akvareller

den 31 januari 2015

det talet är ej delbart

det talet existerar ej

det talet är

oändlighetens stämma

*

det har alltid funnits de vilka vet vad sikt är

och de finns

*

omfamna tystnaden med din hud

lyssna

*

rörelse

rörelse ur röst

rörelse ur skeende

tystnaden faller in med mjuka tassar

du trädde din stig du vandrade din stig

kanske var du en snipa en båt vilken nuddade vid strandkanten kände mottagandet gled mjukt in i hamn. sommaren vandrade gavs av våren hösten brann kanske drogs du upp kanske täcktes du av lager till lager, de sade det var till är till ditt värn. lagren var många av olika sorter olika material. somliga var grova somliga täta somliga luftiga somliga mjuka. det var inte lätt hålla reda på turordningen. all din ork togs i bruk till detta sorterande av viktigt. stundtals blev du nästintill snurrig och hur du än bar dig åt så surrades du åter fast ända till du slutade bära dig åt. så låg du helt stilla slagen till rot. sakta sjönk det du vandrade in i suddiga toner. suddades ursprunget ut, nej det gjorde det ej det blev en slags dimsyn. här låg du täckt med lager. vintern kom och visst hände det att du brukades, de kunde ej ro däremot använde dig som försäkring till att sitta i utifall att isen rämnade, bärlagret rämnade. rämnade isen ej använde de dig till att lägga varor förnödenheter i. så bar det av hemåt och åter surrades du fast. varorna lyfte de först ut. du hade det väl inte svårt och så länge dimsynen täckte ögonen led du ej nämnvärt. det var bara i stunder av en reva i dimman som du började må illa. genast sömmade du revan samman. det var bara det att revan återkom allt tätare. till slut insåg du att det bästa var att låta revan vara ifred. det var ju vackra bilder vilka steg fram ändå hade du ännu ej modet, för visst behövs mod till detta kommande. så många lager i olika skikt i olika sorter material att avlägga. vart skulle allt detta dessutom läggas för du insåg i det tysta att detta var ett slags förgiftning ett gift vilket du ej hade intentionen att föra vidare.

revan var nu tämligen stor och därigenom blev du mer och mer lyhörd. i den lyhördheten hörde du hennes stämma, lägg lagren i ina händer jag bär dem till flodtvagerskorna vi vet att rena detta gift. ser du stenarna i floden de har upplevt alla strömmars färder därigenom vet de i hjärtrötterna vilket är vilket och vilket är vad i vilket. du behöver ej oroa dig, du för inte giftet vidare.

till slut insåg du att detta var godhetens vilja så du lade lagren ett efter ett i hennes handkorgar. så kom det sig att du åter kunde andas att du åter kunde se med ögon fyllda med ljus.

kanske undrar du varför vi valde orden bilden av en båt. vi kunde ha valt så många bilder än då bär båten mycket att förtälja med avseende till båtens helafyllda saga, detta vi här har sagt är ju endast en liten del ett korn av båtens fyllda saga, så är det med livets skeenden.

