den 22 september 2016

övandet är tålamodsstigen

Hon viskar ur den källa i vilken hon lade kärnan, där i stenarnas händer; detta livs outhärdliga, livets outhärdliga töjer på sländans gränser, tråden töjs intill bristning, färgas vid aftonelden röd av mina blödanden fingrar vilka viskar barmhärtighet; ge mig barmhärtighet, hur kunde jag hur kunde jag slinta så grovt med blicken att berget sprack i två delar, rötterna hör jag ropa, gråt ser jag välla upp i sprickan, och vattnet bärs av lommens stämma in i väverskans syn, hon väver med skäl till liv viskar, manar lindar timablad runt hand leder. Ljudet springer genom trädens gyllne kronor, ljudet, det vilket endast träden kan höra, en lyssnande fågel rör med vingar vid en ton varvid ljudet öppnar fågelns stämma; hur kan detta ske när endast träden kan höra, det sker därför att de öppnade sinnena kan höra, de sinnen vilka vandrat genom de tolv portarnas öriken, de riken träden skulpterade med runors ord, de portar vilka talar språkens källa där toner är ord där orden är sånger skapade till insikt av förståelsens pärla, i denna pärla vilken bärs av en fågel, en fågel vilken hörde ljudet springa genom trädens gyllene kronor, den pärlan läggs i synens hand och synen den ser in i det hål vilket kan skänka tråden vandring in genom ur, tråden den gavs av silkesmoln ur grånade tinningars inseende vila, den vila ur vilken kärnor kan gro, kan växa till rankor fyllda med ljud, ljud vilka viskar in i väggars slutna öppnar sprickor i knutars ramar detta sker därför att husen är av träd givna och träden lever i varje väggs svar, syner springer med lätta fötter, målar nattens väggar i stjärnklara vyer, fågeln lägger pärlan i synens hand och synen ser in i den vidgade pupillens oändliga land, slukas du slukas du inte; detta slukande är barmhärtighet, du virvlar du skulle slå dig illa mot taggtrådens linda så sker inte så sker inte därför att taggtrådens taggar nu är blad därför att du hörde därför att du ser därför att träden viker upp väggar så ljuden kan springa genom trädens gyllne kronor.

den 21 september 2016

och även om så vore

att du ramlar från nålens spets

så fångas du, upptas du av nålens öga

*

Ängen ligger vilande, slagen, de vita pärlorna ligger staplade, kanske är dessa vita ägg fallna ur himlar, en gång när jag för första gången såg dem tänkte jag att dessa kunde vara ödleägg, urtidsägg, så sades det att det var samt är ensilage, vita blänkande ligger de staplade det kan också liknas vid murbygge utan murbruk snarare med luft som bindningsmaterial rådjur betar stillhet, vid varje rörelse lystrar de, kanske känner de hör de med hela sina väsen, luften andas ren, så ren så klar, det går fort nu att se hur hösten målar allt i gyllentoner, träd med eldblad i hovet av gyllengula, himlarnas morgonsilver vilket sakta byts ut in i blått, det doftar svamp i skogen, rönnbären är många, träd i gårdar dignar av frukt, säkert går det att känna doft av saft av sylt i stugor med öppnade knutar, träden släpper bladskrifter skrivna ur sommarhetta, passion, passionen lindas in i blad samt läggs i jord, mognaden sätts i jord, så andas frökraften in så drömmer jorden passionens fördjupning; innerlig väx innerlig, nu brinner värnadseldar i kojor skapade av rötter nu hörs sånger röra vid drömmens vingar, så går det att höra blad släppas av träd, hur bladen landar, det är ett ljud av till för sikt.

den 20 september 2016

det går att se redskapens mening när dessa rillåts verka i dina händer

den djupa vissheten är att inse att nålens spetas

kan du stå stadigt på att spetsen bär din tyngd

Varje detta blad är blad vilka bär visdomstecken, skrivna ur alla träds vandringar och träden säger; varför säger ni att vi inte kan vandra, har ni inte hört hur det knäpper i luften när frön sprids när ord sprids när tecken sprids, har ni inte sett hur fåglar plogar luftens ängder, så bär de oss så bär de allt och visst kan vi vandra genom att vandra på det sätt allt vandrar i cirkelns rörelse, vad säger er att vi står på exakt den plats ni såg oss på här för liden, kanske rusar vi inte kanske vandrar vi i det vilket benämns saktmod, så är alla blad de blad vilka stundtals hålls i pärmar, bläddra, bläddra se filmen vilken skapas, filmen scenerna sekvenserna, så vem plockar bladen, vem lägger bladen i korgar, vem vandrar stigen, den vilken lindas runt berget vem ser bergsrosen vilken växer i sprickan till synes utan jord, är denna växandejord bergets blodströmmar, dessa vandrande steg känner stigens alla vrår alla stenar allt grus, grusades drömmens aning, vem, vem når toppen av berget där en ring av stjärnblommor vita växer, vem bäddas in i ringen med korgen tätt intill bröst, vem reser sig med gryningen stiger fram till kanten vänder sakta korgen; ser visdomsblad sväva, sväva nå dalen och där i dalen smälter de in, så sås dessa ord så sås dessa visdomar så klättrar rosor uppför berget eller rinner de ned i flöden liknande vatten, visst kan vi vandra, allt är möjligt, så säger träden och känner du gången i dina fötter så vet du vem det var vilken just i denna sekvens bar korgen, korgen med bladen i, de vilka växer i trädens andning; en späd kvist vandrar i ängens gräs, gräset ljuder svischande för vindarna leker, kvisten bär en skimmerbrun skrud, ser med ögon klarnade ur mörker, i märgen känner kvisten närheten till hem, ändå så skymd, så skymd att vemodet växer, växer till en ö av töcken, detta töcken hindrar flödet ändå sipprar blodet väg i vilja, kvisten vandrar i månvarv i månvarv lyssnar till molnträdens viskningar; led mig, led mig ni ser det jag inte ser, det jag endast kan ana, vem skymmer mina ögon vem leker med mig blindbock, kvisten börjar känna av torkan, törsten bränner kvisten söker sig till sollä till skugga, varför gömmer du dig mitt hem, jag gömmer mig inte jag är här se vidare följ kiselstenarna du hällde för att se tydligt vägen så böjer kvisten synen djupare in, det är så med jord att jord dricker jord så skyms det vilket hälldes däri en gång, något glimmar en sten en kiselsten kvisten ler, med ens särar skogen sina fingrar, kvisten ser en ö en jordö vilken doftar hemma, nu tar kvisten av sig sina mockasiner trär rötter in i jordhand, sträcker kvistar grenar ur seende bär pärlor vilka viks ut, så bär detta snödroppsträd med sig blad, blad fyllda med tecken; berätta, berätta om, om dina färder ber träden runt om ber gräset ber allt det vilket här är och snödroppsträdet berättar vinterskogarnas skönhet berättar smältandets färder berättar vilans skönhet vaknandets skönhet; livets gång och det vandrar ett glädjens sus genom skogen så har vi ännu en sång i vår visdomskorg.

den 19 september 2016

det är sant att syror fräter

så gör ord utan innebörd

*

Så skälver droppen inför det kommande; detta skälvande en glädjens insikt, det där pirrandet i magen; så känner grodden vilken stiger upp ur höljesskalet, så tar droppen sitt hopp i handen samt hoppar, hoppa, hoppar hoppas och hoppet svarar med mjukhand, så finns skälvandet av rädsla av maran vilken skenar med hårt skodda hovar, ett rytande hörs en kropp skenar genom i över, möter en hand, stannar lyfter tassen, visar en tagg, handen lirkar ut taggen kroppen skimrar glädje, rädsla kan liknas vid skenande, ja – det kan jag ler rädslan; ser du den där svarta pricken, en prick vilken du inte ser ett dyft i, ett uns av rädsla vaknar varvid pricken växer och växer en silverstrimma skänks in i rumsbilden, du har en nål i handen med ett öga ett svart öga; vad gör du, du tar tråden och trär den genom hålet, den svarta pricken blir upplyst och du sömmar; så är det med den rädsla vilken inte ges ljus.

Det finns en dal, kanske en barnhand höll i en spade, drömde sig genom en tunnel för att nå gnistan av ljus, en vuxen vilken upplevde barnets spröda stämma i bröstet, gropen kom att nå utan botten, grävandet tog aldrig slut, tog aldrig slutet, så är det, så är det, marken vibrerar, minns en stigfinnare vilken lugnande lade handen helt nära, lade snäckan helt nära med varsamma fingrar lyfte stigfinnare ett uns av jord in i doftkretsen, hunden skälver med nosen vittringen är god, stigfinnaren skälver smular det lyfta återbördar det till jorden, flyter samman, markens rörelse ökar i styrka, nu dånar det, en lastbil kommer gungandes vaggandes näst in till vickandes, vägen utan asfalt håller ändå hjulen, minns en karavan med vaggande skepp, eldar tält dansande bjällror samtal runt eldar, vid kanten till gropen stannar lastbilen är det en talare, lyfter flaket, stenar rullar dammoln stiger, dånet ökar, stenar rullar; den sången föranleder den skådande att hölja hörseln, talaren fortsätter med ett leende i gipan; lyssnaren, stigfinnaren höljer hörseln, talet fortsätter, stenar rullar talaren säger nåt, nåt kanske sov, somna så får jag det jag vill; stigfinnaren lyfter blicken lägger hand höljande över bröst; så är det, så är det, med ens upphör orden rulla skred över, flaket sänks lastbilen åker vägen, stigfinnaren hör en nål falla ser ett hål i gropen, barnet släpper fotgreppet och hoppar in i ljuset, det ljus hålet ger, stigfinnaren sitter i vila upp kommen ur gropen.

den 18 september 2016

lagda grunder i meningssvar

skänker väggar stadga

till inres växandeglöd

Arkitekter i liv; så är allt arkitekter vilka skissar vilka tecknar huset de drömmer, tempelstaden de drömmer, grunden sägs vara det vilket ligger närmast jorden, grunden kan sägas vara allts rötter, se alla dessa rötter, ett bärgolv en bärgrund ett flätverk ojämförbart utan dess like, från grunden sträcks stammen eller kanske är det trapporna visdomsfolken byggde, de trappor vilka ledde till soltemplet, kanske är grunden detta tempel så liksom rinner väggar samt våningar ned in i jorden, hur som haver så ritar arkitekten planen, ord lagda kan innebära att de händer att de sker, en plan medför ofta att en an klang ges, en klang vilken rör vid framträdandet förhoppningsvis är planen är ritningens beräkningar noga övervägda följandes hjärtats röst annars finns det en viss risk för att ett skred startas. Ibland uttalas eller kastas obetänksamma ord ut, det är att likna vid att spotta ut kärnor exempelvis körsbärskärnor, alla kanske inte bär rötter samt växer till träd ändå är det en stor mängd eller ett stort antal vilka växer till träd, så är det med utsagda ord; utsagda utsatta.

