sagostrof

följer stigen
stenar följer min väg och kanske är dessa stenar toppen, toppar av berg, vem vet och måste detta vetas. är det en vilja en villa eller vill. regnet kom i en droppe solen kom vindar rörde vid allt.
är stenarna vandrare eller är det verkligen jag vilken vandrar. stenarna glittrar leende; vem vet. 
en skalbagga pilar kvickt över vägen eller är det jag, är jag vägen. vägen är stilla så är jag. vägen glittrar; vem vet.
stannar vid bäcken så porlande vacker. är bäcken porlandevacker eller jag. bäcken glittrar; vem vet.
dagen är en vidmagad gryta eller är grytan dagen. grytan glittrar; hör upp och lyssna till denna saga.
virvlarna fortsätter jag stiger in i mitten där stillhet råder.
en penna faller in i handen och jag nedtecknar sagan;

molnen de tornande sade; detta är urtonen
tonen vilken kom vilken blir vilken alltid är
så vek molnen de tornande undan
tankarnas pergamentsblad
så bevarades så bevaras
urtonens andning lindad i ljusblad
molnen de tornande hällde solregn
in i silverkallans kalk
hon vattnade bladen
pergamentsbladen
molnen de tornande sade; väx träd
väx träd ur dessa blad och träden svarade
de vilka vakar i natten, svävar i natten
är vakna i natten, dessa är känsliga för ljus
ljussensitiva, dessa lever med det
vilket människan har svårt att höra;
tonen vilken är
innan ljudet ”framstöts”
ljud är till viss del att kasta kula
än då oändlig rör du stämmans kristall
varsamt stämmer makaren banden
lägger tömmarnas fria i dina händers
längtans svar, seglen vita är spända
skeppet ordskeppet seglar
till eldarnas hemvist
däri havstallarna andas
allt är ljust, allt är ljus i din värme uppenbaras
den vilken vandrar i
ögonen skyms ej
det är din syn vilken skyms av det du säger är
vilket ej är
ögonen ser klart
då ögonen är nakna
berget smeks av gryningsslöjans purpur
berget lyfter hatten, hatten med vida brätten
varvid bergshår glittrar i vinden
frisläppt faller lockarna ned i dalen
inom dalen sitter en kvinna
hon lyssnar till regnbågsfolkens samtal
hon stiger in i sjön berget gav
hon följer vattnet är hon vattnet
är vattnet hon vad visar dig
dina nakna ögon
hon stiger upp glittrande är hennes hud
är hon kvinna är hon vattenstod
i djupet bär hon svaret
det svar mannen hör; tonen vilken är
han breder sin ögonmantel
runt näckrosens ohöljda stjälk
kom sätt dig här i lä vid rötternas av rötter
varsamt viker han regnbärande blad
skänker mig klarhet
törsten jag bar
ljusskingras
den dimma vilken steg vilken föll
är den fotsida skrud hon bär
äpplen putsar hon ej
korgen är handflätad vilje
vilje vilja i bäcktoner
bubblor putsar hon med sammetsblick
pärlor av glas bubblor av skimmer
vilar stilla i korgens näste
hon lyssnar in färden i det hon i kärlek
öppnar handtaget till porten
och havet, havet vaggar dig i sina händer
i ditt slutna skal, spiralskal väver du sånger
ur ditt skal stiger din stämma
maskrosorna är öppnade nu
i natten slöt de drömskålarna värnande
andandes silverstråkens rörelse
nu skänker maskrosorna
öppnade drömmar
hjärtat svävar fritt i molnskogsandning
kolibri leder stigen doften
av stegen du lämnade kvar bär linneor i klockors rena toner
hjärtat bärs av visshetens svarseld
vit brinner lågan i skogshusets källa
du rör vid mina ögon
slända ur regnbågstonens a
du vidgar pupillens hårt åtdragna gördel
leder mig in i skogen vari regnbågsträden
skänker ögonblom
mitt hjärta
älskade
hör
din avlägsna stämma