den 30 januari 2015

du kan drömma sotflagornas befrielse

därigenom öppnas

urdrömmens ton

dessa flagor bad elden regnen lösa

*

det finns händer böjda till klor av slag

dessa händer kan bli sugrör, dränage, livsdränage

hör dock

dessa händers bön; giv oss liv

det finns händer böjda till kolor av slag

badda dessa händer med helandeessens

detta är öppnandet av mirakelvägens alltid närvarande

*

det finns händer fyllda med skvallertoner

dessa brännmärker renhetens hjärta

*

elden sätter sig helt stilla

säg har du möjligtvis sett det vilket sker när jag lägger mig in i vila. har du sett detta eller tror du att en hand släckte mig. jo visst kan händer släcka mig det vill säga med min tillåtelse. detta är ej undervisning möjligtvis under visas, du vet allt är under så kuttrar duvan allt under takåsen i duvslag. elden lutar kinden i handkupan glöderglittrar lite grann så där lite hemlighetsfullt överraskande lurigt. inte alls fyllt med spe eller lur närmare bestämt helt sanningsenligt vaknar detta glittrandeglöder. oavsett om det var jag vilken lade mig till vila eller om handen tilläts släcka mig så stiger rök. antingen i ett flertal slöjdanser jag kanske till och med svävar helt nära marken liknande ett bälte eller ett svävande band. eller så stiger jag. det sker i samverkan med luften du vet. nåväl låt oss säga att det är natt, stjärnor tindrar röken stiger. det är det jag undrar; har du sett hur det ser ut utan färgade linser, hur det ser ut med den nakna blicken. det ser inte ut som att jag stiger. det ser mer ut som, som att varje stjärna håller i en slinga ja, faktiskt ser det ut som trekanter eller koner vilka liksom hälls ned och skimras av ljus. det skulle nästan kunna liknas vid ljuspyramider eller spindeltrådsnät, det är vackert att skåda. det är så mycket vackert att skåda i den stund allt det där som mer eller mindre gnuggats in eller nötts in frigörs. i den stund du blir ett så kallat nyfött barn, det barnet vilket ännu ej pådyvlats hur det skall vara för att duga. det är verkligen skal vilka lagts runt. har du skalat en lök, verkligen sett dessa vackra lager för dessa lager är vackra då du ser dem i kärlek, är lagren starka så stiger tårar fram. kanalerna vidgas, rörd i ditt inre. har du skalat apelsiner, skalet kan du antingen lösa eller ta av bit för bit eller du kanske skär med en kniv så det blir en spiral vilken rinner av löper av med hjälp av dina fingrar. skalet är av och du viker ut klyftorna dessa vackra klyftor, upplev denna skönhet nästa gång du skalar en apelsin. elden vilar en stund, det ser nästan ut som att elden slumrat in, så ler den glöderglittrar. har du sett det vilket sker när stjärnorna förbereder gryningen. jo då bredes slingorna ut och du ser molnslöjor vilka mjukt strömmar samt sakta tonas in i gryningstoner. se allt detta med det nakna barnets ögon samt lev med barnets upplevelse av orden, se hur barnet jollrar smakar på orden samt se hur den vuxne rättar till orden; stig in i ledet, rätta dig efter och så sätts det igång detta rätt och fel för att duga. minns att du är ädelstensljus minns att allt är vackert du behöver inte leta efter skönhet efter vackerhet efter sannhet efter det ena med det andra, allt är inom dig och du är allt, så egentligen är det dig själv du springer och letar efter och hur skall själar då kunna mötas genuint rent i kärlek. så kan det vara ler elden i allvar och skulle jag ej uppleva i djupet av mitt inre den jag är så skulle mitt letande ställa till med mycken oreda med förödande konsekvenser. jag är eld och jag upplever den jag är i ljuset av det jag skänker genom mitt uttal vilket jag skolar i visshet av de gestalter mitt uttal frambringar.

har du sett rök stiga har du sett med din nakna blick eller tillverkar du betydelser.

akvarell

den 29 januari 2015

du vet väl att vilsenrösten kretsar

låt oss säga starkare

när du upphör fjärma dig från

låt oss säga hemmarösten

*

så

hällde du pusslet i sanden

pusslet är än då

pussel

du vet i ditt inre hur bitarna ligger

var bitarna ligger

bitarna kröp darrande in i sanden i undran

bitarna stiger fram näri lugnet infinner sig

*

stjärnor

ser du dessa tusenden stjärnor och ser du de så kallade mellanrummen, dessa mellanrum vilka kanske sägs vara tomma eller svarta eller mörka. kanske är det dessa mellanrum vilka ger mörkerrädsla i ovissheten av vad som ryms i dem. eller kanske påminner de om den mun vilken gapade och skrek i ilska eller kanske just födslokanalen innan ljuset uppenbarades och det skar i ögonen gjorde så fruktansvärt ont att ögonen kneps samman av dig.

stjärnor mellanrum, är mellanrummen verkligen mellanrum, sticker du in handen kanske du säger att det är tomt. helt klart är det inte en mun eller ett gap vilket slås samman runt din hand, det innehåller ej vassa huggtänder ej vassa kanter inte något vilket greppar dig. det är tämligen behagligt i detta mellanrum beroende av din tillit eller icke tillit.

stjärnor mellanrum

se denna vackra natthimmel, en mantel ett hav så många vackra namn finns till denna syn. se närmre se, verkligen se. det stämmer det du ser är att ljus är i rörelse i dessa mellanrum vi skulle nästan kunna benämna det för att vara skyttlar eller nålar vilka glider och kanske är det en stråke med avseende till de tonarter vilka stiger fram. kanske hör du ej tonerna så där på tagligt som då du vrider på radion. ändå är du en slags mottagare. så finurliga var de gamla radioapparaterna med sina kristallstavar helt uppbyggda efter örats gång. tekniken har ju blivit lite mer så kallat avancerad nu. dessa föregångsradioapparater var som sagts finurliga, ljudet byggde på vibrationer. har du hört syrsor spela benfiol, hela sommarängen vibrerar.

så är det med dessa stjärnor med dessa mellanrum de kan ju liknas vid upplyst natt samt släckt natt. solbelyst samt skugga. inre yttre, den du är samt skuggan av den du är och i mitten sker skapandet och detta mitten vad är det; jo just detta mellanrum, däri är en totalt ren ton, så ren att den ej hörs genom att trycka på en knapp eller vrida på en knapp. denna ton är vibrationer av vad, av ljus av ljustoner vilka skapar gestalter synbara och visst är det finurligt.

vad kan denna stjärnhimmel se ut som.