Väven av rötter höljs av jordmån, i natten skimrar moder måne, ur kupade händer häller hon silver in i markdröm, kärnor vilande skänks gnista i gryningens tolfte ses kvistar stiga upp ur bäddar, modersträdet ler med ögon fyllda av kärlek, kvistar bär blad kvistar blir stammar med grenar, armar sträcks ännu smala späda nu bär de pärlband vilka blir moln av vita blommor, bin, fjärilar surrar humlor möter upp, i den trettonde klangens öppnande släpps vita fjärilar, blad fria, det ses vita moln runt träd vilka svävande täcker marken, sommarfolken vandrarträden bär, bär, körsbär röda vilka plockas av flinka fingrar drömmande om saft om allt det goda vinterfester kan bjudas av dessa gåvor vid berättareldar i vila i ro, nu sprids kärnor vida så sluts cirkeln igen, igen och allt detta med tal är vackert närmöjligheten till växande finns

den 17 september 2016

allt det smälta var en gång osmält

allt det osmälta en gång smält

Ord kan innebära, inne bära, så mycket; det sägs avlida; av lidande gången kan ske detta är, det sägs av led; en led kan vara en del av kroppen av en tempelstad för vad annat är kroppen, en led kan vara en upptrampad stig eller helt sonika en väg, leda kan vara uttråkad; det är vackert kasta upp orden in i luften som vore de höstens alla löv eller konfetti och kanske är det så med avlida att ett liv viker av från ledan eller från lidandet, kanske just den leden i tempelstaden har kommit dit hän att den leden är bruten, vissa leder varken skall eller kan gipsas trots att gips är ett vackert stadgematerial även om det ofta i för band du leden leder till klåda.

Hon vandrar på en strand där havet är turkos, skirturkos hon ser mjuka svävande rörelser av maneter lyfter blicken samt möter mjuka svävande rörelser himlamaneter ser detta mjuka svävande, dessa vida kjolar lever med bilden av hur slöjdans är; inför henne i ring stiger mer svävar slöjdanserskor eller är det älvor, de svävar mjukt tar hennes hand hon håller emot känner sig inte värdig att inträda känner sig klumpig rädd för att trassla in sig i slöjorna att riva sönder slöjorna att förstöra skönheten med sin närvaro, den hand vilken sträckts till, ögonen kommer allt närmre safirblå så klara och ögonen ler i en kärlek så obeskrivligt vacker, utan att hon märker hur hon tappar tvekan tappar motståndet är hon i rörelsen; slöjorna böljar sveper svävar, hon ler; kan jag, jag detta, hon är omgiven av närvaro i en följande rörelse vilken helar rörelsen; de befinner sig i kronan av gryningsblomman, så i morgonblomman så möter de dagsländans väv med de skiraste trådar inom vilka mönstren kan anas inte helt klart; med vilja kan du öppna tråden, hon vandrar ut med stranden i stillhetsblommans rörelse, känslan av slöjor lever kvar hon är ett uppmärksammande väsen hon uppfylls av det detta turkosa är och maneterna viskar; genom detta är våra trådar brännandefria, rörelsen, allt det rörelsen är i denna stilla ro skänker väven i dagsländan viljans hopp.

den 16 september 2016

Det vilket synes vara hårt smälter oavsett hur hårt synen tillsäger dess varaktighet, berg blir sand, sand blir berg, läggs sand i en hög är det oräkneliga sandkorn ändå är det en, en, hög en sammanhållen materia, naturligtvis behövs det inte mycket för att just denna hög skall virvla in i tusenpartiklar för att bli sandrök eller havsbottnen eller sandgestalternas familj, stenar så kallat vittrar sönder, järn vittrar sönder ett ben bryts en kvist bryts, det behövs inte mycket för att blåsa omkull ett pansarhus egentligen.

Is smälter följer du isens smältande sker smältandet inte pang bom, det sker i etapper, så visst kan det sägas att det är ett slags växande, växandet sker i etapper, när isen är smält ses en mörkare fläck just där dropparna smälte in sjönk in i jordmånens händer, fukt, fuktad jord, tankar kan sägas vara hårda ur aspekten att de är ett kärnminne, tankarna ett kärnminne är en finurlig bild, tankar sägs ju vara mineraliska besläktade med bergsgrund, ibland händer det att tankarna mest liknar orosmoln tromber, skenande hjordaroch så vidare, partikelregn, så är det och så är bra i stunder de så kallat djupaste skatterna skall lyftas, det är fantastiskt att följa fiskar, i havens djup hur de strömmar svävar i lugnföljande stillhet, ett sjunket skepp kanske möts, de simmar svävar likt tankemoln genom öppningar, skeppsvrak smälter de också, allt smälter i oändliga variationer så är tanken tänkt; den gudomliga tanken och den är ett skimrande rosenmoln.

den 15 september 2016

Du höljer dina ögon för barnet, barnet ser dig inte nu, du lyfter händerna från dina ögon, barnet pärlar i skratt befriat i upplevelsen av att se dig återvända, barnet höljer sina ögon samt upplever att det gömmer sig; du ser barnet, barnet lyfter sina händer för att skänka dig den upplevelse du skänkte barnet; den vuxne tror sig behöva gömma sig bakom en stol en dörr en vägg för att osynliggöra sig själv, det barnet visar är just detta vackra; ögonens själsdjup, ögonspegeln.

I natten osynliggörs allt först, när lampan släcks, sakta vänjer sig ögonen vid natten, sakta ser ögonen anande, naturligtvis ser inte ögonen med den självklara skärpan ändå ser de, kanske detta tillstånd går att likna vid solceller, ljuset finns lagrat i ögonen, ljuset en livskälla vilken inte går att kläs med andra ljuskällor än låt oss säga himlafenomenen, firmament i livet.

Du sitter med kjolar utbredda du berättar sagor för barn helt utan böcker, du berättar sagor du bär med dig kanske ur böcker kanske berättelser ur din egen bok ur möten; vackra blad att vända, barnet följer dina ögon, ser in i ögonen som vore de kalejdoskop som vore de sjöar fyllda med bilder, bilderna kan anas precis som i natten. Bilderna ger barnet tillåtelse att vad; att leva att stiga in i fantasin och fantasin omfamnar barnet och fantasin omfamnar dig, ni är inneslutna i fantasins famn låt oss säga en fantasibubbla fylld med ljus, ljus vilket varligt rör vid ögonen; så berättades sagor och kan så berättas än.

Det är vackert leva med bilden att varje väsen har sagor i sig, det är bilden av tittut, det enda lilla vilket behövs är att lyfta händerna från ögonen, lyfta slöjan så kan skönheten livsrörelsen uppenbaras, detta förtäljer dig barnet, barnet upplevelsevet för barnet är inte ett avskilt väsen och det är inte du heller det kan inte nog påminnas om detta faktums varaktighet; det finns egentligen inte ett behov, ett inre behov av att gömma sig bakom väggar, dörrar med mera allt har ett nej samt ett ja och dessa är förenade det förtäljer dig floden eller havet i alla sina gestaltskepnader, det är vackra gester vilka lever i just det vilket sker när du så kallat sover samt är vaken; det går att orda runt detta också för det mest påtagliga är att människan nog mest är sovande i dagens famn även om människan påstår sig vara vaken; alltet visar, viskar balansens skönhet vari allt har behov av vila samt rörelse, en ständig anspänning ger skenande rörelse eller stress; säg vad behöver den skenande hjorden och tiden den springer fort just för att tiden visar det vilket sker när bilden av en springande accelererande kropp upplöses, tiden bär en längtan i sig att bli att stiga in i det tid är till innerlig dröm, förverkligande av barnets ögonvilja och barnet lever i ditt hjärtrede i allts hjärtrede; för att skapa behövs den yttre huden de gjorda bilderna upplösas; konstnären målar en bild med färg med penslar ur hjärtat, stiger du in i ateljén är detta ett slags drömtillstånd med ett vitt sinnelag, denna bild är det så kallade originalet så görs kopior eller fotostater av bilden, statiska bilder för att nå originalet behövs ett instigande, fotostater eller tryck eller kopior kan vara vackra i sig det är inte det vilket här sägs att de är negativa i sig; det vilket sägs är bilden av den gjorda bilden samt skapelserörelsen; originalet finns i universums bärkorg och den nås genom det rena det vita sinnelaget, så är det med alla möten och när den gjorda bilden vittrar sönder sker separationen och så vidtar det ständiga sökandet efter den gjorda bilden och just den bilden blir en mur ett stopptecken för hjärtats möten, skapandemöten; så kan hända.

den 14 september 2016

Stämningen, en höstoblat kryddad med renhet, dagen rullar sig samman tätt intill spiselns vitkalkade skönhet, värmen en pläd omfamnar spinnandesången, till synes slumrande sover med kisandesyn i vakenhet, ett knäpp i väggen en nål vilken glider ur fingergrepp ett öga lyfts, samtalen ackompanjerar spinnarsången, samtalen i kvällsblommans trädgård, samtal vilka tonar in i aftonvinden, lanternor tänds, stjärnor, morgon aftonstjärna, havet en spegel möter eldslöjor eller eldsvanar, öppnar öppnas, Venus stiger upp hennes släde hennes vagn är en öppnad mussla, pilgrim, pilgrim vart vandrade du, släden glider hon tänder skymningsskimret med fingertopp, släden når stranden den vilken leder in i aftonens stillhet, stämning, allt andas in, allt det vilket rördes i sommarland läggs in, bäddas in i förinnerligad mognad; se bladen falla minns att detta fallande är en synvilla en illusion vilken viskar tillåt detta att sjunka in, in under huden för att du inte skall brinna upp, stig in i hösten med öppnad vilja, var denna mussla slut ditt upplevda in i låt havet skölja in, silas in så skall det du upplevt omvandlas, hokus pokus till en pärla, fröjda dig, gläd dig med ditt upplevda

Han tar vresigt en spade i hand stöter, hackar tycker inte om spadar ändå öppnar jag väg till dig viskar spaden; fröjda dig gläd dig jag är ett av alla redskap du håller i din hand, du kan gräva en snubbelgrop för dig själv med mig, du kan gräva en planteringsgrop med mig du kan gräva för att se samt hölja för inseende så var gång du tar mig i din hand; säg att du älskar mig så kan jag därigenom underlätta för dig, hör han, troligen inte han har bestämt sig för att spadar är ett gissel; du kan använda mig till krycka när ryggens barlast får din gång att bågna; det hör han; så sakta kanske vi kan bli inseende vänner.

