fira dig
varje dag
tänd ett firandeljus
ett födelsedagsljus
till dig
för
dig
hälsa din dag nyfödd
du är vacker
allt det du rör vid blir vackert
så rör vid mig
så vacker är du
är manteln runt allt du rör vid
de såg de så kallade rika
hur de åt av de så kallade fattiga
de såg de så kallade rikas guldkråmade bröstbrätten
lånta fjädrar
lånta är här stulna
en gång levde endräkten
den dräkt vilken är enad
endräkten
andedräkten
fridsfolken vandrade med
en hemlighet fann de ut
det var inte en hemlighet
trädfolken förtäljde dem
seglande med vattnets konst
de byggde kanoter
de gavs kanoter
huden vitnade
var vit
dessa byggde dubbla kanoter
fördubblade tredubblade
så gjorde de även med husen; koja på koja på koja
fyrkant på fyrkant – fyrkanterna var lättare att bygga på höjden med
stora skepp seglade
jorden är platt, far du längre trillar du
jorden är rund
så seglade de runt
de så kallade rika skodde skroven
ja landmärken finns
rivsår
djupa
sår
det gör ont då sår läker
de stramar
de kliar
de läker
landmärken
kartor
dessa kartor låstes in i skattkistor förseglades
eller kartorna lindades och gavs sigill
kartorna lades ibland i silverne rör med sigill
kartorna gömdes och förseglades med ägarens sigill
ett barn föddes vandrade in i jordesfären
lärde sig gå tala och tänka
ett liv är detta
ett liv
varje liv har en karta
en mycket vacker karta
ett ljusminne en livsimpuls har ritat denna karta
ariadnetråden
labyrinter är mycket vackra
synnerligen vackra i grönskandedalen
Ariadne är mycket vacker
så ock tråden
en vägriktning finns
du vandrar din karta
ändå går du vilse då och då
eller tappar kartan
de rika skodde sig på de fattiga
kanoter
skepp
pirater
pirater seglade ut på de sju haven
sju haven
sju
sju äro solhjulen
sju äro regnbågens färger
seglade ut på de sju livshaven
inte på i
seglade med de sju livshaven
vad gjorde de
de tog från de så kallade rika
de tog från de ytrika
piratkaptenen hade ibland en krok till hand
så sades det
vissa kaptener hade dessa krokar i olika metaller till olika bruk
handsmidda var dessa
av vilka är metaller smidda
av bergets ådror
av markens ådror
krokar
svärd
smycken
initialer
smiddes av bergsfolken
vad är kroken
den vilken ramlar överbord behöver handräckning
den vilken ramlar över klippkanten behöver handräckning
ibland måste de krokas fast
kaptenen hade träben
knacka på dörren så kommer du in
Robin Hood tog också från de rika
han var en skicklig pilbågeskytt
visst är det helt underbart
Robin Hood sköt äpplet med en välriktad pil från huvudet
vad är äpplet
kunskapens frukt
kunskapens frukt sköts av huvudet
det är till och med så att äpplet klövs i två halvor och äppelvingad flög befriad
därigenom steg hjärtats sånger upp
lev med bilden av att stänga
stänga hjärtat
se kroppen
vara ett stort ekande slott
eller en sal
skimrande vacker
möjlighetsvacker
denna kropp bär ditt liv
hör hur porten stängs igen
hör den ekande smällen
det är ett speciellt olycksbådande ljud då en hjärtport stängs
jag inflikar tidigare skrivna ordbilder, med anledning av kunskapens träd:
de berättade om ormen i paradiset
det berättas om ormen i
det synliga
Från 10 jan 2010:
”ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek”
så lever en orm
”under” marken
så lever en orm i himlar
minns
minns alltid
att i allt är allt
så är ock
ormen
i
människan
se dessa ormar
se rörelsen
hur de ringlarrör sig
överallt vackra cirklande rörelser
sömmandes förbindelser
det kan endast ske
då känna övergått känna
vandrat in i
upplevande
av
i
insiktsljus
*
ibland är avsikten en annan än skeendet
kanske planerades scenariot
så hände det sig; avsikten omintetgjordes
det viktiga är att följa skeendet, se vart det leder, förtröstansfullt följa vägen. ofta är det så att vid motsträvan uppstår dessa enorma konvulsioner, svårigheter
med all säkerhet upplevs våra ord hånfulla; det sker bombattacker, översvämningar, jordbävningar, men se inte endast i stunden; vad var det vilket gjorde obalansen, var det medföljan eller motsträvan.
nej – vi straffar aldrig,
se bilden;
du vandrar din promenad, den har du vandrat länge, en grop är där gömd i gräset. du vandrar tänker på annat, plötsligt ramlar du, du vrickar foten eller bryter den – var det vår straffdom eller hade en grop grävts. människan urholkar så myckna steg med frånvänd blick, markerna växterna djuren varnar, söker ropa; hjälp oss marken gungar, ni har byggt för mycket tankestolpar, blir motståndare står i strid med varandra, ni har byggt för mycket tankestolpar gödslar markerna med oorganisk föda, hjälp oss hör våra röster, bli hel.
Vi har inte viljan till att störta omkull det vi skapat med er i kärlek.
Så skrev du;
läkarvetenskapen, inriktar sig på vetenskap
paradiset är för att väcka vetenskapen i kärlek
skulle läkarvetenskapen se det de benämner grönsak
skulle de finna vägar de aldrig trott sig om att finna.
med inriktning till detta skulle de se hela människan utur den jordmån människan valt.
åter har en enkelriktad väg ritats fram
helandet har lagts i människans händer
egentligen inte i människans
i en läkares händer
kanske just den människan har behov av andra händer
djur
stenar
växter
allt liv är i helandeprocessen
förglöm inte detta.
det är inte alltid ”enbart” människan vilken kan bota människan.
allt är
helhet.