kanske håller du ett glas i handen, du håller upp glaset i ljuset i solljus rent av, kanske glaset är slipat. vi låter det vara slipat för du ser du tydligare ljusvandringarna, den ton vilken vi beskrev, plötsligt tappar du greppet glaset faller eller glaset glider ur din hand. du kanske upplever att du stelnar i det vilket benämns dödsgrepp, och detta grepp övermannar hela din kropp i detta skeende för redan innan glaset når golvet har du sett hela scenariot av splitter. splitter i varje hörna vrå spricka. och visst är det så stjärnhimlen ser ut. antingen tar du framsopkvasten samt sopar upp bitarna. kanske är de så stora att glaset går att laga. det troliga är att de åker i soptunnan. det vi önskar säga är att glaset föll samt spreds ut över golvet. golvet är landningsplatsen, för att glaset föll innebär det ej att glaset inte längre är glas. glaset är glas, det innehåller alla ingredienser, det kanske till och med finns en vattendroppe kvar. glaset är ur sand sanden är ur berg bergen är ur och så vidare, kanske ändrar de gestalt ändå är de det de är. och detta innebär inte att de är fastkedjade eller fastlåsta det innebär att de är kärnan kvarstår och detta är ej stiltje. det är egentligen att urstiga ur formen samt bli urtonen. det materiella är ju en illusorisk verklighet, slöjan för dina ögon. när glaset föll i bitar upplöses det och blir alla de färgtoner ljusprismor, essensen av vibrationerna. det stiger åter in i låt oss säga bebådelsen.

akvareller

den 28 januari 2015

för att droppar

skall bli regn

faller dropparna i strida strömmar

detta är ej. det. strida är ej . den . striden

det är det enskildas upphörande

*

det är bra lyfta luren för att kunna ta emot

ta in budskapet

kanske luren är märgen, livsstängeln

*

havet vilar in under istäcket, ej en krusning är att se och hur skall en krusning kunna ses i vinterisen. den krusningen kan du se i mina lagda veck eller vågor. så ser du vågor i sand i hav i allt egentligen. vad är dessa vågor, kanske bilder, stillbilder av rörelse av energier. kanske är de lärften hon vek eller servetterna, det är sant detta är ej servetter och varför säger vi att vågorna i havet vandrar i cirkel kanske målar vi bilder av ett är vilket är så svårt att innefatta i tankemoduler hemisfären. varför det är just vågor det behöver vi egentligen ej gå närmare in på. ser du spisen, den med eld, kaminen ser du tången, det är en krustång och nu krisar hon håret i mjuka vågor.

ser du den vilken nötter med näven vilken formar och skriker och ser du hur den vilken tar emot detta hukar sig bakåt samt krisar den anfallande. ty visst är det ett slags anfall. frågan är väl huruvida det är att kruka sig själv eller den vilken anfaller. krusbär är goda inte helt lätta att plocka, krus finns i du kan bjuda den törstande att dricka i ett krus. så kan vi se den vilken krusbär örngottsbanden och visst kan vi plocka ännu fler krus ändå syns det ej en krusning på havet.

havet vilar i frid och friden är stillhet och stillheten är fred. så vad är fred, är det ett stillestånd eller et så kallat dödläge. är havet dött för att du ej ser en rusning. havet är ej dött och freden är ej et dödläge eller et stillestånd. det är att vara överens, överens med livet, det är att ej stå emot varandra eller försöka övertyga den andra. det finns inte behov av att övertyga en besvärande i ett tillstånd där lyssnandet lever där orden rätt eller fel ej utfärdar bedömningar. barn kan dansa leka snurra skutta vara så kallat obekymrade ty de lever icke med dessa lät oss säga dogmer domskäl samt bedömningar. barnet har den rena mortaliteten i sig ty hjärtat andas fritt. i och med att dessa termer av rätt samt fel matas in, mattas denna moralitet och så kommer tillståndet till av lagar. den enda lagen vilken har berättigande är lagen om hjärtats röst. se ordet rätt, låt os bokstäverna det med ord; rörelsen älskar tilliten till. så är det ju, livet består av rörelse, det syns med en gång vad som sker med exempelvis stillastående vattnet; det vattnet ruttnar. det är ju så att detta sorterade i termer av rätt samt fel ger väsendet en slags försäljning. så ser vi ordet fel; för enhet lev. visst är det fantastiskt. rörelse älskar tillit till för enhet lev.

vi har talat om detta med kroppens längtan till ande samt andens längtan till kropp. ofta lever människan i en obehagskänsla eller i ett tillstånd av att känna att hon inte lever fullt ut. detta är kroppen vilken liksom känner sig för liten, det råder en obalans. anden är helt nöjd, vi talar nu om dessa som m de vore separata vilket de ej är, anden är helt nöjd det är bara det att anden är ju egentligen oändlig därvid känner kroppen sig begränsad varvid andelängtan vaknar. anden behöver kroppen just för att känna och kroppen behöver anden för att vara kropp så det människans uppgifts är, är just att växa in i detta tillstånd. alltså ej växa ur utan in och det sker i balans. i det tillstånd vilket är fred och just detta förtäljer havet när du ej ser en krusning.

