den 27 september 2012

i bladskålen vaggar en droppe

en av regnmantels alla

ty natten var en skopa

en silverskopa

inte en ovettsskopa

en silverskopa vilken bjöd in dem alla till vad

kanske en seglats

kanske till virveldans

i den vida salen med marmorgolv

med kristallkronor i

takens kupolhänder

kanske till

porlande

kanske

kan ske

regndroppar dunsar

kanske

kan ske

regndroppsfingrar trummar på fönsterbleck

droppen suckar

varför

så ofta mörknar deras blickar

tycker vi ställer till förtret

visst har vi fallit mycket och därigenom stigit

lyft det de ej ser

i bladskålen vaggar en regndroppe

en av regnmantels alla

såg du att jag vågade tindrade regndroppen till mätarlarven i lyktans sken

jo

nog såg jag allt att du lade beslag på bladet jag

siktat in mig på

du verkar inte vara på humör idag

eller också är det just det du är

du kanske har

satt dig på ditt humör

vi får rum båda

är det så

så är det

mätarlarven böljade in i bladskålen

så satt de där båda

vad fint vi har det här

i bladtältets lä

jag såg att du fattade mod i hand

såg dig hoppa

först trodde jag det var en stjärna tindrande vilken föll

så såg jag dig och du är vacker

i din glädje

säg såg du mig

att jag vågade klättra ända hit upp

ja

det

såg jag

och här sitter vi nu i mittens möte

så fint

vi har det här i bladtältets lä

*

trädet frågar stenen vilken lever i rotklykegrotta

varför söker du din fullkomning

vi verkar i det fullkomliga därmed är vi fullkomliga

är det så att du gärna vill vara enskild driva dig ut ur det fullkomliga och därmed

sarga dig själv

det lyckas du ej med en längre stund

kärlekshänder för dig åter in

är det så att du gärna vill vara

enskild driva dig ut ur det fullkomliga

och därmed

sarga dig själv

istället för insikten av syfte eller

är det så att du ej kan känna

erfara dina händer

kanske skall du lyfta dessa, lirka dem varsamt ut ur krampen

de kanske ligger i kläm och har somnat

det kanske är din livsström du ej känner

stenen grunnar

begrundar

lirkar upp ena handen

det var ej lätt ty handen var domnad

glömd att röras av stenen

stenen lirkade upp händerna och sakta

helt utan brådska

sakta återvände livsupplevelsen

så sant

nu kan jag erfara mina händer

därmed litar jag på

når

fullkomlighetsskönhet

i mångfaldsblommans

krona

den 26 september 2012

du kan ej ikläda dig en medvarandes hud

dens skor är sömmade till dens väg

eller

vi kan ej kliva in i

ett medvarandes skor

vilka är sömmade till denne samt uppleva dessa skor passa till oss

vi kan ej leva en annans vägar

stiga in i en annan människas öde samt leva detta

*

den första tilldragelsen av ett nytt tillstånd

floden är strid i sitt lopp

urstriden

kraften leder dess väg genom nyöppnad spricka ur dammen vilken sakta blev orörlig

