– låt oss nu se tillsammans,
Svartberget är framför
Ofta är det så att den mänskliga delen dras in i de gängse normerna vilka är gängsetänkandet, det vilket ni matas med från tidiga barnsben för att inte hamna utanför referensramarna. De vilka skall vara referenser vill inte ha ett överasrbete i att förstå, det är bättre med en likvärdig, likutslätad massa.
Vilka är då referenserna, ja- det är i denna bild medmänniskorna.
Då allt är en grå massa blir skiftningarna endast aningsbara, men inte så att de är påträngande,
Därför kan maskerna förbise och till slut gapar de flesta hålor tomma.
Nu är det så att alla hålor inte gapar tomma- Vi vill bara väcka lite väckande anstöt, ruska om litegrann i era sovande drömmar.
Ser ni livet är mångdimensionellt – det är verkligen att gå in och ut genom dörrar, det är bara det att dessa dörrar inte finns,
Sätter mig helt stilla vid foten
lyssnar till vindarnas susande rening,
exakt detta är det du här skriver, då ni ”sätter” er ned upptäcker ni plötsligt att en slöja viker undan, ni känner igen säger ni, eller ni anar, anar allt det där vilka många föredrar att säga att det inte är allom givet att se. Det är allom givet att se det så kallade fördolda, det är bara att säga jag vill – inte likt det trotsiga växande barnet – utan så som du brukar säga; stampa ned viljefoten i marken eller varför inte: ”köra” ned bopålarna i marken.
känner gräshavet
svepa runt,
lyfter tungklädnaden,
skänker slöjljus,
i den stunden infinner sig låt oss säga ett slags själsligt lugn, det är bilden av Buddha under trädet. Plötsligt är inte gräset, livet ett utanförskap och därigenom lyfts tungklädnaden av vilken är gängsetänkandet.
sluter ögonen,
känner halvmånarnas förening
fransarnas kyss,
De yttre ögonen sluts, det är två halvmånar och det är återföreningen eller föreningen, Isismysteriet. Kroppen var delad i tolv delar, utspridda, kringspridda i världens alla hörn.
Inkapslade eller inneslutna i kistor, balsamerade med olika – oliktänkande örter.
Stenen ler värme,
bäckar
vaknar
porlar
strömmande
strömmande sånger,
ja – de var inneslutna, i hjärtat, hjärtat iklädde sig stenskepnaden för att överleva, det är orden om de svarta taggarna: Det lilla barnet, det ännu jordiskt ofödda barnet kan icke skydda sig emot detta emot denna kärlekslöshet vilken döljs av ännu mera kärlekslösa handlingar.
Detta barn väver taggar inom sig runt hjärtat, barnet söker skydda, bygga staket runt hjärtat.
Dessa taggar blir fler och fler och så en dag står barnet i vuxenvärlden.
I de flesta fall vändes dessa taggar utåt, du sökte göra det en gång, men det stämmer icke med ditt väsen. Du har i alla tider/under denna vandring sett din smärta, du vet dess djup och grund och vi har sökt visa dig den från alla vinklar. Du har förlåtit dig själv gång på gång genom oss. Men du skall inte förlåta dessa ogärningsmän, det är inte du vilken har tillåtit dem att göra dig illa. Det är ditt sanna väsens oändliga eviga kärlekskraft.
Det vi med alla medel nu söker göra är att lyfta bort denna upplevelse av smuts som du bär.
Du är inte smutsad och kan aldrig bli det ty du viker aldrig bort från våra ord. Märker du då inte att du tusen och åter tusen gånger plötsligt har sagt läkande ord till din omgivning.
Just nu skall du ”bara” andas lugnt och stilla, allt dras nu samman, rinner in i den mynning du såg, rinner in, alla väsentligheter de sanna meningarnas linjer är det vilka strömmar in, du skall snart se blomman öppnas,
Hennes hjärtas bröst skall öppnas,
Hon lyfter varsamt ur dina svarttaggar nu.
ja, denna bild är din personliga bild, den kan lika gärna som allt det vi talar runt, lyftas över till helheten.
Det är så att hjärtat är tvingat att höljas i stenens skepnad hos de öppnade, de vilka var bejakande redan innan de vandrade in i denna livssfär, detta hjärta är icke illagörande, vi har berättat att det finns många hjärtan, även dessa lever i en mångdimensionalitet.
Runt dessa hjärtan sätts alltså taggarna.
Modern lyfter nu varsamt ur dessa taggar, en efter en. Det måste vara andning emellan varje tagg, ty smärtan är fruktansvärd. Skulle alla taggar ryckas upp samtidigt skulle livet förblöda.
Modern lyfter dem en efter en ur sitt hjärta med hjälp av edra helande händer, därmed sker en allomfattande befrielse.
I varje hjärta sker det vilket du så ofta skriver; det finns inte en sol det finns tusen och tusen.
avlägset höres vemodsskriet
inte vemod,
vingarna svävar
söker svar,
åter är det Örnen vilken svävar, samtidigt lyfts taggarna ur Hennes bröst, samtidigt andas flödar kärleken mellan öster och väster, rättare sagt väster och öster. I och för sig är det ett evigt kretslopp, Vi väljer dock väster först med aveende till att väster betecknar aftonen.
De fyra evangelierna, de mest kända talar här åter i denna bild, taggarna lyfts ur och stenen öppnas, många evangelier är det vilka strömmar ”ur” det öppnade hjärtat eller stenen.
Det är den allomfattande förverkligade, synliggjorda kärlekens bud.
hör dem närmre
känner dem omsluta,
Örnen känner den svarande själ och lyfter den uppför det svarta berget.
Står högst upp på berget,
känner vindarna dansa,
Penseln vandrar över ytan,
slöja över slöja,
då jordtyngden, tungklädnaden har lyfts av är blicken klar och stilla, frid infinner sig, det går åter att andas och då är livet medskapande, ytan upphör att vara och samtliga slöjor förenas in i den stora drömväven, de kringspridda står i ring.
Drömmer liv,
Vaknar
Dansar
virvlar runt
elden
Gnistorna bär mig in i gryning.
Dessa ord talar en mycket vacker bild, den eviga elden skänker ljus och värme; ja, en gång levde människorna utan elden, de gavs glödande kol och lärdes eldens liv, så är det åter.
Svartberg… Så ser jag det svarta, konturerna och inser att i det svarta finns alla möjligheter, livet kan gömmas i det eller livet kan välja att öppna upp så mycket livet orkar.
Beslöjat ansikte väljer att lyfta slöjan inför det ansikte vilket får möta.
Den sista strofen är mycket viktig, ty det är vad hjärtat nu vet, då taggarna tas ut. Hjärtat har undervisats i att urskilja.
Att blicka in i natten,
Se stjärnornas silver är skönhet,
Var skönhet,
Dessa raka linjer,
Allt bländverk är borttaget,
Sannhet
Utan tvivel.
Stjärnstrålar raka runt en rund kropp halvmånars förening,
Stjärnstrålar
Energier
I nord i syd möter varandra
Energi”gator”
Inte på måfå eller av en slump, lyfter blicken och ser, vet att spegelbilden är mångdubblad, dimensionerna är oändliga upplösta.
Vet att alla väsens strålar förs samman ut ur behov – livsbehov – nu(detta missbrukade ord) av helandets grund till helande.
