den 27 januari 2011

så vad är de så kallade yttre sinnesorganen
vägar är dessa
*
(bläckfisken)
jag andas
liv
jag känner liv
jag upplever liv


jag andas
med liv


i allt


vägar in
vägar ut
dessa vet att ut och in
in och ut
ej är skilda


av tanken kan de givas separationsångest
ett är de
ett i gemensamström


plantor skulle vissna för alltid då de flyr denna andning


ser du grottan i havet
hur vackert havet andas
ser du bläckfiskmoder
fader


ser du skrivskivan
lågan skimrande


ser du den vackra svärdspetsen han skriver med
i detta goda varma sken
ser du hans älskade
maka
röra i kitteln
lugnt stilla inte hastigt
hon vakar med elden
hon vet vad grytan förtäljer
då grytan kokar över


haven sköljer
strömmar
hämtar
tar emot


ser du hur hon med handen sveper
doften upp ur
till
för


havshänder skänker
smaken
stämman


ser du den vackra svärdspetsen han skriver med i detta goda varma sken


bin följde strömmen gav honungspärlor ur fingerborgar
sex vägar vilar
i tre


octokoder
smältas av solfingrar
smekes av månhänder


så plägade de skriva hjärthavs
havens djupa sånger


de slöt grottan
en knuten näve


solar sökte vidga


steg snubblade miste stundande fotfäste
fotfester
gillen
vacker
gång


grytan virvlade
av alltför mycket olöst damm


ser du bläckfiskarmar
huvudet är kroppen
armar är
okammade
tentakler
det är ej så
bläckfiskarmar är det ej
det är tilltrasslade konstruktioner


solar särar
drar varsamt undan draperier
sol dansar i bröst
i hjärta


sakta vaknar
havens vida sångdjup


jag andas
liv
jag känner liv
jag upplever liv


jag andas
med liv


i allt


vägar in
vägar ut
dessa vet att ut och in
in och ut
ej är skilda


av tanken kan de givas separationsångest
ett är de
ett i gemensamström


plantor skulle vissna för alltid då de flyr denna andning


ser du grottan i havet
hur vackert havet andas
ser du bläckfiskmoder
fader


ser du skrivskivan
lågan skimrande


ser du den vackra svärdspetsen han skriver med
i detta goda varma sken
ser du hans älskade
maka
röra i kitteln
lugnt stilla inte hastigt
hon vakar med elden
hon vet vad grytan förtäljer
då grytan kokar över


haven sköljer
strömmar
hämtar
tar emot


ser du hur hon med handen sveper
doften upp ur
till
för


havshänder skänker
smaken
stämman


ser du den vackra svärdspetsen han skriver med i detta goda varma sken


bin följde strömmen gav honungspärlor ur fingerborgar
sex vägar vilar
i tre


octokoder
smältas av solfingrar
smekes av månhänder


så plägade de skriva hjärthavs
havens djupa sånger


de slöt grottan
en knuten näve


solar sökte vidga


steg snubblade miste stundande fotfäste
fotfester
gillen
vacker
gång


grytan virvlade
av alltför mycket olöst damm


ser du bläckfiskarmar
huvudet är kroppen
armar är
okammade
tentakler
det är ej så
bläckfiskarmar är det ej
det är tilltrasslade konstruktioner


solar särar
drar varsamt undan draperier
sol dansar i bröst
i hjärta


sakta vaknar
havens vida sångdjup


jag andas
liv
jag känner liv
jag upplever liv


jag andas
med liv


i allt


vet
*
bläckfisken förtäljer vackra bilder
lev med hur du skulle bete dig med så många armar
det lever myckna otäcka sånger om bläckfisken
då har de ej sett bläckfisken
har ej sett hur bläckfisken vet alla sina armars rörelse
trasslar ej in dem
och kan med var och en uppleva flera punkter platser
beröringspunkter
det är förunderligt vackert se bläckfisken
hur bläckfiskens armar mjukt följer hav
böljande mjukt hår
havet klyvs
bläckfisken angrips
vad gör bläckfisken
i förstone sprutar den ut bläck
den söker lägga en slöja mellan angripare och hjärtord
för sökaren lägger bläckfisken en slöja
angrip mig ej
jag har liv att förtälja dig
sätt dig här
låt oss tala
lyssna en stund
angriper du mig lockas jag till försvar av mitt hjärta
låt oss gripa an
i kärlek
berättarorden


och visst var detta fantastiskt
hur de skrev med honung eller vax
doften stiger fram
ljudet av bin stiger in
vingarnas rörelse
lyckosångerna då bin rör vid fruktträds blomning
ja
vackert är det
biet viskar
se vaxkakan
cellen


och det gör jag
en cell stiger ur helheten och det är så vackert
ett ymnighetshorn
men ännu vidare framstiger visdomens berättarljus
denna cell består av tre vägar
ur dessa tre vägar skapas sex vägar
bilden är verkligen en tratt
ett ymnighetshorn
en slags strut
en kon
en pyramid