Från 10 jan 2010:
”ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek”
*
Zorro svingade värjan
det finns många fler gestalter
låt oss säga förgrundsfigurer, förgrundsgestalter
förebildsgestalter
vilka visar livsteknik
ibland hände det sig att en skattkarta upphittades
det var ofta förenat med äventyr och strapatser för att finna denna, ibland var sökandet förenat med livsfara eller var livshotande, kanske skeppet förliste, de sattes i fängsel och så vidare, men de gav ej upp, de fortsatte enträget
enträget
endräkten
och de fann skatten
delade den och delade ut
delade med sig
du har en karta
ser du den ej så rita kartan med de punkter du vandrat
se att du har tagit stegen
det finns de vilka rispat rivit slagit men du har tagit stegen
se
stegen
döm ej
se dem i kärlek och studera kartan
målet
och följ kartan
döm ej dig själv
du är vacker
stig upp ur bädden
hösten
vintern då allt ännu är morgonmörkt är visande
du är omgiven av mörker
tänd en tändsticka
tänd dig ett ljus
ett firandeljus
ett födelsedagsljus
fira varje dag
din dag
är en firandets dag – tänd ett ljus varje dag, för dig själv
fira därigenom att du är,
att du är född
rita en karta: här står jag – där har jag vandrat och dit skall jag, den vägen är min riktning
för varje avklarad etapp – fira med pompa och ståt
du är skatten
du är
vacker
jag ställde mig i en av de vassaste vindar
vass var den
dock inte susande vass
den vilken lever med havet floden bäcken ån
dock icke bitande vass nordan
med kristalljus med dun med snö
vindens vackra namn lindar sig mjukt borea ohion
jag såg ändå såg jag ej ty ögonen var förblindade av årsringars tårregn
upplevde vinden vid namn borea ohion svepa mjukt i bröstet
se
se
stig in i mina visdomshänder
var vinden elak vass
var dess vilja illagörande
i detta steg var det ovidkommande
silverne blad skar av mitt ansikte
avklädd med naknat ansikte därigenom själ står jag
ibland undrar jag huruvida jag skall stänga eller ej
så vet jag att det ej går
smärtregnen har vandrat
vandrat in
vandrat ut
vandrar och kommer
återvändande
det går ej att skydda sig mot liv
det går att vända sig till liv
jag har dansat flamenco på glödgade marker
klackarna sjöng
ögon blixtrande
rödrosor doftade
röda vågor flöt steg och sjönk bak ögon
av
klackarna var de vilka steg in i mig
rytmen var slagrytmen
det är konstigt hur snabbt det går att dölja gråten
gråta utan att någon ser
flamenco har jag beundrat
stoltheten
den vackra hållningen
det sensuella
mannens
kvinnans raka hållning
hur dessa varsamt snuddar
nuddar vi varandra
hur rytmen sakta stegras
beundrat har jag klackarnas rytm
dansat i själen har jag
dansat lekande synligt
mest bak lyckta dörrar
jag har dansat flamenco på glödgade marker
klackarna sjöng
ögon blixtrande
rödrosor doftade
röda vågor flöt steg och sjönk bak ögon
av
klackarna var de vilka steg in i mig
rytmen var slagrytmen
det är konstigt hur snabbt det går att dölja gråten
det uppkom hål
många hål
avtryck
alltmer har jag lekt med tanken vad jag kan använda hålen till
jag fann en rosengård
i hålen har jag planterat rosor
jag brukar tända eldskålar nu och dansa i natten
stjärnorna ser mig
alltet ser mig
barnet längtade efter kärlek
ungdomen kvinnan längtade efter kärlek
nu vet jag
jag längtar till
kärlek
nej det är ej av godo att leva och söka stänga
det är en flykt bort från hjärtat
om alla lever så
hur skall jag då kunna möta dig
hur skall du då kunna möta mig
jag står med naknat ansikte
oklädd
det enda jag kan göra är att sträcka fram mina händer
så väljer vi
huruvida vi vandrar efter kärlek
eller till kärlek
den vilken stänger är alltid på väg bort
alltid är ej tid
alltid är oändlig
nåja det är ovidkommande
men jag frågar ej ännu en gång – vill du ha mina händer
ty jag vandrar ej efter kärlek söker ej efter kärlek
jag är i kärlek till
jag sade att jag är lite vidöppen
jag är inte lite vidöppen jag är mycket vidöppen
och det är bra
jag kan ej inse varför människan övar stängandet
människan borde lyfta sina händer
studera dem
formspråket
gesten
innebörden
se att dessa händer är för höljande
då det vidöppna är öppnat talar hjärtat
därigenom är vi varandras hud
i höljandeljus
inte kvävande
hel
hela
helelse
helande
helhet
hel
cirkeln är sluten
se varje liv vara en cirkel
så är allt en
varje cirkel är linjer, strömmandeljus
cirkellinjer
de går i varandra i ett vackert sfäriskt system
så är detta en boll, ett klot
ett jordklot
i detta klot brinner en eld
hel är i mitten
jag ser henne mjuksitta
på knä
eldröd är
hennes skrud
håret är umbra
rödskimrande mörk henna
ögonen är vackra
djupgröna
djupblå
hon håller i sina händer kärlekens eld
hennes händer är vingar
är blad vilka håller runtom
en eldskimrande skål
värme strömmar ut samt omgärdas av ljus
ja
guldskimrande röd är solens aftonbad morgonbad
hela er
hela allt
alltet är den totala summan
är den totala mängden av alla samlade småpartiklars existentiella tillvaros existens
hela: himmelskt enande läker alltet
läker är lever
ty i detta skeende kan skrivas – hela: himmelskt enande lever alltet
för se det tillståndet är läkande
i helelseljus
helelse är ett vackert innebördsord vilket ligger nära helgelse
ja
alla dessa ord inleds med hel
(där är)
jag lyfter
alla
mina tyngder
i lovprisandeljus
lovprisar deras gåvoregn
deras vikt i
guldmynt
dessa guldmynt är bladen
är bladvingar
bladvingar vilka renade flyger ur min mun
flyger ur min mun samt
befruktar fotstigen
där
är jag
höljd
där är jag värnad om
fri
befriad från all jordisk kväva
kräva
kvävor
krävor
där vaggar jag min själ
i månskäras silverne
där vaknar jag i gryning
sköljer mina ögon i nattens dagg
i nattens daggdroppars fyllda stjärnljus