Vet inte varför… men dessa ord lämnar mig ej: i paritet med varandra.
Dessa ord är mycket klara och talar i förklaringens ord.
Du har också sett det vackra:
Mitt liv är inte min ägodel, jag har givits redskap att leva det och därigenom vårda det.
Mitt liv är en gåva, en skatt.
Skattens pärlor är jag given redskap att dela med mig av.
Det
Kan endast ske då en hand öppnas och vill ta emot.
…
I stort berör allt detta det du talade med din syster om under gårdagen, låt oss dock skriva;
Du skrev om nord och syd, om östan och västan i en dikt, den flög in i dig likt en vacker hjärttrumma, dov och fylld, av andra kan den läsas som sorg, den är inte det.
Kom nordanvindar förbränn mitt bultande hjärta
Slit det ur bröstet mitt
Snövindar
Kyl mina kinders hetta
Slut mina ögons kristallers ljus
Lyft mina steg in i västanvindarnas afton
Förbränn mig i solens rödaste guld
Vågor svep över mig in mig i havets andning
Vagga mig
Vagga mig in i sömnens sanna ro
Stormar
Stormande ögon se se min själs längtan
Vågor virvla mig runt över tidernas kval
Öppna händerna
Kasta mig upp genom strömmarnas krusande vågsvall
In i östanhamnens purpurgärning
Låt mig för en stund andas
Oh vindvingar lyft mitt hjärta
Lyft mina ögons ljus
Bär dem bär dem in i sunnans famn
Smek mina kinder åter till liv
Smek min hud varm och blossande röd
Svep mig in i blåskimrande siden
Väck mig
Väck mig
Aldrig
Mer.
-samtalet,
Du talade om att förfasa sig. Du säger att Vi inte talar till dig – det gör Vi då du talar med eller till någon. Det gör Vi då du skriver till någon eller genom dikterna.
Det är så att det går att se till alla fasor, bakåt och nu. Det går att jämföra och väga.
Det är bra i sig, det är dock så att då ett jämförande eller ett vägande skall ske, måste skalet tas av, eller ytan måste lösas upp.
Det är att blicka in i horisonten och se skimmerljuset – i detta ljus lever framtiden, men ser du i detta skimmer är även dåtiden.
Ja, det går att förfasa sig över bakåt, det gör tagarna, de stapplande. Det är inget negativt eller märkvärdigt med detta, det är dock farligt ty ur allt detta stiger krigsherrarna och maktbegären. De använder sig av fasans ögon vilka är rädslans ögon.
De vilka icke förfasar sig beskylls för att sätta skygglappar på eller det ena med det andra, mest sägs det att de inte innehar en verklighetsförankring.
De har en enorm verklighetsförankring och de är helt upptagna i , helt upptagna med helandet.
Dessa vet att den nya Solen är och nu stabiliseras.
Dess Solkrets,
De tolv står närmast med sina tolv i diadem/halvmånar – halvmåneformer/bågar runt.
Sett från ovan skapas det en oändlig Lotusblomma av kärlekskraft.
Händer ligger slutna
runt sternum
följer
stilla andvågor
thorax lyfts stilla upp och ned
knoppande liv
natt och dag
doftande violer
händer i kramp
håller hårt emot
knoppande liv
arm
sträcks ut
hon känner värme
hand under
sida
färgas röd i blådröm
stegen ännu höljda
vill stiga in
mörker
släpper
…
När en yta är fylld med liv, hur beskriver du det?
Du beskriver det med rörelse.
Du skrev om de höga bergens rena luft. Denna luft är en yta, jämförbar med den vattenvägg Vi talat med dig om långt tidigare.
Ser du denna vägg framför dig är den en sidenslöja, en vitslöja.
I varje vävrum/fyrkant/ruta finns en diamant, det seende ögat.
Så med andra ord är denna luft ständig rörelse, ett egentligt ord finns inte. Kanske skir, skimrande, flimrande för att beteckna dess eteriska väsen, älvväsendet.
Ljusandningen är denna ”tunna” luft och den är alla svarta kols lyftade regnbågsljus
– vi har talat mycket runt detta att se framåtbarnet och bakombarnet,
Vi har lyft fram det då och då och du ser inom dig bilden.
Det är verkligen att likt Buddha sätta sig ned och ta emot. Bilden att sätta sig ned är ju att närma sig livet, att inte sträcka sig efter det ni så gärna vill påstå är ouppnåeligt, han visste liksom alla ljusgestalter att inget är ouppnåeligt, det enda lilla vilket behövs är att bli ett med alltet.
Du ser den strålande pärlan, vilken egentligen är detta som du säger urvattnade ord: nu.
Nuet är en strålande pärla ty det är hjärtats punkt, det du ser är hur stenen släpps ned och ringarna bildas, det är två ringar vilka hela tiden strömmar, förenklat är att säga att detta är en åtta, det är verkligen hela den visdomsfyllda kunskapen i livets spiraler, i alla energiformer, i alla så kallade labyrinter.
Två kroppar samspelar, två ”livsformer” samspelar, det kan endast ske då det finns en sammanbindande punkt.
Denna punkt heter kärlek.
Kärlek kan endast existera då livet är i paritet med varandra.
Vad är detta, en matematisk formel – kanske.
Spelar det nån roll, det är ett vackert ord att leva med.
Se nu ringarna, de blir fler och fler och vad är det de gör? de vandrar från och till hjärtat med information, det strömmar liv; sann livserfarenhet, vilket är det oförställda ansiktets liv.
Det är det vita livets liv och först då; kan sann kärlek leva och uppstå.
Ty genom att stå inuti sitt hjärta är livet befriat från gjorda, uppdiktad poesi, livet är då rent.
Och där sker det du skrev:
Låt oss säga att jag ser framåt därigenom ser jag var,
stundtals då den ”mänskliga” tanken/den vi lärt oss, hur man ska tänka, som talar om hur vi skall tänka hamnar jag in i mantänkandet… man i bemärkelsen allmännbegrepp… man ska, man vill, man gör o.s.v. ja då hamnar jag i svartgölen.
Sade igår detta urvattnade ord nu… genom detta ord flys ofta konsekvensen av den egna handlingen och ansvaret för livet, det egna och därigenom ansvaret för alltet; ”vad du gör mot de minsta gör du i allt.”
Ja, låt oss säga att jag ser framåt därigenom ser jag var, stundtals andas friden av detta.
Det är DÅ vi träder in i nuet, det är fridsro, det är att inte förfasa sig. Det är att se verklighetsströmmen i stora perspektiv, sfärernas musik, det är att se förvillelsen och genomskåda den.
Det är att stiga upp ur svartgölen – ett mycket betecknande och vackert ord, dikten fridslängtan beskriver detta skeende vackert.
fridslängtan
den omkullvickade lyktan
rullar fram och åter
glaset är ännu helt
dimmigt
lågan flämtar svagt
hon lyfter den
hon är gammal
ur tiden
vandrar i stormvindarna
håller den ornamenterade rönnstaven i vänster hand
hör den tala
lyktans ring håller hån i den högra
hon stannar
marken omsluter staven
bladen vecklas ut
läses i månsilverljuset
hon kupar händerna runt lyktan
immiga glas skallrar lågan är svagare
hon sluter lyktan in i sin mantel
vidare under huden
känner lyktans svaga andetag nästan glömda
sluter sitt hjärta runt
ser smärtans bakgrundssken
känner sorgen bränna smärtans sårkanter rena
sakta helas såret
hon sitter med lyktan
ser de röda bären mogna, fåglarna lyfter dem ett efter ett
hon ser dem vandra in i livet med frid
tar staven och vandrar vidare
doften av ambra omger dem
onsdag 28 januari 2009
samtal
Fontänljuset vaknar
det faller blommande ord in i livsdammen
förenande formspråk blommar i livets hav
hjärtvilja
fontän
silverguldomfamning
regnbågsflöde
livsbud.
