den 26 maj 2011

så har vi talat om verkligheters verkligheter
bygga upp
verklig


anpassad samt förväntan
åter hoppets ljus
skäppan
fylld med admiter


och detta är att vara föränderlig
den anpassade lyft ur den övertrampades kuvade


detta föränderliga är den kupade handen mjukt
runt din fågel
ödlan
kopparormen hugger ej av sig svansen – de lägger den mjukt av
katten hunden jagar svansen
biter sig i svansen
visst är det så och dessa gör detta i lekfylld kärlek
ser du ringarna de skapar


i det somnade
lade jag
bladet
bladet över mina läppar
såg blå fågel färga natten


och det blev så
jag vandrade in baklänges
detta var ej försökandes se bakåt
stanna i bakom
detta skedde i skärpande av stegen
sherpas sherpani
i förvissning av att fram skulle möta mig i glädje
så var barnets visdom
i det barnet trädde in


barnet sitter vid havet träder pärlor på skirtrådars ljus


däri vandrade jag
upplevandes fram belysa min rygg


och jag såg mina fötter bada i jordens inres tusenfärgers sjöar
i färgkällans ur stod jag


och jag andades ut all min kärlek i din hand


såg ditt ansikte
förvånat
upplysas av vingars
mjuka
dunlätta beröring
i natten i din dröm du sökte ej fösa undan denna


jag andades in ljusflodens virvlar
ett frö var jag i denna stad


upplevde skalvingar flyga ut genom slutna ögon
och skalor vandrade tonande
tonande in i vindarnas stigande
spirande
virvlande
min stängel en slags fjäder
ljustråden med solen upp


i en stund tvekade jag då jag nuddade detta motstånd
denna hinna tunn mellan det vilket ej är mellan
*
i gryningsljusögon
silas droppar
soldroppar
ur silverpärlor


fransar är skimrande
penslar
doppade
i källans
ur


luften andas vingar
bin
surrar
glimmande droppar
gula citriner
bärnstenar
honung


skyddande
lindrande
bringande


och björnen lade sig till vila i mossans händer
mossans linneablommor vakade
lindade drömmar uppför berget


björnen såg barnet
pojken
kinders röda bär
läppar viskade blå drömmar


pojken sitter i björkens lundar


stilla
lyssnande


moln sitter vid hans sida


molnet
en skål
en vagn
en krona
blad doftar goda


och hon sade till barnet
se orden stiga ur markerna
vilka är din hud


stig i
vagnen av ljus av värme spunnen
låt oss segla


och pojken seglade i himlars skogar
såg björkarnas hår svepa
hörde
furornas
sånger


hörde furiernas andning
hörde deras stämmor
skära rent


bladen vilka täckte ögon


se i var vi stiger fram
är vi straffdom
är vi
ljusbringare


varför flyr ni det sedda
varför ser ni ej glöden andas i flagorna
bladen


hennes hjärta ber er
stig fram


i gryningen kisade björnen in i gryningssången


du har alltid förstått
och du är i


har du sett vindar smeka trädens hår


har du sett björnens päls
i vindarnas rörelse
i dess gång


har du sett björnen dyka in i vattenblad
sett den skaka pälsen
sett droppar flyga


ljusbringande
helande
skyddande




och björnen vandrade till floden
avklädde sig


och mannen stod i bergets kronhand


kronhjort
dök i sjööga


och fågel i molnens skogar
såg bågen i rörelsen


kanske mannen är pilbåge så kvittrade fågel


såg båge stiga upp


såg berget höljas i cirkel av två
bågars mötande linjer


och sjön höljde mannens ord
och fågel kvittrade i solfågels bröst


det är ju så
andra sida
mellan
denna mellanvägg denna andra sidan har människan själv byggt upp
hur ofta har du ej sett djuret blicka in i intet
vädrande leende
hur ofta har du sett barnet blicka in i detta intet
denna vägg
detta mellan har människan själv satt upp


och björnen ser vindarna rya
rista allt vissnade in i pärlsådda marker
närandes genom renandes
björnen visar dig ett viktigt skede
hur pälsen rör sig
kroppen är vaggande
lugnlunkande
vaggande skepp
och barnet ligger i vaggan
modern sitter vid spisen
eld
nynnar
och björnen
stiger in i sitt ide
nära
mycket nära elden
värmer sig
smälter ljusdansens vår- sommar- höstregn
björnen visar dig
levandebevarandet av ljuset
det ljus du i sommarnakna fötter dansade vävande
björnen sover drömmande med fjärilar myror humlor
alla dansare björnen mötte
varför blir den arg då den väcks för tidigt
den är icke mogen
och vem blir icke ilsken vid för tidig väckan
väckelsesång


denna vägg
detta mellan har ni själva byggt detta för att frånta er det ni egentligen ser
och ni vet i djupet av er själva att profetior går ej att framlägga ty ni förändrar dem ständigt genom just denna vägg och stigarna visar er riv
riv= rörelse i vetande
se genom den
bejaka det du ser i ljuset av ditt själv
allt är levande vatten
förändrar det vattnet
er huvudtanke gör detta – förändrar vattnet
sött salt bräckt är det ej smaken av era tårar
stillastående vatten ruttnar
härsknar gör mjölken smöret då det står för länge i solen
lev med vad härskna är upplev doften tränga in
mjölken smöret är sådden ängen kossan allt
vattnet
förändras ej
i bemärkelsen lämnar ej sitt själv
påverkas kan det göras av det ni däri kastar
hur det än är
så vet detta
vatten renas
vatten kan ej vara stilla
det finner vägen till sitt ursprung
detta helt utan att söka
och björnen stiger ur sitt ide helt utan väckarklocka


se detta mellan
denna vägg


liknar den ej grus dimma i ögonen skaver den ej
liknar den ej ljuspelarna i skogen efter regn
i regnen upphörande
liknar den ej gryningsljuset
skymningsljuset
och det är väl klart mjölken surnar smöret härsknar
solsting kallas det helt visst
är det därigenom förödat
inte alls
det är därför björnen med flera är i sitt ide
adamant
hård är dess stämma hård är dess röst
är icke hård
se ljus
skimrande
stiga ur
adamant
kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven


jorden s inre
hennes hjärta är icke hårt
jordens inre
är icke gungfly
det är hennes vackra skimrande hjärta
hennes hjärta är icke hårt
och det är icke
ditt
hjärta
hjärtbärare
i ljusregnen