den 27 januari 2015

det är väl egentligen kroppen

vi skall fylla med liv med

det ande är

i balans

*

detta bryta är ej att bryta dina fingrar

det är att hela dina fingrars rörelse

*

detta böja är ej att knäcka

det är stjälkens böjlighet

och är det knäcka

är det skalets uppsprickande

*

och detta är min vilja säga

se denna droppe vilken är kommen ur denna snöstjärna. snön gavs i mjuka rörelser i de renaste toner. bäddade in hörn kanter allt det så kallat vissnade i mjuka bäddar. vilka i de stunder molnen drogs samman tyddes vara mattad. solen bröt igenom molnen och detta bröt var icke bryta sönder det var att med mjuka händer skingra molnen. molnen vilka lades för att skänka vila i förberedelse till klarhetens skyar. dessa skyar vilka är himlarnas klarhet. och det vilket benämns en himmel är liksom huden liksom hennes kropp lager till lager. dessa lager kan sägas vara band, sidenband vilka alla har en innebörd. denna innebörd kan sägas vara mening. det finns så många ord vilka blivit populära. så låt dem vara populära de skall smälta i sinom.

se denna droppe den hålls av kvistens, grenens fingrar, det är sant det sägs hänger. droppen hänger i förberedelse inför fritt fall. droppen är helt närvarande skådar egentligen ej, möjligtvis skådar droppen för att se att inte ett liv sitter där droppen vet att den kommer att landa. droppen drar sig samman i princip stänger den samtliga distraktioner ute. kanske är detta att likna vid fallskärmshopparen eller höjdhopparen. vid en exakt ingivelse hoppar droppen. eller är det så; hoppar droppen eller är det kvisten – grenen vilken släpper droppen. eller är det möjligtvis snöstjärnan eller det vilket skapade snöstjärnan. så är vi åter vid cirkeln, den cirkel vilken är medskapande i den bemärkelsen att i cirkeln skapas allt ständigt så kallat på nytt. snö faller, enkelt sagt, smälter stiger av värme faller och är regn, regnet sjunker in, stiger, snö och så vidare. allt detta lever i exakt medvetenhet eller det vilket är närvaro. i denna närvaro finns icke tvivel finns inte tvekan. det lever en kärleksfull insikt inom vilken väganden mätanden ej är ett behov. ty när allt det vilket är distraktioner släpps infinner sig just denna närvaro. den närvaron är kärlek, den kärlek vilken skapar allt, i glädje i skönhet och där existerar icke straff det vilket existerar är just detta att låta sig falla vilket är att stiga. och detta är droppens tillvaro, droppen är, allt är och detta är, är; älska rörelsen.

så säger vi rörelse, med ens synes scenarion av gång av dans av löpning och så vidare, verb. rörelsen är ju det öppnade hjärtat är berörandet av andeljus, detta ljus vilket är upplysning det är det öppna hjärtat det ödmjuka hjärtat det är tankens frigörelse in i just hjärtats tanke. vilken ej är stel ej är steril, denna tanke lever och är den steril är den detta i bemärkelsen av vit av ren av just det snö är. kristallklar ren kommen av urtonen.

den ton vilken skapar allt och den tonen är ej utanför den är innanför och är den utanför så är den innanför. den kan liknas vid hölje vid tråd vid navelsträng. den är verkande skönhet.