de skrev på honungsskivor
vaxskivor


pyramider restes
kroppar lades i
balsamerades
men låt oss ej stanna däri
helt kort kan nämnas att honung är
ett gott helandemedel dock icke i överdos
vax, propolis är ett gott helandemedel
bin visar oss skönhet
de vet det människan har så svårt att tillstå
helhetens andning
se cellerna
sida vid sida
hur de är byggstenar
hur de har innehåll
hur de är vägar
se hur denna helhet andas gåvoregn
i ständigström levande
se
lev
med
vem tror du viskade i forskarens öra
hur atomer molekyler och allt detta är upp byggt


se cellerna
sida vid sida
hur de är byggstenar
hur de har innehåll
hur de är vägar


tre vägar
sex vägar
tre årsbarn
sexårsbarn


liljebarn
*
(en vacker skål)
barnet
är
en vacker skål
så vacker med väggar av kristall
kristalljus skimrande
väggar
är
kristalljus
ögonsfärisk
andning


ning
ning
ning


alltet droppar mjukt in i denna skål
denna skåls händer
inte alla droppar
med en gång


barnet
ser dig
ser din vandring
lägger handen i din


barnet ser dig
ser dig djupt in i ögonen
i bedjandeljus kärlek ser barnet dig
i bedjandeljus
detta ljus är förberedelse
till meditativ andning
meditativ andning är sammansmältning
sammansmältning för


snö smälter
sammansmälter
upphör vara
droppe


är det så


upphör droppen


nej inte alls


droppar faller mjukt in i skålen


i varje fallande rörelse är stigande
stigande
stig ande


så är det
barnet ber dig
visa mig hur vi vandrar vägen
*
Så hör mig ut
Så se mig in
*
(vad är detta)
ur ålders åldrar vandrade ett liv lugnt stilla
kroppen bar ålder
bar ålder och icke ålder
bar åldrar
vid första anblicken är huden given av stamman av bark
vid andra given av hudar
vid tredje av jordar
given av allt


väsendet vad det nu är omfamnade upplevelsen
vintermarker gnistrande vita sidenjordar
blomstring steg in i bröst
ur allt skimrade inreglöd
solvindar skred visa
rörde vid frasande siden
pärlande ljöd smältvatten
trippande fötter virvlade ring
himlens plogar
markernas plogar ljöd samspelande
såningsvingar svepte vida
fåror fyllda med liv
spirade grönskade
sommarljusen kysste allt
slog ut sin skönhet
ur bröst steg innerlighetens kronblad
så släppte fruktträden skirvingar
blomfolken steg allt högre i extas vaken
frukter bär doftade
fälten doftade
skördar bars in
himlarnas plogar
markernas plogar
ljöd samspelande
fåror nakna fröbärande slöt vingar om
vintermarker gnistrande vita sidenjordar
blomstring steg in i bröst
ur allt skimrade inreglöd


ett väsen sitter vid floden täljer båt av bark
sätter sig i helt utan segel helt utan åror
sätter sig i tillitsvind


vad var detta liv
vad är detta liv


kanske en stjärnlyssnare
kanske en stjärnlyssnerska
kanske en solbärare
kanske en solbärerska
kanske en månvandrare
kanske en månvandrerska
visst är det så att vi kan räkna dem alla
detta väsens allt
men
förändrar det
detta är
i vinteräng sitter vishetsbevarare
vishetsbärare sömmar vackra klädnader
då och då lyftandes blicken
det föll märkliga ting i sömmen


i en stund av allts stunder släppte fingrar nålen
sömmen gavs vila
dröm ljus
in


vishetsbärare släppte blicken fri
vingar syntes röra vid
skådade vida


i allt syntes frön vackra stygn sömmar
samlare levde över allt
bar
kånkade
på stora säckar
en del nästintill tomma
en del halvfyllda
en del nästintill sprickfärdiga


vishetsbevararen
bäraren rös icke flyende avskakande
rös stannande vid
till i är
såg
blomstringen sakta sina av allt detta samlande
hörde fröbarnens andning
höljda av godhet


vishetsbärarens djupa kärlek stiger upp
viskar mjukt det är aldrig försent


så hände det sig att säckar sakta löstes upp
vackra nystan
färgnystan steg likt såpbubblor in i vindar
samlarna syntes lyfta ansiktens skönhet in
följde trådars helade


till trädgårdsfolket kom de vilka önskade lära
sig växandestegens skönhet


av trädgårdsfolket gavs de frön


hörde
det du sår
måste du gallra


du kan ej kasta alla frön in i vinden samtidigt
sätt dig här
låt dina tår andas jordsötma
sträck din stängel
upplev dina smaragdblad
din knopp
din blomstring
din doft


