akvareller

den 28 februari 2015

det är

i denna stunden

jag stiger

in

i

punkten

*

stunden är knoppen i din hand

se knoppen öppnas

du

är

i

*

allt detta tyckliga

knycklar samman skönheten

murklor är ett säreget släkte

lyssna in i vinden

*

det är när de lyfter bladet du ser ögonens klarhet

daggens rena lins

*

en gång levde stenar vita putsade med kärleks händer. en gång är upprepningen av gångens eviga andning ty visst lever stenarna ännu. stenarna har sjunkit in i jorden det talas om ruiner och kan hända är det ruiner än då undrar jag vad ruiner är. ty i dessa stenar lever ord sagda med mjuka stämmor, i dessa stenar lever den mjuka snuddande rörelsen av saris, lever toner givna ur bönesånger, i dessa stenar lever steg lever spår av allas vandringar. i dessa stenar lever doften av berg av klippor och stenarna andas stunder näri de steg upp hur de bejakade hämtarnas ögonbilder.

så mjuka var händerna vilka lade dem vilka putsade dem. händerna följde varje ådring och kanske visste händerna dessa ådrors vatten dessa ådrors blod. stenarna andas in doften av blommorna de bjöd in doften av vatten av dammar med lotusskålar levande i.

en gång steg vi upp och vi stiger upp, allt är en stund i godhetens vila till skönhetens värv och borne är ett vackert innebördsord.

just nu har vi sjunkit in i jorden än kan vi uppleva fötterna vandringars närhet kanske kan detta liknas vid drömsekvenser och hur veta vilket är dröm samt drömförverkligande.

de vilka nalkas ser kanske en äng eller mantlar fyllda med gräs med vass, ty dammarna är icke sjunkna in, dessa vattnar stenarnas vita och i dammarna lever lotusskålar levande.