och jag frågar
varför söker ni er till profetior
för att säkra er
för att inge er hopp eller tro
för att styrka er
inser ni icke att dessa profetior vilka så ofta är karismatiskt övertygande stoppar er
hindrar er i insikten av att ni ser
tag projektilerna i er hand
se dem i det de är
skänker de verkligen hopp
är dessa icke att likna vid dödsdomar mer än hopp
är dessa icke födelsedagspaket med vackra snören vilka ni i er förtvivlan manar fram
vari är er förtvivlan


och jag frågar
varför söker ni er till profetior
för att säkra er
säkra framstigen
för att inge er hopp eller tro
för att styrka er


inser ni icke att ni därigenom blir osäkrade pistoler vapen
där projektilerna studsar
studsar okontrollerat
våga
se träden
se det du ser
bilder i allt
hologram
det är vackert vara holograf
holografi är en ädel konst
den låser icke fast
är icke svart eller vit
den är
tredimensionell
mångfaldsdimensionell
tunnel av kärlek
detta var isis
visshet


hon såg genom kistan


såg pusslets skönhet


adamant
kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven


jorden s inre
hennes hjärta är icke hårt
jordens inre
är icke gungfly
det är hennes vackra skimrande hjärta
hennes hjärta är icke hårt


och det är icke heller
ditt
hjärta


hjärtbärare
i ljusregnen


och jag frågar
varför söker ni er till profetior


se det hon såg alltid ser
alla mödrars moder fader
hon steg in i grottan
björnen gör det
steg ut
hon kunde
ej överge det hon såg
och hon överger detta aldrig


var
svarsljus i det du en gång bejakade


ditt
liv
*
upplevde kärleksfyllda händer
varsamt giva mig modstyrka
endast
en dust – ja dust är damm men detta dust är stoft av ljus
endast då du är redo


ja, ännu var jag en sömngångare
en sömntuta
och hon förde mig utan att röra
sångerna ljuset värmen steg in i mig


och jag andades ut all min kärlek


och ytan
marken skänkte mig strimma
i det steg jag upp
vek ut hjärtbladen
en ranka fylld av längtan
trodde du rankor kväver
hänger sig på
hänger
h ä n g e r – giva sig hän
trodde du rankor kväver
hänger sig på
utan
är
rankor kväver ej
rankor samspråkar behagligt
upplevde spiralens rörelse stiga upp


ja


klättrade gjorde jag med solen runt kanalen av liv
var detta en blomsterpinne var detta en vandringsstav
slutade den
vart började den slutade den
leendeljus omslöt klättringen
i är existerar ej början och slut
spindelmor väver
pärlbeströdda
drömmars
livsverk
var detta spinalen
spirea
och jag såg ljusfloden
uppfylla hela hennes inre
andades in ljuset och viljan


viljan sjönk in i regnbågsfloden vilken gav mina rötter färg
jag stod i färgkällans ur


och vindarna slumrade i trädens kronor
såg vindar vika undan täcke skaka ur sömnen
sträcka ut sina mantelsånger vida
och silverne klanger uppfyllde trädens klarnade kronor


barnet sitter vid havet träder pärlor på skirtrådars ljus


i detta hörde jag gryningsfågel väcka dagen
och jag lyfte bladet från mina läppar
kolibri kysste hennes fåror rena


och upplevelseregnen vattnade den stormande känslan
lugnade dess irrande stämma
upp lev
stig i dig
lev upp
till ditt djupa
stig upp ur din fingerborg


aldrig mer skall jag stiga ur denna kärleksbädd
så sade bladet jag lyfte från mina läppar
*
och vandrade gjorde jag över stenskodda marker


hästarna satte sig ned
lossade sömmarna
lyfte skorna
av


fotvalv andades friljus


såg bergen sjunka in i hennes bröst
hon tog in dessa med glädje
smekte varje blad
läste varje blad
med hjärtljus


och hennes hjärta är ej hårt


först släppte bergen stenar
rullade nedför sluttningar
stenar rann in i haven


och haven tvagade stenarnas sprickor
såg såren läkas


haven lyfte stenarna
lade vägar skinande rena
mottagande fotvalvens broar


och stenarnas sånger
växte


bergsblad lades till knoppande
ja detta är bergens liv


och ser du de runda stenarna
pistiller pastiller pasteller
blomögon smyckandes vägen till tempeltrappans steg


och ådror rann in i stenblock
marmorskivors solguld
altarer vandrade vida


altaren steg fram och altare är icke för tillbedjan
altare är edra hjärtans bäddar


och hon lade rosen i sammetsbädd
bad fåglar om dun
fyllde var


doftade lavendel däri
rosmarin till dagning


sömmade hölje av sammet djupblå
andades in


i bädden syntes hennes ansikte
och hon lade rosen i sammetsbädd


detta är din ros
så sade hon till den hennes håg rann


och blodet sjöng
stenarnas
ådror


mottog han rosen
det svaret vet jag ej


men


jag hör hennes väna stämma sjunga där i fågelträdet


i tempellunden
i hjärtbladens vingar


hon sjunger kärlekens stämma
sin längtan
sitt hopp
och sina drömstigar


och jag andades ut all min kärlek i din hand


och jag andades ut all min kärlek i din hand
*
och jag såg natten vika ut sina blad
och jag avklädde mig sömnskrudens spetsbårdsdrömmars
mjuka rosengårdar
liljors doft


lade den i ögonhänder insteg i denna öppnade skål
sköljde mitt ansikte klarnat
insteg i kroppens vandring


vandrade fyrtiotvå gånger i cirkelns varv


kröp in i skalet lämnade strand
skred in i havet
upplevde tyngdlösheten fylla mig


kanske
dyker du in i detta hav


och han frågade mig och hon frågade mig
vilken är din vilja
vaka över detta ark
givet av legio
i sjuhundra årsringar såg jag det lysa
ur jordens täckta


färgkällas
ur
*
och jag har frågat dig vilket ditt namn är, du vilken talar till mig i solvinden i månvinden i stjärnregnen
du svara mig
varför är namnet av sådan särart sådan vikt hur skall vi då kunna segla
segla i varandra säger du mig


du frågar mig varför jag önskar eftertraktar denna tvedelan av en denna tvedräkt av endräkt av ettdräkt i det vilket nu är alltid var alltid är att vi såvackert seglar i varandra
*
och jag vandrar i den stora ekskogen
ser ekar
släppa fjolårslöv
vet detta
stenpärlor små växer in i ljus
viker ut bladvingar
ekar blommar


ekollon
skalbaggar virvlar
ur dem stiger
vitblommande rodnad


ja ur ekarnas mantelfamn
stiger körsbärsträd
så vackra skrida de


och jag vandrar i denna stora skog
i ett grenverk synes svartskimrande panther
och jag frågade denna panther
manar du in natten