den 13 september 2016

Så ofta återkommande detta med trädskor, det är vackert leva med den bilden; vad det är att träda in i, det är sant träda kan vara marker i vila, det är vackert se stegen vara vilsamma för marken eller för moder jords hud, kan ske det skulle vara oerhört innehållsrikt att leva med den bilden att varje steg vilket tas vandras på din egen hud; genast kanske stämmor höjs att jorden är jord samt individen individ, ändå är illusionen en tunn slöja ja lika tunn som den först lagda isen på sjön eller det sista lagret av is när våren nalkas och vad är det första samt det sista skrattar en skatmoder är den första tonen i mitt skratt den första eller den sista kanske den sista tonen kommen ur min begrundan vem vet; tonen vet jag personligen föredrar att skratta och det är inte ett elakt skratt har du beskådat mitt skratt hur det samverkar med hela min kroppsrörelse, en daggmask kommer fram med ett skratt, daggmasken tvekar en aning; du behöver inte oroa dig jag skall inte äta upp dig skimrar skatmoder; ser du hur mitt skratt samverkar med hela min kroppsrörelse med ens befinner jag mig i en skrattorkester och ser hur allt samverkar med allts kroppsrörelse, jag sätter mig ned; hur är det nu med trädskor samt med hud samt individ; allt är en hud det är ofrånkomligt och det är fint leva med den bilden för att mana din rörelse in i varsamhet; en vacker bild att leva med är att du kanske glömt dina glasögon inne i barnkammaren, barnet har somnat och du behöver dina ögon, glasögon, du rusar inte in i rummet, klampar inte in, du tassar in, smyger in för att inte störa barnet för att inte väcka barnet; just den rörelsen är den varsamma smygande gången, så behaglig för dina fötter och för moder jords hud, de stegen kittlar henne behagar henne tilltalar allas vårt välmående.

den 12 september 2016

det är lätt glömma hjärtats sång

när skor lindas in i stålhättor

Vad är en kvarn, en fågel med vida vingar, en fågel vilken med vingpennor skriver färder; det kom sig så att skogen susade oro när timmermännen kom, makaren lade händer till stammar sade; så är folkens bön, skogen skälvde i en stund av en droppe, släppte droppen fri, varvid makaren visade männen de träd stammarna gav; yxor sjöng i skogen med insikts slag, träd gav redskap till folkens bön, timret lades på släpor dragna av hästar med hovar nakna med böljande manar med kragar runt leder, männen de sjöng och makaren följde, i dagar i nätter klövs det givna till plank till bräder bars till höjden, den vilken öppnat sig till svar och forsen den glittrade i ljustoner; makaren visade hur och så reste de alla kvarnen med vingar av, väven vävde väverskor sömmade sömmerskor i allt detta blev de alla kvarnmakare, kvarnmakerskor och stenar gav möjlighet till malande av säd och forsen den snurrade hjulet i hand, så gavs folket mjöl till allt det stugor hade i behov, åren lades i skogens träd i ringar i ringar, folken rann bort från orten där kvarnen levde; kvarnen mindes en skog suset sorlandet de mjuka samtalen stenarna mindes likaså en skog ett berg. När kvarnstenarna slutat ljuda när vingarna kvarnen gavs började falla sönder såg kvarnen gäss ploga himlar såg stenar myror vandra, kvarnen den andades in djupt blev så en fågel med vingars bredd landade i skogen och stenarna undrar du, vad hände med dem, stenarna andades in och vandrade till berget  vilket ledde dem väg, där fyllde stenarna hålet det vilket blev när de svarade folkens behov; i gryningens sjunde föll, var det vitt mjöl, mjöl var det inte det var snö vilken smälte in prövande innan den lade sig till täcke och skogen andades in djupt; det doftar rent.

den 11 september 2016

Kvinnan sitter intill elden, hon nystar, nystar och tråden den tar aldrig slut; kvinnan nystar tidslinjen, den tråd vilken förenar början med ände, ände med början, en linje dragen ett streck en gyllne strimma ett gyllne snitt med den gyllne kniven med silverblad kvinnan ler tidslinjen är lagd i det tiden är hon nystar, nystar lugnt med vaggande stämma, förenar, enar för, för enar du händerna i dansen sluts cirkeln in i gyllenpollen, enarna i dungen där stenar lagts i rösen harklar humlar, mumlar ler i djupblå renandebär; kom, kom; låt oss öppna de låsta hagarna.

Asken med den vida rotkronan lyfter markspegel, se varvid kronan med bladen de röda är en spegelsjö, lugnt skrider de lugna med horn riktade i skepnad av öppnad cirkel, i fyra smälter dessa sommarens äng i varje idisslande; se cirkelns skönhet sjunker dansen in stiger upp i röda skriftblad, vägen skakar hovar dånar bulletinen den i rullad skepnad med rött sigillband bärs i sporrsträck av hjärtats kurir stannar vid vallgrav brygga läggs till, stannar vid borgens öppnade mål, lyfter skor av springare landar i mjukrörelse, sträcker till henne med stjärnögon skriften vilken tänder stadens inre eld, nio kandelabrar håller facklor i händer, i fönstervalvet det östra sjunger näktergalsstämma.

den 10 september 2016

lyssna till stenarnas sånger

dessa lyfter mantelns fåll

tanken kanske är stormens rytande ohörda

lägg din stillhet över mig

 Det knarrar i skogen av träskor, skor med osmort läder, med sprickor i lädret, det vilket höljer steget, det sägs att de skor vilka knarrar inte är betalda eller kanske är önskemyntet inte planterat i vattenjorden, i brunnen, kanske myntet slog koppen i golvet så golvets tiljor skrattade, inte elakt i lättnad, i lättnad för se koppen den sprack inte alls, alls; koppen den rullade runt, runt så gårdsfolket satte sig i koppen med ense gavs de handstöd genom öglor och garnet det gled i påtande av rep av linor vilka sträcktes, spindelmor ler, påta garn påta i jord potatis mognar ur ögas rand och folket, gårdsfolket for med farten den stannade inte alls, alls, stannade inte av förens tröskeln, den ur ålder stigna med plirande pepparögons djup med skägg fullt av rimfrost harklade stämman hållen av dörr med vredet av järn, , vred var inte vredet vred inte heller trasan ur skur, vredet  möter handen den vilken tillås ett öppnande av dörren med beslaget gjutet i järn med nycklar vilka klingar vid pigans steg när hon skuttar  eller klapprar, klappa, klappa kläder i floden möter sten, klappa, klappa kinden med kärleksfull hand, säll andas rörelsen i sällhetens grind pigan hon springer, spring springa bjuder dörren hon springer uppför trappan med träskor, i brådskans utrop om pass upp har pigan inte hunnit med att smörja lädret,  nu får det vara nog med detta hunnit hann hinner det gör jag, sagt och gjort når hon dörren släppt av trappan av steg, vrider nyckeln om lyssnar till klirret till knäppet till det vilket för en stund blev helt knäpp tyst, kläppen i klockan den vilken smeden göt härom liden låter i förstone ja knappt hörbart så fattar klockarens hand om repet, rep repade påta garn repet fästat i klockrum kallar folken in, folken rinner nedför kullar in i dalen där prästen stärkt står med en vit älva under hakan kanske är prästen en prost , kan du katekesen viskar huset för hör, rocken är svart och minen är sträng, ser du djupare in är ögonen goda  hör upp du lyssnaröra han berättar en märklig historia;  hur det knarrade om träskor givna av träd av skogens djur hur lädret fästes av skomakaren den vilken lyktan brinner för den vilken lyssnar till liven sömmar skodon till livsvandring, den skomakaren svarar trädskor för att fötter, fotfrön skulle skall kunna planteras däri och visst var det så att skomakarearmakan målade rankor, rankor med skrift till bärerskan, denna, pigan hon vilken skorna gavs till, pigan vilken sprang i göromål till de vilka gapade med näbbar, luckan den öppnas gökuret springer ton, hur var det; jo näbbar öppna efter mat med händer handfallna vilka gav henne brådskan så kjolarna de långa fläktade i stormvågor ack så pigan led med träskornas spruckna ovanläder, hon hörde hon hör dem gråta, ett klirr, mjukt klirr ljöd eller är det ljuder och så stannade koppen för att släppa ut karusellfararna, prosten ler, stryker med handen över det rimfrostfyllda skägget istappar blåser bubblor in i färd, prosten suger på orden, smörpapper, cellofanpappersfåglar flyger ystra omkring, det står en fläktare där vid ingångens utgång och fläktar med ja det var en gång en dörr , i fönstersmygen sitter en älva, en silverälva , hon lyssnar till pigan vilken landar i kammaren med det milda livsljuset, nu trär hon skor av fötter varvid stegen satta doftar rosenäng eller kanske är det rosenbönor, nu smörjer hon lädret varvid sprickorna växer samman och prosten skrattar i glädje står koppen lystrar viker ut blad, svävar in över tjärnen den visa lägger sig stilla i inbjudande hand, pigan med nycklar klirrande vid steg väcker elden den  i spisen, så var det så är det säger prosten med bullrande skratt,  eller är det hjordar stigna ur jorden eller bufflar stigna ur minneslunden, pigan sätter den trebenta kopparkitteln putsad med flanell arg är den inte ärgad inte, sätts över eldens givande värme ,snart fylls stugan av doftande arom, pigan dukar bordet med duken den vita i tolvskafts dräll, av koppen den vilken rullade den vilken landade i tjärnens vishet, innan det skedde, gavs koppar till alla och nu bjuds .folken in eller är det till, prosten har vikt det svarta, lagt det i väskan den vilken hålls i handen vid resa, så var det en prost vilken är en prost eller en tröskel  med seende öga, kvistar ä många och bladen bär trädets, viljeträdets skrift, präst, tröskel, prost i detta sammanhang bjuder in, hur som haver bär han nu en mjuker skjorta  i flanell uppkavlad till bågar, bruna byxor med rem runt livet kanske är väven av vadmal kanske av lin tröskel, tröska, tröska lin, kanske av bomull vem vet, byxorna vet, nu slår de sig ned runt bordet  till plägnad till fägnad till gästabud och samtalen  ivras, i moln av leende ord, på verandan hörs ett knarrande av en gungande stol, i den sitter en stämma vilken stickar färddräkter av  välgångsord; så har vi kokat en soppa med tusende smaker med båd doft och arom, de samkvämen de bönerna de samtalen tar bönhörarna emot i glädje ser gryningsdaggens alla droppar stiga samlas i moln andas ut  mognade droppar i mångfaldsregnens skönhet och viljeträdens rötter ler.

den 9 september 2016

redskap skänker möjligheter

inte övertagande av liv

Det växer en blomma i lä av skogen helt nära en tjärn, tjärnen brukar viska vackra ord till blomman vilken växer i skälvande tvekan, skott har ljudit i skogen, skott vilka rispat blommans mod, varje skymning flyger lommen med vingar av himlars guld in i ängder, rör vid vildblomstrens sagor återvänder till blomman för att berätta hur blommor kan växa.

