fredag 30 november 2012

den 30 november 2012



motsätta
motsättningar
kan leda till strider
samtidigt ser jag
plattsättare
stensättare
i de gamla hantverken

plattor sätts mot varandra
visserligen med fogar mellan
det finns fog till motsättningar

motsättningar behöver ej vara negativa ej heller leda till strid

se flodens strida lopp

det är många ord vilka begynner med mot
detta mot även då det är ifrågasättanden eller motsättningar
vädrar ofta unkna rum

ja
händer är skapade till möjlighet
händelseförlopp

ändå är händer stundtals motsträvigt
eller motsträviga
vad är den sträva ytan
är den ytan vilken skrapar dig
eller är den sträva ytan den yta vilken ger dig ytterligare fotfäste
varför frågar du mig detta
där för att min vilja är att du skall se den sträva ytan.
låt oss se detta ur denna kameravinkel;
du har sett en bild
bilden ber dig framställa den sig
du har ej tillgång till papper
du har ej redskapen i din närhet eller i din hand

du inhämtar kunskap om hur du kan tillverka papper
du kanske läser bokkunskap; erfarenheter medvaranden gjort
den egentliga kunskapen inhämtar du i det du besöker
möter ingredienserna
de är de vilka skall förtälja dig det du behöver till att tillverka papper
till viss del kan vi säga att de i sin tur utser dig till pappersmakare
varför harklar du dig
det är klart att, visst går det snabbare att inhandla papper
vad, är du orolig att bilden skall rinna dig ur händerna i all denna tidsspillan
oroa dig ej bilden är en grodd i ditt hjärta nu
oroa dig ej du kommer ej att spilla på duken
du kommer ej att spilla ut bilden

du vandrar ut i ängen
ber växterna om råd
växterna skänker dig delar, gåvor och för att göra historien kort så tillverkar du papper.
papperet är blankt, nu kan du måla bilden
nu kan du stiga in i bilden

ja det är nu vi stiger in i sträv yta

sträv är berörelsen av den arbetande handen
vilken har strävat med väder samt vind
vilken har strävat med jordarnas välgång alltid i ögonens hjärta
sträva är vilja
strävvilja
är skönhet
vilken lyfter vill
ur lindans olösta knutar

låt oss se det blanka papperet; det kan dels vara ett oskrivet blad
det är rent
det är vitt
du kan även se detta papper vara regnblankt berg
eller ishalka
du halkar på det
en viss typ av papper är blank, där är färgen skriften svår att fästa
du kan rugga ytan då går det bättre
läskpapper suger upp överflöd
du klättrar lättare på en sträv yta

sanden kan kännas sträv
du pudrar strör sand på ett papper
varför vad blir det då
det blir sandpapper
vilket putsar ojämnheter mjuka
vilka tar bort stickor
och så vidare

låt oss stiga in i sandpapperets sträva
ja, det kan liknas vid en sula vilken giver dig fäste
det är kratrar eller hål, lufthål samt kullar
så är det med det motsträviga, det ger dig möjligheter ur denna aspekt, så låt oss stiga in i ursprungsbilden
det blev en vacker tavla

hon tar min hand i natten
stiger mig upp ur bädden
kom vi skall vandra

inte läsa recept
inte
skriva vare sig på papper
läder vax eller stenar

stenarna vaxet lädret papperet har alla redan visdomen eller kunskapen

de vet vad rotad är
de vet också vad rötter är

de vet att förbundenheten är i ådernätet
de vet strömmarna
de vet hur allt i tid och otid
ja låt oss säga otid eller smakar ej tid bättre ävenså är förbundet
andas förbundenhet

de vet också att var gång de anländer till en slags ny plats
dit blodet kallade dem
finnes endast en väg
lär känna mig
viskar platsen

upplev mig
läs inte reseguiden

naturen är ett fenomen
naturfenomen
fen
om
en
människan vandrade en gång med naturen
människan är vandrare av naturen

allt är vandrare av
naturen

vad är naturen
det är det rena

papperet lädret vaxet stenen vilken nytta har det du skriver eller ristar in för dem
har de nytta av det
eller stänger det skrivna inristade ute

