måndag 27 september 2010

den 27 september 2010




jag önskar återvända till stenrikena
närmare bestämt till stenmurklan

den går att äta, visst är det så

den kärlek vilken lagts i tankens skål
tänkts söndran
har ett behov vilket lyfter den ur giftklor
gift är här inte gifta
betänk ordet gifta
och se äktenskap
äkta skapande … detta har jag skrivit tidigare, i förhållande till gifta
det första ordet: äktenskap är urseden, det andra: gifta är modernistiskt
tankeskålen är kranieskålen
är mineraltanken
vid insikten sker detta; skålen blir en sil – ett durkslag

durken är skrovet eller förvaringsutrymmet i skeppet

(drömskepp)

du vackra




skepp


med fyllda segel


plöjer du havsjordar


bär alla mina drömmar

hösthimlar

glöder
stjärnjordar

bladmantel sluter ögon



stilla

i
vintrig

blåskala
*
den kärlek vilken lagts i tankens skål
tänkts söndran
har ett behov vilket lyfter den ur giftklor
gift är här inte gifta
betänk ordet gifta
och se äktenskap
äkta skapande … detta har jag skrivit tidigare, i förhållande till gifta
det första ordet: äktenskap är urseden, det andra: gifta är modernistiskt
tankeskålen är kranieskålen
är mineraltanken
vid insikten sker detta; skålen blir en sil – ett durkslag
kärleken är liv
levandeliv
ej mineraltanke

visst är det gott att ha skelett om, det är detta med balansen
men, nu silas den hopfallna kärleken
stenmurklan sköljes och förvälles
detta är renande
en reningsprocess vilken sker för att murklan skall kunna intagas och vara för en del, en delikatess.

*
(burspråk)
själsfåglar flyger ur bröstgård

tvenne träd stå vakande
välvande om

om jag vore en fågel flöge jag ur burspråket
lade mina vingar om dig

om jag vore en fågel flöge jag ur burspråkets fängsel

ser du burspråkets skönhet där vid fönstervingars fotvalv

du frågar mig
varför är detta vackra ett fängsel

hur kan det komma

det språk vilket här är burspråk
 är språkets torftighet
den torftighet det givits av ickebärande vid hjärta

ser du burspråkets skönhet där vid fönstervingars fotvalv

om jag vore en fågel flöge jag ur burspråket
lade mina vingar om dig

detta är jag

själsfåglar flyger ur bröstgård

tvenne träd stå vakande
välvande om
*

Eftersinna den rusande tanken

Söker du tvinga tanken
Söker du stilla lusten
Dem, till stilla bidan, kan du genast förvänta dig orkanvindar med stegrande vågor,
så pass att skeppet kan förlisa
Kappsejsa
Söker du tvinga tanken
Söker du stilla lusten
Dem, till stilla bidan, kan du genast förvänta dig orkanvindar med stegrande vågor
Följ bara lugnt med – ja, visst är det svårt
Vem har sagt att det är lätt att hålla en orkanvind i handen
Det vackra är då slaggen, slammet sjunker undan
Då sol silas genom trädfingrar
Slaggen,
slammet blir näring till
markerna
dina
marker
Du blommar
Genom hjärtblads stigande

Tillsäg din tanke att bruka en lägre växel så motorn ej rusar på högvarv

Orkanvindstankar
River upp stormar och kan liknas vid en slags agiterande/agitation, det bästa är att i kärlek se dessa tankar samt fyllas av tvivel, tvivlet torde vara just dessa orden;
stilla dig min vän
jag är vaken
vakar
över
dig

blir tvivlet en del av stormtanken
då är det fara å färde
faktum är att det största inrelugnet/själslugnet erhåller du genom vaksamt lyssnande utan åsiktssnurr, vilket är surrande/fastsurrande i åsiktsbanken
lever du med livet finns ej behov av åsikter

den begravna kroppen är egentligen intet annat än summan av dina tänkta tankar/åsikter
de tankar du tänker själv är ur hjärtfloden ur din urkärnas minnesbank av upplevande
de tankar du lärts tänka är av annan art

så låt oss hoppas att denna grav är en vacker ask
en skattkista
en skattkista du kan begrundansåtervända till
vända hågen till i mörka nätter
då skall du se hur andeljuset uppfyller kroppen och åsikter flyger fria
lyssna till ditt inre så vet du de vägar, de stöd du behöver för din vandring
de stöden är inte åsikter de är sikt å
lyssna till ditt inre så vet du de vägar, de stöd du behöver för din vandring
gör du detta åsiktsbefriad då är det icke tvång
det är inre frihet

