den 6 maj 2017

stillheten är talets upphöjda frid

Mjukt knackar hammaren zinkplåten lindas runt, runt en botten löda med stift handtag sätts till, träden i skogen susar stillhet höken svävar vida, hinken skramlar lätt när den lyfts upp på den lilla kärran gossen drar; säg vart är du på vandring till, till skogen skall jag vandra den stig min moder visat, går du inte för djupt in i skogen när du ensam är kan hända går du vilse, inte går jag för djupt in i skogen jag går den stig min moder lindat, vad skall du med hinken göra, den är mitt sällskap vem vet vilka skatter vi kan finna i skogen brukar de plötsligt ligga, läggas ned framför fotbladen mina, hinken är min vän med doft av smedens värnad likaså kärran har smeden gjort just för dessa färder det finns så mycket att se att upptäcka och i skogen slipper jag alla påstående röster, kan hända blir det bark idag, så kan vi tälja barkbåtar min morfader och jag så kan vi vandra till tjärnen för att sjösätta barkens färder, du skall vi inte till tjärnen nu bege dig, inte till tjärnen i denna stund dit är inte stigen lindad även om tjärnens moder är en vän, så önskar jag dig god resa samt far väl så önskar jag dig en vacker dag du kära molnvän säger gossen med glittrande ögon beger sig in i stigen modern lindat med kärrans sjungande hjul med hinkens lätta skrammel, en hare skuttar runt gossen i välkomnande ringar en skogsmus nosar på fotens färd fjärilar svävar i lätta rörelser och visst är det så att barken ligger i bidan till en gosses upptäckarögon.

I tjärnen sätts barkbåtar ned, planteras barkbåtar i tjärnjord; inte är det jord, vatten har jag här ej i spann ej i ämbar i mina kupade händer lever tjärnen, barkbåtar tyr sig först helt nära intill låt oss säga stranden, strandkanten, gossen ser med strålande ögon hur morfadern planterar, lägger barkbåtarna i tjärnens vattenskål, med den varsamhet endast morfadern har, segel har de getts både av tyg modern skänkte samt blad åldersträdet skänkte, gossen följer barkbåtarnas sakta vaknande nyfikenhet; morfar säg när reser de. Morfadern håller stämman i hjärtat en stund; när stunden är mogen, tids nog sägs det vi får ha tålamod det är en vacker bädd för barkbåtsfärd, morfadern sätter sig ned med gossen tar fram sin kritvita pipa tänder den ej i gossens närvaro vet att gossen tycker gesten är vacker samt skänker gossen lugn det lugn morfadern alltid bibringar in i hastens iver, morfadern ser i ögonvrån en vind, den vind vilken följt dem, iaktta dem, morfadern viskar; kom vind blås mjukt till gossens glädje till barkbåtars glädje till träds glädje, för visst går det att ana ivern i dem alla. Tjärnmodern ler med kärleksfylld syn när vinden blåser mjukt till gossens glädje varvid barkbåtar släpper strandhanden seglen fylls seglen skimrar beundrande, glittrar glädje, barkbåtar följer tjärnens rörelse till synes stillhet, tjärnmodern särar lätt på fingrar öppnar bäckens åder en stund för en stund, barkbåtar seglar kanalväg, barken viskar sagor till träden vilka skänkte barken där invid skogshuset där en morfader en moder en gosse lever i ense, tjärnmodern ler sluter fingrar samman är bara en tjärn med yta spegelblank klar, gossen och morfadern reser med barkbåtar hem till skogshuset där modern bjuder kvällsvard medans barkbåtar vilar i hamn in under lanternaträdets skimmerljus

*

den 5 maj 2017

vandringen speglas i jorden

så när vandringen sker lev då med bilden av att

du blåser såpbubblor där varje steg är en bubbla

Under blåsa, underminera; under minera; orden sitter samlade där i ringen av ekar, ekarna ser vissnade ut, alla vet att ekar beundrar den skira grönskan, vakar med spirandets pulserande, ekar bär fjolåret med sig tills allt är smält, orden lever med bilder av hur dessa vackra såpbubblor blev eller om hur regnbågsskimret så vackert lever i dem, det är inte underligt att barn fascineras av dem egentligen gör ju de så kallat vuxna det också, detta skimmer fyller ögonen med hopp med stigar, det är vackert se barn öva blåsandets vägar, hur andningen har vissa behov av övande just det viskar även så dessa bubblor, orden håller små lätta dun i händerna från var de kom vet dunen, orden övar att blåsa det är precis så med att blåsa bubblor det är ju till viss del att öva tal det sagda kan verka på många sätt, varsamt blåser orden dunen, dunen samlas till en dunboll i ett rede matas av ivriga vakare med den näring dunbollen har behov av, fågelmor och fågelfar ilar i skimrande glädje ur skalet kommet.

