den 28 februari 2011

lever ännu med ordet skärpa
hamnar in i svirr då ordet skräppeblad dyker upp ur marker
det jag ser är stora blad
hjärtformade
skulle vilja skriva rabarberblad


med ens ser jag åter svirret vilket ej är svirr
bladen slutes om ett par bokstäver så stiger skräp fram
skräpa ned


av rabarber blir det rabalder


så är det ju
skräppebladen – de jag ser är tussilagoblad vilka växer, växer då blomningen stiger vidare – är rabarberblad, dock är de blad jag ser en aning sammetsmjuka, nåväl är det rabarberblad så ser jag ”grinande” ansikten av det sura, ser jag barn vilka springer ljusglittrande med rabarberparaplyer, ser jag dessa gjutna rabarberbladsformer i vilka de tänder ljus, ser jag oxalsyran och den är ej trevlig för redan stela leder.


har du vandrat en väg
vid dikesrenen breder dessa stora blad ut sig
ett skugghav av blad
med ens ser jag barn sitta under bladen sökandes regnskydd
är det barn
de ser rädda ut
min upplevelse är att detta är undiner
älvväsen
spetsiga öron har de
steg vilka görs skrämmer dem
bladen höljer dem
barnen säger
vi kan ej leva i skuggan alltid
vi kan
det är tungt att andas
vi längtar ut
de lyfter höger hand sådär sakta
en vingrörelse
en svepande hjärtcirkel
de kikar ut
gluttar finns det visst ett ord som heter
så låter de bladet falla
barnen säger
ni vet väl att det vilket göms, skräp ställer till oreda
bombastisk oreda
rabalder


lyft våra blad
skräppeblad
med ens ser jag att skräppeblad för mig är höljeblad


med ens ser jag ord jag skrev:


vitt är arket
radbefriat
vitt


marginalbefriat


våga ta plats


orden vilka kommer till oss skall vi ej hålla åter
de ber oss skriva dem i skönhet - de är skapandeljus- barn - hjärtljus
håller vi dem åter blir de uppdämda floder
älska orden språket det är deras bud


och i det stiger två ord fram vilka ej behöver ordas mycket om:




skärpeblad
ordskärpeblad


det är behovet till ordning
få rabaldret stilla


så kan du bjuda på en god rabarberpaj med vaniljsås där på verandan i solens varmfamn
det
är vackert
*


(med månfjäder i hand)




barnögon följer varje rörelse
är du i dig
är du
viskar ögonen


händer kupas så där varsammjukt är
kullen i skogens mjuka mossa
i skogshydda lever hon
i fingrar andas trädda prismor
stammen är rak lite knotande här och var
var och här
fötter är bara skorna ramlade isär av ålder
det gjorde henne ej
fötterna sjunker mjukt in
helt utan störande klackar
röksvampar växer
hon ler ty nog har de viss likhet med hyddan
rundgoda med rökhål
med deras tillstånd brukar hon sända röksignaler till
humlor sumlor bin
ansiktets tusensolar strålar leendeljusa färder
armar händer fingrar är sträckta himmelsvida
i fingrar andas trädda prismor
så står hon stilla i daghamn
skådar lyssnande
så faller nattmantel mildljus
då


när inte någon ser
stiger eld ur cirkel av sten
dansar hon
nimbusstrålande
skön
då
är hon en av gnistfåglarna i himmelshaven
nattsegels indigovärme seglar
daghamn inträder


kvinna lutar kindens fåra till
berätta mig
hör min sång


så ljuda stjärnsången i uppdämd fåra


ögonfrön sköljer revor
matlummer utan slummer
ekorre flyger från gren till gren
till gren från gren
ritar
valvbågar
halvbågar
segment
i origo upphör kvinnans steg
hon lägger händer i korda
chorda
mjukblåser
susa
susa
väck glödfåglars ögon
händer glimrar röda
lågor stiger flimmerälvors dans
slingor stiga ur rökhål
sparvar
duvor
hökar slå ring runt vidgepupill
örtmakerska ber dem stiga in


rosmarin till ditt tröttade
kyndel tvagar din röst
lager lindar jag runt ditt frysande bröst


mor
berätta mig hyddans liv


mor
låt mig krypa in i dina händer




modern ser med ömhetsblick




min vilja är ej att du skall krypa in i mina händer
min vilja är att du skall vandra
min vilja är att se dig vandra
så lyckliggläder jag mig
med dig