majstrofer 2015

och jag säger dig

var varsam med hur du kastar orden över jordarna

var varsam med hur du gödslar jordarna

med vad du sår

med vad du anser vara näring

gödning

det liv jag levt

är icke av de vackra världarna

än då

är det

ett liv av de vackra världarna

så är

allt liv

och natten frågade

helt stilla

säg varför räds så mången natten

den jag är

det talas om

om mitt mörker

just denna rädsla att ej se

säg mig

ser ni tydligare på dagen

jag menar i dagens hand

i dagsljus

kanske

siar ni om det vilket skall komma

ändå är det väl mer som att allt göms bak nästa hörn

tämligen i mörker

i min hand är det ju mindre rusningar mindre på språng

mindre i görningen kan tyckas

medans det i dagsljuset är ett myller av görningar

så

egentligen borde ju min hand vara tryggare

natten slöt stämman in i tystvingen en stund

det är ju så att i min hand kan det tyckas vara så att tiden upphör

just för att visarna ej syns

det är ju fantastiskt

för det är ju egentligen detta vilket så ofta söks

tidens upphörande

just detta att vara här

här och nu

närvarande

just detta att kasta allt avfall i huvudskålen

samt uppleva tystnadens närvaro

för att uppleva alla skeenden

till exempel i min hand

och så

plötsligt blir rädslan er kompanjon

för det förstoras upp

ljuden vilka hörs

egentligen är det ju så

att det icke sker saker i ständig ström

ty stiger du ut ur stillhetens rädsla

och in i stillheten

skall du märka att egentligen är allt stilla

en stillhet i rörelse

det är

tidens upplösning

dimman

diset över sjön

molnen

just detta rena

vita

ljus

så är det med mitt mörker

det är vitt

stiget fram ur

indigo

in dig

gå

i allt – var närvarande – i kärleks ljusvardande

*

närvarandet i allt stillar sinnet stillar tanken

ty du är i närvarandet

*

att älska din nästa är ej begränsat till människan

varje handling är en nästa

varje göromål vilket påkallar ditt handlag är en nästa

se varje rörelse vara just en medvarande

det är att likna vid att varje ord är ett barn

*

se in i skogsöga

se tjärnen

den med den djupa pupillen

så svart

så indigodjupt blå i stillhet

se in i denna pupill

se hur denna pupill vidgas

den ur ålder stigna visdomen

vishetens bärare

lyfter

ett klot

ett klot av renaste kristall

kvartstoner ljuder

hon skådar in i klotet

lyssnar

öppnar händerna varvid klotet stiger

en glasbubbla

en såpbubbla

en andningston

svävar

förenas med alltets vida andning

och allt detta hon såg

det ser du i den vidgade pupillens rena vita klarhet

lyssna till dessa kvartstoner

fyll dina ögon med dessa toner

se träden blomma i dina händer

bära frukter

bära bär

i den stund vari

dina fingrar är

redo

i den stunden är du ett rede

för den vilja vilken är ditt hjärtas svar

så sluter sig skogsöga

vingar runt

fågelns kropp

och i gryningen

fäller knoppen ut bladen

svävar

flyger

vida

in i purpurdalens frigjorda toner

öva leende tills masken spricker

*

tårarna fuktar leran

slut ögonen modellera det tårarna är

lyssna

*

glädje är ej självlysande ej heller en självklarhet

var en stämmare i livet

*

djupen av hjärtats bön

dessa djup förmedlas av havets spegelblanka yta

en vind andas en lätt andning och ytan krusas

denna krusning kommer från det vilket benämns ovanifrån, nåväl det kan likaväl vara från öster väster syd norr eller, eller

dessa krusningar kan du följa

så stillas allt och havet är en spegel

plötsligt ser du

kanske en bubbla

vilken stiger upp

ringar bildas

havets yta krusas

innan havet delar sig

och kanske är det dansande delfiner

delfiner

själsdans

så strålar själen i havets klarnande

ur djupen stiger sånger

valar förenas med delfiner

just detta förtäljer dig

att rörelsen är allomstädes

egentligen ej ovanifrån

nedanifrån

eller i ekerriktningar

allt är ett vackert hjul

vari navet är centrerat

fokuserat

alla dessa ekrar kan liknas vid stämmor vilka vill påverka

vilka har begärelse att likrikta rörelsen

det vill säga likrikta alla stämmor

eller meningar

av den enkla anledningen att det synes vara lättare att leva i en likriktad levnad. du kan vara lik någon du kan också vara ett lik