är du natten i mitt bröst i mina ögon
länge såg panthern in i mig


jag är icke natten


och havet vek upp sina vingar
himlen skimrar i tusenfjädrars skriftpärlande regn
och klipporna reser
vita svanar med utslagna vingar
blomstergirlanger
sprider doft av kaprifolen
jasminen


adamant
hård är dess stämma hård är dess röst


är icke hård


se ljus
skimrande
stiga ur
adamant


kristallstavar
är hängen i trädens kronor
morgonregnens kristalljus
målar dalens upphöjda stigar
pärlsådden gror ur en gång haven
nej


admanten är icke svart är icke vit
så sade jag för att bruka bilden så vanlig skriven livets så kallade motsatta sidor, polariteter
ändock är admanten allt detta båd svart och vit, detta ser jag i det jag skriver admanten läser admant, ser dalmatin – ser svart och vitt lösas upp i färgkällans ur, ser dalmatin vandra och i kärlek vända huvudet ögonen till mig leende så vackert leende i värme
jag genomsyras av denna omstrålning upplever moln, kärleksmoln hölja mig i detta uttryck denna gest
dalmatinens ögon säger mig; du ser och detta gläder mig


ödlan
kopparormen hugger ej av sig svansen – de lägger den mjukt av
katten hunden jagar svansen
biter sig i svansen
visst är det så och dessa gör detta i lekfylld kärlek
ser du ringarna de skapar

den 25 maj 2011

kanske är det så att vi alla bygger upp våra verkligheter
skapar vår egen verklighet


lycka
glädje
skratt
gråt
smärta
förblödande




fjättrad av kätterskor


ja kätterskor kättare brändes på bål och mycket annat fick ni uppleva, ändå steg edra gnistor höga - ja, det är ett vackert ord: kedjor kättingar ringar länkar


vilken betydelse tillskrivs orden
kättare – katharos – ren
kättare – heresi – välja
kätterskor – kätter skor – rena skor
se detta
fjättrad av rena val


och hur kan detta vara en lögn då du egentligen stiger ur dig samt stiger in i ditt hjärta


hur kan det vara en lögn då du ser behovet
och ser att
genom att vara den du är flyr mottagaren
ibland är det av största behov finna de vägar vilka når fram detta för att befrämja helheten, i den totala frigörelsen av det låsta egot, i det att du med djupvilje med kärlek vilket är nyckeln låser upp denna bur, därur andas fridskällan vilken är kärlek, hur kan det vara en lögn i det du ej efterfrågar vinst egen vinning då du ser är, ja – det går att säga – lever varje livsväsen enligt den principen kan de bruka den till vinningssyfte. se då att den handlingen är ett korthus vilket blåser omkull vänder korten till är. ja – visst används dessa då lögner i mängd i parti och mängd och det är svårt finna nålen i en höstack, nålen är i höstacken – denna vackra kompassnål


lögnen
avslöjar sig själv kanske inte nu kanske inte sen – den gör detta


och det är ej lögn att tillåta livsandning för att se det uppenbara upplysas


se alla dessa sanningar
du såg i dagen enorma paraboler – mottagarskärmar, du undrade hur de kunde stå fast upprätta i vinden. den du färdades med sade at de är fästade kättjade med starka kättingar, du yttrade:


fjättrade av kätterskor
åter gör du det uppenbara – du lyfter fram en droppe av guld av regnbågsljus – diamantljus
du visar strålarna vilka strålar
se alla dessa sanningar vilka strålat i världarna – i världsvandringarna – var och en sade sig vara den enda. en del sanningar förbjöds till och med och alla visar de ett: ljus och värme till kärlek, andas ut ditt hjärta i kärlek. de förbjöds ty de m önskade tillbad makten över alla livsväsen, dem såg sig icke vara gudar sade sig se sig vara gudar ljudlöst- de såg sig vara piskan vilken slår de lägres slavarnas ryggar, alla slavar har rest sig, har rest och reser, reser sig


fjättrad av kätterskor


ja kätterskor kättare brändes på bål och mycket annat fick ni uppleva, ändå steg edra gnistor höga - ja, det är ett vackert ord: kedjor kättingar ringar länkar


vilken betydelse tillskrivs orden
kättare – katharos – ren
kättare – heresi – välja
kätterskor – kätter skor – rena skor
se detta
fjättrad av rena val


så är det
och visst är det vackert då orden stiger ur markerna
till och med ur paraboler


och hur kan detta vara en lögn då du egentligen stiger ur dig samt stiger in i ditt hjärta


hur kan det vara en lögn då du ser behovet
och ser att
genom att vara den du är flyr mottagaren


ja kanske är det så att vi alla skapar vår egen verklighet


och jag frågar
hur kan det komma sig att ordet förvänta andas
vänta för
vänta n leder dig
för vänta
väntar före
fagraste önskan rör vänligen äntligen nära timande andning
ja
jag vet ej


hur kan det komma sig att jag ej är tillåten tala lögn
uttala lögner
ej dölja
bara
vara öppen
därmed totalt ohöljd
hur kan det komma sig
att jag ej skall fara med lögn
resa med lögn


och kan ni säga mig vad lögn är och vad icke lögn är om det är så att vi alla skapar vår verklighet
ja kan ni säga mig vad lögn är och vad lögn icke är
kan ni säga mig vad lögn är
och
vad verklighet är
alla verkar ha olika verkligheter
är verkligeheten anpassningsbar liksom sanningen
det vilket gjorde att kraftordet sannhet steg in i mitt vara
säger ni mig nu att sanningen är anpassningsbar


tala till mig jag förgås
vi säger dig att lögnen vilket vi skall tala ytterligare om samt sanningen är anpassningsbar
åter ber vi dig se pusslet däri sanningen faller in i bildens helhet är den ej en lögn, där du tar hammaren eller ett slippapper för att anpassa sanningen - ja då är den av helt annat slag, i den bilden kan du även se lögnen samt ickelögnen


jag frågar ytterligare
ni säger det finns ej yttre finns ej inre
allt är böljande
vävande
invävande rörelser


denna så vackra bild av himmelsmanetens kjolar av havsmanetens kjolar
huru dessa böljar in i varandra, händers givande samt tagande, omslutande samt öppnande
vackra konvulsioner mjuka böljande
i denna stund ser jag tvenne lotusblommor
ser kronbladen omfamna varandra
omslutande samt öppnande
och jag ser trådarna
bränntrådarna
vilka jag ej ser brännas
jag ser dessa trådar flätas in i varandra


alla
bygger
sina verkligheter


är dessa verkligheter avbilder av en verklighet
alla bygger sin verklighet är dessa avbilder eller är dessa av bilder givna är dessa bilder av det givna
och är detta skeende förväntan


