onsdag 29 februari 2012

den 29 februari 2012

i minneslunden andas ansikten
*
inspiration är gnistan – strålen
violljusstrålen i purpursvängningar
purpursvängning

allt vilket faller
stiger

gnistan/tanken
slår ned
tanken
stiger i spiral
uppåt
”ut genom” kronan
samt
”lindar sig”
svävande
runt
människan
vilken nu gives tillfälle leva detta ljus
förverkliga detta ljus.


den enögda blickar vida ut
ögonsolen växer

detta öga är ett blad
ellips
en bladellips
i mötet med skönheten andas själsträdet
ögat brister

ansiktet har tvenne synliga ögon
ellipser i ögonvingefamn

den förädlade synen
vidgar seendet

prana

varje blad

visar vägen

se bladen

två i en
en i två

i detta själsträd

visar bladen vägen

prana
*
träden utandas grenar
grenar utandas blad

vinden kysser träden

orden

sprids

vida

och jag säger eder
döden
är icke
död

döden är uppståndelse

så är kärleken
intet utan död

ty kärleken är

uppståndelse
*

jag har ont i mina muskelminnen
ty däri planterade jag alla de ord jag ej tilläts säga
jag säger jag, det kan vara du
ty så är det med dem vilka tvingades tvingas behärska orden –
behärska sig för att ej störa
detta behärska är inte att likna vid hantera – kunna
hantera – ha ordförståelse

detta behärska är att strypa flödet för att vara till lags.

ordet minns önskar följa denna skrift

jag minns en gång i påskharens göromål
påskharen lämnade ägg i skogen till barnen i vackra reden av fjolgräs
bruna ägg
ett ägg för magen
ett ägg till händerna

barnen bar in dessa ägg
så försiktiga

inom väntade en gryta med bubblande vatten
en sked vari
den skuttade och sjöng
den var däri för att äggen ej skulle spricka
ett efter ett kom barnen så lade vi äggen däri

bordet var festdukat
och soppan var grön
brännässlesoppa

äggen skuttade och kokade
togs upp

så skulle äggen skalas
dessa ägg var så färska att det… var en omöjlighet

varför

färska ägg har mjuka skal

ägget visar mig hur stelbenta vi är
hur vi ser
egentligen är det väl tämligen självklart att ägg är mjuka
hur skall hönan annars lägga äggen.

ägget
hur vi ser dess skal – hårt
påminner mig om det förstelnade
sinnet.


ibland höres suckar över allt det vilket skall göras – måste göras –
stundligen betungande för görainnehavaren
slöt ögonen
hur kan dessa göranden bli lättare

en äng steg fram med betande djur
ängens varje grässtrå steg fram
vindar mjuka rörde vid gräs
vid randen
helt nära skogen skymtar en blomma
så oändligt vacker.

du är ett betesdjur
du betar lugnt

du måste beta av varje strå
ett efter ett
du ser blomman skymta
och fylls av
vet
att

denna blomma av underskönt slag väntar mig

det är en kostsam
ädel skatt

den skänker dig
doft

jag klarade det
blomman viskar

jag är din
öppnar bladen i dina ögon

fyller dig
med önskebejakelse

och visst kan det vara svårt
specifikt för individer vilka har svårt med koncentration
mycket lätt skuttar de vilse i ängen

slöt åter ögonen
såg en helare en läkare

ofta kanske vi besöker en läkare för problem
gladeligen tar vi emot ett recept
på ett sätt kanske det är en känsla av att läkaren bryr sig om mig i min förtvivlan
vi litar till läkarens kunnande

här vill jag inflika ord vilka jag läste – vet inte var – ”i kina – inom den kinesiska läkekonsten var det så och kanske är det så; läkaren fick betalt så länge patienten var frisk. blev patienten sjuk fick läkaren behandla patienten gratis samt stå för medicinen.”
det tror jag är en bra verklighet.

vi litar till läkarens kunnande
vi står inför ett berg av saker vi skall göra
förtvivlan greppar om
jag ger upp

du är din helare nu
din läkare nu
du skriver ut recept

på dessa står den plan du nu gör upp
planeringskorn
skänker dig gåvor
till
klar

i minneslunden andas ansikten


i denna dag begav jag mig ut i vandring
tjälen släpper alltmer sitt grepp
förundras gör jag med isarna
hur de dunstar
vilket ord; dunstar
avdunstar

nåväl
i förundras möter jag skönheten
isarna är blad
skira
är öar
skira
så ljusbringande
stiger dessa in i ögon
änderna är sjöar med isblad

vandrar in i skogsdungarna
stenar ler verkligen
njuter av solhänder vilka läggs till dem
värmer dem
stiger in i stenars ögon
hjärtsånger löper i markerna
vindar blåser lätt
lyfter fjollöv
blåsippsblad synes kisa

vandringen når vägen, tar ett skutt över diket
diket vilket är fylld med
ja det liknar åar
även här ser jag vackra isblad
plötsligt möter jag en vän
förvånad
förundrad blinkar jag

det är en brun larv
med svarta strån vilka böljar med larvens rörelse

vi har ett gott samtal
larven upplever min undran
nej, det är inte för tidigt
så böljar larven vidare

jag vandrar vidare
tar ett skutt över nästa å och befinner mig i den stora isflaksängen
bäcken kallar mig, brukar möta räven helt i närheten. inte idag, bäcken har ett tunt istäcke över sig och fjolgräset andas silver, barn höres leka i skogsdungar träden ler med barnen mina fötter bär mig till den stora stenen. lutar mig till stenen, vi lyssnar till varandras bördor – alla har vi bördor. vi kommer underfund med att bördor är börd och så skrattar vi solglatt.