ryser du när du hör ordet lik – det vill säga en kropp utan liv –

det är gott att du ryser för ser du

genom att din yta krusas sker ett ting en rörelse

delfiner dansar

fåglar rör vid ytan

livets rörelse sätter an rörelsen

vilken gör att du uppmärksammar djupet av din hjärtas bön

vi säger; det är gott att lyssna till alla dessa åsikter

däremot är det av stor innebörd att återinträda i navet

just för att lyssna till djupet av ditt navs fokus

eller centrering

vad är ordens sagda

vad är

koden

*

det finns en ström vilken är du

den strömmen är att acceptera – den ljusströmmen

det – rena ljuset av den du är

oavsett av vad du – tror – dig måsta vara

*

hon sitter i kammarens släckta

spinnrocken snurrar

hon spinner trådar av moln

ögonen skådar

in i

intet

spinnrockshjulets ekrar suddas ut

fingrarna följer trådens sidenklarhet

vad ser du

du ser vad

jag har suttit här vid detta hjul i nätternas dagar i dagarnas nätter

så länge jag ej längre minns, dofterna av makaren lever ännu i

trädens gåva av bergens gåva av jordarnas gåva allt detta makaren svarade till för att jag skulle svara till molnens sånger och trådarna är spända ut från viljeträdets grenar lagda in i silverdalens sjö svarar till frågor ställda samt oställda. svaren spinner hjulet in ur intet. så länge har jag vakat lyssnat och stundtals undrar jag till vad ty trädens ringar havets ringar blir alltfler tydligt ser jag dem ej längre det jag märker av är att ensamheten blir allt längre tyngre att bära. det sägs, det har jag hört att skuggorna blir längre och så ofta ser jag skuggorna sväva in i väggarna. det är då jag tänder eldskålarna ty jag hör skuggornas böner; giv mig giv oss ljus. så vackra stiger de fram skimrande i mjuka toner, regnbågstoner ur väggarnas ögon. ja – väggarna är av trädens gåvor därmed bär de ögon av kvist.

skuggorna håller mig sällskap så visst är det så, ensam är jag ej ändå är jag så.

hon skådar nu ut ur intet in i elden, den vilken vaknat av gryningen rörd. vad möter du vad ser du, skuggorna ser jag öppna dörrar ser skuggorna stiga in i gryningen i strimman av dörrars öppnande ser jag liv glänta, springor strimmor strån av liv och det är då jag fylls av denna stora längtan till samtal med stämmor utan krav stämmor vilka lyssnar i talet, lyssnar fria rena klara. längtar till ögon vilka möts och kanske handens beröring. just detta med samvaro den vilken träden upplever näri vindarna bjuder upp till andningsdans näri grenar kvistar kronor möts. rötterna möts ju alltid flätade in i varandra bärandes all denna skönhet hon, moder vår moder andas och hör du, hör du hur stjärnorna vattnar allt med färger, med toner med liv.

hon sluter sina ögon in i dagens vandringar och hjulet, hjulet vilar stilla allt medan molnen seglar i himlarnas hav. seglar in i natten näri hjulet åter snurrar näri hennes fingrar åter lyssnar in i intet.

stundtals hör hon hur trådar lindas upp på spolar, hör hon hur frågar vävs till svar. i de stunderna flödar kärlek ur hennes bröst, rosenvingar fyllda med lovsånger till hjärtan vilka hör meningens vilja.

mantra

mantror

ungefär så är rockornas engelska benämning

rockor svävar

samt leds av ljuset

*

detta att sväva

fåglars

havsfolk

med flera

är att falla in i just medvarande tillit

*

lev med bilden av att du är pärlljus

*

det enda av verklig betydelse är att du verkligen är

allt annat är illusion

du är – är allts är

ej form – fasthet – densitet samt allt annat de så kallade

kroppsutförandena eller uttrycken är

du är – allts är – är hjärtats sång

*

du kan ej uttala dig med de tankestrofer vilka lever i denna stund om de du skeenden vilka skedde låt oss säga för miljontals år sedan. egentligen kan du ej heller säga miljontals år sedan, eftersom tanken kan vandra likt ljusets ljudets hastighet.

