onsdag 31 december 2014

den 31 december 2014



är det så svårt inse
att allt kan flyga
samt gör det ständigt
*

studera livets rörelse i medvaro
samt instig varsamt i rörelsen
var ett medvetet känslospröt; tentakel i fjärilsljus

*

det gamla är ej det gamla
det nya är ej det nya
allt är en gång vackerkommande
vackervandrande
därmed är allt; är

*

synvillor ber dig att avkläda dem de bojor de lagts i
synvillor är en slags skuggor

*


hon skrider med mjuka steg
lämnar ej spår
natten är
pärlemor
aura
andning
molnfolken bär skira mantlar skira slöjor
vilka nuddar markerna
fingertoppsnuddar
snuddar

stjärnor
syns ej du vet att de är där
stjärnorna
säg varför synes de ej
stjärnorna
hon bär denna natt kläden av silver
med just det skimmer vilka så att sägandes gömmer stjärnorna
hon ler samt viskar hör ni dem ej
har du hört en moder viska
sett hur hon varsamt lägger ett finger över läpparna
för att den vilken kommer skall tystna
bli varsam med uttalet
det är en vacker gest
inte alls att likna vid ett fräsande ett ettrigt beteende
det är så fyllt med kärlek
just det den rena kärleken är

denna tystnad skänker barnet frihet
till vad
jo till drömskapande
kanske du tror att barnet skapar drömmar just till denna dagsstund
så är det ej så är det ej
ser du det är att likna vid barn vilka plockar blommor i ängen
eller bär eller frukter
barnen samlar
inte alls egentligen till att samla på hög eller behålla
det är mer
låt oss säga skatter
och barn tycker mycket om att giva
det vill säga när mottagarens sinne är fritt
eller mer
rent
skolat
kan vi säga
skolat
uppskattande
inseende just detta med ringar på vattnet
varför sägs det på
ser du dessa ringar verkligen på vattnet eller i vattnet
språkuttryck
ut tryck
språk
ut
tryck
är det månne trycksvärta

hon skrider med mjuka steg
lämnar icke spår
spår
vad spår du
hon vandrar in över bron
frågar hon svarar hon
är denna bro en siarbro en svarsbro en frågebro
denna bro är allt
allt det du hör

detta är just det vi önskar förtälja
i den stund du vågar stiga in i tystnaden
kommer du att uppdaga
just genom dina spända sinnen

fadern sporte enen
säg kan du mig giva en gren
till vad önskar du en gren
till en båge till min gosse
kanske till min tös
vad skall ni med bågen göra
med bågen skall vi öva närvaro
skall vi öva sikta väl
skall vi öva medveten närvaro
enen glittrar
så skänker jag gärna en gren
fadern böjer en båge
först putsar han grenen
slät blank behaglig
så böjer han den
lägger den böjd i stag
vad gör fadern sedan
han vänder sitt ansikte till spindelmor ber om tråd
han gives samma fråga
han giver samma svar
det är väl
han tager tråden
så tvinnar de tråden
fadern med gossen
eller fadern med tösen
vänder ansiktet till bågen
fäster tråden
väger provar
allt är väl

nu behöver vi en pil
fadern vänder ansiktet till eken
gives samma fråga
giver samma svar
det är väl
han tager grenen mer en kvist
täljer jämnar
så är stunden inne

fadern visar vägen
visar hållandet
siktandet
släppandet
allt är väl

just så är det att sitta i natten med spända sinnen
lyssna närvara släppa
tillåta
höra

andas in
andas ut

så förenas alla stämmor till en
till hjärtats sång

så hälsar vi det nya
vari är det nya
ser du tröskeln
ett steg är här inom
ett steg är där inom
så är allt inom är vackerkommande hur du än vaggar dig själv
så är du

inom

tisdag 30 december 2014

akvareller



den 30 december 2014

livet
kan te sig att vara en dragkamp
du håller i repet
kanske en navelsträng
drar du eller släpper du efter


*


du har fotsulor
så benämns dessa
kanske har du också handsulor
hur det än är möts dessa i mitten