det är lätt bygga upp en identitet
det är svårare se den falla
det är lätt bygga upp en identitet
skräckfyllt då golvet dras undan då marken rämnar
det är lätt bygga upp en identitet en slags mur emot världen
emot
emot livet
emot livet självt


ja – denna identitet kan jag se vara motståndare, strid emot – emot – sitt själv


och jag frågar då är icke denna uppbyggda verklighet en lögn
en enaktare
ett skådespel


det är icke lögn bygga upp en verklighet så länge du vet dess syfte så länge du vet när du skall stiga in och ur denna – så länge du vet dess syfte, så länge du inser att denna uppbyggda verklighet är ett redskap just i den stunden, detta är ej heller lögn det är att anpassa sig in i stämmande möte, till viss del är detta bilden av ditt älskade ord; objektiv kärlekskraft, det är även bilden av terapeutens, av förmedlarens roll
det är egentligen att ikläda sig en skrud för att ej skrämma detta för att ett närmande skall kunna ske; det är ej en lögn ej ett spel så länge du ej gör detta för att skada vare sig ditt själv – upprepa i processen: var ditt själv – alltså det är ej en lögn ej ett spel så länge du ej gör detta för att skada för presterande av egen resultatvinst – ja, vinst kan ses ur många perspektiv liksom alla ord i denna skrift – vi upprepar; det är ej en lögn ej ett spel så länge du gör detta för att uppnå ett möte eller mer nå fram, så länge du stiger ur denna uppbyggda verklighet.
läkaren vilken opererat står ej kvar med händerna i den opererades kropp, psykologen tar ej med sig hem, läraren – de stiger ur denna uppbyggda verklighet vilken de steg in i till eller för uppbyggande verksamhet.
skådespelaren – ja, det var ursprungets teater, steg in i rollen för att visa, framföra ett budskap en verklighet. detta är det du alltid sagt i pedagogiska sammanhang: en pedagog bör besitta bör skola sig till att inneha alla temperament, detta för att möta barnen i allt det barnen är
detta är att stiga ur den präglade bilden – sig själv – samt genom din rörelse framföra det vilket har behov av att stiga fram


nej – det är ej en lögn så länge du vet att du stiger in i detta tillstånd för att klargöra en verklighet och kanske är det så att vi bygger upp vår verklighet våra verkligheter
bygga upp är helande
är läkande
uppbyggande
är ett skeende vilket skänker näring


och kanske är det så att vi bygger upp våra verkligheter
kanske är dettta vår urdröm
den dröm vi skapade
den dröm vi skrev
innan
innan vi trädde in
innan vi här trädde in
kanske är detta vårt vackra radband
vår frälsarkrans
vårt fröband
och kanske är det just denna uppbyggda verklighet vilken skänker oss förväntan
för vän ta
vilket till visst mått är vårt hopp


däri är det du i morgonregnen ställer dig i floden
däri är det du i kvällsregnen ställer dig i floden och vaskar
vaskandes guldkorn
de vilka möter dina ögon i ljus
är dig
hemmahörandes


var barnets förväntan
den förväntan är ren visshet
därfär är det barnet stampar med foten i golvet
därför plogar fåglarna himlen
därför plogar skeppen havet
därför
därför
därf ör de seglar framåt
förväntar sig framförsikt


kanske var det detta den såg vilken uppfann vindrutetorkarna


kardinalssynderna


kardinalens dräkt är röd
han byggde arken för det att syndafloden växte
varför växte denna flod


de gjorde motstånd


se det den så kallade synden är samt förädla dess stam dess åder
*
däri är det du i morgonregnen ställer dig i floden
däri är det du i kvällsregnen ställer dig i floden och vaskar
vaskandes guldkorn
de vilka möter dina ögon i ljus
är dig
hemmahörandes




och han sade mig


se vallaremannen
se huru fåren flyter nedför sluttningen
vita vågor i grästes höga
han följer dem med mjuka steg
se vallaremannen sitta lutad till olivträds stam
hör olivträdet spela luta


