hon är den vilken vandrar i sanden hon bär ädelstensögon

i de glömda skogarna vandrar hon

hudens ärrade omslag

strävar spänd

som skulle den brista

vid ljud av

ankomst

en stav stödjer henne, staven har slagit eld rot, det kom en man en gång från vidder av färder, rönnarna bar röda bär, släppte karneolerna in i jordmånens händer en cinnoberfågel satt på mannens vänstra axel kanske en häger en stork en paradisfågel endast fågeln vet mannen lade handen till denna rönn, just denna, viskade bönen ur hjärtsolens bidan, rönnen lade sitt hjärta i mannens bön,

bönen är oss given för att människan med full styrka skall inse att hon är gudomen

bönen är ett levande samtal

Mannen tog ur bröstfickan silverbladet, det pilarna, just den pilen skänkte honom

med silverbladet avklädde han denna rönn barken inte all bark han snidade mönster, in i varje ornament viskade han stigarnas dropphängen, dessa vita kokonger vilka är fästade i en av skogarnas vidder, ser kokongerna fyllda med skimmer

dessa kokonger upplyser mörkrets slutna vrår

dessa kokonger kastade ljus in i stigarna vilka bar mannen

så leddes han till henne utan att veta bara genom att följa

en bäck att leva som en bäck, bäcken söker sig vägar i upptäckarglädje

smakar på jordens sötma tar ett skutt över stenen

skänker en tindrande droppe till en tusenstjärna

henne ser han vid skogskojan den vilken i denna stund vilar i sanden i mon

hennes händer bär spår av rännilar bäckar åar floder

bär sol bär måne bär stjärnor

fötterna bär tåknoppar bär hälars såkupor valven

är broar till detta vatten vilket porlar

sjunger liv

liv

ryggen är en regnbåge

ur bröstet skimrar purpur

hennes ansikte är otydbart

se in i hennes ögon

ett ljuslängtande ansikte är vackert

håret är fjädersolsmoln

glasmoln

löst är håret ur knutar

kläderna är jordens mognad

han kom ur vidderna ur sjöarnas stränder hade hört henne sjunga

tyst sjunger denna kvinna orden in i elden

röken stiger

skapar i lä

till den vilken ser askrosor glöda i natten

den mannen gav henne staven den rönnen gav henne staven

hon ser karneoler blomma i jordmånens händer detta minne är en lykta i hennes hjärta

än hör hon mannen tala den milda vackra stämman

än ser hon händernas rörelser så fyllda med livens stämmor

än ser hon hans ögon se in i hennes

än, än ser hon de vidas frihet

i skapande toner

han lämnade utan att lämna

hans stämma lever djupt i hennes inre

vindar kan konsten att ej rusa

lyss till vindarnas andning

allt kom att vända av vad, till vad

folken slöt friheten i knogar skyggade inför bergen

bergen lades i skuggor frihjordar tämjdes folken vred om knappar släckte dessa fria lågor

skymde kokongerna, han snidade mönster, in i varje ornament viskade han stigarnas dropphängen, dessa vita kokonger vilka är fästade i en av skogarnas vidder, han ser kokongerna fyllda med skimmer dessa kokonger upplyser mörkrets slutna vrår,

dessa kokonger kastar ej längre ljus in i stigarna vilka bär folken

släckta är kokongerna ej kokongerna vakar med livens källa

natten lever i vinden låser upp den vridna stämningen, baklåsknuten

blåser undan vallar resta av modfällda stammar, stambanor

åter spirar sjunkna in i saknaden, stiger upp ur sorgens tröstemantel

smärtan ett korn med vilja till vandring

orden rinner ut i sanden, sanden, pulsen vandrar dyningar hon är den vilken vandrar i sanden hon bär ädelstensögon vallar ordens spruckna läppar, regnslamm virvlar hon följer ordstapplarnas hädanfärd lyfter fantasibägaren till torkans läppar

varje korn är ett öga spirar i vinden däri strödde jag linsernas agnar grodden är av silver

silverbroschen bär månens intarsia hör dessa korn tala;

vi är alla skapade perfekta vi bär alla förmågan till att hela oss själva

människan bär förmågan till helandet, helandet sker då vi inser att vi är i gudomen samt gudomen i oss

i stenen lever havets rörelse havets rörelse har en gång i oceaner av tid - under oceaner med tid smekt stenens vara; energiströmmar – tidsströmmar ibland leds människan till dörrar, dörrar som till synes kan verka som förfall då dimman har lagt sig visar det människan att det var det som människan behövde för att finna stillhet den stillheten som fördjupar, den fördjupning som människan behövde för att förinnerligas

förståelse är något av det svåraste som finns strävan till att förstå är viktigare än förståelsen, så många gånger hörs röster säga: jag förstår men vad är det dessa egentligen förstår

en stor del av alla oenigheter skulle försvinna om tystnaden infann sig om orden omvandlades till seglande såpbubblor

seglande såpbubblor vilka vet att de spricker om de blir för stora en stor del av alla oenigheter skulle försvinna om tystnaden infann sig om orden omvandlades till daggdroppens ljus

i den tystnaden hörs silverne klockors klang

i den tystnaden

Hon sätter sig vid utkanten av staden den med kuber med sotade fönster, viskar till folken frågor; kan du skåda utan att slå klubban i bordet kan du möta utan att svärta de rena ansiktenas linjer möta utan domslag kan du se utan vrängda vreslinser, kan du så i dessa svarta fält följer du mitten, de streck – avhuggna du målat, balanserar du på mitträcket faller du, kan du så kan du se det jag sådde det jag sår, kan du så kan du så i denna asfalt as falt, vad är as är det förmultnande vad är falt är det fatalt är det vad kanske fält kan du så i dessa as fält är de kompost är de svartöknar, folk vackra folk lyft ögonen över taken, åsarna andas in bergens toner skogarna allt det vilket bidar inunder dessa manglade fält

när du skalar apelsinen, se med öppna ögon vad den förtäljer

ur detta svarta stiger floder stränder med mogen lera folken gräver med händer fåror vilka leder vattnet in i fält i fältens vatten står folken de håller knippen i händer bär hattar av flätad art liknar hyddornas tak upp och nedvända kantareller paraplyer hon hör dem sjunga jordmånen ler

runt dessa fält susar bambuträd utan att se upplever hon dem, dessa svartvita vilka skrider i lugn, i det svarta lever det vita i det vita lever det svarta pandor mjuka klättrar i bambuskogen bergen reser sig i mjuka kammar bär slingor av fält, platåer trappor hon blinkar ser templen med trappor skimra guld

hon svävar med minnen med stämmor ur levnad

papier-maché pärlor kokar mjukt i grytan röra, röra lim

grytan är av koppar i ramar torkar arken

arken givna ur vildblomsterängder

hon väver vävar med sikt i bandväven

arken klipper hon i remsor lindar linda lindar om runt formen hon skapat

hon limmar med penslar av mjukhår målar med vitt pudervitt zink kisel

malen sand mellan kvarnstenar släta av vind

hon landar vid elden där kvinnor är samlade åter är templens skönhet där med trappor oändliga vilka leder, regn faller från en droppe sprids templets form nedåt, nedåt och regndropparna är nu bärande stenar fyllda med skimrande guld.

