torsdag 30 april 2015

akvarell


den 30 april 2015



välla välva in molnfagra pioner med djup
andas sommarvilja in i vårgryning
stenar glittrar i skogsvida
tranan landar i vingfamn
vinterland
vilar i ljushänder

så bladet är bladet
en åder
kvistar grenar
tvenne ellipsoblater
smälter samman i ett
bladet kan vara så mycket
ett ark en kniv
ändå
är bladet
bladet

säg mig
minns du minns du hur vi bad in i molnen
så sade den späda kvisten
minns du hur allt runt om oss tonades ut
och vi var ett med molnen svävade fria
och dagen vandrade in i natt
och vi dansade hand i hand
i långa svindlande böljande mjuka stjärngirlander
och vi stannade när vi hörde en själ gny i rädsla inför natten
vi stannade samt sträckte skimrande ljus till själen
själen vilken med ens såg nattens skönhet

minns du minns du
så sade den späda kvisten

hur kan du minnas det du är ju en späd kvist hur kunde vi

kvisten tummade på en av knopparna
vek varsamt ut höljebladen
ur knoppen syntes ett träd stiga fram
så, så kan jag minnas och så kan du minnas
allt väver i varandra varandras
varandes var andes
och stjärnorna blev till regn
vi var stjärndroppar vilka mjukt föll
och minns du hur vi studsade mjukt hoppade
innan vi sjönk in

och jag såg trädet vara en kvist
och jag såg kvisten vara ett träd
och jag såg allt
förändras
in i det detta var samt är
och detta var
är
vackert

och jag satte mjukt fingret till taggen
nålen utan öga nålen ett spjut värnande
floren av vita pärlor begynnande in i vita moln
slånbärsblom stjärnblom glittrande klarhet
och tre droppar blod föll in i markhägn
viskade till mig allt  är väl

kvisten viljekvisten bär en knopp
i hölje av skal, vingar

doften av dig du näre rör vid knoppskalet
en knopp släpper ut blommen
så sker i sannmötes renhet
och blomman är till dig
du näre

så skör
är

min hud


den tunna ishinnan
nysnö i vårgryning


bäckarna
mitt blod

är stilla
stilla


stilla
är detta bidan

är detta
ett

detta

säg
vilka sjunger, skuggsvanar sveper med vingar
ur kärleksland kvinnan vid spisen ser tonen sväva fri
sväva ren klarhet
skuggsvanarna sveper
med vita
vingar
sånger in i bröst

stenen ligger lätt i hans hand
smeden vilken smider stjärnsilver
stenen ur kol slipar bladet
han höjer bladet in i solguld
så täljer han asken med intarsiarosor
ur hans hjärta
till henne

han bär eldbörd i händer
följer stigen till bergen de vita
de berg vilka aldrig avkläds renheten
i bergskretsen skimrar sjön
han stiger i sjön tänder salvia strör askan
minnesaskan in i vinden tas in av sjön
och vinden sade jag döper dig till människa
andas
och havet sade jag döper dig till människa
följ
och jorden sade jag döper dig till människa
lyssna
och elden sade jag döper dig till människa
hjärtbrinn

brinn

ja viljelev ur ditt hjärta

och stjärnorna sade jag döper dig till människa
svara

de skodda drar ur spikarna barfota möter de
åter hennes andning
spikarna flöt in i himlar
järn faller styrka in i blod
och skorna förenade sig med järnet in i blod
gräset böljade friskt frodigt
bufflarna bär drömmolnen
vildhjordarna vakar med folkens svarandevilja
de oskoddas följen

hon lyfter händer in i molnvisa
öppnar bollen hon bar
toner svävar fria
tysta faller de in i hjärtandning
ur detta tysta höres hennes hjärtstämma
hon tänder elden i stenarnas ring
trumman hennes hud
vibrerar reningsrörelsen


den vandringen vandrade hon
den stigen vandrade hon
i kärlek andades hon
hon rörde vid träd
stenar
växter

