynligt bläck och se skriften framträda
alltså
se ordet vindan och säg ordet vinden, så är det med orden
tillåt orden tala in i innebörd
låt orden tala in i ditt hjärta
in i innebörd
därigenom är det icke hållbart att söka stiga in i ett livs tanke, för att i egentlig mening omstöpa den tänkandes tanke
det lever en formkraft i tanken och det är icke av godo att söka omstöpa en medvarandes tanke, ofta sker dessa försök till omstöpanden ur maktbegär eller rädsla
en ickeinsikt i sin rädsla av att ej våga eller finna mod till att utforska sin individocean
visst går det att stöpa om stearinljus
men detta omstöpande leder ofta till en känsla av omstörtning
och det är inte en behaglig känsla
det är fritt fall
att utsättas för fritt fall erfordrar en tämligen lång förberedelseprocess där samtliga har behov av nära
närvarande
ett behov av att hinna med processen
det kan mycket väl finnas behov av att söka omstöpa en tanke vilken besätter
besitter ett väsen, specifikt då den tanken leder till sjukdom i form av tvångstankar eller dylika
besätter
besitter
besatt
ett skede där tanken nekrosiserar själen
det vill säga tar över den levande rörelsen
det säger sig självt att det icke sker med ett piskrapp eller genom att plötsligt rycka undan golvet
i den processen är det av största vikt att söka ”sätta sig in” i den medvarandes tanke i förståelsevilja samt att handleda den lidande genom kvävandehavet, men denna processen är ej att likna med det vi först beskrivit.
tanken är rörlig en rörlig formkraft
vilken i människan i begynnelsen är skapande
är energigivande ty kraften är urandens ljus
se till detta skrivna hur tanken rör sig fjäderlätt och levande, tanken väver i stora bildsvep i ett ständigt samtal. den håller ej fast, den levande tanken följer möjlighetstrådarna utan att bli verklighetsfrånvarande, högtflygande kan tanken bli, lågflygande likaså, så är det och måste så vara för att tanken skall skänka energibalans.
den bild vilken är god att se framför sig av detta är en ljudkurva eller hur vävtråden i tuskaftsväven vandrar i varpen
kasta varpa är en sport
varp
varpa
varpen
låt oss så återfinna tråden
därigenom är det icke hållbart att söka stiga in i ett livs tanke, för att i egentlig mening omstöpa den tänkandes tanke
du kan lyssna till tankens ord
du kan ta del av dem
däremot
däremot kan du stiga in i ett livs hjärttanke, hjärta
detta då du gives tillträde
däri är det ”nya”
är det vilket var
vilket sövdes
vilket uppstiger i hjärtats röda sol
detta är icke nytt det är skapelsens urgrund
när du ser de vingprydda, vad är det då du upplever, vad
fylls du av och kan du berätta detta för dig själv
kan du alltid berätta för dig själv det du upplever
är du ditt eget berättarljus
då jag ser trollsländor, flugor, de med glasvingar beundrar jag det glasklara, samt den tydliga ådringen, beundrar jag regnbågsljuset inom dem. då jag ser fjärilar beundrar jag det lätta, beundrar jag deras blomgivelse, beundrar jag fjärilens vishet, beundrar jag feljuset de skänker, beundrar jag larven – puppan – fjärilen, ljusfolkens rörelser, beundrar jag hur de breder ut vingarna i soldrickan, beundrar jag hur de skänker solstoff vidare, allt vidare.
ordet alltvidare upplever jag kärlek inför.
då jag ser fåglarna beundrar jag molnrörelsen i dem, beundrar jag strömmandeljuset, beundrar jag luftandningen, upplever jag vingar om mig runt mig, beundrar jag fåglarnas aldrig kollisionskurs, beundrar jag deras aldrig tvekan. i allt detta har jag skrivit då jag ser samt beundrar deras, ändock är det så att jag är med dem är vingprydd då jag ser dem. ja, så har det alltmer blivit, gränsernas utsuddande.
jag fylls av tankens sanna väsen, det obundna och samtidigt i ett vidgat medvetande av konsekvens
konsekvens
konsensus
då du säger ser
vad är då ser
är se, med ögonen eller ett vidgeomfattande
visst är seendet till viss del med ögat
en ögonblink
eller ett ögonblick
en blick med ögat
det skulle kanske räcka så
ändå sker en vidare rörelse
vandringen från objektet till ögat är att likna vid fågelvingens ansatspunkt
jag skulle vilja säga att ögonen är sensorer
solskärmar
jag skulle vilja säga att regn är droppen vilken berikar havet
men hur är det – går det att se utan ögon
kan jag se utan ögon
den vilken ej har ögonens syn ser med ”andra” sinnen,
så
är se
är det enkom ögonens verk solskålar
ett skede eller ordsvep vilket kommer är ”uppladdningsbart batteri”
kroppen är batteriet, ögonen är då polerna vilka genom synerfarenheter, synminne ser och därigenom startar upp sinneskroppen.
i skrivandet ser jag hela världen, världstillvaron strömma in genom pupillen
en kodström
jag ställs inför valet: är det jag ser verklighet/världen eller är det jag upplever verklighet/världen
sluter jag ögonen svarar världen mig annorlunda samma
verkligheten/världen svarar dig samma då du är i detta medvetet:
när du ser de vingprydda, vad är det då du upplever, vad
fylls du av och kan du berätta detta för dig själv
kan du alltid berätta för dig själv det du upplever
är du ditt eget berättarljus
*
Blödande
savannen
ligger blödande
i
marker flimrar
törstande samlas de
runt vattensmycke
dricker strupklara
de är i detta vänner
där nära
ett steg utanför startar striden
om tillvaron
vänd icke ryggen till
se fram
*
Lindran
så lindar jag mina händer
om panna
lindrar
smärtans bo
där ännu pilen visar
genom
sår
lyfter haken av
pilen böjer grenar
breder ut fingrar
över
bäckapärlor
*
Sparvöga
sparvöga
kvittrar i
skogens ljusköljande skugga
luften vibrerar andningsljus
fjäderskrudad
lyfter
han
blicken om hennes låga
sparvöga vilar
tillit i hans hand
*
Månvarv
i tjugofyra månvarv satt jag helt stilla
med handen i vinden
väntande trädgåva
träden såg min tillitsbidan
skänkte mig fäste
putsade fästet mjukt med sand
i ytterligare trettiosex månvarv
satt jag helt stilla vid bergets fot
med handen i vinden
väntande bergsgåva
berget såg min tillitsbidan
skänkte mig blad
putsade bladet skarpt
förde dem samman
i ytterligare fyrtioåtta månvarv
satt jag helt stilla i ängen
i bar himmelsfamn
ansiktslös
med handen i solhav
i månhav
i allhav
väntande brevet
de såg min tillitsbidan
vingar bar brevet till
sprättade ej upp brevet i iverglöd
med brevkniven vek jag varsamt upp flikar
brevet var utan skrift
i ytterligare alla dessa månvarv
satt jag helt stilla vid stranden
väntande teckensgåva
ur brevet steg dina steg
du lyfte dina händer
rörde vid mitt inre
jag läste dina ord
mötande mina
läppar
vi bugade oss samman vid linden
så virvlade brevet
bort
bort
med dina ord
*
Röd sol
individocean
stiga
renad
i hjärtas röda sol
synes
stockrosor
ur sandhav stiga de
sträcka sina
vågkronor
raka
stavar
de
*
Inte en stund till
böjd av slagan
skruden en gång pärlande
böljande
är trasad sönderriven
bröstet
bröstet
i där lever ängder skogar
berg sjöar floder
vattenfall
händerna hennes viskar
så jag älskar
älskar
er
med strävandefingrar
söker hon upptända den släckta orken
var är du
var är
du
skynda dina stegmjuka
ännu en stund skall jag andas
så fjärran höres medlivens röster
hennes själ dansar med
hon kupar händer
sträcker dem in i eld
länge höll hon dem över lågan
ett handparaply behövandes värme
lågan räcker ej
räcker
ej
hon sträcker händer in i eld
hon är så huttrandefrysande
hon ler stilla åt tändernas kastanjetter
så var det kommet
nej, det räcker nu
inte en stund till orkar jag frysa
dialekter är spännande
är spänningsfält en slags igenkänningstecken från var du kommer eller befinner dig
de var mer markerade tidigare, dessa blir alltmer utslätade, huruvida detta är av godo eller ej det är en frågeställning vilken var och en kan leva med. kanske innebar dialektiken ett er tolkningsfritt möte ty dialekten berättade, å andra sidan kanske dialekten låste fast i likhet med namnet eller mer artbestämmelsen.
så låt oss säga;
dialekter är spännande spänningsfält i upptäckarglädje
se ordet liten och säg lita
lita fågel
lita fågel
flyg hela din vingbredd
lyft din fjäderskrud
in i
vindan
se ordet vindan
och säg vinden
så är det med orden
angående dialektiken så har den blivit utslätad så har även ordet blivit
orden har ett behov och det behovet är att lysa klart
inte utslätas det är mer ett uppstigande ur
en relief
är att beskåda ett ark skrivet med osynligt bläck och se skriften framträda
alltså
se ordet vindan och säg ordet vinden, så är det med orden
tillåt orden tala in i innebörd
låt orden tala in i ditt hjärta
in i innebörd
därigenom är det icke hållbart att söka stiga in i ett livs tanke, för att i egentlig mening omstöpa den tänkandes tanke
det lever en formkraft i tanken och det är icke av godo att söka omstöpa en medvarandes tanke, ofta sker dessa försök till omstöpanden ur maktbegär eller rädsla
en ickeinsikt i sin rädsla av att ej våga eller finna mod till att utforska sin individocean
visst går det att stöpa om stearinljus
men detta omstöpande leder ofta till en känsla av omstörtning
och det är inte en behaglig känsla
det är fritt fall
att utsättas för fritt fall erfordrar en tämligen lång förberedelseprocess där samtliga har behov av nära
närvarande
ett behov av att hinna med processen
det kan mycket väl finnas behov av att söka omstöpa en tanke vilken besätter
besitter ett väsen, specifikt då den tanken leder till sjukdom i form av tvångstankar eller dylika
besätter
besitter
besatt
ett skede där tanken nekrosiserar själen
det vill säga tar över den levande rörelsen
det säger sig självt att det icke sker med ett piskrapp eller genom att plötsligt rycka undan golvet
i den processen är det av största vikt att söka ”sätta sig in” i den medvarandes tanke i förståelsevilja samt att handleda den lidande genom kvävandehavet, men denna processen är ej att likna med det vi först beskrivit.
tanken är rörlig en rörlig formkraft
vilken i människan i begynnelsen är skapande
är energigivande ty kraften är urandens ljus
se till detta skrivna hur tanken rör sig fjäderlätt och levande, tanken väver i stora bildsvep i ett ständigt samtal. den håller ej fast, den levande tanken följer möjlighetstrådarna utan att bli verklighetsfrånvarande, högtflygande kan tanken bli, lågflygande likaså, så är det och måste så vara för att tanken skall skänka energibalans.
den bild vilken är god att se framför sig av detta är en ljudkurva eller hur vävtråden i tuskaftsväven vandrar i varpen
kasta varpa är en sport
varp
varpa
varpen
låt oss så återfinna tråden
därigenom är det icke hållbart att söka stiga in i ett livs tanke, för att i egentlig mening omstöpa den tänkandes tanke
du kan lyssna till tankens ord
du kan ta del av dem
däremot
däremot kan du stiga in i ett livs hjärttanke, hjärta
detta då du gives tillträde
däri är det ”nya”
är det vilket var
vilket sövdes
vilket uppstiger i hjärtats röda sol
detta är icke nytt det är skapelsens urgrund
när du ser de vingprydda, vad är det då du upplever, vad
fylls du av och kan du berätta detta för dig själv
kan du alltid berätta för dig själv det du upplever
är du ditt eget berättarljus
då jag ser trollsländor, flugor, de med glasvingar beundrar jag det glasklara, samt den tydliga ådringen, beundrar jag regnbågsljuset inom dem. då jag ser fjärilar beundrar jag det lätta, beundrar jag deras blomgivelse, beundrar jag fjärilens vishet, beundrar jag feljuset de skänker, beundrar jag larven – puppan – fjärilen, ljusfolkens rörelser, beundrar jag hur de breder ut vingarna i soldrickan, beundrar jag hur de skänker solstoff vidare, allt vidare.
ordet alltvidare upplever jag kärlek inför.
då jag ser fåglarna beundrar jag molnrörelsen i dem, beundrar jag strömmandeljuset, beundrar jag luftandningen, upplever jag vingar om mig runt mig, beundrar jag fåglarnas aldrig kollisionskurs, beundrar jag deras aldrig tvekan. i allt detta har jag skrivit då jag ser samt beundrar deras, ändock är det så att jag är med dem är vingprydd då jag ser dem. ja, så har det alltmer blivit, gränsernas utsuddande.
jag fylls av tankens sanna väsen, det obundna och samtidigt i ett vidgat medvetande av konsekvens
konsekvens
konsensus
då du säger ser
vad är då ser
är se, med ögonen eller ett vidgeomfattande
visst är seendet till viss del med ögat
en ögonblink
eller ett ögonblick
en blick med ögat
det skulle kanske räcka så
ändå sker en vidare rörelse
vandringen från objektet till ögat är att likna vid fågelvingens ansatspunkt
jag skulle vilja säga att ögonen är sensorer
solskärmar
jag skulle vilja säga att regn är droppen vilken berikar havet
men hur är det – går det att se utan ögon
kan jag se utan ögon
den vilken ej har ögonens syn ser med ”andra” sinnen,
så
är se
är det enkom ögonens verk solskålar
ett skede eller ordsvep vilket kommer är ”uppladdningsbart batteri”
kroppen är batteriet, ögonen är då polerna vilka genom synerfarenheter, synminne ser och därigenom startar upp sinneskroppen.