så skall du veta allt det fröbarnen viskar
ur ålders åldrar vandrade ett liv lugnt stilla
kroppen bar ålder
bar ålder och icke ålder
bar åldrar
vid första anblicken är huden given av stamman av bark
vid andra given av hudar
vid tredje av jordar
given av allt


vishetsbäraren
vishetsbevararen log
ty de hörde med fingrar


kroppen s
doft
*
i denna så vackra bild lever barnet
barnet är allt
du kan inte kasta alla frön i barnets jordmån
måna om barnets steg
du kan ej ge barnet allt det vilket barnet sakta skall ta in eller särskilja
det är verkligen bilden av att så
av att skörda
detta gallrande är ett av det svåraste i livet
speciellt då du sått frön i trädgårdslandet eller i en kruka
alla frön finner fäste och du vet att du måste gallra
denna gallring innebär icke att taga av daga
du ger dessa frön vidarevandring
det vill säga du planterar dem alla så att de gives förmåga in i växande


ja
många ord har klanger vilka kan förleda stegen
gallra
och gallring är ett smyckeskeende
det är detta solen gör
solen silar det första ljuset i trädfolkens händer
fingrar kronor
detta för att du ej skall bländas


allt i sinom mognad


stuka ej barnets fot
stukningen behöver lång läkning
*
(tag nyckel vacker i din hand)


så hör mig ut


så se mig in


det hände sig så
i en av månmoders ringar
fylldes stegarens hjärta av blind insikt
alla vägar rann ur ögonens stigna
det var så att moderträdet satte sig invid berättarträdets rötter
trött andades moderträdet ut
tala till mig
jag ber dig
du har alltid lyft vindar in
alltid lyckats väcka sångerna ur


en suck
en darrande suck for genom boplatsens hägn
tystnat har sångerna
så länge har jag sett vägarnas vackra nätverk
varför sliter de sönder trådarna varför söndras läkta sår
tystnat har sångerna
tystnat har mina ögon


det enda vilket hördes var


tag nyckel vacker i din hand
lev ditt samarkand
släpp kossora ut i vall
du blir inte kall
hör klocka leka i vindar
gyllenband andas lindar
nyckel i hand
haven når strand
lås upp din dörr
det är inte förr
bege dig ut
med ett vackert tjut


hon riste alla tankar ur krona
snaror brast en efter en


så kom det sig att modersträdet
släppte det vilket höll kvar
detta utan att släppa rötter
ur rötter flög tusenljusen
följande
visande


hon såg
jag ser


vart begav sig modersträdet
hon följde stegen
hon visste
utan att veta


utan vett sades det


hon kom till en av de djupaste skogarna
en av de fria skogarna
hon fann gläntan
den gläntan
ur marken steg kulle godrund
jag har väntat
dina steg
så vackert är ditt svar


så hör mig ut


så se mig in

den 26 januari 2011

visdomsbäraren sade
bär inte med dig hem
gamla pinnar
gamla ben
gamla skelett
öppna dina fönster
låt dem vara ute
jag undrade vadan detta var ty jag samlar ej vare sig på pinnar ben eller skelett. grunnade vidare, inte grubblande utan så som jag gör, jag släppte visdomsbärarens ord och tillät dem leva inom mig. steg upp ur bädden.
hur kommer det sig
så lätt det är att hänföra ord direkt till fysiska ting
med ens visste jag vilka fönster visdomsbäraren tillsade mig att öppna


det var ej pinnar släppta av träd, ej ben släppta av djur, ej skelett
det var allt det jag bär med mig


pinnarna
stafettpinnarna; det ålagda, pålagda
benen, skeletten
det förgångnas nu levda


hur lätt är det att glömma att vi är helhet
att pinnarna icke är ting utanför oss
att benen icke är ben utanför oss
att skelett inte är utanför oss


visst är det enklare se allt detta ligga utanför, det blir enklare så
att städa huset, bostaden – ja, det är lätt att fasta i ett överförtydligande i skrivandet av hus samt bostad ty jag ser såväl huset som bostaden kunna vara den egna kroppen. här är det de fyra väggarna med golv och tak.
det är lättare städa gårdsplanen, ta fram skottkärran och krattan och så vidare.
det vilket ligger utanför i närmiljön är oftast lättare att städa
i mitt fall, visst är det så att jag bär både pinnar ben och skelett, det gör vi alla, det är bara det att vi har svårt att erkänna detta faktum. det är inte heller helt enkelt att borsta bort dem ty det innebär mycket dels för det egna väsendet men troligen för en tämligen vid krets runtom. i detta tal i det jag här skriver har jag valt släppa helhetsbilden och fokuserar på en i detta helhetssammanhang liten geografiskt markerad yta.
i mitt fall
ja nog är det ett fall
då vi ej tillåter oss dansa barfota i regnvått gräs