Tjärnen, lommen ingjuter mod i blomman, bävern vilken vakar med björkarna där vid älven vid skogens utsikt berättar för blomman att skotten blomman hört inte var samt är illavarslande, bävern berättar att skott skänker möjligheter i mångfald, visst finns det skott av annat slag, de skott blomman hört är när träd skjuter ut skott i grenverk, ibland när blomman huttrar i kvällsbrisen när blomman sjunker in i missmod brukar en iller linda sig runt blomman och sakta, sakta vaknar insikten in i blomman, en blomma reser sig ur skälvande lyfter bladen in i gryningsdagg, upplever den doft vilken lommen skänkte, fjärilar, skogsfjärilar svävar runt, tjärnen viskar lugnet in i en blommas hjärta, lommen viskar vildblomstrens färder, bävern vakar vid blommans mod, iller skänker värme i nätter av minnen, blomman upplever hur, hur; det sker och skogen beundrar, en blomma viker ut blad, knoppen öppnas och i denna skål hörs alla blommors sånger.

Huden har många öppningar vilka lika gärna kan vara stängningar, vi talar porers språk, huden har många lager så har jorden många lager, de vilka lever i flimrande ökenhetta i sandrök solrök vet att dessa lager skänker värn, i jordens inre brinner en eld pulserar en glöd, magma, magma vilken egentligen kan sägas spegla solen, solen i skepnad av himlakropp solen är höljd magma är höljd, paket är höljda med vackra papper, presentpapper med gyllne band, presenten en gåva sträcks fram, det tänkta presenteras i form av givande till glädje, present, presenteras.

Etta spektrum av mångfald, en mångfald vilken förenar, vilket är helhet och vart leder denna sakta vaknande bäck, den leder in i en mycket speciell skog, den skog vilken kan sägas bära namnet känsloskogen, känslor förknippas ofta mycket enkelriktade till exempel i glädje i ledsnad i lycka i vrede i förskräckelse och så vidare, dessa enkelriktade vägar eller korn har ju oändliga variationer eller toner, toner vilka inte med ens hörs, stannar lyssnandet upp uppenbaras dessa toner, det kanske kan sägas vara det  byggandet är det kanske kan sägas vara det atomer är det kanske går att sägas vara cellkärnan, se denna cirklande kärna hur den öppnas samt sluts öppnas samt sluts, se hur kärnan planteras; med säkerhet vet du att du planterade exempelvis en solros, däremot har solrosor oändliga variationer och alla är de solrosen, ett går att sägas; kan hända att det vilket utförs i glädje inte tynger ned dig och glädje har oändliga variationer och tyngd har oändliga variationer, ökensanden har oändliga variationer, vem är dirigenten.

den 8 september 2016

Träden spinner silvertrådar, givna ur regnviskningar, silverälva sluter om fingrar med vingar av bladnerver, en lätt rörelse stryker över ögonlinsen, skimrande flyter svävar springer, en smekande rörelse vilken i rörelsen skänker glädje in i ögonsyn, lyfter tyngder av axlar, påsarna med skuld, skuldror töms, av tyngderna bildas en ring en grund till en damm, ögonsynen minns de vilka byggde en brunn en gång, brunnen lever ännu kvar, ur kokeldar stiger ångor; vem bjuder in till fest, ögonsyn har sett himlarnas vingar har sett renhetens svärd putsas med sammetsmolndukar, har hört pinnar gnidas flinta slås sett gnistor hört läppar formas till blåst; dessa eldar brinner vackra, ögonsyn följer rörelsen den är där och samtidigt upplever ögonsyn rörelsen i huden hur den liksom kryper in och så vips är den utanför; en lätt rörelse stryker över ögonlinsen, alla dessa tårar, bladen i trädet är blanka, i bladhänder i markhägn lever morgon, gryningsdagg, tyngderna vilka lyftes blänker, dessa stenar är vackra och nu ser ögonsyn helt klart en silverälva häller allt detta klara vilket renades i månsilverfloden i natten, tårar, dagg, i den väntande dammen, silverälva stiger upp, sitter nu helt stilla, ur hennes ögon landar glitter i dammen, ögonsyn ler, törsten greppar om, får jag lov, du får lov, kupar händer in i dammen lyfter varligt fuktar läppar, vattnet smakar rent, ögonsyn vilar stilla, silverälva nynnar tonspråk; tag denna silvertråd, lyssna till tonen, din ton, ögonsyn lösgör varligt tråden utan att för den skull skära av tråden hör tråden viska; du är hemma och träden fortsätter spinna silvertrådar.

den 7 september 2016

slöja kan bäras

den avslöjade stämman

klär av det doldas tumskruvar

Kvinnan målar med sammetsmjuka penslar, fingertoppar, skeenden ur det träden viskar, hon målar berg vilka dyker ned under ytan stiger upp på stränder, ser sig inte om ändå ser de sig om, ryggarna är fria sköljda i hav, de ser sig om just för att uppleva den stig de vandrar i kretsen av skimrande lanternor vilka svävar runt dem, kvinnan målar ur det var en gång berg stammar, stammar i skiftande kulörer, å skådaren skulle kunna tänka norrsken eller sunnansken, så är skiftningarna; hon stannar i rörelsen, ansiktet en mask av papier mache, varför hon bär den det vet hon inte masken är vit, alabastervit i renhet munnen är körsbärsröd och ögonen är inramade med kanjal så är masken och när hon lägger masken på bordet ser åskådaren att hennes ansikte ser ut att vara av gips; det är maskens ansikte helt uttryckslöst ändå så fyllt med uttryck vilka tillåts framstiga i frihet, å skådaren ser masken vagga en stund, ser hur masken löses upp i ett sammetsmoln, fjärilslätt andning väcker hennes bröstkorg, varför heter det bål kanske därför att det brinner en eld i mitten, nu svävar kolibris runt stammarnas baldakiner, träden bär djupt gröna blad och nu, nu målar hon blommande träd till kolibris vilka svävar, hon målar luftcirklar vilka uppstår i kolibrirörelsen i skira regnbågstoner, med mjuka penseldrag målar kvinnan vindar vilka blåser in, träden bugar inför havet, havet; hur var det med hav, hav tillit ;hon ler sätter vinden i vila in under ett av träden , lutar vinden till stammen, vinden i detta ett sammetsmjukt moln eller är det ett nynnandeväsen, toner stiger upp, fjärilslätta, luften fylls med fjärilstoner, kolibris landar i kronor, nu är de, är de orchideer i tusen skiftningar av färg, kulörta lyktor målar natthimlar, mjukt stryker hon med hela handen in över arket, viker samman arket till en trana, en trana viken plogar himlarnas förberedda, för be redda, kvinnan ler, vingarna är utbredda hon vilar i, tillåter i tillit luften att bära.

Inriktning, en karta breds ut med ett nätverk av vägar, vid an blicken kan yrsel helt klart ges, skärpan i synfälten kan bli suddig med ivriga blinkningar förs skärpan in, fotografen står blickandes på en bro, ser in i vattnet lyfter blicken in i panoramafönster lyfter kameran fokuserar, vrider linsen till klarhet, skärpa, inriktningar; den unga, unge står inför val in i skolan in i utbildningar till yrkesroller, i hjärtat finns linsen med hjärthanden går det att vrida linsen till fokus, detta är att lyssna djupt samt höra valarnas sånger stiga upp, i de tidssteg vilka nu levs handlar mycket om att vända och vrida på det mesta för att få rätt, allt detta är ju existentiella frågor och åter är svaren inom huden innanför den knäppta rocken med de sju regnbågstonerna, det enda vända och vrida vilket det finns behov för eller till är för att våga stiga in i är, jag är, i detta jag är stiger åter insikten av ett inte ägande fram; vi äger inte någonting inte ens våra egna liv, det vi i sådant fall äger är allts liv och i den insikten har ägandet omdirigerats, metamorfoserats det vill säga stigit in i det ädla i diamantens kärna, det är att se växtens hela växandeprocess och denna process upphör aldrig; det är vackert se frön sväva se dun sväva se löv sväva se mognadens rörelse och detta är en vacker inriktning vilken helt visst är ett nätverk ett kapillärfält ett åderfält vari blodet vattnar jorden det vill säga den hud den så kallade enskilda enskilde livsstängeln bär eller lever i för att uppleva helhetens pärlor eller fasetter.

den 6 september 2016

så

är ägandet en illusion

vi äger inte ”ens” vårt liv

an

svar

svara an är urkodens ton

Så fäller de bladen, fäller bladen med alla skrifter och jag undrar upplever de saknad eller lever de ständigt i visshet av vad närvaro är; dessa vackra folk vilka bär namn av träd, visst går det att höra dem viska träd, träd in i dessa salar vari andningen är lummig där taket är ett ljusinsläpp där fångenskap är ett okänt begrepp, så fäller de bladen med alla skrifter, tecknen de skrev i gryningen vari varje träds träd lever ej saknar vi ej håller vi fast.