kvinnorna knådar malen majs de malde majsen på släta stenar vilka nu glödgas i elden

med vatten de gavs ur källan knådar de majsen så gräddar de bröd till männens återvändande skogsfärder

kvinnorna bär halsband av turkoser av snäckor

männen bär fjädrar

ögonen allas är fyllda med kärlek

med en glädje

än en gång viskar hon in i staden

se, se – minns

då kärleken föds öppnas hjärtats fontän

hon lindar trådar i besynnerliga mönster inväntar svar

lägger sidenpapper ark till ark

inväntar svar

målar ögon bak slutna vingar

munnen antydd ansiktet är ett vitt uttryck

en ansiktsmask att bära i stunder av storm

jag gråter ej över det jag mist min gråt är av

att jag intet tillför

mina händer är

släckta

mitt liv

släckt

håret korpsvart

är natten vingar

kroppen bär vita kläder

fötterna bär vita mockasiner

händerna bär vita handskar

i saktmod följer hon alltets rörelser

allt medan bambuträden susar

hon står på svarsbron siarbron frågebron följer, följer, svävar är alla de fem

mitt ansikte döljer jag se mig i rörelsen av liv

jag är inte den du ser mig vara

jag är, är i rörelsen

tillhörighet är andningslugn lyssna till andningen

han springer, springer uppför väggen skymtar rörelsen

ögon löper fria ögonen vandrar in i varandra

i pupillskogarnas öppnade fält

ströva sträva ströva i lätta stigars vind

mossan bäddar in

valvens sänkta

klagan

ströva med öppna ögon pupillens källa klarnar i gryningsfjäderns skrift

smärtan ett korn med vilja till vandring

kalla dem inte bladtrumpeter knapparna är tre lätt ärgade i skirgrönt,

stämma stämmare horn, kalla silveroblaterna

dessa växer intill dammens lagda stenar,

vina kan de av vindarnas rusning,

lyft dem in i magnolians krona lyssna till tonerna du nu kallat in

ströva är en konstart

Här har jag vandrat sedan marken var sand marken en sandmo

med guldbruna mockasiner fötterna trädde jag lyssnande i

kärret var en tjärn med indigodjupt vatten däri vandrade tårarna

kvinnorna släppte fria i stunder av minnesstigar

i dagskorgar syntes näckrosor vika ut bladen

jag såg pärlor däri

visste att detta är det tårarna blivit

upptagna i tjärnens vishetsdjupa ögon

i nattkorgar löstes vassens flätning

tjärnen tycktes glittra i månmoderns öppnade sken

här vandrade jag och vandrar jag

sökte inte och vandrade inte för att hitta

gräset hörde jag växa

det var då jag började leta ljuspunkter

solöar, kantareller det var som om de viskade se, se

fann jag dem undrar du

så gjorde jag när kantarellerna tillgav mig synen,

kanske var dessa ymnighetshorn

kanske var dessa trattar

vad häller du i trattarna frågar jag dig,

häller du andning

häller du ord

vad sker med orden

kanske de gror kanske de spirar

med vem kan jag, kan du dela orden

skall orden delas

brödet delas bjuds i ringen

altarringen är inte en skära inte en halvcirkel

inte en bumerang vilken kastas i vinden

altarringen är en cirkel

du faller på knä vid den så kallade synliga delen

vad har du i ditt bröst

med vem kan du, kan jag

dela orden

kanske kan inte orden uttalas

förrän det ansiktet är närvarande

då kärleken föds öppnas hjärtats fontän

innan vi hittar det ansiktet

de ögonen

kanske vi är främlingar i livet

och vet du att detta hitta är min visshet att det inte är att leta

det vilket är lyfter tjärnen in i våra händer

hon har hört fåglarna snudda vid luften sett bladen skälva hört droppar falla

snögnistmoln frigöras övat har hon nu följer hon fåglarnas lanternor

Kvinnan vandrar runt skogsstenen månen är oblatens pärlemor

kvinnan viskar sjungande kom, kom älskade kom skogsstenen viker undan skägglavens gardiner, den mannen är det

kvinnan faller in i hjärtmantran hon drar med fingrarna i jordmånen sårader lillfingret till det späda ringfingret till havets ringar långfingret till soltonen pekfingret till väder till vind tummen till sammanhållande, sådde dessa drömda, pudrade hjärtjord över vattnade med rördas ömhetstårar hon vakar vid elden ögonen är brända

tystregnen skrider i stillheten smälter in i blad doftar rosenvatten in i stenhud

fotvalvens sträckta broar vaggar vandrarens brådska

det kom sig av den gången repen, linorna gick av oseende ögon skar av förbindelsen är, är, nu, nu - helerskan leder fibrer samman, av sig, kom det

är tanken din levnadsregel, logiken skelettanken eller är hjärtat din levnadsregel

reglar är stommen vad skrudar du med, vad höljer du stommen med, stänger du in eller ut eller finns det dörrar samt fönster leder dessa in eller ut vad är in eller ut

vad. lever; hur skrudar du husets inre

vandrar huset eller står huset stilla vad är vandrar samt stilla

 när du verkar i världsvarat verka med hela ditt väsen

vad är en klo i ditt bröst du har makten att lösa lyfta denna klo ur dess sjunkande

jag sydde mig en sommarklänning närmare bestämt två egentligen tre trodde mig vara inbjuden till sommarlandets danser i ängder skogar floder hav, så gärna ville jag tro detta att jag förbisåg,

sömmade skrudarna enkla i kornblå djupröd i regnbågsbårder, skuggorna var för många skuggflockarna för stora, vid källan till denna tro sitter hon gråtande sorgen vilken lever i henne skriar hon lägger sig tätt intill stenens hjärta; berätta mig livet , livet jag aldrig levt

det jag trodde när nattdrömmen sömmade mina sommarlandsklänningar, säg blev det för många att bära

jordad är mannen

talar med henne

hon vilken andas hans ton

hur kan du uttala dig om mig hur kan jag uttala mig om dig, det är visdom att leva med den innebörden att leva med någon är att skapa ej att äga ej att upphöra eller försvinna

det är att vara just vita blad

Vinden sitter på en klippa molnen är stigna in i lundarna, fruktlundarna himlarna är klara på trappan till strandhuset ligger en katt och spinner en hund ligger slumrande i gräset, kaprifolen klättrande glittrar i kvällningen av regnsafirer myggor svävar i lätta gracila rörelser körsbärsträdet bär pärlor röda än mognande

hunden lyfter synen en aning, gläfser lätt rullar runt i glädjevarv sluter åter synen följer med sinnen vakna allt vilket sker katten spinner, tystnar tvättar pälsen följer allts rörelser

svalor pilar ilar en skata skrattar retfullt i riktning till en katt en hund fjärilar dansar, svävar in i rosengården lavendeln doftar kvällsstämning vandraren med vakarstegen sitter helt stilla ser klarnade kvällshimlar stiga in i skymningens lätt koppartonande bortom skogarna in över staden djupare röda

som om himlarna pudrar johannesörtsolja in över oron

vandraren hör; i begynnelsen är orden;

