det första jag upplever är vidsträckt himmel
seglande moln
saktaseglande
drömmoln
himlafärgen är näraskimrande blå
skymning nalkas
himlen badar purpurregn
violett
andas eld
natten är kylig ren
stjärnor talar stilla
in gryning
ser vidsträckta betesmarker
gräset är frodig
havsböljeandning
bergskammar
berg kammar äng
berg är sandstenklippor
ser vildhästar
strövande
fria
ser vildhästars kroppar
vildhästars linjer är landskapet
landskapen
ser vildhästars frihetsrörelses skönhet
ser linor vina genom luften
ser dem fångas en efter en
de tämjas en efter en
får ett ägarnamn inbränt
hovarna
skos
ramas in
tidigare upplevde de jordeandning
nu
är sko mellan är
jag ser bufflar ströva
ser vackerfolk följa dem be dem om deras liv för överlevnad
ser gemensamtacksamhet
i vördnadsljus
ser hur intet går till spillo
så ser jag bufflar falla en efter en
skövlas
ser vackerfolken svälta
svältandesörja
ser markerna
ser vackerfolk be träd om gåva
be träd till
ser stam falla
ser männen i upplevandeljus göra en kanot
ser paddeln
paddel är bäver
ser kanoten förenas med forsen med havet
ser den vackra gemensamrörelsen
ser samskapandet
ser fartyg
ser ekor
ser träbåtar
bli
plast
ser hur hantverket ändras
det är inte sämrehantverk, det är mera anpassa material till människans hast
människans haströrelse
bruksföremålen får inte ta plats
allt skall ske fort
materialet blev anpassningsbart
livet likaså
det fanns mycket vackert för barn
ja, för vuxna att uppleva med träbåtar
vördnaden inför val av virke, skapande av medföljandeform
båtgesten, seglargesten
så tjäran
träbåtar tjärades in
träbåtar sköttes om var skötbarn
denna intjärning var av visande art
tjära brinner högt hett
barn var alltid med
såg elden
upplevde hettan
såg de vuxna hantera elden
inte i rädsla
barnen var i hantverket
var i den värld de är
såg den vuxne leva med elementen de element barnet är i
barnet lärde sig hantera sina livskrafter
sin jordeinvigning
ja, alla dessa steg var jordeinvigning.
du måste lyssna för att lära
vad du gör med lärdomen är upp till dig
till din individ
de fria viddernas folk
levde varje ord
orden var inom dem
utom dem
inom
de levde religion
de levde religoin, ej i tanke
religionen var deras hud
deras andning
religionen var allt
var liv
är liv
de berövades markerna
de berövades markerna – sin hud
markerna rutades in
så gjordes med de fria viddernas folk
dessa sattes till liv i reservat
marker plöjdes i fårade veck
de sattes att leva
se potatisen
den sätts
jord måste kupas om
måste kupas om inte en gång, många gånger
den måste kupas, tryckas ned många gånger ty den söker sig upp mot till ljuset
söker sig alltid
upp
potatisen är en visande växt
blasten är giftig
eller delarna ovan jord – så var de fria viddernas folk för nybyggarna
men se
i hennes jordefamn
av en blir många
av en blir många
många
de sökte kuva dessa folk
de sökte kuva de fria viddernas folk
de seende folken
vidder är;
de såg
de ser
vida
markerna inrutades
deras gestalter inrutades
hudkläderna blev ”rutor”
håret klipptes och blev ”rutor”
allt rutades in
rutades in
ramades in
med andra ord; en ram sattes om
inte nog med det; en lina/sele sattes på baksida samt en upphägningsanordning, så hängdes tavlan upp
för eller till allmän beskådan:
se vad vi har tämjt
så trodde de
religionen blev lagd utanför
i och med att religion
i och med att visdom lägges utanför är den pålagor
är de
de skodda hovarna
de talade till dessa folk om Kristus
inte om Kristus om Jesus
berättade om korset
vad såg de fria viddernas folk
de såg hjärtat
de såg hjärtsolen
samt de fyra vägarna
dessa vägar är de tusen vägarnas strålar
i skrivandets stund ser jag en vagga
mitt hjärta utbrister
människa
människa
lägg dig in i vaggan
tillåt dig vaggas in i sömn
den sömn vilken vederkvicker
den sömn vilken befriar dig
befriar dig från villfarelsens bojor
det är att vaggas
ej invaggas
det är att uppleva jämnrytm
samt i denna rytm vakna
vakna in i gryning
vakna in i är
*
skriv all smärta på ett papper
lägg salvia
helgade örter i
giv gåvan in i eld
häll askan i vatten
vattna jorden
med
till befrielse
ty
hon renar
din smärta
*
såg drömmoln segla
bad moln till
molnlindades om
seglade
fjärran
vind
log ljuskaskader
in i bäckaström
drick
tröttvandrare
tvaga din fårade panna
med min ljusgivan
söndag 30 maj 2010
lördag 29 maj 2010
den 29 maj 2010
allt har en knoppning
allt har en krona
allt har fröfärd
frögivan
till
allt har drömsömn i jordehänder
i himmelshänder
flätade i varandra
fingerljus
strömmar
strålar
rör vid mening
vidrör vilja
hjärtpuls
andas
hennes bröst lyftas
i dalen blommar den skiraste lilja
i kalken andas
en
droppe
blod
hennes hår är svart ebenholst
stjärnbestrött
hennes läppar
är
rosenvingar
hon kysser gryningsljus
blåklintsblå
allt lyssnar vind
följer vind
är vind
stoff stiger ur jordeandas
dansar i silvernestjärnors kretslopp
allt lyssnar eld
följer eld
är eld
stoff stiger ur jordeandas
målar grynings skymningssångböljan
intet blommar utan eld
allt lyssnar vatten
följer vatten är vatten
vatten vattnar stoff
i jordehänder spirar frö
frösprickan
ur frö stiger grodden
grodden spirar i ljuset ler i värmen
stiger
allt har en knoppan
knoppstigning
doftar
i skogshavs
ålder
så lägg dina drömmar i jordehänder
vandra med
vårda din dröm
lev din dröm
kupa jord
om
den jord du kupar är ur ditt hjärtas svar
den jorden blåser vare sig stormar regn hagel mänsklig pust undan
den är
var förvissad i skeendet
ångra icke de vidöppna händer vilka vandrat
givandes
oförblommerat
knoppningen
var redan en gång flera gångers
förberedelse
är detta
det jag gång på gång ser inom mig,
är ett djur
det kan lika gärna vara en människa,
vilken hoppar från sten till sten.
stenarna är flata slipade mjukrunda av vatten, men de är slippriga hala.
det är inte en strid fors ändå är det så, det är en bäck det är en fors, vattnet är inte högt ändå högt
gestalten hoppar från sten till sten söker finna fäste
samtidigt förändras bilden och jag ser gestalten hoppa mellan isflak
upplever denna gestalts - hur beskriva – det är gråtöcken
skymd sikt
du sitter vid en bäck en sjö
en vattenyta
du ser en skräddare åka på vattnet
denna insekt eller vattenvarelse är totalt medveten om ytspänningsverkan
denna vattenvarelse är
totalt
medveten
om ytspänningens bärande element
bärande element eller kraft
skräddaren tvekar icke
den far fram
den går icke
den seglar
seglar på ytan
är det ytan vilken bär eller spänningsfältet, de så kallade osynliga varptrådarna
det är spänningarna eller energierna
så omvandlas bäcken till en forsränna
du är nu en skoghuggare
timmerstockar rullar i forsen
förr hoppade skogshuggarna på stockarna i forsrännan
detta för att sära det tilltrasslade samt säkra timrets framfart
de hade långa stavar med krokar
”upp och nedvända” kyrkofädersspiror
skogshuggarmännen
skogsmännen
hoppade ej hit och dit
de var totalt
totalt fokuserade
helt närvarande
skogsmännen visste
skogsmännen var helt medvetna i faran
i faran av att uppslukas av forsens virvlande eller
till och med risken av att krossas mellan timmerstockarna
de hoppade inte hit och dit
de hoppade vid behov
vid behov från stund till stund
från stund till stund
vid behov
därigenom säkrades timrets framfart
omgivningen fanns där
fanns där omkring dem
lugnstilla ibland
ibland virvlande
ibland påträngande
detta störde icke skogsmännen
de följde med stadig blick
rörelsen
i natt brinner eld
lågor dansar virvlar
flammande
gnistor stiga höga
männen
skogsmännen sitta runt eld
förtäljandes
forsens lopp
timrets röster
gnistor stiga höga
männen skogsmännen sitta runt eld
kvinnor är dansande gnistor
förtäljer himlars
jordebud
i gryning synes gräs
andas
daggdroppvingar
*
Nejdande
frekvenssånger ljuda in i nejdande blomning
skålar skira dricka fjärilsljus
allt har en krona
allt har fröfärd
frögivan
till
allt har drömsömn i jordehänder
i himmelshänder
flätade i varandra
fingerljus
strömmar
strålar
rör vid mening
vidrör vilja
hjärtpuls
andas
hennes bröst lyftas
i dalen blommar den skiraste lilja
i kalken andas
en
droppe
blod
hennes hår är svart ebenholst
stjärnbestrött
hennes läppar
är
rosenvingar
hon kysser gryningsljus
blåklintsblå
allt lyssnar vind
följer vind
är vind
stoff stiger ur jordeandas
dansar i silvernestjärnors kretslopp
allt lyssnar eld
följer eld
är eld
stoff stiger ur jordeandas
målar grynings skymningssångböljan
intet blommar utan eld
allt lyssnar vatten
följer vatten är vatten
vatten vattnar stoff
i jordehänder spirar frö
frösprickan
ur frö stiger grodden
grodden spirar i ljuset ler i värmen
stiger
allt har en knoppan
knoppstigning
doftar
i skogshavs
ålder
så lägg dina drömmar i jordehänder
vandra med
vårda din dröm
lev din dröm
kupa jord
om
den jord du kupar är ur ditt hjärtas svar
den jorden blåser vare sig stormar regn hagel mänsklig pust undan
den är
var förvissad i skeendet
ångra icke de vidöppna händer vilka vandrat
givandes
oförblommerat
knoppningen
var redan en gång flera gångers
förberedelse
är detta
det jag gång på gång ser inom mig,
är ett djur
det kan lika gärna vara en människa,
vilken hoppar från sten till sten.
stenarna är flata slipade mjukrunda av vatten, men de är slippriga hala.
det är inte en strid fors ändå är det så, det är en bäck det är en fors, vattnet är inte högt ändå högt
gestalten hoppar från sten till sten söker finna fäste
samtidigt förändras bilden och jag ser gestalten hoppa mellan isflak
upplever denna gestalts - hur beskriva – det är gråtöcken
skymd sikt
du sitter vid en bäck en sjö
en vattenyta
du ser en skräddare åka på vattnet
denna insekt eller vattenvarelse är totalt medveten om ytspänningsverkan
denna vattenvarelse är
totalt
medveten
om ytspänningens bärande element
bärande element eller kraft
skräddaren tvekar icke
den far fram
den går icke
den seglar
seglar på ytan
är det ytan vilken bär eller spänningsfältet, de så kallade osynliga varptrådarna
det är spänningarna eller energierna
så omvandlas bäcken till en forsränna
du är nu en skoghuggare
timmerstockar rullar i forsen
förr hoppade skogshuggarna på stockarna i forsrännan
detta för att sära det tilltrasslade samt säkra timrets framfart
de hade långa stavar med krokar
”upp och nedvända” kyrkofädersspiror
skogshuggarmännen
skogsmännen
hoppade ej hit och dit
de var totalt
totalt fokuserade
helt närvarande
skogsmännen visste
skogsmännen var helt medvetna i faran
i faran av att uppslukas av forsens virvlande eller
till och med risken av att krossas mellan timmerstockarna
de hoppade inte hit och dit
de hoppade vid behov
vid behov från stund till stund
från stund till stund
vid behov
därigenom säkrades timrets framfart
omgivningen fanns där
fanns där omkring dem
lugnstilla ibland
ibland virvlande
ibland påträngande
detta störde icke skogsmännen
de följde med stadig blick
rörelsen
i natt brinner eld
lågor dansar virvlar
flammande
gnistor stiga höga
männen
skogsmännen sitta runt eld
förtäljandes
forsens lopp
timrets röster
gnistor stiga höga
männen skogsmännen sitta runt eld
kvinnor är dansande gnistor
förtäljer himlars
jordebud
i gryning synes gräs
andas
daggdroppvingar
*
Nejdande
frekvenssånger ljuda in i nejdande blomning
skålar skira dricka fjärilsljus
fredag 28 maj 2010
den 28 maj 2010
rädsla är ett mycket märkligt fenomen
rädsla är ett mycket märkligt fenomen vilket egentligen härstammar ut icketryghet
det är en trygghet vilken samtidigt är en tillit
en trygghetstillit eller
en tillitstrygghet
vilken är terminologiskt så låbgt bort från sovandestatus som ett steg kan vara
en gång var denna trygghet självklar
självlysande
självupplysande
det var nämligen insikten
sikten in
sikten in i helheten att allt är ett
därigenom levde denna tillit
därigenom levde denna tillit vilken är tillheten samt tryggheten i sig själv
det var ej behov av sökande utanför
eftersom
allt
allt var inom
det var inom och är inom
låt mig berätta;
jag har alltid haft svindel
skriver svindel och känner en rungande örfil vilken får röda blodvågor att virvla, det dånar brusar i skallen i hela mig jag mister balansen snubblar står kvar med behärskning,
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
upprepningsörfilar
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
jag har alltid haft svindel
då jag vandrat över forsar eller höjder
dras jag ned i dem
dras jag med
det kommer till mig i skrivandet att detta dras med är exakt det vilket sker; blåser det, blåser jag, tinar marker, tinar jag upplever köldsläppan och så vidare.
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
var inte stolt
var inte stolt
res dig inte
tig
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
vad ser jag
en rörelse
en rörelse i det höga gräset
i det höga gräset ser jag en mjukrörelse
gräset höljer mig
vi är gemensamrörelse
rörelsen inger mig inte rädsla
ty jag är det vilket gör rörelsen
ett träd stiger fram
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
och egentligen klättrar jag inte ty jag upplever mig vara strömmande rörelse i trädet
ändå skriver jag klättrar uppför, hur skall jag annars beskriva detta
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
det behövs ej
jag klättrar mjukt
vigt
du är en klumpedunsa
en klumpedunsa
jag klättrar mjukt
vigt
trädet bär mig
vi är gemensamrörelse
lägger mig på en gren
upplevelsen är att jag är runt grenen, grenens hud eller jag är ”hängd över”
kroppen är mjukföljande med grenen
armar, ben hänger utanför
lojtstilla
på vardera sidaligger där i trädets krona
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
du kan inte förbjuda mig se
du kan inte förbjuda mig uppleva
här är jag välkommen
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
blickar ut är blickar in
sluta dröm
vakna
jag blickar
in
följer livet
helt avslappnad
helt svindellöst
helt i
tillit
upplevelsen är det stadium då människan tränger igenom
tränger igenom hindren
vilka till största delen är
är just rädsla
rädsla
rör
älskliga
drömmar
sakta
levandegörs
andeström
se så vacker rädsla nu blev
se så vacker rädslan blev nu då
denna tillitstrygghetstillit är en slags stolthet
vad är upplevelsen inför mötet med inrestolthet
det är verkligen möte med inreomfamnelse, vilken ger;
inte bugande vördnad, det är bugande rörelse, dock inte underdånigt,
det väcker en klang, en klang vilken börjar vid en viss punkt,
är olika inom vart levande väsen,
klangen sprider sig.
det är bilden av ringar på vattnet,
dessa ringar rör sig utåt
horisontalt vertikalt,
utåt uppåt,
denna klang uppfyller den mötande med färger med ljus med värme
denna klang är
be undran
dock icke idoldyrkan
denna klang är barnets beundran
beundranigenkännande
igenkännandet
det är ett mycket vackert igenkännande
det var en gång en plats
ett land
ett rike
det fanns strålande gator
med skinande palats
det fanns gator där smuts rann
där folken vandrade fattiga
vid rännstenens kant
vid rännstenskanten sitter en fattig tiggare
en trashank kallas det av palatsinnevånarna
handen är kupad
är kupad skål
ej av oädla metaller
ej av ädla metaller
en hand
en skål
gesten är glädje
är ödmjukhet
ja fattig i materialägodel
så möter du blicken
blicken är varmstrålande
stolt
vetskapsstolt
tiggaren frågar dig;
hur vill du mötas
i min yttre skepnad
eller
i min inre skepnad
vad skänker dig glädje
i vilket möte fröjdas du
i vilket möte fröjdas din själ
du är icke tiggare säger jag
du är lyssnare
du ser
du är visdom
tiggaren leendeomfamnade mig
bjuder mig in i
ett vackert
tempel
frågar mig
vad är då visdom
jag har av skönheten levandelärt mig
ta emot
nu lever jag i tacksamhetsljus
sant
är det min hand
är
ja i vilket möte fröjdas vi
i den böjda gesten
eller i stolthetens gest
där strålande pärla är i pannans centrum
där bröstet
är öppnad skål
alla dessa ord vilka gjort så negativa
alla dessa gester vilka låsts av negativverkan
stolt
att vara stolt över sitt vara är att vara ense med sitt vara
med sin grund
så lever jag åter med orden från igår
ta emot
ser barn jag mött
barn älskar paket
att ta emot paket
min upplevelse genom åren har varit och är inom viss ålder att snörena, papperet är viktigare än presenten
inslaget är viktigare än presentationen
först skrev jag inslaget är viktigare än saken, men det kan mycket lätt tolkas i märklig riktning
blev så glad då jag skrev
inslaget är viktigare
än saken/presentationen.
jag ser varpen
ser inslaget
vilket är att
svara an
visst älskar barn att ta emot paket
de älskar samtidigt att ge
det är parallellströmmar
min upplevelse är
oerhört stark att det
nu
just nu
är oerhört viktigt att vi ser ta emot i ljus
i
modperspektiv
ty det erfordras mod att ta emot
ty det är att visa sin sårbarhet
i den tidiga morgonen såg jag en märklig bild
en djurström utan dess like
från markens innevånare till himlarnas
alla elementinnevånare
folk
såg djur av alla de slag
de vilka stannade var orrspel
samt hjortar
såg djurhannar uppvakta honor
såg nalkandet
danserna
”spelet”
såg honornas beteenden
så insåg jag
så är det
visst är det ett spel
vilket ej är ett spel
ser trandansen
så vacker
det är inte ett spel
det är en av de vackraste danser
men
men
likafullt som hannen nalkas
så har
honan rätt att avvisa
och hon gör det
hon gör det inte
då allt är
väl
– Att lyssna inåt är alltså att lyssna med samt se –
*
Stråk
jag är en puma
mina tassar breder mjuka ut sig
jag breder ut mitt kännande
i upplevande
lyfter blicken
in i
solglittret
fröjdans dans inom mig
jag är en puma jag är marken jag är gräset jag är jag är
jag är en puma
ligger i trädets solglitterregn
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är ljusglänta
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
glider in i markhänder
stiger ur min guldskimrande päls
strör den över marker
ser solbollar dansa
dansa fria
ser vita dun flyga ur
ur deras händer
över mig
jag är varginna
vitskimrande smeker
mina tassar marker
jag andas in markernas
visdomsvishet
är klipporna
är skogen
är stjärnsilvrens glimmerljusvärme
jag vakar in i natten
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är eldskimran
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
jag stiger ur min vitskimrande päls
sätter mig helt stilla
vid eld
berättar
sagan
rädsla är ett mycket märkligt fenomen vilket egentligen härstammar ut icketryghet
det är en trygghet vilken samtidigt är en tillit
en trygghetstillit eller
en tillitstrygghet
vilken är terminologiskt så låbgt bort från sovandestatus som ett steg kan vara
en gång var denna trygghet självklar
självlysande
självupplysande
det var nämligen insikten
sikten in
sikten in i helheten att allt är ett
därigenom levde denna tillit
därigenom levde denna tillit vilken är tillheten samt tryggheten i sig själv
det var ej behov av sökande utanför
eftersom
allt
allt var inom
det var inom och är inom
låt mig berätta;
jag har alltid haft svindel
skriver svindel och känner en rungande örfil vilken får röda blodvågor att virvla, det dånar brusar i skallen i hela mig jag mister balansen snubblar står kvar med behärskning,
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
upprepningsörfilar
du skall inte fälla mig – jag är liv
mitt liv kommer
en dag
jag har alltid haft svindel
då jag vandrat över forsar eller höjder
dras jag ned i dem
dras jag med
det kommer till mig i skrivandet att detta dras med är exakt det vilket sker; blåser det, blåser jag, tinar marker, tinar jag upplever köldsläppan och så vidare.