det är så att tankarna
huvudets tankar
tanke
hjärnans tanke
skelettanken kan krypa utanför
bildligt talat kryper denna tanke utanför kroppen och visst kan hjärttanken göra sammalunda samt omfamna dig i svåra stunder
men här talar vi om huvudets tanke
denna tanke kan alltså krypa utanför kroppsgestalten
ut ur huden
genom huden, därigenom befinner sig tanken på huden
där
kan denna tanke förorsaka det ena scenariot efter det andra, rena rama
ramskin
rama skräckscenarion
det ena skräckscenariot efter det andra
helt enkelt en mycket välgjord skräckfilm
detta sker då du ej ber denna tanke in i din hand
ja det är bilden av att släppa anden ut ur flaskan, här genom huvudets tankes vilsenhet blir bilden av en demon
så starka kan dessa tankebilder bli att du springer bort – flyr från ditt själv, det vill säga du söker springa bort. du springer i panik och ja – det är ångest
men denna tanke kan även ge känslan av klåda – dessa symtom kan ses i avgiftningsskeenden
huvudets vilsna tanke kan förorsaka än det ena och än det andra
finner du detta vara konstigt
hur kan detta vara konstigt
hjärna/tanken har till uppgift att genom signaler få din kropp till fungerande
den tillsäger dig ju att exempelvis lyfta armen
tänk, är inte detta fantastiskt, tanken levandegör skapar rörelse i skelettet
då kan du lätt inse hur förvirrad, uttröttad tanken blir då denna mer eller mindre tvingas ta hand om allt
så innerligt längtar huvudets tanke in i hjärtats famn
dessa båda tankar har behov av varandra
så riv den vall vilken byggts
hela, läk den gyllene bryggan
den gyllene bron
det är en siarbro
en frågebro samt en svarsbro


ser du;
tanken är en hand skapad av vindarna
huvudets tanke utforskar upplever
den för ”hämtar” skatter, gåvor samt frågar hjärtat vid överlämnandet: är detta vårt livssteg
hjärtat tänker tanken samt förtäljer tanken livsstegen


däri kan du uppleva solen dansa i ditt bröst
så är det solen dansar i ditt hjärta
*
(bergetbjörnen)


de såg ett märkligt vackert skeende
det var ett berg
är ett berg


vindar sträckte fram sina händer
ut sina händer
mjuka moln syntes röra vid berget
berget reste sig ur jordehänder
små stenar grus korn gryn yrde runt
berget rullade ut kroppen lojt nyvaknat
björnpälsen rörde sig
ja faktiskt liknade rörelsen
kan du tänka dig detta
ett hav
en strömmande fortlöpande rörelse
yrvaken såg den stora kroppen sig om
kisade lätt med ögonen
så länge hade berget
björnen sovit i ide
björnen lyfte ramarna fria
gnuggade sömnen helt ur ansiktet
drog in ett djupt andefång
ja minsann
björnen blev nästintill dubbelt så stor
björnen harklade sig klarnade rösten
provade så strupen
björnsången ringlade sig mellan stammarna
det var nästan
nästan så att de mjukböjde sig
stammarna tuvor och strån
ja så högt hördes björnens morgonhälsning
att var och en vilken hörde den
gömde sig under bladkant
så
såg de alla vad det var
en varmgod lufsande björn
de hälsade varandra i befriatljus
där vid skogssjöns öga
förtäljde livsstegens vackra visa
så talade berget leende i jordehänders värme
då ljuset smekte dess hud
och mossa mjuk
lades till
drömtäcke






(öppna dina fönster)


visdomsbäraren satt länge
var det länge
och blickade in
in i vad


var det havet eller skogen eller allt
och är det väsentligt
för lyssnaren
helt uppenbart levde vinden elden
allt i visdomsbäraren
ty den vilken följde
gestalten
kunde se allt detta


i huvudet
var det i eller
ovanför huvudet eller var det så
ut ur huvudet flög fåglar fjärilar alla vingprydda
hela luften var ett gungande hav
gungande
virvlande
i bröstet
var det i eller
runtom bröstet eller var det så
ut ur bröstet
nej hela gestalten skimrade eld
tusentals röda blad
lågor
purpurvingar
rosendoftande
himlarnas havens
morgon samt aftonandning
ögonen
ja ögonen var tusenljusen
nu i stillhet syntes markernas djur insekter stiga ur
för visst var det ur eller var det i
och är det väsentligt för höraren
du kanske undrar över händerna
händerna
vackra skålar
vattenfall källvatten porlandeklart strilade
rann
det var i ena ögonfånget
i andra var händerna fyllda med frön
åter hördes vattensånger
så var händerna fyllda med bär och frukter
vad annat är att göra än att
andas av lyckoljus
i denna upplevelses är


visdomsbäraren
satt helt stilla inte något störde eller irriterade
ord steg fram
sagda osagda
med dina fingrar hör du
med dina ögon hör du
följ mig
en bit på
vägen