ser
är
stiga in i allt
uppfylla
fyllas
där dansar jag
var natt
i månsilverskivas vitsköljande
ögons höljandeljus
där upplever jag
det jag trodde människodalen bar vilja till
svarande min dröm
där brister icke mina strängar av lismande
hårdhudingar
där är varje ord
seglande gåvoblad
ljusskimrande sannhet
sannhet
jag kan endast giva
endast ta emot
utan ryggknivar
där är varje ord
seglande gåvoblad
ljusskimrande sannhet
sannhet
utan smutsade hörn eller kanter
där är eggen ren
svärdet helt
där blommar stegen i fulländad skönhet
ja
där
är
jag hel i helelsens helandeljus
där strömmar mitt hjärta
helt fritt
i
friljus
där
är
ett handslag bekräftelseljus
strålande solguld
skimrande månsilver
klaraste stjärnljus
där
är
ett handslag
givandegest tagandegest i ett
där
är
handslaget lovandeords
löftesring
där skapas nya jordar i grönskandefamn
där är kronbladen blommor
fjärilsvingar
vingar av alla de slag
blomma
vingar
hand och skål
där är allt bilden av allt
där är ett, ett och ett är två
där är två ett och ett är två
där är allt levande rörelse
fritt från tvivlens misstro
där är allt mötandeljusets sanna ära
ära vare äran att möta ditt renade ansikte
jag omfamnar ditt renade ansiktsljus med min strömmande värme
mina händer äro vingar
flyger fria in i vindens händer
in i vindar
där sitta jag i molnbädd
min fingrar rör smeksamt vid
spelar harposträngar
regnsträngar
mina klanger regnar in i ditt mattade hår
in i din mattade hud
*
(så släpper hon eldfåglar fria)
ur kol stiger blad
rödskimrande
stängel stiger
hon böjer ödmjukt pannan till bröst
rödskimrans färger rinner flödande
skrudar hennes kropp
jag ser henne mjuksitta
på knä
eldröd är
hennes skrud
håret är umbra
rödskimrande mörk henna
ögonen är vackra
djupgröna
djupblå
hon håller i sina händer kärlekens eld
hennes händer är vingar
är blad vilka håller runtom
en eldskimrande skål
värme strömmar ut samt omgärdas av ljus
ja
guldskimrande röd är solens aftonbad morgonbad
hela er
hela allt
så släpper hon eldfåglar fria
torsdag 28 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
den 27 oktober 2010
nej
jag vet ej huruvida en levande själ läser det jag skriver och det kan väl till viss del vara en slags trygghet, vad trygghet nu än är, mer och mer har jag insett inte mer och mer, det har jag egentligen alltid vetat, att trygghet kan vara en falsk grund. ändå kan jag lugnt säga att det är en av de största tryggheterna i att uppleva armar runt sig, mänskliga fysiskt påtagbara.
det är märkliga vandringar
jag befinner mig i mörka vågor
å andra sidan – helt motsägelsefullt – i ljusa
det är ej motsägelsefullt ty de lever sammanvävande
jag befinner mig i tyngd
ändå fullkomligt sprutar jag energi vidare
helst av allt skulle jag vilja lägga mig ned för att ej resa mig
årsvandringarna har varit tärande och i ärlighetens namn är de det
så många malströmmar
så många
hopp
ja
jag skulle vilja vandra bort
ändå lyfter jag blicken och möter allt det vackra
gåvoregnen
jag vet att jag är i genuin trygghet
ty jag vet vävens fullföljan
vet att vi alla är ett
vet att allt det vilket sker
däri är jag ej ensam
men jag är trött
så trött på
att mina händer
ej får
röra vid
hud
hudnära
beröra
somna
vakna
i en mänsklig närvaros famn
så gärna hade jag önskat
en nära
att vara i kärlek
man kvinna tillsammansskapande
det kan jag ej tänka mig till – ty jag har bejakat och jag har helt litat till – så jag frågar
varför – är det verkligen jag vilken stänger, hela mitt väsen blöder
det blev ej så
och helt uppenbart verkar det ej bli så
de flyr
utan
ett
ord
och jag vet att jag ej skall skriva så här, men jag gör det
en ros har jag burit i mitt bröst
kärlekens ros
till dig
min älskade
jag fick aldrig giva den
nu orkar jag ej hålla den vid liv
mina tårar
har vattnat den
jag ser rosens blad fallna
skrumpna
askvingar
smälta
jag står i rosens mitt
utan blad
och jag vet att jag ej skall skriva så, min uppgift är att skänka, framlyfta skönheten och kanske jag genom att skriva så, stänger alla dörrar, vägar, men det förändrar intet i det jag är
(drömmer de vita bladen till värme)
trygghet kan vara
en falsk grund
ändå
kan jag lugnt säga
det är
en av de största tryggheterna i att uppleva
armar runt sig
mänskliga fysiskt påtagbara
det tillståndet är
gåvoregn
i ett hjärta levde och lever en rosenträdgård
och jag vet att jag ej skall skriva detta
men jag gör det ty det är en del av mig
i en kammare så fjärran
helt nära
har en ros vuxit
i vingar av
purpurvindens gåvohänder
den har vuxit helt utan jordrötter
den har vuxit ur djuprötter
i väntan
har denna ros skimrandeandats
denna ros har systrar systerblad
kärleksblad runt sig
ja denna ros har många kronor
är
en
ros
den innersta är
den ännu drömmande
där i hjärtats trädgård andas dröm
ännu
i kupade händer
hon drömmer om ett ansikte
ännu icke sett
hon har trott sig se
hennes hopp
har
lämnat henne
eller
låga skimrar
flimrar
svagt
vad drömmer rosen
rosen drömmer stegen vilka ser genom muren
stegen vilka vandrar genom muren
fingrar vilka rör vid hennes silverne strängar
uppleva rötterna strömmande flöda
hon viskar i drömljus
du kan ej göra mig vacker
ändå är det så
är det så
då älskande ser in i varandras ögon
är dessa ögon ett
är dessa ögon
ett värmehav
jag längtar i väntansdröm
till dessa mina ord
i hans ögon fann jag mig själv
ty i dem ser jag
min kvinnokärlek
blommande i
hans ögon
höstvindar drar in
nej, jag räds dem ej
varför skall jag
de är
skönhet
jag drömmer
de vita bladen till värme
*
Ja
i natten såg jag en underskön kvinna
hon stod mitt i ängens famn
hon bar en lång vit klädnad
hur beskriva den
frostklädnad
skira
molnslöjor
stjärnskrud
