tisdag 30 april 2013

den 30 april 2013



skogen susar i vinddanser
böljande virvlande

från var är ni komna från var från ur från till

komna är vi till från ur från var från
komna är vi och nattens slöja lyfter vi in i gryningstimas stora skål
hör klangen ljuda näri hon ur spannet från floden från bäcken från ån
från källan häller vatten i skålen av järn

skål frågar uttern
vart har du din syn syster

synen har jag i handen
stegen har jag i handen
och handen är min hud och huden är min hand
och handen är mitt hjärta och gonggongen ljuder jämna slag

skålen sade skogen att vindarna lyfter nattens slöjor in i
för mig är det en järnkittel
trenne äro benen
och inte är det längre klubban
vilken väckte klangen i skogen
nu är det staven
sleven med vilken hon ämnar röra i grytan med

sleven ja
den snidade han ur rönnens gåva
han vilken följer hennes stigar

så är det pillrade uttern med kuttrande steg

hon tillsade mig nu stiga närmare
hon vilken vakar med stigens liv
hon vilkens stigar han följer
hon med kjolar av markernas toner
med livtyg med blustyg av den höjdens toner
med håret flätat med huckle över av löv löst knutet
så silverlockarna slank ut
kom närmre
kom närmre

koka soppa skall vi göra

närmre steg jag
och en sticka slank in i fotkupa
långt in for stickan mer en tagg

haltande kom jag närmre
sätt dig
sätt dig
låt mig se

hon tog fotkupan hälen i handen
hör och häpna vaggade den
den stickan taggen for djupt in

smärtan steg i vågor
jag försökte hålla den åter
hon fortsatte vagga fram och åter

lade smärtan i min famn
se barnet i din famn
barnet har ett namn
smärta

är du barnets fiende
eller är du dess moder

låt oss linda ditt barn mjukt
av ängsullens spunna vävda
lindade vi barnet
och barnet lyfte blicken
så som spädbarn gör
vi mötte varande i kärlek
och barnets kinder rodnade
så gjorde mina
vi var ett i denna stund

jag hörde henne hon med järnkitteln nynna
nynna mig lugn
hon frågade mig vad vi skulle mata barnet med
skall vi mata det med  mordiska blickar
eller med mjölk och honung

se geten den vita med silverklockan
vad är din vilja

hon läste min vilja
frågade getmor om löfte
mjölkade geten
bad bina till
vilka gav
honung till barnet
en droppe sol

hon vilken vakar med skogens liv
kupade händer runt skålen av lera
värmde mjölken med honung i lagom dos

så matade jag barnet

och hälen den läkte

nu kan vi koka soppa snart sade hon med järnkitteln i inväntan

först väcker vi elden
ja gryningselden den vackerglödande
att värma grytan ur svart in i skimmerbågar
till att värma vattnet ur spannen från källan
näri detta är levande
skall vi hämta ingredienserna alla

elden vaknade grytan skimrade vattnet sträckte sig in i värmen

vi vandrade till en glänta
en stjärnglänta däri sådden stod
örter grönsaker
blommor och blad

hon såg mig åter djupt in i ögonvrårna
rörde vid gåvorna i stjärnlandet
med händerna bar
kan vi ej bära
kanske i förklädet mitt
eller ditt

uttern kilade kvickt till bäcken
åter kom med

pilen gav henne en korg
hon frågade ingredienserna om löfte
och dessa steg in i korgen

nu vandrade vi med tack till grytan
hon putsade hon ansade skar och andades in
ja, jag fick hjälpa allt enligt hennes anvisningar
ur det hon tydligtvis läste i mina ögons bakgårdar

snart låg gåvorna i grytan där vattnet hade börjat imma
där pärlögon steg upp till ytan

hon rörde med staven
och soppan den kokade i milda ringars rörelser
allt djupare for virveln i mitten

jag följde utan trots
utan förnekelse
utan motstånd med

ser du livet är en soppa
vari alla ingredienser kan smakas

från var från ur
från till
från när
hade hon en skål i händerna med soppa av liv
hon gav mig en sked snidad av hassel
av han vilken följer hennes stigar
hon bjöd mig att smaka
i leendeljus
vid åsynen av mitt ansiktes
mitt hela väsens njutning av anrättningen
upprepade hon