i en skog
ligger en skogshydda helt i trädens mantlar
skall jag beskriva för dig
lägga hyddan i en form blir det
skogshyddan är två
flätade händer
i bön
kulle mjuk
vingar
slutna höljeblad runt livkropp
i hyddans innandöme
lever hon
alltid
nära


barnögon följer varje rörelse
är du i dig
är du
viskar ögonen




luften andas silverne fågel
molnfågel
månfågel
slår ut vingar
svävar vakande
strör
drömpärlor
i mossa


barnet
skriver berättarljus med
månfjäder
i hand
*


Invokation


ett vackert ord kom seglandes in


inte med båt
inte med skepp


ordet seglade in


ropade
jag åkallar dig


vem åkallar du


jag åkallar dig


då insåg jag att det var mitt hjärta vilket ropade


invokation är
vackerord




invokationen
mantrasången
*


(Ur människa)




urmänniskan
urkällan




ur källan




i människans hjärta
andas allvärldars godhet




lever ej
annat


än




kärlek






urkällas
energier


av


urkällas
kraft






(jag vandrar mellan världar vilka är värld)


kom fåglar alla mina vänner
kom vitskimrande ur skogarnas töcken
du vandrare
med godögon
försmådd
jagad
av oförstånd


kom stormar


kom eld
kom luft
kom hav
kom jord


stjärnor fall ned i mig
liv liv fall in i mig


kupa jordens rika runt mina fötter


stjärnsmällar har vinit
många
lyssnade ej tillräckligt djupt


stilla dig storm vilken far genom hjärta
stig ur
slutarögats kvav
fingrars
blixtrande
skär
rent
töcknade
färdleda


uppstig i stjärnspann


jag färdas mellan världar vilka är värld


i origot är jag hemma
andas mitt hjärta i solhänders månsilvran


kom fågelvindar
i skärpeljus


vari råmar isarna
vari rullar snöskäppa


jag tål att granskas
tittas på


ni mina bröder och systrar
slit smärtan
rungande ur mitt bröst
lyft portens reglade lås
låt den stora kopparskivan glödande vibrera
om detta mäktar jag icke allena


mitt ansikte är slaget
är vänt
de förstod ej mitt hjärtas blodströmmar
de för stod mina steg
slöt sina fingersnäckor
hörde ej


av tolkarförstånd
vändes
vändes mitt ansikte mot mig
jag ombads förneka mitt handljus


om detta mäktar jag ej allena
släpp mig ned
där i livshavens flod
stenar skall bära min
kropp förbi


där skall jag blomma i den seendes hand
så skall jag ett vårregn
honungspärlor
falla över
din
hud


stiger upp i stjärnspann


jag färdas mellan världar vilka är värld


i origot är jag hemma
andas mitt hjärta i solhänders månsilvran


kom fågelvindar
i skärpeljus


led


vägen


*


dagen är silvrande
skira silvrande slöjor är svepta
om
om är ej en fråga det är inte ordets liv
om är hand
famn vinge
solögon vackra öppnas sakta


fåglars vingars stämma lyfter mantel av trötthet
stjärnvindar sjunga
nattskönhet
däri mina ögon finner vila
stjärnor kristaller
regn tårar
snö
istappar
kristallstavar
smältande isar
kristallljus sjunker in i markers hud


jag söker hölja mig
i så många dagar
så många nätter har jag frusit


sökt släcka hoppet
drömt har jag om riddaren vid dörren
rosen i hans hand
godhets
sannhetsögon


det är icke drömt
hur sluta drömma det vilket är liv


hud vilken ej berörs vissnar


jag tror jag vissnat
mycket


i mitt bröst lever rosengården


erövra
vad är erövra
ser scener stiga fram
ser
erövra falla på knä; se min sannhets skrud
er öva
öva upplevandekännande