ur havet steg soldroppar vilka klättrade uppför stammar

var det solbär var det vad var det

det kom sig så att dropparna

gnistrade i stunder av behov

lade sig i händer

helade

sår

och i det höga gräset syntes tigrar vaka

med allt det vilket var

samt är dessa tempel

så vad är en ruin

är det en ravin

är det ett liv sjunket i glömska

hur skall det glömmas

kanske gives det vila

och är denna vila välgörande

så vet du djupt i ditt hjärta

att denna vila fyller dig med vilja in i liv

så när du når stränder med ruiner lägg händerna till

lyssna med din hud ty din hud är detta och detta är din hud

uppleva dessa rötter dessa korn dessa frön

upplev hur allt detta spirar

så är det med det vilket sägs vara lagt i ruin

vidga synen din

se vidare

vidare

så vet du djupt i ditt hjärta

att denna vila fyller dig med vilja till liv

sänd din blick vidare allt vidare

kanten är ej en kant

kanten är en rand

randen är en kant

och allt det är en illusion

sänd din blick vidare allt vidare

sväva, sväva fri

se kanten

randen skingras

se in i denna ravin

hör hur floden brusar

se hur floden slingrar sig i mjuka bågar

hör

se

hur vattenmoln stiger

hur vattenmoln sjunker

så vad är ravin

vad är ruin

kanske rubin

kanske rasande

kanske ras

säg vad ser du när dammet skingrats i dina ögon

det är

i denna stunden

jag stiger in 

i

punkten

den 27 februari 2015

i insikten

av

mina händer är svedjemarker

kolglöden falnar

askan virvlar

upp

i grånaders alltoner

jag ser natten träda in

blodstenar

på

trådar av

moln

i natten

synes ibisstorken lyfta

jag tager steget

ut

in i

intigheten

ögat sluts runt

mig

jag upplever

irisfälten sköljas in i svarta

kolblad

jag sätter punkt

punkt

natten manar

punkten är stormens

öga

är

kornet

är fröet

är

knoppen

är

den sammandragande

skönhetsandningen

är

modet att våga

vara

stilla

och

jag planterar

denna punkt i

denna

beredda

jordhandsbädd

så är

punkten

*

vilan är stillhetens droppe

skänker näring till dagens klättring

*

kan du se bergen vandra

då kan du se din egen tyngds illusion

*

i virveln sker förlösningen

*

mitt i en äng

en äng vilken är en hand

en hand för detta träd

vilket står mitt i ängen

mitt i denna äng står ett träd

kan du säga mig vad ensamhet är

så susar trädet

det avlövade trädet

ty marken är i tillstånd av höst av vinter av vårvinter

av vår av sommar

av liv

det kan jag ej så säger en stämma

från var

från när

från det vilket var, var

det vilket blir, blir

blir det vilket var

och allt detta skall

så är det rådjuret vilket ger skall

är det hunden vilken ger skall

skall detta bli

blir detta var

och var ifrån kommer du

molnen seglar enskilda i partikelljus

lyssnar till trädet

till stämman

molnen sluter sig samman

stiger in i liknelsen av

av dimma av slöja

ett skikt

så upphör ej himlarna

ser du den vilken målar arken med vatten

ser du hur handen håller ett glas

ett glas vilket sänks ned i tjärnen

ser du huru glaset lyfts

huru glaset sakta vickas

nu flödar tjärnens vatten in över arket

så skall ske

ske skall

mitt i ängen lever ett träd

i denna ängshand

det händer att fåglar landar i trädet

så är trädet ett fågelträd

det händer att bin landar

fjärilar

så är trädet ett allvingeträd

det händer att molnen landar

att regn landar

att snö landar

allt detta i det vilket sägs uppe i trädets krona

det landar väsen i stammen likaså det gör det

rötterna då

rotkronan vilken speglar himlakronan

eller är det så kallat tvärs om

himlar är svåra att måla

det blir vackert att hälla ut vattnet

molnen ler

skimra skimra skirskimra

skall så

ske

ske så skall

är det rådjuret vilket skäller är det valparna

rötterna snuddar vid rötter

möter mullvaden möter daggmaskar

möter jordgrävare

så myllar vi leran in i mull

så växa snödroppar i mina rothänder

så vad är ensamhet

trädet susar

jag kan inte säga att jag är ensam

du ser ju

skapandet är alltid i närvaro

skapandet

skapar

vem

är

skaparen

alltid närvarande

akvareller

den 26 februari 2015

i vimlet kan du känna den stora ensamheten

i stillheten med

uppleva medheten

*

månne ångan ur isen är röksignaler lagda

vilka nu sänder bud

*

ett mantra – mantran

kan vara den vagga vilken stillar orossinnet

samt därmed irrtanken

*

mästare

mästarinna

säg mig vem är mästarinnan

mästaren

dessa är de

vilka släpper orden fria ur bojor

se fjärilsdansen

älvdansen i ängens skira

se

barnens lek

hur barnen snurrar med solen

helt

utan

stigandeyrsel

det sägs att de ord vilka skimrar positiva är tankarnas öppnade kärleksbön i den bön vari tanken ej längre är ett inmatat memorandum och är det detta så är det givet ur den ton vilken är urkällan.

så hur övertyga den tanke vilken egentligen ej är, den tanke vilken kom ur det var, den tanke vilken hoppar över detta är eller nu. den tanke vilken antingen sackar efter eller skenar iväg. kanske genom att ljuga ända tills denna lögn blir sannheten. vilken lögn är det och är det en lögn. ett mantra är uppbyggt till energigivande så kanske kan denna lögn vilken du brukar är ett mantra; just genom att ständigt vid frågor svara; allt är bra, jag mår bra. samt i varje sekund av din vandring upprepa till dig själv; allt är bra och jag mår bra. till slut kanske det går att inse att allt detta vilket ej var bra samt ej mår bra endast va en tidsillusion vilken bestod av då samt kommande. hur skall du kunna må dåligt i detta är, det är det nu vilket var är ju upplöst och varje kommande är ju ett är eller ett nu just i den stund eller i det är detta är sker. och detta har upphört snabbare än – ja, en blinkning.

så är detta ett ljugande eller är det ett mantra – just för att hela dig själv.

på sätt och vis är det att ej tillåta sig att leva i negation.

det sägs ju att det du ber om är dig redan givet.

är detta tankekonstruktioner eller verklighet.

den 25 februari 2015

detta träd detta berg är sannhet

när du inandas

när du lever i andningens klarhet är det så

*

sannhet kan du ej knåda i dina händer

är ej att knåda i dina händer

sannheten omfamnar dina händer

*

omdana

omvälva

knoppar skälver i visshet av dessa om

*

varför hindra tanken

när tanken tycker så mycket om kullerbyttor

du är ju den vilken ”ser till” att underlaget ej skadar barnet

kullerbyttor är ju ett slags befrielse när de ej hålls fast

kanske är tanken den vita färgsnurran

den färgsnurran har ju alla färger i sig

och vid en viss hastighet framstår färgernas klarhet

*

vindar rör vid stavar

stavarna är bambuträdens spirar, led till led. led du i det haglen föll in. inte led jag ty jag slöt ögonen mina samt upplevde villfarelsen, illusionen tvedräkt. varför säger du tvedräkt. så säger jag ty den dräkten består av ytterskrud samt underskrud. så var det ju, de bar underklädnad oftast i skira vävnader så bar de en mellanklädnad dessutom samt en ytterklädnad. nej jag led inte ty etta är ej ett. isande. det är ju leder delar bambuträdens har. dessa leder giver dessa stavar medföljande rörlighet.