den följde kroppen vilken jag ej såg
den hade ett långt släp
vilket lade sig i en spiral runt henne
i mjuka veck
ändå med skarpa fåror
en vikt servett
hur skriva dess skönhet
en vit lilja med kronbladsspetsar strömmande ut över marker
inte heller såg jag hennes ansikte
i det inre vet jag skönheten av detta
ögonen är stjärnor
munnen är skimrande purpur
håret
jag vet ej huruvida detta är hår eller stjärnljus
hon står i ängen med händer kupade
armarna är ej högt lyftade
det är mer en lätt böjd båge
händerna är händer
ändå skålar
ja, vita opaler
bär färgen
opaler, oblater
samtidigt ser jag vit lotus
och hon väntar
jag undrar på vad
hon väntar på att stjärnor skall falla in i dem
de gör detta
i händerna har hon stjärnor
men stjärnorna är tårar
upplever ej smärta i dem
jag ser henne kasta upp dem
så gör barn med vatten i havets händer
det är kanske ej att kasta
barnen stänker vatten
kanske är detta hon stänker vigvatten
vigande stjärnvatten
helelseljus
vet ej varifrån bilden stiger
men plötsligt ser jag en traktor med plog, så blir den en vägskrapa
ser skrapan eller plogen
ploga upp jord
ser jorden vrida sig och vallarna blir högre
min upplevelse är att detta är bilden av att skjuta framför sig
det vilket är
det är att se orostecknen
molnen samt vägra se
vallarna växer
jordmassor vilka ej har stöd rämnar
så ser jag händer vilka var flätade in i varandra
de strömmar ur varandra
flyter ur greppet
avsked
separation
allt är en plan yta runt
det är ännu inte strider med hårda ord
faktum är att jag ser marken runt dessa skimra
fylld med möjligheter
så kommer traktorn och vallarna växer
stridens vallar
det är att blåsa upp en strid vilken ej hade behov av att bli
i nästa sekvens ser jag
hårda marker
och plogen
det kan väl inte vara av godo att skala av huden
är min första upplevelse
minns samtal bakåt där ord liknande varsamhet lever
så ser jag att i detta fall behövs plogen
så många lager har lagts att plogen behövs
vallarna blir höga
men nu är de för visande av är
här är de ett val
inte en symtomverkan
kanske mer en orsaksverkan
eller jag ser orsaken och min vilja är att se trädgården blomma
här är det ej att vägra se
ej att blåsa upp strid
det är för att bejaka en jämn färdväg
ej för att undvika
*
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
(jag frågar mig vad passion är)
passion
jag frågar mig vad passion är
i en helt naturlig ström
lyfts mina händer
mina släckta ögon fylls av ljus
lyfter mina händer
lägger dem kupade över mitt bröst
upplever hjärtat
vet att
passionen är det vilket skapar livets blomning
vet att liv utan passion är öken
är kvävandesand
ja
kärleken har många dimensioner
dess möta fattas mig
min make
*
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det svåra
så är mina runt dig
så jag längtar
jag ropar i öknen
med törstade läppar
spruckna blad
söndervittrade
spruckna blad
ej rörda vid
bor i landet glömda
ej rörda vid av fingerljus
av längtan till
av önskan till
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det lätta
så är mina runt dig
sandmolnen virvlar
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
faller på knä
till
marken
en sörjande båge
i är
förbindande länk
hon vänder ej ansikte upp
hon vänder ansikte till marken
till jorden
händer bredes smekande ut
hon rör vid
hennes händer är sandmolnsblommande
hon viskar
här är min gärning
på ett sätt ser jag
på ett sätt ser jag ej
vari består avskyn till mig
därvid
föll en månpärla ned och fuktade hennes läppar
vita segel fyllde rodnande morgonsky
hör havens purpurmantlade sånger
se molnens skyar skriva strimmor
skyande skyar
ej avsky
av sky seglar moln
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
ur marken stiga vita segel
fyller rodnande morgonsky
bladtrådar väva
hennes skrud
så är cirkel
sluten
*
*
*
bilder stiger upp
skiktmåleri
är då icke allts liv allt liv skiktmåleri
så vad är liv – läkande intighet vidrör
det var en gång en ask
en asp,
asken förtäljde trenne trådar
aspen darrade inför insteget
lyft dina skålar dina blad vända till
regn föll däri
asken svepte mantel om
ser du
aspen sågupplevde droppar, tårar
fly icke så sade asken
aspen fällde gyllenblad såg blad virvla
gyllenbröstade fåglar
nionde
naknad stod aspen
asken strömmade stjärnstoff
förtäljde eldsvägar
våren insteg
aspen gavs pärlor
minns du gyllenlöven
droppar
tårar
se dina grenar knoppas
upplev bladskimrans gröna
aspen darrade i grönskans salar
flydde icke
visste
elds
väg
asken sköljde röda slöjor in
en man sitta vid askens rötter
sländor spinna
bäckaljus porla
ser du vägen
silverblad föll in
aspgren låg stilla i hand
så smekte bladet
silverne grenen
mannen täljde stickor
doppade dem i fosforljus
vandrade till stugans värn
drog sticka till plån
plån
plåna utplåna
striders märken
gnistrande stjärnminnen for genom
flamma steg upp
han bad elden
in i spisen
ögonsmekte kvinnan
i eldens
sköljan
elden brann
slocknade i mannens sömn
i gryning steg han upp
mindes ansikte i elden
hörde skogen susa
askens rötter
bar till
ur aspen
stiger
hon
till
handom
*
ja, ibland blir vi slagna till golvet, lär oss stiga ur kroppen,
så vackra tindrar stjärnor
förtäljer
helelsens ord
vindar vridna för dem bort, vi lider
faller med händer
släppta
i vetskap av stjärnhanden finns där
årsringar vandrar
uteblir
så många osagda gärningar osagda ord är ändå ej utförda, de är skuggor i väntan till förlösande, då de stockade orden löses, då rädslan för avvisande har upphört.
minnen stiger upp ofta smärtsamma ändå då vi vandrar djupare kan vi se i tacksamhet trots att det gör ont, ofta mycket ont. att falla är en bön egentligen en lovsång sägandes i världar av världar är vi hela, helhet.