Natten till den 25 januari 2009
Du ser den bundna tanken, du ser så apelsinen och allt vad den bär med sig.
Du befinner dig i apelsinlunden och känner den dallrande solvärmen, hör havets vågor och möter de förunderligt nära stjärnhimlarna.
Du ser dessa klyftor och vet deras innehåll, oval vid oval i vackra mönster och du ser dropparna av apelsinsaft.
Så ser du apelsinen i handen och pressar den, du lever med i rörelsen vilken är ofrånkomlig då aromen pyser ut,
Det doftar gott och samtidigt blir det ett tillbakaryggande.
Det är en arom som inte stannar den växer och den fyller.
Så gör också den bundna tanken,
Den finns inom ett skal ändå tar den över livet i sin längtan till frihet.
Var och en vet barnets glädje då den vuxne skalar apelsinen genom att klä av skalet i spiralform. Barnets ögon uttrycker verkligen förundran.
Se nu denna rörelse, det är en livsspiral vilken befrias öppnas.
Klyftorna är där men genom en lätt rörelse faller de isär och är nu verkligen en blomma, eller så lägger du dessa klyftor i ring till en stjärna, hur du än gör så ler barnets ögon ty det ser det bakomliggande.
Hela denna bild började med att du levde med; jag lyfte av skålen släppte tanken fri.
När tanken släpps fri på detta sätt blir den andevingar ej betvingare av livet, den är verkligen tanke och ej livsledare eller konung över livet. Själen kan dansa och tanken kan förtälja i andens ljus strålar de båda i skönhet i jagets hand vilket alltid och evinnerligen är förenat med helheten.
Så:
Apelsinlunden vandrade in
Gröna blanka blad
Apelsinen faller ned i handen
Sakta ringlar skalet av
I leende spiral
Apelsinen ligger i handen
Avklädd
Klyfta invid klyfta
Vackra vita nät
Klyftorna faller isär
Tomrummet är
Tyst leende
Väntan
Klyftorna bär droppar i händerna
I handen ligger apelsinen
Pressar den lätt
Aromen
Växer
Ryggar
Ser tanken
Öppnar fönstret
Ger tanken fri
Ser tanken flyga in i ljuset
Explodera
Vattna ängarna med sötma
…
Ifrån apelsinlunden kan Vi så vandra in i bilden du såg denna morgon.
Du såg en stjärnskruvmejsel.
Den öppnade en batterilucka.
Var och en vet att skruvar skruvas ur motsols och in medsols,
Varför är det så? I denna bild är det mycket passande.
Vad är batteriet?
Batteriet är ett hjärta eller det ”totala” livsinnehållet/ljusminnet finns lagrat däri.
Då viljan strävar emot då töms batteriet skruven skruvas ur.
Då viljan följer livsinnehållet skruvas skruven i,
Det vill säga luckan stängs om eller värnar om livet.
Vad är då stjärnskruvmejseln?
Ja den kan vara ett sanningens svärd eller en vandringsstav, den bär stjärnan med sig,
Varje liv har en egen stjärnskruvmejsel.
Så kommer vi in i nästa bild:
Genom de avklädda stegen
höres deras djupa stämma
stiga upp
ur rötterna
stjärnblomster
ringlar sig runt gestalter
in i himlens grund
dalar ned
in i ljusskålens klangväntan till svar
Solpilsträdet stiger in i deras krets
pekar vindvägars linjer
Stjärnfåglar vita sår deras frön
hjärtskålar knoppas
inifrånljuset pressar upp deras slutna rädslohänder
in i hennes händer väves månsilverljus
i natten skrudar hon Solpilsträdet med stjärnblommande sånger
…
De avklädda stegen är barfotastegen i dimma. Det är de skolösa stegen, de känner varsamt och dessa steg är förbundna med rötterna, genom dessa stegs avkännande avtryck kan hon tala sannhet och ömhet. Ur hennes händer stiger därför stjärnor, stjärnorna är ljusminnesbilder och de samtalar med himlens grund, så faller de in i huvudskålen; den öppnade skålen och spegelsjön är där, den jordiska tanken samtalar med den gudomliga tanken.
I den stunden är Solen i mitten i hjärtat och pilarna är solstrålar visandes livsvägarnas riktningar, vindvägar är den befriade andningens ljus.
I detta ljus flyger tanken fri, den är vit, har lyfts upp ur de svarta händerna.
Månmodern väver hennes hjärtgärning och hon skrudar sin makes liv.
…
Tröttögon slutes
söker
frid lugn still stund
ovalvila
vitslöja över kroppshud
halvmånar omfamnar
fransar flätar korg
vill inte selock
pressas samman
röda svallvågsljus pulserar
fräsljudet
förtäljer ljusets slocknande
livsdoften hänger kvar
bak slutna ögon
…
Lockropen höres kalla
Vattenvindarna dricker längtan
…
Alla osagda ord ligger kringspridda
vill hem
förbränns i solens röda aftonguld
talar i natten.
Alla osagda ord
av kärlek
ligger kringspridda
vill hem
förbränns i solens röda aftonguld
Talar i natten.
(till de osagda orden)
står helt stillaser gryningens röda och aftonens röda
aftonen är tätare
förinnerligad
ser alla dessa ord
vara
modorddå de gives in i solens röda guld - berättas deras sanna ljusidag tindrar tusende diamanter i trädens kronorfåglar sjunger glädjesångerdiamanter öppnas till blommande stjärnor
kanske är det stjärnor
de ord vilka aldrig blev sagdade tindrar ren skönhet
Ja - det finns många osagda ord vilka längtar hem,aftonens - solens röda guld är helande - är förtätad - innerlig kärlek,orden de vackra förbränns och deras sanna ljus finner sina hem genom stjärnorna...Kanske är det de vilka tindrar i trädens kronortusende diamanterklingande ljus
…
Vi skrev runt fontänen att du skulle se atombomben. Vi behöver inte gå in i närmare detaljering och lösa upp allt i elektroner, atomer och neutroner även om namnen är vackra. Du tycker om dessa namn ty de är mera betecknande beskrivande av vad atombomben verkligen var ämnad att vara.
Vi kan leka med orden en stund elektroner kan vara Elektra; dotter till Agamemnon. Agamemnon stod för mänsklig iskall makt, han hade glömt hjärtmänniskan, ödets vindar tog hans liv med sig och hans dotter Elektra hämnades. Vandrar vi in i bilden så är Agamemnon en kung, och då är Elektra prinsessan. Prinsessan måste frigöra sig för att vandra sin livsväg, frigöra sig genom sannhetens ljus. Vi kan gå närmare in på detaljer med avseende på hämnd vilken aldrig är av godo.
Nu kan vi också se atomkärnan omgiven av elektroner, det blir konungen med sitt följe; atomen. Det är en sund konstellation då sannhetens ljus är dess ledsagare.