krukmakaren tar emot lergåva

skapar i morgonglöd skålen till hennes händer

blytunga steg stiger in i guldsandaler

de ser flodens vilda danser

fylls av skräck av förtvivlan

för en stund stannar floden

åkallar eldflamma ur himmelshöjden

bränner barrikader

de sluter armarna om varandra för första gången sedan länge

om varandra

ser i detta ej flodens varma leende ur modervarats hand

floden blinkar

forsar

virvlar

runt dem

de darrar

förmår ej lyfta blicken

de är en kupol

ett ide inom vilket vilken de värnar om gnistan

gnistan vilken i skräckens

förtvivlans

ögonblick steg fram

gnistan växer

de rätas upp

lyfter gemensamt armarna

ser vasen en skål fylld med allblommor

allt runt dem är rent

är bördigt

floden en glittrande åder

öppnade dammens gångna

inneslutna

de andas glädje

krukmakaren ler

under trädet med ädelstensbladen

lägger skålen i hennes hand

hon viskar mjukt

de är en vacker

tillsammansskål

vari blommor kan

växa

*

med en lätt duns lade sig stenen till rätta inför vandrarens fötter

från var stenen kom

från ovan

från nedan

från vilken riktning

det

kunde vandraren ej se

hur vandraren än vände och vred sig

vände och vred synen

det mest

upptänkliga var

väl

att stenen kom från

men

det

det var en omöjlighet konstaterade vandraren

hur skall en sten kunna ramla ned från

nej, stenen måste ha legat där

men från var

kom

dunsen

kan stenar hoppa

var det ditt hopp

vandraren såg sig om

var det någon som

som såg vandraren stå här

samtalandes med en

sten

en sten

vandraren kröp närmre stenen för att se

om

det verkligen var en sten

vandraren tyckte stenen log godmodigt till

och så plötsligt hördes en stämma

vandraren såg sig åter om

kan du sluta vända och vrida på dig

jag blir ju en skruv av att följa efter ditt vridande

varför frågar du helt enkelt inte mig

om

det

du inte kan godta

vandraren vilken var en svart skalbagge

skimrandes av regn samt solvind svepte oroligt med antennerna

du ser ju ut att sticka en tröja utan garn när du gör så där

sade stenen vänligt

skalbaggen suckade

svalde det där att stenar inte kan

tala

jo

jag undrar

kom du

verkligen från

ramlade du verkligen ned från

från himlen

visst gjorde jag det

ser du

jag satt i godan ro på molnet det norra

molnet vilket inte finns nu och ändå finns

så såg jag en rörelse och böjde mig fram

kanske

lite

för långt

eller också var det meningen

hur det nu var och är så föll jag ned

stjärnfall har vi ju hört är ett av våra ursprung

eller droppfall ja regn ävenså

för visst är vi tunga då vi faller så

skalbaggen lyssnade

funderade

så

du kom från himlarna

ja det gör vi väl alla även om det sägs annat

av dem vilka forskat i molekyler och annat vackert men

men de bortsåg från det vackraste

allas vårt ursprung

*

ledsen

ordet ledsen

stiger fram

led

sen

led sedan

så kan detta ord ses

i natten vari stegen stillnat

regn väter kullerstenar

ledsen står under gatlyktan gammeldagas

gaslyktans milda

skimrande aura

den 25 september 2012

den åldriga stubben i skogsgläntan

harklade stämman ur tystnaden

sträckte lätt knakande fram handen

skrockade lite lätt inför knaksången

i armens handens fingrarnas

leder

ovana in i rörelse

hon vilken vandrade med mjuka varsamma steg

sträckte fram handen

neg sådär vackert som folken en gång gjorde

hon sänkte blicken blygt

sådär vackert som folken en gång gjorde

inför åldrar likt dennas

det blyga var inte alls rädsla eller litenhet eller

eller

det var mer inväntandet av mötesredo

den åldriga stubben hälsade henne välkommen

hon vände upp blicken

in i ögonmöte

hand i hand

ögon i ögon

så vackert är detta hälsa hördes mullvaden

kisandes ur jordeport nicka innan mullvaden

lugnt drog sig åter in i

gångar

gångar

av

av

gången

gången av

alltmedan de stod där med händer i varandra

iakttog den åldriga stubben i godan ro henne

hon vilken vandrar med mjuka varsamma steg

hon beundrade stubbens djupa blick tjärnliknandesvart

hudens fåror

mantel mjuk av mossa

så släppte de gemensamt varandras händer

den åldriga stubben bad elden vakna ur kolbädd

stenar malde bönor

bäcken skänkte vatten

aromen spreds in i vrår in i gångar ur kitteln

av järn den rundmagade med vackerpip vilken kokade kaffe

över elden med eldens hjälparhänder

den åldriga stubben bjöd henne skopa av trä

bjöd alla vilka önskade närvara

och kitteln den upphörde ej att koka förrän alla var samlade

låt oss se varandra in i ögondjup

hälsa varandra till samtal

det är just detta hälsa vi skall lyssna till

denna hälsa

så sade den åldriga stubben med plirblick

hälsa tog en sten i handen

bad stenen vika upp bladen och förtalte det

hälen sa till tåbädden

alltmedan hälsa rörde vid gräsbädden de alla satt i

alltmedan gräsbädden rörde vid hälsa

barfota dansrörelse i stilla

så är det med hälsa

vi tar varandra i hand

vi berör varandra i möte med ögonmötesnärvaro

det skänker hälsa genom att hälsa sa hälsa

de orden är väl goda att begrunda

utan att idissla

nåvälan idissla är ju förträffligt i sig

låt oss bara begrunda i tystnad

sa den åldriga stubben

i det skogsfolken steg in i de tysta ordseglens skönhet

så är det

 i midnattsblå

steg stjärneldarnas lågor fram

ur töcknen

skogen skimrade

klarstigad

hon tackade dem alla

var och en

vände ansiktet in i vaknande dag

hälsar

gryningsfolkens följen

*

sublim

andas

morgonens

förstlingsdroppe

med klara drömögon

fyllda

harmonin upplöses

droppar irrar vilsna

i

kaosandning

detta utan att egentligen

släppa

tonen

ack ur denna fridskälla

kastades vi ut

ut i världstillvaron

kastades ut gjordes ni ej

se ringarnas förbindelse av

tonerna i edra hjärtan

hör dropparnas rörelse stiga

stiga in i havet ur svindlande ögonblick av fallande till

instigande

ackorden andades i centrums

vidgade slutande öga

tonerna sändes ut i världsvarat

lyssna till urvishetens oförstörda sagor

dropparna gavs uppgifter för att få bruden till maka

riddare sändes ut, söner sändes ut

döttrar gavs uppgifter

irrfärder upplevdes

gravnedstigningar

ty de såg solen

soltemplets väg

de hörde hjärtat viska ständligen

i begynnelsen var logos tillkomme ditt rike

dropparnas, allts ditt rike

hjärtats

visdom

och vad är den sista blodsdroppen

rubinens rosendoftande blad öppnas

inför din klara blick

ensam dväljs jag i mörkrets synvilla

gryningsstrimma

synes mig

fjärran

så

fjärran

anande sömnens

vingar

var gång jag tappar

uthålligheten

när jag fylls av skynda

skynda på

skär mig efterklangen av mina fallna tankar

sömnen lugnar mardrömmen

tvivelstankarna sömmade

imaginationens ögonvingar

omsluter mig

bär mig

in i inspirationens ljus

vari insikten spirar

jag hör

världsdropparna

upplösa

ensamhetens synvilla

jag sträcker ut handen

tänder lågan

lågan vid mitt

nattbord

dukat