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
var inte stolt
var inte stolt
res dig inte
tig
men just höjdsvindel – höjdrädsla är där
vad ser jag
en rörelse
en rörelse i det höga gräset
i det höga gräset ser jag en mjukrörelse
gräset höljer mig
vi är gemensamrörelse
rörelsen inger mig inte rädsla
ty jag är det vilket gör rörelsen
ett träd stiger fram
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
och egentligen klättrar jag inte ty jag upplever mig vara strömmande rörelse i trädet
ändå skriver jag klättrar uppför, hur skall jag annars beskriva detta
klättrar uppför
det är inte klättergrenar
det behövs ej
jag klättrar mjukt
vigt
du är en klumpedunsa
en klumpedunsa
jag klättrar mjukt
vigt
trädet bär mig
vi är gemensamrörelse
lägger mig på en gren
upplevelsen är att jag är runt grenen, grenens hud eller jag är ”hängd över”
kroppen är mjukföljande med grenen
armar, ben hänger utanför
lojtstilla
på vardera sidaligger där i trädets krona
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
du kan inte förbjuda mig se
du kan inte förbjuda mig uppleva
här är jag välkommen
jag ligger i trädets krona högt ovanför marken och blickar ut
blickar ut är blickar in
sluta dröm
vakna
jag blickar
in
följer livet
helt avslappnad
helt svindellöst
helt i
tillit
upplevelsen är det stadium då människan tränger igenom
tränger igenom hindren
vilka till största delen är
är just rädsla
rädsla
rör
älskliga
drömmar
sakta
levandegörs
andeström
se så vacker rädsla nu blev
se så vacker rädslan blev nu då
denna tillitstrygghetstillit är en slags stolthet
vad är upplevelsen inför mötet med inrestolthet
det är verkligen möte med inreomfamnelse, vilken ger;
inte bugande vördnad, det är bugande rörelse, dock inte underdånigt,
det väcker en klang, en klang vilken börjar vid en viss punkt,
är olika inom vart levande väsen,
klangen sprider sig.
det är bilden av ringar på vattnet,
dessa ringar rör sig utåt
horisontalt vertikalt,
utåt uppåt,
denna klang uppfyller den mötande med färger med ljus med värme
denna klang är
be undran
dock icke idoldyrkan
denna klang är barnets beundran
beundranigenkännande
igenkännandet
det är ett mycket vackert igenkännande
det var en gång en plats
ett land
ett rike
det fanns strålande gator
med skinande palats
det fanns gator där smuts rann
där folken vandrade fattiga
vid rännstenens kant
vid rännstenskanten sitter en fattig tiggare
en trashank kallas det av palatsinnevånarna
handen är kupad
är kupad skål
ej av oädla metaller
ej av ädla metaller
en hand
en skål
gesten är glädje
är ödmjukhet
ja fattig i materialägodel
så möter du blicken
blicken är varmstrålande
stolt
vetskapsstolt
tiggaren frågar dig;
hur vill du mötas
i min yttre skepnad
eller
i min inre skepnad
vad skänker dig glädje
i vilket möte fröjdas du
i vilket möte fröjdas din själ
du är icke tiggare säger jag
du är lyssnare
du ser
du är visdom
tiggaren leendeomfamnade mig
bjuder mig in i
ett vackert
tempel
frågar mig
vad är då visdom
jag har av skönheten levandelärt mig
ta emot
nu lever jag i tacksamhetsljus
sant
är det min hand
är
ja i vilket möte fröjdas vi
i den böjda gesten
eller i stolthetens gest
där strålande pärla är i pannans centrum
där bröstet
är öppnad skål
alla dessa ord vilka gjort så negativa
alla dessa gester vilka låsts av negativverkan
stolt
att vara stolt över sitt vara är att vara ense med sitt vara
med sin grund
så lever jag åter med orden från igår
ta emot
ser barn jag mött
barn älskar paket
att ta emot paket
min upplevelse genom åren har varit och är inom viss ålder att snörena, papperet är viktigare än presenten
inslaget är viktigare än presentationen
först skrev jag inslaget är viktigare än saken, men det kan mycket lätt tolkas i märklig riktning
blev så glad då jag skrev
inslaget är viktigare
än saken/presentationen.
jag ser varpen
ser inslaget
vilket är att
svara an
visst älskar barn att ta emot paket
de älskar samtidigt att ge
det är parallellströmmar
min upplevelse är
oerhört stark att det
nu
just nu
är oerhört viktigt att vi ser ta emot i ljus
i
modperspektiv
ty det erfordras mod att ta emot
ty det är att visa sin sårbarhet
i den tidiga morgonen såg jag en märklig bild
en djurström utan dess like
från markens innevånare till himlarnas
alla elementinnevånare
folk
såg djur av alla de slag
de vilka stannade var orrspel
samt hjortar
såg djurhannar uppvakta honor
såg nalkandet
danserna
”spelet”
såg honornas beteenden
så insåg jag
så är det
visst är det ett spel
vilket ej är ett spel
ser trandansen
så vacker
det är inte ett spel
det är en av de vackraste danser
men
men
likafullt som hannen nalkas
så har
honan rätt att avvisa
och hon gör det
hon gör det inte
då allt är
väl
– Att lyssna inåt är alltså att lyssna med samt se –
*
Stråk
jag är en puma
mina tassar breder mjuka ut sig
jag breder ut mitt kännande
i upplevande
lyfter blicken
in i
solglittret
fröjdans dans inom mig
jag är en puma jag är marken jag är gräset jag är jag är
jag är en puma
ligger i trädets solglitterregn
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är ljusglänta
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
glider in i markhänder
stiger ur min guldskimrande päls
strör den över marker
ser solbollar dansa
dansa fria
ser vita dun flyga ur
ur deras händer
över mig
jag är varginna
vitskimrande smeker
mina tassar marker
jag andas in markernas
visdomsvishet
är klipporna
är skogen
är stjärnsilvrens glimmerljusvärme
jag vakar in i natten
mjuk är min kropp
fri utan rädsla
öppnar jag
blicken
vida
där är eldskimran
andas mina stegs välkomnan
ser vägen med mina steg välkomnade till
jag stiger ur min vitskimrande päls
sätter mig helt stilla
vid eld
berättar
sagan
torsdag 27 maj 2010
den 27 maj 2010
vi sitter ofta fast vid givandets gest
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest
vi sitter oftast fast vid givandets gest
vilken hindrar oss från tillåtelsen att ta emot
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest
i välsignansljus värme
det viktiga är inte vad vi ger
det viktiga är att vi tar emot
förmåendet att ta emot
modet att ta emot
genom detta
är vi
givandeströmmar
sitter och ser dessa ord - de vilka kom först var:
det viktiga är inte vad vi ger det viktiga är att vi tar emot
det jag nu ser är att tanken inringar ordet giva, ger. nämligen åter detta att vi måste ge, ge så mycket att vi till slut glömmer oss, de egna/individbehoven. det är så sällan tillåtet av inlärt beteende att ta emot vilket jag upplever vara ett av de största. dagens övande är; ta emot utan förbehåll, ta emot kärlek. detta att ta emot har blivit lika förbjudet som att säga: jag är bra, jag är vacker. visst kan det ses i det yttre – men tillåt det sjunka in då stiger det ut i det yttre, du blir pålitlig för dig själv, för ditt vara du behöver inte gömma dig.
allt är ett – allt är växelverkan
förbehållslöst
oförbehållslöst
ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten
människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa
lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek
detta ord kärlek
denna vackra bild
de skymmande slöjvindarna kletar fast vid dig
är klibbiga fångstarmar
det märkliga är att kärleken även den klistrar fast
detta klister är inte klibbiga fångstarmar
inte alls
inte alls
se två vita papperark
dessa klistras samman
av vad
av kärlek
till kärlek
det sker en ständig växelverkan i uppräckarglädje
ty ”nya” tecken stiger fram varje stund
de läser för varandra
med varandra
genom varandra
det är inte bara det
ty denna kärlekens bok talar vida
är till glädjegagnan i hela varat
i alltet
ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten
människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa
lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek
lyft dig upp ur
då
då andas avslöjanden
av slöj anden
avslöjandet
slöjande av
så vandrar livet bort
det liv vilket icke är
jag har sett bakifrån
ser bakifrån
jag lever icke längre genom bakifrån
ser du de höga träden
ser du de höga klipporna
är det din mening det vill säga din åsikt
din övertygelse att dessa ser ned på allt
på allt det vilket ej når dem högre än tårna
allt det vilket ej når deras högstaste
låt oss stanna en stund
vad är det högstaste
vad är detta; de vilka ej når dem längre upp än till tårna
dessa väsen når
stenar sänder ljustrådar i talan med trädens toppar
med flygande fåglar
så varför skall icke de så kallade markväxterna nå deras högstaste
det är synvillor
invanda mönster
invant mönsterseende
kanske är det därför det alltid – för det mesta – är obehagligt då ett spindelnät lägges över ansiktet; det nätet påminner människan om dimensionsrikedomen.
det är ett mönster visst är det så
det mönstret är så
oändligt
vackert
vackervilsamt
så vandrar livet bort
det liv vilket icke är
är det din övertygelse att de ser ned på allt det vilket ej når dem högre än tårna
den tron har länge
mycket länge
den tron
har länge mycket länge varit människans tro
träden de höga ser ej ned på
klippan, klipporna de höga ser ej ned på
de vet slöjdansens skira ljus
de vet upplevandevet av slöjandet
de möter ljusfolken var gryning
var skymning
är i dans med dem
de andas dans
rörelse
de vet av slöjdansens skira ljus
de vet av slöjandet
slöja av
de leva icke genom då
de lever genom växarvilja
de lever icke genom framanspråk
framkrav
frammåsten
växarvilja
de lever med genom
med allt
de är i rörelsen
de räds ej fram
de räds ej bak
de vet de tusen vägarnas röst
de vet att fram är då, då är fram i växelverkan
i växelverkans utveckling
så är kärlekens växelverkan mellan de älskande
i utforskande växargärning
ibland andas slöjvinden
låt slöjvinden ej täcka ditt ansikte
kupa icke händer
jordhänder
över ditt liv
låt icke slöjvinden vara täckbark
och är slöjvinden täckbark
läs då träds berättelser i barken
minns att täckbark är för skydd är för växande
ser staden
ser asfalterade gator
höga hus
ser bilar med invånare söka parkering
i staden står parkeringsapparater i givakt
parkeringsautomater
det finns angivelser på dem
myntinkast av olika storlek
parkeringsautomater står i givakt
ser silverne
ser guldmynt stickas i
stäckmynt
ty ju fler det blir desto tyngre tyngs de
ser dessa automater
de är för parkering av liv
av rörelse egentligen till rörelse
ser mynt stoppas i, automaterna sväller och till slut spricker de om de inte töms. vilket myntregn, klirrar vackert, kan även se hur alla människor rusar för att få så många mynt som möjligt, en slags frigörelse.
så kan jag samtidigt se
det stillastående livet
där mynt gives
ej för att stäcka
för liv
till liv
det ena myntet efter det andra
cementklumpen runt fötterna har blivit för tung
min undran är ibland; hur många mynt stoppas i innan givarna tröttnar
med ens i den tanken upplever jag leendet
det varma om mig
de tröttnar ej
däremot tömmer de
innan människan spricker
tömmer – inte fråntar
de förhindrar smärtsprickan
de lättar på cementklumpens tyngd
samt förvaltar mynten
ja, denna bild kan vändas negativ
alla bilder kan vändas så
men de är ej så
ser jag åter dessa automater, kan jag se mynten vara alla yttre inläranden av föräldrar, lärare, kungar, påvar, prelater. det ena myntet efter det andra stoppas i, för att människan skall stå i givakt. det är ju mer eller mindre det skolväsendet blivit.
parkeringsautomaterna är skalet, är personligheten, angivelserna är ju egentligen hur länge du är herre över de vilka parkerar vid din pelare. de betalar dessutom.
ibland har ”lärdomarna” blivit så stora cementklumpar att det är nästintill omöjligt lyfta. men det går, det går att lyfta och det är en befrielse då myntet regnar.
jag kan se dessa automater vara personligheten
då människan ej orkar lyfta sig ur denna för att stiga in i sitt individvara tvingas hon in i egotism där hennes konungamantel blir en myntmantel, så tung att bära
parkeringsautomaterna, vid individinträdet
kan då bli trädet
under vilket
drömmen förverkligas
det finns ett ordspråk: gråt icke över spilld mjölk
förspilld mjölk
det finns inte onödigspilld mjölk, den sjunker in och den förspillda är inte förspilld
kossorna står i ängen
mjölken skimrar
vit
blå
parkeringsautomater är en bra bild att leva med
Tusenvägar
jag tänker inte leva mina drömmar jag avser leva mina drömmar
så länge har min djupa upplevelse varit drömmens verklighet är sann
mer sann än den verklighet jag ser eller tar på
denna verklighet begränsar mig ty den är tankeprofetia
det är inte så att jag avskyr tanken
inte alls
tanken är ett ovärderligt redskap
så oändligt vacker
den har bara så många
myriader
av gångar
den förvirrar
susar
ger korsdrag
korsdrag ger den ty vi andas tanke istället för dröm
kanske tanken är ett fiskespö
ser en brygga
ser en gestalt sitta vid bryggan
lugnt stilla
fiskspöet är inte i handen med kramp
det existerar ej ett måste få
det vilar ett lugn
stilla
vattnet är stilla
så stilla
skräddare korsar hit och dit
åker skidor
längdåkningsskridskor
ler i skrivandet ty tanken ger mig många bilder
är det tanken eller är det drömsekvenser
havet
vattnet inte en krusning
ser älskade vita näckrosor
de vackra gröna hjärtbladen
gestalten sitter
lugn
vila
linan är ljusskimrande
solen sjunker
sakta in
en båt nuddar vid bryggan
en hand sträckes fram
gestalten lyfter blicken
tar emot handen
metspöet är där på bryggan
i bryggans händer
ser metspöet förenas med bryggans trä
träd
andas
gestalten sitter i båt
de seglar
flyter strömmar med
havet
vattnet skimrar solnedgång
så stillavackert
gestalten
är leendeansikte i seglande hand
i skrivandets stund ler jag
ber tanken;
sätt dig här i min hand
vila dig en stund
tanken sätter sig
helt stilla i min hand
mitt inre vaknar
hjärta strömmar
ser hjärtsol
ser de tusen vägarnas skönhet
*
Värnanströskel
denna natt hade jag en stark upplevelse, visst kan den benämnas dröm
benämningar är populärvetenskapliga dissekenser
gör livet skenbart mer tryggt
eller säkrare
vilket är märkligt
denna natt hade jag en stark upplevelse
befann mig i en skog eller kanske var jag skogen
denna skog var mörk en nattskog
detta mörker var inte mörker
ändå var skogen mörk
i gryningen
nåväl det var inte gryning ty natten var aldrig mörk
hur det nu var sipprade
strilade ljus in genom grenverket
en tröskel in i är där
en värnanströskel
fram stiger en koja där i skogen
hur ser den ut
kanske är det en myrstack men den lutar sig ej till träd
fristående är kojan
en kolarmila kanske
en halv oval
den är täckt eller formad av bark
av kvistar
av torv
skimrar
gör den
skimrar
gyllenljus
en tröskel in är där
en värnanströskel
dimma drar in i långa andedrag
penslar målar svepande
tjock
dimma
tjocka slöjor
koja står i skogen huvuden seglar i tjock dimma
söker hålla sig flytande ovan yta
huvuden
bakhuvuden
bakifrånstankar
kastar solnät över
torkar dem
ser dem
vandra
fria
i
friljus
värman
*
Vilar
visst är det så
varför väljer jag alla dessa ekosalar
har ej valt dem
så lätt spränga alla väggar
det enda lilla jag behöver göra
är sjunga de högsta tonerna har sett kristallglas spricka
så vackert faller kristallregn splitterbitar av liv
golvet är gnistrande matta
fötterna skäras ej
mjuksveper med hand
de gör mig ej illa
lyfter vart sandkorn
ser pyramiden växa
vit står pyramiden
månmoder ler i nattimjan
doftar
gryning
solfader vandrar
ler i dagbasilika
tältdukar lyfter vida vingar
havre sjunger i vinden
eld brinner det är mitt hjärta det vet jag helt säkert
jag väljer ej ekosalar
jag ser dem
lever ej genom dem
frustande hör jag nalkas
jag rider i eld in i liv
till liv
men ännu
vilar jag en stund
framför mig
lever en gran
utanför fönstret
granen ramar in fönstret
eller mer
är fönstret
så egentligen
är granen vare sig framför
eller utanför
allt är
i
dagen är i skönhet grönskimrande
blomning
fåglar
svingar
droppar
klanger öppnas
allt är
i
liven sjunger
livet sjunger
varför heter det
vår
vackert är det
allt är
i
en vacker väv vilken sveper ögon
i vinterfamn syntes kvarnen
kvarnen vilken ej bär vingar
den bär dem
icke
synliga
nu ser jag den genom inre
ser istappar vilka hängde skägg
skönhet med droppar i
ansiktsdroppar leende
rena
kristallklara
smälte
i vårgryning
porlande
bäckar
kossor råmar nu i hagen
grönmumsande lugnstilla
körsbärsträdet har sköljt sin blom
dillpioner blommar
skönhet
maskrosor ler
*
Tillät
idag ställde jag mig mitt i ängens höga gräshav
lyfte händeskålar
en solstråle
fann
gav en stund
värme
ljus
jag tillät det ske
idag lade jag mig mitt i ängens gröna gräshav
ett blad föll skimrande
dansande
lade mig
in i ängshände
blad är
mitt täcke
jag tillät det ske
där ligger jag nu
följer molnseglare
beskådar dags djupvioletta mening
väntar på
regn
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest
vi sitter oftast fast vid givandets gest
vilken hindrar oss från tillåtelsen att ta emot
låt oss öppna denna gest
frigöra den
in i
tacksamhetens gest
i välsignansljus värme
det viktiga är inte vad vi ger
det viktiga är att vi tar emot
förmåendet att ta emot
modet att ta emot
genom detta
är vi
givandeströmmar
sitter och ser dessa ord - de vilka kom först var:
det viktiga är inte vad vi ger det viktiga är att vi tar emot
det jag nu ser är att tanken inringar ordet giva, ger. nämligen åter detta att vi måste ge, ge så mycket att vi till slut glömmer oss, de egna/individbehoven. det är så sällan tillåtet av inlärt beteende att ta emot vilket jag upplever vara ett av de största. dagens övande är; ta emot utan förbehåll, ta emot kärlek. detta att ta emot har blivit lika förbjudet som att säga: jag är bra, jag är vacker. visst kan det ses i det yttre – men tillåt det sjunka in då stiger det ut i det yttre, du blir pålitlig för dig själv, för ditt vara du behöver inte gömma dig.
allt är ett – allt är växelverkan
förbehållslöst
oförbehållslöst
ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten
människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa
lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek
detta ord kärlek
denna vackra bild
de skymmande slöjvindarna kletar fast vid dig
är klibbiga fångstarmar
det märkliga är att kärleken även den klistrar fast
detta klister är inte klibbiga fångstarmar
inte alls
inte alls
se två vita papperark
dessa klistras samman
av vad
av kärlek
till kärlek
det sker en ständig växelverkan i uppräckarglädje
ty ”nya” tecken stiger fram varje stund
de läser för varandra
med varandra
genom varandra
det är inte bara det
ty denna kärlekens bok talar vida
är till glädjegagnan i hela varat
i alltet
ibland andas slöjvindar
slöjvindar vilka skymmer
skymmer sikten
människan blir inte lyckligare av att tillåta dessa
lyft dig upp ur
då du lyfter dig upp ur
inte med våld
lugnstilla
i kärlek
lyft dig upp ur
då
då andas avslöjanden
av slöj anden
avslöjandet
slöjande av
så vandrar livet bort
det liv vilket icke är
jag har sett bakifrån
ser bakifrån
jag lever icke längre genom bakifrån
ser du de höga träden
ser du de höga klipporna
är det din mening det vill säga din åsikt
din övertygelse att dessa ser ned på allt
på allt det vilket ej når dem högre än tårna
allt det vilket ej når deras högstaste
låt oss stanna en stund
vad är det högstaste
vad är detta; de vilka ej når dem längre upp än till tårna
dessa väsen når
stenar sänder ljustrådar i talan med trädens toppar
med flygande fåglar
så varför skall icke de så kallade markväxterna nå deras högstaste
det är synvillor
invanda mönster
invant mönsterseende
kanske är det därför det alltid – för det mesta – är obehagligt då ett spindelnät lägges över ansiktet; det nätet påminner människan om dimensionsrikedomen.
det är ett mönster visst är det så
det mönstret är så
oändligt
vackert
vackervilsamt
så vandrar livet bort
det liv vilket icke är
är det din övertygelse att de ser ned på allt det vilket ej når dem högre än tårna
den tron har länge
mycket länge
den tron
har länge mycket länge varit människans tro
träden de höga ser ej ned på
klippan, klipporna de höga ser ej ned på
de vet slöjdansens skira ljus
de vet upplevandevet av slöjandet
de möter ljusfolken var gryning
var skymning
är i dans med dem
de andas dans
rörelse
de vet av slöjdansens skira ljus
de vet av slöjandet
slöja av
de leva icke genom då
de lever genom växarvilja
de lever icke genom framanspråk
framkrav
frammåsten
växarvilja
de lever med genom
med allt
de är i rörelsen
de räds ej fram
de räds ej bak
de vet de tusen vägarnas röst
de vet att fram är då, då är fram i växelverkan
i växelverkans utveckling
så är kärlekens växelverkan mellan de älskande
i utforskande växargärning
ibland andas slöjvinden
låt slöjvinden ej täcka ditt ansikte
kupa icke händer
jordhänder
över ditt liv
låt icke slöjvinden vara täckbark
och är slöjvinden täckbark
läs då träds berättelser i barken
minns att täckbark är för skydd är för växande
ser staden
ser asfalterade gator
höga hus
ser bilar med invånare söka parkering
i staden står parkeringsapparater i givakt
parkeringsautomater
det finns angivelser på dem
myntinkast av olika storlek
parkeringsautomater står i givakt
ser silverne
ser guldmynt stickas i
stäckmynt
ty ju fler det blir desto tyngre tyngs de
ser dessa automater
de är för parkering av liv
av rörelse egentligen till rörelse
ser mynt stoppas i, automaterna sväller och till slut spricker de om de inte töms. vilket myntregn, klirrar vackert, kan även se hur alla människor rusar för att få så många mynt som möjligt, en slags frigörelse.
så kan jag samtidigt se
det stillastående livet
där mynt gives
ej för att stäcka
för liv
till liv
det ena myntet efter det andra
cementklumpen runt fötterna har blivit för tung
min undran är ibland; hur många mynt stoppas i innan givarna tröttnar
med ens i den tanken upplever jag leendet
det varma om mig
de tröttnar ej
däremot tömmer de
innan människan spricker
tömmer – inte fråntar
de förhindrar smärtsprickan
de lättar på cementklumpens tyngd
samt förvaltar mynten
ja, denna bild kan vändas negativ
alla bilder kan vändas så
men de är ej så
ser jag åter dessa automater, kan jag se mynten vara alla yttre inläranden av föräldrar, lärare, kungar, påvar, prelater. det ena myntet efter det andra stoppas i, för att människan skall stå i givakt. det är ju mer eller mindre det skolväsendet blivit.
parkeringsautomaterna är skalet, är personligheten, angivelserna är ju egentligen hur länge du är herre över de vilka parkerar vid din pelare. de betalar dessutom.
ibland har ”lärdomarna” blivit så stora cementklumpar att det är nästintill omöjligt lyfta. men det går, det går att lyfta och det är en befrielse då myntet regnar.