allt är kommet ur en endaste ton, är ej det en fascinerande bild. ser du snäckblåsaren stå vid havet, kanske med fötterna i havet kanske med vatten upp till vaderna. hur ser snäckblåsaren ut – genast börjar tanken måla bilder av det du sett, snäckblåsaren har korpsvart hår och detta hår skimrar i korpens alla färgtoner. håret är rakt kanske med en ostyrig lock vilken söker sig in i vinden. ögonen är skarpa kanske betecknandet kan göras med genomborrande eller skådande. i ena stunden klarblå i ena stunden gröna malakiter smaragder i ena stunden djupa jordtoner i ena stunden sepia. så skiftar ögonrymder. huden är vare sig ung eller gammal beroende av den vilken målar bilden, huden är skimrande i brons samt koppartoner. en varm rödbrun ton. händerna fingrarna är sensibla sensitiva fragila alla dessa innebördsord. vilka kläder bär snäckblåsaren, kanske ett höftskynke eller en tunika vävt i bomull vitt. pärlor är fästade vid samt snäckskal vilka liknar fjärilsvingar. snäckblåsaren bär halsband av turkoser armband i guld. ser du snäckblåsaren lyfta snäckan – denna snäcka vilken havet lade i snäckblåsarens hand. just en sådan snäcka barnet lägger örat till för att höra havet. minns du barnet – det barnet vilket såg dig djupt in i ögonen samt uttalade; det är ej havet du hör det blir en tryckförskjutning då du… så hade detta fenomen förklarats för barnet. kunde du mildra – ja, genom din förundranslyssnan – du sådde ett frö in i barnet.

hör du tonen och ser du gestalterna – ser du; så är det med tanken den spinner den springer ilar med ljusets ljudets hastighet. övertoner – överton och så är det du kan ej egentligen säga för miljontals år sedan för allt detta är då är nu är sedan är framtid och varför skall du omskriva den upplevelse vilken var – den samverkar med det vilket är och just därför uppdagas det att eller hur de folken byggde samt bygger samt hur de läste jordarnas tecken och åter samt åter stiger dessa sannheter fram. ty sannhetens svärd visst har det två eggar precis så har dagen samt natten ändå är de verkande i ett. och så är det med detta svärd ser du skåran i mitten – ryggmärgen.

ser du snäckblåsaren hör du tonen.

så är det ju

det du ser är så lätt att giva din mening

allt detta du ser

lever i den vida meningen

*

lyssnar du med öppet bröst

skall du höra utan översättning

betydelsen är allomfattande

*

han vandrar vida i skogar, skogar ännu ej sedda ändå sedda. han rör vid träden upplever barkens stämma, följer – följer stammarnas hjärtråd.

källa, källa du invid ekens fotvida mantel stig upp – stig upp låt mig badda min pannas rådbråkning. detta bråk löser jag icke allena.

han hör droppar stiga, droppar porla hans ögon är fyllda med kärlek han inväntar lovet och gives lov, han doppar fingerblad i källans nu bäckaström och baddar därmed pannans yrväder. allt stannar allt faller, faller stilla in i ro. bråket är löst, bäcken glittrar drar sig med mannens tack åter in under ekens fotvida mantel.