*


bygg dina rösen med ädla stenar
*
ser du dessa havsanemoner
eller varför inte röksvampar
runda med ett hål upp på toppen
ser du gravhällar
kullar
rösen
lagda med stenar
runda stenar
ser du hur gravsättningarna
kullarna öppnar sig
havsanemoner
gravrösen
bygg dessa
bygg den med goda minnen
vilka ej slukar dig vilka skänker dig ädelljus
                                                                                                                             
*
vandrarna med de midnattsblå mantlarnas djup
reser sig upp sveper ut med mantlar böljande svävande
stjärnströdda givna ädelstensljus
varsamt smeker de ut detta ljus
in i mantlarnas vida veck
så uppstår ett silverne skimmer
moln seglar
sakta
samman

havet är vidöppet
en båt
ett skepp
en trålare
stävar ut
en båt med en ensam man
stävar ut
hamnen är en öppnad mun
mynningen
utloppet eller inloppet
är just det däri strupen är tvenne segel
just nu endast tystnad
just nu
leder seglen mannen
ut
ut ur hamnen
molnen manar havets stillhet in
stormkatten kurar vid spisen
djupt in i havet
djupt in
ned
har du sett klippornas fötter
rötter
javisst liknar de träd
just där lever en kvinna
hon har en svartmagad gryta av järn
grytan hänger i kedjor
stundtals är den stående med trenne ben
ja det är i de stunder grytan giver råd

kvinnan rör i grytan
den svartmagade vilken står eller hänger över elden
vattenelden
där invid värmen slumrar stormkatten
så är det sagt i denna natt
och mannen återvänder vi till
nu seglar trålaren i havets
stillhet
stjärnor målar silverkorn
månmoder målar just det
sken vilket är viloblå
silvervitsblått
mannen är en fiskare
petrus kanske är hans namn
mannen kastar ut nät
vaggar
vaggar
havet
fiskar lägger sina liv däri
de vet
att mannen aldrig övergriper
endast till bybehov
husbehov
mannen drar näten samman
fiskar sprattlar glimmar
mannen lyfter blicken in i stjärnhöga
stjärnvida
glimma glimmar
han tackar
livets
godhet

vandrarna med de midnattsblå mantlarnas djup
reser sig upp sveper ut med mantlar böljande svävande
stjärnströdda givna ädelstensljus
varsamt smeker de ut detta ljus
in i mantlarnas vida veck
så uppstår ett silverne skimmer
moln seglar
sakta
samman

dras samman
vindar lyfter böljande baldakiner
blåser varsamt
blåser
blåser såpbubblor
så är det ej
marker bäddas in i mjuka stigar
i tystnad
i vitgnistrande renhet
havet råmar
sälar sjölejon kanske
så är det ej
isen lägger sitt täcke
detta vackra täcke stjärnjungfrur broderade
virkade i sommarnätter
nu är det kommet

och barnet ligger i vaggan
vaggan fadern snidade i de nio månvarven
lyssnades till nätternas viskningar
dagarnas vandringar
så snidade han
fadern
ornament
sigill
insignier
och modern vaggar barnet
in i dröm
svar

molnen är baldakiner
är kanske näten mannen bar
är kanske
kan
ske
moln vilka andas snö

och träden är skrudade i tysthängen

de tre vise
skådar
lanternaträdets skimmer
guld rökelse myrra
dofter i
skålar
smidda
av
bergsväktare
i

stjärnsmedjor

måndag 29 december 2014

trädmoder


den 29 december 2014

visst kan stillhet bli kramp
stelhet
vem löser den


*


allt har en vandring
exakt det förtäljer dig fröet


*


du andas därmed är du ett
med allt
allt är sammansmältning samtidigt frigörelse
du andas
därmed

