den 30 november 2011

tillitsförtroende är ett vackert ord


de vilka glömts är ej synliga


de vilka ryggar vänts till
syns inte mer


när vi
glöms


syns vi
till slut
ej


det förtäljer oss vissnadeblommor


det finns berättelser
röster vilka stigit ur vingar
slutna om kroppar
frysande kroppar
utarmade kroppar
röster av barn vilka endast gavs föda, gavs klädbyten helt förutan mjuka händer
gavs livets nödtorft helt utan känsla
till och med iskall, iskyla vore bättre än detta ejbryende
dessa barn växte upp i ett ja – vakuum – i en total oempatisk verklighet
de gavs ej vaggande sånger
de gavs ej vaggande berörelse
ej välkomnandegester snarare besvärliggester


apatiska blickar de ut, utan att egentligen se ty det gör för ont att se livet
gör ont att se människor skratta
möta varandra


det finns berättelser
röster vilka stigit ur vingar slutna om kroppar
frysande kroppar
utarmade kroppar


röster av växter vilka kanske gavs föda, växterna stod där i fönstret i krukan vid trappan
i trädgården i ängen i skogen
ögon såg dem ej
ej på riktigt


vi kan säga att dessa barn, dessa växter, dessa liv var förbisedda
hur tror ni att de överlevde
hur


genom alla tankar vilka sprang förbi, var det genom de tankarna de överlevde
tankar vilka sprang förbi


det finns berättelser
röster vilka stigit ur vingar slutna om kroppar
frysande kroppar
utarmade kroppar
röster av gamla vilka endast gavs föda, omvårdnad kallas det visst
besparingar


rösterna förtäljer
ett sakta
sakta
sinande


valde de detta
valde rösterna detta
tänkte de detta till sig
eller var det de tankar vilka sprang förbi
tankar de ej hann stoppa till möte
eller ej orkade be stanna
komma


tänkte de detta till sig
var det därigenom de överlevde
de tänkte detta till sig själv


liv består till en stor procent av vatten
hur ser den törstandes
uttorkandes tillvaro ut


det finns berättelser
ur öde gårdar
öde trädgårdar
här i mening av övergivna
glömda
dessa gårdar
trädgårdar har legat där under allt annat
ofta bråte
täckta av bråte


så en dag rörs de av en hand
en fot
en rörelse
sakta stiger de upp
sträcker sig helt utan brådska
tilliten är inte helt reparabel med ens
de sträcker sig
gäspar andas in luftdraget
ligger kvar
iakttager
studerar ljuset
sträcker sig så på tå
inser närheten
intresset


tanken vilken övergått till handling
gärning
verklig


det står en blomstrande trädgård


yrvaken


i ditt


ögonrum


vi har alla våra fallna grindstolpar
jag vandrar utmed en kanal
stigen leder in i skogen
det doftar mossa
ormbunkar
stenar
fukt
jag hör forsen sjunga


det surrar
det porlar
det andas liv


skogen öppnar händer
blåser mig
fjäder ut ur skogen


står i högt gräs
gräset når mina fingertoppar


vinden puffar mig lätt i ryggen


ser växter
växterna är
trädgårdsväxter


strosar runt
och märker att jag befinner mig i en öde trädgård


husgrunden finns
är kvar
mest kullriga stenar
en del murknade bräder
och så fruktträden nu vilda
rabarberblad vilda
rosor
slingerväxter


ser en snurrande rörelse


ser ett staket av trä med en grind
grinden hänger på sned
den finns
grinden är


så ser jag en hand
en fot
en rörelse


återvänder efter stunder av andra möten


det står en blommande trädgård framför mig
och grinden
den har rest sig upp
den sitter på plats
och viker upp handvingen för mig


grinden blåser mig
fjädern in i trädgården


i natten steg ordet diametral fram
det brukar sägas diametrala motsatser
det är inte det ordet säger mig i natten
ty diametral står eller svävar i natten samt är en diamant


dessa strålar
undervisar mig i måleri
tecknande
strålarna är linjer vilka blir dalen – dalgreppet
vilka blir blad växter
landskap
dimensionalitet