kanske var det skogen kanske var det
människan hon talade till
jag andas dina steg
dina steg andas tunga tungtyngda
bär inte med dig hem
gamla pinnar
gamla ben
gamla skelett
öppna dina fönster
låt dem vara ute
där dessa hör hemma
så vilsna skallrar de
du kan ej bli annat än lomhörd
av allt detta skrammel
och inte är det underligt att du släpar
dina steg i rep lindat runt axlar


nej älskade människa


bär inte med dig hem
gamla pinnar
gamla ben
gamla skelett
öppna dina fönster




(förglömmer är ett vackert ord)


varför glömmer


förglömmer är ett vackert ord
den vuxne så lätt barnet


att den vuxne är barnet
barnet i sig


tala till ditt barn i mötet med barn
så vattnar du ej barnet för mycket


så vet du fröviljans spirandekraft


*
(sätt dig här)
sätt dig här vid mitt öga sade sjön
sade havet
sade alla vatten
det stora havet
sätt dig här vid min ögonvinge


låt mig andas dig
andas mig


så räds jag icke då du önskar dricka mig

den 25 januari 2011

sarkasmerande
sarkasm
fördolt tal i människovärld
varför gör det sarkastiska leendet så stor skada
varför förstår ej
känner barnet ej igen sarkasm
satir


det hör ej hemma i barnets värld
den värld vilken är allt
där talas orden


där är orden öppna vingar
fyllda med doft


lev med vad doften är
det är att älska utan gengäld
utan synlig ersättning


den ersättning vilken lever i doft av


är visheten i kretsen


sarkasm är skärande oslipade knivar
de knivarna gör mer skada än den slipade eggen


sarkasm är ett av de farligaste giften i människovärlden
om icke det farligaste


satir ligger nära satyr
satiren är inte fruktbärande
fruktbar
det är mer, leder mer till plantans vissnande
satyr stiger fram upprepade gånger under skrivandet, vilket förvånar mig. samtidigt ser jag till hälften människa till hälften djur. att vara hälften djur hälften människa, beskriver icke detta det så kallade lägre samt högre jaget. nåväl jag undrar varför orden ligger nära, varför satyren omfamnar kupar handen runt satiren.
så ser jag satyrer dansa
dessa förknippas i mytologin med dionysos, med fruktbarhet
kanske är det så
fruktbarhet, det vill säga könsmognad eller befruktning är icke i barnets värld allvärlden under de fysiska barnåren. det är svårt stanna i dessa bilder ty jag skriver befruktning och ser hur välgörande ett befruktande samtal är, hur välgörande en befruktande gärning är, hur god eller gott ett befruktande liv är. men det är inte det jag ser, barnet är inte moget att föda barn, fysiskt. barnet är barn är allt. omges barn med satir, sarkasm vissnar barnet, satyren vilken är nära dionysos väcker det vissnade
däri ligger orden nära varandra
satyren förlöser det förvridna vilket barnet icke kan uppleva/känna igen eller förstå eftersom det ej existerar i barnets värld.


i natten såg jag havet
såg fångstnätet kastas ut
såg fiskar fångas
nätet dras upp
det hängde i en ”kran”
en stor nätdroppe
min upplevelse var att alla sprattlande rörelser drogs samman
märkligt nog är nätet här ett fokuseringsredskap
nätet hänger där
rörelsen stillnar
och så knyts knuten upp
tråden andas fri i dragskon
fiskarna släpps fria


i nästa sekvens ser jag det stora getingboet vilket levde i skogsbacken
stort som en fotboll
getingboet hängde i en tunn gren/kvist
ytterst på spetsen
getingar flög in och ut
detta var i höstens andning så det var lätt följa dem
var gång solen rörde vid vingar
skimrade vingarna


ett tunt strå
på spetsen
hänger
tyngd
men denna spets förmår bära
ty den stretar ej emot
den sviktar i bemärkelsen är medböjlig
är mjukföljande


mjukföljande är träd gräs berg
ja, berg
allt är mjukföljande
det finns väsen vilka stretar emot
månget människoöga stretar emot
i denna natt förs jag till bergsmassiv, kedjor
så vackra är de
runda spetsiga höga
omslingrande man och kvinna i skönhet


marker runt andas snö
alperna är detta
ser stenbockar skutta berg
ser hur lätt de tar sig upp
hinder förekommer ej
dessa stenbockar kan balansera på en minimal yta en pennudd
en spets


ser denna pennudd
denna spets
och hör


vi måste renodla orden


en gång var orden rena
de har besprutats
de har behov av renodling
dock icke för att ta bort ordliven


ser hur lätt de tar sig upp
hinder förekommer ej
dessa stenbockar kan balansera på en minimal yta en pennudd
en spets
så ser jag dem vips i dalen
djupt in i dalen
eller ned


då vi hör dal och ned föreställer vi oss med ens en djup humörsdalgång


men stenbocken visar oss
den betar i dalen
den vet grönskan
den spirande grönskan


tog mig för att läsa en beskrivning av stenbocken, det stod att i gammal folktro ansågs stenbocken vara helande, det föranledde att den nästintill utrotades – människan slaktade dem.