jag kan se dessa automater vara personligheten
då människan ej orkar lyfta sig ur denna för att stiga in i sitt individvara tvingas hon in i egotism där hennes konungamantel blir en myntmantel, så tung att bära
parkeringsautomaterna, vid individinträdet
kan då bli trädet
under vilket
drömmen förverkligas
det finns ett ordspråk: gråt icke över spilld mjölk
förspilld mjölk
det finns inte onödigspilld mjölk, den sjunker in och den förspillda är inte förspilld
kossorna står i ängen
mjölken skimrar
vit
blå
parkeringsautomater är en bra bild att leva med
Tusenvägar
jag tänker inte leva mina drömmar jag avser leva mina drömmar
så länge har min djupa upplevelse varit drömmens verklighet är sann
mer sann än den verklighet jag ser eller tar på
denna verklighet begränsar mig ty den är tankeprofetia
det är inte så att jag avskyr tanken
inte alls
tanken är ett ovärderligt redskap
så oändligt vacker
den har bara så många
myriader
av gångar
den förvirrar
susar
ger korsdrag
korsdrag ger den ty vi andas tanke istället för dröm
kanske tanken är ett fiskespö
ser en brygga
ser en gestalt sitta vid bryggan
lugnt stilla
fiskspöet är inte i handen med kramp
det existerar ej ett måste få
det vilar ett lugn
stilla
vattnet är stilla
så stilla
skräddare korsar hit och dit
åker skidor
längdåkningsskridskor
ler i skrivandet ty tanken ger mig många bilder
är det tanken eller är det drömsekvenser
havet
vattnet inte en krusning
ser älskade vita näckrosor
de vackra gröna hjärtbladen
gestalten sitter
lugn
vila
linan är ljusskimrande
solen sjunker
sakta in
en båt nuddar vid bryggan
en hand sträckes fram
gestalten lyfter blicken
tar emot handen
metspöet är där på bryggan
i bryggans händer
ser metspöet förenas med bryggans trä
träd
andas
gestalten sitter i båt
de seglar
flyter strömmar med
havet
vattnet skimrar solnedgång
så stillavackert
gestalten
är leendeansikte i seglande hand
i skrivandets stund ler jag
ber tanken;
sätt dig här i min hand
vila dig en stund
tanken sätter sig
helt stilla i min hand
mitt inre vaknar
hjärta strömmar
ser hjärtsol
ser de tusen vägarnas skönhet
*
Värnanströskel
denna natt hade jag en stark upplevelse, visst kan den benämnas dröm
benämningar är populärvetenskapliga dissekenser
gör livet skenbart mer tryggt
eller säkrare
vilket är märkligt
denna natt hade jag en stark upplevelse
befann mig i en skog eller kanske var jag skogen
denna skog var mörk en nattskog
detta mörker var inte mörker
ändå var skogen mörk
i gryningen
nåväl det var inte gryning ty natten var aldrig mörk
hur det nu var sipprade
strilade ljus in genom grenverket
en tröskel in i är där
en värnanströskel
fram stiger en koja där i skogen
hur ser den ut
kanske är det en myrstack men den lutar sig ej till träd
fristående är kojan
en kolarmila kanske
en halv oval
den är täckt eller formad av bark
av kvistar
av torv
skimrar
gör den
skimrar
gyllenljus
en tröskel in är där
en värnanströskel
dimma drar in i långa andedrag
penslar målar svepande
tjock
dimma
tjocka slöjor
koja står i skogen huvuden seglar i tjock dimma
söker hålla sig flytande ovan yta
huvuden
bakhuvuden
bakifrånstankar
kastar solnät över
torkar dem
ser dem
vandra
fria
i
friljus
värman
*
Vilar
visst är det så
varför väljer jag alla dessa ekosalar
har ej valt dem
så lätt spränga alla väggar
det enda lilla jag behöver göra
är sjunga de högsta tonerna har sett kristallglas spricka
så vackert faller kristallregn splitterbitar av liv
golvet är gnistrande matta
fötterna skäras ej
mjuksveper med hand
de gör mig ej illa
lyfter vart sandkorn
ser pyramiden växa
vit står pyramiden
månmoder ler i nattimjan
doftar
gryning
solfader vandrar
ler i dagbasilika
tältdukar lyfter vida vingar
havre sjunger i vinden
eld brinner det är mitt hjärta det vet jag helt säkert
jag väljer ej ekosalar
jag ser dem
lever ej genom dem
frustande hör jag nalkas
jag rider i eld in i liv
till liv
men ännu
vilar jag en stund
framför mig
lever en gran
utanför fönstret
granen ramar in fönstret
eller mer
är fönstret
så egentligen
är granen vare sig framför
eller utanför
allt är
i
dagen är i skönhet grönskimrande
blomning
fåglar
svingar
droppar
klanger öppnas
allt är
i
liven sjunger
livet sjunger
varför heter det
vår
vackert är det
allt är
i
en vacker väv vilken sveper ögon
i vinterfamn syntes kvarnen
kvarnen vilken ej bär vingar
den bär dem
icke
synliga
nu ser jag den genom inre
ser istappar vilka hängde skägg
skönhet med droppar i
ansiktsdroppar leende
rena
kristallklara
smälte
i vårgryning
porlande
bäckar
kossor råmar nu i hagen
grönmumsande lugnstilla
körsbärsträdet har sköljt sin blom
dillpioner blommar
skönhet
maskrosor ler
*
Tillät
idag ställde jag mig mitt i ängens höga gräshav
lyfte händeskålar
en solstråle
fann
gav en stund
värme
ljus
jag tillät det ske
idag lade jag mig mitt i ängens gröna gräshav
ett blad föll skimrande
dansande
lade mig
in i ängshände
blad är
mitt täcke
jag tillät det ske
där ligger jag nu
följer molnseglare
beskådar dags djupvioletta mening
väntar på
regn
onsdag 26 maj 2010
den 26 maj 2010
länge
i evigandning
följde mina ögon blåskimrans hav
sakta fylldes ögon av
djupviolett andning
dalen
ängen skimrade
nyansen är koppar
molnvandrare seglade
nära
nära
silverne droppar
faller
stiger
klangljusa
vattnar jordeström
i klangvävans
strömmar
porlar
bäcken
i skogarnas källa
livet är en dagbräckning
så står du med en bräcklig skål i handen
i båda händers omfamn
så varsamt håller du denna skål
denna skål av ädlaste kristall
denna själsskål
livets skål
du håller nu skålen i vänster hand
rör vid kanten med höger pekfinger
ljud stiger ut stiger ur
höga ljud
du gives en stav
nu rör du staven inuti
skålen svara an
av
ger
sånger
klangslingor vilka lindas runt dig
lindas runt din gestalt
du klarnar allt mer
du är en dagbräckning
du ser alla steg
hela ditt väsen utbrett
först får du nästan svindel
av mängden
av kaoset
du stannar kvar ser att
allt är inte det vilket först synes vara
du sveper med handen
andas
ser
skålen är i luften
du ser skålens bräcklighet
upplever klanger ljuda
inom dig
allt är inte det första
ändå alltid det första
du är en kropp i den kroppen
är kroppen är kroppen din första kropp
ord
ordpasta
pasta finns av alla de slag, rör korta, långa, spiraler, fjärilar
finns av vitt mjöl
av fullkorn
åter ser jag marker vida, ser bonden eller trädgårdsfolken värna om jordelagren. Hur de borstar varsamt plöjer. Ser bonden eller såningsmannen svepa hand ur bröst in i jordehänder. Ser såningsmannen kupa jord om ser säden spira. Ser varje rörelse från såning till skörd.
Ser tacksamhetsljuset välsigna jordens värme.
Hör hästarna ser floden ser vattnets forsande mellan runt stenar. ser vingar snurra, kvarnen sjunger. Ser säd bäras in och malas.
ser tacksamhetsljuset välsigna kvarnens värme
ser mannen komma in i stugan, dörren knirrar lite grann, gladknirran, ser säcken vila över axel, vila mjukt. kvinnan hans älskade maka ler kärlek om, han ställer säcken vid hennes fötter.
det är en tröskel in i stugan, en värnanströskel, skyddar mot gentemot drag samt främmandesteg. golvtiljor är breda fyllda med vackerkvistar, mjuka slipade oljade, det doftar furu, väggar är enkla spisen är stugans hjärtpunkt, spisen brinner värme färgar väggar rödskimrande. för fönster hänga skira vita gardiner, andas ljusskimran.
kärlek andas
ser tacksamhetsljuset välsigna livets värme
där vid spisen ser jag ämbar fyllt med källvatten, de hämtar vatten ur källans händer var gryning, med kåsa lyfter hon vatten in i kittel. Elden värmer vatten.
hon står vid bordet med mjölade händer, gör pasta.
först undrade jag vari bilden ligger; ord – ordpasta.
så ser jag pasta och alla dess former, i okokt tillstånd är pasta hård oavsett vilket mjöl den är. nåväl, det finns färsk pasta och den är inte hård, men i denna bild är det hård pasta.
det är ofta svårt att beräkna pastans mängd inför måltid, hur mycket – hur litet.
Det erfordras mycket vatten för att koka pastan och exakt minutantal.
visst är det en smaksak då vi kommer till konsistensen, men alltför lös eller hård pasta smakar ej bra.
Pastan tycker om att kryddas visst är det så. innan du serverar skall vattnet hällas av, oj så det ångar.
så kommer nästa steg
då vandrar ängen in i blicken
Kossorna råmar gräset vajar hav molnen seglar mjöljen mjölkas.
Ser smör kärnas hör ljuden där i stugan.
Pasta blir klibbig om smör inte smälter om.
Då skingras kletet och pastan skimrar god.
nu skulle jag kunna sitta och skriva i timmar om pastans former, om hårdhet och så vidare.
men det finner jag vara i onödan ty bilden talar helt själv
ord
ordpasta
Smaklig måltid i rätt avvägd mängd.
Och
och nog är det tämligen klart att allt verkar in i varandra
nog är det helt klart att det är en väv
att allt är ett
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
en gång
flera gånger såg hon
den nu varande människan
jordens skönhet
låt oss för enkelhetens skull säga
såg hon från ovan denna så oändliga skönhet
varje detalj
varje enaste detalj
varje andning
människan, den blivande människan såg jordens kropp
moderns kropp
fylldes av längtan in
fylldes av födslolängtan
så många gånger har jag nedtecknat dessa ord:
barnet är världen är varat
om barnet ej tillåts vara varat
vara varat med allt det
allt vad det innebär
av glädje av lycka arg ledsen
helt enkelt vågdalar vågtoppar eller bara vågor
om barnet ej tillåts utforska naturligtvis i kärleksfull närhet, alla vågor
sin kropp
sina sinnen
hur skall barnet då nöta livets vågor
jag skriver ej: låt barnen leva ut allt
jag skriver och säger:
var närvarande
var närvarande med barnet
var barnets närvaro i nuet
var barnets förlängda hand
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade
ännu vandrande epoken vissa rester kvarstår att förändra har behov av varsamhet
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade epoken:
du får inte
så är barnet plötsligt en tonåring vilken säger:
jag får
så är tonåringen plötsligt vuxen, en vuxen vilken säger:
jag får
är fri från alla får inte och sitter ännu mer fast i får inte
Genom ett icke utforskande lärs barnet via tanken livet.
barnet matas i huvudet samt drabbas av inre stress ty det barnet så tydligt ser är det barnet såg där från ovan. Det stämmer inte.
Det råder faktiskt förvirring – totalförvirring.
genom ett icke utforskande av skönheten barnet den blivande människan såg lärs barnet via tanken livet. barnet matas i huvudet, drabbas av inre stress och blir tanke, blir mer eller mindre huvudet.
och
Och naturligtvis måste den människan tolka.
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
då släpper hon tanken, söker ej hålla fast den. kanske säger människan: lägg dig här och vila i min hand.
människan släpper tanken söker ej hålla fast eller hindra, hon släpper tanken den susar genom henne, tanken rör vid men fastnar ej.
i den stillheten stiger individen fram
Stiger individen fram helt utan tolkande.
Individen är friseende förstående vara ur hjärtat.
Människan lever ej ondska i jordevarat.
Det hon lever är smärta
Det hon lever är smärtlängtan
smärtlängtan till det liv hon vandrade in i.
detta är den enda egentliga ondska människan lever i; synden av att förneka sig
detta är icke kyrkans synd:
det är synd, synd= beklagligt förhållande en otjänst att människan sviker eller förnekar sig själv, det ger människan skuld.
gud ger henne inte skuld anden ger henne inte skuld intet utanför ger henne skuld
hon själv känner skuld för sin synd att inte tillåta sig/sitt själv liv.
detta gör ont = ondska att förneka sitt liv sitt vara.
vid denna insikten inser människan att hon lever i vrå¨ngbilden av syndafallet
i tyngden av detta
så stiger ljuset fram
värmen upp
hon ser syndafallet
hon ser skalet falla
är ett blommande fruktträd
syndafallet
är ett vackert
ett av de vackraste vattnen
ett av de vackraste vattenfallen
det är tankens fallande in i hjärtsjö
ur lera
ur lera stiger skålen
hjärtlotusen
ur ytterligare perspektiv
är syndafallet
kunskapens levandegörande in i konsterna
in i skapande skönhet
där är tanken
sinnet
vitt.
det är gryningsdimman
därur stiger dagen
med tanken kan du leva ondska
vara strategiker
med tanken kan du leva ondska dock icke med hjärtat
ty i hjärtat är du allt
tanken lever bara från vänster till höger
tanken ser horisontalt
från höger till vänster, ser horisontlinjen
för in ser
jorde – samt himmelspoler
människan/tanken spekulerar i dem, sönderdelar
tanken gör detta
så stannar människan tanken:
snälla tanke, snälla tankar ni hjälper mig mycket, snälla var nu tyst en stund
det är då det sker
kampen uteblev
det är då det sker
det underbara sker
horisontlinjen omfamnar tanken, huvudet
omfamnar fötterna
människan står i en åttform.
egentligen är dessa bågar cirklar;
cirklar sluter sig inte enbart runt huvudet inte enbart runt fötterna
nejdå; de innesluter egentligen himlarnas samt jordarnas kosmiska fält, med andra ord allt
människan är i sin hjärtsol samt i den stora ”stora” hjärtsolen.
människan står i en åttform.
denna åttform böjer sig samman i hjärta
böjer sig samman i hjärta och är yin och yang
är de tusen vägarnas möjlighet
nu tänker människan tanken, tanken tänker ej människan.
anden är kropp, kroppen är anden
allt detta sker ty människan bad tanken i tacksamhet: var stilla
kroppen är inte människans motståndare, tala till den, älska den hölj den med kärlek
samarbeta med kroppen
alla delar är faktiskt
ett.
ego är ej självkänsla
ändå väldigt nära
självkänslan är sviktande ännu medan du är enbart kännande/kännelse
det är inte helt fel vara
i en slags självism
i stunder
i möten
det vill säga vara en spegel
se mötet
är detta möte, detta mötesskeende
jagvilja eller reflexreaktionssvar
är det – det vill säga är det ett sant möte
löses bilden upp
verkan sker
lever du så stundligen blir självkänslan
självupplevelse – själupplevelse – djup eller högre medvetande
meddelandeljus
ibland dväljas människor i djup olycka
det finns små stunder av lycka
människa
använd dig då av de stundlyckorna
så kanske
de växer sig
stora
*
Styrkans rustning
hon bar styrkans rustning
var afton
vandrade hon
in
där under träd fanns en port
steg in
syntes ej
lade rustningen
av järn av stål i strandhänder
i silversjö insteg hon naken
sköljde
sina drömljus
hon suckade
så länge drömde jag om
tillsammansläsa
ur bokhav
i aftonskimran i armstilla
andas pulsvandrings hudnärhet
det blev aldrig så
nu läser jag för mig själv
drömde om vandringar i ängen
hand i hand
steg i steg
i handskimran
det blev aldrig så
nu vandrar jag med mig själv
hand i hand
steg i steg
i handskimran
silversjövingar svepte upp
runt henne
en knopp i
såg en uråldersbok i händer
pärmar
av järn av stål veks upp
steg sidväga
blad skira syntes så bräckliga
hon smekte blad i varsamkärlek
bladen klarnade
tecken steg fram
bräckligstarka klara
silversjövingar breddes utrunt
hon satt i strandhänder
stilla
i andljus
ur träd
regnade
kristallblads silverne klanger
stig
så
ut
viskade de nära
din rustning är nu
våra värnande
tillsammanshänder
älskade vara
jag vet ej om jag vill stiga genom igen
det är så skönt
så stillafyllt
med liv här
nära
ljusvärme omvälvde henne;
där är väntande händers handljus
låt mig förbliva här
ni vet jag behöver hjälp jag har kommit
till den punkten då jag uttalar det
jag vill att ni hjälper mig
är så trött att vandra alla dessa steg
att klara allt själv
egentligen är jag inte trött
och visst
klarar jag allt själv
det är inte det
slut dina ögon vi för dig hem
*
Trädblomma
hon satte sig
invid träd
lutade sig tillmjukt
mjuktill
träd upplevde hjärtsången
lade armar om
slöt henne
in
det står ett blommande träd i ängen
han lutade sig
mot träd
kände doft av
träd riste krona
blommande välsignandeljus
regnade över honom
hans händer
var täckta
skakade av
vid hemma
upptäckte han förvånad
blomma i bröstficka
lyfte i varsamljus blomma
lade den i fönstersmyg
i ängen står grönskimrande träd
i trötta stunder
återvänder han till träd
följde träds vandring
trädet bär frukt
slutendans
det var länge sedan
hon dansade
ja
så kändes det
kylan kryper allt mer
in
fylld är kroppen med längtan
hon visste ej
om benen
skulle orka
vek undan kjolarna
bad ben till
älskade ben
jag vet att ni bär smärta
vi lägger smärtan här mjukt bredvid
låt oss
fylla er
oss med glädje
varsamsakta ställde hon sig upp
eld brinner rödguldskimran
hon dansar trädsånger i månsilver
för en stund
för en stund
i bädden med slutna ögon
i evigandning
följde mina ögon blåskimrans hav
sakta fylldes ögon av
djupviolett andning
dalen
ängen skimrade
nyansen är koppar
molnvandrare seglade
nära
nära
silverne droppar
faller
stiger
klangljusa
vattnar jordeström
i klangvävans
strömmar
porlar
bäcken
i skogarnas källa
livet är en dagbräckning
så står du med en bräcklig skål i handen
i båda händers omfamn
så varsamt håller du denna skål
denna skål av ädlaste kristall
denna själsskål
livets skål
du håller nu skålen i vänster hand
rör vid kanten med höger pekfinger
ljud stiger ut stiger ur
höga ljud
du gives en stav
nu rör du staven inuti
skålen svara an
av
ger
sånger
klangslingor vilka lindas runt dig
lindas runt din gestalt
du klarnar allt mer
du är en dagbräckning
du ser alla steg
hela ditt väsen utbrett
först får du nästan svindel
av mängden
av kaoset
du stannar kvar ser att
allt är inte det vilket först synes vara
du sveper med handen
andas
ser
skålen är i luften
du ser skålens bräcklighet
upplever klanger ljuda
inom dig
allt är inte det första
ändå alltid det första
du är en kropp i den kroppen
är kroppen är kroppen din första kropp
ord
ordpasta
pasta finns av alla de slag, rör korta, långa, spiraler, fjärilar
finns av vitt mjöl
av fullkorn
åter ser jag marker vida, ser bonden eller trädgårdsfolken värna om jordelagren. Hur de borstar varsamt plöjer. Ser bonden eller såningsmannen svepa hand ur bröst in i jordehänder. Ser såningsmannen kupa jord om ser säden spira. Ser varje rörelse från såning till skörd.
Ser tacksamhetsljuset välsigna jordens värme.
Hör hästarna ser floden ser vattnets forsande mellan runt stenar. ser vingar snurra, kvarnen sjunger. Ser säd bäras in och malas.
ser tacksamhetsljuset välsigna kvarnens värme
ser mannen komma in i stugan, dörren knirrar lite grann, gladknirran, ser säcken vila över axel, vila mjukt. kvinnan hans älskade maka ler kärlek om, han ställer säcken vid hennes fötter.
det är en tröskel in i stugan, en värnanströskel, skyddar mot gentemot drag samt främmandesteg. golvtiljor är breda fyllda med vackerkvistar, mjuka slipade oljade, det doftar furu, väggar är enkla spisen är stugans hjärtpunkt, spisen brinner värme färgar väggar rödskimrande. för fönster hänga skira vita gardiner, andas ljusskimran.
kärlek andas
ser tacksamhetsljuset välsigna livets värme
där vid spisen ser jag ämbar fyllt med källvatten, de hämtar vatten ur källans händer var gryning, med kåsa lyfter hon vatten in i kittel. Elden värmer vatten.
hon står vid bordet med mjölade händer, gör pasta.
först undrade jag vari bilden ligger; ord – ordpasta.
så ser jag pasta och alla dess former, i okokt tillstånd är pasta hård oavsett vilket mjöl den är. nåväl, det finns färsk pasta och den är inte hård, men i denna bild är det hård pasta.
det är ofta svårt att beräkna pastans mängd inför måltid, hur mycket – hur litet.
Det erfordras mycket vatten för att koka pastan och exakt minutantal.
visst är det en smaksak då vi kommer till konsistensen, men alltför lös eller hård pasta smakar ej bra.
Pastan tycker om att kryddas visst är det så. innan du serverar skall vattnet hällas av, oj så det ångar.
så kommer nästa steg
då vandrar ängen in i blicken
Kossorna råmar gräset vajar hav molnen seglar mjöljen mjölkas.
Ser smör kärnas hör ljuden där i stugan.
Pasta blir klibbig om smör inte smälter om.
Då skingras kletet och pastan skimrar god.
nu skulle jag kunna sitta och skriva i timmar om pastans former, om hårdhet och så vidare.
men det finner jag vara i onödan ty bilden talar helt själv
ord
ordpasta
Smaklig måltid i rätt avvägd mängd.