i skrivandet ser jag hela världen, världstillvaron strömma in genom pupillen
en kodström
jag ställs inför valet: är det jag ser verklighet/världen eller är det jag upplever verklighet/världen
sluter jag ögonen svarar världen mig annorlunda samma
verkligheten/världen svarar dig samma då du är i detta medvetet:
när du ser de vingprydda, vad är det då du upplever, vad
fylls du av och kan du berätta detta för dig själv
kan du alltid berätta för dig själv det du upplever
är du ditt eget berättarljus
*
Blödande
savannen
ligger blödande
i
marker flimrar
törstande samlas de
runt vattensmycke
dricker strupklara
de är i detta vänner
där nära
ett steg utanför startar striden
om tillvaron
vänd icke ryggen till
se fram
*
Lindran
så lindar jag mina händer
om panna
lindrar
smärtans bo
där ännu pilen visar
genom
sår
lyfter haken av
pilen böjer grenar
breder ut fingrar
över
bäckapärlor
*
Sparvöga
sparvöga
kvittrar i
skogens ljusköljande skugga
luften vibrerar andningsljus
fjäderskrudad
lyfter
han
blicken om hennes låga
sparvöga vilar
tillit i hans hand
*
Månvarv
i tjugofyra månvarv satt jag helt stilla
med handen i vinden
väntande trädgåva
träden såg min tillitsbidan
skänkte mig fäste
putsade fästet mjukt med sand
i ytterligare trettiosex månvarv
satt jag helt stilla vid bergets fot
med handen i vinden
väntande bergsgåva
berget såg min tillitsbidan
skänkte mig blad
putsade bladet skarpt
förde dem samman
i ytterligare fyrtioåtta månvarv
satt jag helt stilla i ängen
i bar himmelsfamn
ansiktslös
med handen i solhav
i månhav
i allhav
väntande brevet
de såg min tillitsbidan
vingar bar brevet till
sprättade ej upp brevet i iverglöd
med brevkniven vek jag varsamt upp flikar
brevet var utan skrift
i ytterligare alla dessa månvarv
satt jag helt stilla vid stranden
väntande teckensgåva
ur brevet steg dina steg
du lyfte dina händer
rörde vid mitt inre
jag läste dina ord
mötande mina
läppar
vi bugade oss samman vid linden
så virvlade brevet
bort
bort
med dina ord
*
Röd sol
individocean
stiga
renad
i hjärtas röda sol
synes
stockrosor
ur sandhav stiga de
sträcka sina
vågkronor
raka
stavar
de
*
Inte en stund till
böjd av slagan
skruden en gång pärlande
böljande
är trasad sönderriven
bröstet
bröstet
i där lever ängder skogar
berg sjöar floder
vattenfall
händerna hennes viskar
så jag älskar
älskar
er
med strävandefingrar
söker hon upptända den släckta orken
var är du
var är
du
skynda dina stegmjuka
ännu en stund skall jag andas
så fjärran höres medlivens röster
hennes själ dansar med
hon kupar händer
sträcker dem in i eld
länge höll hon dem över lågan
ett handparaply behövandes värme
lågan räcker ej
räcker
ej
hon sträcker händer in i eld
hon är så huttrandefrysande
hon ler stilla åt tändernas kastanjetter
så var det kommet
nej, det räcker nu
inte en stund till orkar jag frysa
den 19 augusti 2010
de första skärmarna
var små
uppbyggda av små
små
punkter
tusentals
miljoner
gav människan
hel
hetlig
bild
bladvände
genom öppnat fönster hör jag strilande regn
bäckar ringlar
sjunker
in
droppar
träden skänker droppljus
genom öppna ögon
ser jag regn
ditt ansikte är vackert
hur många gånger har jag icke sökt vända blad
vända blad med fuktat finger
fingret har klistrat fast
vänta ännu en stund
inte än
hur många gånger har jag icke sökt vända blad
med fuktat finger sökt greppa bladet eller få bättre fäste
bladet bar ej vilja till att vändas så fingret fastnade invid sista raden
raden sade; läs den första raden
ja, hur många gånger har jag icke sökt vända blad ”bara” för att upptäcka att bladet ej vände.
satt helt stilla
lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam all tyngd
det var icke trädets rötter vilka drog mig nedåt
alltmer nedåt
ty dessa rötter satt jag i beundran inför
upplevde jag beundran med
frapperades åter av skönheten
hur dessa rotådror
bäckar
sökte vägar
fann vägar
ty de sökte ej, det upplevde jag helt starkt
ty där jag satt var jag i dem
med dem
det var mera att verkligen uppleva
var behoven levde
och i ense svara till
där fanns aldrig
undran
aldrig
tvekan
tvivel – ja, tvivel inför att det vilket lockade verkligen var vägen
då stannade vår ström i ett uns av stund
då vi upplevande konstaterat att detta var
meningens väg
så bar det vidare
allt vidare
helt utan skygg
nej, det var icke trädrötterna vilka drog mig ned
det var allt rotslam
jag satt alltså helt stilla lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam
all tyngd
klättrade upp i trädkrona
då jag satt där lutad mot stammen
lyfte jag ansiktslängtan
in i krona
såg bladen underifrån, så sägs det
och det var då jag klättrade upp
behövde egentligen ej klättra
ty trädet sträckte fram händer
och lyfte mig
egentligen var detta ej att lyfta eftersom
jag var ett med trädet
vi var vi
när jag satt i trädkronan var trädkrona
såg jag bladen från alla håll och kanter
såg jag mig själv
från alla håll och kanter
utom ovanifrån
hur jag än sökte vända bladen, mig
sade bladen
vi är så
hur många gånger har jag sökt läsa bladen
utan att förstå dem, oss
sökt vända bladen innan jag, vi var redo
innan bladen, vi skänkt mig, oss
all skrift
klättrade så ned
i enskild
såg träd släppa droppljus
så skedde det åter
fördes djupt in
in under marker
så trodde jag helt visst
egentligen fördes jag djupt in
djupt ned
in i havsgrotta
såg droppljusen ickefalla
stalaktiter skimrade
ur väggar
grottväggar steg ljudande
rörde vid droppljushängen
grottväggar klövs
befann mig i ett rum
ett rum med vattenväggar
utan väggar
ljuset spelade
guldstoffsvepe
turkoser bredde ut händer
vandrade med vidängars vilda
eld brann kallande
lyste upp nattvinda
trådar lindades varvvisa
mannen såg henne virvla
fötterna smekte rytm
runt vrister sjöng bjällror
ur hennes bröst flög
rödbröstad blåvinge in i grönhänder
de välsignades av stammars urålder
*
Mynningsljus
du hänger
på klipphängets fingerspets
skakar ut dig
du fäller ut din
kupol
sjunger
trippande ljus med de andra
i mynningsljus kisar din själ
*
Musen
hon ville ej gå ut
egentligen
bar hon vilja till utgående
hon satt i ett hörn
en liten
rädd
skakande
mus
ja, de sade så
då de såg hennes bo
insåg de hennes stora i den så kallade lilla gestalten
boet
boet var inte pråligt
det var en ombonad cirkel
i dagar
i nätter
studerade de henne
den lilla musen pilade
vägar ut
detta då de ej såg
med hela sitt väsen upplevde hon
doften av allt det hon behövde
behövde till överlevnad
aldrig mer
den lilla musen pilade ut och alltid träffsäkert hem
alltid
i en rak insiktsfull linje
instinkt
säger människan
var små
uppbyggda av små
små
punkter
tusentals
miljoner
gav människan
hel
hetlig
bild
bladvände
genom öppnat fönster hör jag strilande regn
bäckar ringlar
sjunker
in
droppar
träden skänker droppljus
genom öppna ögon
ser jag regn
ditt ansikte är vackert
hur många gånger har jag icke sökt vända blad
vända blad med fuktat finger
fingret har klistrat fast
vänta ännu en stund
inte än
hur många gånger har jag icke sökt vända blad
med fuktat finger sökt greppa bladet eller få bättre fäste
bladet bar ej vilja till att vändas så fingret fastnade invid sista raden
raden sade; läs den första raden
ja, hur många gånger har jag icke sökt vända blad ”bara” för att upptäcka att bladet ej vände.
satt helt stilla
lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam all tyngd
det var icke trädets rötter vilka drog mig nedåt
alltmer nedåt
ty dessa rötter satt jag i beundran inför
upplevde jag beundran med
frapperades åter av skönheten
hur dessa rotådror
bäckar
sökte vägar
fann vägar
ty de sökte ej, det upplevde jag helt starkt
ty där jag satt var jag i dem
med dem
det var mera att verkligen uppleva
var behoven levde
och i ense svara till
där fanns aldrig
undran
aldrig
tvekan
tvivel – ja, tvivel inför att det vilket lockade verkligen var vägen
då stannade vår ström i ett uns av stund
då vi upplevande konstaterat att detta var
meningens väg
så bar det vidare
allt vidare
helt utan skygg
nej, det var icke trädrötterna vilka drog mig ned
det var allt rotslam
jag satt alltså helt stilla lutad till trädstam
fick nog av allt rotslam
all tyngd
klättrade upp i trädkrona
då jag satt där lutad mot stammen
lyfte jag ansiktslängtan
in i krona
såg bladen underifrån, så sägs det
och det var då jag klättrade upp
behövde egentligen ej klättra
ty trädet sträckte fram händer
och lyfte mig
egentligen var detta ej att lyfta eftersom
jag var ett med trädet
vi var vi
när jag satt i trädkronan var trädkrona
såg jag bladen från alla håll och kanter
såg jag mig själv
från alla håll och kanter
utom ovanifrån
hur jag än sökte vända bladen, mig
sade bladen
vi är så
hur många gånger har jag sökt läsa bladen
utan att förstå dem, oss
sökt vända bladen innan jag, vi var redo
innan bladen, vi skänkt mig, oss
all skrift
klättrade så ned
i enskild
såg träd släppa droppljus
så skedde det åter
fördes djupt in
in under marker
så trodde jag helt visst
egentligen fördes jag djupt in
djupt ned
in i havsgrotta
såg droppljusen ickefalla
stalaktiter skimrade
ur väggar
grottväggar steg ljudande
rörde vid droppljushängen
grottväggar klövs
befann mig i ett rum
ett rum med vattenväggar
utan väggar
ljuset spelade
guldstoffsvepe
turkoser bredde ut händer
vandrade med vidängars vilda
eld brann kallande
lyste upp nattvinda
trådar lindades varvvisa
mannen såg henne virvla
fötterna smekte rytm
runt vrister sjöng bjällror
ur hennes bröst flög
rödbröstad blåvinge in i grönhänder
de välsignades av stammars urålder
*
Mynningsljus
du hänger
på klipphängets fingerspets
skakar ut dig
du fäller ut din
kupol
sjunger
trippande ljus med de andra
i mynningsljus kisar din själ
*
Musen
hon ville ej gå ut
egentligen
bar hon vilja till utgående
hon satt i ett hörn
en liten
rädd
skakande
mus
ja, de sade så
då de såg hennes bo
insåg de hennes stora i den så kallade lilla gestalten
boet
boet var inte pråligt
det var en ombonad cirkel
i dagar
i nätter
studerade de henne
den lilla musen pilade
vägar ut
detta då de ej såg
med hela sitt väsen upplevde hon
doften av allt det hon behövde
behövde till överlevnad
aldrig mer
den lilla musen pilade ut och alltid träffsäkert hem
alltid
i en rak insiktsfull linje
instinkt
säger människan
den 18 augusti 2010
jag skrev om liljeklocka;
så vackra bilder steg fram
havet
klippor
klipporna blev liljeklockor
denna dag har jag rensat
liljor stod där
i fröskrud
såg blommorna
klockorna
nu sammandragna
i frö
bollar
kanske jonglerare
vandrar
frön
är
värme
kanske jonglerare
jonglerar
med bollar
liljor
ler
sångljus
stiger
vida
önskevilja
vad önskar du tala om
jag önskar icke
tala om
fråga mig vad jag skulle vilja
tala om
då svarar jag att
min vilja är
lyssna
lyssna till din berättelse
berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
hur hon sveper handen mjuköver pannbåge
hur hon sveper in ljus i hand
i vidbågad vinge
skänker
silver
sol
hur dalen slår ut sitt bröst
berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
om hon vilken var natt
lägger stjärnljusvinge
runt
den tröttes
syn
synapser
brottstycken
ja, berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
om hon vilken var natt
lägger stjärnljusvinge
runt den trötte
berätta för mig om det många känner vara nattens tyngd
det många känner är nattens mörker
är din vilja att förtälja mig detta
se jag rullar mig till en drömboll
tag mig i din hand
svinga
mig
i strålande stjärnhav
hon bär månskära i sin panna
en fjäder i sitt hår
var natt kammar hon sitt långa hår
gnistrande
stiger de ur
var natt lösgöres fjädern
flyger
frivida
finner sin andre till hel
skenbara är den drömdes steg
ur drömmen
stiger
den sanne
i människokropp
är jag
själsblomma
är jag
namna mig ej
bryt mig ej
låt mig
förundras
i andeljuset
så
lägg dig härintill mig
helt stilla
omfatta min hand
låt oss skåda alla våra ljusår
låt oss förundras
Såvilsen
hon har lagt sina ögon
i händer
händandeskålar
så vilsen
sår
frööga
sår läkas i helandevind
sånad
sånad
sonat
klingar själssvala
svirrar i molndroppar
molnjungfru
vattnar frö med regn
de tårar du
andades
mitt öga
steg
sonat har jag allt det du bad mig sona
jag reder mig en bädd av molnblad
rullar mig samman
till en boll
dina fingrar
följer varje
stjärn
ljus
älskade
du höljer min dröm
i dina
händandeskålar
*
Nattsvirran
vem är du
vilken lyfter
nattens mörkers
tyngdstegs suckan
trädkronor
glittrar
faller
feljus
i alvhänder
en droppe av himmelshänder given faller
faller om
mig
regnbågsskimrande
skrud
är
i danan
vem är du vilken lyfter
nattmantels ok
nattskärra
nattsvirra
svirra
skärra
ler
nattluften fylls av
vem är du
vilken
lyfter
vilken lindar dina svirrsånger
runt boplatsens
sömnad
nattfågel
nattvind
skönhet
så vackra bilder steg fram
havet
klippor
klipporna blev liljeklockor
denna dag har jag rensat
liljor stod där
i fröskrud
såg blommorna
klockorna
nu sammandragna
i frö
bollar
kanske jonglerare
vandrar
frön
är
värme
kanske jonglerare
jonglerar
med bollar
liljor
ler
sångljus
stiger
vida
önskevilja
vad önskar du tala om
jag önskar icke
tala om
fråga mig vad jag skulle vilja
tala om
då svarar jag att
min vilja är
lyssna
lyssna till din berättelse
berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
hur hon sveper handen mjuköver pannbåge
hur hon sveper in ljus i hand
i vidbågad vinge
skänker
silver
sol
hur dalen slår ut sitt bröst
berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
om hon vilken var natt
lägger stjärnljusvinge
runt
den tröttes
syn
synapser
brottstycken
ja, berätta för mig om hon vilken bär månskäran i sin panna
om hon vilken var natt
lägger stjärnljusvinge
runt den trötte
berätta för mig om det många känner vara nattens tyngd
det många känner är nattens mörker
är din vilja att förtälja mig detta
se jag rullar mig till en drömboll
tag mig i din hand
svinga
mig
i strålande stjärnhav
hon bär månskära i sin panna