det är vackert i skogsdungar
oaser
inte i sandöknar här

oaser är de

larven återkommer till mig
det brukar bli så

larv – varför heter det larv
lever med hur det där ordet nästan spottas ut ibland; vad larvig du är
du bara larvar dig
larven ser inte larvig ut
den är i och för sig
mjuk
rörlig

larvfötter
kan inte låta bli skrattet
leende tar jag ett skutt igen upp på vägen

larvfötter
ser fötter rumla om
dansa
skutta hoppa

hur kan larv
vara
larv

det kan du undra viskar slånbärspilar
kanske larven är en larv
och larven är en fjäril
och kanske
kan
ske
flyger larven in vårvinden
larv
läkedom andas rörelsens verklighet

jag väntar dina vackra vita hav
tack till ordsmycken

vägen ringlar kringlar
kan inte låta bli att hoppa i vattenpölar
pölar
varför heter det pölar

det kan du undra fnissar spädbjörkar
vi håller med dig det är ett märkligt ord

solen skimrar björkarnas dunge
de solar ansikten i östanvindens mjuka
vi släpper ordet pöl
vattenängder är sjöar vi lapar kristalljus

mina fötter viftar
isen är halkig
kanavindar leder dansen

når boplatsen
sätter mig i solvindens händer
reser vida

vakna surrar en mygga i solstråles munterstig

först ser jag spindeltrådar skira silversträngar
så ser jag dem
tvenne myggor dansar
svävar

det är
vackert

*
skalla
skallra
skallgång

det står ett träd
längsmed
utmed
i gången

i trädet finns träpärlor upphängda

hänger i
tunna

spindeltrådstunna
trådar

kan näppeligen ses med blotta ögat

dessa träpärlor skallrar
är skallror
och vem kan säga varur de är
och vem kan säga näri de skallrar

träpärlor ser
de – den irrande
vilka vilken förirrats bort från vägen
träpärlor ljuder
försiktigt
försiktligt – för sikt
försiktigt
först
vill ej störa
vill ge möjlighet till eget återfinnande

den, de bortsprungna håller händer för ögon
tänka
måste
tänka
hur
hur kom jag hit

trädet harklar stämma
en del säger grenar knakar, knarrar
husknarr
husknarren – fråga narren

hur skall du tänka vägen har du tänkt dig

jag måste se klart

gör du det – genom att tänka, det är ju ett fasligt surrande i din huvudbonad.

snälla rara bliv stilla jag måste räkna stegen

då är det bäst du lutar dig till mig för se stegen är många
myriader
du kanske skall lyssna

vad skall jag höra här annat än sporrarna vilka driver hästarna
du får leda hästarna in i spiltan
släppa sporrarna fria
se stjärnor i himlar tändas
leda vägen
vindarna har vackra sporrar
vindsporrar

vem är du vilken retas med mig

jag retas inte
nej – nej
jag försöker luckra upp det förstelnade

skall skallra skallgång

ser du
ser du ljusskimrarna skymta i mellan rummen

är det eldflugor eller vad
eller nattens väktarögon

det är kanske
kan
ske
skallgångskedjan
och vet du varför det heter skallgångskedja
skall
gångs
kedja
det är en gyllene kedja av hjärtguld
den heter omsorg
omhuldan
omvärnan
de saknar dig
en länk fattas

kedjor går att laga utan utan den brustna länken, utan den tappade länken

ja – de säger så människorna
de säger även; mister du en står dig tusen åter
märkligt

denna kedja kan inte lagas med den inrättningen – anrättningen
vi ropar till dig vilsne – kedjans gång skall ljuda.
skallgångskedjan är en sammanslutning vilken samlats för att leda den vilsne.

minns du skallrorna hur ni dansade i vinden, minns du sångerna eldarna
den stigande röken, hur ni skymtade varandra, minns du hur rörelsen började, rörelsens
begynnelse. och änglarna steg in i jordarna, i jorden, in i bröst till att leda sången till att resa vandrarna ur skalknipor, lyssna - lyssna till skallrorna i mina fingrar, lyssnar du djupt dansar ni vägen. ty själen finner ro i rörelsen, ro i styrkan, styrka i ro. i den ron kan du segla utan årtag. du är i rörelsen, rörelsen leder dig.

den 28 februari 2012

detta år
2012 sägs vara omvändelsens år

drakens år

det är inte endast de vita drakarna vilka stiger fram
elementens drakar stiger ur sköldpaddans bröst

jag ser
himlars
purpurfåglar
luftens
violljus andning

markernas mottagande av
stjärnstoffs
kristallklanger

jag ser ett barn lämna
treårstrotset med rödglödgade kinder

nej nej nej
kan kan kan
kan själv

barnet ropade vill

nu begynner
sundviljas
stigar

fyra ringar andas i solbad
dropptoner når
femår

förtäljer i klokugglas klarhet
allts rörelse

ömsar tänder

stiger in i sexårsvidd

det är inte endast de vita drakarna vilka stiger fram
elementens drakar stiger ur sköldpaddans bröst

andens inlyssnande är att likna vid solens rörelse in i ögonen
i nu i nutiden i nuskalet - det hårda förhårdnade äggets tidssteg
likt vindruvstrampare med bara fötter trampar änglar skalen
frigör anderosen ur kylslagnas skräck


dunkel
dunkelhet

vad är det dunkla sinnet
vad är att smida i dunkelhet

för att smida stycket av järn måste du
inte måste; det är en hjärteangelägenhet
taga ett visst mått av ditt blodjärn
vilket du gavs i höststämningens meteordans
i vinterängens kristallregn andades dina ögon in detta kristallrena ur askens krona vilket steg upp ur askens rötter och frågar du dig vilka dessa rötter är
är hennes utspridda ändock sammanhållna
sammanhållande fingrar
detta rena strömmade in i
genom dina vidgade pupiller
uppfyllde skallobens alla vindlingar
ser du denna hjärna så att säga utifrån ovanifrån
ser du mönster vilka stundtals kan ses i sädesfälten
cirklar spiraler
labyrinter