han ser dagen avklädas

i sjön där i ringen av bokar

i ringen av skogsstjärnor

han ser dem tvaga dagens skrud

ytter mellan innanklädnad

de sköljer hennes hud

baddar henne med rosendoft

bjuder henne vila

i mossans mjuka

moln blir hennes täcke

hon nynnas in i sömn

av kvällningens nalkande violiner

de väcker glöden i ringen av stenar

han följer, följer skeendet

och sjön är röd

röd är sjön

han lyssnar till den svarta pumans ankomst

pumans päls gnistrar stjärnvida klarhet

puman vilar stillhet

i ett av trädens grenverk

vakar med dagens drömmar

han ser hennes skrudar

hängas på linor

trådar

givna av spindelmor

pärlugglemor

fläktar med vingar

i strandvrå sjunger lommen

han följer,

följer

skeendet

lyssnar till ljuden

alla dessa kända samt okända ljud

ugglemors stämma svävar

lommens stämma böljar

nattskärran höjer oktavens stjärnstrimma

han ler

rädslan är icke min frände

därav ljuder ljuden

skönhet

ljuden ler

så är det

så är det

och puman den svarta skimras sakta in i vitt

varvid morgonbruden nalkas

för att väcka dagen

i morgonens

mjuka

fläkt

skrudarna

doftar renhet

torkade av just

morgonens mjuka fläkt

i östankammaren höres näktergalen

höres koltrasten tvinna stämmor samman i ringar

av svep

svepande skönhet

kan du släppa alla stängselpålar/stolpar du drivit in i din hud

din jordmån skall meningen uppenbaras i klarhet

*

så kallade tidsöar – epoker – synvillor

satta i vävramar vilka du kan ha i ditt knä

just för att se tydligare just dessa trådar

minns dock att tiden är ett öppet hav

samt att anpassa icke är medvarande – medlevande

anpassa kväver dig

just genom att du glömmer ditt hjärta

medvarandet – medlevandet belivar

*

toner svävar fria i natten

vävs in i regn

kvinnan lyssnar samt lockas åter in i detta undrande; vilket namn bär du. vilken fågel är du. fågeln tonar svävande och kvinnan gives egentligen ej svar. regnet ljuder, ljuder strömmande till viss del överröstande fågelns svävande toner. fågeln ler låt oss säga näbbvist ty visst är fågeln vis och visst är näbben ett redskap och regnfolken ler öser gnistrande ädelstenar ur himlabrunnens öppnade öga. ökar meningen av min sång vår sång i det du gives ett namn kanske är jag en uggla kanske är jag en hök kanske är jag av vingfolkssläkte så är du så är vi. en del bär synliga vingar en del bär så kallat osynliga vingar, alla kan vi flyga. regnfolken smeker regnhästarnas skimrande hudar, borstar manar blanka, stillheten är en ring en cirkel att vila i.

kvinnan blir inbjuden och nu, i denna stund hör hon tonerna hur allt är ljudande i oändlig harmoni, just på grund av att tonerna ej är bundna. i grunden vilar djupens stigande stämmor och vi har alla namn och vi har alla ickenamn.

öppna din stämma kvinna i ring i cirkeln och hon öppnar sin stämma samt förenas med oändlighetens mångfaldsstämma. hennes hjärta befrias lättas och hon svävar fri samman med fågeln med regnfolken och natten är ett blankt blad vilket doftar – just – regn.

regnskönhet

och vem är vad – det är ej av betydelse – av betydelse är det däremot betyder det ej någonting.

det

är

hur skall levande möten nås näri allt försöks förstås med begrepp

nåendet kan frätas sönder av förståndsbegrepp

medvarandets förståelse är detta vita nående

: jag talar till dig villkorslöst

*

hur skall vi någonsin kunna förstå

när vår rädsla fäller våra modsteg av

att vara helt tömda på allt det vi lärt

det finns endast – ett – verkligt

det är

hjärtat

*

övertyga är ej övertygande samt ej övertygad

kanske säger tanken att så är det leder dig in i övertygelsen av att så är – är. med detta övertygade begynner du övertyga det omgivande varat att så är – är. med medel i låt oss säga ordonater blir du en övertygande stämma att så är – är. tanken ler i låt oss säga mjugg ty tanken är lekfylld nästintill busig. gult är en färg vilken strålar ut ett lekande skuttande barn ett så kallat busigt barn vilket absolut inte vill vara still – så är tanken och mjuggen kommer ej av elakhet eller annat otyg inte heller på grund av en upptäckt tanken gjort, nämligen att mitt i allt detta övertygelsetal uppkommer låsta positioner. kanske mycket på grund av att den vilken likt fångstnät kastar ut sin egen övertygelse in i mottagarens själshav kastar allt hårdare med en allt hårdare stämma trots att det ej finns elakhet med i spelet. just bara detta att hoppas på att den mottagande skall hålla med.

se alla dessa övertygande övertygelsers övertygade övertagelser.

ett övertyg bars ofta över ett undertyg samt ett mellantyg – var det ett otyg. inte alls det var mer lager på lager till värn. kanske fanns en korsett med i bilden vilken snördes åt. denna kan ses vara negativ men kan även ses vara positiv. en korsett håller samman det kroppsliga ger stöd hjälper till att hålla ryggen rak ger en god kroppshållning – en god kroppshållning. så kom lagren till och dessa var trenne kanske kropp själ ande; vem vet. skräddaren vet. visst kunde dessa tyger bli otyg och just detta sker då övertygelsen blir övertagande av livets källa.