ser du livet är en soppa
vari alla ingredienser kan smakas
det är de vilka ger den goda smaken

vinden frågar mig utan anstorm
frågar mig helt stilla den tanke vilken snurrar pilar runt
ett barn i en karusell med leenderosende kinder
safirgnistrande solögon
så är tanken
förväntansfylld

vinden frågar mig
hur vet du
att träden ej tänker
tystnaden infaller sig
barnet ber farten ankomma
anlända
mera fart

vinden håller karusellen stilla
följer mitt ansiktes lugn
ögonens djup

det kan jag ej så veta
mina tankar kan jag så
tankekorn

först måste jag fråga mig
är det min vilja att dessa tankekorn skall gro
är det min vilja att dessa korn skall spira
är dessa korn hjärtbladen
mina hjärtblad
alltets hjärtblad
det
måste jag fråga
det är icke ett ålagt måste
det är månande om

veta kan jag ej
lyssna kan jag
följa trädets växande

rötterna vilka är nedbäddade i omväxlande snö
lera härda gegga gräs eldlöv
ändå är bädden detta träds egentliga oförändrade bädd
ty detta är delar av trädets behov
vårt behov

stammen kommen ur eldverkan, eldfrö
kvisten. ja, jag vet
stadierna är många
kronan naken
kronan med pärlor
med blad
med blom
med doft
är trädets tanke
doften ur det trädet
är

så är lotusen i sjöns spegellugn
rötterna
stocken inbäddad i låt oss säga dy
allt är det lotusen behöver
det vi behöver
så är livets inträde
utan att nämna allt är dessa
alla dessa ingredienser med
hur jag kan säga så
att se barnet födas är vackert
sant är det
denna jordbädd är ändå där
kanske i så kallat renare skepnader
karusellen snurrar i jämn skönhet
runt navet i mitten
barnet sitter i mitten
vinden balanserar farten
ja, kanske är det så i denna stund
kanske är bilden målad med andra penslar i vandringen i körsbärstemplets skira salar
ändock är bilden densamma
jordemoderns bädd
alltets bädd

måndag 29 april 2013

den 29 april 2013



så tydligt visas livets stora rörelse
vilken ej räds det lilla
vilken ej räds det stora
vilken vet att detta är andningens puls

du kan se vinden andas ut
den stora rörelsen eller i en varm sommardag kanske du upplever
vindens lila

nåväl vinden andas in
ja
bilden av en hoprullad spinnande katt är god
ty vinden kanske rullar sig samman
och är
till synes
osynbar
det vill säga liten

vinden bekymrar sig icke över detta
ty vinden är i denna rörelse
ett oundvikligt faktum skulle säkert vinden säga
med milda ögon i kärlek
denna andning är livets rening
ur en flamma är vi komna
vi vandrar med en flamma i
vi vandrar genom med drömportarnas andning
den stora tystnaden infinner sig
däri kan du höra orden tala
de ord du ser
i det du blickar
in i ögat
pupillens djup
en ocean
en oändlighetens skönhet
oceanen är oändligheten

i pupillen kan du se gnistan
gnistan vilken antänder elden

du kan se denna gnista i varje livsöga
denna gnista uppenbara sig tydligt
tydligast i glädje
i det glittrande ögat
glädjeögat

denna gnista är
ständligen däri

blickar du in i önskebrunnen
kan du se önskemyntet skymta
glimma
glittra

se varje öga
pupillen
däri är det medvetna
den medvetna vaknade människan är där
en svävande
detta svävande är ej
det
svävandet
ty det är total närvaro
det är grodden vilken spirar
det är pupillen
en bönekudde
sitter du på
av svart sammet

den medvetna
vaknade människan är där
hon är i periferin likaså
visst är hon
minns orden centrum
samt periferi
minns ringarna i vattnet
stenen vilken släpps i vattnet
ringarna når stranden
hämtar information
återvänder till centrum
ringarna är budbärare
informatörer eller budbärare samt svarar
de sände ut budbärare till
samt inväntade svaret

i mitten
i centrum andas du
andas
den du är
det är egentligen meditativ andning
däri är du det frö du alltid var samt är
fröet kan kännas kallt på ytan
samt hårt
värmen är oerhörd i det inre
värmen är livets ursprung
värmen samt ljuset
ljuset samt värmen
kärlek¨
värmen är oerhörd
intensiv i det inre
denna värme är ej mätbar
helandekrafter är ofta ej det – mätbara med elektroniska instrument
visst kan d e mätas
det kan dock likaväl hända att denna värme liksom helandeenergierna försätter mätinstrumenten i kortslutning
varför gör en helandekraft så; helandekraften mäter av detta instrument eller inkänner
uppmärksammar sig på; eller fylls av medlidande medvarandelidande ty helandekraften upplever det konstlade samt uppfylls av helandevilja. det klarar ej detta elektroniska mätinstrument riktigt av, hur raffinerat konstruerat det än är. ja, så kan det bli.