reser du till länder vari floder genomkorsar markerna
floddeltan
ser du ävenså detta mönster
hjärnan – låt oss säga är en labyrint vari säden gror
den röda tråden
ariadne tråden
leder dig
så strömmar detta rena vidare in i ditt floddelta
fyller dig
rör vid dina solhjul
ansätter klangen – ekerklangen i dem
däri släpper eken bladen ty ekens grenar kvistar knoppas ur ekot av solvindens andhämtning
detta rena är nu i ditt bröst
du börjar andas i en behaglig andeström
du är
bälgen
vilken väcker glöden
därmed upplyses dunkla sinnet
du smider
den öppna dagen
och detta järn har en klang vilken är mild

vid varje möte mellan hammaren och städet
dansar gnistor

hammaren
järnet
städet

vad smider du
du smider ditt hjärtas klanger
frigör sommarängen ur ditt bröst

dunkelheten är kanske en plats däri ränker smids i lönnfack/lönndom – en lönndomsplats fylld med ränksmideri, det kan endast göras av det dunkla sinnet ty det är i just dunkelhet, det vill säga sover, utmattatsover. det kommer till vaknande ty inte en av alla ränker orkar bära skörden – nej, det är inte straff – det är att stå utslagen samt blottad, sägandes jag ser nu. ser skogen, ser varje enskilt träd, ser hur dessa träd flyter samman, kanske till det vilket benämns grötig massa, kanske till en deg av det mest fruktbara slag.
så ser du träden vika upp brösten
ur vart och ett av träden stiger ett människovardande ut.

lev nu med bilden av vad träd är
vad sker då du eldar
vätska pressas ur veden

människan
allt består till största delen av vatten och detta vatten var tunnare då. det reddes med ett övermått av vete – mjöl; stärkelse. kanske med potatis(potential) – mjöl. vattnet blev inom citationstecken tjockare – tyngre
tyngden är tung
varje kropp är tung samt dras till
det
tunga
av jordarna kommer ni och jordarna är allt
ja
så är molnen jordar ävensom luften genom vattnets tjocknande blev tunnare.
vad ser du i allt detta;
luftens samt vattnets tal eller saga

jag ser den manliga kvinnliga själen
ty de är i varandra ej enskild
de befruktade jorden
befruktar jorden

det går ej att se detta skede med de ögon du möter dina nuvarande vandringar med, de ögon du brukar i nuvandringen eller med det den förståndskapacitet människan idag besitter. för att uppleva detta är det en hjärteangelägenhet att vandra bakåt – eller varför inte sätta sig i de tidsmaskiner vilka fantasyfilmer även barnfilmer konstruerar; för att se detta med de ögon vilka då sköljde blickande in måste du våga virvla i en hastighet vilken överskrider både ljus, ljud – tid och rum.
dessa folk förökade sig i bröstet
de födde genom ögonen
sedermera i gemenskap med talet

längtan fyllde dem
den längtan de så kallat åtskilda – himlen, jorden andades

så kom mannen in i det enskilda med doftkorn av kvinnosjälen i bröst
så kom kvinnan in i det enskilda med doftkorn av manssjälen i bröst
mannen tänker talet
kvinnan talar talet
genom själsrörelsen väver de tillsammans och barnaskaran
växer
genom
orden

det du skrivit är intuition
andens inlyssnande är att likna vid solens rörelse in i ögonen
i nu i nutiden i nuskalet - det hårda förhårdnade äggets tidssteg
likt vindruvstrampare med bara fötter trampar änglar skalen
frigör anderosen ur kylslagnas skräck

jag sprang, vi sprang med gnistan i hand, lyfte våra händer
gnistan lades i molnbärarögon - regnen kom
rädsla stigen till skräcks löpning lämnar sår, brutna kvistar - hälgropar
i hälskålar brann eldar lågor, hon söker hålla om fötternas sargrop
hon ber löpningen, skräcklöpningens skendemon stanna - andas
se vårfloden

den 27 februari 2012

jag tänker mig
det gör jag inte
tanken började
forma sig
till en droppe

droppen rann ned
in i hjärtat

hjärtfågel vilade vingar i rede
slöt droppen
in i vingbädd

låt mig höra dig
tanke

bad hjärtfågeln

jag kan inte riktigt bestämma mig
vad är det du ej kan bestämma dig

jag ser korpar vara budbärare
ser hedar med mjukt grönt gräs, vackra runda stenar
stenar i ring
klippor vilka rasar ut för att segla vida
kanske klipporna är sjölejon sälar

klippor är dessa

människorna

jag ser byar med halmtak
borgar

såser jag gudar med korpar i handkorg

dessa bad korparna föra bud
människorna bad korparna att föra buden vidare

så ser jag floden stiga
arken
ser den vita duvan
vilken sonderade terrängen
spanade efter land
duvan kom med en grönskande kvist därigenom visste Noah hans folk djuren växterna
allt det vilket följde honom

vad är det du inte kan bestämma dig för

huruvida duvan var den var förstlingsbudbäraren eller korpen

är det av vikt
egentligen inte
jag ser mest färgerna
den vita duvan
den svarta korpen.