bred ut dig

ser du berget med terrasserna
hur solen skimrar

dina händer är solhänder i din gärning
vänd dem inåt
smek ditt hjärta
i kärlek
terrasserna är ditt hjärta
lyssna till vinden
hur den sjunger
du har så mycket livsljus i din röst
tillåt det flöda
lyft handen
upplev solstrålar flätas in
kupa handen
in i solstrålar
fyller
dansa med solstrålar denna dag
du har så mycket livsljus i din röst
så skrev du
de orden är för många i livet
bred ut dig och se
etagevåningar
beboeliga
be bo heliga

den begravna kroppen är egentligen intet annat än summan av dina tänkta tankar/åsikter
de tankar du tänker själv är ur hjärtfloden ur din urkärnas minnesbank av upplevande
de tankar du lärts tänka är av annan art

kroppen är i graven
graven är
kroppen är inplantaten av tankar
så är mellanplanet det är jordevandringen balansen mellan höger och vänster
vänster och höger
så når du högre upp
till högre medvetande
till uppståndelse
visst är detta fyravägars kors
men ser du runt är oktagonen gömd eller glömd
böj flikarna
spetsarna en aning uppåt
en vacker åttbladig lotus
kroppen är inplantaten av tankar
så är mellanplanet det är jordevandringen balansen mellan höger och vänster
vänster och höger
så når du högre upp
till högre medvetande
till uppståndelse
till gravbefrielse
graven är även underjorden eller hur
gravbefrielsen är att resa sig upp ur och skaka av sig bojorna
vad annat är det växten gör

jag skriver på en lapp ordet och kastar lappen fri
med ett ögonkast skriver jag

en lapp är en same
samen lappen är ett folk
det finns länder där folken indelas i kast

ser du berget
ser du renarna
lappen kastar lasso in i flocken
lasson når exakt den renen
den vajan

mer behövs inte sägas i detta
*
(ögonvinden)
nu räcker det sade ögonvinden jag stiger djupare
*
(dina ögon)
dina ögon är drömskålar att segla i

*
(skriv mig)
månsilverstrimma skriv mig
ditt vita ljus på klippan vid havet
*

du snuddar vid livsströmmar
livsdrömmar
vilka aldrig blev
vilka jag gömt
du snuddar vid livsdrömmar
vilka aldrig blev förverkligandeljus
vilka i det inre svagt bultar
det är inte sant
de bultar sönder mig
lägger händer över bröst söker hålla samman
vara starkare än de bultande slagen

du snuddar vid livsdrömmar
vilka aldrig blev förverkligandeljus
vilka i det inre svagt bultar
inte svagt
stundtals
är de den största av gongongar

en målarstuga skulle jag vilja ha
en inspirationsstuga f
ör de vilka tvivlar
till sig själv

i den skulle jag ha ett galleri
där skulle mina målningar stråla
vida
ut

du snuddar vid livsströmmar
livsdrömmar
vilka aldrig blev
vilka jag gömt
du snuddar vid livsdrömmar
vilka aldrig blev förverkligandeljus

stundtals vill jag skrika in i vinden
låt mig
leva

jag håller
andan

jag håller andan


(livstyckaom)

var ej rädd
tillåt mig att tycka om dig
det innebär ej förpliktelser
hur kan livstyckaom
bli det

förpliktelser

det innebär ej att jag skall göra dig illa
var inte rädd tillåt mig att tycka om dig
till den dag du tycker om dig själv
ser ditt själv

tycka om är icke förpliktelser
det är källådern vilken stiger ur stenen
det är stenens blomning
den sten
vilken lagts över ditt bröst
i ditt bröst
lyss till vattnets sång
slut ögonen i stilla
lägg dem i ögonvinden
tillåt
dig

ta emot

var ej rädd
tillåt mig att tycka om dig
det innebär ej förpliktelser
ej att jag skall göra dig illa
det har aldrig varit mina händers vilja
är aldrig mina händers vilja
det sker då
fingrarna huggs av
huggs av till blödande floder
av din rädsla
gör du dig själv illa
mina händer är
bjudande
givarskålar
nej jag gör dig inte illa
ser du hur strömmar röda blir blad
rosenblads
vingar
min enda vilja är
tillåt mig tycka om dig
det fanns stunder då jag stred med förklaringsord
att det var jag själv vilken gjordes illa
och du genom att förskjuta
fly att ett liv kan
tycka om
dig
dig
så gör jag ej längre
jag är
tyst