min upplevelse är att de människorna ej hade behövt slakta stenbocken
det de människorna skulle ha behövt var att se
lyssna
samt höra stenbockens berättarljus
hela stenbockens leverne visar balanseringens skönhet


mer och mer
egentligen har jag alltid vetat
alla dessa gränser
murar
barriärer vilka byggs
det måste ha funnits en orsak varför borgen var omgiven av en mur
en vallgrav med porlande vatten samt en vinschbrygga
hör du kugghjulen
kedjornas sång
hör du hovarnas klapprande över bron
bro är länken till
åt vilket håll du än vänder dig så strå du vänd till


borgen samt muren byggdes av stenar murades samman
ett stelt regelverk egentligen
ofta både dragiga och kyliga
kanske innehade de större förmåga till värmandehänder då


för att det hårda ej skulle erövra allt vilar borgen egentligen i vallgravens vattenhänder


mer och mer
egentligen har jag alltid vetat
alla dessa gränser
murar
barriärer vilka byggs
förorsakar obalansen
vittrar de
löses dessa upp
är det gränslösa i andning
i detta lever balansen naturligt
du behöver ej balansera på spänd eller slak lina med avgrunden under dig
du kan vandra stigfinnargång
varje steg är finnande
eller mer mötandesvarande
ja
ju mer vi avskärmar oss söker bestå i delen eller detaljen desto mer fordras det av oss
av vår balansförmåga


i allt synes detta
haven
himlarna
elden
luften
de viskar
vi viskar


jag ser mödrar
jag ser fäder
i allt lever mödrar
lever fäder
store andemoder kvinna
store andefader man
havens moder
havens fader
luftens eldens
allts mödrar
allts fäder


jordens moder
jordens fader
hon jordens moder gör allt det mödrar gör
han jordens fader gör allt det fäder gör
han fadern ”leder utåt” strålar – är vägvisare
hon modern ”leder inåt” hjärtat


barn lever runt alla dessa mödrar alla desa fäder
barn
barn vilka lever och tillåts leva i själens alla färger
alla själens färger; lycka glädje fnittersteg
ledsnad, morrandeilska stampsteg
vad gör då mödrar
vad gör då fäder
slår de barnen med blixtar samt stormar
nej
det är väl snarare så att dessa blixtar samt stormar
är
barnens lekar
lekar, bus samt uppsåt
barn gör ej detta för att skada
vad gör mödrar då
vad gör fäder då
de ger barnen redskap till hanterande av leken


*
(Stenbock)
kedjor ligga sömndruckna
vågande rörelse
somliga rundamjuka
somliga spetsiga


i detta nu synes vitstigar
i detta nu synes hennes händer svepa dimma


stenbock
med lätta steg klättrar du
balanserar


är i dalen där alprosen växa
du är djupt ned i dalen in
du vet dalens spirande grönska


med lätta steg klättrar du till spets från spets
till reva från reva
till hänge från hänge
dina steg är i
du ser för
genom
är


stenbock
med lätta steg klättrar du
balansering
vitsteg


når klippans topp
spets


i detta nu lyfter hennes händer dimma
jag lägger mitt hjärta
till ditt
mjuka
helandeljus


kedjor
andas
solstigan
*
(nätdroppe)
i det rena ljuset andas liv
icke täckta
icke
förtäckta
tal
rörelser
icke satir eller
sarkasm


så främmande för barnet
så illagörande


i det rena ljuset gråter ej molnen över
sarkasmens oslipade egg


havet
havets yta är pudrat med pärlor
kanske musslor slutna har öppnat vingar
kanske pärlor stigit upp


båt seglar träddoftande


arm
vinge
höger
från hjärta fram bak i
vidbågsrörelse
släpper
nät


nät når yta med mötessång
mjukföljande
svischande


täcker nätet ytan
utspridd sprattelrörelse
dras samman av


arm
vinge
vänster
vidbågsrörelse bakifrån fram
till hjärta
lyfter
nät


cirkelfullbordan strålar
sjööga


vasstrå lutar sig fram
i fingertoppsspets håller
strå droppe


nät


pärlor skimrar
glimmar
mjukt
sammanandning


bidar stilla
händer


havshänder solhänder
knyter upp knut


linan tråden glider fri i dragsko
den vassa eggen skär rent
illagörande kanter variga
av oslipad egg