en fjäder i sitt hår
var natt kammar hon sitt långa hår
gnistrande
stiger de ur
var natt lösgöres fjädern
flyger
frivida
finner sin andre till hel
skenbara är den drömdes steg
ur drömmen
stiger
den sanne
i människokropp
är jag
själsblomma
är jag
namna mig ej
bryt mig ej
låt mig
förundras
i andeljuset
så
lägg dig härintill mig
helt stilla
omfatta min hand
låt oss skåda alla våra ljusår
låt oss förundras
Såvilsen
hon har lagt sina ögon
i händer
händandeskålar
så vilsen
sår
frööga
sår läkas i helandevind
sånad
sånad
sonat
klingar själssvala
svirrar i molndroppar
molnjungfru
vattnar frö med regn
de tårar du
andades
mitt öga
steg
sonat har jag allt det du bad mig sona
jag reder mig en bädd av molnblad
rullar mig samman
till en boll
dina fingrar
följer varje
stjärn
ljus
älskade
du höljer min dröm
i dina
händandeskålar
*
Nattsvirran
vem är du
vilken lyfter
nattens mörkers
tyngdstegs suckan
trädkronor
glittrar
faller
feljus
i alvhänder
en droppe av himmelshänder given faller
faller om
mig
regnbågsskimrande
skrud
är
i danan
vem är du vilken lyfter
nattmantels ok
nattskärra
nattsvirra
svirra
skärra
ler
nattluften fylls av
vem är du
vilken
lyfter
vilken lindar dina svirrsånger
runt boplatsens
sömnad
nattfågel
nattvind
skönhet
den 17 augusti 2010
hur kommer det sig då
att ön är omgiven med vatten
av hav
det kommer sig av att i blommans mitt finns solön
solön är omgiven av kronblad
inre kronblad är skira havsblad
detta att ön är omgiven av hav är skönhetsspråk
detta visar att händerna aldrig håller fast för hårt
detta visar växelverkan
geishans ansikte är vitpudrat
allt hennes egna är ”avskalat”, en mask är lagd på
en vit mask
pudersnö
hennes ögon är höljda av ögonvingar
blicken är sänkt ned
nedsänkt
ty geishan avslöjar aldrig sin identitet
hon är en behagfull vind
då livet konstrar
sakta varsamt
spola filmen bakåt
baklänges
sakta
sakta
skyndar du på förloppet bränns filmen
går filmen av
se livet i
ultrarapid
det sant tämjda
är aldrig kvävt
de konstrande rörelserna uppstår då snaran dras åt
getingar
i dagens famn mötte jag getingar
såg människor möta getingar
getingarna sökte det söta
människorna viftade
fylldes av rädsla
ju mer de viftade
ju mer envetna blev getingarna
jag utelämnar grymheterna vilka ännu smärtar mig
med ens insåg jag vad detta viftande gör
hela lufthavet
det hav vilket getingar sprider solguld inom blir en
ett jordbävningshav
eller ett enda stort tilltrasslat nystan
detta nystan är gjort av människorädsla
det är klart att getingarna anfaller
försvarar i sin vilsenhet
de anfaller för att väcka människan
adrenalinstegran
*
blå svan
när regnet lättar
synes det kristallklara
givas ur dimstråke
blå svan breder ut vingar
skimrande
*
Och
och
intet
kunde jag
göra
för att stoppa stormvågen
det är
bara
att följa med
det enda var
att lyfta händer och tystviska
stilla dig
bliv hos mig
se bakom mitt stängda
*
i mitt hemliga
smärtregnen falla
över nejden
lägger
is
kalla
händer över
sveper ögon fyllda
om
i mitt hemliga
målar jag kärlek nära
vandringar
i handnära
fingerknoppar slår ut
i rosensjöar
i mitt hemliga
där lever jag i kärlek med
en vacker man
en man
vacker
att ön är omgiven med vatten
av hav
det kommer sig av att i blommans mitt finns solön
solön är omgiven av kronblad
inre kronblad är skira havsblad
detta att ön är omgiven av hav är skönhetsspråk
detta visar att händerna aldrig håller fast för hårt
detta visar växelverkan
geishans ansikte är vitpudrat
allt hennes egna är ”avskalat”, en mask är lagd på
en vit mask
pudersnö
hennes ögon är höljda av ögonvingar
blicken är sänkt ned
nedsänkt
ty geishan avslöjar aldrig sin identitet
hon är en behagfull vind
då livet konstrar
sakta varsamt
spola filmen bakåt
baklänges
sakta
sakta
skyndar du på förloppet bränns filmen
går filmen av
se livet i
ultrarapid
det sant tämjda
är aldrig kvävt
de konstrande rörelserna uppstår då snaran dras åt
getingar
i dagens famn mötte jag getingar
såg människor möta getingar
getingarna sökte det söta
människorna viftade
fylldes av rädsla
ju mer de viftade
ju mer envetna blev getingarna
jag utelämnar grymheterna vilka ännu smärtar mig
med ens insåg jag vad detta viftande gör
hela lufthavet
det hav vilket getingar sprider solguld inom blir en
ett jordbävningshav
eller ett enda stort tilltrasslat nystan
detta nystan är gjort av människorädsla
det är klart att getingarna anfaller
försvarar i sin vilsenhet
de anfaller för att väcka människan
adrenalinstegran
*
blå svan
när regnet lättar
synes det kristallklara
givas ur dimstråke
blå svan breder ut vingar
skimrande
*
Och
och
intet
kunde jag
göra
för att stoppa stormvågen
det är
bara
att följa med
det enda var
att lyfta händer och tystviska
stilla dig
bliv hos mig
se bakom mitt stängda
*
i mitt hemliga
smärtregnen falla
över nejden
lägger
is
kalla
händer över
sveper ögon fyllda
om
i mitt hemliga
målar jag kärlek nära
vandringar
i handnära
fingerknoppar slår ut
i rosensjöar
i mitt hemliga
där lever jag i kärlek med
en vacker man
en man
vacker
den 16 augusti 2010
i väster brinna
kopparguld
klanger
stiger
ur
urkoppar
sjunger
järn
då jag ser detta
min själ dras in i väster där kopparguld andas
koppar
urkoppar
urkoppar är ursprungseld
urkoppar stiger sannhets varmglöd
då denna eld flammar är detta ur vitglödgad helgad vrede
då jag ser denna glödande himmelseld; upplever jag
så kunde också jag glöda
viglöda
så kunde det vara
är det ej
stunderna kan jag aldrig återfå
ta åter
ändå; så kunde vi glöda
ser dock ej
ditt ansikte
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
minns du hur du en gång steg upp ur havet, hur snäckan öppnades, hur du steg ur in i ut. kanske var det en havsfjäril vilken bar dig, kanske var det icke ett skal.
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
vackra fågel, du är jorden, är hennes hjärtas vingar
moder, modershjärta
bilden av
kvällsfågelns flykt in i solnedgång
den flykten är hemkomst
renandeljus
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
han är smeden, smeden vilken smider
står vid städet
lyfter hammaren
de stora järnklockorna ljuder
glödande lyfter han järnet
järnet doppas i vatten
rykande är mötet
han lyfter
det var en gång järn
håller vitt svärd i handen
blodströmman
vandrar
ur svärd in i arm
ur arm in i svärd
hjärtförening
svärdet
ur
urkälla
strålar i hans hand
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
elden lever i berget
flammande
källan
urkällans vatten lever i berget
de dansar
vattnet virvla vackert runt eld
färgerna
färgerna är i
varande
bilden växer
allt vidare
än en gång upplöses gränserna
detta är förklarande
förklaringsljus
elden och vattnet förtär icke varandra
de är
i
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
så stiga gnistor stjärnor upp
så regna stjärnor ned
stiga
falla
falla
stiga
o upp hörligen
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
kärleken lyfter i tillåtelse slöjan
även i icketillåtelse ser de genom bakom slöjan i kärlek
genomskådar rädslans slöja
därigenom blir tillåtelsen
i kärlekens ljus
den sviker ej
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
järneken bär smaragdens blad
spetsar följer ovalen
lyft begränsningens slöja
se strålar vandra ur spetsar
strålande
smaragd
järneken blommar vit
bär röda bär
i vinterns vitsömnsvakan alltid grön
städse grön
i bröstet
röd
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
aftonfalken
rödbröst
stor och liten
liten och stor
är ett
förenade
vingar samskapar
moln är stränder är mjuka vågsvall
in i indigoviolett
i berget
lever
sjunger
berättarljusets djupklanger
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
i den mänskliga vandringen har det kommit sig att människan alltmer måste beskriva sig, då hon söker arbete, då hon söker sin älskade
hon skall skriva en profil
göra sig en profil
profil
vad är en profil
sedd från sidan
jag riktar starkt ljus mot dig
då du står framför det vita arket
med kol fyller jag i
din profil
min profil
jag ställer dig frågan; vad är din vilja med din profil
förföra, locka – vad förtäljer den
din profil
är den sann
är det vita arket ännu
är den svärtade linjen alltid
skugga ljus
ljus skugga
profilbild
skal lägges om, tonåringen har behov av idoler för att växa, till viss del är tonåringen flock
meningen är att livet runt,
den närmsta omgivningen i trygghet skall erbjuda
många idoler – förebilder – detta för att tonåringen skall växa in i sitt väsen
från ut till in från in till ut.
ser tonåringen att den vuxne frigjort sig från idoldyrkan, att den vuxne släppt all ”påverkan” då sker frigörelsen.
så vad är
personlighetsprofil
det är den svärtade bilden, den gjorda bilden med kol
minns vad kol är
möjligheten
upphör
ej
till
individprofil
denna profil är det vita arket
är samtidigt diamantens uppstigande
framstigande
ur kol
ur en låda föll ett slitet fotoalbum
bläddras i
barndom
växa
ur mina ögon lyftes solstänk
av er
solförmörkelse
gavs
lärdes se genom era
solen
strålade
alltid stark
trotsade
tyst
slagen
tyngdlagen
fotoalbumet är fyllt av tagna bilder
negativen upplevelsen
livet
vet
länge trodde jag att ni hade negativen
att min upplevelse var fabricerad
livet
vet
solen
strålar
alltid
inrestark
den glöder
stigande
drömsol
fotoalbumet har tillika pärmar av konstgjort ormskinn, skall likna detta
tämj ormen
till ljusuppstigan
samt återvila
återvila i grottan
så strömmar kraften uppåt, nedåt, nedåt, uppåt
det tämjda är icke kvävt kuvat
är icke underkuvat
lever icke i ett rike av överlägset, överlägsenhet runtom
det är livsströmmar
livstillförande energier
balans i kraftutväxling
om allt är obegränsat
obegränsat
är icke gränslöst beteende
om allt är obegränsat
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
visst är klippor hårda
material
så är skelettet hårt
skelettet håller kroppen uppe
så gör tältstavar
skelettet håller kroppen uppe men likväl är det så att
utan muskler skulle skelettet splittras
skulle klippor splittras
detta att havet är omslutet av klippor kommer sig av att liven
skall se detta
då kraften tynar
är du
omgiven av
är du buren av
eller lyftad
det gränslösa beteendet är i detta skrivna då individen sinat och personen svämmar över
personen svämmar över i ickeseende av det egna inre samt det omgivandes inre, den gränslösheten är väderkvarnsvingar vilka stöter mot, slår samt tar, utan insikt av verkan.
så finns där kärlekens gränslösa och det är kärleken
kärleken är svarande till behov
till omgivandebehov samt egnabehov
detta är att se rum, verkligen se rum
utan gränser
det är att medvetet - i modsteg - se sitt stora, storheten och därigenom
väcka omgivandets storhet
det är att bli en kärlekens murbräcka
en murbräcka i kärlek
detta är i sin tur att bli den vilken öppnar hjärtdörren eller porten hos solväktarna vilka icke ännu vet sin vandring, så skall dessa alla vakna i redo.
detta är att vara i den mänskliga kroppens namne
samt vara i själens rörelse
i andeljusets vishet,
detta är prästinneskapet, prästerskapet,
shaman, helare, berättare
visdomsbärare
bevarare av sannhetens facklor
de lyser i natten
detta är att vara morgon och aftonstjärnan
hon kupar händer om sol
hennes händer
äro vita
svanevingar
det är att se rum utan gränser
se möjligheterna
se delens verkan, samexistens i helheten och i omvänt perspektiv
detta med havet är att se lyktan
cykellyktan
billyktan
denna är omgiven av stål
en halvöppen knopp
eller en bägare
bägaren håller ljuset
är avbländande samt utbländande
halvljus samt helljus
för att detta ljus skall lysa erfordras händer vilka startar, kör samt styr
detta sker antingen via motor eller framförs medelst pedaler
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
mina ord kan du icke älska
nej, det går ej
orden talar till dig i olika nyanser i de färger du just då behöver
mina ord kan du ej älska
då orden talat
lyfta de
jag
är
kvar
*
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
*
förtärandestund
asken vilar i hand
gnista flyger
antänder
väggar andas mjukskuggor
vill mig icke
illa
sluter ögon om
värms
afton slutes sakta om pyrande slinga
stenar kallna
i
minnesglöd
asken rister
bladguld
markstegen andas
tysta
okomna
jag fryser
lindar sjalen
varv till varv om
ensam är stundtals förtärande
aftonvingar bär mig vidare
*
insiktsslag
hennes öga är det vilket glöder
genom hud
i skymning står hon
i hans händer
så ömma
berörande
kännande
följande
var linje
han tar ett steg åter
kärlekssköljer
henne
sakta lyfter hon av purpurviol skrud
djupnande violett andas
hon sluter
ögon
flyr i ilande
insikts
slag
släckt
släckta
falla
rosenblad
*
vingbredd
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
*
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
*
Vindbedjan
stjärnvindar lyft mig ur
lägg värnandehänder om mitt bröst
morgonvind låten mina fötter
dansa i morgonängders handljus
*
Varmkälla
månsilverljus andas i körsbärsdalen
hennes fötter
äro små trippande
ditt nakna ansikte är rosenblommandehud
ur bronssköldars skimrande
dina lärosteg äro gjorda
följande
behagande
vitstelnad mask lägges
värmen stegras
du vackra geisha
handom hand stiga de in i varmkälla
kärlekens ringar
vidgas
kopparguld
klanger
stiger
ur
urkoppar
sjunger
järn
då jag ser detta
min själ dras in i väster där kopparguld andas
koppar
urkoppar
urkoppar är ursprungseld
urkoppar stiger sannhets varmglöd
då denna eld flammar är detta ur vitglödgad helgad vrede
då jag ser denna glödande himmelseld; upplever jag
så kunde också jag glöda
viglöda
så kunde det vara
är det ej
stunderna kan jag aldrig återfå
ta åter
ändå; så kunde vi glöda
ser dock ej
ditt ansikte
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
minns du hur du en gång steg upp ur havet, hur snäckan öppnades, hur du steg ur in i ut. kanske var det en havsfjäril vilken bar dig, kanske var det icke ett skal.