det rena sinnet
det släckta sinnet

det omedvetna sinnet
det medvetna

korpen
bringade ljus i natten
duvan bringade ljus i dagen
varför säger jag så
vet du inte det

korpen var i gudarnas handkorg i den vandringen vari folken inte upplevde sig egentligt åtskilda, de var lösta ur formen. elementen var i dem – de hade ej upplevelsen av åtskild.
sakta lades slöjan över deras ansikten
floden steg
de planterade sig själva i sig
den vita duvan bringade den grönskande kvisten
och kanske var det lagerblad – det var ett olivblad
fred i ditt sinne
den stora floden svalde allt
valen svalde Jona
det blev mörkt
däri skärptes sinnena
hur kan det skärpta sinnet slåss
det skärpta sinnet ser vidare – bringar därigenom fred
olivbladet
människans medvetande förändrades kan vi säga i och med att hon planterade sig själv
därigenom flög korpen enligt gudomens kärleks vilja ut ur handkorgen
påminde människan om är

korpen är mycket vis
ser människans vilja samt avsikt, visar dig hur du skall gå i mörkret av ditt inre jag samt tänder din lanterna i mörkret. ur detta mörker lyfter korpen det du söker gömma, korpen hjälper dig att helas.
de var omedvetna om det de begravt i sitt inre

duvan visar dig hur du skall hitta vägen hem i din vilsenhet, duvan hjälper dig att komma ihåg samt hitta kärleken till det hem vilket gick förlorat. i svåra stunder vara i familjens värn och familj är ju allt

vad var det du inte kunde bestämma dig

huruvida jag valde se ensidigheten eller flerfalden
jag ser
mångfalden
med andra ord
väver dessa fåglar
vidare än ögat kan se
faktum är att jag ser indigomantelns skimrande djupt blå samt det vita skimrande sidenfodret. färgerna böljar in i vandrar, skiftar kanske det benämns.

i sjöskogen vallar havsvingar fåren, lammen vita
barnet ser undrande på dig
finns det vita lamm i havet
du begrundar frågan och säger
för att veta måste vi vandra till havselden
barnets ansikte är nu en undrande vidgad ögonspegel
kan eld brinna i vatten

vi kan bara möta svaren däri svaren är

barnet tar din hand i sin
eller tar du barnets hand i din
edra händer vilar tysta i varandra
ni vandrar i sjöskogen
hör lammen bräka
vita koraller
möter
sjöstjärnor
sköldpaddsmor
svepande sjögräs
sjöskogen leder er
ibland synes lammen fåren bräka närmre deras sång.
nej, vi beskriver ej hur sången låter, den är vattensång
det är nu ni möter dem

barnet strålar
jo det finns lamm här
det finns eld här

barnet släpper din hand
simmar till korallreven
stannar vid de vita ulltottarna – ulltussarna
rör vid lammen, fåren
hästflockar betar i havsängder
en ur flocken skrittar mjukt
till barnet
de travar mjukt
upptäckande
fölen med manar av
vattenströmmar
barnet
hästen
föl

du kan nu börja förklara och allt det där vuxenröster så gärna slinter in i.

det brinner en eld i havet, eldblad vakar invid grottans mynning. komfågel håller fram vinge, bjuder er in. staden är vacker med lagda stenvägar, kiselvägar, husen är lagomt i höjd, runda svampar, ur varje skorsten – rökgång stiger vattenrök bubblande. folken här har ej bråttom, ordlösa hälsar de alla varandra med talande ögon. ni lämnar staden och befinner er i regnskogen var annars i dessa vattensalar

vattensvalan sjunger svirrandetoner in i landkänning

jag skrev oblatens smältande
bilden sköljde in i mig i natten

det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av erhåller en djup vilja till kropp
den havande modern upplever denna tyngd
det tynger nedåt
hon lägger gärna handen
den ena över magen
den andra under
ser du henne håller hon händerna i en cirkel och du kan se ying och yang
havandeskapet tynger nedåt
in i
jordesfären
det vilket är löst/upplöst ej formfast grips av
erhåller en djup vilja till kropp
att uppleva kropp uppleva differentierat liv –
kanske är det känsloklangen vilken är längtan att uppleva.

i och med att denna vilja tänts begynner en tyngd – en tyngdkraft verka.

barnet planteras i moderns sköte och det är detta jag ser.

oblaten vilken smälter,
oblaten är sinnebilden av det rena
de delade brödet

oblat opal

födslominnet, livsminnet smälter in i tungan –
tyngden leder in i livsbörd –
vad finns i tungan – med tungan kan du bland annat uppleva smaker
med tungan – tungan möjliggör dina samtal
tungan är en slags formering, en slags formatisering.

födas, föda, smak.
det är en bild vilken vidgas
och kanske är det malörten du känner längst bak på tungan,
se den ej i negativt ljus – den är ömhetens händer för din ämnesomsättning
längst bak – på tungan – nära gomseglet
där är smaken vidgande.

detta kanske låter virrigt – hur låter det då jag säger att ur träden föds människan –
det går att skriva oändliga metrar över denna upplevelse
om denna upplevelse,

just nu får det skrivna stå i exakt de ord detta är.

vi söker svar

det finns inga svar – inte svar
ty svaren är redan i oss

andas in frågevinden

och svaret skall stiga ur ditt hjärta

den 26 februari 2012

säkerhetslinor
ibland
kanske vi

införskaffar oss så många
säkerhetslinor

att

vi trasslar in
oss

jag ser en varelse, en människa vilken spinns in i spindeltrådar - säkerhetslinor
det är ej spindelmor vilken lindar, virar trådar om - det är människan själv
trådarna är klibbiga och människan själv blir - förstelnad

jag ser det vilket sker i spindelnätet

och vi kanske införskaffar oss så många säkerhetsbälten
att vi glömmer gärningen, lyssnandet - tilliten till oss själva därmed med allt
*
ni torde ej behöva önska er
tala om

under
mirakler
magi

ty allt detta lever i varje
allt
ni är
allt är
magier
magiker


med svärd skar de i bergens bröst
stal stenblad
byggde
städer
utan smedja
utan
grund