så blickar vi in i natten, kanske ligger vi kvar på golvet ty där berörs vi ”åtminstone” av månsilverljuset, där ler ”åtminstone” stjärnögon vid åsynen av vår hopdragna snyftande kropp
kanske de ögonen är en mantel, en hand, en värmande pläd icke fysisk mer i människovärlden metafysisk
så lever jag med ”drog svärdet ur tåren” en mångdimensionalitet
jag ser svärdet, stridssvärdet
blodfläckat dras ur
tåren spricker
är en sjö
detta svärd är icke svärdets mening
så ser jag sanningens svärd – i min värld:sannhetens svärd
så stiger bilder fram av exalibur
avalon
*
*
*
ordet vemod fyller mig ofta med undrande
ty det har givits en mantel av negativt ljus
en skugga
vemod: var en mötande om dröm
kanske är det i vemodet vi ser drömmen
vemodet är ofta det tomma
tomheten
vilken är fylld
*
så tag kylan i din hand
och böj den
värm den
*
jag ber bladtrådar väva mantel
höljandemantel
*
så ofta är jag i bilden av dimman
i den skärps våra sinnen
så ofta ser jag
armar lyftas ur hjärta och
lyfta dimman
kanske är vi
dimman
*
alltid är inte tid
alltid är oändlig
är evig icke evighet
jag vet ej huruvida en levande själ läser det jag skriver och det kan väl till viss del vara en slags trygghet, vad trygghet nu än är, mer och mer har jag insett inte mer och mer, det har jag egentligen alltid vetat, att trygghet kan vara en falsk grund. ändå kan jag lugnt säga att det är en av de största tryggheterna i att uppleva armar runt sig, mänskliga fysiskt påtagbara.
det är märkliga vandringar
jag befinner mig i mörka vågor
å andra sidan – helt motsägelsefullt – i ljusa
det är ej motsägelsefullt ty de lever sammanvävande
jag befinner mig i tyngd
ändå fullkomligt sprutar jag energi vidare
helst av allt skulle jag vilja lägga mig ned för att ej resa mig
årsvandringarna har varit tärande och i ärlighetens namn är de det
så många malströmmar
så många
hopp
ja
jag skulle vilja vandra bort
ändå lyfter jag blicken och möter allt det vackra
gåvoregnen
jag vet att jag är i genuin trygghet
ty jag vet vävens fullföljan
vet att vi alla är ett
vet att allt det vilket sker
däri är jag ej ensam
men jag är trött
så trött på
att mina händer
ej får
röra vid
hud
hudnära
beröra
somna
vakna
i en mänsklig närvaros famn
så gärna hade jag önskat
en nära
att vara i kärlek
man kvinna tillsammansskapande
det kan jag ej tänka mig till – ty jag har bejakat och jag har helt litat till – så jag frågar
varför – är det verkligen jag vilken stänger, hela mitt väsen blöder
det blev ej så
och helt uppenbart verkar det ej bli så
de flyr
utan
ett
ord
och jag vet att jag ej skall skriva så här, men jag gör det
en ros har jag burit i mitt bröst
kärlekens ros
till dig
min älskade
jag fick aldrig giva den
nu orkar jag ej hålla den vid liv
mina tårar
har vattnat den
jag ser rosens blad fallna
skrumpna
askvingar
smälta
jag står i rosens mitt
utan blad
och jag vet att jag ej skall skriva så, min uppgift är att skänka, framlyfta skönheten och kanske jag genom att skriva så, stänger alla dörrar, vägar, men det förändrar intet i det jag är
(drömmer de vita bladen till värme)
trygghet kan vara
en falsk grund
ändå
kan jag lugnt säga
det är
en av de största tryggheterna i att uppleva
armar runt sig
mänskliga fysiskt påtagbara
det tillståndet är
gåvoregn
i ett hjärta levde och lever en rosenträdgård
och jag vet att jag ej skall skriva detta
men jag gör det ty det är en del av mig
i en kammare så fjärran
helt nära
har en ros vuxit
i vingar av
purpurvindens gåvohänder
den har vuxit helt utan jordrötter
den har vuxit ur djuprötter
i väntan
har denna ros skimrandeandats
denna ros har systrar systerblad
kärleksblad runt sig
ja denna ros har många kronor
är
en
ros
den innersta är
den ännu drömmande
där i hjärtats trädgård andas dröm
ännu
i kupade händer
hon drömmer om ett ansikte
ännu icke sett
hon har trott sig se
hennes hopp
har
lämnat henne
eller
låga skimrar
flimrar
svagt
vad drömmer rosen
rosen drömmer stegen vilka ser genom muren
stegen vilka vandrar genom muren
fingrar vilka rör vid hennes silverne strängar
uppleva rötterna strömmande flöda
hon viskar i drömljus
du kan ej göra mig vacker
ändå är det så
är det så
då älskande ser in i varandras ögon
är dessa ögon ett
är dessa ögon
ett värmehav
jag längtar i väntansdröm
till dessa mina ord
i hans ögon fann jag mig själv
ty i dem ser jag
min kvinnokärlek
blommande i
hans ögon
höstvindar drar in
nej, jag räds dem ej
varför skall jag
de är
skönhet
jag drömmer
de vita bladen till värme
*
Ja
i natten såg jag en underskön kvinna
hon stod mitt i ängens famn
hon bar en lång vit klädnad
hur beskriva den
frostklädnad
skira
molnslöjor
stjärnskrud
den följde kroppen vilken jag ej såg
den hade ett långt släp
vilket lade sig i en spiral runt henne
i mjuka veck
ändå med skarpa fåror
en vikt servett
hur skriva dess skönhet
en vit lilja med kronbladsspetsar strömmande ut över marker
inte heller såg jag hennes ansikte
i det inre vet jag skönheten av detta
ögonen är stjärnor
munnen är skimrande purpur
håret
jag vet ej huruvida detta är hår eller stjärnljus
hon står i ängen med händer kupade
armarna är ej högt lyftade
det är mer en lätt böjd båge
händerna är händer
ändå skålar
ja, vita opaler
bär färgen
opaler, oblater
samtidigt ser jag vit lotus
och hon väntar
jag undrar på vad
hon väntar på att stjärnor skall falla in i dem
de gör detta
i händerna har hon stjärnor
men stjärnorna är tårar
upplever ej smärta i dem
jag ser henne kasta upp dem
