lördag 22 december 2012

den 22 december 2012



de vilka gav löfte ta hand om mitt insteg
de satte ut mig
i vildmarken
i bastkorgens tunnslitna trådar
mitt ansikte
bar ej deras hopp

kanske var det därför
är det därför vargarnas saga
så starkt
talar till mig

den vitskimrandes
aura

famnen värmen ljuset omkring mig
tassens mjuka smekning av min kind


sitter på stenkullen
omfamnar min ömmande frusna kropp
frysande
ack så jag fryser
sedan blodet stannade
isades
lämnade mig av repen av slagen

vaggar mig fram och åter
nynnar
lev
lev


ur kullarna stiga de
alrunans knoppar
förlösta


jag såg dem
från någonstans stiga upp
vindarna

från någonstans
vilket är ingenstans
vilket är

varur de icke stansade formarna
hörde jag vindar stiga upp ur snövordna marker

tankarna
isades
lades in i kristallblad

jag såg dem
de vilka manade
manar in träden i rader av stammar
cirklade med solen
allt medan
moderns silvrande händer
flödade ned
in i

jag hörde dem mana in de stora träden
in i stenarna vilka stod i skeppsformer

och stenarna seglade med hav
hav dina händer i solen
tvaga dina händer i silverne blad

jag såg dem hänga
de hängda i trädens fingrar
lanternor
hängda
ljus
inväntande

alrunan stiga upp ur jorden
ur svarta tårar knoppar stiga de
alrunans blomstrande skönhet
ur vedartad tanke

och de töcknade
siade undergångens ankomst

hörde ej de vilka manar
huru de
anträdde färderna
uppför trappornas stigar

steg in i klippornas lagda solblad

sandmolnens rosor
virvlade
rördes runt
sandmandalas skrev
målade bilder av hjärtats röst


de manade isarna till smältande
stenar rullade
befriade ur isarnas händer
tanken var i stenknoppar
av smältande
strömmar
vattnades skotten
spirandeorden
steg fram
och markerna blommade
är blommande lotusängder
av hav
av öga
av visdom

hon stiger ur jordbladet

hon vilken manat dem
dem vilka manar
hjärtats ström
jordens sång

se deras händer mötas
jordemoder
himmelsmoder

i handvagga
andas folken födslolugn

de droppade trenne droppar lapis
i folkens öppnade ögon

se
se

hennes silvrande händer
flödar
jag såg dem
de vilka manar
mana in träden i rader av stammar
cirklade med solen
allt medan moderns
silvrande händer flödade
ned
in i

jag hörde dem mana in de stora träden
in i stenarna vilka stod i skeppsformer

och stenarna seglade med hav
hav dina händer i solen
tvaga dina händer i silverne blad

jag ser skeppen återvända
till hamn
hjärthamns ådernät
ser skeppen stiga in i marker
cirkla runt
ur stenar stiger
träd

jag ser körsbärsträden blomma

andas in doften av
är


jag såg dem från någonstans komma
och jag visste
detta är ej

undergång


hon sade
vandra in i dalen
vari trädens silverblad
darrar i silvervindens toner

lägg dina ögon i silverkällan
vila dina trötta ögon i dalen vari träden bär silverblad
vari källan stiger upp ur berget
rinner nedför sluttningarna
nedför kinden
vattnar
jordens silverbåges
regnbågsklang


så länge hade dessa öar varit separerade av klippor av stoder. i handling i vilja. äppelblomsön körsbärsblomsön.
jag såg mina händer föras samman. förenas till ett träd. i ett träd vari fingrarna var trädets krona, grenar, kvistar. vari armarna var trädets stam. vari hjärtats ådring var trädets rotkrona.
med ens visste jag ordens innebörd;
stenarna skall blomma.


hon lyfte handen med
silverskäran
och natten sade till mig
kan du se detta mörker vara ditt kommande ljus
kan du se dessa vintermarker vara dina kommande vårar
allt är ej förödelse
är ej undergång
visst
de orden drar fler åhörare
än
kärlekens flödesregn

de orden drar fler åhörare jag säger likt insekten vilken dras till flamman
ögonen bränns
kol är i kommande diamant

natten skimrade i det hon rörde silverskäran
silverstrimman

kan du se mitt mörker vara ditt kommande ljus

det kan jag
svarade mitt inre

i den stunden upplystes nattens mantel
hennes stjärnskrud

hon rörde vid mina händer
det kommande kommer ej genom att knäppa med fingrarna
det är mer att
knäppa på lutans strängar
strängainstrument har behov av ditt övande