ur de rasade städerna
ty de föll
steg de

bärandes sina kors

ur korsen växte
rosor

och solen vandrar in och ut
ut och in

väver tuskafts
rosengång

kastar
ljus samt skugga

i dina

händer

underjorden
underjordar

det talas om en flod
en flod lika svart är

oljemantels skimrande djup

det talas om
en flod
under – jorden
en flod att passera
en båt
ett val nöts skal
en hand

snuddar vid din strandkänning

du vet
vetandevet

du stiger i denna farkost
farkost – du reser med kost
denna färd är
en kostsam ädelsten
du reser utan brynja
utan bryne
utan broderier
utan bryende
du stiger i

denna färd är en kostsam ädelåder

du ser i denna flod
lika svart är oljemantels djup
jordens guld

du ser
i denna flod
stjärnpunkter
diamanter

och

glimma

floden för farkosten till en dörr

är det en dörr
kanske dröm öppen rörelse rörd
en öppning
du vet att du är i under – jorden

därmed i berget

denna öppning är ett valv
båge till båge
halvellips
och du vet att denna båge ej är halv
en halv ellips
den del du ej ser är i under - under – jorden
val nöt ens andra halva

valnöten säger dig mig;
du talar regnbågens saga
cirkeln vi alla är i

och i denna ellips är vi alla i stunder av liv
denna ellips kanske är ett öga
infattat i

stalaktit stalagmit pelare

droppar
stigande
droppar
fallande


floden strömmar
väktarna frågar dig
skall vi
är din vilja
skall vi föra dig vidare

du ser endast mörker
floden är blank och du vet att färden är
vidare

farkosten andas dig in i

kan ske uppslukas du av detta mörker

ändå är du lugn
trygg

och vid känslan av detta begynner mörkret skimra
varmröda cinnoberellipser

det är nu du stiger in i upplevelsen av flodens väg

far kosten för dig till stranden
bergsvisa omfattar din hand
bergsvisa leder dig in i
kolets mitt
bergets
hjärta

du intager orden
i ditt
hjärta

med svärd skar de i bergens bröst
stal stenblad
byggde
städer
utan smedja
utan
grund

ur de rasade städerna
ty de föll
steg de

bärandes sina kors

ur korsen växte
rosor

ur rosor stiger träd

du står i en cirkel av träd
en oblat skimrande upplevelse
oblaten smälter i din mun in i din tunga
du sväljer de renade orden
andas ut
essensen

eller är det du vilken smälter

du upplever trädens rymd
hur ljus och skugga väver
denna skönhet lyfter
din hand
din hand blir hängandes i luften
du kan ej måla ännu
du behöver källan med vatten ur kristallskålen
det vatten du bär i kristallflaskan fästad frisvävande vid i ditt midjebälte

vindar stiger in
du stiger
solen rör vid dimstråken
du skimrar i trädens
skogens katedral

med ögon byggde de denna katedral
av ljus av värme
de lade stenbladen åter
bergen helades

sprickorna
sprickorna sydde de samman med silvertråd
silvertråd ur spindelmors slända

du landar vid ett av bergen
ser floden strömma
strömma ur bergens händer
förenade är de av solbron med månbanden

i bejakelse vandrar du över bron
och vet att intet är ett under att allt är

under

är
mirakelvägar

ni torde ej behöva önska er
tala om

under
mirakler
magi

ty allt detta lever i varje
allt
ni är
allt är
magier
magiker
*
jag ser bilder av födelse
bilder av gravar
lycka sorg hopp uppgivenhet
bilder gjorda
rasas
lägges i grav
drömmar stiger fram
släcks
släckas

ser filmsekvenser böcker/boksekvenser. jag har skrivit så många gånger om böcker vilka lagt sig i mina händer, filmer – inte hela; sekvenser vilka ej lämnar och jag vet att dessa blad är gåvoregn vilka visar mitt behov allts behov. i detta andas våra behov i vår misströstan.
navelsträngen – fadermoder, moderfader, genom den tvinnade strängen – näringssträngen. och naveln är ett öga en pupill riktad inåt ut. navelsträngen skärs av för att du skall flyga, du är en fjäril i solen lapandes sol, du är en fjäril i månen lapandes måne
guld – silver
naveln är gralen, är spiralen - enkelt sagt en tratt, en tromb
trombonen har en vacker ström
du måste nedstiga, skära av för att klättra uppför
för att därigenom se världsvidden öppnas
slut dina ögon, upplev hur du öppnar dig nedåt – föderska - är rötterna
hur du öppnar dig uppåt är kronan - du är.

hennes sköte droppar rubiner
hennes mantelsläp färgas rött
hon blöder ymnigt
hon föder barnet i smärta
han håller hennes hand
viskar
jag älskar dig min måne av stjärnor

barnet landar i mossans mjuka bädd
den bädd han tillredde

då trädet skilde dem åt

jorden
himlen
jordarna himlarna
så mycket älskade de varandra att de ej såg omringen

trädet är pelaren i vilken deras längtan strömmar
trädet sade dem
rötterna
rötterna behöver er vidgade kärlek

sonen skär av navelsträngen med kniven
med silverbladet ur månmoders källa
ur bergens ådror av silverne
av bergsfolkens
urvisdom

dottern följer själsvandringens parallella cirklar

modern
andas
ut

skrudar
lindar barnet med
sin andedräkt

han bäddar in henne modern i jorden
planterar korset
de fyras riktningar
lägger barnet på det vilket kallas gravkulle
formen av hennes modern kropp

vindens moder viskar
detta är
en gral

sonen dottern gråter förtvivlan krymper samman
gråter förtvivlans liljor röda av blod
fadern kvider ur tårskogen
vi kan ej föda barnet
mjölkvägens honungsstrimma är bäddad i jord
barnet har det bättre här hos sin moder – modern kommer att omfamna barnet.

en trasig man följer det oerhörda, då de vikt av vägen lyfter han barnet in i sin famn.