jag vet ej längre varför jag gråter
stormar svek lögner
hopp


jag vet ej längre varför jag gråter


parallella världar
parallella drömmar




jag ber nimbushänder till komma om

den 27 februari 2011

ser du skiktmåleriet
eller skall vi skriva trappan
spiraltrappan
nej – vi skall klättra högt så låt oss skriva trappa
en marmortrappa vacker
skimrande
allvägars grund
ekar ej
sluter sammet runt steg
marmor är ett fantastiskt material marmor
kan läsas armod eller hur
jag läser amor
i det finns grund
sammet är ett vackert material
fälten är hav av mjuka bollar
fröbollar
plocka plocka med ömhets fingrar
tänke bad mig ej skriva
skriva ömma
du vet då läses det var smärta
här är det kärleksberöring
vita bomullstussar
molntussar
drömtussar
bereds
sammetsmantel
sammetssteg
skönvackra
strömmar uppför
med


en spiraltrappa har en annorlunda klang, speciellt då du ser en i metallrutor
stegen låter verkligen, ja – låter ej ljuder
vi skall allltså klättra högt


du vandrar på jorden
du vet att det under dina steg finns djup
runt dig finns omkretsen med alla livsbegrepp
den det de
din min
de
vi
de vi ser
deviser – motto – valspråk – ett språk av val
val av språk
vi
de
de vi ser
motton kan vid goda sannhetsförutsättningar vara
meningen vilken avslöjar ditt nakna ansiktes ljus
detta avslöjande är icke förfärande
det är ärande
ja vi har skrivit många förord nu
förutsättningar
förfärande
dela då upp orden så ser du: för ut sättningar
för fär ande – för färd ande – för ärande
allt har en mening och en är meningen
omkretsen är summan av
kurvans längd
om kretsen finns
är allt
kretsar
kretsen finns
ej ur en fråga om
kretsen kurvan har en diameter
flera diametrar
heldragna stjärnvägar
samt ett origo
samt radie, de enskilda individuella vägarna - ekervägar
ett vackert ord stiger fram
korda
två punkter på cirkeln
kordan innehar förmågan att skära dela cirkeln i två fragmentariska delar segment
segmentarisk tillvaro har sitt ursprung i cirkelns helhet
detta beskrivna är dock befintliga välvisande symbolvärldar
ett symbolspråk
ett logiskt bildspråk vilket sätter allt på sin spets
drar origo, pupillen samman
till egentligen är
ty det segmentariska
fragmentariska vet ur den gudomliga logikens kraftsströmmar sitt ursprung
dessa kraftströmmar är de energier vilka kallas för nervbanor
inom fysiken har detta synliggjorts genom att ha två kraftstationer samt ”slunga” ström mellan dessa poler, punkter, blixtar dansar kraftöverförande mellan och i denna transcendentala dans är det av godo då du är verkligen jordad
verkligjordad i förening av det vilket benämns synligt samt osynligt
du vet dig ha en omkrets
vilken alltså är du
samt du i den
det är åskådliggjort i det nyss beskrivna
det så kallat synliga samt det så kallade osynliga är de dansande blixtarnas kraftöverföringsfält
trappsteg
vi stiger ett steg befinner oss i värmesfären
stiger ytterligare befinner oss i vattensfären
stiger ytterligare befinner oss i luftsfären
stiger ytterligare ett steg befinner oss i metallsfären
stegen är många fler naturligtvis
vi skall dock skriva dessa
de skriver
kärleken
älskandes
nära
möte


för att levande förstå elden
eldfolken
måste du släppa kylan in i vinden samt stiga in i passionen
vandra barfota över glödkolen samt
därigenom upptändas
ingå i det elden är
helande
renande


för att levandeförstå vattnet
vattenfolken
måste du släppa barriärerna, dammbyggena, det uppdämda in om i dig samt
stiga in i flödessången
vandra barfota över spegelytan samt
därigenom
upplevandeströmmande
ingå i det vatten, haven är
helande
renande


för att levandeförstå luften
luftfolken
måste du släppa tyngden in i dimman samt
stiga in i friheten
vandra barfota över himlarna längs firmamentet samt
därigenom upplösas
ingå i det luften är
helande
renande


för att levandeförstå jorden, jordarna, markerna
jordefolken
måste du släppa formen in i källan
vandra barfota över mullen samt
därigenom uppbäras
ingå i det jorden är
helande
renande


så är det med allt
det är att släppa


släppa ditt väsen utan att uppleva
agg
ilska
vilka kommer ur skuld
ur förtvivlan
ur ånger