Hur är det nu med underminera; kanske inte alltid så bra, minor är förskräckliga saker och det är ju så att när ett liv trampas ned länge, undermineras sker det vilket egentligen inte hade behövt ske, ett tramp gör att minan under jord exploderar, orden sitter i tystnadens betraktelsesäger helt stilla; under är så vackra de sker i varje andning.

Ekar släpper fjolårsskrifter varvid pärlor syns stiga fram säg vad är det som ekar i vinden.

Är det så att vi alla trängtar efter tröstens ord när själen gråter, tröstens källa är mycket vacker des bild finns egentligen överallt i allt, bilden av barnet i moderns famn den bilden kanske är den egentliga trängtan att vara tryggt omsluten, höljd i en famn när vi är splittrade hudlösa gråtande ibland vet vi inte från var gråten kommer den stiger upp överväldigar oss, den finns beskriven i bilder av ok vilka läggs över axlar, kvarnstenar, svarta vingslag, gråten bara kommer är där helt plötsligt likt ett främmande väsen, gråten säger; jag är tecknet vilket säger dig att det finns oläkta sår låt oss vandra till brunnen tag oket över dina axlar tag spannen med dig låt oss bege oss till brunnen.

Mig lägger oket över axlar spannen krokas vid vaggar med gången skulle spannen vara av zink av plåt skulle de säkerligen skramla, dessa spann är av tröä med band runtom av virad furu, väl framme vid brunnen lyfter mig av locket från brunn, löses spannen från krokar sänks spannen ned i brunnen hämtar upp klarhet gråten säger; sätt spannen på krokar vid oket när oket vilar på axlar låt oss då vandra till mon till den med silt låt oss vattna sanden med brunnens klarhet stegen leder till sandens mo spannen lyfts av ok oket lyfts av axlar gången, barnet vilar i vaggan, spannens hämtade klarhet hälls i sand det hällda sjunker in tas omhand av en moders lyssnande famn, i vaggan fröjdas barnet med hjärtats sång, varvid gråten förbyts in i befrielsens tårar.

*

den 4 maj 2017

villfarelsen ligger i glömskan av andning

Upp ur fjolårsgräs stiger de vita, vitsippor möter vandrare i full tillit, vitsippors ansikten lever i förtroende, i det tillit är; kanske är de skapade ur snö av snö av kristalljus, kanske sjönk vitsipporna in för att stiga när värmen i jordens yttre rör vid minnet av ren klarhet, ibland händer det att en sko ett steg en fot just bara trampar på, ändå, reser vitsipporna sig, en kvinna sade att vitsipporna är vandrade från sända ut ur himlar just för att vitsipporna dessa stjärnor såg skogarnas backars skönhet de gavs färd stannar en stund, vitsippor vissnar med ens när de tas in det är som att de vissnar i längtan till skogsdofter i längtan till det vitsippor är här för, vitsippors ansikten lever i det beundran är i urtonens mening, ibland händer det att de inte är där ögat har vant sig att se dem, allt har behov av vila kan hända just för att skänka återvändandets, återkommandets glädje kvittrar finkarna eller är det sparvarna; kvitterfolken i trädens skirgröna moln, hon har tagit av sig skorna, skorna står prydligt vid hennes sida, en humla landar klättrar på lästen hälkanten tar sig nedför insidan av hälen når innersulan, golvet; den skon blir ett vackert humlebo, så kan jag plantera frön i den andra till svalkande dofter för dig till dig ler kvinnan, hon reser sig vandrar barfota i gräset än är marken fylld med svalka hon följer det spirande livens färder hon nänns knappat vandra, lever med bilder av hur människans gångart måste upplevas för dem vilka lever där så kallat under marken, hon lever med bilder hur människohänder grymtar hur de vrenskas hur de viftar bort de vingburna sig själv inräknad gör så, hon lever med bilder av skogens djur hur skogsfolkens vandringsstråk helt plötsligt är borta samt ersatta med hårda stigar med betongklossar, så förvirrande allt detta måste vara, hon lever vidare med hur barn övar gång hur de kryper reser sig upp trillar omkull reser sig; vitsippsfolk, en vind rör vid hennes kind; så övar vi rörelsen, gången säger vinden och så plötsligt kommer vi till det vi övat till en av de så kallade hållpunkterna så är det borta som om, som om marken rämnat eller det vilket lever i oss i vår varseblivnings dofter bara har suddats bort, visst är det vackert ibland det vilket ersatt detta fria ändå ger det förvirring, det är sant mycket bara viftas bort utan inlevelse av att det kan hända är handbäraren vilken stör i till exempel en flugas hem, hon instämmer och visst är det märkligt att alla dessa vägar alla dessa byggnader bärs av moder jord utan att hon faller i bitar utan att vi ägnar en inlevande stund med detta, så är det säger vinden ändå blir det ibland kratrar i hennes hud; det är i den stunden vitsipporna nalkas ibland synliga ibland så kallat osynliga för så mycket älskar de detta blå drömmandes skönhet.