så detta säger jag

se droppen i kärlek den har mycket att förtälja

akvareller

den 26 januari 2015

du ser; är detta seende skådande

eller de bilder den bildgörelse du gjort

till att säkra dina steg

*

en visdomsmoder har jag aldrig varit och är det ej

visst är det så med orden, orden har förunderligt många klanger. ett ord kan tona så olika. kanske snörs stämbanden åt i nervositet eller kanske rent av i förkylning. en stämma kan vara mjuk hård, hes knarrande i alla tonarter av uttryck. så är uttrycken sinnesstämningar, är dessa stämningar utryckningar med blå ljus röda ljus eller kanske gula förhoppningsvis bärnstensgula. orden är vackra att lyssna till, modern sjunger för barnet. barnet växer sångerna blir ramsor vilka lockar barnet in i pärlande skratt. ordkoder knäcks, ägg brukar kläckas så trippar kycklingar runt, ägget är livets symbol. urkoden, ordkoder, koder att kläcka komma underfund med. orden är öppnade under, funten ja, kan ske orden är ett dop när koden kläcks. ramsor är ordknäckare. ord övas i rörelse stiger in i rörelsen gives liv gives förverkligande. ej i förväg mer för väg. och vart leder dessa ord. jo ord har många färger, ett enda ord kan skimra i tusenfärger, hur kan du ikläda det du säger med ett ord, hur lyder din mening. är detta lyda negativt, inte alls det är mer att du är den vilken håller redskapet i handen. du knäcker koden av ordets innebörd. du, avkläder ordet den negativa betydelsen. det negativa framkommer oftast då en inre förståelse ej är tillgänglig. ord har många färger ord kan förvrängas vridas ibland slå hårdare än handen. ord kan vara kanonkulor, kan vara förödande skot kan även vara plantans skott vilket spirar. se där ordet skott och genast redan två färger. så låt oss benämna orden mångfaldstoner och det vackra är att ditt hjärta förtäljer dig det ordet vilket är. det enda du behöver bejaka är andningens in samt ut, låt oss säga; sansa ditt uttal lyssna in mötet. ord kan slå hårt, mycket hårt i den sårbara själen.

den 25 januari 2015

du kan gömmas i en minnesask

så kallat lagd i grav

så är det

se dig runt

vem håller nycklarna

*

mirakler lever i allts hjärtan

de behöver bejakas

*

roten är summan av den du är

den du är, är summan av roten

så är summan stammen

trädet är ej stilla det lever i cirkelns rörelse

så vad är rot samt den du är

så är roten det du kallar kronan

så är kronan det du kallar rot

detta är en levande livsrörelse

kanske gestaltbildande

*

dina ord lever vidare dina ord är ett levande flöde. tänder lanternor i tärnors färder stormar stillas i pendelns ro. ro ro skeppet är en hand, håller bjudande dina ord hörsammar hennes oro; o ro. så manar stormfåglar svävar omfamnande i ring. så är dina ord levande. har du  hört regn sjunga, dansa hört bäckar  porla, floder sväva forsar virvla vattenfall flyga in i. hört möten, sett ringar i vattnet tona in i varande.

i stugan helt nära elden sitter han. håller ett silverblad i handen, eggen är slipad skaftet är masur bär en ring av horn.

han andas mjukt följer björkarnas gryningsdanser, ansikten vända in i östan skådar eurus. vaja följer bäckens åder.

vad täljer du vad ser du i elden.

i elden ser jag hennes hjärta ser jag hennes inre floder, hör jag magma värma hennes inre, skänkandes helandebad i brunnar av gejsrar. jag täljer träd in i stigen vilken hjärtat manar, jag hör en trumma sakta vakna ser tecknen ritade med stjärnbläck. hör örnar lyfta, en är vit, den örnen leder ordvågorna vilka bärs i vinden och där i skogen vari berget det djupblå växer upplever jag vargarna besjunga det mirakler är, mirakler lever i allas våra hjärtan. jag täljer orden vilka är befriade jag täljer orden rena, fria från klor klösande, från taggar rivande till mötande i det möten är. detta täljer jag och spånen lägger jag vidare in i elden. ser elden sluta bladen runt ser gnistor dansa, aska läggas i säregna mönster. jag läser med ögon fyllda av toner hör havet andas in i min hud och mina händer lyssnar till ordens spirande.

detta täljer jag, grodden vilken spirar i solens glöd i månens silverregn i jordens kupade händer och jag kan skönja en rot vilken ej är en rot det är en själ vilken drar stråken in över strängarna och detta är stråken av koppartoner.

så vet du ej vad kopparklanger är, så se henne uppstiga ur havet, nedstiga i havet, morgonstjärna aftonstjärna skådar stigarnas lagda stigarnas gryning. hon strör droppar av dagg in i ängder vari vildblomstren dricker, andas det dagg är.

detta täljer jag, jag täljer de ord vilka kan måla i frihet utan bojor utan allt det vilket sårar så djupt.

så giv icke såren namn och giver du såren namn så håll dem i din hand. trösta såren vagga dem stilla i din hand, i din ögonvagga, bliv en helandeström, giv orden vingar till uppstigande i den eld varur de kom.

se hur de svedjer marker se hur regnen skrider in se hur allt det vilket var vilket är spirar.

så är det jag täljer oändlighetens rena stämma,

så är min vilja kommen ur rösten vilken talar i mitt bröst.

akvarell

den 24 januari 2015

eld kan ej gömmas. eld kan slockna. glöden kryper in

*

det går att gömma sig utan att gömma. det går att upphöra att finnas.

snö kan täcka.