lindar orden i vinden
ber vinden
förtäljandeviska
i labyrintvindlingar


varför säger jag att det sker
därför att då fingrar huggs av böljar strider
därför att då fingrars rörelse huggs av
då livet rinner ur dem
då är de
rycker de i dödskramp
mina
dina
i rädslans käftar

att tycka om
är mänskligt
är allts ursprung

är kärlek
är vän

liv

du väna ros

du växer i rosenlunden

i vinterns händer
bär du blomning i bröst

värma
värma

din stam är kal
med taggar
i kyld värld

i våren

stiger grönhav

blanka gröna
blad

sirligfingrar håller knopp

du fäller dina taggar

slår ut

i handen av

tycka
om

så är det
för oss alla

söndag 26 september 2010

den 26 september 2010



du som håller mina steg
vars steg jag vandrar
du som håller mina händer ömt i dina

jag frågar dig store ande
vars steg jag vandrar
du vandrar mina steg i dina
leder mina steg i dina
oh store ande mina händer är dina
du håller mina händer så ömt

säg mig varför jag så ofta räds

jag frågar dig varför cirkeln är rund icke streckad
jag frågar dig varför cirkeln strävar utåt för att finna in
jag frågar dig varför gavs jag icke fjädrar, icke päls, icke stänglar, icke blad
jag frågar dig varför är jag i mänsklig skrud
jag frågar dig varför vandrar jag årens ringar allt högre till skyn,
är det min längtan till att åter flyga, är det min längtan av vind till vind

du vandrar årens ringar allt högre ty dina rötter är havens vingar, du vet i ditt hjärta allts förening, du vandrar i cirkel ty därigenom minns du aldrig ensamhet, du vet i ditt hjärta allts förening, du gavs människoskrud ty den är din väg, du vandrar mina steg och jag i dem, jag vandrar dina steg och du i dem, jag håller dina händer i mina och du är i dem ty jag älskar dig och vi älskar allt, du räds i din rädsla, räds i alla de stunder du ej upplyfter din rädsla in i ditt hjärta, då du låser rädslan med lås, var icke krigare låt oss hela hennes bröst, låt krigarens blodstjut bli rosenvingars flödesljus

i stjärnglöds eldar kastar jag mig utför stupet en brinnande flamma lyser dina ögon

jag har aldrig krigat aldrig efterfrågat krig
jag gav eder stavar icke spjut
jag gav eder helgelseört icke gift
jag gav eder det rundade icke spjutspetsar
solen är rund
månen är rund
jorden är rund
allt är runt
med vilken rätt dömer människan
över de liv hon är i
cirkeln är rund
vandra i dess ljus, vandra i dess värme
slut ögonen och upplev cirkelns rörelse
upplev fyrkantens vägar, streckens vägar, dessa leder fram och åter,
cirkeln är evig harmonisk rörelse
så vet du att du är allt och allt är du
så vet du varför alla är allt och allt är alla
så då du frågar mig frågar du ditt inre
då du frågar ditt inre svarar jag i det yttre ljuset av det inre
i solkraftens ljus



(vid tröskeln av ingång)


och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

väljer vi att ej födas
är det då så att vi förblir i hennes händer

i grottan av det stora livet kupar hon händer
vingar om vår livsstängel

hon frågar mig vad är din vilja

slutna ögon drömmer

ser skönheten
skogar berg dalar
bäckar floder sjöar hav

fågel vingad
tassar rör vid

vindar eldar skummande hav lugn stillnad

min vilja är att stiga in

sakta särar hon fingrar
ljus silar varsamt in
sakta vidgar hon vingar om mitt skälvande bröst

ur marken stiger jag in

och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

vad sker om jag väljer att bliva stilla

håller hon mig då tätt nära intill sitt hjärta

är jag en hjärtblomma i hennes ömhets bröst
kan jag välja att stiga in och åter stiga in

jag frågar dig detta ty jag vet att det aldrig är att stiga ut
jag vet att vi inte föds
vi föder

och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

de höga skogarna kallar
höga stammar med vida armar
granar
stammar med vida grönmantlar
susar
befriar andning

kurar mig samman
omslutes

så jag älskar dessa armar

lyfter blicken
möter tinderljusen
är stjärnbefriad

du frågar mig är din vilja att vara stjärnbefriad
vad menar du med detta ord

jag förtäljer dig
stjärnbefriad ger mig stjärndansens behagfulla
friljus

stenar blomma i mitt bröst

så ligger jag i mossbädd
trygg

i tillit

min tro har vänt in i tillit av är

mitt hjärta andas lov
fröjdefull
rörs själen

jag ser sporer flyga eller är det eldflugor

sporer är det
knappnålshuvuden

kristallögon

ser dem flyga till öster väster söder norr
ljus sannhet värme hopp

sporer falla
stiger in i markhägn i hennes händer

och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

svampar stiger upp ur sömn
molnen har skänkt tårljus andats daggens droppar
i gryning i skymning
varat glöder
hösteld