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
vackra fågel, du är jorden, är hennes hjärtas vingar
moder, modershjärta
bilden av
kvällsfågelns flykt in i solnedgång
den flykten är hemkomst
renandeljus
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
han är smeden, smeden vilken smider
står vid städet
lyfter hammaren
de stora järnklockorna ljuder
glödande lyfter han järnet
järnet doppas i vatten
rykande är mötet
han lyfter
det var en gång järn
håller vitt svärd i handen
blodströmman
vandrar
ur svärd in i arm
ur arm in i svärd
hjärtförening
svärdet
ur
urkälla
strålar i hans hand
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
elden lever i berget
flammande
källan
urkällans vatten lever i berget
de dansar
vattnet virvla vackert runt eld
färgerna
färgerna är i
varande
bilden växer
allt vidare
än en gång upplöses gränserna
detta är förklarande
förklaringsljus
elden och vattnet förtär icke varandra
de är
i
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
så stiga gnistor stjärnor upp
så regna stjärnor ned
stiga
falla
falla
stiga
o upp hörligen
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
kärleken lyfter i tillåtelse slöjan
även i icketillåtelse ser de genom bakom slöjan i kärlek
genomskådar rädslans slöja
därigenom blir tillåtelsen
i kärlekens ljus
den sviker ej
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
järneken bär smaragdens blad
spetsar följer ovalen
lyft begränsningens slöja
se strålar vandra ur spetsar
strålande
smaragd
järneken blommar vit
bär röda bär
i vinterns vitsömnsvakan alltid grön
städse grön
i bröstet
röd
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
aftonfalken
rödbröst
stor och liten
liten och stor
är ett
förenade
vingar samskapar
moln är stränder är mjuka vågsvall
in i indigoviolett
i berget
lever
sjunger
berättarljusets djupklanger
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
i den mänskliga vandringen har det kommit sig att människan alltmer måste beskriva sig, då hon söker arbete, då hon söker sin älskade
hon skall skriva en profil
göra sig en profil
profil
vad är en profil
sedd från sidan
jag riktar starkt ljus mot dig
då du står framför det vita arket
med kol fyller jag i
din profil
min profil
jag ställer dig frågan; vad är din vilja med din profil
förföra, locka – vad förtäljer den
din profil
är den sann
är det vita arket ännu
är den svärtade linjen alltid
skugga ljus
ljus skugga
profilbild
skal lägges om, tonåringen har behov av idoler för att växa, till viss del är tonåringen flock
meningen är att livet runt,
den närmsta omgivningen i trygghet skall erbjuda
många idoler – förebilder – detta för att tonåringen skall växa in i sitt väsen
från ut till in från in till ut.
ser tonåringen att den vuxne frigjort sig från idoldyrkan, att den vuxne släppt all ”påverkan” då sker frigörelsen.
så vad är
personlighetsprofil
det är den svärtade bilden, den gjorda bilden med kol
minns vad kol är
möjligheten
upphör
ej
till
individprofil
denna profil är det vita arket
är samtidigt diamantens uppstigande
framstigande
ur kol
ur en låda föll ett slitet fotoalbum
bläddras i
barndom
växa
ur mina ögon lyftes solstänk
av er
solförmörkelse
gavs
lärdes se genom era
solen
strålade
alltid stark
trotsade
tyst
slagen
tyngdlagen
fotoalbumet är fyllt av tagna bilder
negativen upplevelsen
livet
vet
länge trodde jag att ni hade negativen
att min upplevelse var fabricerad
livet
vet
solen
strålar
alltid
inrestark
den glöder
stigande
drömsol
fotoalbumet har tillika pärmar av konstgjort ormskinn, skall likna detta
tämj ormen
till ljusuppstigan
samt återvila
återvila i grottan
så strömmar kraften uppåt, nedåt, nedåt, uppåt
det tämjda är icke kvävt kuvat
är icke underkuvat
lever icke i ett rike av överlägset, överlägsenhet runtom
det är livsströmmar
livstillförande energier
balans i kraftutväxling
om allt är obegränsat
obegränsat
är icke gränslöst beteende
om allt är obegränsat
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
visst är klippor hårda
material
så är skelettet hårt
skelettet håller kroppen uppe
så gör tältstavar
skelettet håller kroppen uppe men likväl är det så att
utan muskler skulle skelettet splittras
skulle klippor splittras
detta att havet är omslutet av klippor kommer sig av att liven
skall se detta
då kraften tynar
är du
omgiven av
är du buren av
eller lyftad
det gränslösa beteendet är i detta skrivna då individen sinat och personen svämmar över
personen svämmar över i ickeseende av det egna inre samt det omgivandes inre, den gränslösheten är väderkvarnsvingar vilka stöter mot, slår samt tar, utan insikt av verkan.
så finns där kärlekens gränslösa och det är kärleken
kärleken är svarande till behov
till omgivandebehov samt egnabehov
detta är att se rum, verkligen se rum
utan gränser
det är att medvetet - i modsteg - se sitt stora, storheten och därigenom
väcka omgivandets storhet
det är att bli en kärlekens murbräcka
en murbräcka i kärlek
detta är i sin tur att bli den vilken öppnar hjärtdörren eller porten hos solväktarna vilka icke ännu vet sin vandring, så skall dessa alla vakna i redo.
detta är att vara i den mänskliga kroppens namne
samt vara i själens rörelse
i andeljusets vishet,
detta är prästinneskapet, prästerskapet,
shaman, helare, berättare
visdomsbärare
bevarare av sannhetens facklor
de lyser i natten
detta är att vara morgon och aftonstjärnan
hon kupar händer om sol
hennes händer
äro vita
svanevingar
det är att se rum utan gränser
se möjligheterna
se delens verkan, samexistens i helheten och i omvänt perspektiv
detta med havet är att se lyktan
cykellyktan
billyktan
denna är omgiven av stål
en halvöppen knopp
eller en bägare
bägaren håller ljuset
är avbländande samt utbländande
halvljus samt helljus
för att detta ljus skall lysa erfordras händer vilka startar, kör samt styr
detta sker antingen via motor eller framförs medelst pedaler
hur kommer det sig då
att havet alltid är inneslutet eller omgivet av klippor
detta kommer sig av skönhetsspråk
detta kommer sig av visandegärning
detta för att visa hur allt är omgivet av kärlek
våga taga emot
kärlek
allt är omgivet av kärleks händer
mina ord kan du icke älska
nej, det går ej
orden talar till dig i olika nyanser i de färger du just då behöver
mina ord kan du ej älska
då orden talat
lyfta de
jag
är
kvar
*
järnådror
ur koppar stiger klanger
järnådror
blodströmmar
rubin
strålar
rubinstrålar
uppfyller himmelsbröst
rödbröst
breder vida vingar
över strand
lugnar
stormöga
*
förtärandestund
asken vilar i hand
gnista flyger
antänder
väggar andas mjukskuggor
vill mig icke
illa
sluter ögon om
värms
afton slutes sakta om pyrande slinga
stenar kallna
i
minnesglöd
asken rister
bladguld
markstegen andas
tysta
okomna
jag fryser
lindar sjalen
varv till varv om
ensam är stundtals förtärande
aftonvingar bär mig vidare
*
insiktsslag
hennes öga är det vilket glöder
genom hud
i skymning står hon
i hans händer
så ömma
berörande
kännande
följande
var linje
han tar ett steg åter
kärlekssköljer
henne
sakta lyfter hon av purpurviol skrud
djupnande violett andas
hon sluter
ögon
flyr i ilande
insikts
slag
släckt
släckta
falla
rosenblad
*
vingbredd
hon vandrar i skymning
med vidöppet bröst
du vackra kvinnosjäl i planetsfär
fågel rödbröst
fågel rödbröst
gråt ej
mer
aftonfalken sluter dig nära
smärtan klingar
ut
ur
han stiger ur skepnad
elden brinner het vid minnet av bergets ådror
källa
du vackra källursprung
så vackert dansa ni i bergets sal
icke skilda
samman
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
berg andas
var gång du tända din eld
minns stadgan av mitt ursprung
icke flyktande
bakom vägg
ser jag
dig
gnistor stiga i himlars rand
pryda hennes diadem
järnekens
gröna blad blänka i sensommarnatts skära
så synes de i vingbredd
smeka molnstränder
röda in i
blå
natt
*
klipphänder
liljeklockas blad skimrar
havsseglare hör
beträd
icke mina
grund
smärtrev
havsseglare fröjdas
han sitter lugnblickande
ryggtavlan andas ensam
linsen omfamnar
stilleben
liljeklockas bladhänder två äro bäropelare
i klippreven
sitta
han
be träd grunda
din framljusa blick
ur hav
över havsyta ser han dem
dansa i droppljus
ser han en kvinna dyka i vidbåge
från en av liljeklockas bladspetsar
hennes hår är böljande sjögräs
hon klyver ytan
huden glittrar
hon simmar fram till hans liljebladsplats
klippreven
räcker handen till
i lagunen möter de
sannhets
grund
*
Vindbedjan
stjärnvindar lyft mig ur
lägg värnandehänder om mitt bröst
morgonvind låten mina fötter
dansa i morgonängders handljus
*
Varmkälla
månsilverljus andas i körsbärsdalen
hennes fötter
äro små trippande
ditt nakna ansikte är rosenblommandehud
ur bronssköldars skimrande
dina lärosteg äro gjorda
följande
behagande
vitstelnad mask lägges
värmen stegras
du vackra geisha
handom hand stiga de in i varmkälla
kärlekens ringar
vidgas
söndag 15 augusti 2010
den 15 augusti 2010
dina skarpa ögon ser genom min natt
vid ekens rotfäste
fötter
synes
vitpärlor
rykande
mosstäcke lyfta signaler
fjäder i trädfingrar
målar
sol
solfjäder täcker mitt ansikte
bredes ut
över
natthimmel
stjärnhimlar
sköljer
järn
himmelsblomma släpper fjäder
fasanfjäders
hesa
ekarmar böjes över vågblad
skriver
saga
och i den skog jag vandrar
söker jag ej längre urskilja
varför skall jag
söker jag ej finna
varför
skall
jag
ty förvissningen omger mig i levande rörelse
varför skall den rörelsen
ej röra vid mig
vackra fingrar tomtebloss
tassljus
tänd mitt hjärtas
rosenblad
mina fötterna möter marken mjukt
marken möter mina fötter mjukt
är gemensamrörelse
helt stilla står jag
ur marken stiger ren jordedoft
ormbunksbladens plymer glittrar
stensöta bjuder
linneors ringdans ljuder
harsyra mildrar drar samman
träden är höga berättarliv
och i den skog jag vandrar söker jag ej urskilja
varför skall jag
blå skimrande himmelshöjder är
blåsländors spinnande
vita slöjor seglar mjukt
vemodsstämma ljuder
tornfalk seglar tinnar bågar portaler
din skarpa blick
står åter vid bäcken floden
ur vind stiga de
avkläder mig burna kläder
tvagar det burna i strömmande liv
guldstoff fästa vid
vitskimrande slöjor bredas ut
silverpärlor sömmas in i väv
skräddare syr skruden
jag tvagar min hud med rosenblad
smörjer mitt inre med lavendel
skrudas i klädnad i vandringsföljande
förmår icke mer
gå
vackra fingrar tomtebloss
tassljus
tänd mitt hjärtas
rosenblad
dina skarpa ögon ser genom min natt
vid ekens rotfäste
fötter
synes
vitpärlor
rykande
mosstäcke lyfta signaler
fjäder i trädfingrar
målar
sol
solfjäder täcker mitt ansikte
bredes ut
över
natthimmel
stjärnhimlar
sköljer
järn
himmelsblomma släpper fjäder
fasanfjäders
hesa
ekarmar böjes över vågblad
boken stängs
i bokskogen
vid ekens rotfäste
fötter
synes
vitpärlor
rykande
mosstäcke lyfta signaler
fjäder i trädfingrar
målar
sol
solfjäder täcker mitt ansikte
bredes ut
över
natthimmel
stjärnhimlar
sköljer
järn
himmelsblomma släpper fjäder
fasanfjäders
hesa
ekarmar böjes över vågblad
skriver
saga
och i den skog jag vandrar
söker jag ej längre urskilja
varför skall jag
söker jag ej finna
varför
skall
jag
ty förvissningen omger mig i levande rörelse
varför skall den rörelsen
ej röra vid mig
vackra fingrar tomtebloss
tassljus
tänd mitt hjärtas
rosenblad
mina fötterna möter marken mjukt
marken möter mina fötter mjukt
är gemensamrörelse
helt stilla står jag
ur marken stiger ren jordedoft
ormbunksbladens plymer glittrar
stensöta bjuder
linneors ringdans ljuder
harsyra mildrar drar samman
träden är höga berättarliv
och i den skog jag vandrar söker jag ej urskilja
varför skall jag
blå skimrande himmelshöjder är
blåsländors spinnande
vita slöjor seglar mjukt
vemodsstämma ljuder
tornfalk seglar tinnar bågar portaler
din skarpa blick
står åter vid bäcken floden
ur vind stiga de
avkläder mig burna kläder
tvagar det burna i strömmande liv
guldstoff fästa vid
vitskimrande slöjor bredas ut
silverpärlor sömmas in i väv
skräddare syr skruden
jag tvagar min hud med rosenblad
smörjer mitt inre med lavendel
skrudas i klädnad i vandringsföljande
förmår icke mer
gå
vackra fingrar tomtebloss
tassljus
tänd mitt hjärtas
rosenblad
dina skarpa ögon ser genom min natt
vid ekens rotfäste
fötter
synes
vitpärlor
rykande
mosstäcke lyfta signaler
fjäder i trädfingrar
målar
sol
solfjäder täcker mitt ansikte
bredes ut
över
natthimmel
stjärnhimlar
sköljer
järn
himmelsblomma släpper fjäder
fasanfjäders
hesa
ekarmar böjes över vågblad
boken stängs
i bokskogen
lördag 14 augusti 2010
den 14 augusti 2010
älskade fingerljus
rör vid
min brännheta pannas heta malström
i solgryning skänker jag mitt liv
barnen vet liv vilket den vuxne så ofta glömt
natten andas
regnskogar
ändå befinner jag mig ej i en regnskog
eller gör jag det
syrsor spelar
ur marker stiga silver
silverdroppar
läser ord: överraskande slut
bilder stiger upp inom mig
med dem skall jag vandra
vad ser jag
det vet jag ännu ej
hur det än är
så är natten vacker
överraskande vacker
... där är det ...
kanske skall vi leva i evig överraskning
då kanske vi alltid lever i början av...
i alllt är inte en mening
i allt är mening
varje slut är en början
därvid upphör slut och början börjar
detta är liv i överraskande ljus
vilket barnen vet
och barn är vi alltid
med stegen
i stegen
stigen
i solstigan
ur solstigan
syntes stigen
den var inte svårframkomlig
det var mer så att trasselnystan
torkat gräs
avbladade buskar
var böjda över
här och var syntes tomma kronblad
i luften dallrade tystade sånger
tonande djup med lomhörda skrymslen
platsen förmådde icke
orkade icke längre andas handandningen
livssaften rann ur sårade fingrar
den gamla läkekvinnan nalkades, hennes kropp var ur ålder
ögonen var djupa brunnar
hon vandrar ej ensam vid hennes sida vandrar alltid hennes make
hans kropp var ur ålder
ögonen var djupa brunnar
hennes högra hand håller alltid om hans vänstra
alltidälskande är de
läkandefolk är komna till
med varsamljusa händer rör de vid marklinjer lyssnar
markens blod rinner in
sköljer genom dem
ber trasselnystan vika undan
ser det vilket alltid var i är
i solstigan
ur solstigan synes stigen
solhänder
rör vid berg
klippor lägges tillrätta
lägger sig tillrätta
spinnande kattögon
tassar med indragna klor
läkande päls
lapar sol
trappor framträder
bjudhänder ber dem komma
de följer de tolv trappstegen
är vid rundeln av boende
solfolken vandrar
i rundeln
läkefolken vandrar genom fyra vägars kors
åter sker det
med varsamljusa händer rör de vid marklinjer lyssnar
markens blod rinner in
sköljer genom dem
ber trasselnystan vika undan
ser det vilket alltid var i är
i solstigan
ur solstigan synes stigen
solhänder
rör vid berg
klippor lägges tillrätta
lägger sig tillrätta
spinnande kattögon
tassar med indragna klor
läkande päls
lapar sol
trappor framträder
bjudhänder ber dem komma
de följer de tolv trappstegen
är vid solporten
de bugar ödmjukt inför
gives tillträde in
soltemplet andas genom dem
sångerna raderna
linjerna
mönstren
sköljer genom
de lyfts
allt högre
ur
ur solstigan synes fågel lyfta
vingars sus
andas helande
så andas bergsljuset
livet
liven
i är
älskade fingerljus
rör vid
min brännheta pannas heta malström
i solgryning skänker jag mitt liv
rör vid min brännheta pannas heta malström
hon gräver med händer in i jord
gräver grop
han bygger med stenar brännugn
de ber jordefamn om lera
formar skål
de ber eld till ugn
eld brinner het
flammande
de bränner skålen
med pinnar lyfter de skålen ur
ber växter om färg
målar skålen
bränner skålen
lyfter den vackra mönstrade skålen
ser glasyren
raku
tillåt huvudtanken krackelera se skönheten framträda
kupa dina händer runt skålen
lyft skålen med källvatten
och fukta dina läppar till
källskogstal
*
älskade fingerljus
rör vid
min brännheta pannas malström
i solgryning skänker jag mitt liv
fingrar
flätas samman
sitter däri
viskar upprepande
jag orkar ej mer
ej mer
blickar ut över dalens fridsstilla betesmarker
de ber mig in
handljus omfamnar mina
vi dansar i vida ring
ringar
skimrande
så svara mig du tysta
jag ber
rör vid min längtan
knyter gyllene band med vissnade händer
hör
vimplar leva i vindsusan
minns hur vindbryggan
fälldes
älskade fingerljus
rör vid min brännheta pannas malström
dimman var det
dimman var det vilken kysste dina ögon
dimman var det vilken vissnade mina händer
i varje skymningsstämma söker jag lyfta dimman
för att i gryningshopp se den sanne komma mig nära
så sker ej
i solgryning skänker jag mitt liv
rör vid
min brännheta pannas heta malström
i solgryning skänker jag mitt liv
barnen vet liv vilket den vuxne så ofta glömt
natten andas
regnskogar
ändå befinner jag mig ej i en regnskog
eller gör jag det
syrsor spelar
ur marker stiga silver
silverdroppar
läser ord: överraskande slut
bilder stiger upp inom mig
med dem skall jag vandra
vad ser jag
det vet jag ännu ej
hur det än är
så är natten vacker
överraskande vacker
... där är det ...