kanske smälter av längtan

*

snö är egentligen eld ett tillstånd av stigande kärlek

snö är låt oss säga komprimerad doft, ren kärlek

*

så lade de isen in över sjön. i förstone pudrade de snö och sjön liknade en gröt av isgryn. i nätterna skimrade sjön isgröten silvrig i dagarna skimrade sjön isgröten i flerfaldstoner. i solhänder smälte isgröten. det dröjde inan isen begynte sträckas innan isen begynte råma. kölden bidade i sinoms ingång. kölden löste knutar råbandsknopar bundna vid bryggor, det var ju inte alls de knutar seglarna var vana vid. nu lyfte seglarna vingar bredde ut vingarna samt svävade i beundrande cirklar. kanske var det stormfåglar kanske var det issvanar. kölden ler i sinoms leende, ni är allt bra snurriga mina tankesonater hur skall det kunna vara issvanar jag har ju ej andats kölden än. dessa knutar knopar är allt bra besynnerliga virade varv efter varv utan egentlig mening. båtarna är ju uppdragna så varför har de surrat fast dessa knutar här. bryggan skrockar jag är ju vägen till hjärtat så den vilken bundit knoparna knutarna är ju dina tankekonserter. kölden skrockade förnöjt, jodå lite muttrade den så pass att muttrarna begynte snurra i takt med irritationen kölden skruvade på sig och vips så löstes knutarna knoparna. med ens landade seglarna i ro hjärthamn putsade fjädrarna så sagoskrivaren åter kunde skriva.

stjärnbadarna i natten såg sjön i stigande dimma så vacker så sällsamt sjungande. kölden andades tankebefriad ut och det var just i den stunden av stunder isen breddes ut. fiskaren vilken levde i stugan vilken lever helt nära sjön gladdes storligen och snart syntes vakarögon i isens sträckta täcke. fiskaren gled på sin medhavda spark förtalte isen det han ämnade borrade så hål för att pimpla. det är ett märkligt ord är inte pimpla att dricka det här ser ju annorlunda ut. fiskaren sitter ju med reven i vaken rycker den lugnt upp och ned och kanske nappar det. fiskaren ser dock mest lycklig ut där han sitter ja minsann det ser ut som så att han beundrar skönheten. gott doftar det stigande arom för kaffe det har han med sig och bredda smörgåsar med. nappandet verkar inte vara det viktiga nej minsann ändå kanske han önskar sig en fisk till middag att värma magen med. vips så skänker honom en fisk sitt liv och fiskaren han bugar och tackar i ödmjukhet. glider på sparken till stugan vilken väntar på stranden med röken ringlandes ur skorsten. fiskaremakan har hållit elden sällskap hon välkomnar maken samt tillreder fisken och dukar bordet med vinterduk.

 natten höres åter isen sjunga råma kölden lägger ännu ett lager till. medans fiskaren och hans hustru sover skrider gnistfolken in med mantlar vida andas de marken vit och månmodern blickar stilla in i stugan nynnar sömn in i ögon ännu vakna. hon gläds med sämjan i denna stuga.

så breder gryningsfågeln ut sina vingar väcker paret med milda toner lyfter sömnen ur sovandes ögon.

upp stiger fiskaren och hans maka blickar ut genom fönstren och ser ett sagolandskap, detta är vinterskogen vinterdalen och tystnaden är en snölilja i hennes händer.

akvareller

den 23 januari 2015

i varje dagligt bröd

finns ett korn av ren sannhet

låt detta bli ditt korn till glädje

så är alla dessa – ett korn – helhet i skönhet

*

i snö kan du höra den rena tonen

*

det var en natt det är en natt som alla andra nätter och natten lägger huvudet på sned eller tanken på sned frågar hur kan jag vara som jag är ju är. dessa jämförelser är ju verkligen som, som att åka kana.

snöfolken hade bäddat in marker, skogar berg träd dalar allt i mjuka dunbolster. ljuden tonades in i mjuka rörelser kanske ljudisolerade tonrum. akustiska rum inbäddade i dun diamantdun. hur kan vi vara diamanter då vi är mjuka undrar dunen och virvlar runt litegrann. diamanter är ju faktiskt väldigt hårda och konstigt vore väl det om de ej var hårda. först träd så eldar så kol så, så miljoner med årsringar vad annat kan de vara än just hårda. snöfolken harklar stämmor; jo se det hårda är det hårda det är också det mjuka. allt har en densitet beroende av synen eller låt oss säga infallsvinkeln. infallsvinkeln undrar ett av gångjärnen hur då infallsvinkeln. ett infall är ju att öppna eller stänga. ja just det ler snöfolken antingen öppnar ni synen samt ser svarta kol hårda ändå mjuka jo minsann det går ju att rita med kol. eller så stänger ni den dörren slipar kolen och ser diamanter och detta ljus är faktiskt mjukt. en fågel kommer svirrandes yr ned lite snö hu så ni snurrar se så vackert allt är. det är sant. snöfolken fortskrider att bädda in allt i mjuka vyer och det vita gnistrar ljus fyllt fyller varje ögonrymd. ljuset skrider lugnt iakttager varje ögonrymd varje ansiktes mimik väger av dosen av ljus samt droppar in. ljuset tycker om att studera folken hur de vänder ansikten in i vyer en del vandrar med nästippen in i marken en del vänder nästippen in i moln.