med närvaron av den hon är

markerna upplevde henne
ty hon var ett med allt
kunde ej urskilja
sig
från

ringarna lades i träden
sommarland vinterland
sken av ljusdanser
skiftade
cirklade
hand i hand
i cirkeln
livets dans
livets andning

hon följde lågans rörelse
den låga hon bar
i händerna
såg lågan sjunka allt djupare in
när hennes ögon knappt
såg lågan
satte hon sig ned

och skogen smekte ut hennes liv
in i markerna

uppfylldes av vitsippsskogen
av spannet med vita pärlor
månpärlor droppar
hällda ur spann
knoppar
vilka
är

hon gladde sig
såg lågan sakta stiga
följa berget

det
berget

när lågan nådde bergets topp
platån hon så ofta besökte
såg hon lågan omvandlas
till aska

så förenades hon med luften
med havet med allt det
vilket benämns
ovan markerna


borta hon var
var hon borta

borta var hon ej
hon landade i näckrossjön
sjön vilken ligger i kretsen av
de blommande körsbärsträden

där
dansar hon
med vinden
fri

fri
i
kärlek

och

kvinnorna
i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor

ögon strålande
blå safirer
pupiller vidgas
in i ebenholts in i obsidian
munnar läppvingar
djupröda rubiner körsbär

kvinnorna i dalen
dansar med elfenbensvita slöjor
andas pärlemor

kvinnorna i dalen
lyfter dessa fallna
hösteldsblad
i lotusskålen
smidd ur bergstoner
sänks bladen in
skänks bladen tecken

kvinnorna i dalen
skrudar träden
komna ur menhirers
druiders stämmor
stenarna
stenportarna öppnade
strålar ädelstensljus

kvinnorna i dalen dansar
med elfenbensvita slöjor
andas pärlamor

havet stiger i flodens andning
sjunker in i ebbens vila
allt har vila inom sig

kvinnorna i dalen
besjunger havet
lyfter
är
in i dalen




tisdag 28 april 2015

akvarell


den 28 april 2015

är du skuggan över ditt ansikte
sänk dina ögon in i solskålens spegel


*


är du själv taggen i ditt bröst
eller vem är taggen
det finns överlämnande i kärlek
och du skall höra kärlekens rena ton urhjärtat – lever i allts inre - svara dig


*


nystanet med tråden
det går att knyta knutar även i det nystanet
frågan är bara varför
kanske gör du det – var förvissad om att knutarna smälter
så var samt är den mödan verkligen nödvändig
knutar kan vara vackra i andra sammanhang
vävknutar till exempel liknar harmoniska åttor
lemniskataflöden
solar plexus tycker inte om knutar i det nystanet
knutar – knytnävar i magen


*


tiden är ett olöst faktum
däremot ej olöslig


allom i allhet
vingar bär fjädrar
säg har du räknat dem alla
fågeln i skirblå hav ler
ler i vithet
säg
varför skall du räkna dem alla

kanske
kan ske skall du räkna dem alla just till förströelse
just för att hålla din svindlande irrande tanke i hand
det kanske är befängt kan tyckas
tyckas
tyckas

det tycks väldigt mycket
omkretsen blir allt större allt större

liknar kanske en luftballong

fågeln i det skirturkosa
svävar i lufthav
korg har denna ballong ej
eld har den ej
en tråd
en lina
följer ballongen


den var i en hand
en hand så ren
buren av glittrande ögon

barn
barnen har glittrande ögon

och vad är detta glitter
är det fiskarna i havet
fjällbärarna
är det soldroppar
silverstänk

vad
är det

har du räknat dem alla
säg varför skall du räkna dem alla


kanske för att samla dina skenande sinnen

vagga
vagga
barnet
lugn ro stillhet

omkretsen talte vi
den växer i omnejd

vad vill den

vill är icke vilja
viljan är ett vackert träd
se de vackra fjärilsbladen

varje blad ett träd

nerver sägs det
bladnerver

spegla
spegla tingen som de verkligen är

i ett träd
tusenden träd
har du räknat dem alla
säg varför skall du
räkna
dem
alla