ånger håller stegen åter
håller alltets stigar stängda


origo mittpunkt radie
”så vänder vi på vägen”


det är ju så att oftast i mänskligperspektivs betraktande skrivs det vägen upp
av den enkla anledningen att vägen ned betraktas vara död eller helvete
det är vare sig eller
det är
en väg
allts väg
strömmande liv


ja
hur skall kärlek kunna vara enahanda
den är orkestral


sfäriska
kristallsånger
du fann diamanten
du behövde aldrig leta


ja de
mänskligvärldarna i din uppväxts steg översåg
över såg
såg över


det brukar vara så


de översåg
fnyste ty de förstod ej
och ibland är det av godo att de överser
de förväntar sig intet
därigenom kan vi vara de vi är
de förväntar sig intet annat
tills de slutar överse
i den stunden har de sett sig själva i sitt eget ljus
så är vi oss
delhet
till helhet
*
firmamentet
ett vackert innebördsord
*
rigid kan göras till en negation kan även vara en position av positiv art
*
se under
underifrån
detta kan ej nog många gånger upprepas:
barn är allt
är leken
är
är


i det att vi "skolar" oss öppnar oss
upplöses egentligen riktningar
vi är träden gräset
allt det vilket vi benämner natur eller omkrets


vi är "skuggor" av liv då vi har behov av att andas
se träden
du sitter i skuggan eller vissa partier i träden är skuggor
de upphör ej
de ingår i varandra


instiger


det sägs mig att
där är inte hemligheter
ej under


allt är


vi behöver bara sträcka in handen i luften
vi ser handen ändå är den luft
*
det var en gång en kvinna
hon for till nordanriken
satt där på isen
blickade vida
skogar åldrigavackra
stenar rundavackra
luften ren
kinder brann röda
isen knarrade
eller var det en
knackning


varför skyr ni mig frågade isen
du gör stegen frusna
är det så frågade isen
ser du ej mitt ansikte


kvinnan såg in i isen
såg ett av de vackraste ansikten


ur isen sträcktes händer
gav kvinnan värme


isvinden susade
se jag bygger dig en brygga till stranden
*
skimrandelevande
lågor


inlindad i sjalar
sitter en puppa


hoppade ned från taket
in i soffans hörn


eldfluga flög genom ruta
blossande gnista rörde vid ljusveke svart


skapandedroppe rann
solglittrande
låga steg


ur väggar steg skuggor mjuka
bjöd puppan upp till dans


nej ack nej
jag fryser så
sa puppan


lindade ett lager till


då dansar vi för dig
så det blev


skuggorna dansade hejvilt
bjöd eldfolken in i dansen


nu spreds värmen runt puppan
bredde ut sina sidenvingar


flög vida in i månsilverdalen
där dansar hon
i stjärnflodens
regn


stänker droppar över skålens kant
droppar öppnar
vingar


flyger genom ruta
åter lindar fjäril
sjalar runtom
*


(trenne kärnor)
i en ask låg trenne kärnor
ur en ask växer
trenne
träd


i ett träd
lever
liv


skapandedroppar
faller bladregn


tvenne blad sitter darrande kvar
hur skall vi våga
hur


vindar har slitit
dragit
slagit
händer har rört
berört


pinnar har slagits
barken har rispats ur oförstånd


i en ask låg trenne frön
ur en ask reste trenne träd


vid spetsen av stod en ek
vid basen av en hassel
en asp


rötter rann bäckaströmmar
utmed den kulle de valt till växa


hur skall vi våga
våga


den storvida eken harklade sin stämma ur skägget det långa
sänk er blick en aning
ni sträcker er högre och
högre i era försök
det är då rent så att jag ser er förlora fästet
ser ni


vad hasplade de båda
det enda vi ser är ett ja vad är det


eken susade
spillkråkan knackade miltkallande regn
regnfågel
regnfågel håll dina vingar om oss
bad de darrande
spillkråkan lade huvudet i kärleksglimt på axel


eken susade
det är ju era rötter våra rötter
våra ossrötter
ser ni hur vi väver tillsammans
ser ni hur skapardroppar vattnar våra vägar
så varför darrar ni
varför räds ni
ert möte


de darrande hann bara säga hårdv
innan eken blixtrade
mildpärlande


vindar är ej hårda
solvindar månvindar livvindar
lyssna till orden
vet ni var de har sin boplats
jominsann i det hårdaste av hårda så sägs det
i bergsgrotta andas de ut
andas de in
varför klär ni dem i den skruden