vindarna rör vid bambuträdens medrörelse, bladen, bladellipserna är vimplar vilka sköljer illusionens skrudar samt avslöjar, slöjor av vindarnas riktning. så lyftas slöjan upp över hennes ansikte, hans händer rör varsamt vid hennes linjer. låt oss vandra denna stig. han löser upp hennes hårt virade hårknut. en viss likhet går att skönjas med bambubladens rörelser. slöja avslöja, jag möter dig fri.

vindarna rör vid bambuträdens rörelser.

fåglarna i klipphänder följer inväntar

breder ut vingar

följer

han leder henne steg till steg uppför berget sedan de stigit ut ur bambuskogen. hennes hand vilar i hans hand. djupt där ned ser de floden skimra. bambuskogen målar floden smaragdgrön. hon förtäljer honom hennes saga, henne – hon vilken bär tvenne barn intill sitt hjärta. aftonbarnet morgonbarnet båda är de ett samt tvenne. hon förtäljer honom hennes väg, hur hon steg in i havet, hur hon följde ljusets rörelser i havet. hur hon följde tonerna av valens strömmar. havsfolken tillredde en vagn en släde samt lyfte henne upp. hon bar ej tyngd så kanske var denna vagn denna släde snäckskal, musselskal dragna av tusenfjärilar. hon berättade hennes händers rörelser hur hon var morgon lyfte morgonbarnet hur hon var afton lyfte aftonbarnet. och hon bar samt bär skrudar i smaragd samt i koppartoner. han lyssnade samt fylldes med aftonorden samt morgonorden samt insåg doftens verklighet. hennes stämma tystnade i ordlöst samtal näri de lyfte det steg vilket benämns det sistas första. så stod de högst upp på berget. han höll hennes hand och de var ett, de breder ut sina vingar svävar in i vinden och vindarna rör vid deras rörelse.

de når en strand vida in i uddarnas bårder lagda i rosengång, i rosenbårder. i kammaren satt hon, hon vilken knypplar spetsar. trådarnas vita är skänkta av moln, dynan är moln i indigoblå toner, viskar in – in dig gå. nålarna är silverstrålar givna av månmoder, nålarnas huvuden är ädelstenar.

vid den stranden landar de och sanden är den sand han, den vise målade med och vinden rörde ej dessa mandalas ty de lades till dem att följa. palmer susade stillhet de somnade i varandras armar in under den bara stjärnhimlen.

de följde nattfloden i en kanot helt utan paddlar, stenarna förde dem allt vidare in i landet är. skogarna var lummiga kanter i tusentoners grönt. de såg ej folken de anade folkens närvaro luften fylldes av pulserande vibrerande fågelsånger. vita kakaduor svävade i solstoff. de kunde höra droppar falla i mjuka toner och stenarna förde kanoten vidare allt vidare in i landet.

så nådde de en strand vilken gnistrade i vita toner, sand bar ej stranden, detta var is och isen värmde deras fötter ty de tillsades stiga ur kanoten. bergen här var is skulpterade i is just så syntes kristallbergen och de såg vatten, kaskadvatten kasta sig ut. visst fann de detta märkligt; vattenfall så fritt fallande ur is. först trodde de att de såg seglande moln innan de insåg att detta var isbjörnar, pingviner syntes dansa.

bilden suddades ut åter vaggades de i kanoten och denna resa skrider alltjämt, det sägs vara pendlande mellan vakenhet samt icke vakenhet och vem kan säga vilket är vad. kanske resan kanske de vilka följer resan. frågan ställdes ej svaren gavs ej ändå gavs svaren i den stund frågan lever levande i hjärtats svar.

den 24 februari 2015

det kommer ej an på teknikens under

det kommer an på fingrars sensibla viljeserinring

*

hölj floden i dina händers kärlek

kärleken är det vilken klargör ondskans taggursprung

har du sett ett djur skria med en tagg inkörd i trampdynan

vad gör

du

*

vem tror du är vallen:

klipporna, muren eller havets stegrande

*

visst var det så i en stund av är att bergen reste skuggor upp och skuggorna klättrade steg till steg. de vilka följde detta resande denna klättring viskade om stegpinnar viskade om parallella pelare stegar. undrade de någonsin varv för bergen reste dessa stegar till vem, vilka eller till vad.

hade de vilka såg skeendet stannat sett vidare hade de sett skuggor klättra steg till steg uppför stigarna och k den stund de nådde den så kallat sista översta stegringen hade de sett en mantel skimrande behagfullt kaskadljus. ett ljus vilket var tämligen vilsamt för ögonvyer.