Neutronen har ingen egen laddning den är neutral den spinner vitt ljus kan vi säga och tillsammans med protonen vilken är positivt laddad blir de vad? De blir atomkärnan. Du blev lite besviken över denna torra förklaringslek, du hade hoppats mera på en saga eller gudar och nymfer. Men du har hela denna värld i varje del av detta.
Vid livets träd sitter de tre.
De spinner, väver det gångna det varande och det kommande.
De sitter vid världsträdets fötter.
Så återvänder vi nu till atombomben,
En oval, ett ägg, ett frö lägges i jorden,
Räknas ned och explosionen är ett faktum,
Bortser vi från det fasansfulla denna bomb gör, så är illussionsbilden vacker, det är verkligen ett träd, ett livets träd.
I denna manifestation kan vi se dess ursprung,
Detta träd visar sannhetens liv, visar den eviga rörelsen mellan allt det ni så gärna söker särskilja eller lägga utanför er. Ser ni, då ni inser detta med det eviga harmoniska kretsloppet sker denna positiva explosion, det blir svallvågaor, rätt avvägda, av vad?
Av sannhet till kärleks kraft.
Denna inspiration vilken gavs till någon lades in i krigets händer och blev till ett massförstörelsevapen.
Det sker alltid då gudomliga gåvor används till mänsklig iskall makt.
Denna bomb har oerhörda effekter,
Res nu till savannen och hör bakgrundsljudens liv, se den skimrande värmen, luften svettas värme.
Se djuren och se vattenhålen.
Så åter vidsträckta landskap och där står så plötsligt ett träd.
Bilden av detta träd är detsamma som explosionen.
Du ser stammen och kronan, men rötterna är djupt ned för att icke förbrännas av den dallrande solljusdaggen.
Då du skrev om fontänen såg du dessa ljuslinjer sida vid sida och du såg också vandringsstaven.
Det är en god sammanfattning av trädet, bomben, blommorna och allt annat du skrivit.
Staven hålls i handen och den visar vägen,
Solpilsträdet pekar vindvägarna.
Solpilsträdet stiger in i deras krets
pekar vindvägars linjer
När en yta är fylld med liv, hur beskriver du det?
Du beskriver det med rörelse.
Du skrev om de höga bergens rena luft. Denna luft är en yta, jämförbar med den vattenvägg Vi talat med dig om långt tidigare.
Ser du denna vägg framför dig är den en sidenslöja, en vitslöja.
I varje vävrum/fyrkant/ruta finns en diamant, det seende ögat.
Så med andra ord är denna luft ständig rörelse, ett egentligt ord finns inte. Kanske skir, skimrande, flimrande för att beteckna dess eteriska väsen, älvväsendet.
Ljusandningen är denna ”tunna” luft och den är alla svarta kols lyftade regnbågsljus.
…
Dimstegen
sveper
in
mjuka lätta tassar
svepande penseldrag
slöja efter slöja till slöja lägges över
Droppe
tindrar på fingerspets
faller
in i ögats lins
strängen brister
kaskadljus
brinner
värme
…
Dotter,
Ibland då du skriver poetiska bilder sitter du och stirrar på orden,
Tycker att det är märkliga bilder. Så rycker du på axlarna och publicerar, utan en tanke på hur de tas emot.
Du vandrar helt enkelt över märklighetströskeln.
Kan du då inte göra samma sak i livet.
Kan du inte se att vi tillsammans skriver historia, poesi.
Sann poesi är historia – sann historia är poesi.
Hav förtroende om inte till dig själv så till Oss.
Vi är inte dina jordiska föräldrar – Vi är din sanna Fader och Moder.
Du kommer att veta vår vilja.
Räds icke dotter och minns att Vi är hos dig.
Skriv poesi i ditt liv och publicera dina steg.
…
Ser din hud ligga på golvet
Känner ditt hjärta omfamna mig
Natten till den 26 januari 2009
Kringgärdad
av
svartanemoner
sträcker hon sig högt upp på tå
plockar stjärnljus
nynnar
jag vet
ur
svart kronas blad
stiger vita blad
lägger sig
runt
henne
…
Kära ensamhet,
Jag hör att du ropar irriterat,
nu har jag legat länge kvar i sängen, hade ingen lust att stiga upp. Låg och såg på granen, du vet den där som växer på västsidan, som fyller hela fönstret, såg skatorna hoppa runt. Plötsligt såg jag ekorren, ja inte på riktigt, mindes de där gladeliga skutten, lättskutten. Jodu de däringa skutten skulle vara underbara att göra.
Nu regnar det ju idag men kan du tänka dig att granen skrudade sig i ett nafs med vackra vita kläder och log tinderljus in i mina ögon. Du vet jag och mina fantasier, drömlänge beundrade jag granens vita skönhet, mindes allt annat vackert jag brukar skriva om.
för en stund mindes jag ord som regnade in i själen igår;
Skriv poesi i ditt liv och publicera dina steg.
Så löjligt! Det är ju ingen som någonsin gillat mina steg eller läget, det vet ju du.
Å du håller ju hårt om mig.
Kära ensamhet,
Nu sitter vi här och fikar, planerar dagen, du tittar lite underligt på mig, tror nog att du vet att jag svek dig häromdan. Ja, det vet du, du vet ju allt om mig, hörde dig skratta hånfullt och iskallt då jag satte in den där annonsen under utförsäljes:
Ensamkvinna, ensamvandrerska, sliten, ärrad böjd av både väder och vind
Van att klättra berg och dalbana med andra och sig själv,
Ofta sedd som ja, folk gör så myckna bilder, men du vet ju att jag är blyg, sårbar, skygg som ett rådjur.
Bär blödande taggar men vem gör inte det,
har även lärt mig att använda taggarna till skydd, inte bara inåtverktyg,
Närvarande drömmande varm kärleksfull givmild
Har slutit min knopp i stilla bidan.
Lyssnande, svarande,
vill dig vem du nu är.
Nu är ju allt det här dumt, menar varför göra en mer eller mindre färdig bild, den kan ju skrämma bort och du är ju alltid hos mig.
Ja, det var ju dumt överhuvudtaget att sätta ut annons under utförsäljes, det vet vi ju, både du och jag att det inte finns nån som vare sig vill eller vågar det där enda vackra ja drömmerom.
Så många år i väntan på handen, ögat, hudens närhet, få ynnesten att se in i älskade ögon, spegla varandra i vår kärleks ljus. Låta våra fingrar följa strömmarnas linjer, smaka varandra, upptäcka liv.
Kära ensamhet,
det finns så många vackra bilder, inte gjorda eller färdiga i tankens sfär, men målade skrivna i högre sfär, de gör bara ont,
Men - nu får du ursäkta en stund för se även om det gör ont, så tänker jag ändå luta mig tillbaka och drömma, du får dricka ditt kaffe och le åt min dumhet.
I din älskade famn är jag lycklig, evigt lycklig, evigt trygg,
I vår älskade famn är vi tillsammans med varandra evigt lyckliga, evigt trygga.
Om aftonen vandrar kvinnan ut i de vackra sommardoftande omgivningarna.
Luften är ren och klar att andas.
Kvinnan andades
andades.
Kvinnan kände hans älskade andning, kände hans älskade närhet.
Hela hennes väsen uppfylldes av hennes livs och hennes hjärtas kärlek.