diametral är på ett sätt här mångfald oändlig


ofta kämpar vi hårt för att uppnå ett reslutat
vi kanske ber en bön
ändå kämpar vi
barnet hade en gång en mur vilken räckte upp till himlarna
muren var kanske jacks bönstjälk, hur det nu var så kunde barnet klättra uppför muren och sitta i sina ljusföräldrars knä i mörkerstunder
det fanns inte en mörkerspricka i muren inte en tagg
den var helt plan
och vacker
oskuldsfull
skugga existerade inte i barnets värld
inte annat än på lek, skugglekar
ändå fanns dessa mörkerstunder och de var skuggor kastade av andra
vilka angrep tillitsmuren


ja
det blev kanske sprickor i muren
inte på riktigt mer av föreställning
barnet växte sig till ungdom till vuxen
och muren växte kämpahög
nu är muren törnrosamuren


du ser taggarna
du kan även se de vackra rosorna
i det du vaknar


vi kämpar för att uppnå resultat


det handlar inte om att släppa allt
det finna angripare
dessa lever i rädsla och tror angrepp vara det enda
det skall vi ej bortse ifrån
de finna och de är där
de förminskas inte av att vi ej ser dem
de förminskas av att vi ser dem utan att sky dem; vi tillåter dem ej att beröra oss, vända om vår syn. de växer då vi skyr dem.


tilliten
tillitsförtroendet


vi har mycket goda vägvisare i kroppen
eller hur


du får ett sår


och det är nu du ser de vita blodkropparna komma
vita
blodkroppar
ljuskrigare


så är det
vi behöver öva tillit till de händer vilka kommer till oss i stunder av mörker
de är och de överger inte


faktum är att dessa händer är diametrala

den 29 november 2011

i natten steg märkliga ord upp ur drömsjön
min pappa tog ifrån mig avalon


ser sjön
ser den vackra scenen ur filmen
ur boken hur hon lyfter armarna
sänker armarna
med denna gest ber hon dimman in i sjön


och avalon stiger fram


så andas jag det avalon för mig är


det oskuldsfullt
rena


vi kan säga att detta är före syndafloden


ja


jag ser hur genom min uppväxt dimman höjdes
ändå har jag alltid vetat i hjärtat
min hemvist


så är det


det inleddes med att min pappa tog ifrån mig avalon


ja
vad skall jag fly ifrån
bort ifrån
skall jag fly ifrån livet självt


så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar


böcker har fallit ned
regnat ned


blad ur trädens kronor
vilka värmt mig
vilka tänt höstens eldskålar


glödfat i kammaren


över vilka jag hållit händerna
samt andats in värmen de avgivit


avgivna löften


så mycket önskar jag
att varje detta blad hade varit de vilka planterade släckta fröskålar


du säger mig att det släckta kan tändas
och visst är det så


kraften har dock runnit ur handen
förmår ej lyfta stickan till glödbäddens väntandevilja


jag behöver ej fly livet
ty livet har flytt mig


är flytt att avlida
av
lida


en röst viskar från den högra regndroppen
de tecknade åldrarnas trappa
och då du lämnar vandrar du denna trappa
låt oss för enkelhetens skull skriva då du dör
död
då du tar farväl stiger du uppför ett trappsteg
ännu når edra fingrar varandra
du stannar en stund
ser in i begynnandediset
viskar allt är väl
du stiger ett steg till
fingrarna når med näppe varandra
trenne gånger
trenne steg sker detta
så når inte edra fingrar varandra


inte på det sättet


(släckta rosenögon)


en röst viskar från den högra regndroppen


mina ögonportar äro drömsjöar
vandrar i skogen
sjödimma är slöjorna
vilka skänker
värme