så gör barn med vatten i havets händer
det är kanske ej att kasta
barnen stänker vatten
kanske är detta hon stänker vigvatten
vigande stjärnvatten
helelseljus
vet ej varifrån bilden stiger
men plötsligt ser jag en traktor med plog, så blir den en vägskrapa
ser skrapan eller plogen
ploga upp jord
ser jorden vrida sig och vallarna blir högre
min upplevelse är att detta är bilden av att skjuta framför sig
det vilket är
det är att se orostecknen
molnen samt vägra se
vallarna växer
jordmassor vilka ej har stöd rämnar
så ser jag händer vilka var flätade in i varandra
de strömmar ur varandra
flyter ur greppet
avsked
separation
allt är en plan yta runt
det är ännu inte strider med hårda ord
faktum är att jag ser marken runt dessa skimra
fylld med möjligheter
så kommer traktorn och vallarna växer
stridens vallar
det är att blåsa upp en strid vilken ej hade behov av att bli
i nästa sekvens ser jag
hårda marker
och plogen
det kan väl inte vara av godo att skala av huden
är min första upplevelse
minns samtal bakåt där ord liknande varsamhet lever
så ser jag att i detta fall behövs plogen
så många lager har lagts att plogen behövs
vallarna blir höga
men nu är de för visande av är
här är de ett val
inte en symtomverkan
kanske mer en orsaksverkan
eller jag ser orsaken och min vilja är att se trädgården blomma
här är det ej att vägra se
ej att blåsa upp strid
det är för att bejaka en jämn färdväg
ej för att undvika
*
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
(jag frågar mig vad passion är)
passion
jag frågar mig vad passion är
i en helt naturlig ström
lyfts mina händer
mina släckta ögon fylls av ljus
lyfter mina händer
lägger dem kupade över mitt bröst
upplever hjärtat
vet att
passionen är det vilket skapar livets blomning
vet att liv utan passion är öken
är kvävandesand
ja
kärleken har många dimensioner
dess möta fattas mig
min make
*
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det svåra
så är mina runt dig
så jag längtar
jag ropar i öknen
med törstade läppar
spruckna blad
söndervittrade
spruckna blad
ej rörda vid
bor i landet glömda
ej rörda vid av fingerljus
av längtan till
av önskan till
så jag längtar efter höstvandringar
handomfamn
dina armar runt mig i det lätta
så är mina runt dig
sandmolnen virvlar
i nattens vandringar upplever jag sand rinna in i mina händer
allt mer tyngda blir de
detta är sand i ljusockra
bränd ockra
den är nålsfin
den är sanddamm
svagt skimrar kristalljus
upplever tyngden
sjunker
och i slutet
lyfter jag händerna och kastar upp sanden
den är virvlande dammoln runt mig
stänger hud och andningsvägar
jag är helt stilla
och min upplevelse förändras
sanden är slöjor
mjuka svepande
hjortfärgad skrud är min skrud
sakta ser jag marker runt mig skimras gröna
smaragdljus skimrar
det enda jag vet är att jag måste kasta upp tyngden samt låta den falla
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
faller på knä
till
marken
en sörjande båge
i är
förbindande länk
hon vänder ej ansikte upp
hon vänder ansikte till marken
till jorden
händer bredes smekande ut
hon rör vid
hennes händer är sandmolnsblommande
hon viskar
här är min gärning
på ett sätt ser jag
på ett sätt ser jag ej
vari består avskyn till mig
därvid
föll en månpärla ned och fuktade hennes läppar
vita segel fyllde rodnande morgonsky
hör havens purpurmantlade sånger
se molnens skyar skriva strimmor
skyande skyar
ej avsky
av sky seglar moln
en kvinnostämma ropar
viskande i öknen
ur marken stiga vita segel
fyller rodnande morgonsky
bladtrådar väva
hennes skrud
så är cirkel
sluten
*
*
*
bilder stiger upp
skiktmåleri
är då icke allts liv allt liv skiktmåleri
så vad är liv – läkande intighet vidrör
det var en gång en ask
en asp,
asken förtäljde trenne trådar
aspen darrade inför insteget
lyft dina skålar dina blad vända till
regn föll däri
asken svepte mantel om
ser du
aspen sågupplevde droppar, tårar
fly icke så sade asken
aspen fällde gyllenblad såg blad virvla
gyllenbröstade fåglar
nionde
naknad stod aspen
asken strömmade stjärnstoff
förtäljde eldsvägar
våren insteg
aspen gavs pärlor
minns du gyllenlöven
droppar
tårar
se dina grenar knoppas
upplev bladskimrans gröna
aspen darrade i grönskans salar
flydde icke
visste
elds
väg
asken sköljde röda slöjor in
en man sitta vid askens rötter
sländor spinna
bäckaljus porla
ser du vägen
silverblad föll in
aspgren låg stilla i hand
så smekte bladet
silverne grenen
mannen täljde stickor
doppade dem i fosforljus
vandrade till stugans värn
drog sticka till plån
plån
plåna utplåna
striders märken
gnistrande stjärnminnen for genom
flamma steg upp
han bad elden
in i spisen
ögonsmekte kvinnan
i eldens
sköljan
elden brann
slocknade i mannens sömn
i gryning steg han upp
mindes ansikte i elden
hörde skogen susa
askens rötter
bar till
ur aspen
stiger
hon
till
handom
*
ja, ibland blir vi slagna till golvet, lär oss stiga ur kroppen,
så vackra tindrar stjärnor
förtäljer
helelsens ord
vindar vridna för dem bort, vi lider
faller med händer
släppta
i vetskap av stjärnhanden finns där
årsringar vandrar
uteblir
så många osagda gärningar osagda ord är ändå ej utförda, de är skuggor i väntan till förlösande, då de stockade orden löses, då rädslan för avvisande har upphört.
minnen stiger upp ofta smärtsamma ändå då vi vandrar djupare kan vi se i tacksamhet trots att det gör ont, ofta mycket ont. att falla är en bön egentligen en lovsång sägandes i världar av världar är vi hela, helhet.