se honom räkna vita molnen fara
hör honom spela den täljda flöjten


täljstenen gav honom bladet


hör honom spela den täljda flöjten
av körsbärsträdsgåva


se honom dricka vingårdens gåva


droppe av sol


inandas hans lugn
vilket sköljer flockens oro


i hans händer


och hennes skrud är böljande segel
grönskande i livens hav


skimrande av
hans
fingerljusa


kyss


*


faktiskt såg jag det jag trodde var en gnista
visst såg jag himlarna upplysas


det var i den stunden jag insåg detta är en eldfågel


*
jag håller min sannhets fågel i handen
min enda önskan är dess sång

och mina ögon
förblöder

den 24 maj 2011

förverkat
dina steg är ej förverkade


de är förvärkade


förvärkar
förvärkta leder


jag sluter mina händer låter dem falla
löv utan text
utan
hud


skira
spindeltrådstunna
linjer är det enda vilket håller samman
askbårder
jag såg elden falna
kupade händer om detta för att de ej skulle blåsa ut dem, lindade askbårder runt. Det såg väl närmast ut att vara en labyrint eller kanske mer en spiral, mer två halvor i en bildade cirkel. Så gjorde jag och askan höll varsamt glöden i sina händer, hindrade den att i förtvivlan rusa. Därvid satte jag mig mindes varje lågas rörelse och detta fyllde mig med stilla glädje, så många gånger har jag lyft stenar, sett dem i begrundansljus samt lagt dem in i elden detta för att skänka dem värme för att omhölja dem med ljus och jag har sett dessa stenar först knipa bladen samman för att då de upplevde inremognad vika ut bladen, ja – jag såg dem stiga upp ur elden dessa vackra lågor. Nej – benämn dem icke komna ur helveteselden, denna eld är livets ursprung, sprungen ur kolets händer hennes inre öga svart sammetspupill röd andas denna eld och du vet att denna eld icke är det människan benämner eld, denna värme är icke den värme vilken alstras i radiatorer element, jo detta är eldens element och den har en världsgrundande urkälla, hjärtats glöd kallas den visst, helt visst och det vackra är att denna glöd andas i hjärtats sjö, är icke det förunderligt så säg. Glöd i en sjö- då minns du med ens kärlekens ord ur rot ur stam ur krona till doft, doftregnen andas, hur kärleken låt oss säga har förädlats
i det att jag lade händerna helt stilla behärskade känslan av att rycka upp dem ur elden hände det sig att linjerna att huden upplöstes, förenades med askan och du vet att aska är ett av det renast, du har skrivit björkens sånger och björkaska är reningsmedel bland annat. Det vilket återstod var dessa spindelvävstunna trådar, ja – du kan se detta i höstens andning eller mer i våren då snön smälter då fjolårslöv åter visar sig, då kan du se dessa löv, de är spindelnät och de är avskalade hud, de är däri sensibla fragila taktilberöringssinnen, och det är verkligen att helt oskyddad uppleva allts rörelse. Och jag frågar mig vari jag skall vandra så oskyddad och jag vet att jag är skyddad i den stund jag andas denna fråga, det är dock så svårt inse detta ty det mänskliga vardagliga är så tyngande svårförståbart. Och jag vet att jag ej är ensam ändå är jag så ensam så blottad och nattvindan frågade; vem vill tala om is, det enda jag vet är att jag måste ha is i magen och åter ser jag snön och det så kallat avskalade lövet och inser med ens att snön är varm, vi upplever kyla, isande kyla men det denna kyla gör är att höja vår värme, höja vår värme i insiktsljus klarhet, detta är elden och hur skall så vackra kristaller vilja kyla oss. Ja – för en stund i en tiondels sekund kanske frysa oss till isskulpturer detta för att vi skall erhålla balans. Och hon frågade mig var är vägen och jag svarade henne dit ditt hjärta leder dig.
Ja – jag såg stenar vika ut bladen. Jag såg dem stiga icke rusande icke hastande sakta likt stigande dammkorn du vet dessa glittrande partiklar, jag såg dem stiga i ultrarapidisk sång och detta är så vackert uppleva. Och i kvällen såg jag molnen samlas blommor trädkronor mjuka, molnen skapade mjuka bergsformationer och jag såg pelarljusen röra vid marken och min vilja var i denna stund kliva ur samt kliva i, vandra uppför dessa ljusregn, släppa mina steg mina händer fria, jag stannade i det jag var satt kvar i bilen och åter sitter jag här i skriftan. Och jag vet att dessa pelarljus är mer än molekyl atom partiklar i hemisfärers eller atmosfärers begreppsbildningar. I och för sig är ju det vackra namn dessa sfärer, sfäriska danser. Ett av dessa pelarljus strålade starkare ja var mer en förkroppsligad pelare vit, sakta andades vindarna, inte sakta, jag visste trots att jag satt i bilen med min syster min andliga syster på väg hemåt att vindarna inte alls var saktmodiga det var lätt att skönja i mötet med markerna med träden. Det frapperande är vid åskådandet av gräset att det ger intryck av stilla, så är det även med lövverken, de stora orkestraliska symfoniernas verk, de ger intryck av stilla kanske detta är beroende av att de genom vindarnas frigörelse förenas blir ett, och åter ser jag molnen sakta segla.
Och jag frågar mig – har jag förverkat mina steg, är det därför allt detta sker, är det därför jag vandrar dessa otända nätter är det därför smärtregnen sköljer genom mig, är det vindarna är det ja, vad är det. Det enda jag kan uppleva är att jag är mer blottad än någonsin.
Och de svarar mig att mina steg ej är förverkade
De säger dem vara förvärkade
förverkat
dina steg är ej förverkade


de är förvärkade


förvärkar
förvärkta leder


och detta kan jag se, jag ser moderns havande kropp, ser tyngden och jag minns hur sårbar jag var och samtidigt hur väl jag mådde av att vara detta barnhölje, min mage huden var höljande vingar om barnet i min kvinnogrotta och jag vet att väggarna skimrade röda i denna eldgrotta
och jag kan i skrivandet uppleva förvärkarna och vet att detta är låt oss säga lärostigens riken, jag vet att förvärkarna leder till födelse, dessa värkar går ej att hindra ej att påskynda, ja – jag vet att de har uppfunnit medikamenter vilka kan detta och jag vet att det går att tillgripa kejsarsnitt, det är ej det jag skriver om, jag skriver förvärkarnas innebörd och i ljuset av detta kan jag se vari deras ord är. jag kan även medicinskt se innebörden av förvärkta leder, snedställda leder och jag vet att detta är uppkommet av eller genom en minskning av brosk samt en förhöjning av ledvätska, inflammatoriska processer, det är icke detta jag skriver här, se stelnade leder vägleder, stelnad rörelse, se förvärkta leder, vägen hjärtvägen är ej sedd på grund av obalans på grund av tillkortakommanden. Dessa tillkortakommanden är ej beroende av din oförmåga snarare av din överförmåga – vila stilla i din källa. En led vilken halkat ur är stukad eller bruten, den helas. Förvärkta leder i denna bild går att andas in i läge,
så dina steg är ej förverkade,
dessa är verkande för
och därigenom i förvärkar


och jag frågar hur länge detta skall pågå
och de ger mig ännu en bild


sätt dig här vid elden
lämna kroppen här
elden vakar vid den
över den
kom
vi vandrar


och vi vandrar över ängen genom ängen
vi vandrar över skogar
dalar
sjöar hav
vi står vid vidsträckta marker
röda sandstensklippor reser sig
grand canyon – nej jag har ej varit där
vi vandrar
möter skogar
djur
och stannar vid floden
kom ställ dig i floden


står i floden med kjolar uppknutna
vattnet porlar
fyller mig
i mina händer håller jag vaskpanna
jag vaskar guld
du frågade hur länge detta skall pågå


du står i floden
du vaskar
guld


det går ej att taga ett timglas i din hand
vem styr över sanden
vem styr över
knyt upp glasets
midja
giv sanden
fri
timglaset är en korsett
en snörkorsett vilken kväver det vilket tid är
tillit i drömstigande
tima i divination
till intighets dagning


och dahlia blommar i dalen
och humlor
brummar


björnen stiger ur ide


yrvaken
gnuggar han sömngrus ur ögon


fjäril nuddar vid hans nos


honungsbi
stiger ur hans skrud


skänker ljushelande värme
*
(asken)
jag sluter mina händer låter dem falla
löv utan text
utan
hud


skira
spindeltrådstunna
linjer är det enda vilket håller samman
askbårder


ask


han gavs elfenben av de stora vandrarna
han gavs silverblad av silverfrumoder
han täljde henne smyckeskrin
vita rosors
doft


han såg ej att hon mottog asken
buren av mjuka molnseglare
sammetsblad djupvioletta


hon lägger däri
de vackraste
orden


de


höljer hennes livslåga


ask
aska


så vacker var hennes dans
nätters vakan


en låga
sirligrörlig


ser sig i nattfönsters söderöga


hon ler
så är det
förförisk
i osedd


eld lägger sig kanske till slut stilla
kanske är det bäst så


glöden falnar
är det din vilja


vägen
han ser den öppnas
bak väggen
ser
nyckel
stigen


länge begrundan lever
till slut rör hon om askan
väcker glöden


askbårder
samman håller vilket enda är linjer
spindeltrådstunna
skira


hud
utan
text utan löv
jag öppnar mina händer låter dem stiga


regn vattnar ask


jag lyfter lock av ask
ber orden
flyga
fria


till
*


(från avlägset)


från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå


än då


klara
klar ah
toner


hon sluter ögon
*


och tanken är en ilande
en lie vilken skär
vilken
bär vinande trasande
mantlar
smällande på fingrar