i det frusna


tjärnen svart
skimrande djupgröna skuggor
djup indigoblå


rör vid ytan


hör


jordögas
sånger


genom trädens rötter stiger de
glödbladen till eldgivan
ur hjärtsolens
bladregns


silverne
stämma
ren




sjunker djupt in i
lövhögars
lyktor




så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar


böcker har fallit ned
regnat ned


blad ur trädens kronor
vilka värmt mig
vilka tänt höstens eldskålar


glödfat i kammaren


över vilka jag hållit händerna
samt andats in värmen de avgivit


avgivna löften


av
givna
löf






så mycket önskar jag
att varje detta blad hade varit de
vilka planterade släckta fröskålar




i nattkammaren
sitter den liljevita


ett ljus brinner låga


hon ser lågan släckas


av en vind
vinddrag
av
vad


hon sover vila


de finner henne med släckta rosenögon




du säger mig att
det släckta kan tändas


och visst är det så


kraften har dock runnit ur handen
förmår ej lyfta stickan
till glödbäddens väntandevilja




en röst viskar från den högra regndroppen


det var en gång en kvinna
kvinnan vandrade i himmelsdalen


vandrar i himmelsdalen
i famnen bär hon en jordekvinna
ljustrådar spinnas
i handen håller själskvinnan jordekvinnan
rörelse tvinnas i handkorg
jag är den jag är
du är den jag är


det var en gång en kvinna
hon mötte mannen
från lindan till skildran
såg alla män i mannen
klor taggar slagskepp bödlar


så mycket längtade kvinnan efter
till mannen - den mannen


hon hade alltmer börjat se sig vara den kvinna
de flydde
hon såg ej bak om kulisserna
det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än
vänners ord rörde vid hennes hjärta
dessa ord hänger i hjärtträdet
de ljuder påminnandes om


det hon ser är
fly fläkta
kastade skal i
kolsläckta tjärtårar


benen bar ej
händerna lade hon i vedkorgen
hon satte sig i den gungstol hon ej hade, innehade
hon plägade göra så för att finna lugn i stormslagen
däri stillades vågorna småningsom


så kom det sig att vinden steg ur kvinnan, satte sig vid henne och kvinnan vaggades i vindens famn. så tung du är barn av jordstegan himmelsnära. jag har sökt lyfta dig ur stenrösena i ditt inre. ja – stenrösen ur den vinkel stenar vinklas, ses vara just tunga stenar, murstenar. vinden tystnade en stund av en vindpilande ström; tankerösen, tankerösen är det, tankestenrösen, föreställningar vilka inte är. nåja barn av jordstegan, himmelsnära jag säger dig detta sade vinden; dina stenrösen är vackra, de bär båd rosenbårder samt liljevita. det är för mycket, för myckna – pålägg, mer avskrap i jordstegsvägen. vandringarna dina har varit många utsteg med striglar bål piskor hålor bilor och annat upptänkligt tillverkat av rädsloväldens händer, de gör så mycket märkligt av sin rädsla och du mötte det upptänkliga - ändå steg du in igen och igen med dina godtrogna ögon


mannen förmådde lyfta en tillitsglipa
slog så tvärt den samman


hon lämnade chocken i brunnens ämbar
hämtade sig aldrig ur strofen


chocken
rädslan tog hon ej vidare med


det var det sammantagna vilket var hakarna i snörkorsetten


hon brukade väva


väva stigar mellan trädens solvtrådar


flyga upp i hasselns topp
för att se


i hasselns topp flög hon
till mönsterseende




skall jag så vara
kvinnan vilken talar med träd
talar med stenar
kvinnan vilken vaggas av
gungstolen
jag ej innehar


så må det ske




vinden lyfte henne in i solstänk
se din dröm


mannen
den mannen


är i skogens tuva
funnen vid


tjärnen


den vid


hägerns
bröst




röken ringlar
skimrande ur rökgången


dörren är vidöppen


fåglar andas skimrande värme
hör röster mjuka spinna
boplatsen bär en mantel av värnad
av hjärtdjup
av


skapandeskönhet




han sitter vid
stenringen
skriver
berättelsen av möte
hon sitter vid
stenringen
målar
berättelsen av möte




månmoder häller silvermantelsljus
över boplatsen
stjärnor tändas glittrande


mannens
kvinnans


ögon seglar in i varandra
till bädden beger de sin vandring
hudnära andas de
de andas livnära
berörelse