jo men


spillkråkan knackade lättljust
eken nynnade regnfågel
regnfågel kom


regnfågeln kom
höljde de darrande i droppar skapande
lyfte dem svävandelätta ned


ur skapandedroppar
steg en man
steg en kvinna


eken lade deras händer i varandras
spillkråkan
skrattade
rödpärlande
bladregn
*
(hammarslagen)
skriv
vindar
skriv in i mitt bröst


hammarslagen ljuda ur djupens grund
valens sång ljuda ur
hav


grånade böjda grova händer
mjuksteg
flyter
grå är icke
g
r
å


vila
töckensjalen
av svirrborrar
urdrucken


ådror svälla av värmda glödar
hammarslagen ljuder
gong
gång
gong


de gjuta tackjärn
av blodsdroppar klara blad


vänder ögon in i meteorregnen


tackvingar flyga
lätta
ur glödande bröst
växa
rosengårdens
liljehänder


grå vakar vid ingångens sista steg
plirar djupväga


tager min steghand
leder
för
väg
till


droppstensgrottas skimrande
källa porlar
sjööga
skimrar
väggar
röda


tecknen
reliefer stiger ur väggar
lyfter av mig hud


vita fällar
lägger de mig in i


sköljer
sköljer
frånvarighet in i
varaktighet


stigen leder in i djuphav
valen sjunger


vattenmantlad
tager min steghand
leder
för
väg
till


droppstensgrottas skimrande
innandöme
källa porlar
sjööga
skimrar
väggar
röda


tecknen
reliefer stiger ur väggar
ikläder mig hud
vita fällar
flödar över
axlar


sköljer
sköljer
frånvarighet in i
varaktighet


valen stiger
upp


i vattenkaskaders pärlandeljus
förs jag av
luftmantlad
tager min steghand
vingar bär
vida
in i
innandöme
grotta
födas är att dö litegrann
död liksom födas finns ej
är ett skeende
till
förklaring


du står vid utgången
insteget
grå
släpper min vila
vandra
vandrerska


hör hammarslagen
grå är icke grå
silvrande
är hennes
mantel


jag bär måndroppe mellan mina bröst


se smedjan
se svärdet smidas
av himlars järn
av guld
av silver


tackjärn
tack
tack
liv




skriv
vindar
skriv in i mitt bröst


skriv
de oöverstigliga icke hinder
de oöverstigliga
orden


skriv sannhetens klara ljus


må bergen brinna
de berg vilka ej är berg
vilka är
bojor


jag håller kol i mina händer


hör hammarslagen
ässjans andning
se smedjan
hör
gong gången


jag håller kol i mina händer
skimrande vakna den
glöden bränner ej
mina händer




må smältverkens grytor glöda
vändas


må smältmassan hällas
ett glödande golvhav vandrar mina steg i
smärtvindar
ljungar


ljunghedar glöder solregns månsilver
valsverken cirklar
cirklar


jag bär en måndroppe mellan mina bröst
gutturala
noter
tonar
akustiska
strängar vibrera


banden stelnademjuka
glider vals
lögn rinner ut
klarform stiger


ur


valsvärk


hör hammarslagen
han lyfter trumman


skriv
vindar
skriv in i mitt bröst


skriv
de oöverstigliga icke hinder
de oöverstigliga
orden


ser du mig
elden där
vid stranden


den värmer ditt frusna öga
*


(vad ropar du kvinna)
smek min hud med vackra ord
vattna mina ögons brunnar
med droppars essens
av kärlek


kvinna
vad ropar du


jag ropar


kyss min hud med dina ord
dra dem ej åter


kyss mina ögons brunnar med dina ord
lyft strömmarna ur lockstängda


flöda dina ordfingrars
källflöden över min rygg
rör vid mina bröst
vid mina händer


fläta dina ordfingrar
med mina fingrar
i korg förlöses
pärlans
slutna
skal


vad ropar du kvinna
de orden måste jag ropa
elden har slocknat i spisen
det är




kallt


det drar isande vindar genom stugan

den 26 februari 2011

jag har uppmärksammat detta
vilket jag ej ser vara märkligt


då jag förs närmre ett människoväsen ser jag ej in
i den stunden blir jag hänvisad till sensitiva sinnesvärldar
sensibel rörelse
i trankil medvetenhet


jag tycker mycket om ordet trankil
*
(ur hjärtficka sår han i sina fåror frön)