är du läraren med linjalen vilken slår
slår barnet på fingrarna


det är jag ej jag är en främling
du skänker mig ej din hand
eggen min ser mest ut
är en mun där tänder fallit ut
ser mest ut att
vara


hackrader
biter ojämnt
ack ja
och ryggen
och ryggen
så böjd
och handtaget
handfästet
vittrar snart


tror du jag skall skära dig
skära din hand
tror du jag är okuvlig
ryslig ohygglig
sa tanken och lade huvudet på sned
över axeln
till skuldran


i den stunden omfattades tanken av handen
andades ut andades in doftregnen
äntligen hemma
se huru vackert hjärtsjö
skimrar
*
från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå


än då


klara
klar ah
toner


hon sluter ögon


björkens näver lindar
lindar tonandefrö


i ängderna stå en björk


håret


håret det vackra smaragdregnett
böljar pärlbestrött i morgonvinden
kammar hår med solfingrar


och molnen
molnen omfattar björkens ögon


ser


en kvinna ligga på knä
kyssandes marken med sina händer


det finns de vilka ser
hennes tårar
vilka lägger tårarna i blad


det finns de vilka
solstänker
hennes rygg


det finns de vilka
stärkande stryker hennes
ömmande skrud


björk rör vid luftsträngars sägenharpa
vila vackra kvinnovandrerska
det finns det du ej längre
vågar inse


sov i
smaragdregnsklanger


och björken visar


fjärilsvinge lyfter näverlur in i molnsnäcka


han ilar skyndande
ser sin egen gryning för öga
är nära att snubbla
ett av alla träd håller honom
till räckandes för att han skall se luren


från avlägset


från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
röster


från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå


än då


klara
klar ah
toner


hon sluter ögon


lyfter händer
lägger handvingar över öron
björken viskar
nu är du en fågel med vingar slutna
jag är en tidsspillra
i någonmansland
jag inväntar ingenmansland
inte ett finger rör jag


björken ber vinden in i salen
kan du förklara mig
detta


undrande ser vinden henne
lyfter händer in i sina
ser henne djupt i
ögon


ingen


ja – ingen är den vilken är
ingen – i nära gärning en nära
den vilken är ingen vilken är allt den vilken
avkläder sig rustningens skrammel


vinden stryker hennes rygg
haven sköljer björkens rötter
sjöar andas in
stiger


björken rister håret
det vackra smaragdregnett
pärlor fuktar hennes hud


björk rör vid luftsträngars sägenharpa
vila vackra kvinnovandrerska
det finns det du ej längre
vågar inse


sov i
smaragdregnsklanger


det seglar en näverlur i molnsnäcka
*


kvällsfågel lyfter dag in i aftonvingar
det sover en kvinnovandrerska
höljd i björkens
bäckar
*


nattvinda snurrar leende
vem vill väl tala om is i dessa dagar
och ändå är gryningsdimman så vacker


ändå är dimmans slöjor så vackra


varför anar du dina stegs längtan till lätthet


dimmans
slöjor


så vackra är kristallfolken


se
huru
slöjor
smeker
tjärnens
yta


huru lommen andas i
trollflöjts stämda
naturskala
övertoner
disharmoni
dis
harmoni


vad annat är dimma
dina sinnen skärpas
äro stämda


harmoni andas i dig
tyst
tysthängen
tindrar


toner svävar
samlas där i gläntan


toner sitta i ring runt tjärnöga


vad sjunger du vackra
vad sjunger de vackra däri


deras fötter rör vid ytan
så vackert rör de sig till tonerna


och elden brinner i cirkels mitt
trummorna ljuder
kvinnorna rör sig i mitten
männen rör sig runt om


toner sträcker bjudande in hand till
danserskor lägger hand däri


se händer omfamna varandra
de hålla ljusboll
kristalljus
inom
ljus
allvärldars
silas genom
fingrars
sensibelandning


så nära
så hjärtnära rör de vid varandra
danserskor sitta i ring runt tjärnöga
toner förenas i mitten




upp stiger dimma


björkar
vitsvarta
svartvita
leoparder


svart puma skimrandenatt omser


glimmande bärnstensögon


stam invid stam i ring runt tjärnöga
rotfingrar flätas i varandra varande


grönskimrande kupol
susar pärlandehjärtblad
tjärnöga öppnas




därur ser han hennes ansiktsljus


hon bär halsband pärlor trädda
i smal länk
av safirer blå röda rubiner smaragder gröna
spela mig dina toner hon ber
visa mig ditt
är


grässtrå lägger han mellan tummar
kupar händer


näverlur ljuder
nattvinda snurrar leende
ja – vem vill tala isens språk
*


det sover en kvinnovandrerska
höljd i björkens
bäckar


i ängderna stå en björk


håret


håret det vackra smaragdregnett
böljar pärlbestrött i morgonvinden
kammar hår med solfingrar


och molnen
molnen omfattar björkens ögon
bäddar kvinnans ansikte in i dröm


från avlägset vinden för det
nära höres dämpade
ändå


än då


klara
klar ah
toner

den 23 maj 2011

berusa dig människa
med stillheten


så länge har jag
förnekat
det är ej förneka du gjort
det är försaka


jag säger;
så länge har jag förnekat mig liv
att jag
glömt
bejakelsen
av mig


jag kan se att självförnekelse ej är att samskrivas med förnekelse
självförnekelse är att taga stormvågen i hand


vindar böjer träd


gör de
varför skriver du de


gör
vi
detta


kan ske dansar vindar träd
piruetter
menuetter


ja
vem vet


kan ske
bygger de kojor
grönhandskojors
mjuka susandebäddar


kan ske skapar de grönskimmermoln


ja
vem
vet


hand vackra hand
du är snäckan i haven
pärlemorblad lindar
rullar sig
samman
spiral
livets spiral
lämnar en springa in
du ser mörker
jag ser ut i ljus


snäcköga silar ljus i vattenslöjor
*
berusa dig kvinna
berusa dig


med stillhetens
behag


däri stiger
sker


rörelsen


vandra in i grönskimmerkoja


däri kan du uppleva
i din ensligensamhet
handen
röra vid din kind
ögonvingar
omslutande
omse
dig