Och
och nog är det tämligen klart att allt verkar in i varandra
nog är det helt klart att det är en väv
att allt är ett
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
en gång
flera gånger såg hon
den nu varande människan
jordens skönhet
låt oss för enkelhetens skull säga
såg hon från ovan denna så oändliga skönhet
varje detalj
varje enaste detalj
varje andning
människan, den blivande människan såg jordens kropp
moderns kropp
fylldes av längtan in
fylldes av födslolängtan
så många gånger har jag nedtecknat dessa ord:
barnet är världen är varat
om barnet ej tillåts vara varat
vara varat med allt det
allt vad det innebär
av glädje av lycka arg ledsen
helt enkelt vågdalar vågtoppar eller bara vågor
om barnet ej tillåts utforska naturligtvis i kärleksfull närhet, alla vågor
sin kropp
sina sinnen
hur skall barnet då nöta livets vågor
jag skriver ej: låt barnen leva ut allt
jag skriver och säger:
var närvarande
var närvarande med barnet
var barnets närvaro i nuet
var barnets förlängda hand
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade
ännu vandrande epoken vissa rester kvarstår att förändra har behov av varsamhet
barnet lär sig i den i den nu snart vandrade epoken:
du får inte
så är barnet plötsligt en tonåring vilken säger:
jag får
så är tonåringen plötsligt vuxen, en vuxen vilken säger:
jag får
är fri från alla får inte och sitter ännu mer fast i får inte
Genom ett icke utforskande lärs barnet via tanken livet.
barnet matas i huvudet samt drabbas av inre stress ty det barnet så tydligt ser är det barnet såg där från ovan. Det stämmer inte.
Det råder faktiskt förvirring – totalförvirring.
genom ett icke utforskande av skönheten barnet den blivande människan såg lärs barnet via tanken livet. barnet matas i huvudet, drabbas av inre stress och blir tanke, blir mer eller mindre huvudet.
och
Och naturligtvis måste den människan tolka.
Tanken är tolkande
Människan är tolkande intill den stund hennes tankesinne är hennes styrroder.
det måste vara så intill dess hon inser intill dess tanken inser skålens egentliga bräcklighet,
då släpper hon tanken, söker ej hålla fast den. kanske säger människan: lägg dig här och vila i min hand.
människan släpper tanken söker ej hålla fast eller hindra, hon släpper tanken den susar genom henne, tanken rör vid men fastnar ej.
i den stillheten stiger individen fram
Stiger individen fram helt utan tolkande.
Individen är friseende förstående vara ur hjärtat.
Människan lever ej ondska i jordevarat.
Det hon lever är smärta
Det hon lever är smärtlängtan
smärtlängtan till det liv hon vandrade in i.
detta är den enda egentliga ondska människan lever i; synden av att förneka sig
detta är icke kyrkans synd:
det är synd, synd= beklagligt förhållande en otjänst att människan sviker eller förnekar sig själv, det ger människan skuld.
gud ger henne inte skuld anden ger henne inte skuld intet utanför ger henne skuld
hon själv känner skuld för sin synd att inte tillåta sig/sitt själv liv.
detta gör ont = ondska att förneka sitt liv sitt vara.
vid denna insikten inser människan att hon lever i vrå¨ngbilden av syndafallet
i tyngden av detta
så stiger ljuset fram
värmen upp
hon ser syndafallet
hon ser skalet falla
är ett blommande fruktträd
syndafallet
är ett vackert
ett av de vackraste vattnen
ett av de vackraste vattenfallen
det är tankens fallande in i hjärtsjö
ur lera
ur lera stiger skålen
hjärtlotusen
ur ytterligare perspektiv
är syndafallet
kunskapens levandegörande in i konsterna
in i skapande skönhet
där är tanken
sinnet
vitt.
det är gryningsdimman
därur stiger dagen
med tanken kan du leva ondska
vara strategiker
med tanken kan du leva ondska dock icke med hjärtat
ty i hjärtat är du allt
tanken lever bara från vänster till höger
tanken ser horisontalt
från höger till vänster, ser horisontlinjen
för in ser
jorde – samt himmelspoler
människan/tanken spekulerar i dem, sönderdelar
tanken gör detta
så stannar människan tanken:
snälla tanke, snälla tankar ni hjälper mig mycket, snälla var nu tyst en stund
det är då det sker
kampen uteblev
det är då det sker
det underbara sker
horisontlinjen omfamnar tanken, huvudet
omfamnar fötterna
människan står i en åttform.
egentligen är dessa bågar cirklar;
cirklar sluter sig inte enbart runt huvudet inte enbart runt fötterna
nejdå; de innesluter egentligen himlarnas samt jordarnas kosmiska fält, med andra ord allt
människan är i sin hjärtsol samt i den stora ”stora” hjärtsolen.
människan står i en åttform.
denna åttform böjer sig samman i hjärta
böjer sig samman i hjärta och är yin och yang
är de tusen vägarnas möjlighet
nu tänker människan tanken, tanken tänker ej människan.
anden är kropp, kroppen är anden
allt detta sker ty människan bad tanken i tacksamhet: var stilla
kroppen är inte människans motståndare, tala till den, älska den hölj den med kärlek
samarbeta med kroppen
alla delar är faktiskt
ett.
ego är ej självkänsla
ändå väldigt nära
självkänslan är sviktande ännu medan du är enbart kännande/kännelse
det är inte helt fel vara
i en slags självism
i stunder
i möten
det vill säga vara en spegel
se mötet
är detta möte, detta mötesskeende
jagvilja eller reflexreaktionssvar
är det – det vill säga är det ett sant möte
löses bilden upp
verkan sker
lever du så stundligen blir självkänslan
självupplevelse – själupplevelse – djup eller högre medvetande
meddelandeljus
ibland dväljas människor i djup olycka
det finns små stunder av lycka
människa
använd dig då av de stundlyckorna
så kanske
de växer sig
stora
*
Styrkans rustning
hon bar styrkans rustning
var afton
vandrade hon
in
där under träd fanns en port
steg in
syntes ej
lade rustningen
av järn av stål i strandhänder
i silversjö insteg hon naken
sköljde
sina drömljus
hon suckade
så länge drömde jag om
tillsammansläsa
ur bokhav
i aftonskimran i armstilla
andas pulsvandrings hudnärhet
det blev aldrig så
nu läser jag för mig själv
drömde om vandringar i ängen
hand i hand
steg i steg
i handskimran
det blev aldrig så
nu vandrar jag med mig själv
hand i hand
steg i steg
i handskimran
silversjövingar svepte upp
runt henne
en knopp i
såg en uråldersbok i händer
pärmar
av järn av stål veks upp
steg sidväga
blad skira syntes så bräckliga
hon smekte blad i varsamkärlek
bladen klarnade
tecken steg fram
bräckligstarka klara
silversjövingar breddes utrunt
hon satt i strandhänder
stilla
i andljus
ur träd
regnade
kristallblads silverne klanger
stig
så
ut
viskade de nära
din rustning är nu
våra värnande
tillsammanshänder
älskade vara
jag vet ej om jag vill stiga genom igen
det är så skönt
så stillafyllt
med liv här
nära
ljusvärme omvälvde henne;
där är väntande händers handljus
låt mig förbliva här
ni vet jag behöver hjälp jag har kommit
till den punkten då jag uttalar det
jag vill att ni hjälper mig
är så trött att vandra alla dessa steg
att klara allt själv
egentligen är jag inte trött
och visst
klarar jag allt själv
det är inte det
slut dina ögon vi för dig hem
*
Trädblomma
hon satte sig
invid träd
lutade sig tillmjukt
mjuktill
träd upplevde hjärtsången
lade armar om
slöt henne
in
det står ett blommande träd i ängen
han lutade sig
mot träd
kände doft av
träd riste krona
blommande välsignandeljus
regnade över honom
hans händer
var täckta
skakade av
vid hemma
upptäckte han förvånad
blomma i bröstficka
lyfte i varsamljus blomma
lade den i fönstersmyg
i ängen står grönskimrande träd
i trötta stunder
återvänder han till träd
följde träds vandring
trädet bär frukt
slutendans
det var länge sedan
hon dansade
ja
så kändes det
kylan kryper allt mer
in
fylld är kroppen med längtan
hon visste ej
om benen
skulle orka
vek undan kjolarna
bad ben till
älskade ben
jag vet att ni bär smärta
vi lägger smärtan här mjukt bredvid
låt oss
fylla er
oss med glädje
varsamsakta ställde hon sig upp
eld brinner rödguldskimran
hon dansar trädsånger i månsilver
för en stund
för en stund
i bädden med slutna ögon
tisdag 25 maj 2010
den 25 maj 2010
med största ansträngning
lyckades jag slita blicken från
ett krasande läte uppstod
lyfte fingrar
undersökte linsen –
linsen var hel
är hel
med största ansträngning
lyckades jag skingra tankarna
plötsligt var hela luften fylld
fylld av en svärmande hord
tappade balansen helt
snubblade stapplade
viftade
for runt
så plötsligt var de borta
undersökte kroppen efter blånader
frakturer svullnader och annat
den var hel
är hel
ett lugn
en tystnad så
oändligvacker
lindades
runt
hjärtvingar smekte kind
ja
du vet
allt det där du gör med ansträngning
är ju tecken på
att du inte är redo
till viss del är det så
för si ett frö har börjat spira
i den stund
accepterandet
acceptansen av beslutet infinnes
då erfordras inte ansträngning
alla dessa ansträngningar
ibland undrar jag vad du håller på med
ansträngningarna gör ju
att det du vill vända blicken bort från
naglas fast vid linsen
det du vill vända blicken från
naglas fast och växer sig allt större
tar över hela ditt liv
ja, nästan hela livet
varför tillåter du det
faktum är att det blir ett hinderlopp
det blir ett av de största hindren i ditt vara
en hindermur i livet
en hindermur närmare bestämt och det erfordras stor kraft att ta sig över
ibland är du förvånansvärd, medan du övar hoppträning så börjar du plantera
plantera de vackraste blommor om muren
ser till murens väl och ve
och visst är det bättre än att riva muren
dels blir det mängder av söndrade bitar
om du söker hoppa innan du är redo
dels blir knäna, lemmarna, kroppen ju ofta skrubbade
ja, du kan ju välta helt omkull
så ligger du
ni där
hullerombuller
vacker är muren och med blommande växter runt om
är den ju tillika inte ett hinder
så fortsätter du din hoppträning
i lugn och ro
alltmer stillas tanken
allt mer ser blicken skönheten
ju mer du upphör med ansträngningen
ju närmre kommer du
den punkt där
du
känner dig
redo
inte bara det
du djupupplever dig redo
ja, är det så att du känner dig redo
gå vidare i livet
gör det
gå inte vidare i ansträngning
tvinga dig inte genom kontroll
vad finns det att kontrollera
du är ense
släpp kontrollen
släpp tvånget
vänd dig inte bort
vänd dig inte utåt
vänd dig inåt
vad är det du säger
säger du: skall jag sitta och se inåt
inåtgrubblande
nej inte riktigt så, det är inte ett melankoliskt insjunkande
även om det är vackert i sig
det är mera:
stanna då och då inför skönhetsintryck
andas in doften och du skall finna hindrets upplösande
ser du
genom detta stannade
mötande
inser du
skönheten ligger inte utanför dig
du är den
så vad finns då att kontrollera
skönhet
är
skönhet
den är inte förklädd
faktum är att den inte behöver
kläder
vad är att förföras
det är att för en stund glömma sitt inre ljus
för en stund glömma sitt inre ljus
samt
drabbas av bekräftelsebegär
det är att bli för – förd
för förd
se situationen
omfamna den med ditt leende
samt se ditt inre ljus vakna
Straffa dig ej så hårt
För att du lät det ske
Straffa dig icke ty vi gör det icke
Du förfördes
Så enkelt
Är det
död
vad är död
vad kämpar vi för
mer och mer ser jag
kampen gör monsterbilder
vi kämpar ej för
vi kämpar bort från det inre
förbereda din död
ser allt vi lärts
lager på lager av
är personlighet ego
så släpper vi
det är förberedelsen
så stiger individen fram
essensen
sannhets liv
då kämpar vi ej
ty vi vet
kampen leder bort från fridsstilla
människan kämpar ej för
människan kämpar emot
ju mer hon kämpar emot
desto mer växer det hon ej önskar
ju mer hon kämpar emot ondska
desto mer växer det hon ej önskar
därav upphör aldrig striden
ty kampen emot blåser kraft ini
förstå
förstå varför
se förstående
lev
kärlek
lev i
kärlek
det är icke förtränga att ondska är
det är insikt
allt är
del av
ur allt stiger kärlek
då kärleksvilja är
ondskan
förlöses
inlärd
icke inlärd kunskap
är:
är detta min övertygelse
det vill säga min överbro till mitt insteg
det uppkom tycke i denna natt
meningen sjönk in
sjönk ned
efter långt födsloarbete
nedkom de
med välsignat
med ett välskapt barn
kärleken
efterbörden lyftes in i månsilver
lades i jorderening
de lärde barnet
gå tala tänka
detta sker i gemenskapsljus
detta barn
en kärleksgåva
ur livssannhet
ur livssannhet är från början
basen
i basen måste – så det låter:
måste –
måste tvåkroppars sundvilja leva
vandra in i känslosfären in i tanke om
aum
en knopp
en skål
så öppnas knoppen
viljan
kronan
tanken
är
upplevelse
ja, alla ord eller samtal eller det vilket benämns vara resonemang
reso
ne
mang
kan söndertrasas
vändas
användas till egofördel
det är ju det vilket är det fantastiska
allt sker så
därför att
därför att människans liv inte skall vara inträngt
inträngt i ett hörn
ur detta
ur detta stiger upp ur sannheten
sannheten är stjärnstrålad
sannheten är det vita ljuset
alla färgers rena framstigan
nej
detta är ej en flerfamilj
däremot befruktar denna kärlek livet
den är ur energin
urenergi
urkraft
människan älskar att experimentera
speciellt med sannhet
ty sannheten kräver
ja – kräver an svar
experimenterandet leder till splittring
till splittrans
ty det leder bort från henne själv – ur –
– ur - principen
Vilken är levande liv i sig
I sitt själv
Strålande i helhet
då detta barn icke gives full upp märk samhet
upp
märk
samhet
sannhet
blir detta barn det övergivna barnet
hur lever det övergivna barnet
hur det övergivna barnet lever vet människan
så stanna
se dig
vill du dig enad
eller splittrad
människan talar om paradiset
hon vill till paradiset
varför
människan lever i paradiset
då människan inser detta
att hennes steg är välsignade
egentligen av hennes själv
då väcker människan välsignelsevågen
i tacksamhetslov
jag har ett fotografiskt minne
därför att jag som
som barn
som barn tvingades
jag understryker - som - här ty jag skulle ha varit ett barn
jag var – som – barn, en liknelse av
jag har ett fotografiskt minne
därför att jag som
som barn
som barn tvingades
därför att jag som barn tvingades bevisa allt
allt
bevisa varje
ord
sagt eller osagt
varje rörelse
gjord eller ogjord
nästan varje försök till andning
varje
andetag
inandat eller återhållet
utandat eller kvävt
under bevisandet gavs jag slag
på grund av bevisandet gavs jag slag
trots detta har jag alltid trott – så klart ser jag detta –
trott
omgivningen
inneha
de rätta negativen
trott omgivningen inneha negativ vilka är de rätta
att de negativen ser annorlunda ut än mina foton
att de negativen skulle visa mig vara allt det de sade om mig
att de negativen skulle avslöja mig
trots mina fotografier
från och med nu
från och med nu avser jag ej bevisa
ett enda av något
ett enda
av något
jag har intet att bevisa
jag är
*
Kanske är det så löv berättar
i regndans
synes
löv
kupade händer
kanske är det så
löv kupar händer om
runt
droppar
vackert
är det
så vackert
såvackert
kanske är det så
löv öppnar händer
släpper blomma
i fridansan
kanske är det så
löv
berättar
*
Skrattlyftan
ur stegtröttan snörde jag av skoläder
lade steg i
mjukmossas
silvertindran
såg in i skarpögas vingar
löv susade silver föll över mig
in i torkadhud
träd vek upp stig
så lättföljande
bugade inför tjärn
böjde mitt ansikte över
förvånad var jag på väg rygga åter
träd susade
stanna
bliv kvar
rörelsen stannade
dina händer stiger upp ur
ditt ansikte
ler
näravackre
vi samtalar i fröjdansljus
vår skratt
skattglädje
porlar
ljusvarmt
i skogshav
så härligt är
att i kärlek skrattlyfta
tyngd
*
Kåsa
urholkad trärot
grovstammad
fylls
bladhängespetsar ur
hjärtform
droppar
droppar
droppar
kåsa lyfter du ur händer
källporlan
klarnas
strupsnörd
bläddrar förstrött i gammelboka
har släppt allt
blad virvlar
tecken
susar
film stiger ut
vi dansar sommarängssteg
Elfenbensskrin
elfenbensskrin
givet av liv
från kina vandrat
floder
berg
slätter
vördnandsljus
snidat av seendekännande händer
en värld
ett liv
värd
liv
allvärldar
du omfamnar mina ögon
varsamt lyfter jag det in i mina händer
upplever din skörhet
silverne lås
nyckellöst
ler
lyfter lock
symbolikritualiskt
fläktande sus drar genom luften
i
friljus
*
Sniglars lov(ej publicerad)
dagen är regnvandran
följer dagen gör jag
regn
sniglar
så borde vi alltoftare vandra
ser dem
följer dem
denna dag ser jag
antenner
trumpinnar
skal
trumma
så vacker
vandrar dagen
regntindrande
skönhet
klanger
upplevandeljus
sniglar
vandrar
sakta
så vackra
följa
så borde vi
alltoftare vandra
regnfolken
stannar
ser dem
sitta i ring
eld brinner vackert
dimslöjor
svävar
ser vindfolk sakta
stiga ur
löv
blad rörs stilla
regnfolken
har stannat
i ängens vindlan
sitta de runt eld
vackerslöjor stiger
böljande
vindfolken vandrar
varsamsteg
rör vid blad
rör vid löv
sniglar vandrarskrider
sniglar med hus
sniglar med skal
med antenner
saktaskridande
värdigvandrande
hör du
skal
trumma
antenner
trumpinnar
ser husen
skalen
antenner
sniglars värdigvandring
lyckades jag slita blicken från
ett krasande läte uppstod
lyfte fingrar
undersökte linsen –
linsen var hel
är hel
med största ansträngning
lyckades jag skingra tankarna
plötsligt var hela luften fylld
fylld av en svärmande hord
tappade balansen helt
snubblade stapplade
viftade
for runt
så plötsligt var de borta
undersökte kroppen efter blånader
frakturer svullnader och annat
den var hel
är hel
ett lugn
en tystnad så
oändligvacker
lindades
runt
hjärtvingar smekte kind
ja
du vet
allt det där du gör med ansträngning
är ju tecken på
att du inte är redo
till viss del är det så
för si ett frö har börjat spira
i den stund
accepterandet
acceptansen av beslutet infinnes
då erfordras inte ansträngning
alla dessa ansträngningar
ibland undrar jag vad du håller på med
ansträngningarna gör ju
att det du vill vända blicken bort från
naglas fast vid linsen
det du vill vända blicken från
naglas fast och växer sig allt större
tar över hela ditt liv
ja, nästan hela livet
varför tillåter du det
faktum är att det blir ett hinderlopp
det blir ett av de största hindren i ditt vara
en hindermur i livet
en hindermur närmare bestämt och det erfordras stor kraft att ta sig över
ibland är du förvånansvärd, medan du övar hoppträning så börjar du plantera
plantera de vackraste blommor om muren
ser till murens väl och ve
och visst är det bättre än att riva muren
dels blir det mängder av söndrade bitar
om du söker hoppa innan du är redo
dels blir knäna, lemmarna, kroppen ju ofta skrubbade
ja, du kan ju välta helt omkull
så ligger du
ni där
hullerombuller
vacker är muren och med blommande växter runt om
är den ju tillika inte ett hinder
så fortsätter du din hoppträning
i lugn och ro
alltmer stillas tanken
allt mer ser blicken skönheten
ju mer du upphör med ansträngningen
ju närmre kommer du
den punkt där
du
känner dig
redo
inte bara det
du djupupplever dig redo
ja, är det så att du känner dig redo
gå vidare i livet
gör det
gå inte vidare i ansträngning
tvinga dig inte genom kontroll
vad finns det att kontrollera
du är ense
släpp kontrollen
släpp tvånget
vänd dig inte bort
vänd dig inte utåt
vänd dig inåt
vad är det du säger
säger du: skall jag sitta och se inåt
inåtgrubblande
nej inte riktigt så, det är inte ett melankoliskt insjunkande
även om det är vackert i sig
det är mera:
stanna då och då inför skönhetsintryck
andas in doften och du skall finna hindrets upplösande
ser du
genom detta stannade
mötande
inser du
skönheten ligger inte utanför dig
du är den
så vad finns då att kontrollera
skönhet
är
skönhet
den är inte förklädd
faktum är att den inte behöver
kläder
vad är att förföras
det är att för en stund glömma sitt inre ljus
för en stund glömma sitt inre ljus
samt
drabbas av bekräftelsebegär
det är att bli för – förd
för förd
se situationen
omfamna den med ditt leende
samt se ditt inre ljus vakna
Straffa dig ej så hårt
För att du lät det ske
Straffa dig icke ty vi gör det icke
Du förfördes
Så enkelt
Är det
död
vad är död
vad kämpar vi för
mer och mer ser jag
kampen gör monsterbilder
vi kämpar ej för
vi kämpar bort från det inre
förbereda din död
ser allt vi lärts
lager på lager av
är personlighet ego
så släpper vi
det är förberedelsen
så stiger individen fram
essensen
sannhets liv
då kämpar vi ej
ty vi vet
kampen leder bort från fridsstilla
människan kämpar ej för
människan kämpar emot
ju mer hon kämpar emot
desto mer växer det hon ej önskar
ju mer hon kämpar emot ondska
desto mer växer det hon ej önskar
därav upphör aldrig striden
ty kampen emot blåser kraft ini
förstå
förstå varför
se förstående
lev
kärlek
lev i
kärlek
det är icke förtränga att ondska är
det är insikt
allt är
del av
ur allt stiger kärlek
då kärleksvilja är
ondskan
förlöses
inlärd
icke inlärd kunskap
är:
är detta min övertygelse
det vill säga min överbro till mitt insteg
det uppkom tycke i denna natt
meningen sjönk in
sjönk ned
efter långt födsloarbete
nedkom de
med välsignat
med ett välskapt barn
kärleken
efterbörden lyftes in i månsilver
lades i jorderening
de lärde barnet
gå tala tänka
detta sker i gemenskapsljus
detta barn
en kärleksgåva
ur livssannhet
ur livssannhet är från början
basen
i basen måste – så det låter:
måste –
måste tvåkroppars sundvilja leva
vandra in i känslosfären in i tanke om
aum
en knopp
en skål
så öppnas knoppen
viljan
kronan
tanken
är
upplevelse
ja, alla ord eller samtal eller det vilket benämns vara resonemang
reso
ne
mang
kan söndertrasas
vändas
användas till egofördel
det är ju det vilket är det fantastiska
allt sker så
därför att
därför att människans liv inte skall vara inträngt
inträngt i ett hörn
ur detta
ur detta stiger upp ur sannheten
sannheten är stjärnstrålad
sannheten är det vita ljuset
alla färgers rena framstigan
nej
detta är ej en flerfamilj
däremot befruktar denna kärlek livet
den är ur energin
urenergi
urkraft
människan älskar att experimentera
speciellt med sannhet
ty sannheten kräver
ja – kräver an svar
experimenterandet leder till splittring
till splittrans
ty det leder bort från henne själv – ur –
– ur - principen
Vilken är levande liv i sig
I sitt själv
Strålande i helhet
då detta barn icke gives full upp märk samhet
upp
märk
samhet
sannhet
blir detta barn det övergivna barnet
hur lever det övergivna barnet
hur det övergivna barnet lever vet människan
så stanna
se dig
vill du dig enad
eller splittrad
människan talar om paradiset
hon vill till paradiset
varför
människan lever i paradiset
då människan inser detta
att hennes steg är välsignade
egentligen av hennes själv
då väcker människan välsignelsevågen
i tacksamhetslov
jag har ett fotografiskt minne
därför att jag som
som barn
som barn tvingades
jag understryker - som - här ty jag skulle ha varit ett barn
jag var – som – barn, en liknelse av
jag har ett fotografiskt minne
därför att jag som
som barn
som barn tvingades
därför att jag som barn tvingades bevisa allt
allt
bevisa varje
ord
sagt eller osagt
varje rörelse
gjord eller ogjord
nästan varje försök till andning
varje
andetag
inandat eller återhållet
utandat eller kvävt
under bevisandet gavs jag slag
på grund av bevisandet gavs jag slag
trots detta har jag alltid trott – så klart ser jag detta –
trott
omgivningen
inneha
de rätta negativen
trott omgivningen inneha negativ vilka är de rätta
att de negativen ser annorlunda ut än mina foton
att de negativen skulle visa mig vara allt det de sade om mig
att de negativen skulle avslöja mig
trots mina fotografier
från och med nu
från och med nu avser jag ej bevisa
ett enda av något
ett enda
av något
jag har intet att bevisa
jag är
*
Kanske är det så löv berättar
i regndans
synes
löv
kupade händer
kanske är det så
löv kupar händer om
runt
droppar
vackert
är det
så vackert
såvackert
kanske är det så
löv öppnar händer
släpper blomma
i fridansan
kanske är det så
löv
berättar
*
Skrattlyftan
ur stegtröttan snörde jag av skoläder
lade steg i
mjukmossas
silvertindran
såg in i skarpögas vingar
löv susade silver föll över mig
in i torkadhud
träd vek upp stig
så lättföljande
bugade inför tjärn
böjde mitt ansikte över
förvånad var jag på väg rygga åter
träd susade
stanna
bliv kvar
rörelsen stannade
dina händer stiger upp ur
ditt ansikte
ler
näravackre
vi samtalar i fröjdansljus
vår skratt
skattglädje
porlar
ljusvarmt
i skogshav
så härligt är
att i kärlek skrattlyfta
tyngd
*
Kåsa
urholkad trärot
grovstammad
fylls
bladhängespetsar ur
hjärtform
droppar
droppar
droppar
kåsa lyfter du ur händer
källporlan
klarnas
strupsnörd
bläddrar förstrött i gammelboka
har släppt allt
blad virvlar
tecken
susar
film stiger ut
vi dansar sommarängssteg
Elfenbensskrin
elfenbensskrin
givet av liv
från kina vandrat
floder
berg
slätter
vördnandsljus
snidat av seendekännande händer
en värld
ett liv
värd
liv
allvärldar
du omfamnar mina ögon
varsamt lyfter jag det in i mina händer
upplever din skörhet
silverne lås
nyckellöst
ler
lyfter lock
symbolikritualiskt
fläktande sus drar genom luften
i
friljus
*
Sniglars lov(ej publicerad)
dagen är regnvandran
följer dagen gör jag
regn
sniglar
så borde vi alltoftare vandra
ser dem
följer dem
denna dag ser jag
antenner
trumpinnar
skal
trumma
så vacker
vandrar dagen
regntindrande
skönhet
klanger
upplevandeljus
sniglar
vandrar
sakta
så vackra
följa
så borde vi
alltoftare vandra
regnfolken
stannar
ser dem
sitta i ring
eld brinner vackert
dimslöjor
svävar
ser vindfolk sakta
stiga ur
löv
blad rörs stilla
regnfolken
har stannat
i ängens vindlan
sitta de runt eld
vackerslöjor stiger
böljande
vindfolken vandrar
varsamsteg
rör vid blad
rör vid löv
sniglar vandrarskrider
sniglar med hus
sniglar med skal
med antenner
saktaskridande
värdigvandrande
hör du
skal
trumma
antenner
trumpinnar
ser husen
skalen
antenner
sniglars värdigvandring
måndag 24 maj 2010
den 24 maj 2010
det jag såg denna natt är bilden av
ja – vad kan det vara;
ljudvågor
färgvågor
samtidigt ser jag bilder av tittskåpskirurgi eller fotografering; hur fotografen vandrar in i kärl,
samtidigt är det ett linjemönster, kan vara ett spindelnät vilket sakta vrider sig;
så hör jag; ni gives alltid möjlighet lära känna varandra
innan möte
ser kanter snudda vid varandra
oupphörligen snuddar de
berör varandra
för att
bilda helväv
då samtliga delar ”fogats” stillats
är väven hel
väcktes där; det jag ser är en evig rörelse
en levanderörelse
där allt gives tillfälle till snudda vid röra vid
bejaka
samt
förenas
då rörelsen stannar har den ej stannas
det är en stilla harmoni; den harmonin är aldrig upphörande rörelse.