så blickar vi in i natten, kanske ligger vi kvar på golvet ty där berörs vi ”åtminstone” av månsilverljuset, där ler ”åtminstone” stjärnögon vid åsynen av vår hopdragna snyftande kropp
kanske de ögonen är en mantel, en hand, en värmande pläd icke fysisk mer i människovärlden metafysisk
så lever jag med ”drog svärdet ur tåren” en mångdimensionalitet
jag ser svärdet, stridssvärdet
blodfläckat dras ur
tåren spricker
är en sjö
detta svärd är icke svärdets mening
så ser jag sanningens svärd – i min värld:sannhetens svärd
så stiger bilder fram av exalibur
avalon
*
*
*
ordet vemod fyller mig ofta med undrande
ty det har givits en mantel av negativt ljus
en skugga
vemod: var en mötande om dröm
kanske är det i vemodet vi ser drömmen
vemodet är ofta det tomma
tomheten
vilken är fylld
*
så tag kylan i din hand
och böj den
värm den
*
jag ber bladtrådar väva mantel
höljandemantel
*
så ofta är jag i bilden av dimman
i den skärps våra sinnen
så ofta ser jag
armar lyftas ur hjärta och
lyfta dimman
kanske är vi
dimman
*
alltid är inte tid
alltid är oändlig
är evig icke evighet
tisdag 26 oktober 2010
den 26 oktober 2010
inatt
såg jag
de svarta markerna
vitna
blå
månskära lades i hand
växte
med vandringsstav vandrar
jag
upplevde doften av var det lilja
nej liljekonvalj
bjällror vackra
ledde
*
Jag talar till dig i namn av är
Jag talar till dig i namn av dotter
(Vad är namn av )
vad är namn av
namn är den rörelse vilken viskas av vinden
hämtad från allt
från intet
namn
är
kronblad runt din skäppa
är namn är namne
är
namaste
*
namn är: nära ande möts nära
dotter är du
av kvinnosjäl till kvinnosjäl
kvinnosjälen strålar i andens ljus
kvinnosjälen är alla själars moder
är allts moder
se dina händer
vi talar om blad
vi talar om kupade skålar
vi talar om linjer
om allt det händer är
var gång du skriver händer ser du:
tima
det sker
du ser rörelsen till
se dina händer, en ö
en gård, en stjärngård
se dina fingrar fem
i vinterns himmelsängder strålar en stjärna klar
fem strålar
fem fingrar
så hur kan människor rusa utan rast utan ro
utan raster
raster är en samling punkter vilka vid ett beröringstryck framhäver visar bildens halvton
kluster är en samling himlakroppar
stråla
stråla
möts
i
heltoner
så hur kan människor rusa utan rast utan ro
utan raster
utan ro – ra
solen strålar ljusgivande ande
ra
seglade vida floden
vandra in i allvärldars världar
följ planeters vandring
rusar dessa
nej, det gör de ej
de följer rörelsens behov
detta för att fullfölja skönheten
se dina händer
femuddad stjärna
slut handen
öppna handen
en blomma
var en knopp
vad ä en rast
det är inte en rasp
ändock vore det kanske av godo att med raspen varsamt fila alla vassa hörn
se vackra metallflisen
metallflisor
gnistrande fallandesväva
möta jord
möta händer
tolka icke liv
tolka icke handen
kupa handen i kärlek
och
tag emot i givandegest
denna rörelse
är
är blomknoppens öppnande
slutande
blomknoppens öppnade
blomknoppens slutande
slutande
öppnande
öppnande
slutande
öppnande
slutande
öppnande slutande
andnings rytm
därigenom
doftar rosens blad
(slit)
vind
vindar slit upp mitt bröst
icke varsamt
må det ske
låt stenarna splittras i tusende stjärnkaskader
slit slöjan av mitt ansikte
kyss mitt öppna bröst
fritt
*
äng
du vackra äng
hon står i ängen med händer
öppnade
kristallskålar
skimrande
vita opaler
varför gör hon så
helt stilla är hon i rörelse
kanske väntar hon
stjärnljus
fyller
händer
hon strålar
nattljus
*
vad är frost
himmelsljus
himmelsljus till form
detta för att människan skall se
*
(det är vackert vara där)
det är vackert vara i det orörda
rörd djupt in
ljusen
skimrar
kronbladen singlar ned
står i ringen av fallna
sakta
mycket sakta
vissnar
blad
*
tiderna är mörka därför att människan gör tid
tiden är inte mänsklig
det gör ont därför att - låt oss säga - skeenden helas
då du har ett sår
gör det ont då det helas/läks
de vidöppna upplever smärtan
du frågar mig om det finns ljus
det har alltid funnits och det viker aldrig undan
jag kan se höststormar vina
hur kan vi veta varje blads identitet
hur kan
varje
blad
veta
i
den
stormen
trots stormar lägges en kåpa
ett kåpeblad om
ett moln
ett värnandemoln
ett lugnmoln
runt
smärtan
det är inte vår sak att avsluta våra steg
vi skapades till vandring
så är det
Det är så i liv
Så väl upplever jag dina ord
Smärtregnen
Stormarna
Vågorna
Min egen vill att avsluta
Människor vandrar genom drömportar – det vilket kallas död – för de kvarvarande ofta följt av stor smärta. Det svåra att släppa att inse människans trötta.
Ofta vandrar sjuka över då de anhöriga tar en paus, de ”smiter” ut.
Ser du årstiderna, ser du moderns vackra
I hennes vandringar vilka är våra finns
stilla hav, stormar
Det finns vissnade stunder
Blommande
Det lever förändringar
ändå i urkälla
med andra ord ej förändringar
en känsla stiger upp allt högre: människor skall ej behöva se
Minns
De har valt dig, din närhet
Du har valt dem, deras närhet
Alla dessa stunder då vi upplever vår smärta, vår vissnad fylls vi av lämna
Det är ej detta lämna – taga mitt liv/avsluta/självmord - det är att ge möjlighet för de omgivande
Du
Vi
ser det vara en börda, de skall ej behöva uppleva och se
Vad ger oss de orden
Naturen vissnar och stormar och sjunker in för att berätta livets steg
Du är ej en börda
Så är det
De behöver dig
Du behöver dem
Allt är allt
Allts är allt
att mötas djupt är ett av det svåraste
med man och kvinna
kvinna och man
det sägs att det går att helt frigöra sig från slag och annat
det är ej helt sant och ingår i soppan
de vi blivit av är i är
i början av en relation ligger flugan där
och den skall inte tas bort med ens
den flugan är
inom tallrikens höljeskanter
detta är bakom
bakoms sårande
kvävande
en hand sträcks fram
önskar troligen vara din "vagga" - vilofamn
den handen kanske i sitt vara är utsvulten och då blir det för starkt
du har just ”brutit” dig lös
det är så att då en kvinna/man levt med slag runt sig
blivit sargad stiger värnandeskyddet upp
ofta omedvetet
ha ej ångest för handen
handen skall ej ha ångest för dig
avsikt att såra lever ej, existerar ej
det du kanske har ångest för
är att du tvekar inför ett väsen du kan prata med
ett väsen vilket står kvar
sök tala