däri
är du rörd av


rörd
av
berörd


*
ja jag glömde för en stund
lät dig stiga in
jag glömde
glömde


levde med orden
hur kan de bli


glömde
hur ont det gör
att släppa


och se molnen
ickemolnens
sakta
segklister


blickar ut
böneställningsögon


det enda jag ser är
molnen
ickemolnens
sakta
segklister


hur dem flyter in
*
berusa dig kvinna
i stillheten


hand vackra hand
du är
snäckan


snäcka i hav


i havet vaggas du
strömmar
underströmmar
överströmmar
ljuder
ljuder genom dig


berusa dig


hon lyfter snäcka till öra
lyssnar in


hon hör


han står vid stranden
vid strandberget
lyfter snäcka
omfattar med läppar
andas ut toner når fram
toner lägger sig
stilla i
hennes hand


berusa dig
kvinna
i
stilla


och jag kan se varur denna förnekelse har stigit, varur denna självförnekelse är
hur skulle jag kunna bejaka
veta vad bejakelse av mig är
av
mig
är
då dem vilka skulle bejaka mig
förnekade mig


såg icke mitt ansikte såg icke – mitt – ansikte
jämförde mig med den dotter vilken var deras förstfödda
den dotter vilken tog farväl i den trenne årsringen
hur skulle jag
hur skulle jag kunna veta vad bejakelse av mig är då jag var tvungen söka fylla hennes steg vilka ej var hos dem


arma barn - du min syster
du min syster
du min älskade syster fick bära dems vrede
vilken av dem kallades förtvivlan
jag skriver vrede – dems vrede för att du lämnade dem för att du svek dem
och jag fick vara den du aldrig blev för dem
jag fick ta emot slagen de slungade egentligen emot dig för att du lämnade
samt för att jag ej var du


så klart ser jag
skeendet
är det en efterkonstruktion
nej tyvärr inte


arma barn
du min syster
fick bära dems vrede
vilken kallade förtvivlan och jag fick vara den du aldrig blev för dem
och jag kunde aldrig uppfylla deras tomrum efter dig
kanske var det därför han trängde in i mig
missbrukade mig
för att han trodde du skulle återfödas
för att han då trodde allt skulle återgå till – ja, vad
kanske var det därför hon slog mig på alla upptänkliga vis
kanske trodde hon att om hon slog mig skulle jag ömsa skinn
och jag kunde aldrig uppfylla deras tomrum efter dig
ty dem
dem förmådde ej förlåta dig


arma barn


dem förmådde ej förlåta dig för att du lämnade/dog


och mig förmådde de ej förlåta för att jag ej fyllde dina steg


hur skulle jag kunna fylla dina steg
du slöt stegen i din hand
du lindade rosenbård runt deras liv
dem förmådde ej se detta
att du lindade rosenbård runt deras liv
mer än så
”mer än så” var icke ditt val – din livsvandring hos dem denna gång


ack syster
älskade syster
jag hoppas din börda nu är lyft i din fortsatta dröm


dröm
drömstig


en stig kan vara den du vandrar
det jag ser är en stigande rörelse
så jag skriver drömstig
dröm stig – stig in i din dröm eller snarare stig med din dröm


självförnekelse är ej att likna vid förnekelse
är ej att likna vid försaka
och ej heller med förvanska


kan du se droppen


se in i droppen
kan du höra droppen
kan du
höra
droppen tala


det kan du idet att du öppnar
öppnar dig
dig inför droppen
i det du knäpper upp knapparna


sakta med tungsläpande fingrar
med armar fyllda av bly
lyfter hon fingrar
darrande
blad
till bröstet
knäpper upp knapp efter knapp
sternumknappar


i det att du knäpper upp knapparna vilka håller samman ditt bröst
sternumknapparna


kan du se
kan du höra
droppen


det kan du i det att du omfamnar droppen
droppen är i dig
och du är i droppen
därigenom är edra röster förenade
i den stunden oskiljbara
bara
oskiljnakna
oskiljaktiga


ja
där är mängder av mittlinjer i kroppen
de största i detta område
i det landskapet bröstregionen
är sternum är ryggraden
båda dessa är kanaler
en slags floder
och båda dessa är märgbärare


märgen är förkroppsligat vatten
kroppen längtar till ande
ande till kropp


detta är det besinnade sinnet
det besinnade sinnet r
kristallstavar
mottagarsignaler
dropphörare


i nattbädd ligga sömnblad
själen
vandrar
regnstigar


det är skönt ända ansikte in i regn


vid steg
faller ligger
regnblad


regnträd gav mig


andas in dig själv
säger mig bladet


droppe vilar i regnblad


seglar in i
in i
din
hand


kysser ditt öga ljust


och jag har talat till dig om ljusfolken
om ljusbarnen
de lever starkast i gryningsljuset
i regnen
i haven
de flyr skenvärldarna ty dessa ger smärta
nålstick hullingtaggstick
nej – de flyr icke undan
de skuggar ögonen söker sova undan sticken
söker lindra stormarna vilka ständigt sköljer genom


de bär regnbågsfärger i sina stigar i sina händer
de bär kristallsångerna
de bär natthimlens stjärnbilder


viskar dig
vandra
in dig gå


indigo
andas till vitt


dessa har absolut gehör
och de är
är


ljusfolken
ljusbarnen
strömmar in
regn
vattenfall
stjärnströmmar
ljusströmmar
pelarljus


de bär kristallstavar
vandringsstavar
mercurial
merkuriusstavar i vänster hand


de pekar dig
hjärtats stämsång
väg


in dig o


vilket är att gå in
vilket är att vidgas


bli
ett
med
allt


bli in och utanför


däri håller du sinnena, de tolv rosorna i din hand
besinningsfull är du och ser varje blad i detta tillstånd
däri är du helt sinne


mång – sensibel klangvärld


i detta tillstånd skär skenvärlden i ögondjupens brunnsådror


själen längtar till ande
anden till själ
däri är kroppen ande är kroppen själ
är kroppen allvärld


sinnena


se allt runt dig
löv blommor
rörelsen
upplev detta
det
är
allt


allt det du höll i din hand


låt oss säga att det är att
släppa ut alla växter ur jordfäste
alla djur ur djurpark
alla element ur dessas fäste


det sker ibland
i din obalans


då
ser du ej klart


så bjuder du dem in i hand och ser


du ber
manar
sinnena in




själen längtar väl egentligen inte till en kropp
kroppen – kan - hindra själen, den rörelse själen ständigt vill leva i
kroppen blir ett pedagogiskt instrument - kan bli -
kroppen blir det pedagogen är – kan vara – objektiv kärleksseende kraft
i omvandlandet av vill till vilja
själen längtar till ande längtar till ande där den var fri