den kan tyckas stanna
den stannar ej
meningen
flödarvandrar
våren har vandrat
vandrar ännu
lever med knoppar
vad är knoppar
knoppen kan vara så mycket
det kan vara den fysiskmateriella kroppen i det den påtagligt är
ser jag den rent fysiska kroppen samt drar mycket enkla linjer
är den ovaknad, det vill säga utan medvetetmedvetande ett skal
ett hölje med begär
ett hölje med oförlösta energier
den är i kraften och ändå icke
den är personligheten
egot
personligheten, egot: det vilket är allt det vilket lagts på av omgivande
ofta till skydd för att människan inte skall fara illa
detta skydd kan ta mycket tragiska former
kan bli skydd för eller till liv
rent av kvävande
denna personlighet är för det mesta tvungen framhäva sig
är ofta ledd av maktbegär, exponering
vill synas i rampljuset på det ena
eller andra sättet
igår levde jag med de sju punkterna i människan
det är svårt beskriva de bilder jag stundtals ser
såg baschakrat vara låt oss säga två speglande spiraler , ser jag dem framför mig är spiralerna utåtgående.
inom dem eller ur dem stiger så navel varandes två likadana spiraler
ur dem stiger solar plexus vilket är en stjärna strålande vacker
hjärta
så är strupen foderblad/vingar
pannan är pärlan vilken ofta är under blomkronan
så öppnas knoppen i kronchackrat
bilden är en slags kurbitsmålning
idag ser jag barnet stiga fram
barnet
är öppnat
är doftande liv
vid insteget
ser ett frö
ser fröets vandring till blomma
så ser jag religioner
det vilket benämns religioner
och ryser
i ett kaskadsvep
ser jag Kristus
ser goda gärningar
vad visar vi barn
det goda leder till korsfästelse
vad är det vi så kallade vuxna bär med oss för bilder
Det goda blir en negativ kraft ty vem eftertraktar korsfästelse.
ur detta stiger år av dåligt samvete
av skuld
rädsla för att leva fullt ut
åter; skalet
pålagorna
så ska du vara så ska du inte vara
det är rätt
det är fel
så mycket absurt vilket ger dåligt samvete
rädsla för att leva
rädsla för att våga vara det vackra
varje väsen är
Det dåliga samvetet ser jag vara rent fysiskt betingat
mineraliskt kan vi benämna det
fotografiskt minne
eller ett fotoalbum av hur vi skall bete oss
och visst går det att leva inom de ramarna,
frågan är om det är lätta eller tyngda livsteg
skulle nog vilja benämna dem vara en hårt åtdragen livgördel eller korsett
en sådan där gammeldags med metallspiraler och knytband, från höft upp till bröst.
vad täcker den;
den inramar stegen
höfternas rörelse
täcker navel
solar plexus samt hjärta
andningen påverkas
syresättningen av blodet
med andra ord rösten/talet påverkas
du kan icke tala fullt ut fritt
Dessutom kan du inte använda huvudets kronverkan.
ofta var det så att dessa korsetter ledde till svimningsanfall varvid luktsalt sattes under näsan.
ett uppvaknande sker
korsetten lösgöres
medvetandet återvänder
det medvetandet heter individ, inrefri
medvetandet är moral
utan pålagor
inom citationstecken det vita samvetet
det är inte ett fotoalbum, det är mer en spegel vilken reflekterar det du möter.
spegeln behåller ej bilden
den reflekterar
samt möter
möter varje situation, så släpper den.
i det att medvetandet stiger fram lever människan i disciplin
det vill säga hon är i sig,
i sitt själv
det är den enda disciplinen:
att icke frångå hjärtats röst.
då människan är i det sanna medvetandet behöver hon inte ha kontroll
kontrollera sig själv ty hon vet vem hon är
Och behöver ej hålla reda på alla fotografier.
hon vet livet
Möter livet i sant ljus.
hon är flexibelandandes
dömer inte varje situation efter mall
eller foto
Eller ur kontroll.
hon är trygg i sitt själv
dessutom är det så att
då människan vågar släppa den egna kontrollen
upplöses kontrollbehovet av yttremedvarande
den kontrollerande människan upplever sig ofta vara förföljd
åter ser jag knoppen
skalet är kontrollen
av ljus
av värme
öppnas knoppen
nu är människan blomman
Hennes dofter andas i varat.
faktum är att då detta sker
sker eterhelande i varat
det instängda ges frisk luft
hjärtvingar rör vid
människan svarar an
tar ansvar
det vill säga tar ansvar för sitt liv och därigenom för allt
detta är inte ansvar så
det är att svara an
detta svara an är respons
responsen är spontanflöde
medvetet spontanflöde
ur en disciplin vilken är löst ur kontrollbehov
vad stiger fram i detta
individen stiger fram ur kokongen
ur skalet vilket är det förflutnas kunskapspålagor
kunskap är positiv då den levs
blir den bara kunskap kan den bli till tyngd
en tyngd vilken gör att du reagerar lever i ständig reaktion
du reagerar på eller till provokation
det sker per automatik ur det förgångna
ty det är det förgångna vilket styr reaktionen
det vill säga re aktion, det fotografiska gör att du reagerar
utifrån det inlärda
inte utifrån iakttaga,
lyssna svara an vilket är det spegeln gör
den reflekterar ger en bild släpper
den vilken ständigt lever i re- aktion samt re- agerar
lever med det förflutna och är görare
göraren är egot vilket ofta får människan uttröttat
denna uttröttning gör att människan förlorar balansen ytterligare
samt därigenom leds till ett ickeförmågande – en oförmåga till an svar/svara an till sig själv
det är i detta lätt att undar; ska jag då bara vara spontan – inte eftertänksam.
min upplevelse är att eftertänksam är av godo
i bemärkelsen att stanna upp
andas med hjärtvingarna,
det vilket sker är att val behöver inte göras
de stiger upp av det inre
vilket är förbundet med helheten,
det vilket här är
är ett världssamvete och det är
ej styrt av personligheten/egot
det är friflödande/spontant av individuniversaliteten
stillhetens flöde är vägen
den meditativa andningen,
den andningen är att sluta vingarna om samt se
ur den sfären stiger tacksamhet
ur vad stiger tacksamheten
ur upplevelsen av att stegen är välsignade
tacksamhetens lov
det är så
att då människan vågar stiga in i stunder av stilla
upplever hon välsignelsen
kanske först i en tiondels sekund
så ökas sekunden
ökas samt flödar in i varje livssteg
det är i denna välsignelse inte val behöver göras
de är naturliga
att svara an lyfter dig från ständigreaktion
in i spontanrespons
i ett vitt sinne
i den sfären övergår människan
från görare
till skapare
medskapare
hon andas in kunskapen i varje andetag samt lever den
kunskapen stiger
blir hjärtandning
in i händerna samt
ut i livsföring
det är en mycket vacker dans
dans är
meditativ rörelse
konsterna är meditativa rörelser
huvudtanken är befriad i dessa sfärer
och däri är orgasmens uppstigande löst från kropp in i skapandeljus
detta är levande energier
förlösta
lösta ur kroppsbojor
detta är åter bilden av knopp till blomning
däri att huvudtanken
det kroppsbundna löses
öppnas
den mångfaldigade lotusen
dess essens
doftar
livgivandegörande in i varat
det är hjärtgärning i välsignandeljus i tacksamhetsiver
detta är sann skönhet
icke förklädd skönhet
det är i nattstilla min upplevelse är
hur nära
hur nära
gryningen alltid är i våra händer
vi behöver
endast
endast
sträcka oss upp på tå
först
stå
helt stilla
vaggauppleva
var är hälskålar
var är tåblommor
var är
bron
valvbåge
bågar
det var en gång en siarbro
bäck porlar
under bro
svarsbro
svarandebro
lyssna
lyssna
vaggastillaro
segel andas
havsströmmar
finna uppleva balansbåge
det är i nattstilla min upplevelse är
hur nära
hur nära
skymningen alltid är i våra händer
vi behöver endast sänka oss ned i hälskål
i nattstilla är skymning nära gryning
är gryning nära skymning
det enda
det enda
vi behöver göra
är att sträcka oss upp på tå
sträcka händer med
vidga
sära fingrars kronblad
uppleva stjärnor tändas i fingertoppar
fingerljus strålar i nattstilla
sänk dig ned i hälskålar
upplev fingerljusen
fylla dig
balansbåge
balanserande gång
så vad är skymning vad är gryning för dig
andas med dem så nära är de alltid i hennes nattfamn
*
så är det
min älskade
om vilkens händer mitt hjärta sjunger
du ansiktslöste
i dag och natt har jag andats nattviolsvind
i nätter sitta jag i trädsalar
spelar ormbunkssträngar
droppklanger stiga vida
syrener sänder
din doft
vandrade ur
natts stjärnsläckta sädesfält
lutade trött min kropp till äldreträd
kisade stillhet bugade in i ängsvördnad
så
i ljusvackra steg syntes du stiga ur skymman
du vandrade stegen näranuddande
du lade ditt huvud
din andhämtning
i mitt knä
i min bröstkammare är
blåklintssolar
bröstsjungan
doppar fingrar i lavendel
målar din panna
inväntar
lyssnar in i tystande
ditt ansikte fylls
min klädnad är rödskimrans vallmo
mina fingrar rörde vid
ditt ansiktes ljussvaran
så jag älskar dina skymda steg
tack att du nalkas
var gryning kupas mina händer i källan
bjudandes dig till
ja – vad kan det vara;
ljudvågor
färgvågor
samtidigt ser jag bilder av tittskåpskirurgi eller fotografering; hur fotografen vandrar in i kärl,
samtidigt är det ett linjemönster, kan vara ett spindelnät vilket sakta vrider sig;
så hör jag; ni gives alltid möjlighet lära känna varandra
innan möte
ser kanter snudda vid varandra
oupphörligen snuddar de
berör varandra
för att
bilda helväv
då samtliga delar ”fogats” stillats
är väven hel
väcktes där; det jag ser är en evig rörelse
en levanderörelse
där allt gives tillfälle till snudda vid röra vid
bejaka
samt
förenas
då rörelsen stannar har den ej stannas
det är en stilla harmoni; den harmonin är aldrig upphörande rörelse.
den kan tyckas stanna
den stannar ej
meningen
flödarvandrar
våren har vandrat
vandrar ännu
lever med knoppar
vad är knoppar
knoppen kan vara så mycket
det kan vara den fysiskmateriella kroppen i det den påtagligt är
ser jag den rent fysiska kroppen samt drar mycket enkla linjer
är den ovaknad, det vill säga utan medvetetmedvetande ett skal
ett hölje med begär
ett hölje med oförlösta energier
den är i kraften och ändå icke
den är personligheten
egot
personligheten, egot: det vilket är allt det vilket lagts på av omgivande
ofta till skydd för att människan inte skall fara illa
detta skydd kan ta mycket tragiska former
kan bli skydd för eller till liv
rent av kvävande
denna personlighet är för det mesta tvungen framhäva sig
är ofta ledd av maktbegär, exponering
vill synas i rampljuset på det ena
eller andra sättet
igår levde jag med de sju punkterna i människan
det är svårt beskriva de bilder jag stundtals ser
såg baschakrat vara låt oss säga två speglande spiraler , ser jag dem framför mig är spiralerna utåtgående.
inom dem eller ur dem stiger så navel varandes två likadana spiraler
ur dem stiger solar plexus vilket är en stjärna strålande vacker
hjärta
så är strupen foderblad/vingar
pannan är pärlan vilken ofta är under blomkronan
så öppnas knoppen i kronchackrat
bilden är en slags kurbitsmålning
idag ser jag barnet stiga fram
barnet
är öppnat
är doftande liv
vid insteget
ser ett frö
ser fröets vandring till blomma
så ser jag religioner
det vilket benämns religioner
och ryser
i ett kaskadsvep
ser jag Kristus
ser goda gärningar
vad visar vi barn
det goda leder till korsfästelse
vad är det vi så kallade vuxna bär med oss för bilder
Det goda blir en negativ kraft ty vem eftertraktar korsfästelse.
ur detta stiger år av dåligt samvete
av skuld
rädsla för att leva fullt ut
åter; skalet
pålagorna
så ska du vara så ska du inte vara
det är rätt
det är fel
så mycket absurt vilket ger dåligt samvete
rädsla för att leva
rädsla för att våga vara det vackra
varje väsen är
Det dåliga samvetet ser jag vara rent fysiskt betingat
mineraliskt kan vi benämna det
fotografiskt minne
eller ett fotoalbum av hur vi skall bete oss
och visst går det att leva inom de ramarna,
frågan är om det är lätta eller tyngda livsteg
skulle nog vilja benämna dem vara en hårt åtdragen livgördel eller korsett
en sådan där gammeldags med metallspiraler och knytband, från höft upp till bröst.
vad täcker den;
den inramar stegen
höfternas rörelse
täcker navel
solar plexus samt hjärta
andningen påverkas
syresättningen av blodet
med andra ord rösten/talet påverkas
du kan icke tala fullt ut fritt
Dessutom kan du inte använda huvudets kronverkan.
ofta var det så att dessa korsetter ledde till svimningsanfall varvid luktsalt sattes under näsan.
ett uppvaknande sker
korsetten lösgöres
medvetandet återvänder
det medvetandet heter individ, inrefri
medvetandet är moral
utan pålagor
inom citationstecken det vita samvetet
det är inte ett fotoalbum, det är mer en spegel vilken reflekterar det du möter.
spegeln behåller ej bilden
den reflekterar
samt möter
möter varje situation, så släpper den.
i det att medvetandet stiger fram lever människan i disciplin
det vill säga hon är i sig,
i sitt själv
det är den enda disciplinen:
att icke frångå hjärtats röst.
då människan är i det sanna medvetandet behöver hon inte ha kontroll
kontrollera sig själv ty hon vet vem hon är
Och behöver ej hålla reda på alla fotografier.
hon vet livet
Möter livet i sant ljus.
hon är flexibelandandes
dömer inte varje situation efter mall
eller foto
Eller ur kontroll.
hon är trygg i sitt själv
dessutom är det så att
då människan vågar släppa den egna kontrollen
upplöses kontrollbehovet av yttremedvarande
den kontrollerande människan upplever sig ofta vara förföljd
åter ser jag knoppen
skalet är kontrollen
av ljus
av värme
öppnas knoppen
nu är människan blomman
Hennes dofter andas i varat.
faktum är att då detta sker
sker eterhelande i varat
det instängda ges frisk luft
hjärtvingar rör vid
människan svarar an
tar ansvar
det vill säga tar ansvar för sitt liv och därigenom för allt
detta är inte ansvar så
det är att svara an
detta svara an är respons
responsen är spontanflöde
medvetet spontanflöde
ur en disciplin vilken är löst ur kontrollbehov
vad stiger fram i detta
individen stiger fram ur kokongen
ur skalet vilket är det förflutnas kunskapspålagor
kunskap är positiv då den levs
blir den bara kunskap kan den bli till tyngd
en tyngd vilken gör att du reagerar lever i ständig reaktion
du reagerar på eller till provokation
det sker per automatik ur det förgångna
ty det är det förgångna vilket styr reaktionen
det vill säga re aktion, det fotografiska gör att du reagerar
utifrån det inlärda
inte utifrån iakttaga,
lyssna svara an vilket är det spegeln gör
den reflekterar ger en bild släpper
den vilken ständigt lever i re- aktion samt re- agerar
lever med det förflutna och är görare
göraren är egot vilket ofta får människan uttröttat
denna uttröttning gör att människan förlorar balansen ytterligare
samt därigenom leds till ett ickeförmågande – en oförmåga till an svar/svara an till sig själv
det är i detta lätt att undar; ska jag då bara vara spontan – inte eftertänksam.
