23 oktober 2009

Det hände sig anno 2009 i oktober månad
den tjugotredje den femte dagen

morgonen andades regn
en silvermantel vilade över dalen
sakta smög ljuset sig in runt boplatsen

egentligen hade jag inte lust att stiga ur bädden
det är vackert att vara i värmen i lugn och frid
sluta ögonen och se skönheten vandra
känna frid
veta att frid existerar
möta är i är

sakta famnade jag om mig själv
lämnade bädden
lindade sjalen om mig
den himmelsblå sjalen
vilken jag en gång för längesedan gavs av
min broder min älskade storebror med de vackra ögonen
så jag älskar honom

vandrade in i köket
tände ljusen inte de elektriska de sticker så hårt i ögonen
de varma ljusen vilka bäddar in ögonen själen hjärtat
lade salvia i spiseln papper späntstickor
strök stickan mot plånet ett vackert möte gnistrade
varsamt tände jag i spiseln
satt där på huk bad elden att vakna
andades varsamt liv i späntstickor
såg eld vakna såg dem dansa glädje däri
hörde de vackra orden
lade salvia i skål doften fyllde boplatsen mig mitt inre

satte mig så vid köksbordet
fönstret lockade blicken
dagen var silverskimrande
anade violett skirviolett ljus
såg tusende löven dansa bädda
bädda jorden
guldbädd i silverljus

såg de gångna dagarna det haglade
otydbara korn eller var det droppar
det haglade
haglen sved mot kinden

på bordet står en tetrapidisk form
form
juice jos
jo så
kröp in där i tetran
i ett hörn
skruvade på locket hårt
skakade om rejält skruvade av locket det vita
i ett vackert ofärgat glas
med vackra mönster
på fot givet av mormor hällde jag juicen
vackert röd purpurröd eller kardinalsröd eller zinnober
varmt röd
apelsinlunden vinbärsgården jordgubbsängen
sol vind hav eld jord stjärnor måne
liv
kom fram till att jag inte tänker –
hjärttänker
tillåta att bli kvävd
*
vad är ödmjuk
se liljekonvaljen
se alla böjda blickarkällan gav dem doften, blommorna
dessa blommor böjer sina skålar ty marken har behov av deras dofter
de böjer dem ty vi skulle berusas av dem
källan säger se in i mitt ansikte med ljuskännatt jag är i digdu är i migdärför känner vi livetså kupa dina händer runt dofterna i ditt inrelyft händerna "kasta" doften upp
se stoffet stjärnorna
du vet att du är
hemmatro vad är tro
människan väljer att tro

Förnärma,
Ännu ett av de ord du vaknat med samt beskådat i dagens famn,
Visst är det så att vissa möten kan aldrig vara för närma, andra möten föranleder en direkt tillbakaryggning.
Visst är det av godo att alltid andas in eller ta ett steg bakåt innan du släpper närma. Vi säger icke: möt icke liven i kärlek, vi säger stig ett steg åter, inte se bakåt, vi säger möt ögonkontakt, gärna med en armsbredds avstånd. Det är inte ett avståndstagande, det är ett genuint möte, det är en fråga är du redo att släppa närma.
Genom värmen blev kropparna synliga kunde jagen ”avläsas”, kropparna kom till stånd för att färgpaletten skulle inneha alla färger, genom att kroppar skapades fanns behov av ett specifikt rum, detta rum kallas revir. Du har skrivit auraandning, detta revir är just detta område. Ser du så formens andar stiga in i väsendet, då upphör väsendet, gränserna upplöses, kropparna upplöses.
Genom att inte ta steget, stiga åter sker en – hur skall vi säga. Den du möter sticker in handen i dig, det är att sticka in handen i luft, här är det så att du känner det. En del väsen är icke medvetna om att de stiger för nära, att de stiger in i. Så ser du formens andar andas ut, kroppen förtätas blir kropp. Det torde icke vara svårt egentligen att inse detta.
Vem springer in i en vägg, i ett fönster, mot berget utan att stanna till,
där är det; stanna till –
Då väsendet stannar till finns inte detta behov av att stiga åter eller bakåt.
Handen sträcks fram, tas emot eller avvisas, ögonen möts, i dessa korsande punkter känner du huruvida detta är ett tillåta släppa nära möte eller motsatsen.
Det är nämligen så att vissa väsen har en outsinlig törst; de dricker olovandes, tagare har vi kallat dem vilka tuggar i sig,
Det finns även drinkare/drickare.
De kommer obemärkta för närma, du känner inte att du töms – därför säger vi, det är inte avståndstagande, det är inte oartigt att vilja se ett väsen innan det släpps vidare in.

sätter du så samman ordet blir det åter förnärmad,
det är väl klart att ett väsen blir ilsket, irriterat då ett väsen stiger olovandes in, vi har så många gånger sagt; värna om ditt inre om ditt ljusminnesliv, hur skall det ske med en hel hoper av parasiterande växter vilka du inte har släppt in. Inbrottstjuvar är de, ytterligare ord är icke av behov.

så kan vi dela ordet igen för att närma,
det kan vara att sluta ögonen och se in i framtiden, se därigenom frösådden och vet huruvida detta är ett närma.
Så; förnärma kan vara ett skådande till närhet.
Det är aldrig eller mycket sällan det är av godo att i förväg närma sig, låt för istället vara för väsendets bästa.