vandrar drömstigsförverkligande


i gryningen stiger du upp
hälsar de fyra
tillreder
dagens
stigar
till
mättnad


plötsligt
rasar taket in
mannen sluter kvinnan i sin famn
allt är väl, oroa dig inte, det ordnar sig




hennes kvinnoväsen strömmar ömhet
värme till, han uppfylls av djupvisshet




tillsammans lägger de
det öppna taket




är i gemensamandning


i aftonfågels vingar


sitter han vid
stenringen
målar
berättelsen av möte
sitter hon vid
stenringen
målar
berättelsen av möte




månmoder häller silvermantelsljus
över boplatsen
stjärnor tändas glittrande


mannens
kvinnans


ögon seglar in i varandra


de andas livnära


berörelse


vandrar drömstigsförverkligande






så må det ske




en röst viskar från den högra regndroppen


mina ögonportar äro drömsjöar
vandrar i skogen
sjödimma är slöjorna
vilka skänker
värme


i det frusna


tjärnen svart
skimrande djupgröna skuggor
djup indigoblå


rör vid ytan


hör


jordögas
sånger


genom trädens rötter stiger de
glödbladen till eldgivan
ur hjärtsolens
bladregns


silverne
stämma
ren




sjunker djupt in i
lövhögars
lyktor




så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar




i nattkammaren
sitter den liljevita


ett ljus brinner låga


hon ser lågan släckas


av en vind
vinddrag
av
vad


hon sover vila


de finner henne med släckta rosenögon






en röst viskar från den högra regndroppen


det var en gång en man
mannen vandrade i himmelsdalen


vandrar i himmelsdalen
i famnen bär hon en jordeman
ljustrådar spinnas
i handen håller själsmannen jordemannen
rörelse tvinnas i handkorg
jag är den jag är
du är den jag är


det var en gång en man
han mötte kvinnan
från lindan till skildran
såg alla kvinnor i kvinnan
klor taggar slagskepp bödlar


så mycket längtade mannen efter
till kvinnan – den kvinnan


han hade alltmer börjat se sig vara den man
de flydde
han såg ej bak om kulisserna
det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än
vänners ord rörde vid hans hjärta
dessa ord hänger i hjärtträdet
de ljuder påminnandes om


det han ser är
fly fläkta
kastade skal i
kolsläckta tjärtårar


benen bar ej
händerna lade han i vedkorgen
han satte sig i den gungstol han ej hade, innehade
han plägade göra så för att finna lugn i stormslagen
däri stillades vågorna småningsom


så kom det sig att vinden steg ur mannen
satte sig vid honom
och mannen vaggades i vindens famn


så kommer det sig att de slår lovar om varandra


tror du


att de stiger in i
det föränderliga


samt ser varandra
i kärlekens ögons strålar

den 28 november 2011

pedagogens
lärarens uppgift
är att
följa eleven


inte stå emot
lärjunge mästare


så är de bägge lärjunge samt mästare


att följa hjärtat
är ej en svaghet
och är det en svaghet
är det styrkan av att
visa din sårbarhet


är det styrkan av att kunna läsa
textens fyllda bågar
av att kunna läsa tecknens verifikationer av hjärtats lag
denna lag vilken ej är en utifrån inpiskad lag


denna verifikation är insikten av det hjärtats röst är
i lågmälda ordalag vilka är mälda


styrkan av att kunna läsa textens fyllda bågar
vad
är
det


jo;
så många dagar har jag nu vandrat
vid stranden av de röda tårarnas flod


jag omfamnar rädslan
lägger rädsla i ljusets stjärnkorg




segla lanterna


segla


upplys mig


i stunder av


glömska




heden breder ut armar
är ett vidöppet steghägn
hon träder ur skogsgläntas
solgläntning


heden bär ännu ljusskimmergräs
mjukhet välkomnar hennes bara fötter
flyter under hennes valv


varje steg är en svarsbro
frågebro
siarbro


i den stund hon viskar frågan
är svaret redan givet


hon vandrar den vaknes stigar
hon hinner endast plantera tåspetsen
in i heden
så sluter dimman om synbarheten
breder böljande sidenaning