ängen vari bäcken lever är verkligen ett vitt täcke. bäcken är ej synlig bäcken är höljd av is av träd vilka är skrudade i vit andning. stegen kvinnan vandrar sjunker in i snöbädden hon beundrar detta tysta lyssnar in hur ljuden är bomull så mjuka så milda så fyllda med välbehag. kvinnan stannar njuter beundrar denna gåva. stannar vid ett äldreträd vilket släppt en tjock gren i stormen. kvinnan lägger handen till trädet talar med trädet. det kunde vara jag så skör är jag i dessa stunder. hon följer stigen inbäddad av slånbärsbuskar vilka mer liknar moln eller tempelsalar. de så välbekanta stenarna liknar snögrottor kojor igloos.

just så såg dagen ut och nu är natten här. natten tänder ljusskålen, lågan skimrar. natten håller samtal med lågan och lågan håller samtal med natten. de väver samtalsmantlar vilka gnistrar skönhet. båda dessa vänner begrundar nu varför människor så ofta beskriver ljusfenomen, just detta beskriver. båda funderar över varför de ej inser att ljusfenomenens alla sekvenser även iakttager allt det människorna gör. ja, just precis avväger samt doserar mängden de behöver. just i balans med det de behöver.

så är det ler natten ler lågan samt invänta gryningens ankomst i snötempelskogens lä.

den 22 januari 2015

när snö är fallen in

faller

kan det upplöstas skönhet anas

*

andas in snötystnaden

detta är ljushelandet

*

så är du trädgårdsmästaren vilken håller

dina rottrådar i hand

*

så breder de ut manteln

den mantel de vävt genom så många vaknätter

mantel av spunnet ljus av spunna toner komna ur klangvärldar

och dessa världar är värdar

herdar vandrandes med stavar

stavar givna av träd

så snidade herdarna stavarna

till att mjukt instiga i vandring

i ungdom var staven ett svärd kanske

ungdomarna dansade svärdsdans

ej till att slå ej till att skada

ser du hur de balanserar med staven

över spången lagd över flodens forsande lek

djupt där nere i ravinen

just så plägade de använda staven i ungdomens övandesteg

svärdsdanser balansdanser rörelsedanser

så växte ungdomen in i vallandeålder

så var de herdar

så vandrade de vallade de hjordar

så växte de i ålder in i ålderdom

sitter i vakarnätter förtäljer barnen ungdomen livets gång

och gången är en gång kanske tvenne gång en gong gong

och tonerna svävar fria

stiger in i himlar stiger in i korgar av moln

spinns

spinns

och manteln är spunnen med trådar av ljus

av toner av klanger

hur kom vi till stavarna

kanske stavade de orden in i hagar

kanske betade orden det frodiga gräset

kanske klöver kanske timotej

kanske var orden hjordana

kanske vallade de orden in i är

glömde tankestrofer

ej glömde mer såg djupare in

de höll staven i hand balanserade över spången

spången lagd över forsens flodens brus

djupt där nere i ravinen

och ravinen är dalens hjärta

hjärtflod

så är det med orden

rättfärdighet är ett vackert ord

kanske är det den rena friden

sinnesro

tankero

så betar orden

upplevelsetonen

och klangerna skänker gensvar i själen

akvareller

den 21 januari 2015

av tårar stiger moln

ur rening faller snö

tårar sedda i kärlek är pärlljus

*

åtaganden är ej förpliktelser

och är förpliktelserna åtaganden

så låt dem verka i hjärteld

å – tag – ande

plikt är ett ord att se vidden verka inom

*

ett inre tvång är icke det vilket läggs på dig

det tvång vilket läggs på dig

är ett brunnslock vilket  läggs på

samt utestänger ljuset

detta brunnslock kan även vara ett värn för dig

till hörande av just ditt inre tvång

hjärtats röst

var en stämmare i din gärning

med sensibla hjärtfingrar

*

pålar är nedstuckna i jorden redan innan tjälen kom. tjälen höll sig avvaktande ty dessa pålar verkade utan rötter. tjälen kunde mycket väl uppleva trädens vånda ty av träd var dessa pålar komna. av träd ur den skog vilken skövlades. den skog vilken nu stod med avhuggna monument av det vilket en gång var tallar var granar. björkjungfrur plägade ännu skrida runt med lätta ej lättjesteg de försökte att ej förvärra plågan. stora ärr var lagda av maskiner. björkjungfrur skred runt lade händer till detta kvarvarande.

det röjarna ej kanske visste det var samt är att de djupa rötterna ännu levde. detta var orsaken till björkjungfrurnas vandringar. vandringarna skedde ej på måfå de luckrade upp jorden till spirande. ormbunkar kom skridandes gav lä där det behövdes vek undan bladen där det behövdes och sakta syntes åter skogen till skogsfolkens glädje.