lyssna samt smält

allt har behov av att smälta in samt mogna

tanken kan låsas in

frihetsberövas

säg; är det icke bättre att valla tanken

ja

var en tankeherde

*

silvertonen är alltid närvarande

tilltala silvertonen

den tonen lever i allt

*

studera vindarna med ditt hjärta

med ens skall det uppenbaras vad dina stormar egentligen är

*

det du ser är icke det du tror att det är

det du hör är icke det du tror att det är

ser du; reningen av templet

*

visst går det att leva helt utan att leva

öppnar skogen samtalet med

och skogens stämma är kärret

det vilket nu är klarnat vatten

ytan spritter av liv

skräddare

mygg

vilka

stiger in i liv

gräset runt kärret är gryningsgräs

doftar friskt grönt

smaragdgrönt

hon smeker med handen ler in i upplevelsen av nära

möter timotej så vackra djupvioletta i sina gryningsstämmor

hon sluter ögonen samt lyssnar in fåglarnas sånger

luften

ett vibrerande tonhav

öppnar ögonvingarna

möter

violer

skogsvioler och överallt liljekonvaljblad

svärd omfamnande

bajonetter

varsamt vandrar hon

och träden följer

och skogen följer

och kärret lyssnar

en solstillhet

i denna vilar en snok

hon samtalar mjukt

marken skimrar

snoken skimrar

stenarna följer hennes rörelse

hon vaknar

hon vaknar

höres

stenstämmor

säga

hon följer kärrets rörelse in i bäcken

hoppar över bäcken

når ängen med de

åldriga stenarnas skönhet

ängsblomstren sträcker sig i begynnande vakenhet

en flicka sitter i gräset

varligt närmar kvinnan sig

hälsar

barnet har en slickepinne i hand

hon sitter på en utslagen filt

cykeln vilar stilla

flickan tindrar

slickepinnen har jag fått av min pojkvän

kvinnan ler

regnet har kommit

mjukt faller regn

så fint och nu sitter du här i solmolnen

i slånbärsblommens skönhet

och dina vänner har du med

flickan tindrar

säg vill du berätta vad dina vänner heter

flickan skänker kvinnan namnen

en flicka

en kvinna möts

kvinnan ler

nu skall jag ej störa dig längre

jag önskar dig allt gott

och skogen ler

och kvinnan viskar

det går ej att leva helt utan att leva liv

sant är det susar

skogen kärret

ängarna

mötena och allt

 strålar

regnbågen tänds

kvinnan låter ögonen andas in

änglarnas gåva

de talar reningens språk

skogsfolken

det talet lever i dessas verkan

i dessas – du kallar det göromål –

skogsfolken viskar; detta

är

liv

*

fjolårsgräset lägger sig helt stilla

i den stund nugräset är redo

så sjunker fjolårsgräset in

vattnar nugräsets rötter med livsnäring

*

lags

vara till lags

är icke det att upphöra vara den du är

lager till lager

lager efter lager

så bärs klädnader

till värn

detta

dessa lager är icke att vara till lags

det är att skåda

invänta

för att i stundom

knäppa upp knapparna

ser du moder jord

hon bär lager till lager

och dessa lager är vackra

och är dessa lager till lags

så är det ur aspekten att skänka dig till lags med ditt hjärta

med den

du

är

så är det då glädjen fyller ditt bröst utan att vara till lags

utan mer just för att instrumenten i orkestern är

stämda i samklangs harmonier

och hjärtat

hjärtat är

dirigenten

i nätters midnattsblå vagga

i den vagga vilken är ett ymnighetshorn

fyllt med glimrande ädelstenar

kan du se

magma

glöda

kan du se varma röda toner skimra

ur hennes bröst

nu upplever du dig se detta utifrån

en gång upplevde du dig omgiven av detta skimmer

du såg det inifrån

det är sant

du var i den stunden ett korn

en ädelsten planterad

ett frö

ett embryo