och för denne är
det övernaturliga det översinnliga en naturlig del
inte en verklighet vilken ligger över denne
det är rörelsen i att sluta och öppna handen


så du ser – den slutna handens nejrörelse är positiv


är
besinna dig


är
finna balans på svajlinan


det är att se din skugga ge dig ett rep sägandes;
lägg detta över takbjälken
lägg snaran runt halsen


du frågar skuggan;
skall jag


skuggan svarar
ja – om du ej har vilja giva mig det jag önskar, vetandeönskar


observera att detta är en symbolisk bild av ett naturligt skeende


vad kan jag ge dig


det vet du


i den stunden ser du repet och antänder låt oss säga skattkartan


hägringsdelen tar ett steg fram och söker släcka varvid du
lugnt
säger;
jag har memorerat varje detalj


och det har du – av ditt liv
då du insteg i ditt liv i ditt hjärta


varför denna hägningsbild


då du ej är i balans är upplevelsen av att du står på en ranglig pall eller att golvet stödet försvinner under dig, du hänger i en lina och blir ofrånkomligen strypt


se nu en annan bild
se snaran
den är en ögla vilken läggs om halsen, du kan inte tala med den runt halsen
du kan ej uttrycka dig ty du är avsnörd


du kan nu se dig blåsa såpbubblor
denna gång brister de
varför;
av den enkla anledning att de inte är förbundna med din skattkarta


så ser du repet,
rep är tvinnade och liknar mycket väl navelsträngen, livlinan


till viss del kan vi säga att den är skaftet till öglan och skaftet håller du ju i din hand.


se allt runt dig
löv blommor
rörelsen
upplev detta
det
är
allt


allt det du höll i din hand
låt oss säga att det är att släppa ut alla växter ur jordfäste
alla djur ur djurpark
alla element ur dessas fäste


det sker ibland
i din obalans


då
ser du ej klart
så bjuder du dem in i hand och ser
du ber
manar
sinnena in


själen längtar väl egentligen inte till en kropp
kroppen kan hindra själen, den rörelse själen ständigt vill leva i
kroppen blir ett pedagogiskt instrument, kan bli
kroppen blir det pedagogen är – kan vara – objektiv kärleksseende kraft
i omvandlandet av vill till vilja
själen längtar till ande längtar till ande där den var fri


och för denne är det övernaturliga det översinnliga en naturlig del, inte en verklighet vilken ligger över denne, det är rörelsen i att sluta och öppna handen, så du ser – den slutna handens nejrörelse är positiv
är
besinna dig
är
finna balans på svajlinan


*
(kan du se droppen)
kan du se
droppen


se in i droppen


kan du höra
droppen


kan du


höra


droppen tala




det kan du idet att du öppnar
öppnar dig


dig inför droppen


i det du knäpper upp knapparna


sakta med tungsläpande fingrar
med armar fyllda av bly
lyfter hon fingrar
darrande
blad
till bröstet
knäpper upp knapp efter knapp


sternumknappar
är det en harmonika du håller i din händer




och droppe omfamnar dig


kan du se
kan du höra
droppen


det kan du i det att du
omfamnar
droppen


droppen är i dig
du är i droppen


förenade
röster


stämma
spinner
gyllenguldträds
silverblad


rosenbård andas runt hennes
blådrömmande
kjortelfåll




röster
förenade


i den stunden oskiljbara


bara


oskiljnakna
oskiljaktiga
*
berusa dig
berusa dig


med stillhetens
behag


däri stiger
lyfter
sker


rörelsen


vandra in i grönskimmerkoja


däri kan du uppleva
i din ensligensamhet
handen
röra vid din kind
ögonvingar
omslutande
omse
dig


däri
är du rörd av


rörd
av
berörd


*
ja jag glömde för en stund
lät dig stiga in
jag glömde
glömde


levde med orden
hur kan de bli


glömde
hur ont det gör
att släppa


och se molnen
ickemolnens
sakta
segklister


blickar ut
böneställningsögon


det enda jag ser är
molnen
ickemolnens
sakta
segklister


hur de flyter in
*


är det
en harmonika du håller i dina händer
hör du piporna skria ostämda
i orgelns rör
kotor
hör du flöjten skria
besinningslöst
hör du skenande toner
kan du se
kan du höra
droppen


det kan du i det att du
omfamnar
droppen


droppen är i dig
du är i droppen


förenade
röster


stämma
spinner
gyllenguldträds
silverblad


rosenbård andas runt hennes
blådrömmande
kjortelfåll




röster
förenade


i den stunden oskiljbara


och droppen omfamnar dig


ja


där är mängder av mittlinjer i kroppen
de största i detta område
i det landskapet
bröstregionen
är sternum
är ryggraden


kanaler
en slags floder
märgbärare


förkroppsligat
vatten


det besinnade sinnet
kristallstavar


mottagarsignaler


dropphörare
*
i nattbädd ligga sömnblad
själen
vandrar
regnstigar


det är skönt ända ansikte in i regn


vid steg
faller ligger
regnblad


regnträd gav mig


andas in dig själv
säger mig bladet


droppe vilar i regnblad


seglar in i
in i
din
hand


kysser ditt öga ljust
*
berusa dig kvinna
i stillheten


hand vackra hand
du är
snäckan


snäcka i hav


i havet vaggas du
strömmar
underströmmar
överströmmar
ljuder
ljuder genom dig


berusa dig


hon lyfter snäcka till öra
lyssnar in


hon hör


han står vid stranden
vid strandberget
lyfter snäcka
omfattar med läppar
andas ut toner når fram
toner lägger sig
stilla i
hennes hand


berusa dig
kvinna
i
stilla
*
vindar böjer träd


gör de
varför skriver du de


gör
vi
detta


kan ske dansar vindar träd
piruetter
menuetter


ja
vem vet


kan ske
bygger de kojor
grönhandskojors
mjuka susandebäddar


kan ske skapar de grönskimmermoln


ja
vem
vet


hand vackra hand
du är snäckan i haven
pärlemorblad lindar
rullar sig
samman
spiral
livets spiral
lämnar en springa in
du ser mörker
jag ser ut i ljus


snäcköga silar ljus i vattenslöjor
*
i trädkrona skymtar en kvinna
hon ber molnen
skänk mig
ett
solblad


solfågel
lade blad
vid rötter


kvinna
lyfte lock av ebenholtsask
pudrade
ord
till


solfågel
bär solblad
till


dig


vackre


kan


du


se


droppen