smärtan
ångesten
vrider om faderns glömda
han skyndar för att hämta barnet
barnet är borta

hålet i hans bröst är ett mörkerhål däri traumaandar tar plats
intet förmår jag
han slår sig
klöser
sina inre rosor
till taggar

vilka sliter sönder hans vilje
månmnoder sköljer hans händer, sköljer hans ögon.
ni tror er ej kunna giva barnet näring föda
se ditt barn och vet att du kan ty du har alla gåvor du behöver
se den trasiges helade
ansiktsljus
med barnet i sin famn – det barnet är hans barn
är också barnet ditt
så den mannen är du och du är den mannen
det är så mycket
ni ej tror er
kunna

hon sträcker honom ur vinterstormar gralen till hans hand
han lyfter gralen till sina läppar
ser in i rubinrosens öga
modern
kvinnan stiger upp ur dimman

de vandrar hand i hand
sida vid sida

ser världarna runt dsig med sig. utan att kväva sig själva utan att kväva allt med sin snäva kärlek

trädet skilde dem åt utan att skilja
längtans kala kvistar
pärlornas knoppar
bladfjärilars smaragdglans
blommande körsbärsträd
frukter bär
doften helar kärlekens mening

vindens moder viskar mjukt till dem
krona – rot – stam,
i stammen, er kärleks mening
däri möts ni
så bilda alla stammar katedralen vari ljus andas vari värme stiger

vad era händer skapar
era ögon skådar/genomskådar
avtrycken edra stiga lämnar ger

se så många barn det dansar fria
i kronängdens jordebörd

lördag 25 februari 2012

den 25 februari 2012

träden höljde nyblivna växter
stenar viskade minnen
ur jorddroppe
en människa satte sig i jordbladets lotus

en svart sten
obsidian
svart jaguar
svart puma

en svart sten lade sig i handen
formad till en vidhängande droppe
passande
till
handen

ur den svarta stenen
stiger sången
entonande
ordlöst

jag renar min tanke i månskärans silver


så hör jag visdomsfolken
indianer viska
mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande
kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar

så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning

det var en gång vida marker
brunjordar nakna
stenarna var luft
vattnen var luft
allt var egentligen luft
och luften var allt
däri kände
upplevde allt – allt i sig
ifrågasatte icke levde i total sammanvävande skönhet
brunjordar nakna frös en aning i vinden vilken var luft
vattenslöjor skira tunna skymtade rörelsen
med ens knottrades brunjordar
var du än vänder din blick är det små gröna pärlor
knottrad hud
sakta rörde solfingrar månfingrar vid pärlorna
spirande groddar syntes framkomma
markerna var nu böljande hav
namnet gräs bär detta hav i dessa dagar då var detta gräs luft
luften var tjock kallas det i dessa dagar
kanske var luften skimrande sidenband
nu frös inte markerna
grönjordarna
vattnens slöjor skira steg en aning högre och blev moln
vattenmoln
dessa vattenmoln landade i grönjordarna
molnen blev betande djur
djuren hade behov av lä
av skydd
därför lockade solen månen en del av gräsen somligt av gräsen att växa sig högre längre
träd steg upp
ormbunksträd
däri kunde hjordarna jordarna erhålla skugga
hjordarna betade
mumsade gräs
idisslade heter det helt visst
då hjordarna smält allt det intagna
gav de åter av föring
dynga heter det helt visst
markerna gavs näring av det de en gång gav

lev med denna bild
allt går genom med i hennes moderliga vara
hennes sköte är allt detta

det for en eld genom skogen
gnistan antändes av mörkret
synen var mycket vacker i begynnelsen
den elden var ur värmens elements urkraft
träden, stammarna bar icke bark
huden var slät
ögonen blickade klara uppåt i alla riktningar i en
dessa ögon var trädens kronor, de kronor vilka benämns grenar, benämns kvistar
trädens kronor sköljdes av knoppregnen, röda rubindroppar. dessa regn flödade, steg upp ur hennes bröstsjöar, en del benämner dem smärtans tårar. och visst är de blodets tårar av kärlek. kärlek är både lycka samt sorg, det är många vilka flyr kärleken i sorgens andetag. kärlek är både lycka samt sorg, detta vet kronorna ty de flätar samman dessa grenar, kvistar. moderfadern, fadermodern – sol och måne rörde vid varje knopp, träden bar nu röda blad, eldblad. dessa eldblad var icke brännande eld, detta var urkraften eld.
vandrarfolken, trädväktarna, väktarfolken levde med elden i sina hjärtan, levde med allt inom sig. såg de ett träd vika sin skuldra omfamnade de detta träd med ögonhänder lyfte skuldran. såg de stenar kivas lade de dessa mjukt tillrätta. upplevde de fattades, disharmoni obalans omfamnade de dessa med ögonhänder och låt oss säga lade vackra pussel och allt andades frid. kanske är det detta barnen gör i det de leker med kottar ekollon pinnar skapar djur hagar, lägger stenar vackert i ring runt. kanske är det detta skulptören gör, krukmakaren hantverkaren, lermakaren – vem vet. väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
kvinnosjälen andades fröet, allt passerar genom hennes moderliga vara, kvinnosjälen levde i drömmedvetande andades in naturkrafterna, efterklangerna levde vidare i själen. naturkrafterna undervisade dem moralens ädelstenar. genom att kvinnosjälen gjorde detta drömde in andades in naturkrafterna var hon deras första uttydare, skimrande moralädelstenar skymtade genom hennes bröstgördel av dessa ur dessa steg rättslivet steg religionen, ej i trasselnystan, delar av helhet, klara rena trådar – eftertankens klarhet. kvinnosjälen drömmer klarseende. och mannen vandrade vid hennes sida. skolade viljan levde därigenom i viljemagi. så är mannen ande kvinnan själ så är de båda allt