Marie nyckelband, gullvivor så tätt intill marken ligger gröna blad näst intill vita sakta stiger sakta viks dessa gröna, kan hända foderblad hylleblad, bladrosetter eller är detta jordvärmande händer blad upp; gullviva du vackra kalk böjd, ej är du stukad, böjd med din syn till markens rörelser, vandra vandrare med mjuka tassar, fjät lyssna till gullviveklockors klanger hör hur dessa hälsar den grånande mantelns nu lösta väv hör hur gullvivor skimrar i åsyn av den grånande mantelns nu seglande drömöar molnöar i detta vida blå, solpollen möter detta blå med gröna toner, gullviva liljekonvalj akvileja snödroppe; vilka gester skänker dessa; klocklika klanger lovsånger in i markers spirande visst går det att säga stigande våg, genom denna utsaga skapas bilder av denna vaknande blomstrings svallvåg, somligt är vackert att underblåsa, se hur barnen blåser såpbubblor lätta se hur marker andas maskrosor minns du hur lätta maskrosparaplyer svävar, så skänks av andning vårens ljus från ovan från nedan såsom från ovan såsom från nedan helt utan dissonanser allt i harmonisk vävarbalans och se så vackra spindelbarnens trådar skimrar i soldaning just i den tillit barn bebor, böjda i glädje till jorden ej är de stukade ej är de kvävda ej är de kuvade detta böjda är upptäckarögons utforskarögons vandringar när de smakar på möteskarameller helt fria från virade omslag.

*

den 3 maj 2017

de ord vilka märks med neon

förtar inte viskningen

Fågelmolnen hördes landa där i stammarnas pelarsalar, de vita alabasterträden bär aftoneldsblad, säg inte att alabaster är en sten vilken smälter i regn, alabasterträden gråter med de grusade gångarnas suckar, huset rest av timmer med tak av mossa har numer infallna kinder glasen är splittrade i mosaiker lagda på golv som vore det ett väsen vilket lagt pussel vart efter solen rörde vid splittret, ett säreget mönster vilket krasar när steg av misstag trampar därpå, när fötterna är bara ovarsamma i syn händer det att de skärs av splittret inte av mening för i den stund foten blöder är det som, som om händer läker såren, utifrån sett är huset en ruin ett minne av svunna vandringar en hög med timmer fallna väggar infallet tak, infallna tankar, allt multnar sakta, markerna minns dofter av långa svepande kjolar av örter av humlors mjuka närhet minns glädjen med körsbärsträdets blom minns doften av en makes händer vilka ömt värnade om hennes fröjd de hade vackra stunder, ofta kom byfolk för att be om råd de gav råden utan onda aningar de gav ur hjärtats korgar så kom strikta uniformer med rädsla skriandes i ögon med doft av vitlök med störar med påkar drev dem in i fållan, de särades för att inte vara ense, det var då de fördrevs in i träsket jagades, till slut lades kropparna in under mossan, träden lyfte mossmanteln reste dem upp, de särades de fördes samman, kugghjulen drev visaren runt inte i gäck drev med mjuka klanger, stugan inväntade dem, det märkliga var att det hände igen det går att likna vid ett skovelhjul visst är det så, de fångade mannen i snaror trädet de brukade grät med deras gärning .