vilka är orden med vem skall jag dela bröd skymningen steg in jag lät den stanna, så för mig faller ej skymningen in, den är

hunden reser sig skakar sömnen ur pälsen närmar sig vandraren slickar hans hand; med mig kan du dela brödet katten sträcker ut sig tar ett skutt landar i vandrarens knäfamn; med mig kan du dela brödet

vandraren suckar smeker en katt smeker en hund jag saknar en hand jag trodde jag skulle kunna vänja mig, uppskatta det närmsta släppa fruktan för ensamhet, åren går ängsklockor blommar mina drömmar ringer ur dessa blå klockor i öronen vad hjälper det mig att jag håller händerna för öronen vad hjälper det mig kanske vänjer jag mig, åren är en dånande gonggong av ensamhet vilken river min hud fördunklar skönheten jag ser

jag saknar, saknar

hur skall jag glömma stunder vid elden, värmen av närhet, de små ögonkasten, den snuddande handen, omtänksamheten, upplevelsen av hel, helhet

jag saknar det vävandet, visst vet jag att ni är här så nära och ni är mig så kära ni lyssnar ni vet ni tröstar ni följer min glädje mina sorger, en kvinna saknar jag vid min sida en cirkel är min vilja att leva i

jag minns danserna runt eldarna hur kvinnorna dansade i cirkelns inre hur de mjukade oss män inifrån och vi män var väggarna vilka skänkte lä vi bar fjädrar vingar i våra händer; männen vänster vinge i den högra handen kvinnorna den högra vingen i den vänstra handen så minde oss örnarna om hur vi behöver varandra så lyfte vi svävande in i molnen hörde markernas behov landade och sådde allt det vi hört sett lärt så grönskade jorden så blomstrade hennes andning hennes hud och allt var skönhet

det finns de vilka fiskar helt utan krok

näten är himlarnas stjärnspann

Den mannen bär ett barn en ungdom en man, åldrar i sina handkorgar en hund en katt vakar vid hans sida, mannen blickar ut över havets natt, natten en snäcka tonar de röda bergens sånger en själ häller sorgmoln in i ett vatten han ser nu havet darra i det gråten stiger upp till ytan

vinden sitter på en klippa

du vet väl att vindar kan bli rasande,

en vind en kastvind sticker in handen i havet kastar vågor in över klipporna vågor splittras i tusen ögonblick klipporna samlar dem kastar vågorna in i vinden, vinden kastar vågorna in över klipporna vem kastar boll vem glittrar

den vinden är rasande

den vinden såg det den inte ville se den vinden hörde det den inte ville höra,

såg hörde om pinade fötters vandringar bortvända ansiktens pansarmasker

därav är en vind rasande, stigen in i en kastvind

klipporna hör de fräsande vågorna en katt, en vågkatt blixtrande inför den vibrerande skälvande marken, en av klipporna reser sig bär i händerna en våg en våg med en mittpelare på vilken två vågskålar skälver

klippan ombeder ögonblickens splitterglas att lägga sig i skålarna låt oss väga jämnt

en i den högra en i den vänstra ända tills allt är samlat

låt oss mildra den rasandes bröstsmärta,

en hand sträcks in i ögonblickskornen lägger dem varligt ett efter ett i vågskålar två

så skälver havet så jämnas striden ut så är havet en spegel av stillhet vari molnen ler

in under eldträdets bladverk sitter en man, mannens händer är öppnade utbredda är ett med rotkretsen, jordad är mannen talar med henne, hon vilken andas hans ton mannen reser sig haltar svårt saknar sin helhets vinge, ängen doftar ren stigen nybadad ur regn klöver vita röda lockar humlor till lägger en fyrklöver i barnets välkomnande hand i ögonvrån ser mannen spindlar skänka trådar till henne vilken hör orkidéer viska, hon klättrar på trådar av kristall når de höga trädens marker vari orkideskogen möter henne alltmedan vita aror svävar en kolibri landar i hennes öga, stilla - stilla dig du min kvinnosjäl se dina ensamma stigar vänj dig vid tystnaden runt din hud skölj ditt ansikte i glömskans strida flod giv mig nåd, gången haltar orken vissnad balansen sviktar låt mig stödja min gång på din arm bara för en kort sekund vila, hon plockar sina önskebär alla flätar en korg av vassens rörelse lindar sitt ögonvärn runt varje bär sjösätter korgen flätad av vass må stranden hälsa dig väl

hon släpper de vita arken fria ur bokens samlande pärmar arken svävar singlar faller ned, regnskogen fuktar arken monsterablad silar sol luften vibrerar av andning en machete viner vem skär vägar skogen skärs reser sig vägarna förblir höljda hon gråter svarta tårar bläck bläckspindlar getalter breder ut sig jordas andas hennes hjärtas vita sånger

det kallas för det du lärts kalla det

se med nyvakna ögon säg mig det du upplever

Vandraren vilken vandrar med haven i sina händer stannar en stund i det vilket en gång var fria vidder med ett sjööga vilket öppnats just här, molnen bar detta öga denna sjö hit till denna plats denna plats ett ansikte så oändligt vackert huden sammetslen i en ljusskimrande ockraton gräshavet skiftade i tusende nyanser blommor, vildblomster doftade; friden var denna plats detta ansiktes signum, vandraren sluter ögonen vänder sitt ansikte lätt uppåt eller du kanske föredrar säga att han lutar huvudet tillbaka bakåt och det passar sig ju i detta sammanhang eftersom han blickar bakåt, när han så stiger in i denna minnesask snidad av ljus möter han platån eller dessa fria vidder ser sjön med vatten skiftande med det vilket speglas däri, vandraren sitter där lutad till ett akacieträd följer djurflockarnas nalkanden

djuren stannar, vädrar i luften egentligen frågar de sjön om vatten, de möts aldrig av nej även om sjön endast har en droppe, denna droppe räcker till dem alla, kanske är det detta gemensamma mötande vilket gör att sjön aldrig sinar att törsten aldrig sliter dem alla i stycken, vandraren ler ett lejon lägger sig mjukt vid hans sida en antilop betar bredvid hägrar storkar papegojor alla finns här samlade. tystnaden är stor ändå så fylld av berättarglädje, alla har de ett korn att lägga i brödet

så var det länge så länge ända tills marken kom att skälva av tunga maskiner först kom stövlarna med mätinstrument efter det kom maskinerna av sjön blev det en damm en sjö lagd i cement varvid friden sinade i det allt slets i stycken vandraren grät vid detta minne lyfte locket på asken snidad av ljus vickade asken lätt samt lät minnet förlösa sjön, detta är denna vandrares gärning han förlöser det vilket lagts i cement