vid tröskeln av ingång växa kärleksört

min röst ropar svagt sägs det
ändå förvånas jag av dess styrka

tolka mig icke
möt mig

vid tröskeln av ingång växa kärleksört

i natten stod jag vid stranden
såg ringar i havets händer
insåg att dessa ringar är en

såg hur ringarna
ringen nådde stranden

löftesringar


vad är löftesringar
är det lökringar
jag avskalar mig inför dig i tillit till vårt inre
nej, det är inte lökringar… även om det är bra att gråta ibland
molnen visar oss detta
lökringar/lökskalen
där skalas skalen av utifrån och in
jag ger dig ett löfte
en vacker sten kastas i havet
ringar skapas
vidgas
blir fler och fler
skulle du filma vattnet vid nedslaget ser du att stenen sjunker
droppar är runtom, men de utplånas ej
de stiger samtidigt uppåt
det är en sjunkande/fördjupande rörelse samt en stigande/förinnerligande rörelse
nåväl
ringarna fyller hela havet är ljusglittrande
når stranden
där ligger löken…
löftesringarna vidgas blir i glädje fler och fler
det leder till avskalandet av
ser du pupillen i ekercirkeln
ekrar
regnbågsljus
pupillen
vidgas
innerligheten fördjupas
i natten stod jag vid stranden
såg ringar i havets händer
insåg att dessa ringar är en

såg navet
centrum
insåg att
centrum är allt
vi håller stenen i handen för att se det vilket sägs är osynligt
vi kastar det osynliga i havet
havet sjunger
se navet
ringen når stranden

hon nynnar
du måste våga se att du är kärlek
du måste våga säga jag är kärlek
jag frågar dig
vad sker då fingrar aldrig rör vid min hud

jag står med sten i handen
ser stenen sjunka

ser du
 en sten

stenen stiger fram
lyft mig in i din hand
jag är av jordens ådror
av himmelsljus
av stjärnstoff

du tager stenen i din hand
kastar stenen i havet

ringar blir
fler och fler

fler suddas ut av havets andning
ringarna
är en

ringen når stranden
finner fäste

allt vilket finner fäste förtätas
finner djup
finner tyngd
blir en kropp

därför söker cirkeln
ringarna
ringen sig till stranden

den är i sitt ursprung evig


hon nynnar
du måste våga se att du är kärlek
du måste våga säga jag är kärlek
jag frågar dig
vad sker då fingrar aldrig rör vid min hud

jag står med sten i handen
ser stenen sjunka


sporer flyga

ser dem flyga till öster väster söder norr
ljus sannhet värme hopp

sporer falla
stiger in i markhägn i hennes händer

och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

stenmurkla stiger upp

stenen är en stenmurkla

sätt dig här jag önskar förtälja dig ting

i vandringar där bortom dalen
där bortom molnen
vandrade steg
stegen var förenade med allt
i allt

stegen blickade ned och såg spår
undrade vems spåren var
stegen frågade spåren men spåren förblev tysta

stegen såg ej sin kropp sin skepnad

så kom det sig att stegen sökte förtydliga sig själv

därigenom avskiljdes stegen från allt det stegen är

stegbärarna upplevde sig sakta alltmer vilsna
började längta till samtalen

i markers händer växa
växter
svampar

koka gryta koka

stegbärarna bar stegen
stegen var tyngder

de drack allehanda befrielserus
åter nådde de orden
de ord de alltid nått
utan
extas