hör du dem nynna så skapade språket
ur sång

så hör jag visdomsfolken
indianer viska
mannen är arkitekten, lever med formkraften är viljemagiker är tankeande
kvinnan inreder skapar hemtrevnad är själsdrömssvar

så är detta sagan vilken förtäljer människovarandets inträde i form till formupplösning

väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
däri lades minnesskörden
skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar
spände seglen
därur steg orden
deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform

barnet står i ängen
blåser såpbubblor
de spricker ej
skrudar markerna i regnbågsord


väktarfolken lyfte blicken såg tusendroppar tonandes minnesklanger
såg spindelnätens skimrande pärlemorkaskader.
de talade ännu tonande med varandra, tanken föll in i dem
däri lades minnesskörden
skepp ur allvärldar seglade in i deras munnar
spände seglen
därur steg orden
deras läppar formade luftströmmar i skönhetsform

av luft steg väsen in i hennes andedräkt
allt fler steg de fram
detta var icke väktarfolken
de märkte en sakta stigan svärtdimma

mörkret föll tätare runt dessa stigar
träden bar nu bark
bladen var gröna
i hösttiman kunde de stundtals se träden skimra koppartoner röda, de trodde detta var utifrån. de röda bladen är i stammarnas bröst. allt genomflödar, genomströmmar hennes sköte.
de gavs av tanken redskapsbilder, hjälpmedel ifrån gudarna i deras bröst eller det vilket benämns ovan dem.
de fick nu bruka sina händer – tillverka redskap i fast form – i enlighet med tankens bilder. folken begynte bli slöa. lata detta trots att de ilade rusade hastade, de redskap de tillverkade tog över deras fragila, sensibla, sensitiva fingrar, synen fördunklades
huden blev barkartad
de glömde sina själv
blev
sinande källor
de kunde ej längre hantera elementens krafter
elementen såg marker blöda
förblöda
därur
antändes gnistan
den vilken benämns löpeld
och den for genom skogen
efterlämnade rykande
svartbrända marker.
detta åsåg folken
av detta väcktes folken
de fick kämpa för att släcka elden, bruka elementens krafter
åter kunde de uppleva vägen
elden lade sig tillrätta; jag är ej förgörare.
folken stod i ring hand i hand
blickade in i skogen
genom ögons klara ljus
steg regnen in
vattnade kolets pyrande slingor
inför folken omvandlades dessa slingor till gröna groddar
spirande liv
hjärtbladen steg ur hennes värmande vilja
höga gräs steg upp
hjärtformade blad vecklades ut
träd höga himmelsbågar steg ur dimmor
i kronor växte växer orchideer
lianer flätar samman
stödjer
fåglar insekter
fyrfota skrider lugn
skogen andas droppar
minnesklanger
luften är tjock
vattnen är tunna
regnskogen
regnbågsskogen andas

luften är bärande sidenband
är form är inte form
luften är örnens vida vingar
är johannes vilken skriver i begynnelsen är ordet

träden höljde nyblivna växter
stenar viskade minnen
ur jorddroppe
en människa satte sig i jordbladets lotus

en svart sten
obsidian
svart jaguar
svart puma

en svart sten lade sig i handen
formad till en vidhängande droppe
passande
till
handen

ur den svarta stenen
stiger sången
entonande
ordlöst

fredag 24 februari 2012

den 24 februari 2012

så rinner huden av
ishuden
bäcken sköljer
porlande fingrar
åkrar ängder är mjuka
kanske är de repbroar
mjuka tofflor
vem säger att jag vandrar
kanske vägarna stigarna vandrar
kanske jag står stilla

gräset
fjolårsgräset
ännu stelbent
kaveldun vajar med fågel vilken landar
humledrömmen ljuder mjuk

huden rinner av
marker är lera

sjunker det vilket var in
så vandrar det vilket är
eller vandrar det vilket var

huden rinner av

senor muskler blodådror
skelett
inre organ

organskördar

skördar vi stjärnsådden
skördar stjärnsådden oss

vad är balans
obalans

huden rinner av
det gör ont
jag är sårbar

krukmakaren
först lade krukmakaren ring till ring
kanske talade krukmakaren med träden
med haven
med ringarnas bärare
vi är alla ringarnas bärare

kanske solen nedsteg
månen
venus kopparklanger

kanske lade sig dessa skivor

eller var det jord eld vatten trä metall
skiva
skivor

drejskiva
krukmakaren drejade jorden
till en kruka

kruka av lera
lera av kruka

snurra skiva snurra
solen stiger upp
månen
venus

vakar

med
jorden

liven genomflödar hennes sköte

krukan i dina händer
snurrar

krukmakaren vet
balans

hur skall du kunna stå utan balans

organbalans
organskördar

har du drejat en kruka då vet du att dina händer dina fingrar är sensibla blad
vilka avkänner krukans balansbehov

lerkruka vacker i terracotta står i ditt fönster

se din kropp
se ditt mineralsystem

de byggde viadukter

vatten strömmar
renande
rening

porlande
andning
vattenströmmar
når haven

varje droppe är ett minne
av minnen stiger språket
i andens ljusrörelse

du fyller krukan med den du är
ditt liv
ditt
är
upp till randen

krukan brister
på golvet ligga tusen skärvor

vad är din vilja
skall vi lägga pussel

du öppnar dörren
fönstret
tusenfåglar
skärvfåglar flyger fria

jord
hav
sand

luften
andningen
om
aum
famnar

torsdag 23 februari 2012

den 23 februari 2012

sammanhang
flodbäddar

flodbäddar knäpper samman händer
flätar fingrar in i varandra

sammanhängande strömmar
talar i
nattregnen

snöhjordarna är samlade under paraplyträden
följer dropparnas tindrande banor

trädväktaren står en bit ifrån
väktaren ser
dropptrådar

sakta
vaja

med vinden

hjorden är väktare av droppmobiler
och kanske är detta vindspel
klangspel

pärlor klirrar vackra i natten

paraplyträden breder ut händer
flätar samman fingrar
är dessa paraplyer fladdermöss
ekoröster