Du har i många dagar nu sökt ett ord, ett gammalt ord.
Vilket innebär sorgesång. Du frågade en musiker, han sade det vi avser att säga; sök inte ordet det kommer till dig,
Sök inte ordet; det är icke ditt ord,
Du är en palett av målande ord.
Sorgesång berättar väl allt
I din värld, i din språkvärld
är sorgen icke det slaget – slag av sorg –
det är en omfamn
en famn vilken vaggar smärtan
smärtan i förlusten av
sorgen berättar att det i egentlig mening icke är en förlust
Naturligtvids gör det ont att icke beröra kinden
Beröra väsendet
Ändå är ni där
Alltid tillsammans

Då du fryser vandrar du med din älskade sjal runt dig
Du lägger dessa vida sjalar runt dig
Om dig
Framom bröstet lägger du dem i kors
I kors över brustet
Du sluter vingarna om dig
I kors över bröstet; hjärtgården.
Du skrev en vacker strof: ”våra hjärtan korsade varandra”
Detta: våra hjärtan korsade varandra är en vackermening med djup innebörd.
Se åter sjalen; denna har två flikar, du viker dessa flikar om varandra,
Dessa möts,
Tar varandra i hand eller famn,
Två subjekt möts, de suddar icke ut varandra de blir pluraliteter, pluralform.

Se så det lilla barnet,
Barnet vill spela gitarr, du gör ett instrument,
finner en låda, du gör ett hål, spänner högst två strängar över detta mörka hål.
barnet strålar förväntan du valde högst två strängar ty det är ett litet stort barn,
du vet att det är av godo att klara av.
då allt detta är gjort kan ni i allvar leka spela gitarr.
vad vill vi visa med denna bild, det mörka hålet synes vara tomt, hålet är inte tomt, det finns klanger där, ni lyfter dem upp ur, genom de ”korsade” strängarna.

Ni har lekt klart, övat detta instrument klart,
beger er ut,
ni finner sälg,
du täljer en pipa, en sälgpipa,
läppen omfamnar, fingrar rör vid – omfamnar,
du, barnet andas i,
toner strömmar,
åter har två korsat.

Så är vi i talet,
orden väver, böljar, korsar,
blir språk.
överallt ser du detta,
du gör det verkligen, du skriver alltid detta,
lyfter alltid fram detta.
*
havsdoft

vass
solskimrande

kisar med ögon

tusentals solar
fästade vid varje spets

står vid stranden

purpur andas gryning
himmelsblå slöjor faller över mig

hör vågen andas

stiger in
i dröm

soldroppe kittlar ögon
fransar målar ögons innerljus

hjärtvingar flyger
flyger
fria

vind smeker nära kind
i rodnad

molnhand bär

grind öppnas
ljus hälsar
stig in

stiger
in


möts av

havsfåglar sjunger


vi kretsar över drömhav

tusentals solar

möter dag


storm
så många stormar har virvlat
kastbyar
klipprev

känner stormarna nalkas
vänder ansiktet till
vädrar

kraftmätning

sluter ögon
ser
enkelriktad väg

väntar lyssnar

händer stiger upp ur hav
min en gång vagga

stiger i
sluter skalet med pärlan
inom

icke för att fly
icke för att stiga ur mig

jag stiger inom
sluter skalet om

det är min rustning

given av hav

det är min vita vrede

given av eld

följer strömmarna
följer virvlarna
hör det ohörbara

väntar lyssnar

söker icke strid
strider icke
utmanar icke
mäter icke

jag värnar om
mitt inre ljus
inte någon tillåter jag att
ta det från mig

ty det ljuset är icke mitt min egendom

det är att givas vidare
i värme

solstolen
jag lyfter mig ur solstolen
det är svårt
det är
varmt
skönt
här

stiger ut i kylan
sluter sjal tätt om

sol värmer inom
öppnar sjalen

låter värme strömma ut

vidare

Älskade syster
vi dansar med ängen är blomstergirlanger
vandrar i slottets trädgårdar

ser livsljusfontänen
fjärilars dans
möter blommors ögon
ser gräsets hav
träd äpple päron körsbär växa därur

fågel lyfter klanger
doft andas

där i väster synes
citrus limonum omfamna pomum aurantium
mörkt gröna är hjärtformsblad
silverdroppar följer mittlinje
stannar en stund vid spets
kupar händer
tar emot
ljusklang skimrar
älskade syster
se jag bjuder dig att dricka

i natt skall vi dansa i solens trädgård

hon dansar i månsilveräng
vid varje steg stiger knoppar ur
av varje rörelse
öppnas blommande girlanger
smeker äng i guldbädd
guldbädd håller månsilveräng i famn

älskade syster
inatt skall vi dansa i solens trädgård

känna
lyckliga fötter
beröra solgräs

fläta band av solguld
strö dem i dammens silver

inatt skall vi kasta solbollar i luften
se bollar måla bågljus i luftens famn

kasta ta emot
möta ögons solglitter

silverslöjas gryningsljus faller över
vi skyndar att finna dess flikar

vi lyfter himmelsvid slöja
ser den falla
är i böljande sidenhavs
andning
vi fylls av liv
fylls av
inatt skall vi dansa i solens trädgård


bak slutna
hon ser bak slutna ögonlock in i regnbågsljus
du finner frids ro