åter sluter vandraren ögonen ett barn sitter vid vandrarens sida ett barn vilket övar vandrarsteg mansvandraren säger till barnet; livet kan ges lås genom begreppsbord begreppen kan borda skeppets färd sänka det till botten flisa det

barnvandraren ser storögt på mansvandraren han ler; ser du barnet min själ skeppen med de hissade seglen hur skeppen rider på havets hästar, vågor, hör du männen hur de ropar hur de sjunger upplever du rörelsen andas du dofterna skeppen bär, ser du hur ännu ett skepp nalkas detta skepp har inslag av svarta vimplar, pirater skattsökare de kallades för roffare för tjuvar frågan är vem som var vad kanske var piraterna äventyrare kanske kom sig allt detta av obalans, kanske piraternas liv var sjön vilken lades i cement av de så kallade höga herrarna, bestämmarna, kanske gjorde piraterna uppror svarade sina hjärtan, det kan vi endast veta i den stund vi följer havets strömmar bakåt

nu stävar skeppen allt närmre varandra piraterna kastar krokar samt bordar det skepp vi såg först och så sätter striderna igång med blodsspillan, var det för ägandet var det för vad dukade bord var det inte det jag försöker måla är just detta borda vilket för det mesta ledde till att ett av skeppen verkligen sjönk för det mesta det skepp vilket bar de så kallade bestämmarna, skeppen sjönk, sjönk till botten manskapet kanske sjönk med eller så blev de pirater

nu ligger det sänkta på botten ligger i havets famn, havet håller det sänkta tätt intill sitt hjärta

ser du havskvinnan vilken bär detta barn hon vandrar och barnet vaggas havskvinnan ger barnet näring, barnet är ett spädbarn havskvinnan sjunger sånger vilka sjunker in i barnet hon förtäljer barnet havets stigar lär barnet gå och så en dag på en strand ligger vrakdelar skeppet vilket sjönk till botten är det, undrar du var barnet är; ser du havskvinnan släppte barnet fritt när barnet kunde vandra egna steg

här finns en strand med vrakdelar havet drar sig undan, en skeppsmakare med lärling nalkas, dessa samlar delarna samt sammanfogar dem och så seglar åter ett skepp på havet och kanske barnet är skeppets kapten

så är det mitt barnhjärta livet kan ges lås av begreppsbord, skepp kan sjunka kan flisas, det behöver inte ses med sorg det vilket sker är ju att grunden ses när grumset eller det grumliga skingras och du vet att skatten stiger fram till den vilken ser med öppna händer

havets sandbotten virvlar upp av steg av oro

synen grumlas, stå still se glittret se hur havet klarnar

Kvinnan i skogshuset sätter sig i hedens vida ljungfamn ser utan att se samt ser vida talar med lyssnarvinden; de stunder jag ställer mig emot mig själv, inte för att luta mig till, omfamnas i tröstefamn eller för att lyssna till mitt hjärta i de dagarna i de stunderna kan jag mycket väl uppleva mig vara havet vilket kastas upp emot klipporna

nu bär jag ju människokläder samt människotankar vilka säger mig att klippor är hårda samt vatten upplösande eller i förhållande till klipporna mjukt, densitet kallas det visst för, klipporna har högre densitet

fiskmåsarna skrattar kanske grällt kan tyckas ändå glittrar skratten i havet sänder mjuka stänk in i kvinnans hud

havet kastas upp emot klipporna samt upplöses i moln, klipporna blänker när vattenmanteln skingrats blänker, glänser fukt samt sänder mig strofer av; se närmre

varvid havet än en gång kastar sig emot samt glitterler till mig; ser du nu – ser du på riktigt

inte för en sekund släpper jag klipporna samt havet sakta suddas det vanliga bildgörande seendet ut, allt är ett dis, i det diset ser jag nu det vilket sker; klipporna mjukas, vattnet sveper om klipporna dessa går ej emot varandra dessa möter varandra –

så är det, kan du nu säga oss varför du envisas med att ställa dig emot dig själv, är det ett måste att ställa dig till doms, inför rätta är det verkligen nödvändigt

det är tydligen ett uppenbart mänskligt faktum att ständigt ställa till doms, säg varför ni inte ställer till fest istället, lyssnar till livets sånger

jag funderar en stund till en stund till en stund,

har du somnat frågar havet frågar klipporna

lyssnarvinden iakttar oss med intresse

nej jag har inte somnat jag funderar över det ni sade om doms

ställa till doms

jo – jo

återigen detta surrande funderande vilket bara gör dig ännu snurrigare, öppna gluggarna i ladan och släpp surret fritt vem vet det kanske vecklar ut vingarna samt lyfter dig gör det inte ont att ställa dig emot dig själv det är ju att vända ryggen till den du är

ett märkligt uttryck; vända ryggen till ändå så förundransvärt vist – det är ju det där vändandet som hindrar dina tåknoppar från att slå ut i full blom

dessutom byggs dammar vilka hindrar vattnet att flöda under valven, är inte det tokigt så säg, lutar du dig till dig så kan du säkert dansa med sols i ängen i cirklar skrudad i regnbågstoner

tystnaden faller in jag öppnar gluggarna

surret viner ut jag tappar nästan balansen hålls uppe av handsträckta klippor samt hav

förresten är vi inte samt och inte och vi är ju ett du vet att allt har ingått äktenskap för så länge sedan så länge sedan att vi inte minns

lyssnarvinden ler kärleksfullt i tystkronan

och varför skall vi minnas

planeterna dansar ju i oss kan du verkligen inte uppleva det du borde jonglera oftare med dessa vackra bollar, du vet väl att de vattnar dina inre trädgårdar organöarna

jag sätter mig nu ned

helt utan begrundan studerar jag ljuset vilket skimrar in genom gluggarna, sakta stiger klarheten upp skogen framträder ur diset jag upplever mig lättad, fri regn faller, faller gör det egentligen inte för det är tätt så tätt samt ljudlöst – får jag lov hörs en stämma säga

ur diset lösgör sig en gestalt jag bejakar

han lägger armarna runt mig vi svävar in i dansen till musik av trädens glitterdroppar hur länge det vet jag inte det jag vet är att det är vackert att luta sig till

vi vandrar en stund i regnvåta marker når vägen grusvägen in över vägen böjer träden armar löven är baldakinens regnlä, ur läglar bjuder de vatten till händernas torka vingfolk svävar fyller luftens stillhet med andning. vi stannar, lyssnar till hur marken dricker lyssnar till dropparnas mjuka tassar, grusets mörknade rör vid virvlars vattenströmmar sniglar skrider, fåglar stänker vattenmoln gräs bugar sig inför rödklövers aftonskrud

kvinnan lyfter grindens låsögla vandrar in under bokarnas lä

har du levt med bilden av varför oblaten läggs på tungan

eka i vass vaggar, eka viskar ekande eko vinden drar segel masterna är sträckta in i molnskepp seglar fria in i månhav,

det golvet lade du, ömhetens händer bär hennes fötter, stickor klirrar vid elden hon stickar sockor till dina vinterskor, golvet lade du man i kärlek till kvinnans hjärta

i kammaren står en stol, stolen du byggde utan spik eller klister klädd är stolen med hennes dagskrud hon bär nattskrud med rosenbårder i nattfönsters blanka djup skrider hon in i vita drömmar stolen vakar med dagvida