ja
bilden av blixten är vacker

du står vid önskebrunnen
ser detta mynt
och detta mynt
kan vara stjärnan
den gnista vilken antände mötet
två kroppar möts i hetta i eld
den tredje instiger
ur eld
ur hetta
modern bär barnet
i eldcirkeln
i eldstaden
i grottan vari elden brinner levande
varför tror du att öppna spisar har den form de har

varför tror du kaminer har den form de har

ja
det tål att begrundas

modern bär barnet i eldcirkeln
i eldstaden
i grottan vari elden brinner levande

bilder är detta
bilder vilka visar eldens behov
detta är ej den fysikaliska elden och samtidigt denna eld
elden brinner med en
med ett centrum
så är det
centrum
eldpupill
elden vidgar sig
det är sant elden kan
breda ut sig med förtärande konsekvenser
eller med konsekvensernas av en så kallad styrd svedjebränning
i det elden breder ut sig har dess behov åsidosatts
den gör sig faktiskt påmind först

så gör barn; de gör sig påminda, gör oss påminda om det vilket kommer. ofta ser ej de så kallat vuxna detta. de har ej skolat sig att läsa barnet innan det sker.

elden är ej ett barn ändå är elden ett barn
ty elden är urkällan
barnet är urkällan

vulkaner är en slags eldgrotta
vulkanen bryter ut i det vulkanen blir störd
energierna släpps obehindrade ut
den är störd av något
hästen vilken skenar
det vilket rusar
det vilket rinner över
är stört i sitt förlopp
i sitt skeende
allt detta är stört av något därigenom breder de ut sig
fråga dig; vem bär vilja till detta – att så breda ut sig med de konsekvenserna.
detta störd kan vara att retas något retar, det kan vara att hindras något hindrar att, att , att vi kan räkna upp
många, många att vilka alla är vara utanför sitt väsen, utanför centrum.
eldens strävan är uppåt
är att röra vid stjärnan
stjärnorna och elden kanske är det vilket till viss grad håller dig uppe

allt verkar i varandra
det är ej av godo att isolera enskilda så kallade fenomen vilka ej är enskilda
vilka ropar i det skilda
jag är vilsen
för mig hem


vi är födda
ur en flamma
vandra
med en flamma i
följer flamman i drömportarnas andning

i elden kan vi uppleva
vårt väsens
sanna vara

och det kan vi
i allt
ty flamman lever i
allt


elden kallade mig åter in i ringen av stenar
elden sade
lägg händerna dina på stenarna

jag såg stenarna glöda
det borde ha gjort mig tveksam
så var ej fallet
jag såg stenarna glöda
de brände ej mina händer

och jag satt i ringen av glödande stenar
marken en glödbädd andas pulserande mjuk

en begynnandelåga viskade
så rör sig havet i vårgryning
glöden brände mig ej
elden kupade händer
tusenfingrar i bön
sträckte så fingrar armar
flammorna dansar
en var jag av dem
visst var det så
att elden redan brann
då jag steg in i ringen av stenar

det var ju elden vilken bad mig in

så är vi komna ur en av dessa stenar
ur en av dessa flammor

gnistorna stiger
stjärnorna
faller in

ett av mig är
hettan
kanske passionen
två flammor möts
en tredje blir

och barnet strävar till att resa sig
in i denna cirkel

jag är i mitten
rörelsen är runt mig
i mitten är mitt
hjärta
eldögat

jag är i rörelsen
utifrån mitt hjärta
och jag strävar uppåt
att stiga ur bädden
glödbädden

ändå är det så
allt har rötter
så även jag
vi får ej förglömma
allt har rötter

till jord komna ur värme
ur hette

vi dansar i cirkelns
mitt

och stenarnas ansikten glöder