vi kastar ekolodet
sänder vår upplevelse fram åt
den förs åter

pendeln
vaggar
tidsfjädern skriver tecknen
ljudlösa

hjorden iakttager regnen under tystkronors pärlhav
trädväktaren är en av dem alla

i natten lapa de regn
regnfloder
flodvingar

i templet med de vita fjärilsbladen ser de djupt in i varandras ögon
brister in i varandra
sol av stjärnor
måne av stjärnor
i mitt bröst

varför gråter trädet med de vita stammarna blod

flodregnens mantlar böljar vida

vad är sammanhang
allt är sammanhang

jorden andas in regn
jord – hjord – gjord - sadelgjord

murgrönan höljer hudens livgördel

vinrankan klättrar vida
humle skänker lugnro

är livsvandringen en spiral med solen

så vad händer då jag når
strutens topp
kant

är struten
ymnighetshornet vilket bjuder in
varje stundvarelse till fest

är varelsen en varelse var i dig
är varelsen frågan var
är varelsen ett väsen
är väsensleden ett sammanhang eller

totalt
skilda
delar

är väsensleden parallella stigar
stigar vilka flätas i varandra
är väsensleden må hända rötter vida
jordkronor

vad händer då jag når kanten
den vida öppningens rymd
sitter jag i den stunden i trädets krona
eller
vänder sig spiralen
då befinner jag mig i konen
svävar i ett befintligt vakuum uppåt till ursprunget
kastas ut genom begynnelsehålet ögats pupill

ser du
ser du stjärnbågens vita bana
de säger stjärnfall

var
befinner
jag
mig

i min vandring

vajar jag på kanten
faller jag

livet älskar det levande
spiralen planas ut
du är i cirkeln
därför tecknade solen spiraler
labyrinter
därför dansar barnen medsols
utan yrsel

onsdag 22 februari 2012

den 22 februari 2012

de blickade in i det tomma
såg detta tomma omringat av glittrande korn
såg bakom väggen

där vilade alla oförätter de tvingades glömma

har du en gång öppnat dig för orden
stiger valarnas sånger
ur djupet
oavbrutet

har du en gång öppnat portarna för språket
stiger valarnas sånger ur djupet
oavbrutet

vari konsonanterna är klippornas bärande
händer
klippor stiger ur bergen i havens djup
se våra fenor i medföljande andning
de talade om solfjädrars vida plymer i länderna ovan havens spegel
vi är vattenfjädrar
vi vaggar
dropparnas minnen
vari
varur
språken stiger
däri ser du bubblor stiga vi är
konsonanser
sonanser
essenser av
konsonanter

i haven andas vattenfjädrar
av sol
av måne
av planetariska sfärer
av stjärnor
av
kosmisk sång

allt vilket är i denna rörelse
mjuka rörelse är vokalerna
se hur vackert de omfamnar varandra
se dem vandra altargångens röda segel

allt vilket är i denna rörelse
mjuka rörelse är vokalerna
själsljuden
så är klipporna tingen vilka omfamnar världen
och bubblor stiger till ytan
skalen
höljena är konsonanter
stjärnan du säger lever i var droppe är vokalen
du talar molnens stilla rörelse
urtilliten

tag min hand låt oss vandra i havens ängder
ser du sjögräsen, tången, algerna, anemonerna – denna
stilla
rörelse
stormar kan välta hav
ändock
härnere andas
lugn
så seglar lugnet i bevarandet av ärs skapande vilja
ur harmoniska sånger
kerubim rör vid dina fingersträngar

har du en gång öppnat portarna stiger valarnas sånger ur djupen
delfiner hoppar ur havet
skrider
målar
viadukter
vattenvägar i luften

delfiner strör glitterkorn i havens ängder

de talade om stjärnsåddar
ty de blickade in i komme
såg stjärnor sås in i vinden
såg stjärnor gro
var
frågar du
i haven

åter och åter uppstiger
framstiger bilden av
fostret embryots svävande i vätskehavet

de flätade havens hår för att stränderna skulle framstiga
de löser havens hår för att stränderna skulle undstiga

så är det
det vilket var berg en gång är hav
det vilket var hav en gång är berg

så samtalar dessa de med samt i varandra

hennes rörelse är rörelse är aldrig stilla
så älskar hon barnens ansiktsljus
rörd av solen är barnets ögon
rörd av månen är barnets ögon
detta
lever i
hjärtat

faraonerna kände
eonernas språk
blickade in i det tomma
såg stjärnfrön gro i tempellunden
vi kan också säga
ur oasens källa

haven steg ur breddens vida kjolar
måttbandet var för snävt skuret
tygriktningen var fransad av slöa saxar

kroppen vrider sig i smärta
värken äter dess rörlighet
jag frågar mig
vad är värk
mitt inre viskar
du väljer att göra dig för liten
detta är kroppens skavsår

de blickade in i det tomma
såg detta tomma omringat av glittrande korn
såg bakom väggen

där vilade alla oförätter de tvingades glömma

har du en gång öppnat dig för orden
stiger valarnas sånger
ur djupet
oavbrutet

har du en gång öppnat portarna för språket
stiger valarnas sånger ur djupet
oavbrutet

de talade om stjärnsåddar

kerubim rör vid dina fingersträngar
*
andliga är vi i varje andningsdroppe
droppen vet jordens andning
den är ej flummig
möjligen
lummig

lummiga skogar kan ej bli lummiga
i det rötterna ej är rotade
förankrade

ej bliva utan skogsväktarens omsorgsfullhet
omsorgsfyllda
kärlek