Ser en bild; en bild, ett vykort av en målning; hur de brukade jorden med bara händer; ser ömhetens gest, ser lyssnandet, ser hur detta arbete var en ständig levande bön i kärlek, ser, ser; kan vi äga jord liv, ord kan vi äga eller är allt en unison ton vem vet och varför detta ägande detta vill jag äga detta tar jag varför denna så sargande illusion av ägande, så sade de så säger de än; folken vilka vandrar med hennes huds skönhet eller uttryckt i så kallat ofarligt ordalag; så följer de jorden, jordens mån, allt är en helhet så hur kan egentligen någonting ägas, vi har ting runt oss ändå kan de liksom smälta bort ur våra händer så kallat återbäras till var de kom ifrån, ting formade med händer, med tanke med händer, med redskap, vill glaset glida ur handen så gör glaset det, vi tror oss tappa ändå gled glaset ur handen, glaset kanske såg nattens stjärnvida, så glider glaset ur handen och blir ett stjärnhav på golvet, är det så med språket må hända, med orden må hända att allt är ett alltets hav och är det vår rädsla att inte synas vilket gör detta ägande, denna ägandeillusion.

den 5 september 2016

den egna upplevelsen är planterad

i hjärtats växthus – av vilkas händer

Reser, resa, människan står på en plats, för att se vrider hon sig eller snurrar, karuseller snurrar, tror människan att hon är enkommandes att kunna se så och snurrar hon med solen eller mot med sols eller mot sols vilja, en borr snurrar, tydligt går det att ses genom att borra med en så kallat gammaldags handborr; den vrider sig in i jorden eller i underlaget; kort sagt där hålet behövs, kanske är det ett hål för en tunntapp; visst är det fantastiskt att de har uppfunnit titthålskirurgi, det påminner om tunntappar även om tunntappar har en negativ betydelse eller åsamkan, var är vi komna nu, reser, resa, snurrar, en växt vilken reser upp ur bidan i fröet vrider eller snurrar sig troligen upp med sols, det mesta har denna snurrande rörelse med sig, ett barn står i solen och snurrar, barn snurrar med sols och barnet är strålandeleende, så plötsligt trillar barnet skrattande omkull, allt snurrar, detta kan hända för ofta drabbas inte barn av det slags yrslandet, den yrseln, nåja ett så kallat lite äldre barn gör det och snurrande är roligt och barnet snurrar just för att uppleva sig själv samt tappa lagren eller upplösa murarna; det är ju det som händer i yrseln, kan hända är det av den anledningen detta finns med i så många helandeprocesser, snurrandet, med sols; träd ser sig om det går att se med blotta ögat när den viljan finns, träd ser sig om, snurrar kanske även om det kan vara svårt att se med blotta ögat, detta snurrande är inte att vända och vrida på grundpelarna, urkodens ton, detta seende är att se in i dimman, dimman är ju låt oss säga avdunstning eller varför inte stigande fukt, detta snurrande eller vridande är ju just för att upplösa formen samt inom citationstecken borra sig in i jordens kärna och varje väsen är en jord en jordkärna med mångfaldsfrukter, att leva med den insikten är att se sig om, snurra med sols just för att vattna väsendet med månsilver, allt är helt enkelt förenat; ställ en växt i ditt fönster samt se hur växten vrider, snurrar sig, följer ljusvandringen, med sols hur växten vänder sitt ansikte in i månmoderns händer.

den 4 september 2016

I kammaren där elden sprakar där dofter hällda av skog andas, där golv är mjukgådda ur trängsel släppta för lä i vind, händerna rör vid trädets riktning, läser kvistögons cirklar, ringar lagda av de åror vilka rodde ekan ur ekon lagda av fladdermöss, de for ur takpannors vågor rörde vid framoms hjärta bar det de rörde vid in under takpannors vågor, det burna landar vid foten vilken växer ur golvets tiljor och han hör det sagdas oro, han vajar han vaggar hör framom nå bakom hör bakom nå framom ser låga vakna in under bro valv, genom fönsters springa svävar en trollslända i vingar bär hon en silvertråd, hon spinner hon skapar ett blad en kniv till han vilken lyssnar till rörelsens an komst, han täljer med kniv han gröper med kniv en vagga till lågan den vilken sakta växer in i livs mod, i dagar i nätter för han silvret han smörjer vaggan med doftande olja öppnar fönstrets gavel vid varvid molnbolster läggs i vaggans hand; så ställs vaggan helt nära spiseln där elden vakar med bladens skrift, bladen är lågor, lågor är blad hon lägger barnet vilket kom ur lågans ellips så vakar de en man en kvinna med barnet vilket  ser dessas vilja till väg.

Så vaggas ett barn så reser ett barn, så reser sig ett barn upp, så reste trädet, så reser träden sig, så reser den resande den väg den resande målade i sin önskebrunn.

Vad är att resa är det att resa sig upp eller ur, så är jag hemma i två dagar skall försöka måla några streck, jorden andas fukt, den doft hösten skänker, himlarna så vackra med moln i sammet, det syns att gräsets sommardans sjunker in i jorden, kanske växer gräset så kallat under ytan nu så är det rötterna vi ser, det vi tror är vissnat, det är vackert och jag lyssnar till tystnadens stämma

den 3 september 2016

hur hårt du än lindar repen

kommer lösningen när du minst anar

Vägen är satt in i asfaltskläder, knutna är banden är banden de vita tråckelstygnen eller den regnvåta asfalten vilken stiger upp i molnvirvlar, säg vår det att springa genom dessa tunnlar; varför skall du springa genom dem; därför att lekfullhet är sprungen in i mitt sinne; lekfullhet, säg vad är det; slut ögonen så kan v stiga in i stugan; jag ser inte en enda stuga så längt ögat räcker; du menar väl näsan för jag ser stugan; slut bara ögonen jag har redan öppnat dörren; vem är du vem är jag vem sluter vad vem öppnad vad; mina ögon är slutna nu, virvlarna springer över huden, skrattet porlar upp eller är det sockerdricka bubblor, vem det nu är, är ett porlande skratt och vägen skimrar eller ögonen blänker, hindren eller räcket i mitten blir en hand vilken räcks till, det vilket var bilar är nu skalbaggar vilka breder ut skalvingarna varvid regnbågsvingarna rör vid luftens andnöd så landar skalbaggarna i dikeskanter rullar lyfter allt kastat skräp all barlast med ens är kanterna blombärande, naturligtvis undrar du var de vilka höll i ratten är, jo nu förs de av de vackra skalbaggarna till en öppning där en fest är dukad; nu sker möten utan gränser och skalbaggarna rullar samman asfalten i nystan av sidenband varvid trädens rötter andas befriade; lyssna till dina fötters porlande glädje när du släpper ut dem ur skor så vet du trädens upplevelse; det vandrar en vem utan en vem är vem s utan en vem i jordens mjuka tofflor.

den 2 september 2016

hoppet är ett land i dina händer

detta land skänker styrka i stunder av svårmod

Bejakelse är ett vackert innebördsord; trädväkterska vandrar i skogsvidas trädgårdsland där lundar bär mognad vildfrukt och hon bär vildblomstrens dofter i kjortelfåll, hon ser hon upplever strömmar stigande fallande, stigande fallande i varje rörelse lyssnar hon till möten; de säger mellan så det blir möten mellan jordar och himlar; visst är detta och ett märkligt ord, hon ler skogen ler; hon lägger handen till varje enat träd, endaste, varje träd lyssnar in vandrar lyssnar in, ser det vilket sägs vara ohörbara för henne för mången hörbara, i en vinkel i en vrå ur, hörs en stämma; säg kan jag få en kvist att bära med mig till hem i denna kruka, jord tog jag med blandade jorden med kompost jag lagt, krukan är den vackraste jag har; trädväkterskan lägger handen, händerna runt krukan; bädden är god, hon lägger händerna runt den frågandes, viljan är god varvid en kvist lägger sig i hennes händer. Kvisten räcker hon till den frågandes svar, kvisten planterar den svarande, lägger handen till bröstet, lägger viljan in i trädväkterskans hjärthänder. Trädväkterskan följer planterarens ryggtavla viskar in i  fotklangen välgångsord, hon hade set sorgen bo i planterarens ögon hade hört smärtan vina.

Planteraren når hem, kvisten får stanna en stund i krukan; det är bäst så att du lär känna mig lär känna denna jord; i sjunde gryningen planterar planteraren kvisten och är lycklig, en lycka vilken bär en skugga snabbt tillkommen, planteraren vaknar nu varje gryning med ork med vilja att stiga upp att möta kvistvännen och kvisten växer i fröjd, så kommer slaget, det slag vilket åter trampar ned planteraren;  kvisten upplever slaget i sig, den dagen når inte planteraren fram, planteraren ligger nedtrampad och det vilket trampade sparkar på kvisten, trampar på kvistens varvid märgen stukas; trädväkterskan hör i hjärthänder en svag viskning hon blåser viljestoff till varvid kvisten sakta reser sig ser planteraren krypa över golv tiljor, nedför lagd söndrad trappa, följandes stigen för en stig hade lagts av lyckan till kvistens närhet, utmattad pustar planteraren en stund, märker att andningen omfamnar märker att ryggen sakta reses av en kvist; trädväkterskan blåser mjukt viljestoff runt dem båda, detta stoff landar sjunker in i ögonsyn skänker kvisten en vit azalea till planteraren

Tramparen den vilken inte tålde synen, planterar en trädväkterska i skogens helandekälla, så faller bejakelseregnen in.

den 1 september 2016

det talas om gift

så vad matas munnar med

Parallella drömmar; i vävstolen träs trådar genom ögon, solvögon, i floden vaskar de med pannor efter guld, kammen vilar i en bom en bom vilken förs fram av händer, det är inte en hindrande bom det är en följande bom, det är inte att missa målet det är en bom vilken håller den kam vilken kammar skälen, skälen öppnas genom trampor, trampor vilka fötterna vandrar, skälen öppnas samt slits i så kallat omväxlande trådvägar ändå blir detta een väv, en helhet; väven kan vara en enkel mönstring så kallat tuskaft eller snedgående så kallat kypert, så kan mönstren vara tolvskaft rosengångar kan vara många trådlyft ändå blir det en väv en helhet, ses de enskilda momenten blir det en splittrad bild eller enklare att förklara; just så är det med oss säger ett av träden kanske en ek vilken breder ut sig inte i ensamt majestät för detta är en eklund, ek, eka, eko, ekarna har många doftspår nu var det inte det vi påbörjade i detta ekotempel, det finns så kallade splittrade delar, splittrande delar av förklarliga skäl, just en av anledningarna är seendet konsten att uppleva, skulle det synas hur alla våra stunder, allts stunder vi stannar i kretsen av träd; skulle det synas dessa ständiga omväxlingar hur fötterna öppnar alla våra skäl växlande ändå fortlöpande ändå i följd av liv skulle en flimrande syn uppstå, i hösten släpps bladens veckade pannor, fyllda med stoff, tankestoff ur ögonsyn, just för att sommaren skall ges mognad in i sommarsyn, så enkelt kan detta sägas om det är så, det vet bara upplevandet.

Kvinnan vandrar med sjön i sina händer, varsamt bär hon den för att dropparna inte skall falla ur, hon har betraktat höjden, den vilken växer mellan hennes händer samt marken, ribban är högt lagd även om hon vet att övandet skett länge; dropparna kanske gör sig illa; varför målar du de bilder först vilka handlar om göra ill har du inte sett oss hoppa sett hur vi aningen bildar sjöar små vattenpussar eller sjunker in eller, eller – ja, du vet allt det där du brukar se; ja det är märkligt hur lätt det är att änka i de banorna av att det kommer att göra.