hon andas in doften så ren
så fylldtonande


hon anar byggnader
stiger in i dimmans
vägledande
rörelse


fötterna upplever stenar
mjuka runda med gräsbårder


vid brunnen sitta barden
andas toner vida
vid trädet
i cirkelns mitt
stiger druiden in i rotfästesgrund
sländan spinner
lufttrådars
silke


doften stiger upp var gång hon rör vid rörelsen


händerna är öppna
kännande
med fingertoppar vandrar hon
stannar
följer allt


fingrar möter


läser de fyllda bågarna

den 27 november 2011

ja, denna natt till det första adventsljusets tändande steg vindar in i klarnande stigar
svepte trädkronor närmre varandras varande, flätade träden fingrar in i himlakorgar, varsamt samlades regndroppsfolken i vaggandekorgar, nynnade morgonbrisens vilorund.
vindar bar mjuka mockasiner ändå bar fingertoppar kyla, kanske rörde fingrar vid isblivande aning, droppar stannade i vindens andhämtning, strimmor av blå syntes av solhänder givna, slöt ögonen och stålgrå skred in öppnade vindars andning in i fjärilsvingars kokonger, lager till lager av ljus lindar vindar, vila i ditt inre fjärilsbarn andas skimrande värme fyll vägen den med stegsjöars grund vari lotusknoppar av opaler givna inväntar själssvaren i andeklarning.


hon frågade
vad skall jag fly ifrån
skall jag fly ifrån vinden
och hur skall detta ske
vinden är ju det vi andas
vinden är ju den
vilken lyfter oss över synvillehindren
i de stunder vi ej ser stenen öppna händer för oss
i det vi ej ser tuvan öppna händer för oss
i det vi ej ser roten öppna händer för oss
detta ser vi ej i de stunder vi snubblar
ramlar över stenen
trasslar in oss i tuvan
anklagar roten för lagda krokben


och vinden är med oss allestädes


så vad skall jag fly ifrån
skall jag fly ifrån haven
sjöarna
bäckarna
åarna
vattnen
vilka bär oss genom


vinden
luften
vattnen
dessa vackra visandehänder vilka i stor kärlek
visar oss
strömmandets konst
medföljandets konst


är det dessa jag skall fly ifrån


så tydligt hör jag dessa sjunga denna natt


skall jag fly
ifrån markerna vilka jordbördat mig


skall jag fly från
dalar
höjder
fåror
sårader
ängder
fält


allt det vilket är marker
marker av jordvisshet


skall jag fly ifrån
metaller
planeteter
stjärnor
klangvidderna


vilka i stor kärlek visar oss
föränderlighetens konst


skall jag fly ifrån elden
vilken skimrar värme
skimrar ljus inom oss utom oss


vilken i stor kärlek
visar oss kärlekens panoramaoceaner


ja
skall jag fly vinden
allas vår moder


vilken bär allt i sin famn i lä
i lä i hjärtdalen där bergen möter varandra


stiger
glider in i varandra
till
ett


etthet
helhet


hjärta
plattform i livet
så fråga dig vad en plattform är
är den platt
eller är den stödjande
hjärtplattform


skall jag fly
och varför


vi kan ej fly från det vi är och inte är


det är det enda vi behöver veta
är och inte är
och i den stunden vi vet detta upphör rätt och fel
dessa kan ej höja sina dömande röster över oss i det vi lever i är och inte är


ja
i den stunden har vi
är vi
instigna i det vilket ödet verkligen är
destiny
vi vandrar vår destinationsväg och den kan vi aldrig bära vilja till att fly
ty den är skriven i stor kärlek av oss
med oss
genom oss
till
för
samt i


den vägen är; jag är den jag är
i full klarhet


och i det mina läppar kysser de förtäckta orden
rämnar täckelsen för livsvandrings mening i tillförande förverkligande

den 26 november 2011

ja
ängeln sade
jag träder
stiger nu ur dig i omfamnande tröstevingar


stig in i ditt inre
träd in i din yttre verkan


i dessa vackra ord gestaltar ängeln just det vackra i andeandning
däri yttre samt inre lever i ständig växelverkan