ett foster

ett barn

vilket skådade detta röda skimmer

dessa varma toner

du upplevde dig trygg

vilka stötar av ljud eller rörelser vilka kom

upplevde du dig trygg

värnad om

just så är det i barn

nåväl

vi lämnar allt runt detta

du är nu en så kallad vuxen

och vet du

kan

du

uppleva detta

denna bild

att dessa varma toner

skimrar ur ditt bröst

magma

magmatoner

och kan du uppleva detta

kan du även inse att detta är en rörelse vilken

kan

liknas vid maneten med rockan

eller att vända en påse in och ut

ut och in

i ständig rörelse

aldrig upphörande

att likna det vid en påse är lite stelbent

det förklarar dock rörelsen

maneten

rockan

är låt oss säga mera likt

i dessas graciösa rörelser

så är

det

i allt finnes skönheten att skåda

i

allt

i vissa pendelslag är det ibland ett måste

att lyfta dig ur den fångvaktare du blivit

du behöver öva stegen

*

det heter

säg aldrig – aldrig

det finns aldrigstunder

dessa är då ditt hjärta stampas på

säg i den stunden helt bestämt aldrig

hjärtat är heligt

din graal

med det renaste källvattnet

bergsvattnet

*

bergsvattnet stiger ur det de säger är

de sjunkna länderna

bergsvattnet väver ditt skimmerhölje

den så kallade extra huden

ibland blir det hål i denna hud

i detta skikt

du har en helgad silverne nål i din bröstficka

laga hålet med nätta stygn

med måntråden

gryningstrådens rena dagg

dessa hål läker

sömmarna vägleds

*

vatten porlar

bildar rännilar glittrande i natten

hud

markhud

vattenhud knottrad

glädjeglittrande

marker

lapar vatten

dricker vatten

rötter är fingrar vilka flätas samman till kåsor

sträcks upp till ökenvandrarna

bjuder

drick

drick denna klarhet

rännilar

glittrar

bäckar

å

åar

möter kärret det stilla i skogen

lindar sig om

ån är en sjöorm

glittrande fjäll

andas vishet

ormen är ej ond

och är den ond så se ordet ond: o-otadlig, n-närhet/närvaro, d-dröm. så vad är drömmen. drömmen är dina steg befriade från tanken. ej befriad så – mer du håller tanken i hand – ni håller varandras hand. i denna bild är tanken kanske den åldersvisa, den med snövitt hår med, med djupa pepparkornsögon, sammetsmjuka fyllda av godhet, just den godhet åldersvisa har. så är den så kallade andre handhållaren ett barn vilket lyssnar skuttar, hoppar, porlar. den åldersvise berättar ur sin väg och barnet kuttrar ur sin väg. det skimrar vackert runt dem så vackert att allt uppfylls av detta skimmer. ormen har ett namn quetzalcóatl.

kärret lyssnar, lyssnar till dropparna befinner sig i en ormcirkel trygg – i den sanna tryggheten. kärret är en moder, dropparna är tusenbarn. barnen bedjer mjukt släpp oss ut moder, kärrmoder. modern lyssnar ormen öppnar cirkeln i gemensam vilja. barnen glittrar ur kärret letar sig rännilar in i bäcken in i ån in i sjön in i havet. och regnfolken ler och dropparna ler – glittrar sjunger; vi är på resande fot inte har vi en början inte en ände kom – kom – följ med.

se

djupt in i själen

tjärnen vilar stilla i skogen

svart är pupillen, spegelblank

röda näckrosor betraktar molnen

ytan är helt stilla

näckrosor speglas

i

skräddare trär nålar rör vid ytan

ytan krusas tjärnen viskar

se

med ens viker tjärnen upp den svarta pupillen

vit är pupillen

i den skådar en blomma

rörelser av liv

parallella drömmar

se djupt in i min själ

gömd – gömd av mig själv

i tjärnen lever en blomma

blomman vilar stilla i gräset

följer molnen så mjuka så vackra så välkomnande

blomman är ett moln, molnet är blomman.