droppe
nät
öppnas


ljusvingar
rör vid
hav
*
(mjukpenslar)
han
hon


är en världsvandrare
vandrar genom
med mjuka penslar


borstar de utan att skrämma
ut


gränser
barriärer




pudrar
helandestoff
stjärnstoff


med mjuka ögonvingars
doft


väcker de


sömn


ljusvärme förenad
skimrar
*


(du ansiktslöse)


du ansiktslöse älskade
jag vände mitt ansikte in i skådande


till skådande för


molnen seglade
seglade




sjönk allt närmre ja jag vet




molnen
är alltid
närmre


molnen seglar
är
upplevde en mjukfamn
molnen skylde mig
för att


ett
av molnen
steg närmre


molnet
du ansiktslöse älskade


våra läppar
snuddade vid varandra


molnet bad mig stanna
vår vandring är ännu
outforskad evig

den 24 januari 2011

(bollen)
vit boll
seglar mjuk i natten
skimrande


är du boll
vad är du


handkronor rör vid mitt inre


händer är jag
strör ut mina fingrar vida
handkrona i ditt bröst
är jag


vit boll
seglar mjuk
skimrande


viker ut blad


i krona dansar ljus


de dansande är vackra


i gryning
slutes blad


vit boll
sover
dag
*
ofta vandrar jag in i skymningens blå
den blå färgen
skiftningen
nyansen
lever i fler stunder
ofta har jag benämnt den duvblå
det gör jag ännu
den duvblå färgen har ej givit sitt fyllda namn
denna dag andas den; skymningsblå
det är en vacker vilsam nyans för ögat
ans
ansad
sansad
*


(duva)
duva
duva


skogsblå


kuttrar


skogsvita blomster


rodnande


i näbb bär du


solstrimma


så
så
vind


så samlas ni alla lyfter taket av


matta skyggar rådvilla
solstrimma kittlar
matta fnyser
nyser
vad är väl detta
damm matta virvlar sträcker sig stiger opp
stiger till kulles topp
skogsblå duva ler
kom systrar och bröder
låt oss
strö
vaknade
kornen in i vinden
väx
spira
i skördeandning fira


se kvarndammens forsar
linda porlgirlanger
runt stenar
höra hjulen snurra
mjölnaren nynna
eld brinna i ugnen
brödets doft
lindas
runt fingervindar
de älskande dansa runt linden
*
den duvblå färgen har ej givit sitt fyllda namn
denna dag andas den; skymningsblå
det är en vacker vilsam nyans för ögat
ans
ansad
sansad
i samtal kom vi att tala om damm
jag ser ett rum ett hus fyllt med damm
verkligen en damm matta eller ett dammtäcke
damm vilket har legat länge blir matt
blir ett obeskrivligt väsen
detta väsen kväver
nåväl det kan ej kväva ty livsviljan förlöser
jag ser fönster med fönsterluckor
trasiga
gistna
huset kanske är en lada
nåväl plötsligt slås dörrarna upp och dammet virvlar upp
solstrålar finner dammet
med ens är dammet ljusfyllt
tindrande ljuspärlor
paljetter
dessa söker sig till fönstren
till springor
en obändig vilja till ut
hela detta förfallna
lämnade hus
gnistrar


fråga dig; går livsvilja att kväva




skogsblå
skymningsblå
så vacker steg skymningen in, vida vingar, mjukduvblå
svepte barnet in, dagen somnade i leendeljus
ur skymningsbröst skimrar ljus
aftonhänder nynnar ro
öppna dig
till ditt
inre
stjärnor stiga
stiga vida


klanger regnar in


i skymningsblå


vingar


ser jag himlar brinna


sjö
andas
eld


kronblad viker upp sina händer


kupas


nu öppnas de åter


lyssna


pärlande sånger ljuder
jag ser lotus segla eldfärger skimrar
vacker är
lotussången


inför skönheten
inför det vackra
inför skeenden vilka når djupt in
är vi eller blir vi mållösa


mållös betyder enkelt; tyst eller stum
jag ser ett väsen stiga fram
detta väsen vet vägen
vet det vilket benämns mål
detta väsen stakar ej ut en vägslinga runt
detta väsen vandrar vägen


vet
vilar i det svartvitas skönhet


detta väsen är
utan
mål


utan tillgjort mål


har ej lagt till eller dragit från
är
helt
i


detta i
är
vitt ljus


egenmålet
egennyttan
egomålet är tvagat


så i den bemärkelsen är väsendet helt medvetet
tillfyllo målinriktat


i skymningsblå


vingar


ser jag himlar brinna


sjö
andas
eld


kronblad viker upp sina händer


kupas


nu öppnas de åter


lyssna


hör elden spraka
knastra
knastrande ljuder eld
knastra kan först ge känslan av torrt
upplev ordet
knastra
knaster


ordet öppnar sitt väsen och visst är det så;
ordets ljudverkan beskriver elden, är eldens sång
knastersång