dessa växlar är ej tågräls
är ej växelkurs


detta är en själsrörelse ej förkroppsligad
samt förkroppsligad


förvisa icke dina levnadssalar
stäm instrumentet in i de tonarter vilka ej skär dig


förtäckta ord
täckta ansikten
läs läpparnas rörelse
vari de förtäckta orden avslöjas


vad är harmoni
är harmoni den sagda verkan eller den ljudande verkan
är harmoni det vilket inom varje väsen
är välljudande
behagligt
ej bundet av termer
är detta gudomssedimentet
*
(hon deras fjäderblomma)
hon deras fjäderblomma
dog på vägen
flög in i
kronbladsvinden


låt mig säga dig orden


regnfolken skrider
molnskogsstigar


bär
pärlörhängens
havsvingar


plocka
plocka
plockar


regndroppsbär


i molnhedars
ljungdoftande
nektarskålar




och ljungen sporde
varför klär ni mig i skulds skor
det är ej mitt språk


huruvida det ej är en av de trenne


lyss till humlorna i vinden
huru de lyfter fjällen
hur ditt bröst häves
befriat ur hacken


hör karavanens vaggande gång
huru vattensäckarna lyftas ur skuldror
vattnar öknens brunn


hör bjällrorna runt hennes vrister
se vinden lyfta ansiktsslöjan
en aning lätt
skymta hennes ansikte




andas in doften
av fikon
av dadlar


och asken susar krondiamanter
in i sandhavs vända ögon




regnfolken släpper stämda droppar fria
in i nattens mantel




pärlskrudar dansar i ängens
höstglöds milor


kolaren lyfter ögon
in i himlaspann


räcker henne rosenorden
ur sitt bröst


det svärtade arket
tvagas av regnfingrar




tolv korpar skimrar
i livets cirkel




han sträcker handen in i molnvinden
tar emot staven vilken skriver honom resvägen
murgröna växer med stegen uppför staven




i skogen sova de
tror du
när inte någon ser
strålar stenögon


när ingen svarar stenögon
ingen
ingenting är
allt
alltings sekvensrörelse


tror du stenar sova i skogen
vakna är de
stenarna
detta vet jag




hon deras fjäderblomma
dog på vägen
flög in i
kronbladsvinden


skarorna
de med regnbågsfjädrar
flyger in




gråterskorna väller ned
från bergen
samlas i markers snäcka
förs in i sjöpärlors förenade händer


gråterskornas
kvedosånger är lotussjöns knoppar


inväntar skarornas
regnbågsord


hon lever
deras fjäderblomma


sjunger i ljusfestens början

den 25 november 2011

och jag frågar dig
varför befinner sig människans hjärta
i mitten av ditt bröst


kanske säger hjärtat dig
klättra högst upp på kullarna
vandra i bröstgårdarnas
rätta väsen
blicka ned
in i dalen


så vet du nästa gång
du befinner dig i djupen


i mitten
andas
ditt
hjärta
*


mycket har egentligen ej förändrats i hänseende till man kvinna
kvinna man


kanske en aning


eller är det förklädda ord


en aning vriden har synen blivit
ändock ser det ut att vara förändrat
och jag undrar varför det var så viktigt att förklä klä ut de orden
kvinnan är vacker
mannen är vacker
pusselbitar


jo visst kan även en kvinna leva genom sitt hantverk
men ser jag vidare genom alla kringelkrokar
så är det inte mycket vilket är förändrat


jag ser en märklig bild
förs till stunder då kvinnor bar krinoliner
först hade de ett stativ i rutformer under
så den ena underkjolen efter den andra
och så ytterst
ytterkjolen


faktum är att jag ser kvinnan vara alla dessa underkjolar
samt mannen vara ytterkjolen


det
tål att leva med

den 24 november 2011

ett ord kom i natten
flög ut genom slutna fönster
hemi..
hemo…
jag söker ordet
hemiplegi, halvsidig förlamning
hemokromatos
kromatisk
så fantastiskt detta är
hemiplegi är halvsidig förlamning
hemokromatos är låt oss säga överskott/produktion av järn
kromatisk tonskala
med tolv toner
halvtoner


jag kan höra järnets klanger
mjuka


i allt andas allt
i mening


kan du se floden strömma
floden är en virvlande fors runt stenar
skummet yr
virvlarna är hektiska
floden
forsen har bråttom


mynnar ut i vattenfallets trappor
stenar
klippor
skjuter ut här och var


den ene slinter
ramlar handlöst in i forsen
vattenfallstrapporna
följer
ledlös
lealös
med