kanske skall vi leva i evig överraskning
då kanske vi alltid lever i början av...
i alllt är inte en mening
i allt är mening
varje slut är en början
därvid upphör slut och början börjar
detta är liv i överraskande ljus
vilket barnen vet
och barn är vi alltid
med stegen
i stegen
stigen
i solstigan
ur solstigan
syntes stigen
den var inte svårframkomlig
det var mer så att trasselnystan
torkat gräs
avbladade buskar
var böjda över
här och var syntes tomma kronblad
i luften dallrade tystade sånger
tonande djup med lomhörda skrymslen
platsen förmådde icke
orkade icke längre andas handandningen
livssaften rann ur sårade fingrar
den gamla läkekvinnan nalkades, hennes kropp var ur ålder
ögonen var djupa brunnar
hon vandrar ej ensam vid hennes sida vandrar alltid hennes make
hans kropp var ur ålder
ögonen var djupa brunnar
hennes högra hand håller alltid om hans vänstra
alltidälskande är de
läkandefolk är komna till
med varsamljusa händer rör de vid marklinjer lyssnar
markens blod rinner in
sköljer genom dem
ber trasselnystan vika undan
ser det vilket alltid var i är
i solstigan
ur solstigan synes stigen
solhänder
rör vid berg
klippor lägges tillrätta
lägger sig tillrätta
spinnande kattögon
tassar med indragna klor
läkande päls
lapar sol
trappor framträder
bjudhänder ber dem komma
de följer de tolv trappstegen
är vid rundeln av boende
solfolken vandrar
i rundeln
läkefolken vandrar genom fyra vägars kors
åter sker det
med varsamljusa händer rör de vid marklinjer lyssnar
markens blod rinner in
sköljer genom dem
ber trasselnystan vika undan
ser det vilket alltid var i är
i solstigan
ur solstigan synes stigen
solhänder
rör vid berg
klippor lägges tillrätta
lägger sig tillrätta
spinnande kattögon
tassar med indragna klor
läkande päls
lapar sol
trappor framträder
bjudhänder ber dem komma
de följer de tolv trappstegen
är vid solporten
de bugar ödmjukt inför
gives tillträde in
soltemplet andas genom dem
sångerna raderna
linjerna
mönstren
sköljer genom
de lyfts
allt högre
ur
ur solstigan synes fågel lyfta
vingars sus
andas helande
så andas bergsljuset
livet
liven
i är
älskade fingerljus
rör vid
min brännheta pannas heta malström
i solgryning skänker jag mitt liv
rör vid min brännheta pannas heta malström
hon gräver med händer in i jord
gräver grop
han bygger med stenar brännugn
de ber jordefamn om lera
formar skål
de ber eld till ugn
eld brinner het
flammande
de bränner skålen
med pinnar lyfter de skålen ur
ber växter om färg
målar skålen
bränner skålen
lyfter den vackra mönstrade skålen
ser glasyren
raku
tillåt huvudtanken krackelera se skönheten framträda
kupa dina händer runt skålen
lyft skålen med källvatten
och fukta dina läppar till
källskogstal
*
älskade fingerljus
rör vid
min brännheta pannas malström
i solgryning skänker jag mitt liv
fingrar
flätas samman
sitter däri
viskar upprepande
jag orkar ej mer
ej mer
blickar ut över dalens fridsstilla betesmarker
de ber mig in
handljus omfamnar mina
vi dansar i vida ring
ringar
skimrande
så svara mig du tysta
jag ber
rör vid min längtan
knyter gyllene band med vissnade händer
hör
vimplar leva i vindsusan
minns hur vindbryggan
fälldes
älskade fingerljus
rör vid min brännheta pannas malström
dimman var det
dimman var det vilken kysste dina ögon
dimman var det vilken vissnade mina händer
i varje skymningsstämma söker jag lyfta dimman
för att i gryningshopp se den sanne komma mig nära
så sker ej
i solgryning skänker jag mitt liv
den 13 augusti 2010
klara färdiga gå
de står böjda
framåtböjda
musklerna
är spända
allt är anspänning
väntan
skottet går
startskottet
de springer för sina liv
löper
löpande
för att vinna
klara färdiga gå
den fråga
vilken var och en behöver ställa sig
är
hur skulle jag ha velat bli bemött
be
mött
be mig om möte tvinga dig ej på
väl mött
jag ber dig möt mig väl
hur skulle jag ha velat bli bemött
be
mött
är det tänkbart att var och en bar viljan i sin hand att ställas på en startlinje
klara färdiga gå
vinn insteget
och
skynda dig på
prispallen kuber är uppställda
skynda dig på, inte endast skynda dig på
tävla och vinn
bli segrare
pressa dig
pressa
pressa dig från första insteget steget
innan du ens ställt dig upp
innan du ens lärt dig gå
kan detta vara varje livs inönskan
inönskan till liv
livs livssteg
eller kan det vara varje livs inönskan
höra godögon viska
ave
var hälsad
var väl mött
inte någon kan vandra sina steg utmattade, i utmattat tillstånd
inte någon kan vandra sina steg i utmattat tillstånd, fällda till marken
fällda
med ett skott
ett inreskotts kvidan
faller trädet till marken
den vilken lyfter blicken
ser smärtans
kanonkula
ser sorgen omsluta
ser stjärnvindar
i en stund
synes kulan öppnas
i en stund
synes
trädet stå i blomskrud
bröllopsskrud
jag kvider icke för att slå åter
inte någon kan vandra sina steg i utmattat tillstånd
inte någon och ingen
var och en har levande behov
slå icke dörren i ansiktet
hör dess bön
var och en har levande behov
levande
behov vilka ligger helt utanför ramen av tävlande
vilka ligger helt utanför karmen ändå innanför
vilka icke ligger i dörren
ser du det så kallade dörrhålet
vitt
skimrande
vitt
ljusbebådat
du finner orden
du ser orden
jag skänker mitt liv i solgryning
när mina ögon ser
ser smärtögon
smärtögon vilka ej förmår
förmår kupa sina händer
kupa sina händer vara solskålar
solskålar runt sig
ser jag deras fingrar
flätar fingrar samman
sitter i mitten
skvätter solguld
sitter i mitten söker sprida solstrålar
till
värma deras händers krampgrepp
jag skänker mitt liv i solgryning
*
silverklykan
det ringde på dörren utan klocka
klykan trycks ned
påhälsaren
vände
vandrar vägar med
spatserkäpp
silverklykan vilade lätt i handen först
påhälsaren vände
vid hemkomsten ställdes lutades käppen mot vägg
då och då
kastades ett öga
står du
kvar
hade käppen vajat en aning
ven ett ögonkast och
ställde käppen åter
silverklykan vilar lättare i handen
behagfullt medhållande
alla vilka ser dem fröjdade sig
fröjdade sig över skönhetens jämvikt
de står böjda
framåtböjda
musklerna
är spända
allt är anspänning
väntan
skottet går
startskottet
de springer för sina liv
löper
löpande
för att vinna
klara färdiga gå
den fråga
vilken var och en behöver ställa sig
är
hur skulle jag ha velat bli bemött
be
mött
be mig om möte tvinga dig ej på
väl mött
jag ber dig möt mig väl
hur skulle jag ha velat bli bemött
be
mött
är det tänkbart att var och en bar viljan i sin hand att ställas på en startlinje
klara färdiga gå
vinn insteget
och
skynda dig på
prispallen kuber är uppställda
skynda dig på, inte endast skynda dig på
tävla och vinn
bli segrare
pressa dig
pressa
pressa dig från första insteget steget
innan du ens ställt dig upp
innan du ens lärt dig gå
kan detta vara varje livs inönskan
inönskan till liv
livs livssteg
eller kan det vara varje livs inönskan
höra godögon viska
ave
var hälsad
var väl mött
inte någon kan vandra sina steg utmattade, i utmattat tillstånd
inte någon kan vandra sina steg i utmattat tillstånd, fällda till marken
fällda
med ett skott
ett inreskotts kvidan
faller trädet till marken
den vilken lyfter blicken
ser smärtans
kanonkula
ser sorgen omsluta
ser stjärnvindar
i en stund
synes kulan öppnas
i en stund
synes
trädet stå i blomskrud
bröllopsskrud
jag kvider icke för att slå åter
inte någon kan vandra sina steg i utmattat tillstånd
inte någon och ingen
var och en har levande behov
slå icke dörren i ansiktet
hör dess bön
var och en har levande behov
levande
behov vilka ligger helt utanför ramen av tävlande
vilka ligger helt utanför karmen ändå innanför
vilka icke ligger i dörren
ser du det så kallade dörrhålet
vitt
skimrande
vitt
ljusbebådat
du finner orden
du ser orden
jag skänker mitt liv i solgryning
när mina ögon ser
ser smärtögon
smärtögon vilka ej förmår
förmår kupa sina händer
kupa sina händer vara solskålar
solskålar runt sig
ser jag deras fingrar
flätar fingrar samman
sitter i mitten
skvätter solguld
sitter i mitten söker sprida solstrålar
till
värma deras händers krampgrepp
jag skänker mitt liv i solgryning
*
silverklykan
det ringde på dörren utan klocka
klykan trycks ned
påhälsaren
vände
vandrar vägar med
spatserkäpp
silverklykan vilade lätt i handen först
påhälsaren vände
vid hemkomsten ställdes lutades käppen mot vägg
då och då
kastades ett öga
står du
kvar
hade käppen vajat en aning
ven ett ögonkast och
ställde käppen åter
silverklykan vilar lättare i handen
behagfullt medhållande
alla vilka ser dem fröjdade sig
fröjdade sig över skönhetens jämvikt
den 12 augusti 2010
om en sak vill jag be dig
då du
vänder ditt ansikte
bort
ditt ansiktsljus
dina vackra ögon
bort
från mig
kupa då din hand runt mig
strö mig
in i
vinden
låt mig däri se
dig
se dina sorgsna ögon fyllas av det
jag aldrig förmådde
giva dig
låt mig däri se
dig
återfyllas av ansiktsljus
inför den du älskar
så skall jag i nattens regn
skruda träden med mitt hjärtas glädje
det är
min
förtröstan att du
svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av
budbärare
*
om en sak vill jag be dig
där stannar orden
de stannar ty ordet vill berättar viktigmening
ordet vill berättar det bortvända ansiktets släckta, berättar icke tilltro
berättar icke tillit
varför vill jag be
varför
vill jag
be
de ord vilka skall skrivas är; det är min förtröstan att du svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av budbärare
det är i egenskap
i äktaskap
äktenskapet med mitt hjärtas urkund
det är min förtröstan att du svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av budbärare
att ej använda ordet vill är svårt ty det klingar kanske lättare eller enklare
bevekansvärt ömt
vilja är ett sakralt ord vilket innehåller tyngd
mitt väsen utbrister
brister ut: alla dessa begrepp - dödsrunor
inlärda begrepp
chiffer
skifferstenar
skifferstensbrott
se gruvgångarnas gaslågor flämta
explosion
implosion
chiffer
bokstavskombinationer
begrepp vilka mer eller mindre gjort människan till chifferskrift
därigenom är det av stor vikt att släppa den personliga tolkningen - persona in grata -
detta för att dechiffrera begreppspersonen. ja, bilden av skiffer är förenlig med detta ävenså hela följdförloppet.
alltså, därigenom är det av stor vikt, det är det enda följdriktiga, följdverkande, att släppa den personliga tolkningen för att möta chiffret helt utan personliga tolkningar eller mönster, i alla dessa möten är det den sunda viljans objektiva kärlekskraft vilken verkar. den sunda viljan avkodar denna person till, in i ljuskodens livskod
och visst är det så att det ej går att fånga ögonblicket eller stunden, livet går icke bär icke vilja till att fångas. se fiskarna sprattla i nätet, se det glittrande vattnet dansa runt dem. han tog dem med sig kastade näten, näten fylldes av fisk, vid stranden, i strandens händer fördelades fiskarna till för de hungrandes magar.
och visst är det så att det ej går att fånga stunden,ögonblicket, det vore att kasta nät runt fåglarna i luften
däremot är det av värde att be den mänskliga tiden att stanna en stund eller frysa tiden, den mänskliga tiden, då tiden svarar din bönfallan fryses tiden och vad är detta; det är kristallinska klara rena linjer
ljuskodens livskod framstiger
glorifieringen är acceptansen av
sin storhet och
genom accepterandet eller erkännandet av
sin storhet därmed allts och alltets storhet
i ödmjukhetens accepterande av sin storhet och därmed allts och alltets storhet
i ödmjukhet stiger jag upp i ljus accepterande gudomen i mig.
kärleksfingrar
viker
ser du svalan
avkläda fjäderskruden
med dunlätta steg följer hon
de höga bergsklockorna
*
hon står vid sjön i mjuk mossa
solnedan är i bröst
guldvingar i
turkosvind
mjuk mossa
grönskimmerhänder slutas om hennes tröttade fötter
ser dimma
solstrålar
förstlingsstrålar
rör vid dimma
dimstråken
ett steg tar hon i sin hand
håller steget
släpper
tag emot mig
andas hon
stilla
dimstråken klarnas
vemodssträngar brista
sjövingar
omfamnar
håll mig i din famn
du vackra sjö
det är så
vackert
detta är vackert
gryningsdansens mjuka
tag mig med
sjövingar slutas i ömhet om
hon svävar i
bergsljus
vemodsstämma
svävar
då du
vänder ditt ansikte
bort
ditt ansiktsljus
dina vackra ögon
bort
från mig
kupa då din hand runt mig
strö mig
in i
vinden
låt mig däri se
dig
se dina sorgsna ögon fyllas av det
jag aldrig förmådde
giva dig
låt mig däri se
dig
återfyllas av ansiktsljus
inför den du älskar
så skall jag i nattens regn
skruda träden med mitt hjärtas glädje
det är
min
förtröstan att du
svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av
budbärare
*
om en sak vill jag be dig
där stannar orden
de stannar ty ordet vill berättar viktigmening
ordet vill berättar det bortvända ansiktets släckta, berättar icke tilltro
berättar icke tillit
varför vill jag be
varför
vill jag
be
de ord vilka skall skrivas är; det är min förtröstan att du svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av budbärare
det är i egenskap
i äktaskap
äktenskapet med mitt hjärtas urkund
det är min förtröstan att du svarar till det mitt hjärta viskar in i vinden
den vinden är i denna stund min i egenskap av budbärare
att ej använda ordet vill är svårt ty det klingar kanske lättare eller enklare
bevekansvärt ömt
vilja är ett sakralt ord vilket innehåller tyngd
mitt väsen utbrister
brister ut: alla dessa begrepp - dödsrunor
inlärda begrepp
chiffer
skifferstenar
skifferstensbrott
se gruvgångarnas gaslågor flämta
explosion
implosion
chiffer
bokstavskombinationer
begrepp vilka mer eller mindre gjort människan till chifferskrift
därigenom är det av stor vikt att släppa den personliga tolkningen - persona in grata -
detta för att dechiffrera begreppspersonen. ja, bilden av skiffer är förenlig med detta ävenså hela följdförloppet.