mjukt satte hon sig tillrätta
och manteln lade sig i mjuka veck runt henne
hon bjöd mig sitta vid en av stjärnorna vars ansikte jag såg var mitt

hon rörde vid strängarna och utan att jag visste det stämde hon min ton
jag tonades in i sångens flöde

intonation
intuition


de kom till henne
med tröttade händer
med tröttade stigar
med ögon fyllda av grus
med stämmor fyllda av kalk

hon såg dem nalkas
det dessa annalkandes ej kunde se
det hon kunde se från sin plats
templet i skogsstjärneringen var att
dessa kom likt strålar
likt den sol de visa gamla folken målat med strålar i vågor
templet
svaret
var samt är
navet

orakelstämman ljuder vida
andas in frågor
andas ut svar

jag såg henne röra silverskäran
såg ljuset öppna strimmor i deras mörker
såg skäran skära revor i deras mörkade mantlar

de reste sig
med stjärnpudrade mantlar


hon lyfte handen med
silverskäran

och natten sade till dem
kan ni se detta mörker vara ert  kommande ljus
kan ni  se dessa vintermarker vara edra kommande vårar
allt är ej förödelse
är ej undergång

fredag 21 december 2012

bild
























eldträd
andas det aska är

de sade ej världens jordens undergång

de sade
stenarna skall blomma

den 21 december 2012



barnet klättrar
uppför stammens ringar


till grenen vilken viskar
kom


barnet sitter
på bärgrenen
är ett med ringen

grenen bär en
gunga

vaggar barnets själ
i andeljus

fram och åter

vägen är
i ljuset av vårt växande

regn
snö
vatten
tårar

egentligen är det omöjligt att särskilja
de egna tårarna från helhetens tårar
finns egentligen egna tårar
de väver in i varandra

det är en ljusvandring vi befinner oss i
en ljusvandring vilken kan liknas vid födelsens vackra skeende
ja, det gör ont att födas
samtidigt är det en viljeimpuls
ur födsloviljan
vilken säger
min vilja är att leva min stund i jordesfären

sömnbladen har verkat

lindade sidentrådar
om
o moder
tala till mig
i

kokongen
fästes i hasselns fingertoppskänsla

de tog min kropp
själens rörelse
in i andens ljus

undervisade mig
om
o
moder
låt mig uppleva
den
jag
är

hon sade
genom dem
stjärnbröder
stjärnsystrar
hon sade
min stämma är mild
är stilla
överröstar ej
stiger upp
faller över
är i

min stämma är mild
ändå kan du uppleva den brusande hög i styrka

se himlastormarna
de viner
de ylar
ändå
är deras tillstånd det molnen visar dig
stilla
medföljande
är himlastormarna det min stämma är

förenad med himlar
med jordar
med allt det vilket är av synligt
vilket är av så kallat osynligt
osynligt av det tanken den isolerade ej kan förstå

tanken i urkällan är en dialysapparat
är ett himlavitt hjärta
vari alla ådror är förenade

så viner tankarna
himlastormande



ett stilla regn
så andas våren sommaren

ett stilla knoppande
regndroppar kyssta av innerlighet

ett stilla snö
faller mjukt bäddar in
orosstegen
stigarna

spår vandrar runt boplatsen
hitom bortom
till från

spåren är
även i de stunder regnen
snön
bäddat in spåren
stigarna

somliga är frön
knoppar
groddar vilka spirar i eldens glöd

kyssta av vår
av sommar
av fördjupande höstdaning
in i kristalltoners klarhet

tanken tänker; jag borde
tanken säger ej
jag borde
det är en inlärd fras
frasering
frasande kjolar
sidenkjolar
döljer fötternas glasskor
sidenkjolar böljar
i balsalens marmorådringar
kristallkronor
skimrar

kristallkupoler

tystnaden bäddar in
kristallågor andas skimrande
strålande

tanken tänker i hjärtats glöd
däri tänker tanken ur hjärtats tempelträdgårdar
däri
viskar tanken
du
är

jag är i kärlek
det tänker i kärlek
hon upplever i kärlek
hans vilja är i kärlek

alla dessa pärlor
i skålen
i gralsskålen
drejad i kristall skimrar ögon
fördjupar tanken in i renade känslors
vävande
väv
ande
trådar


