i det höga gräset
ligger en kvinna
hon blickar in i intet
ja
himlavingarna är
blanka segel
vävda av silke
i den stunden i det ljusaste blå
hon är
ett orörligt ansikte
hon har lagt en silvermask över
ansiktet
vem kunde väl tro att denna
kvinna var en livslevande kvinna
med rörelser
en slända flyger ur åkervinda
just i den stunden blinkar
kvinnan
inseglande kommer moln
skrider molnfolken in
hörsammat har de hennes
drömpenslar
en vind skrider in i det höga
gräset
håller en elfenbenskam i handen
kammar mjukt gräset
blottlägger en väg en stig
kvinnan i det höga gräset
ligger helt stilla
är du vid
är du i liv undrar vinden
samt håller en såpbubbla inför
hennes eventuella andning
såpbubblan
vinden
inväntar
jo
du är vid
är i liv
ty bubblan den immas
vinden tar nu kvinnans hand
såpbubblan breder ut
regnbågsvingar
en glasfjäril
skimrar regnbågsdalens färder
vinden stöder kvinnan in i
sittande
hon andas svagt in
ännu har hon ej bestämt
in andas hon de mjuka kullarna
vinden kammar hennes hår
med elfenbenbensvitt skimmer
blottlägger en mulnad tanke
vinden stöder henne in i
ställning
stående andas
kvinnan
ut
vinden visar henne
den blottlagda stigen
vägen
vinden stöder henne in i gående
strövande viskar stegen henne in
i rörelse
ännu så tunga
tärnor
svävar upp
ur
havets vita
skum
ser du
havsfåglar
tärnor
hur de svävar
upp och ned
ned och upp
så är
kärleksbudet
systrar mina systrar
tag mina händer
bröder mina bröder
tag mina händer
hon följer
kvinnan följer tärnornas danser
luften är uppfylld av nålsögon
kullar gröna
stiger in i blomsterflöden
dofter i belivelse
virvlar upp
hon är tyst
hon är mattad
mattad är du
mjuk sammet
vinden tager ur bröstficka upp en
borste
silverfiligraner är intarsia
borsten
borsten är given av månstrålar
vinden borstar manteln av sammet
in i skimrande lyster
allt mer
vinden borstar
allt mer lättar hennes steg
de når vägen mellan klippors
särade fingrar
vinden stöder
behöver ej längre viska stegen
in i gående
hon följer
de följer
når strandens mjuka böj
sanden är andad fukt efter
flodens ebb
snäckskalen
viskar
hon möter vrakdelar
vaggade av havs insikt
ser
samt hör
stämmorna
hon vet
dessas tillhörighet
vinden håller hennes hand
inväntar det hon når
hon har slutat sträcka sig högre
upp på tå
allt kan du nå
hon når bilden
in i vilken hon träder
nålsögon
i silverne
sömmar med nålar
hon
är
tråden
vinden inväntar
och hon når
vårt hus skall ej stå här
däri väggarna rasat
vårt hus skall ej stå här
i denna vik
det vikta bladet kallar
vinden håller hennes hand
de reser med månsilverfloden
uppströms
landar på
i klipphängets utsträckta
hand
en bergstall växer intill
klippans vägg
bonsai är tallens namne
örnen lämnade
rotslaget
här
svart puma
vakar invid grottans mynnings
ingångs utgång
i grottan är själen lagd
hon är en martall
i denna stund
ur berget
klippan
sipprar källan
en klang
öppnar upp
vattenfallet kastar sig utför
vinden håller hennes hand
i det
de dyker utför
i kontemplativ hänförelse
i den absoluta stillheten
tystnadens
rosentempel
martallen
är befriad
ur marornas
tankevirvlars trassel
hon är kvinnan
vilkens hand
vinden ömt håller
så landar de i sjön
inom vilken vattenfallet lever
hon minns fågelns vingar
minns
minns
släpper minnenas flod
och vinden är fågeln
mannen vilken för henne
till vallmokullen
horisontens strå
strimma
böjer sig runt dem
näri hennes öga brister
i tusende regnbågsskärvor