Dropparna glittrar fredligt i hennes händer; är vi framme snart, kvinnan upplever en närvaro ser ett ansikte skymta, är framme vid tjärnen; här är vi framme i nående nu släpper jag er in i frihet hon sänker händerna helt nära ytan släpper vattnet fritt önskar varje droppe god resa och tjärnen den glittrar det går ett sus genom skogen med ens är tjärnen en, en panoramabild ett panoramafönster med tusen ansikten; kvinnan hör dropparna fnittra i glitterljus och alla är vi dina ansikten vi väver alla steg, vi glider vi strömmar vi förs i dessa parallella trådars skäl.

den 31 augusti 2016

det trodda är inte det trädda

förrän det trädda är det trodda

Än andas vi gröna samtal, än ges ögon möjlighet att lyssna till våra gröna samtal, dessa samtal vibrerar; de går att se och se är inte hastigt titta, kasta ett öga i förbifarten, detta se är att lyssna med ögonen, det lever tusen nyanser av grönt och dessa tusen nyanser är tusen gånger tusen med andra ord oräkneliga i dessa gröna samtal går det att höra det blanka tala, detta blanka är doften av ordens balsam samtidigt är detta blanka morgonens dimma, dimman min vän, dimman har du lyssnat inte bara hört utan har du lyssnat till hur dimman omfamnar ljud; det går helt visst att uppleva en kuslig stämning, så går det att uppleva just det dimman gör, dimman lindar in allt i bomull samtidigt sker detta underbara att stegen dina inte längre är självklara, på sätt och vis går det att säga att alla gjorda/tillverkade bilder upphör; dimman ger tillåtelse till det rena skapandet, ett skapande där hela väsendet är lyssnandet, ser du hör du lyssnar du tittar du varför alla dessa indelningar av dessa upplevandeorgan går det att se höra lyssna titta på många olika sätt, är dessa sätt verkligen olika; våra samtal vibrerar, samtalens kolibrivingar vibrerar; vi kan säga att titta kanske är inledningen vilken stärks av att du stannar samt verkligen ser så är hört kanske inledningen vilken stärks av att du stannar samt lyssnarså är känna inledningen till att du stannar och verkligen upplever; detta är inte att döma det ena eller andra det är mer att stärka de möjligheter vilka finns.

I de stigar vilka läggs i dessa dagar är det många gånger att röra vid ytan en krusning vilken springer på vattnets yta, alla dessa krusningar utmattar väsendet eftersom det blir ett aldrig stillavarande, att vara stagnerat stilla är inte att jämföra med detta stilla var ande; ett stillavarande är kanske mer att tillåta sig att vara mig det vill säga inse att liv inte är byggt med murar, murar byggs ofta på grund av utmattning; visst är det vackert att se hur vattnet lägger sig helt stilla i synen av det spegelblanka. Och där i detta tillåts skräddaren att anlända helt utan lykta sömmar skräddaren.

den 30 augusti 2016

I lä av ett träd kanske inte ett fullvuxet träd, sitter ett barn, håller händerna för ansiktet, barnet snyftar, stundtals skakade kroppen nu är snyftandet mer uppgivet, trädet är ett viljeträd, i livsbarken lever detta barns namn, barnets gestalt liknar en; kanske en snödroppe, en droppe hållen av en stjälk; varför gömmer du ditt ansikte, vårt ansikte undrar trädet, viljeträdet, barnet snyftar, händerna är nästan överfyllda med gråt, gråt börjar sippra fram mellan fingrarna, det vandrar ett sus genom trädet, viljeträdet; sänk dina händer barnet mitt, släpp sjöarna fria, ett djupt andetag, utan att hålla andningen fast i ett tag vandrar genom barnets kropp, sakta sänker barnet händerna och gråten rinner ut, gråten bildar sjöar; viljeträdet ler; ser du vilket pärlband, ser du den stora sjön; moderssjön med de små barnsjöarna runt, barnet ser i tydlighet; varför är min sjö , vår sjö inte synliggjord; trädet, viljeträdet särar lätt på kvistar varvid en strimma rör vid en av sjöarna; med ens genomfars barnet av ja, lycka är det, en lycka vilken fyller trädet, viljeträdet;; jag hör dem berätta min väg  vår väg säger barnet och vägen den är min väg vår väg inte den väg de gjorde, därmed steg detta barn fram och viljeträdet växte ännu en ring.

Hindras tanken att flyga att strömma att göra allt det tanken tycker så mycket om blir den lätt en påle vilken slås ned, blir den lätt frustande av raseri, blir den lätt en ständigt återkommande; det finns en anordning där en stor kula liknande en kanonkula sätts på en kätting hängs i en kran med vilken det rivs hus med; så kan tanken lätt bli när den viftas bort; den lämnar dig inte ifred; då händer när du försöker vifta bort insekter; du kan vara helt förvissad om eller säker på att de inte lämnar dig ifred. Det är fascinerande att se en katt smyga på skator, tankar är ofta svarta eller vita eller svart, vita, katten kryper allt närmre marken i förberedelse, katten är helt stilla, skatorn de ser katten i ögonvrån, gör det de gör och det de gjorde, så tar katten ett språng skatorna flyger upp med pärlande skratt nåväl hesa en aning ekande ihåliga, ekandeihåliga ungefär så gör tanken när du försöker hindra den eller fånga den; den glider undan den flaxar undan upp i närmsta träd; så är det med minnen, det brukar inte fungera att smyga sig på dem, de tycker inte heller om att bli kringgådda, faktiskt bär de en innerlig vilja att bli sedda i ljuset av det de är.

den 29 augusti 2016

Går det att helt glömma alla doftspår vilka satts i huden; sanden vilken springer i öknen med lätta fötter skimrar, du säger jag springer, det är väl kan ske här ett omak ser du jag mera flyter fram det är behagligare här där molnen inte ger skugga där solen gassar mest hela dagen, ibland har jag försökt linda en turban om, ibland har  jag klätt mig i lager på lager, de resande gör så för att nå oasen; visst kan det tyckas att de namn vilka här lades de fötter vilka här vandrade är borta ändå är det så att de inte är glömda; dessa lever i mig en del bär smärta ger mig tårar, dem brukar jag stanna länge hos jag ber dem berätta allt det dessa såg och när de berättar försöker jag öva mig att se mitt ansikte i dem och dem vilka strålar vilka skänker glädje ja, de är här i mitt inre så är vi alla hos varandra och varför skall de glömmas vi glömmas vi är ju alla flätade band, det blåser en vind ur nordan, vita fåglar synes sväva in, ju närmre de kommer ser jag dem gnistra och jag inser att nu befinner jag mig i vinterland och fåglarna är snö, snörök vilken flyter fram; så är det säger snön visst är det underligt att du inte fryser, det borde du med avseende till att du nyss stod i sandrök och upplevde huden brännas, stick in dina fingrar här, låt mig visa dig ett ting; räds inte denna vandring du är ju snö lika mycket som jag, jag sticker in mina fingrar mina händer ända tills känseln upphör, en skön domning infinner sig en frid bortom lugn går det att sägas; jag fylls av längtan att lägga mig ned för att fyllas av denna domning denna frid, bara glömma det jag burit för att bli ett bar, snöröken släpper in sol vilken smälter min frusenhet jag hör dem viska att i detta frusna försvann känseln i fingrarna genom värmen kommer känseln åter snöröken säger vidare att det går att tina det djupfrusna genom att linda ögonvärme runt, glöm inte det liv är i dessa karga land.

den 28 augusti 2016

Vad är att skriva, är att skriva den rörelse vilken planteras in i barnets hud eller är skriva stjärngåvor vilka pudrades samt pudras in i huden, är skrivandet de ord vilka sägs är säga att tala, är tala tankens moln är molnen tanken är stormarna hudens stormar är kaos, kaos eller ordnat kaos, vad är skriften är skriften bladet det blad trädet lägger i din hand, i just det bladets ådring kan du se hela trädet; du har ett enda blad i din hand ändå är det hela trädet, är skriften tankens moln eller hjärtats andning, moln är vackra att skåda så är tanken vacker när tanken tillåts vara det tanken är, när tanken tillåts vara de, just, lugna seglande molnen, är skriften den hjärtat skriver den handen medviljande nedtecknar eller är skriften den pennan skriver, vad är att skriva är det att våga vara barnet innan tillrättavisningarna kom, är skriva den rörelse barnet lever med och glöm inte att vi alltid är barn, vad är tillrättavisning är det att till rätta visa eller är det visning just det att vara en sherpas en vägvisare utan att säga det där är fel, det finns ju egentligen inte rätt eller fel dessa båda kamrater är ju påhitt eller kanske påhopp, de vandrar tillsammans, de vandrade i glädje innan oken lades på deras axlar innan de lades i tunnor och rullades nedför backen och gick i tusen bitar eller kanske smordes de med tjära samt med fjädrar, ett är säkert de bar inte den vilja de gavs, visst är det underbart att ges stjärnor i kanten det är inte lika helt underbart att bli slagen med linjal, vi lärs tidigt att jämföra oss och detta jämföra ställer till oreda; jag ser rätt och fel sitta in under den vida kronan, kastanjeträdet med handblad, kastanjer studsar glatt ned öppnas inför rätt och fel, rätt och fel leker med kastanjer rätt leder den vilsne hem fel ritar vägen hem så skrattar de båda med pärlande skratt,  sitter med rosiga kinder nynnar en sång, stiger upp dansar runt så bladen de virvlar med sätter sig åter med kastanjehattar på huvudet leker med blanka kastanjer visar vägar hit eller dit, dit eller hit och inte säger de att så skall det vara inte så; de säger just så kan det vara.

den 27 augusti 2016

De springande håller block i händer, fjädrar rafsar med behag, uddar slipade av stenar med ädelstensljus, märgen är indigo med toner av midnattsblå stjänklarhet, fjädrar är givna av vingar givna av frön, sväva, svävande lätta, så kan endast dessa pennor rafsa, sanden andas in det vilket flödar i floden över brädd, raderna i blocken är sårader hålls av spiraler lindade månskogen av månhänder, vindar springer lätta genom trädens öppna blad där skrifter skimrar, ord skrivna ur tystnad hälls i jordkorgar flätade av visshet, vem är vad, i glädje springer vindar öppnar tystnads blad, bladen virvlar släppta ur spiral, blocken är fjärilsvingar helt utan rader och träden ler, sorlar, susar, droppar rinner ur lutade händer, en man fuktar en kvinnas läppar, febern har följt hennes spår i tretton nätter och linden där i östan sträcker blad till mannens händer han mal han smular mellan fingerkuddar brygger i fingerborg över hjärteld helandebrygd, i blad av pil bjuder mannen hennes feber stilla, stilla, stilla dig än är hennes stigar ej mogna och lindmoder återkommer till den stund när febern sjunker in i mognad, tankar svalkas, fötter skänker jorden värme mannen smeker hennes ögonvind hon stiger upp hon reser tar mjukt mannen hand, kom vi springer, springer i glädje de ord den mening fjädrarna skrev och träden de ler i kärlek och lindmoder nynnar väg i öknen växer ett träd, stammen är vit bladen är röda, det trädet blommar med silver med guld vem är vad, vad är vem.