*



pärlband lagda i vinteräng milda i svarta toner
girlander kanske pupiller skådande vida
vare sig det eller annat
exakt det du upplever i din syn
skall jag förtälja det jag såg
det jag vet att dessa är
det vill säga varur de är komna
så är de komna ur rådjurens stilla gång

jag minns ängens daggdroppar
skymningsdroppar
så vaknar du
stiger

ur
sömn
har du gråtit
har du burit tårar
har du vandrat i regn
vad bär du i ditt hår
vad bär du i dina ögonsjöar
de renaste klara droppar
daggdroppar skymningsdroppar
det är en vacker bild
och kanske kan du mana bilden fram
av lupinbladet med droppen i mitten
en droppe kanske en pupill
origo i livets mitt
i cirkelns mitt
kanske kan du mana bilden fram
av daggkåpebladet
med droppen i mitten
denna vackra droppe
så ren så klar
i natten gnistrande silver
i dagen gnistrande guld
värmande helande
ögonsyn

ser du ängen
du bär sommaren i ditt bröst
ser du vinterängen
minns du daggdropparna
ser du nu
diamanter
safirer
ädla
stenar

så är detta vita hav
siden
sidenjordar
böljande svepande
med de vackraste broderier
fria levande andandes

så steg de in i mörkret
mörkret var icke det mörkret
så steg de allt djupare in
ryggar böjdes allt mer i blåst i regn
allt djupare
förglömmandes sommaren i hjärtgården
skall de låta blomstren
vildblomstren vissna i
hjärtats trädgård
skall de vårda i ömhet
allt det de såg
allt det de gavs
allt djupare
in i
det mörker vilket ej är mörker
så regnade järn
givet av en vilken bär svärdets mening
den vilken viskade in i dem
att de alla är svärd
vem bar järnet
vem lade järnet in i jordemaning
han kämpade ej ned dem vilka bar hans bud
sägner ur tolkan giver den meningen
minns att alla dessa negativa påbud har en klarare renare mening
rädslan tillverkar så många av det vilket benämns missfoster
se drakfolken hur de vakar i grottor med eller över skatter
har de roffa stulit dessa skatter
inte alls de bevakar dem ty det fanns samt finns de vilka ej ser sina skatter
de vakar över de är väktare och drakfolkens vingar kan snudda vid stjärnorna kan öppna smedjorna i himlarnas sfärer kan öppna stjärnsmedernas klanggivan och han vilken bär det svärd vilket är ursvärdet är den vilken leder dem drakfolken
så regnade detta järn samt gav dem vilka steg in i mörkret styrka
så tändes lanternor i skogarna
så tändes de fyra vägarnas ljus
så steg hon in med ljus i kronan
så tändes granfolken
så tändes
tändes
så sveptes rökelsekar
så bars ett barn in i liv
så skall de låta vildblomstren vissna i sina bröst

eller skall de mottaga sitt barn

akvarell


den 28 december 2014


att domna är att stiga in i skymningen


*

lev i varje rörelse
skola din kropp
in i andning

*

meningen är ej alltid
den du tror den är
meningen är visshet


*

i skogen
i skogen hördes en gråt
först hörde de närmsta ett fräsande
nej inte alls det där snuviga snörvlandet
ett annat fräsande
nej inte alls det där fräsandet det varnande lodjuret plägade bruka
ett fräsande så kom det en lukt eller odör
nej inte alls egentlige illaluktande mer våt rök helt enkelt
gråten var det vilket påkallade de närmstas lyhördhet
vilket tillkallade båd stickor strå skogsfolk av hela skogsfamiljens vida krets
gråten berörde dem rörde om i grytor av känslor
sakta närmade de sig platsen där gråten kom ur
et syntes inte en form eller en gestalt så där formfast
det var mer
mer
en skugga
skuggan satt där i skymundan
säg
varför gråter du
så undrade skogsfolket med gemensam stämma
ljuset mitt slocknade
jag satt med händerna kupade
just där solen månen stjärnorna silade ned
satt i dagar nätter i längtan till ljus
sakta begynte ljuset kommet i mina händer skimra
till och med en svag låga började andas
och vet ni
jag kunde se mina händer bli
jag kunde se mitt ansikte bli
och jag blev så rörd
tårar
glädjens tårar steg
lutade mig närmre den lilla lågan för att skydda den
en droppe föll i en glädjens droppe
tår trillade in i handskålen
ett fräsande kom
rök steg
likt en rännil
skimret slocknade och lågan
jag gråter ty nu ser jag ej den jag är
ej syns jag annat än som en skugga
och de flesta skyr skuggor
vi skyr dig ej
så sade skogsfolken viskade susade rasslade
kom på råd
låt oss invänta gryningen
så slöt de sig värnande runt skuggan
tröstade ordlöst
andades ur hjärtan
du är
du är
så kom gryningen i skira purpurslöjor
solen sträckte sig in i dag
molndjuren syntes skrida in
i himlar betade djuren
svävade djuren
skogsfolken viskade
molndjuren lystrade
sänkte sig allt närmre