men det innebär ej att den ene skall acceptera allt
lika lite att den andre skall acceptera allt
samtidigt är kärlek att acceptera varandra med tusen flugor
det är inte märkligt att du stänger av och att handen, den framsträckta känner sig avstängd från dig, men handen får eller måste upptäcka att det inte är handen du stänger ute
att stänga är din överlevnad eller har varit
det går ej att baka om en gräddad kaka
men det går att inse att den är god
är man skadad/illagjord fordras det ofta mycket av mannen/kvinnan
nämligen att våga se bakom skyddet
såg jag
de svarta markerna
vitna
blå
månskära lades i hand
växte
med vandringsstav vandrar
jag
upplevde doften av var det lilja
nej liljekonvalj
bjällror vackra
ledde
*
Jag talar till dig i namn av är
Jag talar till dig i namn av dotter
(Vad är namn av )
vad är namn av
namn är den rörelse vilken viskas av vinden
hämtad från allt
från intet
namn
är
kronblad runt din skäppa
är namn är namne
är
namaste
*
namn är: nära ande möts nära
dotter är du
av kvinnosjäl till kvinnosjäl
kvinnosjälen strålar i andens ljus
kvinnosjälen är alla själars moder
är allts moder
se dina händer
vi talar om blad
vi talar om kupade skålar
vi talar om linjer
om allt det händer är
var gång du skriver händer ser du:
tima
det sker
du ser rörelsen till
se dina händer, en ö
en gård, en stjärngård
se dina fingrar fem
i vinterns himmelsängder strålar en stjärna klar
fem strålar
fem fingrar
så hur kan människor rusa utan rast utan ro
utan raster
raster är en samling punkter vilka vid ett beröringstryck framhäver visar bildens halvton
kluster är en samling himlakroppar
stråla
stråla
möts
i
heltoner
så hur kan människor rusa utan rast utan ro
utan raster
utan ro – ra
solen strålar ljusgivande ande
ra
seglade vida floden
vandra in i allvärldars världar
följ planeters vandring
rusar dessa
nej, det gör de ej
de följer rörelsens behov
detta för att fullfölja skönheten
se dina händer
femuddad stjärna
slut handen
öppna handen
en blomma
var en knopp
vad ä en rast
det är inte en rasp
ändock vore det kanske av godo att med raspen varsamt fila alla vassa hörn
se vackra metallflisen
metallflisor
gnistrande fallandesväva
möta jord
möta händer
tolka icke liv
tolka icke handen
kupa handen i kärlek
och
tag emot i givandegest
denna rörelse
är
är blomknoppens öppnande
slutande
blomknoppens öppnade
blomknoppens slutande
slutande
öppnande
öppnande
slutande
öppnande
slutande
öppnande slutande
andnings rytm
därigenom
doftar rosens blad
(slit)
vind
vindar slit upp mitt bröst
icke varsamt
må det ske
låt stenarna splittras i tusende stjärnkaskader
slit slöjan av mitt ansikte
kyss mitt öppna bröst
fritt
*
äng
du vackra äng
hon står i ängen med händer
öppnade
kristallskålar
skimrande
vita opaler
varför gör hon så
helt stilla är hon i rörelse
kanske väntar hon
stjärnljus
fyller
händer
hon strålar
nattljus
*
vad är frost
himmelsljus
himmelsljus till form
detta för att människan skall se
*
(det är vackert vara där)
det är vackert vara i det orörda
rörd djupt in
ljusen
skimrar
kronbladen singlar ned
står i ringen av fallna
sakta
mycket sakta
vissnar
blad
*
tiderna är mörka därför att människan gör tid
tiden är inte mänsklig
det gör ont därför att - låt oss säga - skeenden helas
då du har ett sår
gör det ont då det helas/läks
de vidöppna upplever smärtan
du frågar mig om det finns ljus
det har alltid funnits och det viker aldrig undan
jag kan se höststormar vina
hur kan vi veta varje blads identitet
hur kan
varje
blad
veta
i
den
stormen
trots stormar lägges en kåpa
ett kåpeblad om
ett moln
ett värnandemoln
ett lugnmoln
runt
smärtan
det är inte vår sak att avsluta våra steg
vi skapades till vandring
så är det
Det är så i liv
Så väl upplever jag dina ord
Smärtregnen
Stormarna
Vågorna
Min egen vill att avsluta
Människor vandrar genom drömportar – det vilket kallas död – för de kvarvarande ofta följt av stor smärta. Det svåra att släppa att inse människans trötta.
Ofta vandrar sjuka över då de anhöriga tar en paus, de ”smiter” ut.
Ser du årstiderna, ser du moderns vackra
I hennes vandringar vilka är våra finns
stilla hav, stormar
Det finns vissnade stunder
Blommande
Det lever förändringar
ändå i urkälla
med andra ord ej förändringar
en känsla stiger upp allt högre: människor skall ej behöva se
Minns
De har valt dig, din närhet
Du har valt dem, deras närhet
Alla dessa stunder då vi upplever vår smärta, vår vissnad fylls vi av lämna
Det är ej detta lämna – taga mitt liv/avsluta/självmord - det är att ge möjlighet för de omgivande
Du
Vi
ser det vara en börda, de skall ej behöva uppleva och se
Vad ger oss de orden
Naturen vissnar och stormar och sjunker in för att berätta livets steg
Du är ej en börda
Så är det
De behöver dig
Du behöver dem
Allt är allt
Allts är allt
att mötas djupt är ett av det svåraste
med man och kvinna
kvinna och man
det sägs att det går att helt frigöra sig från slag och annat
det är ej helt sant och ingår i soppan
de vi blivit av är i är
i början av en relation ligger flugan där
och den skall inte tas bort med ens
den flugan är
inom tallrikens höljeskanter
detta är bakom
bakoms sårande
kvävande
en hand sträcks fram
önskar troligen vara din "vagga" - vilofamn
den handen kanske i sitt vara är utsvulten och då blir det för starkt
du har just ”brutit” dig lös
det är så att då en kvinna/man levt med slag runt sig
blivit sargad stiger värnandeskyddet upp
ofta omedvetet
ha ej ångest för handen
handen skall ej ha ångest för dig
avsikt att såra lever ej, existerar ej
det du kanske har ångest för
är att du tvekar inför ett väsen du kan prata med
ett väsen vilket står kvar
sök tala
men det innebär ej att den ene skall acceptera allt
lika lite att den andre skall acceptera allt
samtidigt är kärlek att acceptera varandra med tusen flugor
det är inte märkligt att du stänger av och att handen, den framsträckta känner sig avstängd från dig, men handen får eller måste upptäcka att det inte är handen du stänger ute
att stänga är din överlevnad eller har varit
det går ej att baka om en gräddad kaka
men det går att inse att den är god
är man skadad/illagjord fordras det ofta mycket av mannen/kvinnan
nämligen att våga se bakom skyddet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)