blad läggs runt blomman

lager på lager

stigen skymmer

i sitt inre vandrar blomman skärper stegen

ändå lager på lager

stunderna med molnvandringar

däri lever blomman

blomman sticker ned rötterna fötterna djupt in i jorden

blomman upplever den välkomnande värmen

blomman hör lyssnar till berättelserna

blommans hjärta lever

fröjdas

berättelserna stiger upp i stjälken och blomman

andas berättelserna vida

och dessa tas emot

blomman ler i tillit in i stegen vilka nalkas

trampas reser sig trampas reser sig

tilliten är blommans hjärtas sång

ändå

lägger blomman nu sakta lager till lager

en vind drar genom skogen ytan krusas bilderna suddas ut

allt är stilla

en stund

är det så svårt att inse att blodet är

alla vattens järnklanger

tankar påverkar vattnen så och ditt blod

*

naturligtvis talas det om det timligas yttre

med detta byggs fängelser

vilka håller livet tillbaka

*

barn

har en innerlig vilja i att gå framåt

resa sig upp – ur

samt gå framåt

det torde vara ett skeende att efterhärma

det torde räcka med att påminna dig om detta faktum

*

och jag talar till dig

om de stunder vilka ej är om vilka är

jag giver dig de stunder näri ljuset andas starkt

näri ljuset andas starkare trots att det sägs skymma

jag säger kupa dina händer

till en skål

till en lykta

uppleva detta ljus du bär i dina händer

detta blå ljus

vilket lyser upp natten

detta blå ljus vilket skimrar genom midnattsblå stjärnmantel

detta ljus sägs skymma sägs vara svagt

får stegen ofta till att snubbla

till att vackla

i tillit

stegen vacklar

irrar upplever sig vilsna

jag säger kupa dina händer

till en skål

till en lykta

upplev detta ljus du bär i dina händer

se in i havets djup

dyk in i havet med hela ditt väsen

detta ljus skimrar genom havet

pelare av ljus

tempelpelare

valv

valvbågar

och solen vakar med öppnad blick i havet

möter det silvernes klarhet

och hon skrider i natten med regnbågstoner

så är det i natten

så är det

detta ljus sägs skymma

detta ljus skymmer ej

det manar dig att

kupa dina händer

till en skål

till en lykta

upplev detta ljus du bär i dina händer

denna blå låga

manar dig att taga dina steg i dina händer

varför vacklar du

varför brister din tillits band

vem håller i saxen

vem klipper banden

banden klipps ej

de är

är

se in i denna blå låga du bär i dina händer

denna låga leder dig

i det solupplystas klara silvertoner

ja

ljuset sägs vara svagt i natten

ändå är det så starkt

så starkt

en vagga

vilken du kan vila i

och detta vila är att vandra med tillitssteg

i visshet av att du är allt samt allt är du

vaggan håller ej fast barnet

vaggan visar barnet den rytm

barnet vaggades i

så

är natten

den midnattsblå stjärnmanteln

lev med upplevelsen av att allt det du möter

har du aldrig mött

var upptäckarbarn eller varför ej en upptäckarvalp

*

det är sant; varje steg taget/utverkat bar en gång en glitterdroppe en tinderdroppe

något gjorde att du ej hörde varvid droppen blev en

talbubbla, en sådan där de har i serietidningar

för gångna är stegen

var nu

lyhörd

*

den vaggande rörelsen är vaggande av en orsak

den kan vara fram samt bakåt eller bakåt samt fram

det är behagligt

så är livets övande

rörelsen kan vara sidledes

så är livets rörelse

höger vänster

eller vänster höger (hjärtat belivar gärningen)

vaggmakaren visste behovet av balans; därav detta finslipande av medarna, meridianerna samt balanspunkten

vaggan viskar dig visdom

urmodern är balans

*

träden lyfter varsamt en rot, hindrar den rusandes framfart. träden sträcker mottagandegrenar för att den rusande ej skall fall. den rusande ser ej tuvor eller stenar och just därför sträcker träden rötter samt grenar.

den rusande stillas ty rädslan manas av skogens vingar in i stallet. bjudes klöverhö och värmen sprids samt ljuset återvänder. den rusande inser att dagen är natten att natten är dagen. nåväl i natten silas ljuset genom vävarduken den midnattsblå. rädslan är ej rädsla i denna gestalt. kanske är rädslan nu ett vitt drömlamm. den rusande lutar sig till stallväggen.

lyssnar till vindarnas lek, vindarna vilka leker tafatt därigenom uppstår dessa svischande ljud samt dessa fnitterljud och regnen skrider mjuka tassar. den nu stilla ler; vore det ett plåttak skulle regnen spela trumma nu är detta ett tak av gräs av halm ännuhalm ty det nyvakna gröna frodiga blåklocksvallmogräset är ännu just nyvaket. var är vi nu – jo taket; regnen är nu mjuka tassar och den stilla kan inom sig se hur vackert gräset glittrar.

stallet är ett lä är ett skydd – så är det jag är sant trygg ty jag bor i detta skydd jag lever i detta skydd av mjuk närvaro. kärleksfylld närvaro.

träden susar

skogen susar

så är det

nu stöter du ej längre till stenarna

nu ser du

nu hör du alltets sånger