Boetten med de skira rosenmolnen faller isär, visaren en svala lyfter den hängdes ansikte, alruna följer rotens tystade stämma, gården brann ned den hängde höll uret slutet i handens vänstra vinge, ur askan steg det vilket utifrån liknar ett öde ett övergivet hus, ur askan; han vakar med en makas rörelser hon skänker värnad när de inte ser hon viskar svar när deras frågor är öppna för deras hjärtans svar hon läser i ett pussel av glas.

De vaknade orden kanske skrevs dessa en gång på lappar kanske veks dessa lappar samman samt stoppades in i ärmsluts gömme bars till ögonsyn kanske veks lapparna kanske de vikta syddes in i mantelfoder kanske lades de i kommodens lönnfack, vad skrevs orden med lyftes kol ur elds bidan stack silvernålen hål i fingret doppades kolet i blodsdroppar var arken papper eller var arken väv från sönderrivna underkläder varför detta makeri dessa hemliga ord, hemliga var de inte, menade var orden endast till den ögonsyn vilken såg ordens innebörd samt vandrade till mötet där i labyrinten av cypress av tuja med vackra blomsteroaser i knutar i korsvägars möte med liljor med akvilejor med ängsklockor vallmo med riddarsporrar lavendel mariatistel med skogsstjärnor vita förgätmigej , blomsterörter i tusentoner med fjärilar svävandes runt där näktergalen hörs sjunga med glädjen detta ögonmöte skänker hand i hand vaggas glädjen in i själens djup, golvurets pendel stannar hon sover stillhet vandrar in i drömskåpet, bädden av träd given av blomster given hon skrudas i höstblom förs in i havets gröna turkosa pilen antänder elden seglar askan landar på stranden i sunnans huvudgärd, de vaknade orden kanske skrevs dessa på lappar kanske blev de aska med en kanske bidade de kan ske såg roten vägfararen kan hända grodde orden spirade orden följde det vikta hjärtblads andedräkts vilja till.

*

den 2 maj 2017

det går att befinna sig mitt i stackens rörelse

utan att finnas

Det hörs sånger ur bröst fyllda med tillit, utan tvekan lägger de sig i luftens vagga, i luftens hängmatta, gunga, gunga vind jämnmodets stillhet, så är de skyttlar vilka väver skyttlar vilka skänker luften dofter stigna ur jordar, de bär dofterna i vingpennors skrift, skrivarna, sångarna, så är tonen utan begynnelse utan slut, en näktergal landar i en längtans hand, genom kojorna i skogen kisar eldar, glöd, bringar inbjudande vyer om det vilket är själens guld, soldansare bär örnfjädrar i händer, fjädrar ryckte de inte, fjädrarna gavs de för de hörde örnarnas syn, följde regnbågsormen såg stenar vilka egentligen var samt är opaler gyllne regnbågsopaler, ägg ellipser, knoppar vilka bidar vilka bär själarnas guld i andnings rymd, näktergalen kysser ögonen, de ögon vilka slocknat, hon skrev på lappar för att minnas öppnade korsdrag för att släppa lapparna fria, nu har hon tappat lapparna minnen bleknar trots att de då och då stiger fram ur molnen den torkade jorden skapar, ej längre vet jag vad jag är, hon drömmer snö vits gång hur en droppe blod skapade vägen, en droppe blod lyssnade in önskningen, de sju vakade med henne, hennes hjärta kunde avunden aldrig slita ur hennes bröst för den vilken sändes för att beslagta hennes hjärtas röst hörde de sju mana nåd in i onådens stigar, det hörs en näktergal lyfta henne ur glasets väggar.

Luften genomfars av tunga kroppar vilka lyfter ur havets spegelbild, svanar springer upp ur vatten vingar famnas av luft det är makalöst att se hur dessa så lätt kan lyfta dessa stora kroppar, hon lever med bilden av örnen vilken svävar förenad med luften hur den skarpa känselblicken genomborrar allt i vilja till seende örnar svävande förenade med luften ser örnar inom citationstecken kasta sig ut, in i luften hon minns en vis man vilken tillsade dem att ta av sig skorna samt tvaga fötterna i månskärans silverskål hållen av ömhetens händer, så begav de sig in i vandringen den vise var mångfaldigad i år i livsvandring det går att säga kommen i djup ålder den vise vandrade lätt, luftigt en ålderdom i skuttande barnsteg, stigen de vandrade uppför berget smalnade alltmer visst såg den vise att de drabbades av svindel speciellt då lösa stenar virvlade ned över kanten lösta av deras rörelse visst såg den vise att de tryckte sig närmre bergets fasta trygghet de såg den vise skugga ögonen med vänstra handens vinge den vise följde en örn i färd den vise kastade sig ut in i luften, hon minns hur de tappade andan, vad gör han, den vise återkom landade mjukt så suddade den vise ut stigens klarhet mitt framför deras ögon de fick bli bergsgetter, en del vände om, de kvarvarande blev starkar genom de övervunna hindren, det kom sig så att de nådde toppen, hon minns tvekan minns hur verkligheten svajade minns tyngdlösheten hur luften bar hur hon i detta svävande insåg att berget hade hållt i dem under hela vandringen, de landade i dalens djupa grönska hörde en örn sväva helt nära den vise breder ut sina vingar följer örnen vidare in, detta minns hon i glädje innan lågan slocknar hon bärs av svanar vilka lyfter havets spegelbild