alltså, därigenom är det av stor vikt, det är det enda följdriktiga, följdverkande, att släppa den personliga tolkningen för att möta chiffret helt utan personliga tolkningar eller mönster, i alla dessa möten är det den sunda viljans objektiva kärlekskraft vilken verkar. den sunda viljan avkodar denna person till, in i ljuskodens livskod
och visst är det så att det ej går att fånga ögonblicket eller stunden, livet går icke bär icke vilja till att fångas. se fiskarna sprattla i nätet, se det glittrande vattnet dansa runt dem. han tog dem med sig kastade näten, näten fylldes av fisk, vid stranden, i strandens händer fördelades fiskarna till för de hungrandes magar.
och visst är det så att det ej går att fånga stunden,ögonblicket, det vore att kasta nät runt fåglarna i luften
däremot är det av värde att be den mänskliga tiden att stanna en stund eller frysa tiden, den mänskliga tiden, då tiden svarar din bönfallan fryses tiden och vad är detta; det är kristallinska klara rena linjer
ljuskodens livskod framstiger
glorifieringen är acceptansen av
sin storhet och
genom accepterandet eller erkännandet av
sin storhet därmed allts och alltets storhet
i ödmjukhetens accepterande av sin storhet och därmed allts och alltets storhet
i ödmjukhet stiger jag upp i ljus accepterande gudomen i mig.
kärleksfingrar
viker
ser du svalan
avkläda fjäderskruden
med dunlätta steg följer hon
de höga bergsklockorna
*
hon står vid sjön i mjuk mossa
solnedan är i bröst
guldvingar i
turkosvind
mjuk mossa
grönskimmerhänder slutas om hennes tröttade fötter
ser dimma
solstrålar
förstlingsstrålar
rör vid dimma
dimstråken
ett steg tar hon i sin hand
håller steget
släpper
tag emot mig
andas hon
stilla
dimstråken klarnas
vemodssträngar brista
sjövingar
omfamnar
håll mig i din famn
du vackra sjö
det är så
vackert
detta är vackert
gryningsdansens mjuka
tag mig med
sjövingar slutas i ömhet om
hon svävar i
bergsljus
vemodsstämma
svävar
den 11 augusti 2010
sitter helt stilla
i en solskål
gräsets regndroppsband
fuktar fötter
doft av
blåskimrans
vingar
fyller
mina
inre
sitter helt stilla
i en solskål
*
asfalt
asfält
kan asfalt lösas upp av vatten
kanske kan den det
regn tindrar
tindrande böljande hårsvall
havssvall
vatten breder ut sina händer över hårdheten
visar en sjö
visaren sjö mitt i det hårda
av tyngden innan regnet smekte dess hårda öga har asfalten bågnat
sjunkit in
sökt sig närmre hennes hjärta
nu lever en sjö i detta insjunkna bröst
en sjö visas
mitt i det hårda andas en sjö
vatten dunstar
dunstar då solen omfamnar
rötter spräcker asfalten
träd maskrosor, spräcker varsamt det hårda
i skrivandets stund ser jag hur ett väsen kletas in med tjära rullas i fjädrar, läggs i en tunna och rullas nedför en sluttning. Och i det ser jag asfalten, stenar inrullade inkletade i tjära.
Och visst går det att se bilden, även om det är bilar vilka rullar över asfalten, bilden vidgas ty åter ser jag de dragna linjerna – lämnar den bilden.
Rötter spräcker asfalten
meningen
vatten sköljer asfalten och för det upplösta med sig
de drog ut i fält
de stod med krigsrustning mittemot varandra
ögonen blickade aldrig in i varandras
de stod mitt emot varandra
de stred man mot man
kroppar föll
ängen
fälten var asfält
ja, vatten kan lösa upp
växter kupar sorgehänder
sorgehänder runt de krigiska
rötter kupar händer runt de krigiska
vaggar dem
blickar du så ut över ängen
över blomsterängen med detta inom dig
ser du
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
hur varje kronblad är en fjärilsvinge
hur varje fjärilsvinge förs till sin gemensamskapande stämma
de bar facklor i sina händer
ur en eld
flammor
fördes
nära
deras eld
verkar
ut
varje fjärilsvinge förs till gemensamskapande stämma
tvillingflammor
mötas
i varje sådant möte är dessa en kropp
en ljusvingad kropp vilken pollinerar luften
lyft blicken i gryningen
se det skira solljuset omfamna månljuset i jordeljuset
se tusende vingar röras tillsammans
det är icke vackra ord
asfält
det är icke vackra bilder att se
de bilderna berättar dock sagan om alla krig
om det krigiska sinnets faser,
fastna icke i bilden av asfältet
se blomsterängen
den är ditt helandeljus
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
den vilken läser de nedtecknade orden har säkert uppmärksammat att jag ej gärna skriver tidsbenämnan
svaren har snuddande givits. det innebär icke att jag icke söker den vidare bilden, lever ständigt med;
tar tid,vad är tid
verklig eller overklig
vad är overklig
verklig
mumlade ... sitter och viker tid
origami
vackra vita svalor
flyger
det är en mycket vacker bild
viker tid
viker båtar
ljuslyktor
ser ljuslyktor segla i bäcken
till havet
i havet seglar
ljusbringare
luften rörs av vingar
vita
svalor
allt har en mening en innebörd en stig
då den insikten fyller oss kanske vi andas friare
med den insikten har jag sökt leva länge nu
den insikten kan bli
en slags vagga
händer runt mig
inte för att invagga mig i - ja, vad
mera för att se
ser det lilla barnet i moderns hölje dem i faderns hölje... den gamla bilden ... ändå är den där,
hur än stigen ser ut.
ser den bilden, den bilden visas i allt överallt.
blomknoppen, träden i vårens andning med bladpärlor, lökar, kärlekshänder
ja, dagen är en solskål
åskan har dundrat
lever ofta med ordet hoppas, vi hoppas så mycket att det ofta springer ifrån oss i planeringsstadiet, kanske har hoppas blivit planerar
varje möte
vilket är rent
föreställningsfritt är vackert
därför säger jag
jag tror
min upplevelse är att vårt möte skulle kunna bli vackert
*
ser två blommor blomma
så vackra
tillsammans
för mig
gick solstråle i moln
åskan dundrade i mitt bröst
blixtar ven
i sand
förblöder jag
sakta
så
sakta
kan ej längre minnas då jag var
lycklig
lycklig i möte
efterskoven
begrov
förtog
gläder mig med blommorna
älskade barn
jag kupar mina händer ömt om
dina skrubbade knän
om ditt ömma
jag frågar mig nu mer
varje natt
varför skulle
den sagan skrivas
om
mötet med en sluten
vissnad blomma
stiger
trött in i sömn
stiger trött in i dag
så jag älskar nattens stilla
luften
luften genomkorsas
av silvervingar
ur hjärta flyga de
ja, jag öppnar mitt bröst
kastar mig
ut
i vetskap av
stjärnkaskadernas kristallsånger bär mig
detta
vet
jag
in i
det okända
så kända
känner ej
upplever
mitt hjärta leder färden
detta
vet
jag
jordestunderna
kan jag aldrig fånga
leva med dem
det
kan jag
aldrig
aldrig fånga jordestunderna
detta är ej deras hjärtbön
jag kastar mig ut
i vetskap av att stjärnljusens himlar fångar mig
i en solskål
gräsets regndroppsband
fuktar fötter
doft av
blåskimrans
vingar
fyller
mina
inre
sitter helt stilla
i en solskål
*
asfalt
asfält
kan asfalt lösas upp av vatten
kanske kan den det
regn tindrar
tindrande böljande hårsvall
havssvall
vatten breder ut sina händer över hårdheten
visar en sjö
visaren sjö mitt i det hårda
av tyngden innan regnet smekte dess hårda öga har asfalten bågnat
sjunkit in
sökt sig närmre hennes hjärta
nu lever en sjö i detta insjunkna bröst
en sjö visas
mitt i det hårda andas en sjö
vatten dunstar
dunstar då solen omfamnar
rötter spräcker asfalten
träd maskrosor, spräcker varsamt det hårda
i skrivandets stund ser jag hur ett väsen kletas in med tjära rullas i fjädrar, läggs i en tunna och rullas nedför en sluttning. Och i det ser jag asfalten, stenar inrullade inkletade i tjära.
Och visst går det att se bilden, även om det är bilar vilka rullar över asfalten, bilden vidgas ty åter ser jag de dragna linjerna – lämnar den bilden.
Rötter spräcker asfalten
meningen
vatten sköljer asfalten och för det upplösta med sig
de drog ut i fält
de stod med krigsrustning mittemot varandra
ögonen blickade aldrig in i varandras
de stod mitt emot varandra
de stred man mot man
kroppar föll
ängen
fälten var asfält
ja, vatten kan lösa upp
växter kupar sorgehänder
sorgehänder runt de krigiska
rötter kupar händer runt de krigiska
vaggar dem
blickar du så ut över ängen
över blomsterängen med detta inom dig
ser du
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
hur varje kronblad är en fjärilsvinge
hur varje fjärilsvinge förs till sin gemensamskapande stämma
de bar facklor i sina händer
ur en eld
flammor
fördes
nära
deras eld
verkar
ut
varje fjärilsvinge förs till gemensamskapande stämma
tvillingflammor
mötas
i varje sådant möte är dessa en kropp
en ljusvingad kropp vilken pollinerar luften
lyft blicken i gryningen
se det skira solljuset omfamna månljuset i jordeljuset
se tusende vingar röras tillsammans
det är icke vackra ord
asfält
det är icke vackra bilder att se
de bilderna berättar dock sagan om alla krig
om det krigiska sinnets faser,
fastna icke i bilden av asfältet
se blomsterängen
den är ditt helandeljus
i varje blomma en slocknad väckt själ
så hur kan människan säga att hon står över allt då hon är i allt
hur kan människan då trampa så hårt då hon är i allt
måtte hon lyfta sin tröttade blick och se
se hur stjärnorna gläder sig med blomstren
den vilken läser de nedtecknade orden har säkert uppmärksammat att jag ej gärna skriver tidsbenämnan
svaren har snuddande givits. det innebär icke att jag icke söker den vidare bilden, lever ständigt med;
tar tid,vad är tid
verklig eller overklig
vad är overklig
verklig
mumlade ... sitter och viker tid
origami
vackra vita svalor
flyger
det är en mycket vacker bild
viker tid
viker båtar
ljuslyktor
ser ljuslyktor segla i bäcken
till havet
i havet seglar
ljusbringare
luften rörs av vingar
vita
svalor
allt har en mening en innebörd en stig
då den insikten fyller oss kanske vi andas friare
med den insikten har jag sökt leva länge nu
den insikten kan bli
en slags vagga
händer runt mig
inte för att invagga mig i - ja, vad
mera för att se
ser det lilla barnet i moderns hölje dem i faderns hölje... den gamla bilden ... ändå är den där,
hur än stigen ser ut.
ser den bilden, den bilden visas i allt överallt.
blomknoppen, träden i vårens andning med bladpärlor, lökar, kärlekshänder
ja, dagen är en solskål
åskan har dundrat
lever ofta med ordet hoppas, vi hoppas så mycket att det ofta springer ifrån oss i planeringsstadiet, kanske har hoppas blivit planerar
varje möte
vilket är rent
föreställningsfritt är vackert
därför säger jag
jag tror
min upplevelse är att vårt möte skulle kunna bli vackert
*
ser två blommor blomma
så vackra
tillsammans
för mig
gick solstråle i moln
åskan dundrade i mitt bröst
blixtar ven
i sand
förblöder jag
sakta
så
sakta
kan ej längre minnas då jag var
lycklig
lycklig i möte
efterskoven
begrov
förtog
gläder mig med blommorna
älskade barn
jag kupar mina händer ömt om
dina skrubbade knän
om ditt ömma
jag frågar mig nu mer
varje natt
varför skulle
den sagan skrivas
om
mötet med en sluten
vissnad blomma
stiger
trött in i sömn
stiger trött in i dag
så jag älskar nattens stilla
luften
luften genomkorsas
av silvervingar
ur hjärta flyga de
ja, jag öppnar mitt bröst
kastar mig
ut
i vetskap av
stjärnkaskadernas kristallsånger bär mig
detta
vet
jag
in i
det okända
så kända
känner ej
upplever
mitt hjärta leder färden
detta
vet
jag
jordestunderna
kan jag aldrig fånga
leva med dem
det
kan jag
aldrig
aldrig fånga jordestunderna
detta är ej deras hjärtbön
jag kastar mig ut
i vetskap av att stjärnljusens himlar fångar mig
den 10 augusti 2010
hur kommer det sig att så många lever främmande
det kommer sig av att de lärdes frångå
frånse markernas frösådd
de gavs skygglappar, förmådde endast se rakt fram,
därför såg de ej vidderna
vidden och egentligen ej fram
de såg
fastnade i stelnad blick och slungades
alltid
bakåt
fram var i blindo ty näsrotens åsar skymde sikten
skämd andedräkt slog emot dem
stillnade vatten
andas
skämda
stenarna bli slippriga
hala
vatten blir slemmiga
luften fylls av moskiter
mygg
vingprydda söker fylla luften
andedräkten med rörelse
vandraren röjer väg
hjälper ljuset fram
fram till att lyfta vätan
fukten
fuktdrypan
det lilla barnet innehar icke förmågan till att lyfta
lyfta djungelkniven
fysisk - muskelstyrkan är det barnet icke innehar
dessutom lever barnet i allttillit
den så kallade vuxne är barnets förlängda arm
då barnet vuxit, inom citationstecken
kan barnet blicka ut över topparna genom inrekraft
barnet lyfter djungelkniven
detta för att i kärlek rena
rena djungelns vordna träsk
skämd andedräkt kan även sägas vara att skämmas för sitt icke mod det är en väg för anden att uppenbara sin sannhet,
dålig andedräkt brukar få människan till reagens
den skämda andedräkten är det unkna
är det pålagda
den sanna människans sanna ljus; det vill säga andedräkt doftar all världens goda.