Aftonens timmar vandrar in, sveper ängarna, skogarna, markerna i sin med kärlek fyllda mantel.
Kvinnan vandrar över ängarna, lägger sig i det doftande gräset, sluter ögonen.
Hennes ande börjar levande drömma.
Kvinnan befinner sig vid det grönskimrande havet, himlavalvet sluter hennes ande inom de purpurskimrande slöjorna.
Kvinnan känner doften av den älskade av hans älskade närhet. Örnen svävar genom himlarnas salar, känner hans själs älskade längtan, lyfter kvinnan upp i sin famn bär henne genom de med kärlek fyllda rummen.
Lägger henne varsamt ned på den väntande stranden.
Havet sjunger, sjunger vackra sånger, smeker hennes vara, vaggar henne i sin famn.
Vaggar henne till sömns.
Havet doftar, doftar liv, livet förde hans närhet närmare, närmare.
Den nya solen sänder strålar med ljus till stranden, strålar med ljus av ljus för våra varan tillsammans.
Om aftonen vandrar vi vid havet, våra fötter känner havets beröring,
våra händer känner varandra,
vi öppnar vår väntande famn,
våra ögon möter vårt ljus
känner din älskade närhet
vi vandrar in i vår kärleks hamn
viskar jag älskar dig.
Kära ensamhet,
varför utsätta mig för det jag har ju dig, bäst att ta bort annonsen, det var ju i alla fall inga svar som föll in. Tack att du vill vara mig nära och att du orkar lyssna.
Förlåt att jag övergav dig en stund.
Vi kanske ska ta och dricka upp kaffet nu och ta oss en promenad, men du får allt hålla mig hårt i hand för se det verkar vara väldans halt idag.
– Det var väl ett fint samtal du hade med ensamheten,
Du snuddade vid många viktiga faktorer, bland annat detta - du håller hårt i mig –
Det är så med ensamheten, då du endast ser den att den verkligen greppar om ditt liv.
Det är den egentliga bilden av det du skrev om tröttögon häromdagen.
Du orkar inte med att gång på gång mötas av svek så är det. Du läste åter idag ord om detta med att det är individen själv vilken tillåter andra att svika. Det är inte så enkelt och lätt.
I ditt fall lever en oerhörd övergivenhet inom dig, vilket inte alls är märkligt med avseende till dina jordiska föräldrar.
Det lilla barnet, det ännu jordiskt ofödda barnet kan icke skydda sig emot detta emot denna kärlekslöshet vilken döljs av ännu mera kärlekslösa handlingar.
Detta barn väver taggar inom sig runt hjärtat, barnet söker skydda, bygga staket runt hjärtat.
Dessa taggar blir fler och fler och så en dag står barnet i vuxenvärlden.
I de flesta fall vändes dessa taggar utåt, du sökte göra det en gång, men det stämmer icke med ditt väsen. Du har i alla tider/under denna vandring sett din smärta, du vet dess djup och grund och vi har sökt visa dig den från alla vinklar. Du har förlåtit dig själv gång på gång genom oss. Men du skall inte förlåta dessa ogärningsmän, det är inte du vilken har tillåtit dem att göra dig illa. Det är ditt sanna väsens oändliga eviga kärlekskraft.
Det vi med alla medel nu söker göra är att lyfta bort denna upplevelse av smuts som du bär.
Du är inte smutsad och kan aldrig bli det ty du viker aldrig bort från våra ord. Märker du då inte att du tusen och åter tusen gånger plötsligt har sagt läkande ord till din omgivning.
Just nu skall du ”bara” andas lugnt och stilla, allt dras nu samman, rinner in i den mynning du såg, rinner in, alla väsentligheter de sanna meningarnas linjer är det vilka strömmar in, du skall snart se blomman öppnas,
Hennes hjärtas bröst skall öppnas,
Hon lyfter varsamt ur dina svarttaggar nu.
Men se bilden av tröttögon:
Tröttögon slutes
söker
frid lugn still stund
ovalvila
vitslöja över kroppshud
halvmånar omfamnar
fransar flätar korg
vill inte selock
pressas samman
röda svallvågsljus pulserar
fräsljudet
förtäljer ljusets slocknande
livsdoften hänger kvar
bak slutna ögon
sätt samman den och skriv de ord du såg i natten,
Tröttögon slutes söker fridsstund, lugnstund och stillstund – ovalvila.
– du tyckte mycket om ovalvilan, ögonen är mycket trötta av att ständigt se missväxtstegen, längtar så oerhört mycket efter att andas, andas det du vet är liv.
Vad är det du ser i ovalvilan? Du ser en vitskimrande opal ligga i det mörka berget och du ser den lyftas av åldrad hand, en hand så fylld med kärlek. Ja, denna opal har i eviga tider varit omsluten av mörker, men ävenså har den alltid bevarat ljuset i det inre. Det har aldrig spelat någon roll hur många lager av ordar vilka virats runt, denna opal har alltid haft viljan till vitskimrande liv. Detta liv har innebörden av att aldrig döma och aldrig förvisa smärtans själar, denna vitskimrande opal ser alltid väsendets innersta rum.
vitslöja över kroppshud
- denna opal kan endast se det rena vita ljuset i det innersta, om den skulle se käftarna skulle den gömma sig undan, därför lägges denna vitslöja över smärtans väsen för att den skimrande opalen med sitt ljus och sin värme skall kunna strömma helande energier utan att förgås.
halvmånar omfamnar fransar flätar korg – halvmånar omfamnar franskyss.
- ja, du såg franskyss men tanken villade bort dig. Det är en mycket vacker kyss, men se nu dessa halvmånar de blir en cirkel, två lock eller vingar höljer den skimrande opalen till kraftåterhämtning, fransarna ger skydd för det vilket icke skall nå in. Denna franskyss är också kärlekens högsta bud, den blir en pensel vilken målar nya landskapsbilder, målar skönhet till sann drömsömn.
vill inte selock pressas samman
– det är en god beskrivning av vad du gör just nu i din trötthet. Du vill inte se och pressar samman ögonlocken hårt, men hur du än kämpar så möter du stjärnljus och ljuskaskader och röda svallvågor. Men det är också så att du lider fruktansvärt av alla dessa ögon vilka vägrar att se. Så dumt av denna kvinna att säga till dig att inte vara personlig; när var du senast personlig i det sammanhanget.
röda svallvågsljus pulserar
- vad är dessa röda svallvågor, det är hjärtats pulserande kraft och vilja till liv vilket inte vilja se locken söker tränga undan genom att uppsöka ensamheten på grund av trötthet och stundtals förståelig rädsla.
Fräsljudet förtäljer ljusets slocknande
- det är en mycket tydlig bild, se livets låga och se fingrarna vilka salivvätes och hör det där fräsande ljudet, dessutom ser du ondskefullt glimmande ögon, det är dina jordiska föräldrar du ser, samt alla de vilka våldtagit och misshandlat dig. Och än en gång säger Vi: du har icke tillåtit!
livsdoften hänger kvar
– hur du än söker stänga kanalerna så är de där, det finns en mening och en vilja bakom allt, den är inte ondskefylld, din längtan kan du aldrig utsläcka och varför göra det, låt den bara vara vit.
bak slutna ögon
– det är av godo att sluta ögonen för att bortse ifrån den yttre påverkan och se det inres sanna ljus.