det är en fråga väl värd att leva med

hon hör min tanke
jag säger ej att det ej skall skrivas eller läsas

ser du i hjärtat är kunskapen ingraverad
den kunskapen gör dig vis

vandringarna
däri möter du växter till exempel
du ”söker” upp plantorna själv, lär känna dem, lär dig hantera plantorna, älska dem ser dem växa. därigenom kan du bruka plantorna i efterkommande till helande eller till läkande.
genom att du tillsammans med växterna i mötesnärvaro lyfter upp den ingraverade kunskapen ur hjärtkällan
visar ni varandra
mottagandet vilket i detta fall är både givande samt emottagande
förresten vad är det vilket ej är det
givande samt emottagande

hon leder mig fram till en himmelsvid gryta
en enormt stor gryta
vattnet bubblar redo

låt oss lägga i ingredienserna

så gör vi
ser du säger hon det tunga sjunker ned
det fysikaliskt täta sjunker ned
eller in i
kokas
mjukas

blommans blad sjunker, nåja faller
det tunga faller ned samt sjunker in
förmultnas upplöses förenas vi kan benämna detta för i princip vad som helst
det tunga faller
sjunker

temporärt upplöses utplånas individualiteten
samt förenar individen med kosmos. detta är en slags orgasm, vilken i sig är ett slags mjukgörande eller en utplåning. ja, vissa ord går ej att utesluta exempelvis död ty orgasmen är en slags död. lustens sublimering till kärlek.
temporärt upplöses utplånas individualiteten
samt förenar individen med kosmos. genom kosmosindividen upplever du dig i den du är; kosmologisk skönhet

hon rör i grytan medans jag grunnar över i det sagda
vart tog du vägen säger hon
hoppade du in i grytan
jag ser hur orden mina sjunker
sjunker in

detta sjunkande är en slags matsmältning
är vad den stora modern gör
hon smälter tyngden
det tunga
det vilket tynger dig
det vill säga då du inser det
sade hon och skrockade mildvackert

lustens sublimering till kärlek

andas in
säger hon

jag andas in doften av koket

det är

kärlek

ler hon
i lugnet av dig själv
är du det skimrande havet
det vilket havet upplever skimrande
du sitter i stenens hand
havet är spegelblankt
så är du spegelblank i denna skimrandefrid
du är ense med dig själv
med allt

havet är skimrande

i havet, däri du ej ser
simmar fiskar
fiskstim rör sig likt elektroniska  stim
elektrostim
flockmoln
stim

havet upplever dem
tillåter dem

du sitter i stenens hand
till yttre synes din hud
din människoskepnad

i dig simmar
nåväl verkar organstimmen
du tillåter det

en trålare dunkar in
näten drar upp stim
du
låt oss säga äter något olämpligt
skimrandebilden ”störs”
du vacklar
du kan nu inte bara låta stimmen passera
en ”inkräktare”
in – kräktare är närvarande
vågen höjer sig över havet
havet höjer vågen över sig själv
du ”måste” höja dig över dig själv för att stiga in i ditt själv
grundens självtillit; den du bar med dig; det är den viljestav du bar vilken gav dig mod att så att säga födas
du tillsade dig; vi klarar detta, det går bra i visshet
så trålen
det olämpliga kanske störde dig
det resulterade i låt oss säga  återförening eller jagförädling
lär känna dig själv
upplev ditt själv i ljuset av ärs verkande vilja
det finns sjukdomar vilka måste eller har behov av att värka ut. det är ju det, det härdande limmet gör i positiv bemärkelse.

torsdag 29 november 2012

den 29 november 2012



det ena
leder in i det andra
visst går det att säga så
å andra sidan är frågan
vad är leder samt vad är det ena samt det andra
med ens kan jag se barn leka med snören
hur de hämtar upp olika figurer former bland annat bro hus vagga tekopp, flera namn finnes vilka fallit ur mina händer
in i glömskans skog

ser så fingerpåtning
vävning
allt detta är ju resultat av ett skede
ett skeende
en klang vilken ansatts
egentligen var
var
var
var

ser lammen
ser ullklippning
det började ej där viskar vinden
jag är medveten i den saken viskar jag
någonstans måste jag börja nysta
vinden ler
jag tar ett skutt över floden
ser spinnerskan hur hon fäster nya ullmoln tvinnade till var gång den första tar slut
därvid tar det ej slut
ser åter fingerpåtandet
var gång en tråd tar slut
knytes en annan tråd till

så är det
viskar vinden

det ena
leder in i det andra
visst går det att säga så
å andra sidan är frågan
vad är leder samt vad är det ena samt det andra