kvinnan lyfter grindens låsögla vandrar in under bokarnas lä

hon sträcker handen genom nattfönsters blanka djup viskar ditt namn

kvinnan hör det prassla i vrån hon sopade samman i daghänder tänker väl att det är en husmus eller en skogsmus vilken är kommen på besök, hur nu besök kan vara på, besöken är ju välkomna i denna ensamhet börjar glömma hur samtal skall föras kanske samtal just är att befinna sig i ekan samt ro kanske är det att vara i flerfaldsrodd kanske är det att paddla kanot årorna vilar tryggt i händerna i årtullarna möter havet forsen stiger upp det går ju inte an att kollidera i rodd, så är det nog med samtal det prasslar igen; hur kan du veta vad myran tänker hör du myrornas samtal eller hör du bara ditt eget huvudbry, bry dig om kan inte manas däremot kan du med bryne skärpa din hjärtblick

hon, kvinnan sitter i sanden

omgiven är hon av myror, sjunger; myra i sand ritar rader av band pärlor glittrar, humlor ler blå fjärilar dansar i vindlä

omgiven är hon av myror vilka skyndsamt, till synes skyndsamt ilar krypandes hit och dit. detta hit och dit, till synes kaotiskt vilselett är inte alls vare sig det ena med det andra, myrornas färder är välordnade myror följer vittringen av behovens vilja

regnen sitter i vila inunder molnskogens dungar,

solen har letat sig fram, makat undan molnens lekar

alla dessa molntankar vilka lägger sig runt mig, fullt sjå har jag att smälta dem alla

så fantastiskt det skulle vara om människorna kunde skutta lite oftare i glädje med tankarna kanske sänka blicken samt uppta myrornas vandringar i sig inte bara se ned på dem och bli irriterade eller till och med skrämda av myrorna faktiskt skulle det vara förundransvärt, beundransvärt om människan kunde inse att de inom citationstecken måste släppa människotanken samt tänka som myrorna för att verkligen inse vad detta så kallade sandkaoskrypande är

det är ju fantastiska dofter av fötter av saft av än det ena och än det andra det mesta skänkt av människodoning

tillit är den vikta tranans utbredda vingar

kvinnan hör allt detta hon lyssnar intensivt alltmedan barnet leker i vattenbrynet gräver i sanden kastar sand bygger glittrar i kapp med vattnet, kvinnan lyssnar till barnets samtal med alla vilka är runt barnet

till synes är det helt tomt runt barnet, bara barnet och kvinnan i människoskrudar är där i sanden vid havet.

kvinnan stör inte barnet inväntar barnets samtal

hon följer vattnets rörelser, lyfter blicken, förundras över den glänta vilken är öppnad

skirblå är gläntan med stränder av vit molnsand, träd är lummiga vita mjuka obeskrivbart vackert

 hon lever med nattens oro vilken ej var oro mer ett inte sömninfinnande mera ett regn av bilder av ord,

kanske regnet vilket föll eller lindade sig tätt, tätt intill under dagen nu rullade ut drömbilderna.

Lär mig simma hade hon viskat in i himlarnas skönhet

en stämma hade svarat; stig in i havet i sjön

spänn dig inte lägg dig ned jag håller dig

hon steg ut in i vattnet lade sig ned samt upplevde händer vilka höll henne runt axlarna

låt din kropp flyta upp till ytan se dina tår jag följer dig leder dig, upplev hur du flyter helt utan tyngd

hon lyfte blicken upp i himlarnas sfärer visste inte vilket var hav vilket var vatten hon bara flöt och händerna var runt hennes axlar

sakta löstes händernas stöd hon upplevde fingrarna vilka höll henne nästan utan att hålla

rör dina armar dina ben helt lätt, nu flyter du helt själv; din tillit bär dig

upplevelsen var samt är helt underbar, hon kan ännu uppleva den

natten var helt klar inte ett moln syntes bara detta nattskira blå ändå så starka

sakta strömmade molnen in hon hörde alla mumlanden om väder om dålig sommar om allt detta sämsta, vinden blåste lätt och solen skymtade i en sekund i två sekunder hon fylldes av leende

molnkatter ligger spinnande under träden

molnjägare spejar i trädbergens kronor, elefanterna trumpetar, sköljer lera av hud, molnjägare driver in moln i hagar av stäppgräs vallar dems oro, i stillheten spinner blivna molnkatter gnistrande klarhet, molnkatter blev de sedan molnjägare vandrade vida

löste molnen ur dessa negativa ordpåkar vilka slogs mot dem

hon följde solens ankomst hur solfadern alltmer sträckte ut sin mantel

så vackert böljade solfaderns borstade hår av vingfolkens rörelser

dessa dunkla klarnar vindarna vandrar med stavar av spunnet fjärilsljus, sparvarna kvittrar i rödklöversäng, vägtistlar viker sakta ut ekerögon

kvinnan följer dagsstigen ned till sjön

kvinnan sitter i sanden

barnet leker i kanten av sand av vatten

de ler i glitterljus

tillsammans

hand i

hand

i hände landar alltid korn av sannhalt det finns ett korn vilket gror i händer

ett ädelt korn lågor går att tända med ögon lågor är aldrig släckta

i vandringen möter de en man en kvinna vilka åter är i nående handom ; släppte varandras händer gjorde de gled isär i vresblickar, mannen lyfter sitt hjärta in i hennes händer, nu vandrar de hand om hand vänjer huden vid varandras ansvar

kvinnan ler; viskar i tystandning; gläder mig med er det gör jag

samtidigt stiger tankefloden, tankeflodens lopp följer kvinnan bygger inte fördämningar men smärtan stiger och just nu välkomnar hon den inte hon vandrar med barnet i glädje och så är hennes vilja därför samtalar hon med orosdropparna; låt mig vara stör ej min frid, man av trängtan din oro kan jag ej stilla rör inte min fridslängtan samtidigt med att hon vandrar stigen med barnet, passerar hon stigen varur en röst hördes skorra

det talas om - om allt, varv efter varv lindas om band av stål, allt detta tal om lätt är att glömma vilan i gången, gången i vilan allt har behov av insteg

De smyger i skogen inte för att skrämma, smyger för att inte skrämma - inte oroa

dessa har övat dessa steg länge, vandrade in över regnbågsbron bars av mödrarna inom, i moderslivet bars av mödrarna i sjalar i korgar, upplevde därigenom stegen

sönerna följde så fäderna in i marker skogar upplevde fädernas steg

döttrarna följde mödrarna, döttrar söner följde mödrarna fäderna, kvinnostigar mansstigar tätt intill, upplevde hur dessa sådde stegen, hur markerna välkomnande kupades runt dessas fötter

kvinnor samlar örter talar växternas språk männen samlar inte, hämtar ur skogar hav marker det alla har behov av, fäller djur sedan de förtäljt behoven, dessa folk lever i balans med allt det vilket växer och gror, de vet att de själva växer och gror vet med hjärteldar vad spirande är

hon ser pilbågar spännas, ser männen fälla en hjort ser dem tacka hjorten bära den hem

kvinnorna har värnat om eldarnas glöd nu blåser de in i elden stammens behov varvid elden vaknar, spirar gror

stammen samlas runt elden, äter det tillredda samt talar vindens havs stjärnors allts språk

skinnen från djuren tillreds förbereds spänns upp på ramar sköljs torkas målas, sömmas allt detta vilket dessa stammar gör