min upplevelse är att eftertänksam är av godo
i bemärkelsen att stanna upp
andas med hjärtvingarna,
det vilket sker är att val behöver inte göras
de stiger upp av det inre
vilket är förbundet med helheten,
det vilket här är
är ett världssamvete och det är
ej styrt av personligheten/egot
det är friflödande/spontant av individuniversaliteten
stillhetens flöde är vägen
den meditativa andningen,
den andningen är att sluta vingarna om samt se
ur den sfären stiger tacksamhet
ur vad stiger tacksamheten
ur upplevelsen av att stegen är välsignade
tacksamhetens lov
det är så
att då människan vågar stiga in i stunder av stilla
upplever hon välsignelsen
kanske först i en tiondels sekund
så ökas sekunden
ökas samt flödar in i varje livssteg
det är i denna välsignelse inte val behöver göras
de är naturliga
att svara an lyfter dig från ständigreaktion
in i spontanrespons
i ett vitt sinne
i den sfären övergår människan
från görare
till skapare
medskapare
hon andas in kunskapen i varje andetag samt lever den
kunskapen stiger
blir hjärtandning
in i händerna samt
ut i livsföring
det är en mycket vacker dans
dans är
meditativ rörelse
konsterna är meditativa rörelser
huvudtanken är befriad i dessa sfärer
och däri är orgasmens uppstigande löst från kropp in i skapandeljus
detta är levande energier
förlösta
lösta ur kroppsbojor
detta är åter bilden av knopp till blomning
däri att huvudtanken
det kroppsbundna löses
öppnas
den mångfaldigade lotusen
dess essens
doftar
livgivandegörande in i varat
det är hjärtgärning i välsignandeljus i tacksamhetsiver
detta är sann skönhet
icke förklädd skönhet
det är i nattstilla min upplevelse är
hur nära
hur nära
gryningen alltid är i våra händer
vi behöver
endast
endast
sträcka oss upp på tå
först
stå
helt stilla
vaggauppleva
var är hälskålar
var är tåblommor
var är
bron
valvbåge
bågar
det var en gång en siarbro
bäck porlar
under bro
svarsbro
svarandebro
lyssna
lyssna
vaggastillaro
segel andas
havsströmmar
finna uppleva balansbåge
det är i nattstilla min upplevelse är
hur nära
hur nära
skymningen alltid är i våra händer
vi behöver endast sänka oss ned i hälskål
i nattstilla är skymning nära gryning
är gryning nära skymning
det enda
det enda
vi behöver göra
är att sträcka oss upp på tå
sträcka händer med
vidga
sära fingrars kronblad
uppleva stjärnor tändas i fingertoppar
fingerljus strålar i nattstilla
sänk dig ned i hälskålar
upplev fingerljusen
fylla dig
balansbåge
balanserande gång
så vad är skymning vad är gryning för dig
andas med dem så nära är de alltid i hennes nattfamn
*
så är det
min älskade
om vilkens händer mitt hjärta sjunger
du ansiktslöste
i dag och natt har jag andats nattviolsvind
i nätter sitta jag i trädsalar
spelar ormbunkssträngar
droppklanger stiga vida
syrener sänder
din doft
vandrade ur
natts stjärnsläckta sädesfält
lutade trött min kropp till äldreträd
kisade stillhet bugade in i ängsvördnad
så
i ljusvackra steg syntes du stiga ur skymman
du vandrade stegen näranuddande
du lade ditt huvud
din andhämtning
i mitt knä
i min bröstkammare är
blåklintssolar
bröstsjungan
doppar fingrar i lavendel
målar din panna
inväntar
lyssnar in i tystande
ditt ansikte fylls
min klädnad är rödskimrans vallmo
mina fingrar rörde vid
ditt ansiktes ljussvaran
så jag älskar dina skymda steg
tack att du nalkas
var gryning kupas mina händer i källan
bjudandes dig till
den 23 maj 2010
de skarpblickade svävar
ser en rörelse i ängen
i det höga gräsets nyblivna
jag följer dem svävar med dem
ser rörelsen i ängen i det höga gräsets nyblivenandning
var det en rörelse
vad var rörelsen
vad är denna rörelse
vi behöver veta
vi skulle kunna dyka ned på en gång in i rörelsen
jag är på väg göra så
jag stannas av
vi svävarflyger ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsen följer rörelsen blir rörelsen
vi svävarflyger
ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsens källåder
följer
följer rörelsen in under ytan
därefter dyker vi överens
denna rörelse är sannhet
är näring
jag är en fågel
sluter vingar om mig
synintryck
alltför skarpa
svischar
svisch
svisch
svischar
förbi
sluter vingar om
sitter i mörker
inväntar
väntar
sakta
först sakta
skimrar mörkret
mörkret strålar
särar fingrar vingar breder jag ut
ser klart
klarning
yttermörkrets förvillelse skimrar strilar
du roparkallar
vi väver ljusbro
till
våra vingar snuddar
nuddar
vid vi
videvi
vid
vi
strömmar
strömmar
med om i
följande
aldrig i kollision
alltid i konjunktion
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
barnet kan inte knäppa med fingret med en gång
förundrat ser barnet den vuxne knäppa med fingret
barnet ler, skrattar med hela kroppen, det är en vacker upplevelse att följa
så
börjar barnet öva
så
plötsligt lyckas barnet
nu strålar barnet i kundekan
en människa sitter lyssnande, hör det vackraste musikstycke
det är fyllt med stränginstrument, människan fylls med av innerligljus;
jag vill lära mig spela
människan införskaffar sig ett instrument
har sådan ”tur” att hon möter en god lärare
läraren visar tekniken mjuksmeksamt
människan upptäcker att var gång
tankarna flyger iväg någon annanstans
trasslar hon in fingrarna
till och med så att strängar brister
så
förs hon åter, är närvarandeövande
så
plötsligt sker det
med ens;
jag kundekan
en man och en kvinna möts
lär känna uppleva varandra
dagar nätter vandrar
så en dag
en natt
en stund
sviker behärskningen
utforskarstigen
de skall älska med varandra ha älskog
visst går det men någonstans ifrån
men nog är upplevelsekänslan
en sträng brast
de älskade aldrig med själen
de lämnade utforskarland
förspelet är inte ”endast” i sängkammaren
det är i varje andning
varje andning, rörelse, ord
daglig – natt – stundgärnings bejakelseljus
de smeker varje varande detalj
varje varande med älskandeljus i värme
så en dag en natt en stund älskar de med varandra
så vackert
så vackert
en tempeldans
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
det räcker inte med ett finger
då säger du;
men de säger ju att allt sker på en gång
just det – de säger på en gång
på – en gång
det är att mer eller mindre
mer eller mindre bilden av;
få en främmande farkost i huvudet, landandes över sig
de säger; allt sker med en gång,
i samma stund du förändrar ditt tänkande
det är den främmande farkosten
det uppdämda
dammluckorna
öppnas vid denna insikt, först är det
”bara” ett virvlande tankestoff
det finns och lever starkt i sagan; du får önska dig tre ting
det virvlar, speciellt då du undertryckt önskningarna hela livet hittills
det är bara tankar; så tar du ett djupt andetag
medvetandeser i hjärtljus
se åkern
åkern har legat i träda
inte till döende
döende är en illusion
åkern har legat till bruk
du ser efterskördssådd
du ser tistlar, du ser maskrosor.
tistlar och maskrosor kan vara omvänt efter behov
tre år vilar åkern ibland är åkern täckt
elefanten är havande i tre år. barnet lär sig gå tala tänka genom tre år
tre år vilar åkern
du plogar vackra radfåror, jorden virvlar
jorden andas
strålandesskimrar
mikroliven dansar
fåglar sveper om
med
du är leendesol
du sår dina behov
kupar kärlek om
så skördar du
så en dag upptäcker människan
allt sker med ens
medens
med ense
vi talar om prövningar
vad är prövningar
är det svårigheter
ja – visst kan det vara så
det kan vara ok över axlarna vilka väger tonvis
de böjer dig ned under dig själv
minns då att
allt är tyngre
känns tyngst då det släpper
det vet varje födande kvinna
det vet varje enaste själ
enaste rimmar
andas med
namaste
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
av egen mångerfarenhet säger jag
det är upplevelsen av urtavlans alla tecken, punkter
i mitten står du
du har tagit ett steg
så rasar allt
allt
det är känslan
tankekänslan
visaren har vridits tillbaka
tillbaks
det skedda är borta
en tromb
en virvel
säg då;
jag står åter här
med mitt vackra jag
med min individ
det vackra jag
jag en gång gavs
av mig själv
av universum
eller det/vad du vill benämna det med
det vackra jag
jag en gång gavs
för att leva med
till liv
det vackra jag
jag lever genom
med
våga bejaka
din
skönhet
ditt
inreljus
så blomstrar du
så blomstrar allt runt dig
så blomstrar allt runt om dig
minns;
det är tyngst innan det släpper
Mente
Menthe – den silvriga buddhan
Denna natt vaknade jag med dessa ord
Så Menthe – den silvriga buddhan
kanske stavas namnet förutan bokstaven h.
min upplevelse är stavning med bokstaven h, ty det är andetsröm, andeljus, hela universums andning
så vacker så fylld med kärlek
ur panna strålar stjärna
så hör jag;
det är väl klart det är en silvrig buddha
får upplevelsen: månmoder.
min första reaktion under morgonen är att söka efter namnet
så börjar det åska, vilket gör att jag drar ur sladdarna
det vill säga, jag bryter förbindelsen med internet
visst kan jag leta i böcker
men – så ler jag
varför skall jag
varför alltid detta bevisande
hur lätt är det att med ens se det gudomliga vara eller stå över det mänskliga
alla dessa bilder givna
med ens upplever hela mitt väsen vad gudomen är
vad gudomen påtagligt är
jag upplever gudomen påtagligt genom namnet
genom namnets andning:
Menthe
det är ett mycket vackert namn
ett reningsnamn
Menthe – den silvriga buddhan
*
Jonglera
ljus i
vänster hand
ljus i
höger hand
ljusbollar
står stilla
tvekar
fylls av värme
jonglera
jonglera
i fröjdan
tvenne ljusbollar
från hand till hand
ljuscirkel är om
ser en rörelse i ängen
i det höga gräsets nyblivna
jag följer dem svävar med dem
ser rörelsen i ängen i det höga gräsets nyblivenandning
var det en rörelse
vad var rörelsen
vad är denna rörelse
vi behöver veta
vi skulle kunna dyka ned på en gång in i rörelsen
jag är på väg göra så
jag stannas av
vi svävarflyger ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsen följer rörelsen blir rörelsen
vi svävarflyger
ännu ett varv
ännu ett varv
ser rörelsens källåder
följer
följer rörelsen in under ytan
därefter dyker vi överens
denna rörelse är sannhet
är näring
jag är en fågel
sluter vingar om mig
synintryck
alltför skarpa
svischar
svisch
svisch
svischar
förbi
sluter vingar om
sitter i mörker
inväntar
väntar
sakta
först sakta
skimrar mörkret
mörkret strålar
särar fingrar vingar breder jag ut
ser klart
klarning
yttermörkrets förvillelse skimrar strilar
du roparkallar
vi väver ljusbro
till
våra vingar snuddar
nuddar
vid vi
videvi
vid
vi
strömmar
strömmar
med om i
följande
aldrig i kollision
alltid i konjunktion
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
barnet kan inte knäppa med fingret med en gång
förundrat ser barnet den vuxne knäppa med fingret
barnet ler, skrattar med hela kroppen, det är en vacker upplevelse att följa
så
börjar barnet öva
så
plötsligt lyckas barnet
nu strålar barnet i kundekan
en människa sitter lyssnande, hör det vackraste musikstycke
det är fyllt med stränginstrument, människan fylls med av innerligljus;
jag vill lära mig spela
människan införskaffar sig ett instrument
har sådan ”tur” att hon möter en god lärare
läraren visar tekniken mjuksmeksamt
människan upptäcker att var gång
tankarna flyger iväg någon annanstans
trasslar hon in fingrarna
till och med så att strängar brister
så
förs hon åter, är närvarandeövande
så
plötsligt sker det
med ens;
jag kundekan
en man och en kvinna möts
lär känna uppleva varandra
dagar nätter vandrar
så en dag
en natt
en stund
sviker behärskningen
utforskarstigen
de skall älska med varandra ha älskog
visst går det men någonstans ifrån
men nog är upplevelsekänslan
en sträng brast
de älskade aldrig med själen
de lämnade utforskarland
förspelet är inte ”endast” i sängkammaren
det är i varje andning
varje andning, rörelse, ord
daglig – natt – stundgärnings bejakelseljus
de smeker varje varande detalj
varje varande med älskandeljus i värme
så en dag en natt en stund älskar de med varandra
så vackert
så vackert
en tempeldans
människan förväntar sig att allt skall gå med en gång, så fort hon knäpper med fingret
det räcker inte med ett finger
då säger du;
men de säger ju att allt sker på en gång
just det – de säger på en gång
på – en gång
det är att mer eller mindre
mer eller mindre bilden av;
få en främmande farkost i huvudet, landandes över sig
de säger; allt sker med en gång,
i samma stund du förändrar ditt tänkande
det är den främmande farkosten
det uppdämda
dammluckorna
öppnas vid denna insikt, först är det
”bara” ett virvlande tankestoff
det finns och lever starkt i sagan; du får önska dig tre ting
det virvlar, speciellt då du undertryckt önskningarna hela livet hittills
det är bara tankar; så tar du ett djupt andetag
medvetandeser i hjärtljus
se åkern
åkern har legat i träda
inte till döende
döende är en illusion
åkern har legat till bruk
du ser efterskördssådd
du ser tistlar, du ser maskrosor.
tistlar och maskrosor kan vara omvänt efter behov
tre år vilar åkern ibland är åkern täckt
elefanten är havande i tre år. barnet lär sig gå tala tänka genom tre år
tre år vilar åkern
du plogar vackra radfåror, jorden virvlar
jorden andas
strålandesskimrar
mikroliven dansar
fåglar sveper om
med
du är leendesol
du sår dina behov
kupar kärlek om
så skördar du
så en dag upptäcker människan
allt sker med ens
medens
med ense
vi talar om prövningar
vad är prövningar
är det svårigheter
ja – visst kan det vara så
det kan vara ok över axlarna vilka väger tonvis
de böjer dig ned under dig själv
minns då att
allt är tyngre
känns tyngst då det släpper
det vet varje födande kvinna
det vet varje enaste själ
enaste rimmar
andas med
namaste
det är väl klart solen går i moln då sorgens öga är av skugga
av egen mångerfarenhet säger jag
det är upplevelsen av urtavlans alla tecken, punkter
i mitten står du
du har tagit ett steg
så rasar allt
allt
det är känslan
tankekänslan
visaren har vridits tillbaka
tillbaks
det skedda är borta
en tromb
en virvel
säg då;
jag står åter här
med mitt vackra jag
med min individ
det vackra jag
jag en gång gavs
av mig själv
av universum
eller det/vad du vill benämna det med
det vackra jag
jag en gång gavs
för att leva med
till liv
det vackra jag
jag lever genom
med
våga bejaka
din
skönhet
ditt
inreljus
så blomstrar du
så blomstrar allt runt dig
så blomstrar allt runt om dig
minns;
det är tyngst innan det släpper
Mente
Menthe – den silvriga buddhan
Denna natt vaknade jag med dessa ord
Så Menthe – den silvriga buddhan
kanske stavas namnet förutan bokstaven h.
min upplevelse är stavning med bokstaven h, ty det är andetsröm, andeljus, hela universums andning
så vacker så fylld med kärlek
ur panna strålar stjärna
så hör jag;
det är väl klart det är en silvrig buddha
får upplevelsen: månmoder.
min första reaktion under morgonen är att söka efter namnet
så börjar det åska, vilket gör att jag drar ur sladdarna
det vill säga, jag bryter förbindelsen med internet
visst kan jag leta i böcker
men – så ler jag
varför skall jag
varför alltid detta bevisande
hur lätt är det att med ens se det gudomliga vara eller stå över det mänskliga
alla dessa bilder givna
med ens upplever hela mitt väsen vad gudomen är
vad gudomen påtagligt är
jag upplever gudomen påtagligt genom namnet
genom namnets andning:
Menthe
det är ett mycket vackert namn
ett reningsnamn
Menthe – den silvriga buddhan
*
Jonglera
ljus i
vänster hand
ljus i
höger hand
ljusbollar
står stilla
tvekar
fylls av värme
jonglera
jonglera
i fröjdan
tvenne ljusbollar
från hand till hand
ljuscirkel är om
lördag 22 maj 2010
den 22 maj 2010
varje stund är en fest
gör livet till feststunder
så vandrar jag in i planeters sfär
fylld av längtanssvarande vilja till åskådligskapande livsföring
detta är att sätta sig i sin hand
tillåta handen segla
segla utan åror
utan årtull
tulla
tulla
lull
i vaken
årtull; ser inom årtullen av silver
stämgaffel
utan åror
utan årtull
färden är allaredan stämd av viljandesvar
stämma
stämd
stämmare
stämgaffel är stjärndiadem högt upp i himlapällen
segla
segla utan åror utan årtull
utan roder
ty rodret är det åskådliggjorda
följa
följa med
livet
vandra i tillit
vandra i inrevetande av ditt inres nuyttreledning
det finns så många intryck
skulle kunna benämna dem störande
men
är de verkligen störande
eller
är de väckande
väckande ur din slummer
vandra in i bilden av en gata
en gata i en stad, där är hus, trottoarer,
människor forsar fram
otyglade, tyglade, alla på väg i endera riktning
där är fönster , hissar, dörrar
gnistrar, sken, kastarljus
där är cyklar, bilar, bussar, tåg
avgaser
överallt ljud.
detta är en böljande ljudmassa fylld med vad.
denna gata är du
du är en stad.
hur skall du veta stadens namn
hur skall du veta stadens liv, stadens puls
du måste helt enkelt stiga ur myllret för att se
du måste inför varje möte mer eller mindre stiga ur.
du frågar: varför, skall jag då överge mig.
är detta ett övergivande, det kan kännas så för allt det vilket bebor staden,
sovstaden
specifikt illusionerna
illusionerna, avgaserna vilka trycker sig mot marken, sjunker in i väggarna till slut tror du att dessa är du. illusionerna gör allt detta för fortlevande genom dig, genom sovstaden.
du måste stiga ur för att kunna se in i ögon samt ta i hand, fråga efter namn samt önskemål.
är önskemålet, föranleder önskemålet skratt eller gråt, vad upplever du inför önskemålet, är önskemålet lyft eller sänk, celebrera eller kanonad.
det är att hälsa, fråga, konfrontera, urskilja, veta samt leva i acceptans.
dyker en nedvärderingstanke/negation upp en svallvågskänsla upp exempelvis ilska, irritation, skrattfrossa egentligen en okontrollerad känsla, låt då vågen strömma, passera, se den.
se den, kämpa ej emot, säg: jaha är du här igen
skölj den i ljusglädje
skölj den i ljusglädje var gång detta sker, då sker vackra ting; den okontrollerade känslan blir själskänsla blir upplevelse, upplevande
det vilket ges ljus stiger fram samt visar sin sanna gestalt
det vilket ger ljus stiger fram och är inte skrämmande, ofta blir detta väsen en medhjälpare till liv, till livssannhet. genom att det gives ljus har det inte övertaget längre, du hittar hem.
därför bilden av staden, du måste – du måste inte ty det är en fråga om fri vilja/inrevilja fri – bli , trafikdirigerare med vare sig grönt eller rött ljus. du är den där polisen i ”mörkkostym” med vita händer och visselpipa i mun. vad erfordras för att visslablåsa, det erfordras andning och yttermera är att visselpipan sitter i en vacker silverkedja från bröstficka till mun till andning
det är en vacker förenandecirkel.
tvång är häfta vid
är häftmassa
häftmassa kletar fast
häftar vid
lämnar mörka fläckar
fettfläckar
mörka fläckar uppstår dels på väggen samt bilden
de tar över varandra
blir häftmassa
vid häftigt borttagande slits bilden sönder
kanske även väggen, mer tapeten,
bildunderlaget
en mörk fettfläck sprider ut sig
häftmassafinns i många färger
oftast giftgrön eller betonggrå
lösgör försiktigt samt rulla små kulor bollar pärlor kulor
kula till kula ger en boll en storboll formbar
eller mer ett klot
ett klot
en planet
ett planetariskt sammanhang
en helhet
ett
ett
tankeintellektet tänker orsakssammanhang, är så att säga analytisktvetenskapande, är så att säga låglinjetänkande. med ens då jag skriver detta ser jag ett fartyg och dess vattenlinje. då vattenlinjen går under ytan kan fartyget sjunka, dessutom är det av största vikt att vikten är jämnt fördelad.
tankeintellektet tänker orsakssammanhang är så att säga låglinjetänka, intelligensen tar intellektet i handen frigör varsamt trossarna så stiger intellektet, de stiger högre detta sker i förbindelseströmmar
jordlivet i ensamsubstans , material är analytiskverklighet
är häftigt påkommande
kletar fast;
rötter kan vara bekvävande eller cementklumpar, dåkvävande
jorde livet
jord-e-livet observera stavningen
är att lösgöra sig
andas
vara i
då stiger analystanken in i syntesen
möten flödar
är ljusfyllda
ljusfyllda av helande
kronan strålar
de mörka fläckarna kan liknas vid blånad
blånader, blåmärken uppkomna av häftiga slag
dessa uppkommer av okontrollerbar tillvaro
nu
har människan kontroll
först säger jag: släng alla bilder av spindeln vilka du har. visst spinner spindeln nät för näringsintag, visst är det så. denna bild är av helt annat slag. spindeln spinner nät, visst är det så, sätter sig i skymundan i väntan. ditt inre är ofta i skymundan.