…
tid... en mänsklig inteskapelse ett fängselrum,det är den mänskliga tiden - gjord tidden gudomliga oh så vacker ängelns smekning berörande kind
det faller blommande ord in i livsdammen
förenande formspråk blommar i livets hav
hjärtvilja
fontän
silverguldomfamning
regnbågsflöde
livsbud.
Natten till den 25 januari 2009
Du ser den bundna tanken, du ser så apelsinen och allt vad den bär med sig.
Du befinner dig i apelsinlunden och känner den dallrande solvärmen, hör havets vågor och möter de förunderligt nära stjärnhimlarna.
Du ser dessa klyftor och vet deras innehåll, oval vid oval i vackra mönster och du ser dropparna av apelsinsaft.
Så ser du apelsinen i handen och pressar den, du lever med i rörelsen vilken är ofrånkomlig då aromen pyser ut,
Det doftar gott och samtidigt blir det ett tillbakaryggande.
Det är en arom som inte stannar den växer och den fyller.
Så gör också den bundna tanken,
Den finns inom ett skal ändå tar den över livet i sin längtan till frihet.
Var och en vet barnets glädje då den vuxne skalar apelsinen genom att klä av skalet i spiralform. Barnets ögon uttrycker verkligen förundran.
Se nu denna rörelse, det är en livsspiral vilken befrias öppnas.
Klyftorna är där men genom en lätt rörelse faller de isär och är nu verkligen en blomma, eller så lägger du dessa klyftor i ring till en stjärna, hur du än gör så ler barnets ögon ty det ser det bakomliggande.
Hela denna bild började med att du levde med; jag lyfte av skålen släppte tanken fri.
När tanken släpps fri på detta sätt blir den andevingar ej betvingare av livet, den är verkligen tanke och ej livsledare eller konung över livet. Själen kan dansa och tanken kan förtälja i andens ljus strålar de båda i skönhet i jagets hand vilket alltid och evinnerligen är förenat med helheten.
Så:
Apelsinlunden vandrade in
Gröna blanka blad
Apelsinen faller ned i handen
Sakta ringlar skalet av
I leende spiral
Apelsinen ligger i handen
Avklädd
Klyfta invid klyfta
Vackra vita nät
Klyftorna faller isär
Tomrummet är
Tyst leende
Väntan
Klyftorna bär droppar i händerna
I handen ligger apelsinen
Pressar den lätt
Aromen
Växer
Ryggar
Ser tanken
Öppnar fönstret
Ger tanken fri
Ser tanken flyga in i ljuset
Explodera
Vattna ängarna med sötma
…
Ifrån apelsinlunden kan Vi så vandra in i bilden du såg denna morgon.
Du såg en stjärnskruvmejsel.
Den öppnade en batterilucka.
Var och en vet att skruvar skruvas ur motsols och in medsols,
Varför är det så? I denna bild är det mycket passande.
Vad är batteriet?
Batteriet är ett hjärta eller det ”totala” livsinnehållet/ljusminnet finns lagrat däri.
Då viljan strävar emot då töms batteriet skruven skruvas ur.
Då viljan följer livsinnehållet skruvas skruven i,
Det vill säga luckan stängs om eller värnar om livet.
Vad är då stjärnskruvmejseln?
Ja den kan vara ett sanningens svärd eller en vandringsstav, den bär stjärnan med sig,
Varje liv har en egen stjärnskruvmejsel.
Så kommer vi in i nästa bild:
Genom de avklädda stegen
höres deras djupa stämma
stiga upp
ur rötterna
stjärnblomster
ringlar sig runt gestalter
in i himlens grund
dalar ned
in i ljusskålens klangväntan till svar
Solpilsträdet stiger in i deras krets
pekar vindvägars linjer
Stjärnfåglar vita sår deras frön
hjärtskålar knoppas
inifrånljuset pressar upp deras slutna rädslohänder
in i hennes händer väves månsilverljus
i natten skrudar hon Solpilsträdet med stjärnblommande sånger
…
De avklädda stegen är barfotastegen i dimma. Det är de skolösa stegen, de känner varsamt och dessa steg är förbundna med rötterna, genom dessa stegs avkännande avtryck kan hon tala sannhet och ömhet. Ur hennes händer stiger därför stjärnor, stjärnorna är ljusminnesbilder och de samtalar med himlens grund, så faller de in i huvudskålen; den öppnade skålen och spegelsjön är där, den jordiska tanken samtalar med den gudomliga tanken.
I den stunden är Solen i mitten i hjärtat och pilarna är solstrålar visandes livsvägarnas riktningar, vindvägar är den befriade andningens ljus.
I detta ljus flyger tanken fri, den är vit, har lyfts upp ur de svarta händerna.
Månmodern väver hennes hjärtgärning och hon skrudar sin makes liv.
…
Tröttögon slutes
söker
frid lugn still stund
ovalvila
vitslöja över kroppshud
halvmånar omfamnar
fransar flätar korg
vill inte selock
pressas samman
röda svallvågsljus pulserar
fräsljudet
förtäljer ljusets slocknande
livsdoften hänger kvar
bak slutna ögon
…
Lockropen höres kalla
Vattenvindarna dricker längtan
…
Alla osagda ord ligger kringspridda
vill hem
förbränns i solens röda aftonguld
talar i natten.
Alla osagda ord
av kärlek
ligger kringspridda
vill hem
förbränns i solens röda aftonguld
Talar i natten.
(till de osagda orden)
står helt stillaser gryningens röda och aftonens röda
aftonen är tätare
förinnerligad
ser alla dessa ord
vara
modorddå de gives in i solens röda guld - berättas deras sanna ljusidag tindrar tusende diamanter i trädens kronorfåglar sjunger glädjesångerdiamanter öppnas till blommande stjärnor
kanske är det stjärnor
de ord vilka aldrig blev sagdade tindrar ren skönhet
Ja - det finns många osagda ord vilka längtar hem,aftonens - solens röda guld är helande - är förtätad - innerlig kärlek,orden de vackra förbränns och deras sanna ljus finner sina hem genom stjärnorna...Kanske är det de vilka tindrar i trädens kronortusende diamanterklingande ljus
…
Vi skrev runt fontänen att du skulle se atombomben. Vi behöver inte gå in i närmare detaljering och lösa upp allt i elektroner, atomer och neutroner även om namnen är vackra. Du tycker om dessa namn ty de är mera betecknande beskrivande av vad atombomben verkligen var ämnad att vara.
Vi kan leka med orden en stund elektroner kan vara Elektra; dotter till Agamemnon. Agamemnon stod för mänsklig iskall makt, han hade glömt hjärtmänniskan, ödets vindar tog hans liv med sig och hans dotter Elektra hämnades. Vandrar vi in i bilden så är Agamemnon en kung, och då är Elektra prinsessan. Prinsessan måste frigöra sig för att vandra sin livsväg, frigöra sig genom sannhetens ljus. Vi kan gå närmare in på detaljer med avseende på hämnd vilken aldrig är av godo.
Nu kan vi också se atomkärnan omgiven av elektroner, det blir konungen med sitt följe; atomen. Det är en sund konstellation då sannhetens ljus är dess ledsagare.