den 26 augusti 2016

I åminnelse av stenstodernas hjärtan, öppnar bergsvida mantel, den mantel vilken skäran, månskäran håller samman och stenarna planterade sina rötter i stenstränders kupor, fårorna drogs av oxar vita liknade bufflar vita och stenarna hörde moln vita landa mellan hornen hörde stenar lyfta hornen till munnar varvid tonerna svävade in i gestalter av drömfåglar vars vingar, pennor skrev in i hjärtdukar allt det stenarna andades då samt andas nu, vindar lade händer runt rötter gav lä viskade spira, spira jordens sång, så står de där stenstoderna med ansikten vända in i havet stundtals går det att se tårar tränga upp eller kanske det är havet vilket svalkar deras syner, fårorna, fårorna blev ådror vilka rann vida ådror vilka liknade tallars rötter de vilka synes växa utan jord ändå är berget jord, och havet seglade i vind i eld i allt det vilket är och fårorna blev till broar de vilka andas frågor andas svar och valven, valven gav utrymme till det vilket var till det vilket är vid fästen syntes spinnerskor hålla i dessa trådar och de tvinnade trådar samman, var gång stenstoderna manade till sträcktes tråden till den vilken föll, så är dessa trådar livstrådar vilka håller vilka förenar vilka sträcks till den vilken snubblat in i vilsenhetens virvlar och stenstoder följer och spinnerskor tvinnar och valven hålls höga så undrar du var oxarna är kanske är de nu fåglarna vilka plogar himlarnas åkrar kanske är de bufflarna vilka betar präriens sjungande gräs, så undrar du vidare vandra till broarna vilka förenar det vilket givits namnet var med det vilket givits namnet kommer det vilket givits namnet fråga det vilket givits namnet svar och där i detta utrymme går det att höra; så, har du funnit mig.

den 25 augusti 2016

Visst kan ögon vara satta i gropar; visst har ögon nerver, trådar, hela ögats fysionomi visar hän, hän, hängivelse , hän given, ge dig hän; lyfter du en sten kryllar det av liv och ser du närmre har stenar rötter, sätter du ett frö i en grop sker det vackra, nerver, trådar så småningom spirar en planta i vilja till, i vilja in i ljusmöte, ljusinstigan, ögat har denna vilja, så ofta glömmer vi bilderna vilka lever runt oss, bilder vilka egentligen är vi, ser träden vaja, vagga i mjuka samtal, regnen har fallit sakta djupnar molnen just för att solen rör vid molnen, sakta sträcker solen ut fingrar, kanske är solen en spinnande katt vilken vaknar vilken sträcker ut sig, en kattkropp kan verka hur lång som helst i den stunden, solen rör vid träd, träden glittrar, droppar faller, lever med bilden av att droppar kan vara ord vilka planteras i gropar, droppar kan vara vår andning vilken planteras i gropar; så vävs allt samman i mjuka toner vilka inte har behov av hårda rörelser, ser maskrosfältet det vita fröfältet, går du varsamt lyfter dessa frön sakta rusar du hårt fram grips fältet av panik och ett yrväder skapas, rusar du in i en flock sker samma sak, sträcks handen för hastigt in i brännässlor bränns brännässlorna, det går att varsamt sträcka handen in i brännässlor då bränns de ej; med den mjuka tonen sker vandringens gemensamma nämnare.

den 24 augusti 2016

Ser dessa vackra såpbubblor, lever med vad de är gjorda av, såpa, såpa vilken kommer ur skogens gåvor, lever med bilden av hur såpbubblor blir, hur barnet blåser i en ring varvid andningen egentligen frigörs; så stiger jag in i bilden av andning, är andningen just det såpbubblor visar; skimrande regnbågsljus, vandrar i en skog med tallar, ekorrar skuttar glatt omkring i fullkomlig balans, en tall retas med mig, kastar en kotte inte alls hårt, mjukt varvid spillkråkan häller skrattpärlor över skogen in i skogen, tallarna är fyllda med fåglar vilka flyger landar, åter förundras jag med tallarnas rötter hur de stundtals ser ut att växa på bara berget; det borde säga mig att berget är mjukt där det behövs att berget ger jordnäring till rötter, djupt ur jordens inre, jordstjälkens inre hör jag så är det.

Stiger in i en fäbodstuga med golv trampat av många med kvistögon, ett golv lagt med kärlek och golvet doftar såpa, kan höra hinkar skramla kan höra pumpen hur den skänker vatten, pumpen stor i solen, handtaget är inbjudande, kranen är ödmjuk i gesten, handen pumpar genom att hålla i handtaget, sakta stiger vattnet, hinkar skramlar, skurborstar ljuder, trasor torkar torrt, kvistögon ler.

Barnet blåser såpbubblor följer såpbubblornas svävande i förundran.

den 23 augusti 2016

Se varje blad, blad vilka du en gång såg vara nakna grenar eller kvistar, du såg dessa blad i gestalter av rimfrost, träden andades i vinterland dessa vita blad, blad vilka visar allts urbegynnelse, så hörs droppar det går att se blad smälta, sakta skapas knoppar, pärlor vilka sakta utan brådska viker ut låt oss säga höljebladen svepebladen, det är vackra gestaltnamn, nu bär allt gröna blad i skimrande toner vilka med bladens mognad förinnerligas fördjupas i färger i toner; varje detta blad är en verklighet, bladen talar med varandra, bladen umgås egentligen allt det människor gör nåväl bladen kanske inte påtagligt kör bil med mera ändå kanske bladen gör det; hur vet du att de inte gör det, det finns många sätt att resa; säger du att de sitter kvar sitter fast; gör egentligen inte allt det, i illusionsverkligheten, varje blad är en verklighet en egen verklighet och just det skapar trädets helhet, ser du cirklarna runt träden hur dessa vidgas allt är en cirkel sant; ibland mer elliptiska eller ovala skulle du se din andnings gestaltformer skulle du se hur de stundtals sväller för att så dras samman i cirklar i ellipser, stöter allt detta ihop, visst gör det och det gör de mjukt helt utan strid stöter de ihop för att känna allt verklighet egen verklighet, stannar de i grannens verklighet, stiger de in i verkligheter vilka inte är deras, det vore att överge sin verklighet; att förlora sin verklighet; det vore att utestänga sitt själv; nåväl den verklighet du är inväntar din ankomst;  varje verklighet är ett symfoniskt konstycke, bli i din verklighet se dessa blad hur de lever sina verkligheter det går att säga fulländat

den 22 augusti 2016

En gång vilken är vilken var vilken alltid är för så är det med gången, formar du en kruka med lera så är krukan jord eld luft vatten trä metall allt det liv är, spricker krukan så är krukan allt detta, så är cirkelns rörelse; det var en gång vilken är en gång vilken alltid är, på en ö knappt synlig för de vilka levde runt ön så att säga utanför  kustlinjen eller strandlinjen eller helt enkelt utanför ön, eftersom ön är en ö så är ön omgiven av hav är detta hav vatten eller är detta hav det vilket var eller det vilket blir, så är denna ö omgiven av vatten, lummiga träd växer här, en stuga eller mer en koja finns här, en koja vilken ligger mitt på ön som vore, vore den en pupill kan hända, i kojan lever en man eller är det en kvinna, det är en själ ett liv, detta liv lever med allt, det går att ro med båt från eller till denna ö, det gör denna själ detta liv stundtals, det finns behov vilka behöver uppfyllas och ibland hörs viskningar vilka behöver en hand; det finns en bro vilken leder till denna ö, egentligen är det, det går att säga att havet har byggt en landgång eller en vall, väl tilltrampad för att bära steg, denna stig, gångstig syns inte alltid, själen vet, livet vet, själen livet talar alltid med livet vilket så att säga är runt och de har de alla bra tillsammans, en gång kommer det ett liv en själ med en bok i hand, den ankommandes studerar själen livet och säger slutligen; ber du aldrig dina böner; jag lever alltid med mina böner; den ankommandes öppnar boken och säger ; så här ber man; själen livet ser in i boken ser in i den ankommande; är det så, så är det nu skall vi lära dig; skall du lära mig eller du och boken eller kanske teknikerna; just precis tekniken, sammansättningen är viktig för att det skall fungera; säger du det; det säger jag, nu följer dagar nätter med övande av tekniker vilka själen livet inte egentligen kan förena sig med, det blir krångligare och krångligare, så pass att själen livet tappar fotfästet kan inte ro, finna ro kan inte se vallen gången den havet skänkte, den ankommande strålar mer och mer ända tills ett av träden i en av den ankommandes vallande av själen livet gör en reva i dräkten, revan svider och den går inte att laga vare sig med nål eller tråd, det är en reva helt enkelt; vi kanske skall förena oss i bön så har du lärt mig; så gör de, de gör inte annat än använder tekniker; trädet lägger huvudet på sned, lutar huvudet till sin vänstra axel; hur länge tänker ni tänka på allt det ni tror ni måste göra, spindelmor följer skeendet; slutligen andas själen livet djupt; vi kanske bara skall göra så som, som så att vi bara är stilla, bara är tysta en stund utan tekniker; den ankommande mulnar först faktiskt skrynklas hela ansiktet, surnar till för att drabbas av suckar; ja, vi gör väl det; själen livet tar den ankommande i hand så sätter de sig där lutade till just det trädet, sluter ögon och bara lyssnar, kanske somnar de en stund i skönheten, hur det är så sömmar spindelmor revan, en fjäril väcker och den ankommande ser att revan är hel, själen livet ler ser ekan vagga och ser ro infinna sig ser vallen stiga och det gör den ankommande också; kanske är jag kommen an nu eller kanske jag bara är, plötsligt börjar boken skutta runt, bladen flaxar, ja det finns inte andra ord än det, bladen lösgörs och vita duvor svävar i luften samman med blå skogsduvor; själen livet ler så gör är; är ler in i själen livet; nu hör jag hjärtats sång den är ju helt fri från tekniker; så är det så är det viskar ön med vidgad kärlekspupill.

den 21 augusti 2016

Det går att se med så kallad all tydlighet, i den tydligheten är ögonen studsande pingpongbollar vilka studsar emot ytorna samtidigt med att stegen fötterna vandrar utan att egentligen bekymra sig; snabbögon ilar förbi sensibla vyer, snabbögon kvider i djupen av seende, en fjärilsvind hörsammar sägen, den vilken oblaterna i berget viskar, smälter, smälter på tungan, smälter in, snabbögon höljs av fjärilsvinden av rörs med lätta rörelser, solfjädersmoln, solfjäderspenslar, fukten vilar, det sägs tung, kanske är det mer andningen vilken blir tung av fukt, ett väsen hänger fuktlakan i trädens sträckta livlinor, knappt synbart stiger dis, dis lindar sjalar runt det så kallade tydliga, gränser suddas ut in i milda toner, snabbögon ser inte dis, ser inte den varsamma rörelsen, fjärilsvinden springer med lätta fötter upp över in i skogsandning, i kärret landar fåglar, ytan den stillastående krusas, droppar, väsen stiger upp, svävar dansar fåglar ler, talar med svävande droppar vilka alla bär ett ljus i sitt bröst, de svävande stiger, stiger samlas, svävar lindar sjalar runt all tydlighet, sabbögon snubblar blir snubbelfot, framfarten bromsas, ser markernas vilda ser hör upplever och fukten smeker ögonen, ögon blickar tårade, rörda in i själens djup av allt det dis håller fram med kärleks händer.