*
så länge var den långa manteln buren
den släpade efter henne
suddade ut varje stegspår
varje uns av henne
men doften
doften av hennes hjärta suddades ej
fortfor i verkans milda
manteln var en smekande vind
en hand
stundtals
stilla
släpandes
slätandes
stundtals böljande
det var nu kommet hän att
manteln var alltför tung
så myckna stavelser hade fästat vid
hon lade mantel
i månskäras
sköljan
visa
dig
det kommer sig av att de lärdes frångå
frånse markernas frösådd
de gavs skygglappar, förmådde endast se rakt fram,
därför såg de ej vidderna
vidden och egentligen ej fram
de såg
fastnade i stelnad blick och slungades
alltid
bakåt
fram var i blindo ty näsrotens åsar skymde sikten
skämd andedräkt slog emot dem
stillnade vatten
andas
skämda
stenarna bli slippriga
hala
vatten blir slemmiga
luften fylls av moskiter
mygg
vingprydda söker fylla luften
andedräkten med rörelse
vandraren röjer väg
hjälper ljuset fram
fram till att lyfta vätan
fukten
fuktdrypan
det lilla barnet innehar icke förmågan till att lyfta
lyfta djungelkniven
fysisk - muskelstyrkan är det barnet icke innehar
dessutom lever barnet i allttillit
den så kallade vuxne är barnets förlängda arm
då barnet vuxit, inom citationstecken
kan barnet blicka ut över topparna genom inrekraft
barnet lyfter djungelkniven
detta för att i kärlek rena
rena djungelns vordna träsk
skämd andedräkt kan även sägas vara att skämmas för sitt icke mod det är en väg för anden att uppenbara sin sannhet,
dålig andedräkt brukar få människan till reagens
den skämda andedräkten är det unkna
är det pålagda
den sanna människans sanna ljus; det vill säga andedräkt doftar all världens goda.
*
så länge var den långa manteln buren
den släpade efter henne
suddade ut varje stegspår
varje uns av henne
men doften
doften av hennes hjärta suddades ej
fortfor i verkans milda
manteln var en smekande vind
en hand
stundtals
stilla
släpandes
slätandes
stundtals böljande
det var nu kommet hän att
manteln var alltför tung
så myckna stavelser hade fästat vid
hon lade mantel
i månskäras
sköljan
visa
dig
den 9 augusti 2010
gloria in exelsis
gloria invictus - i detta upplever jag bortse ej från det viktiga
glorifiering
borde vara den egna handens omfamn runt efterlevandet i hjärtats sång
springa av ljus
glipa
i den hårt slutna handen
den hårt slutna handen
bröstvingen
det går att springa
ja, det går att springa
gasellen springer graciöst
det går att springa på så många sätt
med så många stilar
det går att söka springa bort från sig själv
då sluts springan
molnen dras samman
detta är att söka gömma sig
det är icke molnens vilja att gömma
det går att söka springa bort från sig själv
gömma sig
ändra namn, adress, allt
ändå är det så att en glipa alltid är där
kisande in till ut
varför söka springa bort
det är sant att kroppen tycker om jobb, arbete
men icke för att springa bort
det är snarare att springa till
det är; jag omfamnar bröstets bön
varför söker så många springa bort
de söker springa allt fortare ty de söker lyfta; lyftandet
de söker flykten vilken är friheten
friheten vilken är att bäras av andeljuset däri ligger modet att aldrig avvika från den egna sannheten, individsannheten
icke personlighetssanningen
däri - att bäras av andeljuset - är den eviga egenglorifieringen vilken icke är förfall
denna är uppstigande
i den insikten vaknar mannens hjärta genom kvinnans kupade omhöljande händer, ledarskapet upplöses och gemensamsträvan uppstår
andeljus i kärleksljus
tillitsöga lyftas
djupa brunnar
stjärnstrålande
svaret
svaret viner
piskrappssmärta
mjukkind brinner
barnet lyfter ansiktet till den vuxne till världen
ögonen är djupa brunnar
är kärleksbrunnar
vuxne
se in i barnens ögon
se det du
så ofta glömmer
stjärnstrålande är barnets ögon
barnen har det mjuka talet
svaret barnet får är ett piskrapp vilket obönhörligt ryter tyst
orden
orden viner
det ordlösta viner
viner motbarnet med pisrappssnärt bränner kinden
har du upplevt din kind brinna
var gång barnet sedan möts av en hand vilken önskar mjukröra kinden drar sig barnet undan
barnets hjärta
drar sig till
barnet älskar
dig
har tidigare skrivit: mörkret är ej starkare än ljuset, mörkret är mörker så länge du tillåter det att vara mörker
så många gånger omsluter mörkret oss
stjärnorden förtäljer oss
se
se tindrande ljus
mörkret är icke det ni tror
se nattens indigoljus
upplys mörkret med ert inreljus
befria
mörkret
från dess börda
tillåt mörkret vagga dig i vaken
detta
för att du
för att allt skall se
stjärnorden
kristallsågernas
vishet
lägg icke börda i mörkret
du sträcker fram din hand
tänder det
mörker är endast mörker så länge du gör det till endast mörker
då växer mörkrets negativa aspekt
ser en ytterligare aspekt av mörkret, det är den innebörd vi ger mörkret ser vi mörkret vara en börda, då har vi gjort mörkret till en börda.
ser vi mörkret för det, i det mörkret är, så är det en speciell gest
det sägs: bär ej svarta kläder, då drar du till dig negativa ting. för någon dag sedan lyfte jag en vit långhårshund i min famn. mina svarta kläder var i detta skede vitstreckade - hundhåren fastnade.
se vilka gåvoskänker vi gives; det svarta mörkret drar åt sig, drar till sig värme, hår - det vi rör vid.
men vi har ett val. vi kan se hundhåren och borsta bort dem, vi kan undvika hundhår eller i kärlek möta hunden. vi kan till och med samla hundhåren i en korg för vidre bruk.
stjärnorden i natthimlen
meteorfall
stjärnfall
vi kan ta till oss
sikta mjölet eller behålla allt i
även det vilket ej hör till vår stig - detta ger oftast skavanker eller skavsår
gloria invictus - i detta upplever jag bortse ej från det viktiga
glorifiering
borde vara den egna handens omfamn runt efterlevandet i hjärtats sång
springa av ljus
glipa
i den hårt slutna handen
den hårt slutna handen
bröstvingen
det går att springa
ja, det går att springa
gasellen springer graciöst
det går att springa på så många sätt
med så många stilar
det går att söka springa bort från sig själv
då sluts springan
molnen dras samman
detta är att söka gömma sig
det är icke molnens vilja att gömma
det går att söka springa bort från sig själv
gömma sig
ändra namn, adress, allt
ändå är det så att en glipa alltid är där
kisande in till ut
varför söka springa bort
det är sant att kroppen tycker om jobb, arbete
men icke för att springa bort
det är snarare att springa till
det är; jag omfamnar bröstets bön
varför söker så många springa bort
de söker springa allt fortare ty de söker lyfta; lyftandet
de söker flykten vilken är friheten
friheten vilken är att bäras av andeljuset däri ligger modet att aldrig avvika från den egna sannheten, individsannheten
icke personlighetssanningen
däri - att bäras av andeljuset - är den eviga egenglorifieringen vilken icke är förfall
denna är uppstigande
i den insikten vaknar mannens hjärta genom kvinnans kupade omhöljande händer, ledarskapet upplöses och gemensamsträvan uppstår
andeljus i kärleksljus
tillitsöga lyftas
djupa brunnar
stjärnstrålande
svaret
svaret viner
piskrappssmärta
mjukkind brinner
barnet lyfter ansiktet till den vuxne till världen
ögonen är djupa brunnar
är kärleksbrunnar
vuxne
se in i barnens ögon
se det du
så ofta glömmer
stjärnstrålande är barnets ögon
barnen har det mjuka talet
svaret barnet får är ett piskrapp vilket obönhörligt ryter tyst
orden
orden viner
det ordlösta viner
viner motbarnet med pisrappssnärt bränner kinden
har du upplevt din kind brinna
var gång barnet sedan möts av en hand vilken önskar mjukröra kinden drar sig barnet undan
barnets hjärta
drar sig till
barnet älskar
dig
har tidigare skrivit: mörkret är ej starkare än ljuset, mörkret är mörker så länge du tillåter det att vara mörker
så många gånger omsluter mörkret oss
stjärnorden förtäljer oss
se
se tindrande ljus
mörkret är icke det ni tror
se nattens indigoljus
upplys mörkret med ert inreljus
befria
mörkret
från dess börda
tillåt mörkret vagga dig i vaken
detta
för att du
för att allt skall se
stjärnorden
kristallsågernas
vishet
lägg icke börda i mörkret
du sträcker fram din hand
tänder det
mörker är endast mörker så länge du gör det till endast mörker
då växer mörkrets negativa aspekt
ser en ytterligare aspekt av mörkret, det är den innebörd vi ger mörkret ser vi mörkret vara en börda, då har vi gjort mörkret till en börda.
ser vi mörkret för det, i det mörkret är, så är det en speciell gest
det sägs: bär ej svarta kläder, då drar du till dig negativa ting. för någon dag sedan lyfte jag en vit långhårshund i min famn. mina svarta kläder var i detta skede vitstreckade - hundhåren fastnade.
se vilka gåvoskänker vi gives; det svarta mörkret drar åt sig, drar till sig värme, hår - det vi rör vid.
men vi har ett val. vi kan se hundhåren och borsta bort dem, vi kan undvika hundhår eller i kärlek möta hunden. vi kan till och med samla hundhåren i en korg för vidre bruk.
stjärnorden i natthimlen
meteorfall
stjärnfall
vi kan ta till oss
sikta mjölet eller behålla allt i
även det vilket ej hör till vår stig - detta ger oftast skavanker eller skavsår
den 8 augusti 2010
när du slutat söka
ett
ettmöte
är du redo för möte
så länge din blick söker vidare är den flackande
den flackande blicken
leder dig till tillfällen
bort från
möte
faktum är att den vilken aldrig upphör söka sin närmsta
sin käresta
allra käraste
blåklocka
klocka
klocka
skimra blå
himlar tonar
hav
allra käraste
klöver och timotej
så dansa de i hagen
ändå kastas blickar ut över axlar
den vilken aldrig upphör söka sin närmsta
nära sin andra vinge har ögon vilka är
höll på att skriva radar men jag ser ögon vilka är … ögon trädda på jonglör ringar,
nej det är inte ringar så det liknar mer en bläckfisk – förlåt kära bläckfisk, men hur beskriva …
det fanns förr ett stridsredskap, en klubba, ett skaft med en kedja
med en kula fäst på, denna kula bar taggar spikar, en spikklubba
men klotet är alltså fäst på kedja,
stridsgissel
ser även en slags piska med ögonen ytterst
en stridsklubba
en spikklubba kan även vara ett narkotikum
samtidigt en
änglatrumpet
då de älskande nedlagt ögonens ljus i varandra
ljuder änglars trumpeter
en bild lämnar mig ej
vad är att bli sedd
i skogen
i ängen
i den plats händer vilken stiger fram andas regn, allt regnar in i varandra, molnen ligger om.
allting känns tungt, segt, sörjigt – vått.
tröttheten övermannar
så rör fefinger
vid
en solstråle finner väg
rör vid droppe
i allt det
tunga
trötta
rör solstråle
vid en droppe
droppen
gnistrar
det
är att bli sedd
det var en gång en droppe
silverklar
droppen hölls varsamt av trädfingrar
egentligen av spröda barr
droppen hade vandrat från
jordeskugga allt högre
allt högre
precis
innan droppen nådde toppen
föll modmanteln av
droppen darrade
skälvde
trädet
furan
granen
susade
se mina fingrar håller dig
vad är din vilja
min vilja är att sitta här en stund
då sitter vi tillsammans
dagen vandrade
natten vandrade
allt var väl
jag skulle vilja flyga
sa droppen
då ber jag vinden till
sa trädet
furan
granen
vinden kupade handanom
öppna dina vingar
så flyger droppen vida
*
det är väl konstigt hur en skalare
i ett nafs
med så kallat rätt grepp
kan klä av skalet
vilket tog så länge att anlägga
*
Nattvakan
i regn
vänder jag ansikte
till
nattvakan
flätar korgar av gräsgåva
bär
springande
molnstrimmas
duvhöken
dyker
hennes ögon omfamnar
i regn
*
Regnmatta
av regn
väves matta flygande
målas skikt
i tak
åser
hennes bön om
stilla
stilla dig
hjärta
ett
ettmöte
är du redo för möte
så länge din blick söker vidare är den flackande
den flackande blicken
leder dig till tillfällen
bort från
möte
faktum är att den vilken aldrig upphör söka sin närmsta
sin käresta
allra käraste
blåklocka
klocka
klocka
skimra blå
himlar tonar
hav
allra käraste
klöver och timotej
så dansa de i hagen
ändå kastas blickar ut över axlar
den vilken aldrig upphör söka sin närmsta
nära sin andra vinge har ögon vilka är
höll på att skriva radar men jag ser ögon vilka är … ögon trädda på jonglör ringar,
nej det är inte ringar så det liknar mer en bläckfisk – förlåt kära bläckfisk, men hur beskriva …
det fanns förr ett stridsredskap, en klubba, ett skaft med en kedja
med en kula fäst på, denna kula bar taggar spikar, en spikklubba
men klotet är alltså fäst på kedja,
stridsgissel
ser även en slags piska med ögonen ytterst
en stridsklubba
en spikklubba kan även vara ett narkotikum
samtidigt en
änglatrumpet
då de älskande nedlagt ögonens ljus i varandra
ljuder änglars trumpeter
en bild lämnar mig ej
vad är att bli sedd
i skogen
i ängen
i den plats händer vilken stiger fram andas regn, allt regnar in i varandra, molnen ligger om.
allting känns tungt, segt, sörjigt – vått.
tröttheten övermannar
så rör fefinger
vid
en solstråle finner väg
rör vid droppe
i allt det
tunga
trötta
rör solstråle
vid en droppe
droppen
gnistrar
det
är att bli sedd
det var en gång en droppe
silverklar
droppen hölls varsamt av trädfingrar
egentligen av spröda barr
droppen hade vandrat från
jordeskugga allt högre
allt högre
precis
innan droppen nådde toppen
föll modmanteln av
droppen darrade
skälvde
trädet
furan
granen
susade
se mina fingrar håller dig
vad är din vilja
min vilja är att sitta här en stund
då sitter vi tillsammans
dagen vandrade
natten vandrade
allt var väl
jag skulle vilja flyga
sa droppen
då ber jag vinden till
sa trädet
furan
granen
vinden kupade handanom
öppna dina vingar
så flyger droppen vida
*
det är väl konstigt hur en skalare
i ett nafs
med så kallat rätt grepp
kan klä av skalet
vilket tog så länge att anlägga
*
Nattvakan
i regn
vänder jag ansikte
till
nattvakan
flätar korgar av gräsgåva
bär
springande
molnstrimmas
duvhöken
dyker
hennes ögon omfamnar
i regn
*
Regnmatta
av regn
väves matta flygande
målas skikt
i tak
åser
hennes bön om
stilla
stilla dig
hjärta
lördag 7 augusti 2010
den 7 augusti 2010
att höra
den älskade
berätta
sin dags allfärger
vid hemkomst
är
gåvolyssnan
att höra
den älskade
berätta
sina steg
sin dags steg
vari de än klives
i samman är
gåva
hemkomst
kom
hem
*
en ättling av solfolken kommer
så löd orden i en stund av stilla
denna dag är silver
skirsilver
är
silverljushänder är mildkupande
fåglar
lyfter
klarljusstämma
i den stämman spricker molnen
silverstränder
silvervågor
befinner mig i regnskogar ty så är dagens andedräkt,
jag hör fåglarna det surrande syrseljuden
luften är ett böljande surrande hav
lianer, den höga undervegetationen
vackra fuktdroppar
machetes driver fram väg
varsamt slås gräset
växer lika fort upp
driver fram väg
viker upp det skrivna
sluter spåren om
ty intet får störa detta
intet får söka sära
en ättling av solfolket kommer till dig
så är jag åter i köket
ibland är jag
mycket
undrande
det är vackert om detta är
en ättling av solfolket solfolken
i skrivandets stund besöker mig en mygga
myggan surrar dansar framför mig
runt mig
ser myggan och
lyssnar till ljudet
sången av en mygga
den
sången
är inträngande
faktiskt irriterande
speciellt i mörker
nåja alltid
nej inte då jag i natten ser myggsvärmar dansa och lyssnar till sången
oändlig gemenskapsskönhet
så ser jag myggan
varsamt undersökande finna rätt plats
ser sköterskans fingrar palpera efter blodåder
ser myggan sticka
jamen
så är det
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
så är det;
var tillbliver myggan
var är flest av myggorna
myggan sjunger överljudstoner
irriterar vilket oftast väcker till jakt/sökande- för myggan inte trevligt, men inom den vilken ”anfalls” av detta väsen väcks irritation; väckningssignaler.