det är ej vinter
det är vinter i mitt bröst
suckar
mannen


vänt ryggen har han till vägen vilken ledde honom
till den plats där han nu befinner sig


livet andas honom tungt
händerna är torkade plogfåror
nariga på väg till sår


vindar ropar
så dina frön i dina fåror
så sår du
dina
hjärtblad


mannen hör ej


det han hör är vindarna
de är ej skriande rytande
det är hans känsla


mannen huttrar
sluter
drar rocken tätare


vindar ler milt drar de rocken av
hans känsla är omilt


stenar klippor ligga trankila
vågslöjor sveper sensibla
sensibelt kaos
andas
mig


havsfolken viskar
sensitiva fingrar
vitskummande
anemoner
lockar


se in i våra svarta ögon
pupillarer
vi
skär ej
vi omfamnar dig
räds icke
våra kronblad är vita


han ser in samt befinner sig i en virvel
en kokande svart järngryta där han är sleven
han känner igen sleven
minns hur han vandrade i skogen
hur grenen dunsade ned
framför fötterna
han log
det var nästan du dunsade ned i huvudknoppens slutna skal
varsamt lyfte han grenen blåste på det onda lade handplåster om
så vandrade de hem till stugan
med spiselkrok rörde han om i glöden
tog silverbladet i hand
bligade kärleksfyllt in i grenen
vad är din önskan min vän
en slev
en slev till att röra
så blev det
flislockar lindades runt hans fötter
han täljde
och täljde
putsade
sleven len


han känner igen sleven
en kokande svart järngryta där han är sleven
han ser in samt befinner sig i en virvel


så når han botten
eller höjden
gryta öppnas
han far ut


sitter vid havet
stenar klippor ligga trankila
vågslöjor sveper sensibla
han lutar sig till stenen vid högra
ser skimrande vattenmantel vid vänstra
sensibelt kaos
andas
mig
så skapas allt i skönhet till kärlek
havsfolken viskar
sensitiva fingrar
vitskummande
anemoner vita rör vid hans ögons ljus
så ser du
våren i ditt bröst


mannen blickar ut
tackar haven
reser sig


ur hjärtficka sår han i sina fåror frön
*
ett ord är en pärlgåva
är en skatt
ett löfte är en pärlgåva


pärlor kan ej brytas
ändock bryts de
hur kan det komma sig
frågar jag er


det kommer sig av den syntetiska sanningen
den konstlade sanningen
där sanningshalten är variabel
den sanningen är den drucknes lek, den sluddrande leken
den vilken vandrar i drogdimmas sluddrandesteg


detta är en lek helt utan allvar
den leken brukar sluta med
utsträckta händer
till framsträckta


blå stenar
turkosa stenar
är världar av vad
dessa stenar höljer det vita inre
höljer den vita lågans klarhet
alla lågor har en ”punkt” ur vilken de andas
är denna punkt svart
är denna punkt vit
det vita inre
den vita lågan är en pärlgåva;
är
det löfte du gav ditt själv vid ditt instigande i dig
i din kropp
i din människoskrud
*
(fjärilsbloss)


fjärilsbloss andas i vind


vindars händer vindhänder


jonglerar
gnisterstjärnhav


flätas in i trädkronshår


ett blad faller i min hand


enaste droppe av dagg


bjuder dig


till gryning
*


(godresa)


son dotter
dotter son
döttrar söner
söner döttrar
släkt släkte
familj


bröder systrar
systrar bröder


så vackra är era kronblad
hjärthänder
svara
till


detta är ej farligt
detta är en god resa


en god farled
icke farlig
*
ofta tror vi våra steg vara tyngda
lever vi så en stund i att allt är en illusion eller en synvilla vilken ej framträder utan ljusets reflekternade verkan, utan ljusets reflekterande tanke – gudomens ljus
då är det lätt att inse
i full klarhet att våra fötter vare sig snubblar
sitter fast i sugande lera
eller


så är det vi tror oss tyngda
detta för att vi i tillit skall inse att vi är tyngda i helt annan bemärkelse
*
är det viktigt varur
vari - vilket "fack" ord ligger i
vilken låda