överlever
omtumlad stiger denne upp


den andre dör


det är lätt fyllas med smärta
med bannelser


du vet ej
vad
dörren har öppnats för
öppnats till


låt bannorna bli
kronbladsfjärilar i dina händer


av gudomens ljus är ni satta i värme


bakom varje dikt
finns
en människa


ja det sägs
bakom diktarjaget finns en människa


hur


hur skall dessa ord kläda
poesi


poesi är skeende


inte
ordstaplar
på rutat papper


ett ord kom till mig under gårdagen
tramsskåp


har du städat ur ditt tramsskåp
alla nedvärderingar av allt det du gör


har du kastat alla hopknycklade papperslappar
önskelappar
in i elden
sett eldfåglar flyga


har du lyssnat till sångerna
av de vikta ordens frigörelse


tramsskåp
är ett ord fyllt med mening


sortera i det skåpets lådor
vinklar
vrår
se efter att det ej befinner sig lönnfack i skåpet


essensen
doften av
essensen av


fotot
en blinkning
en nanosekund av en verklighet


hur kan foto visa liv
i det livet är ett skeende


droppen kan ej visa verkligheten
droppen har stigit ut
stigit ur havet
droppen har lyfts ur havet för att framföra havets
havens färger till ögonvärldar


länge skrevs ej orden
orden berättades i andeström gjordes orden
så har det varit så är det


så har det varit och är stundligen med alla konster


så vänder vi ansiktet till fotografiet
länge målade de av vyer
scenarion med kol
med en pinne i sanden
med penslar
med vax


så började de fästa bilderna på papper
det var inte så att de nålade fast det de såg
ändå kanske det var tatueringens begynnelse
en önskan om att fästa bilden av skeendet


så började de fästa bilderna på papper genom linser
linsverkan


nej det var inte linser vilka växer i fältens famn
vilka skördas
vilka kokas i den stora järngrytan vilken står på trenne ben
höljande elden
tagande emot eldgåva


de använde linser
konvex
konkav


lådkameran kom till
camera obscura
de kämpade för att kunna bevara bilderna även i det bilderna utsattes för ljus
sannhetens ansikte skyggar ej för ljus


de fann vägar
de gavs vägar och så kom det sig att fotokonsten steg fram ur ridåerna


vad är fotografiet
jag fäster essensen av en människa på papper
*


hon lutade ansiktet bakåt
inte in i då
hon lutade ansiktet bakåt
tillät vindarna smeka hennes hud


i rörelsen
berörelsen slöt hon
ögonhusen


andades djupt in haven
havens sånger


reven steg upp till ytan
doften av tång
havsanemoner


så slöt havet åter vattenhänder om
runt om


han lyfter snäckan varsmet i händer
lägger den till läppar
mjukt formas läppar till
han andas
snäckans virvlande
spiraltoner
mjuka


hon sätter sig i sanden
med ansiktet lutat bakåt


hon hör haven
andas


fjärran
helt nära
hör hon steg
stigskapande rörelse


djupt in i havet
i den mjuka vågsanden
vandrar en snäcka
en mussla
en pärlbärare
ett ostron


hon ler ty hon kan höra klappret
av träskor dansande mot trägolv
tiljor
hon kan höra kastanjetter
hon kan höra
klappret