*

den 1 maj 2017

det handlar om att alltid se övandestegen

samt minnas lovsången

Hästarna de vilka bär vindarnas hudar, med manar av det vindar är, manar ord manar vägar manar mening, manar böljar, vindhästar rids av folken med böljande mantlar, dessa följer bergens andedräkt, den dräkt vilken bär gryningens dofter, av ädelt ljus är väven; bevarad berättad förtäljd av dem vilka håller berättelser i händer, berättelser dräkter skådade svar, manar böljar följer strömmen av ord, bevarad bevarade fyllda med sannhet okonstlade, rena, vid floden med strömmar komna ur smältande isar står tvätterskor tvagar stroferna berättelserna med mjuka fingerblad, fryser de inte fryser gör de inte de värms av flodens visshet att stränder är stränder inte strandsatta utan mening, så faller de grusade kornen in i floden så bärs kornen vilka gjordes till det dessa inte var djupare in i havet, i havet bäddas dessa pärlor in, vaggas pilgrimsfjärilar intill det stora havsträdets rötter lyssnar till himlarnas sånger de vilka stjärnor pudrar in i havsvikar, stjärnorna vilka skänkte berättelsernas mening in i manarnas tal in i bevararnas stigar, så följer hästarna vandringarna folken gör ser genom draperier utan att ta utan att söndra, och dem vilka rider hästarna har ögon strålande klara, ögon vilka ser genom det tillrättalagda bränner rent, ber silverbävrar att öppna dammar, flodens fördämningar, så sker så förenas rötternas strömmar, hästarna, vindhästarna betar gryningsgräs i hagen vilken inte bär stängsel vilken bärs av tranornas rörelser.

Det vandrar ett sus genom dalen med de höga spirorna det vandrar en lyssnare genom skogen med de höga spirorna suset kommer ur spirornas medföljande gång, en av spirorna gav lyssnaren en del, en kvist slöt lyssnarens ögon rörde vid lyssnarens fingrar öppnade lyssnarens syn så kom det sig att lyssnaren täljde det vilket visades, lyssnaren täljaren, nu vandrar flöjttoner i dalen givna ur den bambuflöjt täljaren tillredde genom lyssnarens fingertecken av en kvist, av en del en spira ett bambuträd gav.

En kvinna skrudad i siden ur mullbärsdalen sitter på knä vid ett vackersnidat bord av ebenholts nästan svart, inlagt i bordet lever intarsia av elfenben skänkt av den vilken visste vägen till den vilken trumpetade den vilken svalkade sig i savannens smycke den vilken vet hur gyttja kan svalka utan att sänka, en elefant skänkte elfenben till bordets inlagda sagor, elefanten följer kvinnans göranden hör en flöjt ljuda hör ett sus vandra genom dalen, kvinnan lyssnar till bordets sånger hon viker av rispapper sagornas liv, doften ur jord lever i hennes fingrar, de stod i vatten ungefär till vaderna hattar liknande koner bar de till sollä de mötte berget med de vackra slöjorna och fälten lindades runt bergets välkomst, riset, knippena de satte i jord med vatten, vattenjord mognade bereddes; den doften stiger upp ur arken. Från byn är en halvmåne av barn komna, en halvmåne ett lyssnardiadem med stjärnögon med regnbågshud, barnen lyssnar till sagoberätterskans drömfärder; en lyssnare en täljare följer med i andningen, andas i flöjten de toner kvinnan i siden viskar, i savannens flimrande hetta hörs en elefant trumpeta allt är väl när sagorna lyfts ur smyckets, medaljongens öppnade speldosa.