allt detta ser hon, möter hon i nattens vakenhet; den jag var sågs ej med blida ögon, stammen kroknade, böjdes, grenarna, kvistarna dolde mitt ansikte det ansikte vilket ej välkomnades, löven bar jag om än dessa ej lästes, bläcket rinner ut i strida floder,

natten ett stjärnhav lyser upp mitt hjärta

smärtan har vinit i henne länge nu

hon är förberedd sluter ögonen vandrar, ser sin hud hänga uppspänd inväntar regnen virvlar in i strömmar vilka följer bergens vägar hon borde slås emot stenarna, märker att stenhänder mjukt för henne,

når strömmens öppnade mun, spottas ut virvlar i molnkaskader landar i havets glittrande ögonhamn vilar stilla, utan hud mottar hon viskningens levnad, min hud hänger uppspänd inväntar regnen

stenen i gräset ett smaragdnystan rullas av skalbaggen indigo, ängsklockor ljuder tingshas svar hjulen cirklar harmoni

grå, gråsparv vajar stillhet i slånbärshav gråsparvar, man hustru vilar tätt intill varandra

skådar in i ängens blomsterhav gräshoppor spelar serenader

i grottan sitter hon viskar in i havets resta vingar lugn stilla dig svanarna vaggar rosens drömmar in i ro hon är vindarnas moder, eldblad, eldblad

seglar in över skogsdiadem skator målar svartvita fotografier molnen stiger in i purpur, stormande vinden lägger sig in i rovagga

min hud hänger uppspänd inväntar regnen

varför röra i den gryta vilken ditt hjärta redan rört i

du behöver inte kratta de gångar

vilka redan är krattade sanden svarar till sandens mening

Hammarslagen ljuder i ryggen, studsar bakifrån möter mjukt, förs åter

fladdermus, fladdermus i skymningskåpa

solen krattar sanden med spår av fingrar skalbaggen bär dåtid in i framtid

i strandbården spirar en blomma given av liljeart hjärtbladen i sjöhand vaggar kvinnans ögon vandrande in i molnskönhet, havet andas vågor höga gässen betar havsgräs näckrosor gula strålar solvind tärnor svävar vita,

hammarslagen ljuder, fladdermusen bär ekon in i vind från fordom in i sandvida

tallarna minns mannen vilken med bara händer så ömt silade sandens glitter vita fjädrar landade i sanden, änglar viskade lov in i hans stigar

molnmantlar dras samman himlarosen sluter bladen mannen vilar stilla i strandens knopp inväntar hon vilken ser, ser in i tallarnas linjer

tallarna är pelare skänker lä, ur templet ljuder snäckornas toner

mannen svävar in i drömskogar hennes hand vilar i hans

så möttes de förda av vindarna till är, är i gemenskap

väv strandens hjärtbård en man en kvinna väver

fladdermusen skådar in i ugglevingar viskar nattens lagda visdomsord i stjärnan av vita fjädrar hammarslagen ljuder träden skänker dofter av virke

virket bars av skeppen vilka landade på grund virket drevs upp in i strandens händer; varför bygger ni på samma plats vem säger att detta är roten av kvadraten oktaven är lagd i jord virket reses till stad till ytterpanel målas vit, takåsar, spalter utan kommatecken

vågorna ler vi ritade rörelsen, vindar driver in hammarslagen ljuder i ryggen bakom, kvinnan lyssnar spikar drivs in tallarna höljer hennes syner tärnor lyfter sorgen vilken greppar hennes händer, sanden stiger upp lägger manteln hjortfärgad över hennes axlar - hjort, gjort det gjorda rinner nedför hennes axlar skulden lyfts, skulden vilken hon trodde var, var, var jag inte; dina tankar spikade skulden

detta hav

detta hav reste sig upp lagt var det, ett blad att ark vari andningen skrev

skrev med tecken ur djupens ton

havet gäspade stort sträckte sig vida varvid tänder blottades vita, elfenbensvita, skimrande alabaster, i ring stod stenarna i ring i ring havets nod sömmar stjärnmanteln doket vilket läggs in över viloansiktet

havets stillhet vakar andäktigt i visshet av det vilket ljuder, hur det tar form utan att ta just bara stiger in i form av de toner vilka är i verkande

kunde jag ha levt detta något någonting kunde jag, kunde jag ha levt detta någon någonting.

havet rullar runt; detta någon någonting varför sörjer du detta kunde du ger dig själv hinkar fyllda med sörja.

du vet; jag är ett hav sägner förtäljer - jag förtäljer att i begynnelsen var jag det enda vilket var med ett dok av dimma eller dis mitt hjärtas värme avdunstade för att stiga samt giva just form

jag andades du andades värmen steg ljuset sipprade in gestalter synliggjordes toner av toner

lev med den bilden av detta någon någonting för det är just det du ser

havets stillhet vakar andäktigt i visshet av någon någonting tar form utan att ta lyssna till den vilken sitter i stenringen, den vilken sjunger målar allt det havet reser med och jag är ett hav du är ett hav; detta hav reste sig upp lagt var det, ett blad att ark vari andningen skrev

skrev med tecken ur djupens ton din saga min saga allts saga, den sagan vet i visshet att vi inte behöver eftertrakta vare sig någon eller någonting vi lever i allting och är då egentligen ingen ingenting den insikten är vackerviljande

hammarslagen ljuder bakom ryggen hon leds till berget ormbunkar vakar över porten, bergets ingång utgång med varsam hand stryker hon undan ormbunksbladen; tillåt mig - tillåt mig, ormbunksbladen tillåter

hon stiger in elden brinner flammor höga i bergets nav

i sandkornshav lyssnar skalbaggen åkern skänker blåklint, svarta frön knäpper rosenbalsamin skalbaggen rullar pärlor in i jordmån

molnhav landar i jordehav skyar klarnar i vindars lek sol väver öar av blått hägern skådar ur vassfönster, uddhuset blickar i längtan in i ögonviken vem möter mig i aftonvinden

fingrar flätar vassen ögon målar mönster hon knyter drömknutar fransar andas mattan flyger lätt lyssnar till drömknutarnas börd

den stigen, den stigen vandrar fingerborgsblomman, rosa klockor ljuder i vandring smultron mognar, steglitsen följer stigen

fötter vandrar sommarlätt fägring stiger runt vildblomstren strör doftregn in under valvens svar

vågor, vågor stiger höga in i vind gässen järnröda betar havsgräs ekan följer hans ögonvind åror sänks mjukt in i havet minns; hennes pilträdsfingrar rörde mjuka ringar tonar i hans bröstkälla, han stiger i land ekan vilar i strandhand, gässen järnröda sluter vingar runt vågornas upprörda sinnen de möts

hammarslagen ljuder i framom i källan kyler smeden gåvan han smidde till hon vilken ser in i tallarnas linjer hon vilken hör trädens hjärtsång, ringen träder smeden på hennes finger ringen bär rosor, stranden viker ut bladen,  sin knopp