när ögonen hade vant sig hade de vilka följde detta skådespel sett skuggorna frigöras hade de sett vad var det, det var vad.

kan ske hade de inlett samtalet om vadstället det vilket ligger i den skog de just passerat för att nå utsiktsposten. hade de kanske hört skovelhornet när  postiljonen kom ridandes på den glänsande svarta hästen eller var de skuggor. postiljonen lämnade ett vackert kuvert med ett vackervikt ark, post och väktaren stod på post där vid vadstället. där vid vadstället där en flotte är lagd, surrade med ett rep ett rep med vilket flodväktaren förde dem över, färjkarlen, kvinnan ty dessa var make samt maka. och där i det vidkronade trädets höga grenar hade de kunnat se en ellips med svarta planeter vilka surrade svävade i luften. planeter bin soldroppar doftande honung. vem slungades orden vem slungades kastet, kanske slungades repet till drag och vinden drog genom de öppnade sommarfönstren, luften vibrerade i syrsors sånger. floden doftade sommarland och de fördes över vadstället behövde ej vandra länge förrän de nådde utsikten, de kunde se med blottade ögon hur bergen reste skuggorna, stegar vilka nu blev, steg in i vingfolksskrudar, kan ske korpar kanske allt det vilket de såg och natten vandrade i silverklarhet.

så såg de bergen skulptera vita band eller kjolar eller slöjor i vitt och bergen var så vackra när de dansade fria med gryningens purpurblad.

vem spelade vem rörde vid tonknoppar, regnen. fragila fingrar sensibla sensitiva taktilberöring.

allt detta såg de utan att undra vad, de bejakade upplevelsen av synerna de gavs

akvarell

den 23 februari 2015

undanflykter

det omedvetnas känsla av olust

viska till detta; undan flyktbeteende

*

i lek biter valpar sig i svansen

dansar runt i cirkelns skönhet

kanske vet de cirkelns meningskärlek

*

lyssna in i trädens rörelse

hur rörelsen följer vinden

hur vinden följer bejakelsen

*

för svara ej i hast

sade den skenande tanken,

den tanke vilken så gärna vill betsla samt

hålla tömmarna om livhanken andras

du måste lägga betslen rätt

du måste plana in

i lagom takt

helst utan ton

svarar du i hast kanske du vrickar tungan

varvid kärnan slinter ur det omogna skalet

hovarna stampar

moln ryker upp

marken skälver

bergen sluter skuggor runt sig

kaktusarna

reser taggar

ödlor kryper in i lä

manarna

står stilla

sejdar tystnadens fjädrar in

hovar släpper

skor

betar stillhet varvid molnen lägger sig

känslan vilken stegrades

glider in i sjön

sjön ur vilken ånga stiger upp

doftandes helga örter

känslan badar

i lugn

i ro

varvid tanken sjunker ned på en av stenarna

i åskådan av lugnet vilket infunnit sig

en rörelse närmar sig

känslan är lugn

tanken är stilla

livhanken är den vilken nalkas

livhanken håller betslen mjukt i fingernypor

tömmarna hänger med

livhanken sätter sig ned

löser betslen ur bojor

löser tömmarna ur spända

ser djupt in i tankens tystnad

ser kanske efterdyningar av det skenande

tillåt mig presentera mig

nu när du är mottaglig för vem jag är

du behöver inte oroa dig

behöver inte övertyga mig om dig

jag är livhanken

livet du lever i samt genom

din syster är lugn nu

ser du jag mötte tiden i dalen

där bergsskålen håller pendeln i hand

ja, pendeln är ej en pendel där

mer en klangstav eller kanske slev sked

tiden skimrade i lösa skrudar i de mest fantastiska färgskapelser

bjöd mig upp in i dans

vi dansade i dagarnas nätternas trenne

ja vad var dag vad var natt

trenne var det

och tiden var samt är det den är

där här är här där

vi fröjdade oss

insåg så sakteliga att vi ej behövde ha rätt eller fel

för i och med det hända upphörde rätt samt fel

rätt blev en smaklig anrättning

vilken serverades på dukat bord med vit duk

fel blev en fela vilken tonade in

och vet du

i och med att tiden steg in i det tiden är

i och med att rätt samt fel blev det dessa blev

insåg vi alla att det ej längre fanns orsak till att försvara det vi upplevt

var och en av oss lade våra berättarglödar in i elden och det

det blev en vacker eld

ser du den

den speglar sig i sjön

i sjön där syster din badar i godan ro

tanken nickade i klarnande ljus

varvid ångan löstes upp samt gryningen steg in

så vandrade de tre hand i hand stigen vilken leder vidare in