*

den 30 april 2017

det finns bara en väg ut ur gyttjan

Mannen den vidvandrande stannar i skogen lägger hörseln till stammarnas åder, hör källan porla i sinnesfrid, tjärnen en moder ber mannen till, när tanken springer tappar han fotfästet, en kort stund, mjukt tar han tanken i hand varvid fästet bär honom, mannen når tjärnen tjärnens moder möter hans närvaro, sinnlighet är en vacker rörelse ler tjärnmodern, din doft upplevde jag du nalkades rörelsen ur de kammade sinnena, sedan med borste borstade blanka, silverspegeln bar dimma i älvors dans silverskålens vatten sköljde syner in i själens silkestråd ensam sjönk djupt in i gyttjehål.

Tjärnmodern har en mantel ton i ton med tjärnen, du undrar varför jag kallade dig hit jag har kallat dig för du är den ende vilken kan hela det bortvända ansiktets händer, hon plägar vandra här ibland hon når allt närmre kanten hennes kamp med sig själv kan jag uppleva, era händer har helt visst snuddat vid varandra era dofter lever i varandra, kvarnhjulet har lyft många spann med vatten stammarna har rest sig många gånger ur slagens grepp eldar har vaknat har släckts, mörk är min spegel av hennes tankar hennes dissonans hennes disorientering, mörk är min spegel ton i ton med kol, i mitten vakar diamantens öga, du undrar hur du skall gå till väga, du behöver bara finnas här, hon kommer hit när skogen är tom när hon är säker på att inte synas för folk, det enda du behöver göra för att hon skall se är att värna om skogens marker många har passerat med okänsliga domnade fötter sparkat omkring livens reden hör hur skogsduvor blå gråter, det vore gott se dessa reden lyftas ur det spridda, hon värnar om livens är.

Mannen ser tjärnmodern suddas ut han vet att hon är nära han upplever hennes värnande ögon hör en kvist varsamt flyttas.

En kvinna ser en man smeka skogsmarker med värnad hon ser honom lyfta reden ur spridda sparkar, mannens doft är god, hon visar sig inte han vet att hon ser, dagar nätter vandrar snö blir knoppar, knoppar blir sommarland, sommarland brinner i höst, mannen sträcker handen till en kvinna hör tjärnmodern le för kvinnan tar emot med klarnade sinnen; den mannen kan konsten att lägga hörseln till stammarnas åder.

En hand lägger helandeblad in över den stukade vingen, fem pennor har brutits av, udden blöder vid skrivandets ark, en vakande sitter med fem trådar trädda mellan fingrar i mitten av handen vilar en pärlknut en vakande väver i handväv de vägar stenar i eld viskar, de höga furorna, tallar är det med vida parasoller släpper glitter in i tjärnens mörka spegel, en själ vacklar, egentligen inte mörker snarare funderande i möte med trögtänkande cirklar snarare är tjärnen funderande; knappt synbara rörelser lämnade i dagens doftspår, de höga träden med barr harpor , spelar de silverkam, släpper glitter in i tjärnens knådande av ingredienser, tänder gnistrande skönhet vilken påminner om tomtebloss vilka upplyser släckta alkover, furorna tallarna är fyllda med nattfolks toner en pärluggla följer kattugglas spinnande den tråden blir lång, ingredienserna är mätta upp i lerskålars mått, krukmakaren formade dem med ömhetens händer, till bjudbröd skall detta bli, tankarna maldes till vitt mjöl i stenhänder salt bjöd havet blommor skänkte honung genom bins varsel vätskan den skogskällan gav andas in ingredienserna, kan hända nu mjöl salt honung kan hända kryddor från örtagård, en bidansduk läggs över varvid degen jäser eller är detta att andas ut, skator skrattar vänligt i kärlek trodde du skrattet var elakt så lyssna djupare in, skogsduvor kuttrar tjärnen glittrar ljusöar det mörka är tänt; säg vad annat är detta än inspirationens ljus det modlösa är upptänt i lagom dos, de dväljande stroferna är lyftade in i syn, brödet jäser duken lyfts, degen knådas degen formas till bröd gräddas på glödvarm stenhäll så sänder gryningsbröd vaknandedoft bjuds till dem alla nu stigna ur sömn, en vakande flätar in det vävda bandet i en vandrerskas hår pärlugglan  lägger skimrande pärlmantel över lyfta axlar, kattugglans vilar i spinnande ton.