*

fågel i den vita vingen
stannar i spädkvistens klyka

kyrkan ned i dalen
skimrar vit
taket är lagt i mjuka vågor
gräsanden landar i redet

rör vid klockans sträng
klanger ljuder milda

fågel med den vita vingen
stannar i spädkvistens klyka
iakttager nattens stigar

alldeles stilla sitter fågeln med ögonen vända in i östan
sakta skimras markerna
sakta stiger gryningspenslar
ur hennes händer

fågel i den vita vingen i spädkvistens klyka
iakttager hennes vackra penseldrag
rörelseföring

de har tvagat nyvävd stelnad lärft i flodens vilda forsar
stenarna höll om vader
vitskummande pärlor
gned lärften mjuk
spinnarfolken spände linor
tvinna
tvinna
samman
lärften seglade i vind in i torrvit skönhet

fåglarna glipade näbbar
lärften rann in i famn
kvinnorna drog lärften vek den i tvenne trenne fyrspannsveck
manglade
strök vek
lade in i linneskåpets lavendeldoft

fågel i den vita vingen i spädkvistens klyka
iakttager hennes vackra penseldrag
rörelseföring

fågel i spädkvistens klyka är du fågel
är du droppe
är du ägg
frågar hon med gryningsstämma
med morgonstjärnan i vänster hand

fågel med den vita vingen
lägger huvudet på sned
ler med fjäderskrudens fyllda skönhet
jag är den du ser
i det du sluter dina ögon

hon sluter ögonen
målar bilden

väcker morgonens stämma
fågel i den vita vingen
lyfter ur spädkvistens viloklyka
stannar i hennes hand

godvackra
bär mig
till ängen
däri skogen randas

ett möte väntar mig där

morgonjungfrun bär fågeln
till skogens rand

höljs så in i älvdansens rörelse

ängsharen
skuttar fram ur gräsets
snögräsets skönhet

så där är du min andra vinge
låt oss flyga in i vitskogens molnmjuka stigar

jag är den du ser
i det du sluter dina ögon

*

vinden
ökenvinden hade inkommit
med mjuk fjäderandning
hade
ökenvinden

suddatblåst
sanden i alla riktningar

nu är där
en cirkel
en vit skiva i öknen
skivan är av marmor
vit marmor

ur kristallskogen uppstigen

vid denna plats har han suttit länge
öknen kan ej minnas när han ej satt där

han bredde
breder ut handen i sanden
skålade handen

sand rann
rinner sedan i mjukströmmar ur handen

han målade
målar på skivan
på plattan av vit marmor
sandmandalas

studerar helt lugnt helt stilla mönstren
vinden vakar med honom
var stilla i dig
andas ditt hjärta
se labyrinten
vandra
stråken

han ser
vandrar
upplever

suddar ut

så begynner han igen
igen
igen


en dag
en natt
ser stjärnorna honom ej där

lyftad vidare är han
stjärnorna vet
var

öknen vet var
sanden
målarsanden vet var

han sitter i dalen
omgiven av bergen
händerna vilar i knäfamn

mossan viker undan täcket

stenar
är där

solen rör vid stenarna
solen tillsäger honom

mal stenarna
i morteln

han gör så
han mal stenarna till pulver

vinden vakar med honom
nog ilar en tanke kvickt förbi
hur kan jag mala stenar

bönor ler vinden
du sådde dem i öknen

doften stiger upp
en fjäder singlar ned
landar mjukt i hans hand

elden vaknar
kitteln står däri
doften stiger i slingor

lägg pulvret däri
så lägger han pulvret däri
rör vid doften med fjädern

så rör han vid doften
fläktar mjukt vid doften

luften skimrar
det är synen hettan gav i öknen

flimrande
vibrerande

är du en hägring

allt närmre
rör sig rörelsen

doften
leder

är du en hägring

breder ut vingar
flyger

landar
mjukt

hägring är jag ej

fjädern gav dig vinden från mig

kyss mina ögon
och du skall se

vår väg