så många ord är sagda om vem jag är vem jag inte är
själv har jag bjudit in orden
kanske för att se
det vilket ögon ser
så att jag kan förändra det vilket lyser oävet i mötandes
upplevandeögon

och kanske är det du säger
det vilket är

och kanske är det som du säger
men, mitt liv har en annan verklighet


jag kan inse att det kan inge förvirring
att jag ej känner
vet vad jag känner
vad andra känner

ett barn väljer sina föräldrar
ur djupet av sin själ
ser vandringen

allt har en mening…

bekräftelse är ett av det första
bekräftelse
bejakelse
barnet blickar in i modersfadersögonen ur barnets uråldersvisdom
är jag den jag är
är du den du är
är
vi

ett barn vilket ej erhåller denna bekräftelse
lär sig anpassning
lär sig intensivt inlyssnande
ty barnet vet handens hårda

ett embryo vilket ej är önskat matas med detta, oönskad är barnets näring
ett spädbarn vilket får bekräftelse genom fingrar organ vilka är där de ej skall vara
lärs en sällsam bekräftelse vilken lindas in i tystnad
ordlös skräck ty detta kan barnet ej förstå ut ur sitt hjärta
ut ur de hjärtan barnet alltid ser, ty barnet är ej separerat från världen, barnet är världen.

ett barn vilket ropar
hjälp
vilket får slag istället böjer sig inåt

barnet blir
ungdom
slagen viner vidare, hårda ord negligerande ord, nedvärderande ord, hjärntvätt kanske det kan benämnas.
var gång den unga själen höjer sin svaga stämma; så här upplever jag det… så är det ej

barnet blir på sätt och vis korsfäst vid den optimala förståelsen av att de vilka gör så måste göra det för de, ja. egentligen den optimala förståelsen av beteenden, barnet blir en ypperlig försvarsadvokat för medvaranden dock ej för sig själv.
inte kan de hata

hat finns ej i barnets värld
våldtäkter ofredanden.
ja, vi kan så känna i stunder av liv. handgripligen har detta skett
en lärostig – ja och visst förstår jag i klart ljus
ty de har vaggat mig i kärlek de har lagt helande omslag
de är de vilka vakar över med mig


och kanske är det som du säger
men, mitt liv har en annan verklighet däri känna är snuddandet av uppleva
där sökandet har upphört ty sökandet leder till det blinda finnandet, det blinda kännandet. den blinde upplever den blinde har skärpt sina sinnen. då jag skriver blind är det tungtöcknets blinda vilket kanske kan benämnas fanatism.

sarghänderna; jag talar om råheten
ty råheten har bränt min hud
brännmärkt mig

tidigt steg jag ur kroppen; det är så vi gör
detta för att uthärda
tidigt tröstade jag kroppen höll armarna om mig samt vaggade
vaggade den med helandeblad

ett barn vilket ej bekräftas
en vuxen vilken ej bekräftas

varför flyr vi bekräftelsen
varför görs den ful

ett barn ett liv vilket ej har bekräftats
har behov av bekräftelse
ända tills livet ut ur barnets urkärna kan säga; jag bekräftar mig själv
bekräftelse är
vindens vattnets alltets, alltet rör vid kinden ögonen
rör vid
rörelse är handens fingrarnas lätta smekning
ty allt annat bränns är svårt att
begripa tyda fatta
rörelse är själsupplevelse
sinnesrörelse
med andra ord yttre samt inre berörelse
alltet rör vid
vilket väcker plantan till liv
inifrån

nu i är
vad jag är
vem jag
spelar egentligen inte någon roll
så länge jag ej spelar teater i det dagliga livet
sannhet är
är
vad jag är
vem jag är
spelar egentligen inte någon roll
så länge min verkan, utverkan ej är till skada

vi skall
alla
kunna leva i
samt med allt
vara ej medberoende av om detta ord har många klanger
vari de negativa perspektiven under senare år starkt lyfts fram
därför säger jag medvarande medlevande
detta skeende lever elementen i
det är detta elementen gör samt undervisar oss i
vi skall alla kunna leva i samt med allt
vilket elementen gör utan att ta över utan att tillverka beroende
utan att upphöra
detta sker då vi är
då vi stigit ut
ur
personlighetsskalet

det är detta den goda pedagogen gör
den objektiva kärlekskraften
vilken har skolat sig själv in i sitt själv
det är
vi skall alla kunna leva i samt med allt
vilket elementen gör utan att ta över utan att tillverka beroende
utan att upphöra
detta sker då vi är
då vi stigit ut
ur
personlighetsskalet
det är detta pedagogen egentligen borde se samt leva i
i mötet med barn
detta är ej att överge
grunden
kärnan
sitt hjärta
livsinsteget livsimpulsen
födslodrömmen
det är att
instiga
samt uppstiga i
är