eld
vackra
eld


renandehänder


smärtregnen
rinner så sakta
upptar
alltför stora stunder


jag kan inte uppta för stora stunder
jag stannar ej
steg ber mig stanna


ögon vackra skulle brista
i det att allt sker för fort


vagga
vagga vind


vinden vaggar barnet


lyssnar till hjärtats redo


se smärtbärare
smärtbärerskor


(doften)


se henne sitta högt upp på klippan
hon har mist sin älskade doft


hon ylar
smärta


vi möttes i gryningslunden
hand i hand
öga i öga
kropp i kropp
famn i famn
ystra
lekande


flammor




så brinner flammor till liv




vidvingad kärleksfågel
följde strömmande flödande


vi


sådde


vår
himmelskrona


evig


hon kupar hand om skriet


åter andas vindar


doften
*


ögon vackra skulle brista
i det att allt sker för fort


vagga
vagga vind


vinden vaggar barnet


lyssnar till hjärtats redo


se smärtbärare
smärtbärerskor


gråterskor


en bild stiger fram
det doftar
cypresser


gråterskor
kupar händer


förlöser tårar


skänker pärlor in i vind


frövind andas


sår
planterar


är
*
det är intet nytt med upprepande rytm
med mantran
varför skulle dessa vara nya påfund
mantran har funnits i evig andning
visst skiftar de ansikten
namn
men
mantran är godhänder
upprepa ordet mantra
mantra
mantra
mantra
samt upplev; mantra: möt andningen/ande nära till ro anländer


(röna)
de rönte icke ro
rönte
därigenom icke svar
de rönte en vilsenhet vilken tog över
likt en svallvåg av virvlande fullklottrade papperslappar
vikta svalor
landade i dammen
de såg
stilla
däri
rönte de svaren
i
ro
ro
barnet mitt
valnötsbåt
seglar i mandellunden
tranor
bär molnen
*
*
det är intet nytt med upprepande rytm
med mantran
varför skulle dessa vara nya påfund
mantran har funnits i evig andning
visst skiftar de ansikten
namn
men
mantran är godhänder
upprepa ordet mantra
mantra
mantra
mantra
samt upplev; mantra: möt andningen/ande nära till ro anländer


vad är det du upplever vid upprepandet av ordet
kanske du i upprepandet, nynnandet söker göra uppehåll, andningsstopp, apne, mellanrum – gör inte det
visst kan sången
ljudet fylla dig
men
nu är det inom dig du skall lyssna
lek med tonhöjden
tonklangen
upplev hur detta ord strömmar
strömmar inom dig
detta ord – mantra – är lugnande, bejakande, upplevande, inkarnerande, ”rullande”/rörelse, rörelsebetingat


du kan dela upp ord i skrift samt ytterligare ljuda dem
därigenom tillåter du din yttre samt din inre sfär mötas i
gemensamupplevande
det är intet nytt att strö sand in i vinden
detta skedde då timglasen spräcktes av höga toner av sfärisk andning
så ofta slängde de blicken i sjön såg ansiktets ram
jag måste orka mig själv
jag är viktigast
jag vill dansa i regnet
jag vill
vill
hur skall jag orka
det fanns de vilka fann på råd
de byggde murar runt alla de vilka suckade om ork
orkens namn var inte ork
den bar namnet tid
hur skall tiden räcka
de glömde tidsfågelns vackra vingar
oändliga
vida


tidsfågel, så vacker sveper du dalen, dina vingar rör vid moln, springa, strimma, strå
strå undrar du
se gräsets strå det du älskar möta i sensommarfamn, med mjuka vippor silverne koppar, ja se gräsets strå silverne skimrande. tidsfågel öppnar, lyfter horisontens linje, skriver i sanden gyllenorden.vad bär tidsfågeln
tidsfågeln bär gudomens ljus, bär oändligheten
bär barnet evig i sitt bröst


barn är icke att äga
barn kommer till oss
låt barnen vara fria
inrefria
*
(tidsfågel)
tidsfågel
så vacker sveper du dalen


tidsfågel
dina vingar
rör vid
moln


moln
molnmantel vackra goda
bäddhänder
handbädd


springa
strimma
strå


skrivdon
pensel


han sveper i båge pensel


gräsets strå vaknar
silverne
skimrande


tidsfågel öppnar
lyfter horisontens linje


skriver gyllenorden


tidsfågel
vad bär du


ljus
värme
oändlighet


barnet evig i sitt bröst
*
(bara längtan)


vid elden sitter hon
med händer utsträckta


värmen uteblir
hindrar sig från att sticka händer in


skymningsfågel vackra
svep dina vida
vingar
om


natten släpper henne ej


hon sveper trött över ögon
söker sudda ut


att


hon vaknade
i nattvindas snurrande


med fönster
vidöppna
frös
ej
allt virvlade


hon vaknade med känslan
av nära
kurade in sig i närfamnens
gryningsvärme
hela hon
strålade
sådär
i