spindelmor spinner nät
drömväv
drömväv till förverkligande
det kan endast ske då dina trådar är rena
fria från surr
det finns många spindelnät
ett fångade mina ögon
ser tråd stigavandra
en skimrande linje i alltets krets
mellan
mellan luft och jord
himlar jordar förbinds, sammanförs, förenas
väven – nätet är rutor, celler, öar
ett ansikte
dittmitt
mittditt
allts ansikte
det surrar
tankar surrar
surrar
fastnar
fäster
tänketankar undersöker varje del
varje enskild
avskild
del
vad är detta för nät
spindelhonan vandrar
följer
väver väven hel
spinner in de fästade i kokong
fjäril
flyger
frigjord
i denna bild ser jag
upplever jag intelektet eller tänkatanken, de surrande flygarna
ser jag nätet vara cirkeln
allt
universum
allt är et
stillheten ”störs” av flygarnas obehindrade framfart
jag säger ej: hindra dem
jag säger: se dem för vad de är
se dem i kärlek, medvetande om
vem – vem du är
ställ dig frågan: vem är jag
du ler: jag är jag
spindeln är intelligensen, den gudomliga intelligensen
den gudomliga
så är alla väsen i svarandeljus
*
Avklädan
det är skönt avkläda sig
allt
våga avkläda sig
allt
lägga sig i sol
träd susar humla sjunger in vit
i mitt bröst är trumma spänd andas
söker
andas rytm
det är skönt avkläda sig
allt
lägga sig i solen
instiga
bli
solskimran
omfamnas
upplösas
upphöra
ser molndrömmar segla
sakta
segla
fara bort
känner
upplever
blåskimrans slöja andas fläkt
jag ber om detta vill jag ej mer
dömd dömas dömd
utan
utan ögonlyssnan
ber om bort
upprepar
upprepar
ber om
blirfriande
det är borta
träd susar humla sjunger in vit
i mitt bröst är trumma spänd
andas
andas rytm
är i vind
berör
berörs
är levande
i välkomnan välkomnad
uppleva humlas djupsång
maskrosdans
fjärils lätta vinge
allt
allt
allt
*
Hör dem
hör dem blanda cement
undrar
om
de avser bygga mur eller damm
så vacker är näckrosdamms vilande årtag
*
Sådetkanbli
vandrar över väg
ned till strand
doppar tåblomma i
havsvåg sköljer över mig
sitter under palmer i vitsand
lyssnar till snäckskalssånger
nynnar med
ser dem öppnas
vita stjärnkristaller seglar hav jag i dem
*
Vänbesök
en av mina vänner kom på besök
luften vibrerade
berättade ankomst
tungkropp landade vid sida
vi bugade ömhet
vän sade
dina ögon är så sorgsna
lägg din sorgelins i min hand
min vän for till syrenhavet
lade sorgelinsen däri
jordemoder smälte gåvan
min vän var åter vid min sida
skimrande
så vackerdjup i
solskirsmoln
tysta var vi i
tillsammansgrundan
vinden tog en lov om
ser du mitt hårda skal
mina taggbensfötter
min tunga kropp
allt det
vilket är jag
du är så vacker sade jag i ljusvärman
min vän log bredde ut skalvingar
regnbågsvingar skimrade
så är du sade min vän
vi flög till oasen vid pyramidens rand
såg sanden andas hav
han är min vän herr scarabe
*
Trädgårdsböljan
ack vi leja ormbunksnyckelharpa lupiner liljans sång
krolldroppar hänga rader bladvingar gröna skänker skugga
gull sjunger viva in i häggens doftan
knoppandes syreners violskimrans djupa röda ler i västerandan
in i magnolia knoppars svällan
så blomma du på naken gren du vackra kärleksträd
fjärilar tvenne dansar om
i dammen skvätter fåglar droppljus
liljors svärd sträcker sig höga fingertoppar rör vid
solfingertoppar
så brista körsbärsträdet ut i lovsångsjubels vitleende bärvilja
och där i gräsets höga strå synes blå förgätmigej
solen dalar ned
ser havet koka bubbla tindra välkomnansglädje
barnens skratt lindar girlanger runt mitt hjärta
i tacksamhet böjer jag mitt hjärta till en hand
lägger den värnande om mitt inre
*
Festögonblick
människa
öppna din rädsloknopp
lev varje stund i fest
levandemöt varje stund
i upplevandefest
möt varje stund
i fest
bjud in gåvorna
du kan aldrig få det för bra
aldrig få för mycket
önska önska runt i ring
duka bordet med vit duk
bjud in festen
med
leendeljusa ögon
leendeljus mun är broar
broar till är
till är
är leendeljusen till fest
öga till öga strålar
stig ur din bädd med öppna händer
öppna fötter
viska
tack
gör livet till feststunder
så vandrar jag in i planeters sfär
fylld av längtanssvarande vilja till åskådligskapande livsföring
detta är att sätta sig i sin hand
tillåta handen segla
segla utan åror
utan årtull
tulla
tulla
lull
i vaken
årtull; ser inom årtullen av silver
stämgaffel
utan åror
utan årtull
färden är allaredan stämd av viljandesvar
stämma
stämd
stämmare
stämgaffel är stjärndiadem högt upp i himlapällen
segla
segla utan åror utan årtull
utan roder
ty rodret är det åskådliggjorda
följa
följa med
livet
vandra i tillit
vandra i inrevetande av ditt inres nuyttreledning
det finns så många intryck
skulle kunna benämna dem störande
men
är de verkligen störande
eller
är de väckande
väckande ur din slummer
vandra in i bilden av en gata
en gata i en stad, där är hus, trottoarer,
människor forsar fram
otyglade, tyglade, alla på väg i endera riktning
där är fönster , hissar, dörrar
gnistrar, sken, kastarljus
där är cyklar, bilar, bussar, tåg
avgaser
överallt ljud.
detta är en böljande ljudmassa fylld med vad.
denna gata är du
du är en stad.
hur skall du veta stadens namn
hur skall du veta stadens liv, stadens puls
du måste helt enkelt stiga ur myllret för att se
du måste inför varje möte mer eller mindre stiga ur.
du frågar: varför, skall jag då överge mig.
är detta ett övergivande, det kan kännas så för allt det vilket bebor staden,
sovstaden
specifikt illusionerna
illusionerna, avgaserna vilka trycker sig mot marken, sjunker in i väggarna till slut tror du att dessa är du. illusionerna gör allt detta för fortlevande genom dig, genom sovstaden.
du måste stiga ur för att kunna se in i ögon samt ta i hand, fråga efter namn samt önskemål.
är önskemålet, föranleder önskemålet skratt eller gråt, vad upplever du inför önskemålet, är önskemålet lyft eller sänk, celebrera eller kanonad.
det är att hälsa, fråga, konfrontera, urskilja, veta samt leva i acceptans.
dyker en nedvärderingstanke/negation upp en svallvågskänsla upp exempelvis ilska, irritation, skrattfrossa egentligen en okontrollerad känsla, låt då vågen strömma, passera, se den.
se den, kämpa ej emot, säg: jaha är du här igen
skölj den i ljusglädje
skölj den i ljusglädje var gång detta sker, då sker vackra ting; den okontrollerade känslan blir själskänsla blir upplevelse, upplevande
det vilket ges ljus stiger fram samt visar sin sanna gestalt
det vilket ger ljus stiger fram och är inte skrämmande, ofta blir detta väsen en medhjälpare till liv, till livssannhet. genom att det gives ljus har det inte övertaget längre, du hittar hem.
därför bilden av staden, du måste – du måste inte ty det är en fråga om fri vilja/inrevilja fri – bli , trafikdirigerare med vare sig grönt eller rött ljus. du är den där polisen i ”mörkkostym” med vita händer och visselpipa i mun. vad erfordras för att visslablåsa, det erfordras andning och yttermera är att visselpipan sitter i en vacker silverkedja från bröstficka till mun till andning
det är en vacker förenandecirkel.
tvång är häfta vid
är häftmassa
häftmassa kletar fast
häftar vid
lämnar mörka fläckar
fettfläckar
mörka fläckar uppstår dels på väggen samt bilden
de tar över varandra
blir häftmassa
vid häftigt borttagande slits bilden sönder
kanske även väggen, mer tapeten,
bildunderlaget
en mörk fettfläck sprider ut sig
häftmassafinns i många färger
oftast giftgrön eller betonggrå
lösgör försiktigt samt rulla små kulor bollar pärlor kulor
kula till kula ger en boll en storboll formbar
eller mer ett klot
ett klot
en planet
ett planetariskt sammanhang
en helhet
ett
ett
tankeintellektet tänker orsakssammanhang, är så att säga analytisktvetenskapande, är så att säga låglinjetänkande. med ens då jag skriver detta ser jag ett fartyg och dess vattenlinje. då vattenlinjen går under ytan kan fartyget sjunka, dessutom är det av största vikt att vikten är jämnt fördelad.
tankeintellektet tänker orsakssammanhang är så att säga låglinjetänka, intelligensen tar intellektet i handen frigör varsamt trossarna så stiger intellektet, de stiger högre detta sker i förbindelseströmmar
jordlivet i ensamsubstans , material är analytiskverklighet
är häftigt påkommande
kletar fast;
rötter kan vara bekvävande eller cementklumpar, dåkvävande
jorde livet
jord-e-livet observera stavningen
är att lösgöra sig
andas
vara i
då stiger analystanken in i syntesen
möten flödar
är ljusfyllda
ljusfyllda av helande
kronan strålar
de mörka fläckarna kan liknas vid blånad
blånader, blåmärken uppkomna av häftiga slag
dessa uppkommer av okontrollerbar tillvaro
nu
har människan kontroll
först säger jag: släng alla bilder av spindeln vilka du har. visst spinner spindeln nät för näringsintag, visst är det så. denna bild är av helt annat slag. spindeln spinner nät, visst är det så, sätter sig i skymundan i väntan. ditt inre är ofta i skymundan.
spindelmor spinner nät
drömväv
drömväv till förverkligande
det kan endast ske då dina trådar är rena
fria från surr
det finns många spindelnät
ett fångade mina ögon
ser tråd stigavandra
en skimrande linje i alltets krets
mellan
mellan luft och jord
himlar jordar förbinds, sammanförs, förenas
väven – nätet är rutor, celler, öar
ett ansikte
dittmitt
mittditt
allts ansikte
det surrar
tankar surrar
surrar
fastnar
fäster
tänketankar undersöker varje del
varje enskild
avskild
del
vad är detta för nät
spindelhonan vandrar
följer
väver väven hel
spinner in de fästade i kokong
fjäril
flyger
frigjord
i denna bild ser jag
upplever jag intelektet eller tänkatanken, de surrande flygarna
ser jag nätet vara cirkeln
allt
universum
allt är et
stillheten ”störs” av flygarnas obehindrade framfart
jag säger ej: hindra dem
jag säger: se dem för vad de är
se dem i kärlek, medvetande om
vem – vem du är
ställ dig frågan: vem är jag
du ler: jag är jag
spindeln är intelligensen, den gudomliga intelligensen
den gudomliga
så är alla väsen i svarandeljus
*
Avklädan
det är skönt avkläda sig
allt
våga avkläda sig
allt
lägga sig i sol
träd susar humla sjunger in vit
i mitt bröst är trumma spänd andas
söker
andas rytm
det är skönt avkläda sig
allt
lägga sig i solen
instiga
bli
solskimran
omfamnas
upplösas
upphöra
ser molndrömmar segla
sakta
segla
fara bort
känner
upplever
blåskimrans slöja andas fläkt
jag ber om detta vill jag ej mer
dömd dömas dömd
utan
utan ögonlyssnan
ber om bort
upprepar
upprepar
ber om
blirfriande
det är borta
träd susar humla sjunger in vit
i mitt bröst är trumma spänd
andas
andas rytm
är i vind
berör
berörs
är levande
i välkomnan välkomnad
uppleva humlas djupsång
maskrosdans
fjärils lätta vinge
allt
allt
allt
*
Hör dem
hör dem blanda cement
undrar
om
de avser bygga mur eller damm
så vacker är näckrosdamms vilande årtag
*
Sådetkanbli
vandrar över väg
ned till strand
doppar tåblomma i
havsvåg sköljer över mig
sitter under palmer i vitsand
lyssnar till snäckskalssånger
nynnar med
ser dem öppnas
vita stjärnkristaller seglar hav jag i dem
*
Vänbesök
en av mina vänner kom på besök
luften vibrerade
berättade ankomst
tungkropp landade vid sida
vi bugade ömhet
vän sade
dina ögon är så sorgsna
lägg din sorgelins i min hand
min vän for till syrenhavet
lade sorgelinsen däri
jordemoder smälte gåvan
min vän var åter vid min sida
skimrande
så vackerdjup i
solskirsmoln
tysta var vi i
tillsammansgrundan
vinden tog en lov om
ser du mitt hårda skal
mina taggbensfötter
min tunga kropp
allt det
vilket är jag
du är så vacker sade jag i ljusvärman
min vän log bredde ut skalvingar
regnbågsvingar skimrade
så är du sade min vän
vi flög till oasen vid pyramidens rand
såg sanden andas hav
han är min vän herr scarabe
*
Trädgårdsböljan
ack vi leja ormbunksnyckelharpa lupiner liljans sång
krolldroppar hänga rader bladvingar gröna skänker skugga
gull sjunger viva in i häggens doftan
knoppandes syreners violskimrans djupa röda ler i västerandan
in i magnolia knoppars svällan
så blomma du på naken gren du vackra kärleksträd
fjärilar tvenne dansar om
i dammen skvätter fåglar droppljus
liljors svärd sträcker sig höga fingertoppar rör vid
solfingertoppar
så brista körsbärsträdet ut i lovsångsjubels vitleende bärvilja
och där i gräsets höga strå synes blå förgätmigej
solen dalar ned
ser havet koka bubbla tindra välkomnansglädje
barnens skratt lindar girlanger runt mitt hjärta
i tacksamhet böjer jag mitt hjärta till en hand
lägger den värnande om mitt inre
*
Festögonblick
människa
öppna din rädsloknopp
lev varje stund i fest
levandemöt varje stund
i upplevandefest
möt varje stund
i fest
bjud in gåvorna
du kan aldrig få det för bra
aldrig få för mycket
önska önska runt i ring
duka bordet med vit duk
bjud in festen
med
leendeljusa ögon
leendeljus mun är broar
broar till är
till är
är leendeljusen till fest
öga till öga strålar
stig ur din bädd med öppna händer
öppna fötter
viska
tack
fredag 21 maj 2010
21 maj 2010
älskade tanke
du har fått arbeta länge nu
så ensam
jag har varit så rädd för att leva
våga se mitt strålandeliv
vi vandrar omkring sägandes alltid hur dåliga vi är, det vet du
det är den stund nu då jag omsluter dig med mina hjärtvingar jag har funnit modet släppa rädslofånget jag tillåter mig vara jag är
därmed vandrar jag helt in i är
älskade tanke du har så länge behövt oroa dig för barnets steg
barnets växandesteg
du mer än någon annan vet vad som förorsakade detta du vet också att dess styre är över
du sjunker in i mitt väsensvara
så länge har du varit min hud värnande händer om mig
skyddande vingar om mig
de tog mitt liv en gång
flera gånger
det har jag sett och jag tillät de döda fortsätta leva mig
jag har ramlat i så många lärandefällor
vi reser oss nu
jag vet nu av mitt hjärta genom mitt hjärta
det är vackert i andningsljuset
detta är ett sätt att se tanken
hur tanken tvingas
ja, tvingas bli herre över människan
hur tanken tvingas vara ständig astralprojektion i ett tillstånd vilket är stress
det tillståndet är att likna vid en moders en faders oro för barnet
barnet vilket ligger helt stilla utan ansats till gå tala
vara
tanken blir herre
tanken lever
i då samt fram ty detta är huvudtankens referensvärld
därav den bakvända historien där då/dåtid alltid går före fram/framtid
där då är en negation vilken hindrar fram
detta är tankens sätt till skydd
tanken är det ”osedda barnet” vilket slår samt skriker;
se mig eller mer dig – tanken; den ensamma tanken är det självdestruktiva väsendet
detta väsen är fastlåst i sitt själv.
självet känner att det lever men förbindelsen är bruten,
tanken är ett snurrande hjul.
detta själv är att likna vid den oinkarnerade själen
detta är också väsendets upplevelse.
detta är en så kallad nervös läggning
det är fullt naturligt, väsendet har en fast punkt, nämligen sig själv
genom huvudtanken
väsendet måste stiga in i varje dag tänkandes sig samman samt hålla reda på alla bitar
det blir en uttröttad tanke
ett uttröttat tillstånd
tanken utför ett enormt arbete
spinner nya trådar
spinnande hjul
lagar vävtrådar tankekonstruktionsmässigt och så vidare i all oändlighet.
det är aldrig tyst i huvudet
så en dag en natt en stund
vaknar barnet
jamen jag är vacker
jag är värd leva livet
från
ur
bröstet, det är svårt beskriva detta:
ur människans inre stiger människan och omsluter/omfamnar människan
”det är den in - och utvända människan”
nu är människan ett med allt ty nu talar hjärtats röst med hjärtats röst
detta är stillhetens flöde
detta sker saktamjukt
vissa stunder omfamnar människan tanken i en millimeterpaus, så växer pausen, växer, ständigväxer och så en dag en natt en stund är tanken stilla i hjärtats vingfamn
nu kan människan möta världen friseende i vördnandsljus vilket är värme
nu berättar alla människans tankar livet
de sitta runt hjärtelden med hjärtsjalar
mantlar
runt axlar
vad hur skall detta tillstånd benämnas
med vad
hur
det är
detta är helandeljus ty nu strömmar alla energier rytmiskt i pulsandning,
den fyllda energiväven svarar an
delarna i väven
andasflödar
delarna upplever sig förenade
illusionens slöja av avskild sköljes av
splittringen i världen upphör
allt är ett
det sker då negationen upphör
pingsten nalkas,
det har målats tavlor av människor med lågor brinnandes över huvudet
ungefär mitt över kronchackra
eller över fontanellen
det är mycket intressant
vid barnets jordeinsteg är detta ett hål
en väg in
endast täckt av en tunn hinna
av hud
barnet växer
sakta växer eller dras ben, skelett över detta hål
denna väg
vindlandevägen är täckt av med skelett
det är ett skydd
det är sant
den ensamma tanken
skyddar
genom att se dåtid före framtid
varför gör den så
den gör detta i kärlek
nosar fram varje fara
varje slag
för att förhindra
det är ju en vacker bild eller hur
ty se åter den tunna hinnan
slöjan
den illusionistiska slöjan vilken sköljes av
tanken har behov av
insjunkan
låt oss återse lågor brinnandes
det har sagts;
och med ens förstod de alla språk
en låga över huvudet är lättolkat till tankeskärpa
en så kallad snilleblixt
det finns även bilder i serietidningsvärlden av glödlampa tänd över huvud.
bilden av dessa lågor är
tankeformens rening
eld ger värme
visst är det så att den klara tanken är iskall,
isklar
ändå har hjärnan behov av
rättemperatur
tempererade zoner
den värme det här är, är hjärtats värme
bilden av dessa brinnandes lågor är
hjärtöppnan
är tankens nedstigande
människans instigande i är
därigenom lever samtalan i gemensamspråk
därigenom lever förståelsen av alla språk
detta är pingsten
begränsa
be gränsa
be gräns
be om gräns och du skall se gränsens illusion
vad är en gräns
en gräns är en övergång
begränsans skeende är den färgade blicken
obegränsat det vill säga evigskeende är vit blick
evigskeende är kärleksskeende
begränsat skeende
är ej den vita blicken
det är rädslan vilken greppar om då väsendet upplever upplösandet
genast blinkar väsendet till och med ens är de avskildas enheter i fokus
fridsstilla är då väsendet
vågar uppleva
vidgan
riktar du blicken mot en specifik punkt
helt vit i blicken
upplöses punkten
du stiger in i det upplösta
det upplösta stiger in i dig
ni är i omfamnan
i detta sker vidgans fokus
det personliga upphör
den vita gestalten framträder i ljus individen
om – då jag vid olycka stiger ur mig själv
lägger jag olyckan i hjälparhänder
de händerna är
den vita gestalten framträder i ljus
individen
det rena själsljuset
vilket är förbundet
i samspelans samspråk med godhetens vilja
universums hjärta eller lag
det är spännande med
med gränser
intellektet tänker delar upp söker orsaker till
intelligensen söker sammanfoga; söker helheten
därur stiger meningen: den gudomliga intelligensen
en intelligent människa söker syntes
en intellektuell människa söker orsak, orsak genom analys, dissekering, sönderdelning
min blick förblir i ordet syntes ty jag ser synkronisering och visst är det ett världssammanhangssynkronisering
en synkronisering mellan himmels – samt jordedröm
synkronisering till förverkligande mening
nerverna är signalsubstans då de tillåts vara det de är
i den stund någonnågot ger dig eller fyller dig med oro eller rädsla
se rädslan, se att dennedetta något inskränker dig
inskränka är ett annat väsen än begränsa
in skränka
in skrämma
inskränka
då så sker;
det är aldrig av värde sluta handen runt upplevan
uttala den
uttala i kärlek
klargör för till samskapande
det inskränkta är dettadennas någots påverkan
det är en slags misstro
tar ordet avund
bryter dess spets av
då blir det
av und
av unna
jag unnar dig
gör så med alla laddade ord
*
Av unna den
min ålder
upphörde
den dag de nedlade mig i en mumie
sedan dess
strålade mitt hjärta
sedan dess
har jag
värnande hållt mina vingar om
blödande hjärtan
mumien
sarkofagen har sakta öppnats
det gör ont att plötsligt möta
så mycknan ljus
jag skrider nu
in i insteget
mina ord talar i vinden
mitt hjärta fröjdar sig med dem
älskade make du mitt drömda ljus
jag möter dig i gryningsspann
mitt på bron
i ära
i lovsångsljus runt oss
jag tar emot din hand
vi är rena
giftormars tungor har slutat visslavina
rena klanger ljuder
giftet
är nu
helande
se dessa ormar bli rosen
klätterrosen röddoftande djup
tagglöst
avunden
är
av unna den
*
Solbadan
står i solbadan
jag
böjer mig bakåt
i brygga
i bro
jag
böjer mig bakåt
om mitt bakom
om mitt förgångna
jag
är i cirkelns mitt
mina bröstvingar öppnas mjukt
mitt hjärta
mitt hjärta flyger
flyger fritt
omfamnar mitt hela väsen
jag är i kärleksljus
vi vandrar i skönhet
med skönhet
i
allt
du har fått arbeta länge nu
så ensam
jag har varit så rädd för att leva
våga se mitt strålandeliv
vi vandrar omkring sägandes alltid hur dåliga vi är, det vet du
det är den stund nu då jag omsluter dig med mina hjärtvingar jag har funnit modet släppa rädslofånget jag tillåter mig vara jag är
därmed vandrar jag helt in i är
älskade tanke du har så länge behövt oroa dig för barnets steg
barnets växandesteg
du mer än någon annan vet vad som förorsakade detta du vet också att dess styre är över
du sjunker in i mitt väsensvara
så länge har du varit min hud värnande händer om mig
skyddande vingar om mig
de tog mitt liv en gång
flera gånger
det har jag sett och jag tillät de döda fortsätta leva mig
jag har ramlat i så många lärandefällor
vi reser oss nu
jag vet nu av mitt hjärta genom mitt hjärta
det är vackert i andningsljuset
detta är ett sätt att se tanken
hur tanken tvingas
ja, tvingas bli herre över människan
hur tanken tvingas vara ständig astralprojektion i ett tillstånd vilket är stress
det tillståndet är att likna vid en moders en faders oro för barnet
barnet vilket ligger helt stilla utan ansats till gå tala
vara
tanken blir herre
tanken lever
i då samt fram ty detta är huvudtankens referensvärld
därav den bakvända historien där då/dåtid alltid går före fram/framtid
där då är en negation vilken hindrar fram
detta är tankens sätt till skydd
tanken är det ”osedda barnet” vilket slår samt skriker;
se mig eller mer dig – tanken; den ensamma tanken är det självdestruktiva väsendet
detta väsen är fastlåst i sitt själv.