en man en kvinna träder in i är huset är ett skepp de seglar med havets vind

så tystnar hammarslagen inte bygger vi på samma plats

vi seglar med hjärtats visdomsvind

det är lätt sänka skopan i brunnen tyngre att lyfta den utan att spilla

kanten är till för att stanna i skådande av är

djupet i den svartnade pupillen kan du ej mäta

möjligen med ett tillåtande ekolod

Så

beklagar du dig människa

hör du rännilarna vilka växer till bäckar åar floder lyssnar du hur dina steg fortplantas i fuktens mockasiner lev med bilden av hur dessa rännilar

bäckar åar floder är för larver vilka mäter gräs myror vilka med kvastar lyfter undan de kastade skräpnäten hur är det med skräddaren vad upplever skräddaren lev med bilden hur allt det du beklagar dig över människa är för alla dem du anser vara små

i allt detta regn kanske du i ditt beklagande skall leva dig in i det dessa små är i och varför kryper daggmaskar upp, hur är det med sniglar i all denna väta kan det vara så att alla dessa upplever eller känner sig drunknade

du ser regnen falla lyft blicken samt se att fåglar gör exakt det du människa gör; uppsöker lä regnlä dropplä inväntar regnens vila

träden flätar grenar samman kvistar tätar väggar fåglar bjuds in skådar i trädkojor regnfolkens färder spindelmor väver droppnät skönheten gnistrar klar i solvind

de lyfter taken rullar taken samman lägger botten lägger lock ställer faten i ring runt eldar ett fat väcks ett följer, så ljuder faten alla oljefatstrummor eldar flammar gnistor virvlar folken dansar i musikens glädje famn

ur blå stiger rödmåne värmer markens frusna stigar regn bäddar in allt i tystnad glitterögon minner om molnens stigar du kom ur skogsvida dina steg viskade förtroende i din hand släppte jag mina drömmar din väg skar arken i strimlor ditt ansikte är ej för troende bladen vänds i alarnas fingerdjupa väcker kastanjernas sånger han lägger kinden till stenen graven bär vildblomster han hör hennes hjärta viska han lägger kinden till stenens svalka

jag ser dig dansa i vinden dina ögons eldblommor tinar mina frusna anemonstjälkar såg dig lägga kinden till den svala stenen, stenen med guldinsignier insåg att din dans inte förde till mig inte var till mig dina händer kysste utan beröring min hud

du hör regnen trumma på plåttaken kanske andra trumsolon lyfts på oljefat

kanske folken därtill dansar alltmedan eldarna flammar gnistor virvlar

du ser regnen falla, hur är det med molnen ser molnen regn falla eller stiga hur är det med dropparna är dropparna enskilda eller smälter dessa samman till trådar kanske regntrådar spänns i en syram båge eller vävram eller i harpans ram vem spelar nattens sånger på harpans strängar

människa minns att allt det vilket faller i sig samtidigt har den stigande rörelsen allt det vilket stiger har i sig den fallande rörelsen

minns att i allt detta grå lever ljuset, sipprar ljuset du kan verkligen se dessa grå skira slöjor segla sväva och så kallat bakom dem se detta blå du kan i det blå möta violer blåklockor eller befinner du dig i regnskogen ser du blå orchideer, stränder sträcks når varandra i spegelsjön du kan välja att bli ett av fukt, väta nedtyngt bladverk du kan också välja att lyssna till urkoden den visar dig att hur grått hur fyllt med fukt med väta allt är

kan du stiga in i barnets krets för att dansa regndanser skutta i regnsjöar bygga kanaler klafsa i stövlar glädja dig samt se gnistrande droppar i bladens framsträckta händer, i den stundens rörelse kan du glädja dig med havet med sjöarna vars yta rörs i hänförelse du kan förena dig med urkodens harmoniska kör

minnas skönheten i allt vävande samt höra vattenorgelns toner höra vattenharpans toner så förunderligt vackra allt detta välja har inte ett egentligt behov när du stiger in i urkodens är, däri är allt hjärtats förståelse samt insiktens utsikt du glömmer inte människa hur alla dessa vilka du kallar små upplever dessa rännilar bäckar åar floder bygg med ditt hjärta båtar skepp farkoster till dem alla däri stiger

molnens sånger höga och allt detta gnistrande glittrande i dropparna du möter är påminnelsen från änglarnas andning

det enda du kan jämföra med är den bild din egen bild du gjort

frågan är varför allt skall jämföras – livsjämföras – situationsjämföras

är inte det att lägga ok över en medvarandes axlar

i denna trädgård slumrar stenar i gråtoner här och var, var och här i anings rosa instigande i cinnober kanske minnandes ett träd ett rönnbärsträd, karneoler en man en kvinna vilka nådde varandra vilka bar bud bär bud vida, i denna trädgård andas tempelordens stillhet och stenarna bär inskriptioner med namn givna med namn vandrade förgyllda i hjärtan lever dessa ansikten, stenar bär insignier inskriptioner gyllne snitt komna ur bergsväktares harmonier och kan ske är det där igenom kinder läggs till stenar händer helas stigar, steg, ansikten lyfts fram ljusälskande ansikten

bergen lyfter händer händerna är kronor, kronor är händer med utbredda bergsfingrar bladen bär tecken bergen skänker stenar vilka jordas

                                                    

detta berg

dessa berg är stigna ur träd

träden skred milsvida milorna rykte alltmedan väktarna av smidesverken skådade i i fjädrarnas rörelser stundligen stundtals veckades knytbanden

örn gott låg vikta med rosenbårdsspetsar spetsarna mindes fingrarnas nätta lek med dockorna gott doftade cikorian gott doftade bönorna malda i kvarnen bönorna rostades i ett laggkärl en liten skopa av mässing över glöden höll väktarna den därefter maldes bönorna hälldes i kitteln med fjällbäcksvatten väktarna hade med sig kåsor snidade av masur ur dessa drack de kaffet med doft av skogsvida när kåsorna var tömda vände väktarna dessa med öppningen vänd till jordhand inväntade stunden vände åter kåsan in i hand läste sumpens vägar sumpen viskade läs mig helt utan dina bilder läs mig för detta jag öppnat

när väktarna drabbades av virvlar a bilder nalkades tankejägarna dessa hindrade inte tankarna mer vallade tankarna förbi klippor förbi stup in i hjärthagen och örnen svävade vida, fjäderskrudens rörelse följde väktarna av smidesverken vad smidde dessa verk inte kärl kanske smycken visst smidde de smycken av en särdeles säregen konstart nämligen tankens smycken helt fria från bilder stanser nålar eller kedjor smycken fria vilka följde örnens vägar svarade örnens skådande blick och väktarna lade händerna i över glöden bäddade in kolen i mossa visst tog de glöd med sig i handanom i kärlek ty handen anade vägens om

de tackade den eld vilken här hade stigit tackade milorna tackade bergen, bergslä, mindes klart sumpens gåva följde så varje bönas malda del hörde havet spela, klipptrumma spela klipptrombon xylofon allt de hade behov av drog de på släpor nådde heden ett öppnat öga kommet ur skogshögas vida mantel ej kastar vi vågorna mot klipporna ej kastar vi stigar nät var välkomnade folk av vandring här samlas vi i det vilket kallas alarna låt oss bereda ordens rena lärft spetsens rosenbård smeka de rynkade banden bädda nattens sömn in i vaka av eldarna vi sakteliga skall väcka låt oss bjuda in barden till at väcka dessa berg komna ur träd