dessa är ett

vänd ögonen in i trädets krona
lapa lapa tusensolars gåvor

änglaljus är glittret

allt det vilket glittrar är ej pynt
och är det pynt är det till helande

säg
varför skall du räkna

se din tanke
tag den i hand
du har en spegelsjö i din hand
är den tanken du
eller är den alla viskningar
alla tycks
tycken
tyck

alla dessa tyck
är tryck

ser du ballongen
ballongen är alla tyckanden
oj så den växer
växer
växer

ej ett viljeträd är ballongen
ej en luftballong
segla
segla stilla

allt är av godo i väl avvägda doseringar
du vet örter kan vara giftiga
det vill säga då du ej lyssnar till gåvan
doser
doseringar
potentieringar
helande
läkande

de säger en droppe i havet kan ej hela
då är örten alldeles för utspädd
så säger de för se de har glömt
glömt att just den droppen är havet
samt havet är den droppen


hör du mannen vilken sitter vilandes i klippans hand
han spelar munspel och tonerna glittrar i luften

detta är ej munväder
han följer ballongens färd

oj vad den växer
nu är gränsen nådd

pang
ballongen är i tusen bitar
löst
upplöst

så är detta munväder löst ur grepp

tyck
nyck
ryck

alla dessa tyckelser lyfter dig abrupt ur ditt livssammanhang

helheten
helhet

så är det med mina fjädrar dun
allt vad det nu kallas

en vingpenna skänker jag dig
skriv
skriv
med vita tecken

helt utan

tyck

måndag 27 april 2015

den 27 april 2015

tröskeln håller ej fast dörren
det gör vredet
din hand
handvrede är ett sällsynt innebördsord


*


det uppkomna är ej där du tror eller tanketror
det handlar om en slags tillitstro
den oförstörda barnatron
hjärttron

*

vindarna min vän
sitter samlade i skogen
träden är baldakiner
böljande i stillhetens ro
hur kan baldakiner bölja när vindarna sitter samlade
jo
min vän
du andas
så gör vindarna

samlade är de till lyssnande av ugglornas vingar
ugglornas sånger vilka svävar i natten
och vem säger dessa stämmor är spöklika
vad är ett spöke
kanske dina tankar vilka frammanar denna bild
denna bild av dimmans skönhet

tanken såg ej hur hon sänkte slöjan samt lyfte slöjan

och örnen svävade
svävade vida
blicken skarp
skådade in i stigarnas pärlrader
som om
som
om
örnen sökte just de raderna
och blicken fann
fann de raderna
de
stegen

trenne fjädrar
vingpennor släppte örnen till
just de raderna
de stegen

han lyfte sina händer i mottagande bön
i tacklov
han föll på knä
där vid havet
ett segel böljade in
vitt
vitt

en flaska
slipad ur kristallers rena ådror
guppade in
fylld med sepiatoner

och han skrev
skrev
orden till
näktergalen

nu sitter vindarna samlade
lyssnar in
in

lyssnar till ugglornas nattvishet

hur vägen leder in dig gå
indigo

kom ur sepiatoner
sepiatoner kom ur grottan

ur den grotta vari de gömde henne glömde henne
och hon har viskat och hon viskar kärlek
in i människornas bröst

och se
se hur denna grotta skimrar
skimrar röd
solnedan målade den i mjuka toner

se hur solpuppan lindar upp trådarna
nu
nu

stiger hon fram
sträcker sina hjärthänder till
i ömhet
i vidanom

och silverbäcken porlar
stigen ur sand

han skrev de orden
de orden vilka ej var samt är glömda
han hörde dem viskas av vindarnas samlade krets
och vindarna tog emot orden av urvisdomens källa
pärlor spinnande katter
vingar bärandes
nattsyn