ser snäckans vandringsandning
ser linjer i den mjuka vågsanden


är du en fjäril
är du en fågel
är du mina händer


snäckan
musslan
når stranden


stiger upp
lägger händer om hennes


hon tar emot pärlan


ja


jag är dina händer


vi har vanrat länge nu
vi har många vandringar vidare


till


du måste upphöra med att ta avsked av
allt
alla


och havet är alla hennes tårar
ur den djupa källans brunn

den 23 november 2011

och jag har alltid älskat er


envägskonversation
motsvarar
den enslighet
ej ensamhet
jag numer befinner mig i


med klar insikt kan jag skönja vad outcast
vad bannlyst är


eller vad innebörden av att så utanför är
det kan tyckas horribelt
det har dock blivit så


och vem skall jag tala med då alla röster tystnat på grund av mig själv
min oförmåga att numer sträcka mig utanför ensligheten
*
(vilsen)
en vilsen vandrar
i det mörker
vilket sluter tätt om


i den ena handen bar vilsen ej en lie
bar vilsen en fjärilshåv


i en händelse
av en händelse
slängde vilsen upp fjärilshåven
i luften
kanske såg vilsen en fjäril vilken vilsen ville fånga
det svischade i luften
nät svischar med en speciell sång
i det nätet far genom luften
kanske består nätet av tusende ljudtunnlar


i en händelse slängde vilsen upp fjärilshåven i luften
detta utan att släppa taget om
handtaget
skaftet av bambu


bergen ligger insvepta i mjuk dimma
regndroppsdimma
fuktdimma
skogen andas moln
träden
vajar
sakta
susande
lugn


rörelsen lever i träden
en sakta rörelse i svart och vit
vit och svart
pandor
mumsar
bambublad


vilsen fångade en stjärna
slöt nätet om
vilsen sade
slink inte ut genom maskorna


markerna var böljande rörelse
ur maskhålen slingrade
ringlade daggmaskar sig upp
se våra ledringar
hör klangerna
vi myllar jorden
så dina frön
se frön spira


slink inte ut genom maskorna sade vilsen till stjärnan


stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning


vilsen sökte i lådor
i skåp
i hörn
i vrår
fann sig
böjliga slanor


böjde dem i valv
i bågar mot golvrundeln
en dörr vek vilsen upp
lirkade med håven
satte stjärnan i bur
stängde skyndsamt dörren
vred låset nionde varv


stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning


för varje stund vilsens ögon såg in i stjärnan
klarnade mörkret en strimma


en fjäderstrimma målade ljuskvist
med solfågel spelande solharpa


sakta vande vilsen sig vid skimret
började alltmer känna sig hemma
närmre hem


stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning
kände sig
instängd


mattades en aning
hörde vilsens inombord
sträckte viljan en aning längre
skimrade mörkret till möte


det kom
det
mötet


vilsen såg klart in i mötet
stegade fram till buren
vred låset
nionde varv
vek upp dörren
släppte stjärnan fri


sju vita
duvor flög fria in i själens bröst


ledde vilsen in i bo

den 22 november 2011

kärleken kan ej uppfattas
kärleken är ett skeende av en verkan


ser ord flyga
fjärilsvindar
tystleende
rör de vid
ögonskålar


allesammans
varen alle samman
alla är samman


ser en apostrof och vips blir det en alle´
hand i hand vandrar folken samman


detta är ett vackert ord
allesamman


alle samman
alla samman
i vackra möten vari ord flätas in i varande
vari ögonljus flätas in i värmande sjalar


vart är vandringarnas skapande


har allesammans blivit apostrofer


vart har mötena
vandrat




ser alla dessa internetuppkopplingar
samt undrar alltmer
är dessa
mötandefjärmande


fjärmande
skatter
det finns skattkistor
varför heter det skattkista
ser sagornas skattkista
vacker av träds gåva
ofta med järnbeslag
med ett insignielås
samt en nyckel
stundtals även med kedjor lindade runt
samt hänglås


dessa kistor är ”gömda”
nedgrävda av ett väsen
ett livsväsen
vilket fann skatten


så lyftes rullarna i lerkrukor upp ur öknens sand


det finns människoskatter
de verkar i det ”osynliga” syns ej mer


de vilka mött dem andas alltid in doften av dem