Neutronen har ingen egen laddning den är neutral den spinner vitt ljus kan vi säga och tillsammans med protonen vilken är positivt laddad blir de vad? De blir atomkärnan. Du blev lite besviken över denna torra förklaringslek, du hade hoppats mera på en saga eller gudar och nymfer. Men du har hela denna värld i varje del av detta.
Vid livets träd sitter de tre.
De spinner, väver det gångna det varande och det kommande.
De sitter vid världsträdets fötter.
Så återvänder vi nu till atombomben,
En oval, ett ägg, ett frö lägges i jorden,
Räknas ned och explosionen är ett faktum,
Bortser vi från det fasansfulla denna bomb gör, så är illussionsbilden vacker, det är verkligen ett träd, ett livets träd.
I denna manifestation kan vi se dess ursprung,
Detta träd visar sannhetens liv, visar den eviga rörelsen mellan allt det ni så gärna söker särskilja eller lägga utanför er. Ser ni, då ni inser detta med det eviga harmoniska kretsloppet sker denna positiva explosion, det blir svallvågaor, rätt avvägda, av vad?
Av sannhet till kärleks kraft.
Denna inspiration vilken gavs till någon lades in i krigets händer och blev till ett massförstörelsevapen.
Det sker alltid då gudomliga gåvor används till mänsklig iskall makt.
Denna bomb har oerhörda effekter,
Res nu till savannen och hör bakgrundsljudens liv, se den skimrande värmen, luften svettas värme.
Se djuren och se vattenhålen.
Så åter vidsträckta landskap och där står så plötsligt ett träd.
Bilden av detta träd är detsamma som explosionen.
Du ser stammen och kronan, men rötterna är djupt ned för att icke förbrännas av den dallrande solljusdaggen.
Då du skrev om fontänen såg du dessa ljuslinjer sida vid sida och du såg också vandringsstaven.
Det är en god sammanfattning av trädet, bomben, blommorna och allt annat du skrivit.
Staven hålls i handen och den visar vägen,
Solpilsträdet pekar vindvägarna.
Solpilsträdet stiger in i deras krets
pekar vindvägars linjer
När en yta är fylld med liv, hur beskriver du det?
Du beskriver det med rörelse.
Du skrev om de höga bergens rena luft. Denna luft är en yta, jämförbar med den vattenvägg Vi talat med dig om långt tidigare.
Ser du denna vägg framför dig är den en sidenslöja, en vitslöja.
I varje vävrum/fyrkant/ruta finns en diamant, det seende ögat.
Så med andra ord är denna luft ständig rörelse, ett egentligt ord finns inte. Kanske skir, skimrande, flimrande för att beteckna dess eteriska väsen, älvväsendet.
Ljusandningen är denna ”tunna” luft och den är alla svarta kols lyftade regnbågsljus.
…
Dimstegen
sveper
in
mjuka lätta tassar
svepande penseldrag
slöja efter slöja till slöja lägges över
Droppe
tindrar på fingerspets
faller
in i ögats lins
strängen brister
kaskadljus
brinner
värme
…
Dotter,
Ibland då du skriver poetiska bilder sitter du och stirrar på orden,
Tycker att det är märkliga bilder. Så rycker du på axlarna och publicerar, utan en tanke på hur de tas emot.
Du vandrar helt enkelt över märklighetströskeln.
Kan du då inte göra samma sak i livet.
Kan du inte se att vi tillsammans skriver historia, poesi.
Sann poesi är historia – sann historia är poesi.
Hav förtroende om inte till dig själv så till Oss.
Vi är inte dina jordiska föräldrar – Vi är din sanna Fader och Moder.
Du kommer att veta vår vilja.
Räds icke dotter och minns att Vi är hos dig.
Skriv poesi i ditt liv och publicera dina steg.
…
Ser din hud ligga på golvet
Känner ditt hjärta omfamna mig
Natten till den 26 januari 2009
Kringgärdad
av
svartanemoner
sträcker hon sig högt upp på tå
plockar stjärnljus
nynnar
jag vet
ur
svart kronas blad
stiger vita blad
lägger sig
runt
henne
…
Kära ensamhet,
Jag hör att du ropar irriterat,
nu har jag legat länge kvar i sängen, hade ingen lust att stiga upp. Låg och såg på granen, du vet den där som växer på västsidan, som fyller hela fönstret, såg skatorna hoppa runt. Plötsligt såg jag ekorren, ja inte på riktigt, mindes de där gladeliga skutten, lättskutten. Jodu de däringa skutten skulle vara underbara att göra.
Nu regnar det ju idag men kan du tänka dig att granen skrudade sig i ett nafs med vackra vita kläder och log tinderljus in i mina ögon. Du vet jag och mina fantasier, drömlänge beundrade jag granens vita skönhet, mindes allt annat vackert jag brukar skriva om.
för en stund mindes jag ord som regnade in i själen igår;
Skriv poesi i ditt liv och publicera dina steg.
Så löjligt! Det är ju ingen som någonsin gillat mina steg eller läget, det vet ju du.
Å du håller ju hårt om mig.
Kära ensamhet,
Nu sitter vi här och fikar, planerar dagen, du tittar lite underligt på mig, tror nog att du vet att jag svek dig häromdan. Ja, det vet du, du vet ju allt om mig, hörde dig skratta hånfullt och iskallt då jag satte in den där annonsen under utförsäljes:
Ensamkvinna, ensamvandrerska, sliten, ärrad böjd av både väder och vind
Van att klättra berg och dalbana med andra och sig själv,
Ofta sedd som ja, folk gör så myckna bilder, men du vet ju att jag är blyg, sårbar, skygg som ett rådjur.
Bär blödande taggar men vem gör inte det,
har även lärt mig att använda taggarna till skydd, inte bara inåtverktyg,
Närvarande drömmande varm kärleksfull givmild
Har slutit min knopp i stilla bidan.
Lyssnande, svarande,
vill dig vem du nu är.
Nu är ju allt det här dumt, menar varför göra en mer eller mindre färdig bild, den kan ju skrämma bort och du är ju alltid hos mig.
Ja, det var ju dumt överhuvudtaget att sätta ut annons under utförsäljes, det vet vi ju, både du och jag att det inte finns nån som vare sig vill eller vågar det där enda vackra ja drömmerom.
Så många år i väntan på handen, ögat, hudens närhet, få ynnesten att se in i älskade ögon, spegla varandra i vår kärleks ljus. Låta våra fingrar följa strömmarnas linjer, smaka varandra, upptäcka liv.
Kära ensamhet,
det finns så många vackra bilder, inte gjorda eller färdiga i tankens sfär, men målade skrivna i högre sfär, de gör bara ont,
Men - nu får du ursäkta en stund för se även om det gör ont, så tänker jag ändå luta mig tillbaka och drömma, du får dricka ditt kaffe och le åt min dumhet.
I din älskade famn är jag lycklig, evigt lycklig, evigt trygg,
I vår älskade famn är vi tillsammans med varandra evigt lyckliga, evigt trygga.
Om aftonen vandrar kvinnan ut i de vackra sommardoftande omgivningarna.
Luften är ren och klar att andas.
Kvinnan andades
andades.
Kvinnan kände hans älskade andning, kände hans älskade närhet.
Hela hennes väsen uppfylldes av hennes livs och hennes hjärtas kärlek.
Aftonens timmar vandrar in, sveper ängarna, skogarna, markerna i sin med kärlek fyllda mantel.