skuggan darrade en aning i rädsla
vad skall ske
skogsfolken ler
du får se

nu omfamnade molnen skuggan
lyfte skuggan ur skymundan

ser du susar viskar rasslar prasslar tassar
ja allt det skogsfolk gör
ser du
du är

och skuggan ser sina händer
sitt ansikte
i isen vinden putsat blank
molnen sätter varsamt ned skuggan
vilken nu virvlar piruetter på isen
med vita mantlar böljande
med gnistrande pärlor nästade vid
med pälsbrämade fållar kanter
strålande
gnistrande
är jag en skugga än
skugga är du
ljusgiven är du

du
är


liv

lördag 27 december 2014

akvarell


den 27 december 2014




alla väggar är resta
låt det resta resa fria


*


det finns ljusglimtar
i de mörkaste vrår


*


stig in i sinnena
och se att dessa är krusningar på ytan

*

hör den milda stämman stiga
upp ur bergets inre
ser du stigen
vilken lindad är runt
uppför berget
det är sant det kan vara nedför
just nu är stigen en girland uppför
stigen bär rosor skimrande
eller kanske lotusar
eller kanske snölyktor
skimrande vita rosor
skålar med
lågor

stigen är
vägen är
upplyst

hör du den milda stämman
stiga upp
ur

bergets inre
kan du höra orden
sången
är
ordlös ändå så innerligt fylld
tonande
tonande
vaggande

genom varje ton
hålls lågorna jämna
var gång en låga sackar
falnar
höjs tonen en intervall
så är det
det är

vid stranden den vilken sägs vara på andra sidan
på andra sidan vattnet
det vatten berget skådar
där står det en man
mannen
är iklädd ett ländkläde
håret andas fritt
ögonen är skarpa
skulle kunna sägas vara genomträngande
huden är i sepiatoner
eller kanske säger du brons
mannen bär ett halsband
ett halsband
med säregna tecken
turkoser
bär han

den mannen är en snäckblåsare
den mannen svarar stämman

hör du den milda stämman
vilken stiger upp
ur

berget

hon är en moder vilken vaggar sitt barn
barnet är ej sitt är ej mitt
ty hon är en moder
en moder vilken vet
att liv går ej att äga

hon blickar in i barnets ögon
ser det frö vilket en gång spirade
såg hela detta frös vilja
den vägen
är
din
är ej min

jag är en moder jag kan förtälja dig
allt det jag sett allt det jag hört upplevt
genom tolv portar vandrade jag
skolades jag
sinnenas vägar
kornen av dessa kan jag lägga i din ränsel
till styrka till sikt i mörka stunder
i de stunderna kan du öppna kornet
för att tonen skall höjas en intervall
så kan du se den stig vilken är lindad uppför berget
så kan du uppleva att jag är här
här där folken kommer att stänga mig inne
så kan du höra mannen
han vilken svarar din bön

lyssna till snäckblåsaren
hör honom andas
snäckan bär havet
bär vinden
bär allt det vilket var
vilket är
vilket kommer

hör du stämman
den milda stämman
vilken stiger upp ur berget

vandra stigen
se de vackra rosorna jag planterat till dig
följ stigen ett rede har jag bäddat för dig
ett rede ett värn i ringen av stenar
på bergets platå
händer av ädla stenar
i dessa ser dig endast de
vilka hör min
stämma

dessa vakar med dig i dina stunder av tvivel

hör du stämman
den milda stämman vilken stiger upp ur

berget

ur berget stiger ett barn

kommet i den natt näri kärleken är det enda