självet känner att det lever men förbindelsen är bruten,
tanken är ett snurrande hjul.
detta själv är att likna vid den oinkarnerade själen
detta är också väsendets upplevelse.
detta är en så kallad nervös läggning
det är fullt naturligt, väsendet har en fast punkt, nämligen sig själv
genom huvudtanken
väsendet måste stiga in i varje dag tänkandes sig samman samt hålla reda på alla bitar
det blir en uttröttad tanke
ett uttröttat tillstånd
tanken utför ett enormt arbete
spinner nya trådar
spinnande hjul
lagar vävtrådar tankekonstruktionsmässigt och så vidare i all oändlighet.
det är aldrig tyst i huvudet
så en dag en natt en stund
vaknar barnet
jamen jag är vacker
jag är värd leva livet
från
ur
bröstet, det är svårt beskriva detta:
ur människans inre stiger människan och omsluter/omfamnar människan
”det är den in - och utvända människan”
nu är människan ett med allt ty nu talar hjärtats röst med hjärtats röst
detta är stillhetens flöde
detta sker saktamjukt
vissa stunder omfamnar människan tanken i en millimeterpaus, så växer pausen, växer, ständigväxer och så en dag en natt en stund är tanken stilla i hjärtats vingfamn
nu kan människan möta världen friseende i vördnandsljus vilket är värme
nu berättar alla människans tankar livet
de sitta runt hjärtelden med hjärtsjalar
mantlar
runt axlar
vad hur skall detta tillstånd benämnas
med vad
hur
det är
detta är helandeljus ty nu strömmar alla energier rytmiskt i pulsandning,
den fyllda energiväven svarar an
delarna i väven
andasflödar
delarna upplever sig förenade
illusionens slöja av avskild sköljes av
splittringen i världen upphör
allt är ett
det sker då negationen upphör
pingsten nalkas,
det har målats tavlor av människor med lågor brinnandes över huvudet
ungefär mitt över kronchackra
eller över fontanellen
det är mycket intressant
vid barnets jordeinsteg är detta ett hål
en väg in
endast täckt av en tunn hinna
av hud
barnet växer
sakta växer eller dras ben, skelett över detta hål
denna väg
vindlandevägen är täckt av med skelett
det är ett skydd
det är sant
den ensamma tanken
skyddar
genom att se dåtid före framtid
varför gör den så
den gör detta i kärlek
nosar fram varje fara
varje slag
för att förhindra
det är ju en vacker bild eller hur
ty se åter den tunna hinnan
slöjan
den illusionistiska slöjan vilken sköljes av
tanken har behov av
insjunkan
låt oss återse lågor brinnandes
det har sagts;
och med ens förstod de alla språk
en låga över huvudet är lättolkat till tankeskärpa
en så kallad snilleblixt
det finns även bilder i serietidningsvärlden av glödlampa tänd över huvud.
bilden av dessa lågor är
tankeformens rening
eld ger värme
visst är det så att den klara tanken är iskall,
isklar
ändå har hjärnan behov av
rättemperatur
tempererade zoner
den värme det här är, är hjärtats värme
bilden av dessa brinnandes lågor är
hjärtöppnan
är tankens nedstigande
människans instigande i är
därigenom lever samtalan i gemensamspråk
därigenom lever förståelsen av alla språk
detta är pingsten
begränsa
be gränsa
be gräns
be om gräns och du skall se gränsens illusion
vad är en gräns
en gräns är en övergång
begränsans skeende är den färgade blicken
obegränsat det vill säga evigskeende är vit blick
evigskeende är kärleksskeende
begränsat skeende
är ej den vita blicken
det är rädslan vilken greppar om då väsendet upplever upplösandet
genast blinkar väsendet till och med ens är de avskildas enheter i fokus
fridsstilla är då väsendet
vågar uppleva
vidgan
riktar du blicken mot en specifik punkt
helt vit i blicken
upplöses punkten
du stiger in i det upplösta
det upplösta stiger in i dig
ni är i omfamnan
i detta sker vidgans fokus
det personliga upphör
den vita gestalten framträder i ljus individen
om – då jag vid olycka stiger ur mig själv
lägger jag olyckan i hjälparhänder
de händerna är
den vita gestalten framträder i ljus
individen
det rena själsljuset
vilket är förbundet
i samspelans samspråk med godhetens vilja
universums hjärta eller lag
det är spännande med
med gränser
intellektet tänker delar upp söker orsaker till
intelligensen söker sammanfoga; söker helheten
därur stiger meningen: den gudomliga intelligensen
en intelligent människa söker syntes
en intellektuell människa söker orsak, orsak genom analys, dissekering, sönderdelning
min blick förblir i ordet syntes ty jag ser synkronisering och visst är det ett världssammanhangssynkronisering
en synkronisering mellan himmels – samt jordedröm
synkronisering till förverkligande mening
nerverna är signalsubstans då de tillåts vara det de är
i den stund någonnågot ger dig eller fyller dig med oro eller rädsla
se rädslan, se att dennedetta något inskränker dig
inskränka är ett annat väsen än begränsa
in skränka
in skrämma
inskränka
då så sker;
det är aldrig av värde sluta handen runt upplevan
uttala den
uttala i kärlek
klargör för till samskapande
det inskränkta är dettadennas någots påverkan
det är en slags misstro
tar ordet avund
bryter dess spets av
då blir det
av und
av unna
jag unnar dig
gör så med alla laddade ord
*
Av unna den
min ålder
upphörde
den dag de nedlade mig i en mumie
sedan dess
strålade mitt hjärta
sedan dess
har jag
värnande hållt mina vingar om
blödande hjärtan
mumien
sarkofagen har sakta öppnats
det gör ont att plötsligt möta
så mycknan ljus
jag skrider nu
in i insteget
mina ord talar i vinden
mitt hjärta fröjdar sig med dem
älskade make du mitt drömda ljus
jag möter dig i gryningsspann
mitt på bron
i ära
i lovsångsljus runt oss
jag tar emot din hand
vi är rena
giftormars tungor har slutat visslavina
rena klanger ljuder
giftet
är nu
helande
se dessa ormar bli rosen
klätterrosen röddoftande djup
tagglöst
avunden
är
av unna den
*
Solbadan
står i solbadan
jag
böjer mig bakåt
i brygga
i bro
jag
böjer mig bakåt
om mitt bakom
om mitt förgångna
jag
är i cirkelns mitt
mina bröstvingar öppnas mjukt
mitt hjärta
mitt hjärta flyger
flyger fritt
omfamnar mitt hela väsen
jag är i kärleksljus
vi vandrar i skönhet
med skönhet
i
allt
torsdag 20 maj 2010
20 maj 2010
det är svårt erkänna rädsla
då erkännandet är försvinner rädslan
då vi erkänner rädslan försvinner denna
den var ett tankemonster
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
Trossatser – Trosstadgar
Ja de är ur samma sprung
Dessa är En av de största staden
Stadgen
”stadfästen – hårdkanter”
skapades i världsvarat i
Förhindran av djupåterhämtande
Detta skapade var förtäckt skapande av människogöra
Trossatsen – stadgan har behov eller behöver rytmiserande verkan
Tros – har en djupgående verkan i varavaket sinne
Var kritisk med ett roat sinnelag, inte med ett nedslående sinne, med ett ljussinne
Lös upp knutarnas handverkan
Se att repens så kallade ytperiferi är omfamnans gester
Det är bra med tro
Det är bra med stadgar
De är levandegjorda i ditt inres framstigan
Tro är upphörande av tankens logistik
En stoppskylt
Ett stoppemblem har lyfts ur jorden
Människan kan se en väg
Denna väg leder djupare in
Det är vägen in i moderns hjärta
ditt hjärta
allt är ett
detta hjärta är ditt hjärta
detta hjärta berättar livets konst
livets skapande
i görande är du inne eller under, i en sfär av stressendorfiner
stressmorfiner
i en syntes av icke tillåtelse
människan eller väsendet är ett med stressen är istress
stundvis kan väsendet befinna sig i stress
istress är markansens avskiljande
tron samt stadgan är hinder;
överlappandes världen vilket förhindrar ljusets
ditt inres framstigande
rytmiserande verkan
visst gör detta ljus ont
eller svider ofta
all läkning svider eller kliar för det mesta
tron samt stadgar är övergångsställ
är ljusglimtar vilka har behov av
just det,
rytmiserande verkan
den fastlagda formen leder alltid bort
då tron/tro har blivit ditt inres tillåtelse av dig
ditt inres tillåtelse av dig
dig tillåter ditt tillåta
övergår den, det till en pulsandning där ditt inre universum leder dig i allomfattande kärlek
för allt och i alltets krets
där, i denna pulsandning är stadgan, ett konstant föränderligt förverkligande
människan är allt det vilket lever i årstiderna
de ”rätta” förutsättningarna är där
bak rädsla har människan barrikerat sig bak trossuppfattningar samt stadgar
ofta döljer människan en upplevelse av okunnighet i detta
det är helt obehövligt ty all kunskap är inom henne i pulsandningen
det enda hon behöver göra
är att erkänna sin så kallade okunskap
samt fråga
svaret flyger till henne
kanske meddelas svaret utifrån men detta utifrån är inifrån
människan är mogen i acceptansen av bejakelsen
varför säga nej där ja finns, samt är levandegörande
människan borde säga ja oftare än nej
ty nej sägs alltför ofta av människan
i den stund samtlig mänsklighet säger ja breder stilla frid ut vingar
det är ditt allts hjärta
då människan är i balans upphör såväl nej som ja
vi är i är
livet andas med dig
du andas med livet
livets emot dig har upphört ty ditt eget emot livet har upphört
nej är ett hinderord därför skorrar det illa
i samma stund det uttalas är ett hinder byggt
bejaka dig själv
bejaka livet
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
valen har en stor kropp
människan söker högre
söker djupare
valen med sin stora kropp svingar sig
visar hur nära djupet är
stenar blommar
stenblomning
jag sluter mina vingar sorgens vingar vaggar din tvekan
se vari ditt fokus låg
avstånd
avståndstagande
nej är en negation
tvekan är en negation
alla negationer leder till kamp för eller till det du inte vill
var med
var med fåglar fiskar djur vind växter var med
var med
allt är ett
allt
är ett
då vi
älskar
älskar varandra
älskar vi allt
då vi
älskar med varandra
älskar vi med allt
det är att befrukta jorden
allt är ett
allt är ett
därför är jag svarandets gest
däri upphör nej
i och med att jag säger ja
upphör såväl nej som ja
allt är ett
jag instiger i det
det är flödesström flödande levande verklighet
flödande levande verklighet i balans
varför fråga vem jag är
jag ger dig min värld dessa är mina ord
en flödesström flödande levande verklighet
jag ger dig min värld vilken är allt
dessa är mina ord
därför säger jag dig
du gör mig inte levande jag lever
negationen har upphört
jag lever
jag är
du gör mig inte levande
livet är tillsammans
vi gives möjlighet sköljas i varandra
kärlekssköljan
sköljan är
negationens
abstraktionens upphörande
allt är ett
jag är
du är
var med livet
då vi tillåter oss
älskar oss
i samskapande samklang
älskar vi allt
allt älskar oss
den ende vilken begränsar dig är du
du själv
din dualitet – skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Källflöde
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
*
Gåvan
hon steg ur havet
venus
afton
morgonstjärna
i händer bar hon
en av de vackraste skålar
snäcka
mussla
händer
vingar
hon tillsade dess väsen visa
visa din gåva
kärlekens strålande pärla
mannen
kvinnan
tilläts se
kärlekssköljan
strålande pärla
fri från smuts tro förgångensårnad
ändå
än
då
livet vandrade
såg dem
stjärnor svepte vingar
blev kristaller
lades i själssjö
man och kvinnas händer är sjöstrandom
så vacker blommade kristallsången
tvekan
negationer
andades däröver
sjö livkvävdes
kristaller
matta
sjönk in i stjärnvilja
lyfter min kristall
renar mitt kristalljus i solkraft
jag väntar dig
i aftonvinds skira gryningsstrimma
*
An tecknan
jag antecknade
an tecknade
denna
sida
detta skeende
varsamlösgör nu sida
viker papperssvala
ber vindfamnan
förabäraleda
är sidans skriftan en
bumerang
en
mening
återvänder
sidan
*
Regnom
regnet vandrade in
såg dalens grönskansliv
upplevde
inre träda
vände ansikte om
regn föll
i det inre
*
morgonvy
häggen blommar i mina ögon
doften stiger in i grönskimransandning
fåglar kvittrar
upplyfter
tyngder
jag ser skator svarta vita bygga bo
högt eller lågt
lågt eller högt
de vet
verkan av balansgång
detta visar skatans färger
de skrattar i kärlek
till den
vilken trycker sig mot marken
den vilken smyger
i lönndom
visa dig säger skatan
tar ett luftskutt
boet är grenar sägs vara skattkammare
ser ut vara törnekrona
så är boet en
flätad korg
ett grenverk
en krona
ett bo för liv
de överger aldrig varandra
visst jagar de inkräktare på flykten
gör de det eller
är det en lek
kanske säger skator
knacka innan du stormar in
knacka och du skall se
knacka och du är i välkomnan
*
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Redani
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
då erkännandet är försvinner rädslan
då vi erkänner rädslan försvinner denna
den var ett tankemonster
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
Trossatser – Trosstadgar
Ja de är ur samma sprung
Dessa är En av de största staden
Stadgen
”stadfästen – hårdkanter”
skapades i världsvarat i
Förhindran av djupåterhämtande
Detta skapade var förtäckt skapande av människogöra
Trossatsen – stadgan har behov eller behöver rytmiserande verkan
Tros – har en djupgående verkan i varavaket sinne
Var kritisk med ett roat sinnelag, inte med ett nedslående sinne, med ett ljussinne
Lös upp knutarnas handverkan
Se att repens så kallade ytperiferi är omfamnans gester
Det är bra med tro
Det är bra med stadgar
De är levandegjorda i ditt inres framstigan
Tro är upphörande av tankens logistik
En stoppskylt
Ett stoppemblem har lyfts ur jorden
Människan kan se en väg
Denna väg leder djupare in
Det är vägen in i moderns hjärta
ditt hjärta
allt är ett
detta hjärta är ditt hjärta
detta hjärta berättar livets konst
livets skapande
i görande är du inne eller under, i en sfär av stressendorfiner
stressmorfiner
i en syntes av icke tillåtelse
människan eller väsendet är ett med stressen är istress
stundvis kan väsendet befinna sig i stress
istress är markansens avskiljande
tron samt stadgan är hinder;
överlappandes världen vilket förhindrar ljusets
ditt inres framstigande
rytmiserande verkan
visst gör detta ljus ont
eller svider ofta
all läkning svider eller kliar för det mesta
tron samt stadgar är övergångsställ
är ljusglimtar vilka har behov av
just det,
rytmiserande verkan
den fastlagda formen leder alltid bort
då tron/tro har blivit ditt inres tillåtelse av dig
ditt inres tillåtelse av dig
dig tillåter ditt tillåta
övergår den, det till en pulsandning där ditt inre universum leder dig i allomfattande kärlek
för allt och i alltets krets
där, i denna pulsandning är stadgan, ett konstant föränderligt förverkligande
människan är allt det vilket lever i årstiderna
de ”rätta” förutsättningarna är där
bak rädsla har människan barrikerat sig bak trossuppfattningar samt stadgar
ofta döljer människan en upplevelse av okunnighet i detta
det är helt obehövligt ty all kunskap är inom henne i pulsandningen
det enda hon behöver göra
är att erkänna sin så kallade okunskap
samt fråga
svaret flyger till henne
kanske meddelas svaret utifrån men detta utifrån är inifrån
människan är mogen i acceptansen av bejakelsen
varför säga nej där ja finns, samt är levandegörande
människan borde säga ja oftare än nej
ty nej sägs alltför ofta av människan
i den stund samtlig mänsklighet säger ja breder stilla frid ut vingar
det är ditt allts hjärta
då människan är i balans upphör såväl nej som ja
vi är i är
livet andas med dig
du andas med livet
livets emot dig har upphört ty ditt eget emot livet har upphört
nej är ett hinderord därför skorrar det illa
i samma stund det uttalas är ett hinder byggt
bejaka dig själv
bejaka livet
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
valen har en stor kropp
människan söker högre
söker djupare
valen med sin stora kropp svingar sig
visar hur nära djupet är
stenar blommar
stenblomning
jag sluter mina vingar sorgens vingar vaggar din tvekan
se vari ditt fokus låg
avstånd
avståndstagande
nej är en negation
tvekan är en negation
alla negationer leder till kamp för eller till det du inte vill
var med
var med fåglar fiskar djur vind växter var med
var med
allt är ett
allt
är ett
då vi
älskar
älskar varandra
älskar vi allt
då vi
älskar med varandra
älskar vi med allt
det är att befrukta jorden
allt är ett
allt är ett
därför är jag svarandets gest
däri upphör nej
i och med att jag säger ja
upphör såväl nej som ja
allt är ett
jag instiger i det
det är flödesström flödande levande verklighet
flödande levande verklighet i balans
varför fråga vem jag är
jag ger dig min värld dessa är mina ord
en flödesström flödande levande verklighet
jag ger dig min värld vilken är allt
dessa är mina ord
därför säger jag dig
du gör mig inte levande jag lever
negationen har upphört
jag lever
jag är
du gör mig inte levande
livet är tillsammans
vi gives möjlighet sköljas i varandra
kärlekssköljan
sköljan är
negationens
abstraktionens upphörande
allt är ett
jag är
du är
var med livet
då vi tillåter oss
älskar oss
i samskapande samklang
älskar vi allt
allt älskar oss
den ende vilken begränsar dig är du
du själv
din dualitet – skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Källflöde
stillhetens källa flödar
vila ögon
däri
upplev
våga
upplev
din
din
oändliga skönhet
bär
bär
din krona
värdigstolt
stillhetens källa flödar
i den
finner du
urvagga
du
är
vacker
*
Gåvan
hon steg ur havet
venus
afton
morgonstjärna
i händer bar hon
en av de vackraste skålar
snäcka
mussla
händer
vingar
hon tillsade dess väsen visa
visa din gåva
kärlekens strålande pärla
mannen
kvinnan
tilläts se
kärlekssköljan
strålande pärla
fri från smuts tro förgångensårnad
ändå
än
då
livet vandrade
såg dem
stjärnor svepte vingar
blev kristaller
lades i själssjö
man och kvinnas händer är sjöstrandom
så vacker blommade kristallsången
tvekan
negationer
andades däröver
sjö livkvävdes
kristaller
matta
sjönk in i stjärnvilja
lyfter min kristall
renar mitt kristalljus i solkraft
jag väntar dig
i aftonvinds skira gryningsstrimma
*
An tecknan
jag antecknade
an tecknade
denna
sida
detta skeende
varsamlösgör nu sida
viker papperssvala
ber vindfamnan
förabäraleda
är sidans skriftan en
bumerang
en
mening
återvänder
sidan
*
Regnom
regnet vandrade in
såg dalens grönskansliv
upplevde
inre träda
vände ansikte om
regn föll
i det inre
*
morgonvy
häggen blommar i mina ögon
doften stiger in i grönskimransandning
fåglar kvittrar
upplyfter
tyngder
jag ser skator svarta vita bygga bo
högt eller lågt
lågt eller högt
de vet
verkan av balansgång
detta visar skatans färger
de skrattar i kärlek
till den
vilken trycker sig mot marken
den vilken smyger
i lönndom
visa dig säger skatan
tar ett luftskutt
boet är grenar sägs vara skattkammare
ser ut vara törnekrona
så är boet en
flätad korg
ett grenverk
en krona
ett bo för liv
de överger aldrig varandra
visst jagar de inkräktare på flykten
gör de det eller
är det en lek
kanske säger skator
knacka innan du stormar in
knacka och du skall se
knacka och du är i välkomnan
*
den ende vilken begränsar dig
är du
du själv
din dualitet –
skuggan av ditt eget sanna väsen
ditt sanna väsen
tar emot allt det goda vilket är i strömmen av skapande
*
Redani
en människa satt vid ett träd blickade in i krona
jag skulle vilja komma högre
högrehögt
började räkna ut markens täthet
stammens omfång
grenarna
klättergrenar vägen upp
träd log stilla
riste blomma in i handskål
i knäfamn
vinden susade smekan
stig upp
en människa satt vid havet stod på höga kullar
blickade ut över havsskönhet
jag skulle vilja komma djupare
började räkna ut metrar ned
djup luft
täthet
kropp
vattenytan mörknade
en skugga syntes
vattenytan glitterlog
vattenytan krusades
valen kastade sig upp
jag skulle vilja söka djup
djupt i mig
där är
mitt inre
än en gång synes valen
valen med sin stora kropp svinga sig upp
i leendeljus
sjunger valen
du är ju
redan
i
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)