träden de vilka åter sträckte sig upp var förenade är förenade med pålarna därav kunde tjälen uppleva smärtan. tjälen lyssnade till jordemoderns stämma hennes råd. rådet var att lägga sig och så gjorde tjälen.

det växte berg här runt berg inom vilka vildhästar strövade. vildhästar med böljande manar med skimrande hud med oskodda hovar. allt hade varit sämja. nu stod pålarna där och så hördes åter hammarslag varvid skogen kved varvid pålarna grät tårar in i jordemoderns händer. hon tröstade kupade händer runt fästen och tjälen lade täcke runt kylande omslag. bullrande maskiner rullade in och så stod fållorna där.

till vad var detta, detta var till vildhästarna vilka drevs in, drevs i god tro in i fångenskapen. hästarna tyckte inte om lukten av indrivarna upplevde pålarnas medupplevelse, så är vi alla fångna i former vi icke är. hästarna strök sig tätt intill fållorna kanske märkte de ut sin vandring. hästarna cirklade runt målade in bergen markerna allt i kartor.

tjälen låg helt stilla och pålarna liknade väktare av liv.

indrivarna räknade kanske inkomst stormarna anlände varvid de slöt sig inomhus. fållorna var beräknade starka så vakter uteslöts. alla satte sig i stugvärmen räknade värde av hästarnas skönhet.

i fållorna skred hästarna tysta på tå tjälen smälte en stund varvid stormarna byggde en landgång över vilken hästarna tysta vandrade över samt ut i friheten. åter lade sig tjälen dock ej runt pålarna utan lade ett täcke av is från stugan till fållorna. stormen lade sig stilla indrivarna begav sig ut. på långt håll såg de att fållorna var tomma. ja faktiskt stod där grönskande tallar samt granar i ring. nu blev det fart minsann så kunde du tro men se indrivarna halkade omkull for ut för kanan och mindes med ens stunder av barndom. kanske vaknade de till liv för hästarna fick vara vilda och indrivarna var ej mer indrivare i den bemärkelsen möjligen blev det så att var gång de glömde sitt hjärta drev de in sig själva i hjärtats tempel.

åter var skogen ett levande hav åter var allt i sämja med det vilket är livets liv.

akvarell

den 20 januari 2015

den utsträckta handen kan lätt ta över

stödjandegest är en vacker innebördsbild

*

vem är vad i allt

är icke närvaron det enda

den är ej ett nu den är ständigt strömmande

den droppe du mötte vid floden är kanske ej den du möter vid stranden

än då

är det den droppen

*

varför tror du hjulet, urhjulet liknar ögats iris

pupillen kan vidgas samt slutas

*

de satt länge i bergshöga nejder lyssnade till furornas djupa sånger

lindade stigar runt stammar syntes ut att vävas en mantel

och kanske var det en mantel vem vet, det vet dessa vilka lindade stigarna

modern sitter vid elden med kjolar utslagna barnen har hon givit nystan

barnen ler modern ler ty alla minns de hur de i höstanom färgade garn

hur eldar brunnit i det fria värmt grytornas rundmagade former fyllda med vatten med växter med svampar med mossor allt samlat in med lov

härvorna hade de knutit om trådar till icketrassel, så rörde de varsamt, lyfte sänkte ungefär som när de stöpte ljus. härvorna gavs färg lyftes hängdes i träden vindarna slog följe blåste torrt. så satte mor härvan runt barnen handleder och nystan nystades, stolta satt barnen med armar sträckta ty varje barn gavs en härva att nysta. så rödkindade blev barnen då de byttes plats för härvan, modern höll och de fick nysta. så turades de om allt medan modern höll en vakande blick. nu sitter de modern och barnen, barnen med varsitt nystan finger påtar det är vad de gör, långa rankor till att sömmas samman och modern stickar sjalar vantar sockor och luvor hemtrevnaden råder i stugans alla vrår.

de vilka lindade stigarna följer göromålen ler helt stilla i kärlek. är de redo är de redo för gåvorna vi skänker. redo är de och i gryningen väcks barnen med snö. mössor vantar sockor sjalar allt det varmagoda sätts på så rumlar de ut genom den yrvakna dörren och rullar runt i snön.

ja länge satt de i bergshöga samtalade om vindar om regn om tö om snö. så tog de alla dessa om knådade dem samman. lyssnade till furornas djupa sånger. lyfte så mantlarna vita och snön den yrde luften den gnistrade och skogen blev ett sagolandskap så oändligen vackert så oändligen fridfullt. och de vakande höjde sina stämmor i nattens midnattsblå djup besjöng stjärnornas klarhet besjöng markernas renhet besjöng barnen lekande yrsnö och modern bjöd barnen till värme med varm choklad toppad med vispgräddsmoln.