allt högre flög de

resorna blev längre och längre
de byggde luftskepp
silverfåglar
fallskärmar

och många störtade
föll hårt

allt vilket faller stiger

ser du min hatt frågade murklan
stenmurklan
ser du min vita stam
ser du rötterna

ja, du undrar varför jag står här och förtäljer dig allt detta
vad har detta med ringar på vattnet och kärlek att göra
vi svampfolken har en kärna, en cellkärna, en verklig eller synlig kärna, ett centrum. minns du havet och stenen du kastade, så är det. så har vi våra sporer vilka spridas, ringar på vattnet.
de där rötterna är spännande eller hur, du fann ordet hyfer och det är ju våra rottrådar, tunna sirliga hårstrån, nåvälan det sägs att vi bygger skenvävnad med detta, det kallas plektenkym. ja, allt detta fann du för du stack näsan i boken. men det är bra för med ens ser du det stora nätverket.
allt liv har en kärna ett centrum, då du vågar vara i detta centrum är du i balans och sänder ut vågor, du är en seismometer, vågor av harmoni
och dessa är omstörtande i dessa mänskliga vandringar, synnerligen omstörtande, de vänder pannkakan vilken lagts över ögonen. nåväl allt detta är en så kallad skenväv, den syns inte,
 ändå är det varje väsens ursprung, varje väsens ljustankar, livstankar
den gudomliga planen
allt skapande liv är i denna så kallade osynliga värld, vilken är auraljuset
aurapulsen
hjärtgården
vilken är allförbunden, är samtidigt ringarna/ringen och ekrarna/stjärnvägarna
då hjulet snurrar upplöses detaljerna, hjulet blir en skimrandeväv
en skenväv
kan väsendet/livet inse att centrum/kärnan är i det andliga sänder väsendet ut vågor
vågor av eller med läkande ljus
eller helandeljus

så ser du ordet: plektenkym.
de där rötterna är spännande eller hur, du fann ordet hyfer och det är ju våra rottrådar, tunna sirliga hårstrån, nåvälan det sägs att vi bygger skenvävnad med detta, det kallas plektenkym.
svampar stiger ur marker i sensommarens vandringar, i höstens händer
i de stunder då livet andas stigande samt fallande fukt
silverne droppar är synliga
silverne
strängar

så sluter jag cellon till mitt bröst
lägger stråken an

jag ser stråken
rådjursstigar
livets stigar
stråk

så sluter jag gitarren till mitt bröst
mina fingrar är plektrum
du är en seismometer

vågor
skenväv
osynligt är synligt
synligt är osynligt
i den stund du inser ditt centrum
din kärna

de där rötterna är spännande eller hur, du fann ordet hyfer och det är ju våra rottrådar, tunna sirliga hårstrån
hennes silverne hår böljar ut
sirliga hårstrån
alla strömmar är en
blodådror
kapillärer
artärer

så är det
nu har du vandrat ur havet
du har hållit en sten i handen

hon nynnar
du måste våga se att du är kärlek
du måste våga säga jag är kärlek
jag frågar dig
vad sker då fingrar aldrig rör vid min hud
och ändå föds vi
jag frågar dig
är det så att vi föds

kärleken är inte en tanke
jo den är en tanke
en gudomlig tanke
denna tanke är hjärtgården
är rosenlunden
är rosenbladen
är rosenvingar

de sökte extasen för att närmas nära i sin gjorda avskildhet
det är växter vilka är giftiga vid intagandet
belladonna är en av dem
vi kan ej nämna dem alla
de flesta av dessa växter är verkliga livräddare i avvägd dosering
om du handhar dem med okunskap är de dödliga gift
ser du det svarta bäret i belladonnan
det bäret är indigo
sylfer
eldväsen
fåglar kan äta detta bär
indigoljus vitt
indigo säger in dig gå
vad är kärlek
kanske
sylfisk
kanske eldväsen

vad sker då du för upp kärleken i huvudtanken
den blir liknande stenmurklan

beskådar du stenmurklans huvud är detta verkligen bruna hjärnvindlingar
stammen är vit och hyferna är där

många svampar vilka används i extatiskt hallucinogent syfte växer på stammar, skivlingar
en skivad värld skådar jag
en dissekerad värld
där alla delar är
åtskilda
avskilda

din kropp sitter ihop
skulle så inte vara fallet skulle du ha mycket svårt att hålla reda på alla delar samt upprätthålla balansen.
stenmurklan

vid tröskeln av insteget växer kärleksört
vad sker då fingrar aldrig rör vid min hud
då kärleken förs upp i tanken
i extasen steg de allt högre
de hade icke mer kontakt med rötterna
hyferna
sylferna
de miste balansen
de steg allt högre tills luften gick ur
de störtade till marken
har du mist fotfäste tag ett hopp
och upplev fötterna jordefästas, inkarneras.

ser du stenmurklan
den bruna hatten, den vita stammen ibland violettskimrande
se den bli en stensopp
en karl johan svamp
den har en rund hatt en halvcirkel
stammen är vit
nåväl
se hur den sjunker samman och blir en stenmurkla

så är det då kärleken förs in i hjärnvindlingarna blir den irrande i en labyrint
i hjärtat är kärlekens ariadnetråd

hon nynnar
du måste våga se att du är kärlek
du måste våga säga jag är kärlek
jag frågar dig
vad sker då fingrar aldrig rör vid min hud

så vet du svaret