är orden en ton
en tonande ton
då är det gott


orden stiger sjunker kommer från vida världar
stjärnvärldar
urkälla


jag bugar inför ordens bud
*
(så vandrade natten)


en man med ett längtans blad
står vid stranden


med brustna steg i händer
vari står mina
steg


varur
denna smärta


är jag oh vackra tärna
en seglare
dit vingar


för


till hamn till hamn till hamn


de har rivit alla
fyrbåk


ett
glimrar ännu
svagt


tjockan är för tung
varför
gömmer den




så tillåt
stigen
ber han


oh tärna
oh vackra tärna
är jag då en seglare
så ljuslär mig ingången




tjockan sveper in
lagervis


tärnan lyfter vingar
ser du ej


hennes stämma
var redan av stormpiskor
hållen i klogrepp




instängd




redan


ögonen lägger hon
i havet


i ett sista
försök






natten vandrade stilla
var befann jag mig
i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldar
sannhetsvärldar
vävar


orden är pärlgåvor i insikten av det ord är
där vare sig vända ryggar
lögn
svek existerar
där dessa sköldar
svek
lögn
vända ryggar
vikes ut
i ord
av är


i ordvärldars sköljandeljus
lades mina tårar
i kristallskålshänder
såg djupt in i
denna pärla
kula
boll


varsamt lade jag av mina händer
lugnstilla låg de där vid sidan av kristallkulan
långa handskar
handskall
handvill
stilla


stjärnstrålar
gnistrade
dimmans slöjor skingrades


ytan gled sakta isär
sovandeöga kisade
vidgade
frågedunklets oro
det jag såg


en pärla grannådrad
vindar hav eld jordar
allt i saktarörelses
svepande
i varandra


var lugn i det hjärtbladets skrivna
giv icke upp
giv icke
upp


darrade gjorde jag i frossa
liljevit månhand baddade min panna med rosenarom
doft vandrade till
var jag i
apelsinträdsblad
darrade
i skoven
djupgröna
orangeröda citrusiner


var befann jag mig
i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldar
sannhetsvärldar
vävar


orden är pärlgåvor i insikten av det ord är
jag bugar mig inför ordens bud


vandrar i kvinnodalen
ditin vare sig klor eller slaganfall når
ditin sablars klingor ej når
dit klingandesteg når
där allt andas är
icke
frågenär


andas när mitt hjärta i stjärndalens måndal
var mig nära närhet
slut vingar om
mitt inre
håll mig samman i de steg
vilka slår mig
så hårt
där
befann jag mig


frossan steg ur
darrade gjorde jag ej mer
i min kvinnoskrud
var jag


de skiftade mina lakan
salviaskålar brann
timjankvistar stod i cirkel doftande tröst
basilika lades runt mina händer
repets hårda knut
löstes
svagt hördes
klockan i tornet
pendelljus
regnade
in


de lyfte mitt feberheta huvud gav mig kumminte att dricka
sovvaken vilade jag ut
ur bröstet växte snödroppe
mina kala grenar
sökte de
väcka


de slöt mina ögon
däri lyfte jag av mitt ansikte
skyddslös hänvisades jag till sensibla fingrar
vilka likt balsamdroppar föll mjukned
spridandes värme
cirklande
porlandeströmmar
mina läppar rördes
av fjärilslätta
beröringsvärmande
ömhet
kärleksregn


var
var
jag


gör mig icke illa


var
är
jag


i drömländer
i en godfamn vilken hör
hör ditt hjärtas svaga flämtande låga
vilken lyfta dig
bär dig
in i
är


i ordvärldars sköljandeljus
ordvärldars
sannhetsvärldar
vävar
orden är pärlgåvor i insikten av det ord är


så
vandrade
natten


så är det


*


du ropar in i kvinnodalen


din längtan är så stor
du öppnar den


skriver min hand in
skriver in min hand


lyfter in min hand genom känslan av
att brista
av att ej leva


in till
vilja att
leva genom den kvinna du möter


din längtan har du öppnat i ett tillstånd av tomhet


en tomhet vilken är att sakna den andra vingen


det är ej svårt för en sensibel man
taktila ögon att läsa
min bön


natten vandrade
steg in i gryningsvingar
flög


silvrande dag
fåglar rör vid glädje


träd andas skira
granen
är
trankil




då vi river väggar är vi hänvisade till
sensitiva sinnesvärldar


sensibelt kaos

den 25 februari 2011

sörj icke de dagar vilka ej var


de var för att de dagar vilka är skall komma


klarstigade


sörj icke de dagar vilka ej var – dessa var de dagar du trodde var sanna,
de dagar du mötte tog emot samt blev slagen
de dagar du trodde var är
de dagarna visar dig det vilket icke var är
de visar dig det vilket är var i