den 20 augusti 2016

Dessa fönster har inte limmade lister har inte hakar, egentligen inte heller fönsterglas, dessa fönster är andning; det går att säga molnpapper eller molnduk beroende av det dina ögon upplever; säger du att ögon inte kan uppleva, säger du att ögonen är tunnlar inom vilka bilder åker in eller ut med tända strålkastare, så säger jag att ögon kan uppleva, allt kan uppleva det är bara det att allt är så indelat i det är detta och detta är inte det; dessa fönster är gluggar i molntäcket, gluggar, kanske en tand har ramlat ur munnen, en mjölktand läggs i ett glas en kopp en vacker dosa med lock och lite vatten; barnet sover; tandfen kommer lyfter locket utan skrammel, så tyst så tyst och vips är tanden ett gyllene mynt och visst är det märkligt hur mynten har förändrats ur koppar in i silver in i guld, det är vackert med kopparmynt med avseende till att koppar är aftonstjärnans sigill, aftonstjärnan vilken även är morgonstjärnan inte underligt att kopparmynt kastades i önskebrunnen; skymningen kastades in i morgonen och kastet det var ett hopp.

Dessa fönster är inte slutna, detta var det fönstren sade och visst kan ögon uppleva allt kan uppleva, blås vackra blås, såpbubblor svävar, spricker inte svävar landar i trädens kronor, träden skrudas med skimrande bollar, träden jonglerar med ljus och bubblorna spricker inte, så är det med dessa bollar, bubblor, fönster, ögon; de bjuder in vandraren i regnbågsskogen; är detta strunt så är allt strunt beroende på vad du stiger in i med öppna sinnen, tolv är portarna och tolv är stegen.

den 19 augusti 2016

Det går att se dem samlas, dropparna i molnen, molnen breder ut vida kanske kronor, de går att likna vid trädkronor, det vill säga det fåglar ser när de svävar över jordeträdens kronor, så speglar lekfullt, i kärlek, molnen trädens kronor; en spegel kan vara en glasyta, du skulle inte se din bild eller någon bild utan det glaset, skivan är behandlat med du skulle inte se någon yta utan just det droppar är skapade ur, regnbågens toner är toner vilka möjliggör seendet av formen av former, spegeln är ett medel för att se allt i allt, spegeln håller inte kvar bilden, du är inte fasthållen av spegeln du kan skymta dig när du inte står rakt framför spegeln, det vill säga så länge du är i ytans blickfång egentligen ditt eget blickfång, det är fascinerande att se ett barn framför spegeln, ett barn vilket aldrig mött en spegel, barnet sträcker handen till glaset för att röra vid det barn barnet ser, djur gör samma sak de nosar de luktar de försöker nå fram helst gå in i spegelrummet, den vuxne kanske ler i kärlek eller mumlandes att det är dumt att inte inse, den vuxne kanske till och med gör sig lustig över denna upptäckarglöd vilken ju egentligen är att gå genom ytan för att röra vid inrevärlden eller inrevärden, molnen kan vara just det du ser, dina ögon är speglar, det går att se dem samlas, dropparna i molnen, så steg droppar upp ur bäddar, sinnesbäddar, så dras droppar samman, häller du alla färger du harr på din palett i ett glas med vatten blir det just denna så kallat stålblågrå färg nästintill svart, fukten hänger i luften i trädkronor i allt, det går att känna fukten med fingertoppskänsla, detta samlande kan kännas hotfullt, du vet inte vad molnen medför, ett sådant ansikte kan kännas hotfullt just för att det inte visar innehållet; du kanske vant dig vid att dylika ansikten kan äsa, kan spotta fradgeord, kan skjuta blixtar kan mullra kan göra dig förstelnad i fasans grepp du känner slaget redan innan det faller ned över dig för det är en vanessak, du har mött detta så många gånger, du vet att det bästa är att rygga för visar du det detta ansikte känner vara uppstudsighet förstoras mångdubblas slagen i hårdhet, så du ryggar du kanske kryper ihop inväntar slagen inväntar fradgan det nedsättande det vilket gjort dig till; du vet inte vem du är längre för hur kan ett liv vara när det behandlas så en hand sträcks till hjälper dig att resa dig, baddar ditt ansikte, smeker din kind, smörjer dig med helande olja, vandrar vid din sida inte alltid med ord just bara finns där och denna hand blir den vilken visar att du är att du finns; molnen, dropparna bär inte slagen med sig de bär helt andra saker och de njuter av anblicken av ditt tillvända ansikte, så är det med dessa droppar vilka samlas i molnen.

den 18 augusti 2016

Ett blad faller in i handen, bladet ligger helt still, du rör med fingret vid bladet, bladet känns kallt och du vet att detta är ett blad; så har det sagts dig så sägs det, de övade dig länge genom att peka på, utpeka samt säga ordet; hur kan ordet vara det fingret bara pekar på, beröring är, det du kan uppleva, beröra, beröras, förundrad ser du på det där pekande fingret; de vill helst att du skall säga mamma, pappa; det är svårt det där en aning lättare att bara liksom smaka på ljuden så du säger p eller m och de ler med hela sina ansikten varvid du genast blir en gryta med pop corn där du upprepar det där som ger dem leende ansikten, det är besvärligt att forma läpparna ja egentligen hela dig till att få fram det där, de där sakerna de pekar på; menar de att om du säger så blir det fler av det där de pekar på, du skyggar lite grann för en del saker ser hängande ut, den där saken som så lustigt ger ljus i taket, heter det ljus, det är ibland en stickande känsla i ögonen nästan skärande; jag vet faktiskt inte vad de där orden betyder, stickande, skärande, obehagligt, det är ett tillstånd egentligen vet jag inte vad tillstånd betyder och inte vad betyder är egentligen inte ett enda ord av det jag här skrivit, de där leende ansiktena är, det vill jag ha mer av, jag lär mig att behaga, du lär dig att svara till ansiktenas uttryck efter ansiktenas gåvor eller örfilar, därför försöker du säga det de pekar på så säger bladet; jag föll in i din hand för jag såg att du beundrade himlarna hur de lever, lever i förändring, visst fryser jag, värmen kommer ju av helhetens bladverk trädverk, bli inte ledsen nu att jag föll, det var min stund, ser du jag har ett möte med mig, det är spännande att våga släppa taget och möta mig, det vill säga när du släpper taget möter du dig det vill säga ditt mig.

den 17 augusti 2016

Så sattes denna kärna  av en trädgårdsmästares insyn i jordarnas andning, jordarna, hennes hud, den vi antingen masserar med mjuka fötter eller sargar; hur vi än vandrar så upplever jorden våra fötters inre; hon stöder hon lyfter, hon är en moder en urmoder vilken inte bannar, hon vet genom sitt hjärta att seende helar det ögat endast gör genom titthålet, hon vet att kärlek helar medans oftast bannornas röda är den egna haltande gången eller känslan av att ha blivit lurad, deet finns många förklaringar till allt beteende kanske det bästa är att planterar kärnan av det du såg genom att bara titta; seende visar lagrens upplösning, trädgårdsmästaren lever med jorden, nu är kärnan palnterad just där kärnan hänvisade hans hand; visade hän, hän visade, hur är det nu tillåts kärnan bida eller dras kärnan upp i förtid, för tid är en fråga om vinst om produktion; denna kärna tillåts denna kärna ges allt det denna kärna har behov av; de vattnade gödslade jordar med kväve med förskräckelse uppdagade de vad de gjorde, ordet kväve ligger nära kväva till och med kräva, nåväl nu står ett träd med mognade frukter, frukter vilka kan plockas eller faller ned inför de fötter vars ögon inte såg frukten, språk kanske kan liknas vid fruktträd, ord kanske är frukter är bär och alla bär de mognadens dofter med sig.

den 16 augusti 2016

Tiden har inte ord för tiden är inte det vi ser, ser molnen ser hur ord skapas, droppar i tankens hav, droppar

Bubblor, kanske står det ett väsen i oss och blåser regnbågsbubblor, är talet när korken öppnas, ser en sockerdricksflaska, bubblorna vilka stiger, omskakad rinner drycken talet över med ett fräsande ljus, barn tycker oftast inte om sockerdricka, bubblorna svider i näsan, öppnas korken sjunker bubblorna, slutar väsendet blåsa bubblor varför detta namngivande namnsättande, vad sätter vi i jorden i våra bröst, energier frigör kraft eller frigör kraften energier, vad är vad i all denna vilsenhet, språket en länk en förmedlingslänk med ord vilka är regnbågsbubblor vilka stiger oss upp i huvudet sjunker, sjunker in, sätter skira rottrådar, gror spirar, det växer hjärtblad ur munnar när orden planterats, kupats in i hjärtjord, sköts om tillåts växa helt utan namnsättning; gravstenar har ord att säga, säger kanske här var jag, jag är ett minne jag lever i ditt hjärta.

Det var en gång en stjärna, stjärnan vilade stilla i det höga molngräset, en vind blåste lätt varvid molnen, det moln stjärnan vilade i förvandlades till mjuk sand, nu kunde det ha skett att stjärnan kunde ha fallit, så skedde inte stjärnan snurrade runt och låg nu på mage, såg vildblomsterängder såg skogar såg, såg och hade väl velat vara allt, stjärnan såg en sjö med det blankaste, blanka vatten, det liknar mitt sinne, sakta öppnade en knopp bladen varvid stjärnan andlös beundrade en lotus, nu hände det; stjärnan föll och blev en kärna, kärnan lades i jord vaggades av vind av sol av måne av händer, kärnan blev ett barn med rosiga kinder, barnet vandrade till sjön med det blankaste blanka och insåg att jag är allt, barnet såg sina händer sitt ansikte såg att håret var vitt snövitt händerna var fyllda med minnen med dofter kroppen var böjd barnet såg att barnet var på väg, beundrade en lotus vilken slöt bladen runt det var en gång ett barn, så svävade knoppen eller var det bubblor vilka steg och vem öppnade kapsylen så bubblorna tilläts sakta stiga.