och barden kom och barden sjöng och stenens hjärta svarade av kol kom diamantglöd svept ur jordens hand

din arm vilar runt min midja våra steg flätas in i varande vi sover i skogens lä lyssnar till eldens vingar gräsets smygande tassar regnets serenader du väcker mig i gryningen med din nektarsång sandens dyningar stiger upp över kanten av klippornas bägare han lyfter den röda rubinen läser smaragdernas blad bundna fria till rubinens andning ögonen i trädens kronor gråter tårar ur savkälla stigna mattade rörelser kryper in under gräsvalv gondoler seglar i händerna av regnkanaler sol glittrar in ögonen skådar skogarnas öppnande männen bär skeppet med kvinnornas pärlor nedöver bergens böljande hav kvinnor reder ut flätors hårt knutna bränner i flammande eldar det gångna näri skeppen döps i havets fria öga skrudas kvinnor i toner av är

hon skådar i vattenspegelns djup gestalter svävar i livets cirkel en man sträcker ögonrosens röda till hennes skygga ansikte genom vattenspegelns djup

ett mynt har alltid två sidor en krona och en klave

en människa har alltid två sidor en synlig sida utåt en synlig sida inåt

båda är inneslutna i en cirkel båda borde vara en helhet

där den som möter aldrig skall behöva tveka

Egentligen finns ingenting det vill säga någonting att skydda sig mot

så varför bära rustning kanske skyddar du dig mot eller för dina egna skräckscenarion rustningen är personligheten tillåt sprickan i muren tills rustningen faller av stegen blir så mycket lättare av den tillåtelsen

 hyddor nakenmark spår komna lämnade barnglitter stegglitter i marken i träden i hyddorna i redskapen andas, lever minnen, spår av marker barn liv dessa talar med varandra, vägarnas språk, en del kramar passerar en del kramar stannar kvar värmen - livet i dem lever kvar – verkande doften lever kvar doften av den som gav kramen bär den med låt den hölja då när värmen springer undan en kram en varm kram är en kokong en kokong av ljus - kärleksfyllt ljus

jag tror jag lades stadigvarande i jord en koka, koka gryta koka detta är inte gröt är inte manna slungan svänger i akacianärhet sirapsguld ringlar ångan stiger röken vågar andas i myrskogsland, när myrskogen är tömd när ögon inte ser stiger gejsern jag dansar i skogens minneslund en kivifågel landar i min hand kivifågeln vandrar stigen jag sjunker in i stillhet lades stadigvarande i jord

i det vita vakar ett träd en stam till synes avlövat trädet böjer en gren ned till marken varvid en bänk står redo, redo till kvinnan vilken vandrat här så länge, så länge ja kanske lika länge som detta träds stam.

en gång bar en fågel ett frö kanske en klockfågel kanske en paradisfågel ja, vem vet vilken fågel det var, fröet vilade stilla inbäddad i fjäderskruden, fågeln svävade i cirklars cirklar stundtals skymde fågelns rörelse solen varvid skuggor bildades på marken, mjuka skuggor av ringar, fröet fylldes av igenkännande borrade i kärlek in sitt ansikte i jordmånens famn. slöt ögonen steg in i upplevandet bidade solens vandringar vaknade av och till, till och av, av kittlingar gavs rent vatten att dricka, så kom stunden, den stund inom vilken en droppe ljus med mjuka vingar fällde undan täckelset handen vilken var kupad in över fröet, fröet kisade så stark var viljan, fröet andades in mötet, mötet uppfyllde själen, skänkte själen mod, modet lyfte fröets vilja in i spirande och snart syntes kvisten, kvisten blev grövre med de lada ringarna dessa ringar vilka fågeln målat, snart – för ett träd är det snart stod detta träd just här i det vita vinterlandet.

kvinnan hade följt trädets alla skeenden samt följer, visst benämns hon för ålderstigen eller milt sagt till åren kommen, må de kalla må de kalla be nämna, vem är nämnd vem är att nämna hon ställer ned korgen hon bär, korgen med nötter med ekollon med bröd sätter sig ned på bänken så samtalar vännerna, följeslagarna med varandra alltmedan kvinnan matar de vilka nalkas med det medhavda.

kvinnan minns en stund när hon här satt, då var jag ungdomsstigen med vida yviga vingar drömmar svävande i bidan, en man nalkades minns du min vän, du bar så många blad att jag näppeligen syntes, mannen såg mig skymta, mannen föll på knä inför mig förklarade sin kärlek visst slog hjärtat mitt ett par volter eller gjorde kullerbyttor ändå blev det så att jag sprang därifrån, skrämd för jag kände drömmarna vissna, kanske gjorde jag mannen illa men mannen hade nog blivit mer illagjord om jag bara sprungit in i frieriet med bejakelse på sätt och vis öppnade jag ju vägar för mannen.

trädet susade i åminnelse av stunden; och så for du ändå var du så nära, mina rötter följde dig, du dansade in över hav sjöar skogar öknar kanske var du en larv vilken utforskar livet, du återkom ej just då du blev kvar där i det du trodde var hemma lycklig var du inte det upplevde mina rötter halv var du ända tills havet förde dig hem och min glädje blev stor, så stor att jag för första gången bar blommor vilka blev bär vilka skänktes dig

kvinnan nickar ler för handen lätt till trädets stam, handen blir liggandes hon upplever trädet skälva, den mannen träder fram sluter henne i sin famn och hon stannar i bejakelsen av fröets fyllda vilja lovsången den fågeln gav.

idag seglade jag med havens vindar seglen var sträckta albatrosser alban sömmades med sol trådar med månsilver ögonen gnistrade klara bärnstenar vandrade i vit sand ändå sträckte tallar ansikten in i skogshav viskade se, se, visst såg jag och jag mötte två träd så vackra kauriträd är mitt namn pohutekawaträd så viskade träden varvid jag landade i snäckan samt bars i denna i land

basilikan bär runda blad valven är sju bågar fresker svävar fria inom väggarna, skänker böneljus värme, glasfönster silar regnbågskristaller stegen ekar mjuka toner in under basilikans lä ringaren väcker järntoner av spindeltrådar skapar hon nätet gryningsdagg skänker pärlor nätets rutor är mosaikmembran i skymningen håller nätet samma hennes hårsvall hon glittrar i ängsbäddens täcke springer upp ur äng med mjuka regntassar hennes naknade ansikte rör vid bleckens sträckta rörelse stiger in i dags bräcka moln skimrar vitsol mannen ler i sömnbladets hand

toner vilsna vemodsfyllda ljuder ur vassflöjtens tvekan blåvinge lyfter rustningen av hans bröst toner välkomnande glädjefyllda glittrar ur vassflöjtens svarsmod

flockar av land av öar sjöfåglar landade följer vandrarens vila hans längtan rör vid sjöns sträckta yta flockar lyfter ytans spegellugn han dyker nakenhudad in i sjön hans längtan bär honom till kvinnostranden

ett ljuslängtande ansikte

är vackert

då kärleken föds

öppnas hjärtats fontän

i den tystnaden hörs

silverne klockors klang

i den

tystnaden

andas

liv