ära vare oändligheten

jag anar att den kunskap jag i alla mina vandringar ”sökt” se utan att egentligen söka är djupen vilka är höjderna
människans
allts
mitt
djup
vilket samtidigt är höjderna
ty hjärtat har jag alltid sett
ser jag
det är detta vilket gör
allt för virrande



många har sökt se mig
se samt tolka tyda mig

många har sett min förvirring
lagt den i känslornas skål
den förvirring vilken egentligen är den förvirring jag upplever

känslor
hur kan vi veta vad känslor är
känslor är ej vetande
anden vet

känslor är kanske elementens rörelser
vilka stiger in
renade
klara
i total närvaro av väsendets helade klang
vari känslor är
upplevande
upplevelse
upplev ande
däri begären ej styr håller i ratten
däri behoven andas befriade den kroppsliga tyngden
negationstyngden
vari tyngden stiger in i nåd

ja beundrar gör jag
har beundrat män jag mött
samtidigt ser jag nu att beundra ligger nära begrunda

be om grund
om grund be

så ser jag tomheten
paniken vilken rusar fram ut ur aspekten av att veta att jag skall kunna säga det och det vill jag göra
egentligen är kanske den tomhet jag ser just: är

allt har en mening…
det finns en mening i allt det vilket sker, detta finnas kan uttalas i är

eroderade skodon
eroderade marker
nötta av varandra
det nötta kan sägas vara utnött
utnötta
ordet uttröttad ligger mycket nära utnött

i det uttröttade tillståndet lägger du dig till vila fröet bäddas i jordbädd
därför är vilan av godo för din lekamen
du vilar för att fröet skall spira
fröet kornet har ett skal
skalet är ett hölje
fröet grodden har ett öga ur vilket plantan gror
ur origots öppnade universum spirar livet
skalet är ett hölje

skon
skodonet är ett hölje

din tanke höjer harklande stämman
och var är skodonets öga

skodonet ler mjuksvarande;
kanske vari du trär skosnöret samt knyter det till ögla
eller kanske däri du sticker foten
eller kanske vid tåspetsen

nåväl skodonet är ett slags skal
marken är ett hölje ett slags skal
skodonet samt marken nöts ”mot” (ej i motsatspol) varandra
inom citationstecken ”mot” ty detta är ej en strid en kamp
det hårda blir utnött
detta för att jämnstegsrytm skall uppstå
allt detta ur erodera
kanske sker detta för att asfalten skall lyfta

det finns en mening med allt
i allt

sätt dig här hos mig vid spisen
tag av dig dina vantar
låt oss hänga dem på spiselkroken till tork

vantar kan vara mycket
stickade vantar är väldigt lika
i mönstret flätade korgar

oftast är vantar stickade i räta samt aviga
stundtals med resår runt handleden
tumvantar
tummade ark
fingervantar
fjärilsvingar
så finns det vantar med komplicerade mönster
flätmönster
ja vantarna dina kanske är korgar
gärningskorgar
just nu
stelfruset blöta

hon lägger pinnar i spisen
snart knastrar gnistorna och hettan stiger

ja
det finns en mening i allt
så till vida ni ej sätter er på tvären
är motsträviga stiger in i motsträvighet
sandpapper gör ytan mjuk
olja smörjer den len

det finns en mening i allt så till vida ni ej sätter er på tvären
är motsträviga
strävar emot mot

vantarna börjar droppa
börjar sakta tina
det låter lustigt
droppen faller till det glödheta järnet
fräser
ångan stiger
stiger upp
avdunstande

det där
motsträviga kan liknas vid ångan
det avdunstade
ja just det
säger din tanke
det blev inte någonting

hon ler mjukt
för att dropparna
ej hänger kvar i luften
innebär detta ej att meningen är borta

meningen kvarstår
med en viss fördröjning

doften är i din hud av detta
så är det med det
och vantarna dina är torra
och vantarna dina är varma

barnet såg djupt in i dem
deras vackra källor rena
förstod ej vad oljebältenas slag var


sömnbladen lindade de upp