Kvinnan vandrar över ängarna, lägger sig i det doftande gräset, sluter ögonen.
Hennes ande börjar levande drömma.
Kvinnan befinner sig vid det grönskimrande havet, himlavalvet sluter hennes ande inom de purpurskimrande slöjorna.
Kvinnan känner doften av den älskade av hans älskade närhet. Örnen svävar genom himlarnas salar, känner hans själs älskade längtan, lyfter kvinnan upp i sin famn bär henne genom de med kärlek fyllda rummen.
Lägger henne varsamt ned på den väntande stranden.
Havet sjunger, sjunger vackra sånger, smeker hennes vara, vaggar henne i sin famn.
Vaggar henne till sömns.
Havet doftar, doftar liv, livet förde hans närhet närmare, närmare.
Den nya solen sänder strålar med ljus till stranden, strålar med ljus av ljus för våra varan tillsammans.
Om aftonen vandrar vi vid havet, våra fötter känner havets beröring,
våra händer känner varandra,
vi öppnar vår väntande famn,
våra ögon möter vårt ljus
känner din älskade närhet
vi vandrar in i vår kärleks hamn
viskar jag älskar dig.
Kära ensamhet,
varför utsätta mig för det jag har ju dig, bäst att ta bort annonsen, det var ju i alla fall inga svar som föll in. Tack att du vill vara mig nära och att du orkar lyssna.
Förlåt att jag övergav dig en stund.
Vi kanske ska ta och dricka upp kaffet nu och ta oss en promenad, men du får allt hålla mig hårt i hand för se det verkar vara väldans halt idag.
– Det var väl ett fint samtal du hade med ensamheten,
Du snuddade vid många viktiga faktorer, bland annat detta - du håller hårt i mig –
Det är så med ensamheten, då du endast ser den att den verkligen greppar om ditt liv.
Det är den egentliga bilden av det du skrev om tröttögon häromdagen.
Du orkar inte med att gång på gång mötas av svek så är det. Du läste åter idag ord om detta med att det är individen själv vilken tillåter andra att svika. Det är inte så enkelt och lätt.
I ditt fall lever en oerhörd övergivenhet inom dig, vilket inte alls är märkligt med avseende till dina jordiska föräldrar.
Det lilla barnet, det ännu jordiskt ofödda barnet kan icke skydda sig emot detta emot denna kärlekslöshet vilken döljs av ännu mera kärlekslösa handlingar.
Detta barn väver taggar inom sig runt hjärtat, barnet söker skydda, bygga staket runt hjärtat.
Dessa taggar blir fler och fler och så en dag står barnet i vuxenvärlden.
I de flesta fall vändes dessa taggar utåt, du sökte göra det en gång, men det stämmer icke med ditt väsen. Du har i alla tider/under denna vandring sett din smärta, du vet dess djup och grund och vi har sökt visa dig den från alla vinklar. Du har förlåtit dig själv gång på gång genom oss. Men du skall inte förlåta dessa ogärningsmän, det är inte du vilken har tillåtit dem att göra dig illa. Det är ditt sanna väsens oändliga eviga kärlekskraft.
Det vi med alla medel nu söker göra är att lyfta bort denna upplevelse av smuts som du bär.
Du är inte smutsad och kan aldrig bli det ty du viker aldrig bort från våra ord. Märker du då inte att du tusen och åter tusen gånger plötsligt har sagt läkande ord till din omgivning.
Just nu skall du ”bara” andas lugnt och stilla, allt dras nu samman, rinner in i den mynning du såg, rinner in, alla väsentligheter de sanna meningarnas linjer är det vilka strömmar in, du skall snart se blomman öppnas,
Hennes hjärtas bröst skall öppnas,
Hon lyfter varsamt ur dina svarttaggar nu.
Men se bilden av tröttögon:
Tröttögon slutes
söker
frid lugn still stund
ovalvila
vitslöja över kroppshud
halvmånar omfamnar
fransar flätar korg
vill inte selock
pressas samman
röda svallvågsljus pulserar
fräsljudet
förtäljer ljusets slocknande
livsdoften hänger kvar
bak slutna ögon
sätt samman den och skriv de ord du såg i natten,
Tröttögon slutes söker fridsstund, lugnstund och stillstund – ovalvila.
– du tyckte mycket om ovalvilan, ögonen är mycket trötta av att ständigt se missväxtstegen, längtar så oerhört mycket efter att andas, andas det du vet är liv.
Vad är det du ser i ovalvilan? Du ser en vitskimrande opal ligga i det mörka berget och du ser den lyftas av åldrad hand, en hand så fylld med kärlek. Ja, denna opal har i eviga tider varit omsluten av mörker, men ävenså har den alltid bevarat ljuset i det inre. Det har aldrig spelat någon roll hur många lager av ordar vilka virats runt, denna opal har alltid haft viljan till vitskimrande liv. Detta liv har innebörden av att aldrig döma och aldrig förvisa smärtans själar, denna vitskimrande opal ser alltid väsendets innersta rum.
vitslöja över kroppshud
- denna opal kan endast se det rena vita ljuset i det innersta, om den skulle se käftarna skulle den gömma sig undan, därför lägges denna vitslöja över smärtans väsen för att den skimrande opalen med sitt ljus och sin värme skall kunna strömma helande energier utan att förgås.
halvmånar omfamnar fransar flätar korg – halvmånar omfamnar franskyss.
- ja, du såg franskyss men tanken villade bort dig. Det är en mycket vacker kyss, men se nu dessa halvmånar de blir en cirkel, två lock eller vingar höljer den skimrande opalen till kraftåterhämtning, fransarna ger skydd för det vilket icke skall nå in. Denna franskyss är också kärlekens högsta bud, den blir en pensel vilken målar nya landskapsbilder, målar skönhet till sann drömsömn.
vill inte selock pressas samman
– det är en god beskrivning av vad du gör just nu i din trötthet. Du vill inte se och pressar samman ögonlocken hårt, men hur du än kämpar så möter du stjärnljus och ljuskaskader och röda svallvågor. Men det är också så att du lider fruktansvärt av alla dessa ögon vilka vägrar att se. Så dumt av denna kvinna att säga till dig att inte vara personlig; när var du senast personlig i det sammanhanget.
röda svallvågsljus pulserar
- vad är dessa röda svallvågor, det är hjärtats pulserande kraft och vilja till liv vilket inte vilja se locken söker tränga undan genom att uppsöka ensamheten på grund av trötthet och stundtals förståelig rädsla.
Fräsljudet förtäljer ljusets slocknande
- det är en mycket tydlig bild, se livets låga och se fingrarna vilka salivvätes och hör det där fräsande ljudet, dessutom ser du ondskefullt glimmande ögon, det är dina jordiska föräldrar du ser, samt alla de vilka våldtagit och misshandlat dig. Och än en gång säger Vi: du har icke tillåtit!
livsdoften hänger kvar
– hur du än söker stänga kanalerna så är de där, det finns en mening och en vilja bakom allt, den är inte ondskefylld, din längtan kan du aldrig utsläcka och varför göra det, låt den bara vara vit.
bak slutna ögon
– det är av godo att sluta ögonen för att bortse ifrån den yttre påverkan och se det inres sanna ljus.
…
tid... en mänsklig inteskapelse ett fängselrum,det är den mänskliga tiden - gjord tidden gudomliga oh så vacker ängelns smekning berörande kind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)