de var för att de dagar vilka är skall komma – ja du dansade i tilltro, du gladdes du strödde dina solfjädrar
de togs emot av händer vilka kramade dem sönder
genom de dagarna skall du se det vackra komma
du skall icke sörja de dagar vilka ej var


klarstigande – vad mer finnes att säga
klarstigande är ordet
*
alla ber om riktningar
vägen är en


hjärtats väg talar ur
soldimmans stigande


skäl är ej skärpa
skärpa är ej skäl
skäl är skärpa
skärp är skäl


det finns skäl andas skärpa för att i klart ljus se skälet


vad är skärpa
skärpa är ljusskärpa
en inställning
en balanseringsakt
en balansering


det
är en ljusskärpa


du kan erhålla dimsyn av olika anledningar
medicinska skäl fysikaliska skäl eller helt enkelt av naturliga skäl
nåväl det medicinska är väl till sätt och vishet naturligt
det finns dimsyn av mångahanda upplevelser
köld – värme – fukt med ytterligare klanger
så finns det dis
soldis – måndis med ytterligare klanger


står du vid havet i beskådande är det ett verkligt glitterhav vilket väver in i varandra


för att hålla samman benklädnaden, rocken, kjolen, klädnaden finns skärp
skärp har en rem en väg runt midjan
med spänne och visst är spännet intressant – en spänd pilbåge med pil, en armborst med pil
pilar pekar väg
visst är spännet intressant – en kompass kanske
en båge en cirkel en ellips en fyrkant en oval samt en pil
pilar pekar väg
den pilen kallas visst för spärr
hur kan en pil vara en spärr
kanske är den en pigg – en dubb
en isdubb vilken hindrar dig från att halka ned i vaken
samt hjälper dig upp ur vaken
pilar pekar väg


midjor
vägar är variabla variabler
därav finns hål i skärpet
så är det
därigenom är livremmen inpassande
avpassande


håller klädnaden uppe
i ljusklar skärpa
i ljusklar skärpa ser du livets omfång


du
är en del av mig
jag
är en del av dig


så är vi varandras vingar


ordvingar innehar en förmåga att flyga fria
lösgöra sig
lösgöra sig ur den rumsliga sfären
därmed ingår
instiger de i
det är
de skrivna orden är stigfinnare
livfinnare
andandes sinnesvarseblivande rörelseorgan vilka är i allt


ordens urkälla
urkärna öppnas endast i de strupar där vingseglen andas kärlek


källa
kärna
kärnan är en slags kroppsform
i alla kroppsformer är vatten hav
sjö
droppar


så andas själen
jagets rörelse i andens ljus


var i din människoskrud friandande ej åtsnörd


däri
du upplever oro obehag stig icke in däri
den kuvhanden är alltför hård samt utifrån snörper den ditt andeljus det vill säga; söker den fånga ditt andeljus i en spegel i en glasburk för att sticka en nål i dig och fästa dig i ramen av det denne vill dricka av dig ur din nektargömma
*
sörj icke de dagar vilka ej var


de var för att de dagar vilka är skall komma


klarstigade


*
(vingar)


vingar
omsluter dem
de drömmer sina steg verkliga
*
(riktningar)


alla ber om riktningar
vägen är en


hjärtats väg talar ur
soldimmans stigande
*
i kvällens
andning


vacker


andas silvrande strimma


rör vid träd
vid ängder
vid allt


gnistrande
diadem


frågebro
siarbro


vägar
icke vägar


allt är


väg en


lyssna
med fingrar
hör med ögon
andas med öron
lev portarnas
stig


så skriver strimma
ditt hjärtas ord
*
ser du tårarnas
regnbågsdalar
huru de stiga


stigande


hur de stiger
högt
över
bergens
klippornas slutna


vingar


hör du
hör du sömmarna brista


spricka


upplever du
haven


haven skölja dina händers smärta


alla de dagar stunder du trodde var är


du är en vandrare i ljus
i ljus till kärlek in i
ini dina kärlekssteg
*
du


är en del av mig


jag


är en del av dig


så är vi varandras vingar