myggan sticker ej var som helst, den undersöker och suger blod
blod är en mycket egen saft
hjärtvägar ligga öppna
börjar den stuckne klia
då sväller myggbettet
huden blir irriterad
kliar den stuckne ej
då är det
helt enkelt
ett stick
myggan är ett förunderligtvisande väsen
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
sluter mina ögon in i stjärnhav
lyssnar
med alla förenande ord
vandrar drömstegen
ber stjärndanarna
öppna
vindseglen
hjälpdanare flyger genom de släckta bergen
det fanns en stund då allt var mörker, en stund innan stjärnorna blev stjärnor
innan mörkret blev ljus
innan ljus blev
mörker
allt vandrade med slutna ögon
bara i
mörkerupplevelse
så mycket längtade de till ljus
kanske var det en vind vilken hörde
kanske var det en våg vilken hörde
kanske var det vad
hur det var
gavs slutna ögon penslar
fransar mjuka
morrhår
mårdhår
ekorre
så öppnas sakta kisande ögon
genom bildskapande skönhet
grodden började spira i mörkeröverflöd
steg upp till ytan
ögonen var slutna
släppte ej in ljus
grodden spirade i mörker
vit var dess färg
nu särades
breddes ögonvingar ut
grodden
gavs ljus
skimrande
lindblomsgrön var dess ursprung
allt djupare tätare blev dess gröna
smaragdgrön skimrar dess händer
dess hjärtblad
ur hjärtblad
stiger rosenfolken
tolv är deras ring
det sägs att stjärnorna var de förstfödda
se skönhetens hjärthänder kupas
hör klangerna öppnas inom
vikas ut
vik din bävan
ut vikas mörkret
klanger stiga upp
in
skönhetens hjärthänder
vidgas i skapandeljus
så vackra är bärarnas ansikten
belysta av
gåvan
av lysta
bedjande
gåvoregn
så strör de stjärnstoff
vida
stjärndanarna
belyste
belysta av gåvan
så andas världsalltet kärlek
till allt
i allt
i den stund ljuset insteg
var ljuset så starkt att ögonen ej förmådde andas in ljuset djupt
i trädens bladskugga silas ljus
solstrålsdroppar rinner
genom fingrars
hållan
själarnas vaknande
på börjades
kisande
kisandeleende
öppnades
ögon slutna
alltmer
allt
mer
så var de öppna
ljuset steg in
allt djupare
ännu såg själarna varandra i ljustöcken
konturerna var icke fullständiga fullstående
klara
själarna upplevde icke det egna
upplevde allt
så vari är detta att vara i ljus det gör mer ont än mörkret
så suckade en del av själarnas vaknande
genom detta ljus gives ni möjlighet att se det vilket gör ont
det ni dväljdes av i mörkret
själarna ville bli enstaka
så blev det
därigenom blev vill ett begreppsanspråk
vilket icke innehar verkligen vill
verkligen vill
är verklig vilja
allts ursprung
sprunget ur kärlek
stjärndanarna
de högstas de högas dans allts dans i stjärnvävan
harmoni form allkärlek
du lät ickeormar härbärgera dig
förvirrade sökte de mörkrets
det otämjda
deras fasa växte
taggande
hullingar
nu läggas vägar tillrätta
du leder dem ur mara
nu dansa stjärnor i ring
hur kommer det sig att änglar visas med vingar
samtidigt med armar
med händer
armars, händers värnande gester
värnandegest
oftast ”halvvägs” omslutande
samtidigt vägvisande
det kommer sig av
icke det sentimentala
det kommer sig av visandet av inre samt yttregest
visst bär alla levande väsen vingar
som ett sus av vingar
varför skriva som
ett sus det är
ett sus av vingar
dessa tecknas ritas ofta oftast fästade vid skulderbladen
vingarna kan även sägas vara skulderbladens utväxt
skulder blad
blad
skuldra
det är snarare så att vingarna är fjäderpennor
fjäderpennor vilka skriver himlens lov
fjäderpennor vilka söker skriva den sanna bilden av skuldpåläggelsen
med andra ord är dessa vingar vad;
de är skulden
den kvarglömda skulden rinner nedför ryggen
fåglar flyger
flyter genom putsandet av fjäderdräkten
det är inte så att allt är tillåtet i bemärkelsen göra illa
värnadsgesten är vackerljus värme
det är inte så att allt är tillåtet, till åtal
till åtal vandrar den vilken lagt hand på liv
det är inte så att allt är tillåtet, däremot är det så att skulden måste tillåtas rinna av
detta då livets hav har berättat är
vad var meningen
eller vilken mening gavs meningen
linorna
stjärndanarna
öppna
vindseglen
sträckta äro linorna
fingerklypor äro tomma
länge har himlaväverskorna med fötter nynnat rytm
solvögon har skiftat
kammen har kammat
skyttlar har sprungit i ilande
fläktande
spolen har snurrat
i lyssnandeljus
väven vit
har lindats runt bommen
med mildhänder lyfts av
floden mötte dem i gryningssköljan
silverskrudar dansar
ängsljus
glittrande
pärlradsstegan
jungfrun vandra med sol runt källan
i flod badar solstrålar
fyller vävens vita
linor är sträckta i fyra vägaskälsmöten
fingerkärlek håller
lärften smäller i vindan
bädden bäddas
ren
stjärndanare
skriver
mening
*
Handdröm
flätad korg seglar
flodbädd
andas
för korg förbi vasshänders
skäran
mina händer drömmer om möte
mins fingrar om att
flätas in
med
dina
skapande
innerlighetsljus
till
givan
givan
givan
i tacksamhet mottager jag möte om
*
En ättling av solfolket kommer till dig
Ettling
vitkindad
marmorhud
i stegvila
jag seglade bort i drömsvep
huvudet
huvudet vilade stilla
krona är
i sjös månklara följe
huvudet vilade stilla i rosenäng
din andedräkt
var
i
dina fingrars
lätta
mjukrörde ögonsvep
böjdes ur
så sväva kondoren i örnens skarpa blick
en ättling av solfolken
gavs tillträde
en ättling av solfolken kommer
stiger in
genom hjärtbåges öppna
den älskade
berätta
sin dags allfärger
vid hemkomst
är
gåvolyssnan
att höra
den älskade
berätta
sina steg
sin dags steg
vari de än klives
i samman är
gåva
hemkomst
kom
hem
*
en ättling av solfolken kommer
så löd orden i en stund av stilla
denna dag är silver
skirsilver
är
silverljushänder är mildkupande
fåglar
lyfter
klarljusstämma
i den stämman spricker molnen
silverstränder
silvervågor
befinner mig i regnskogar ty så är dagens andedräkt,
jag hör fåglarna det surrande syrseljuden
luften är ett böljande surrande hav
lianer, den höga undervegetationen
vackra fuktdroppar
machetes driver fram väg
varsamt slås gräset
växer lika fort upp
driver fram väg
viker upp det skrivna
sluter spåren om
ty intet får störa detta
intet får söka sära
en ättling av solfolket kommer till dig
så är jag åter i köket
ibland är jag
mycket
undrande
det är vackert om detta är
en ättling av solfolket solfolken
i skrivandets stund besöker mig en mygga
myggan surrar dansar framför mig
runt mig
ser myggan och
lyssnar till ljudet
sången av en mygga
den
sången
är inträngande
faktiskt irriterande
speciellt i mörker
nåja alltid
nej inte då jag i natten ser myggsvärmar dansa och lyssnar till sången
oändlig gemenskapsskönhet
så ser jag myggan
varsamt undersökande finna rätt plats
ser sköterskans fingrar palpera efter blodåder
ser myggan sticka
jamen
så är det
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
så är det;
var tillbliver myggan
var är flest av myggorna
myggan sjunger överljudstoner
irriterar vilket oftast väcker till jakt/sökande- för myggan inte trevligt, men inom den vilken ”anfalls” av detta väsen väcks irritation; väckningssignaler.
myggan sticker ej var som helst, den undersöker och suger blod
blod är en mycket egen saft
hjärtvägar ligga öppna
börjar den stuckne klia
då sväller myggbettet
huden blir irriterad
kliar den stuckne ej
då är det
helt enkelt
ett stick
myggan är ett förunderligtvisande väsen
den visar oss det inres ljusdans
vill kanske berätta
lyssna till ditt inre
sluter mina ögon in i stjärnhav
lyssnar
med alla förenande ord
vandrar drömstegen
ber stjärndanarna
öppna
vindseglen
hjälpdanare flyger genom de släckta bergen
det fanns en stund då allt var mörker, en stund innan stjärnorna blev stjärnor
innan mörkret blev ljus
innan ljus blev
mörker
allt vandrade med slutna ögon
bara i
mörkerupplevelse
så mycket längtade de till ljus
kanske var det en vind vilken hörde
kanske var det en våg vilken hörde
kanske var det vad
hur det var
gavs slutna ögon penslar
fransar mjuka
morrhår
mårdhår
ekorre
så öppnas sakta kisande ögon
genom bildskapande skönhet
grodden började spira i mörkeröverflöd
steg upp till ytan
ögonen var slutna
släppte ej in ljus
grodden spirade i mörker
vit var dess färg
nu särades
breddes ögonvingar ut
grodden
gavs ljus
skimrande
lindblomsgrön var dess ursprung
allt djupare tätare blev dess gröna
smaragdgrön skimrar dess händer
dess hjärtblad
ur hjärtblad
stiger rosenfolken
tolv är deras ring
det sägs att stjärnorna var de förstfödda
se skönhetens hjärthänder kupas
hör klangerna öppnas inom
vikas ut
vik din bävan
ut vikas mörkret
klanger stiga upp
in
skönhetens hjärthänder
vidgas i skapandeljus
så vackra är bärarnas ansikten
belysta av
gåvan
av lysta
bedjande
gåvoregn
så strör de stjärnstoff
vida
stjärndanarna
belyste
belysta av gåvan
så andas världsalltet kärlek
till allt
i allt
i den stund ljuset insteg
var ljuset så starkt att ögonen ej förmådde andas in ljuset djupt
i trädens bladskugga silas ljus
solstrålsdroppar rinner
genom fingrars
hållan
själarnas vaknande
på börjades
kisande
kisandeleende
öppnades
ögon slutna
alltmer
allt
mer
så var de öppna
ljuset steg in
allt djupare
ännu såg själarna varandra i ljustöcken
konturerna var icke fullständiga fullstående
klara
själarna upplevde icke det egna
upplevde allt
så vari är detta att vara i ljus det gör mer ont än mörkret
så suckade en del av själarnas vaknande
genom detta ljus gives ni möjlighet att se det vilket gör ont
det ni dväljdes av i mörkret
själarna ville bli enstaka
så blev det
därigenom blev vill ett begreppsanspråk
vilket icke innehar verkligen vill
verkligen vill
är verklig vilja
allts ursprung
sprunget ur kärlek
stjärndanarna
de högstas de högas dans allts dans i stjärnvävan
harmoni form allkärlek
du lät ickeormar härbärgera dig
förvirrade sökte de mörkrets
det otämjda
deras fasa växte
taggande
hullingar
nu läggas vägar tillrätta
du leder dem ur mara
nu dansa stjärnor i ring
hur kommer det sig att änglar visas med vingar
samtidigt med armar
med händer
armars, händers värnande gester
värnandegest
oftast ”halvvägs” omslutande
samtidigt vägvisande
det kommer sig av
icke det sentimentala
det kommer sig av visandet av inre samt yttregest
visst bär alla levande väsen vingar
som ett sus av vingar
varför skriva som
ett sus det är
ett sus av vingar
dessa tecknas ritas ofta oftast fästade vid skulderbladen
vingarna kan även sägas vara skulderbladens utväxt
skulder blad
blad
skuldra
det är snarare så att vingarna är fjäderpennor
fjäderpennor vilka skriver himlens lov
fjäderpennor vilka söker skriva den sanna bilden av skuldpåläggelsen
med andra ord är dessa vingar vad;
de är skulden
den kvarglömda skulden rinner nedför ryggen
fåglar flyger
flyter genom putsandet av fjäderdräkten
det är inte så att allt är tillåtet i bemärkelsen göra illa
värnadsgesten är vackerljus värme
det är inte så att allt är tillåtet, till åtal
till åtal vandrar den vilken lagt hand på liv
det är inte så att allt är tillåtet, däremot är det så att skulden måste tillåtas rinna av
detta då livets hav har berättat är
vad var meningen
eller vilken mening gavs meningen
linorna
stjärndanarna
öppna
vindseglen
sträckta äro linorna
fingerklypor äro tomma
länge har himlaväverskorna med fötter nynnat rytm
solvögon har skiftat
kammen har kammat
skyttlar har sprungit i ilande
fläktande
spolen har snurrat
i lyssnandeljus
väven vit
har lindats runt bommen
med mildhänder lyfts av
floden mötte dem i gryningssköljan
silverskrudar dansar
ängsljus
glittrande
pärlradsstegan
jungfrun vandra med sol runt källan
i flod badar solstrålar
fyller vävens vita
linor är sträckta i fyra vägaskälsmöten
fingerkärlek håller
lärften smäller i vindan
bädden bäddas
ren
stjärndanare
skriver
mening
*
Handdröm
flätad korg seglar
flodbädd
andas
för korg förbi vasshänders
skäran
mina händer drömmer om möte
mins fingrar om att
flätas in
med
dina
skapande
innerlighetsljus
till
givan
givan
givan
i tacksamhet mottager jag möte om
*
En ättling av solfolket kommer till dig
Ettling
vitkindad
marmorhud
i stegvila
jag seglade bort i drömsvep
huvudet
huvudet vilade stilla
krona är
i sjös månklara följe
huvudet vilade stilla i rosenäng
din andedräkt
var
i
dina fingrars
lätta
mjukrörde ögonsvep
böjdes ur
så sväva kondoren i örnens skarpa blick
en ättling av solfolken
gavs tillträde
en ättling av solfolken kommer
stiger in
genom hjärtbåges öppna
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)