doftande serenader
det är ej endast blomfolken vilka skänker doft
doft är kombinationer
är helanderörelse
är nuddande
snuddande
liv
väcker
frågar
mest
väcker
doftande serenader
sista ordet
hur går det till
då det första ordet är det sista och det sista ordet är det första
hur kan människan tro sig yttra det sista ordet
vill du i detta säga rätt eller fel blir detta; hur kan människan tro sig inneha det sista ordet samt att detta ord är det enda rätta
visst kan det vara en delikat anrättning
en delikat tillredd rätt för denna personlighet
eller för detta lager av denna personlighet
den rätten kanske ej alls är till gagn för den andres välbefinnande
och varför är det så viktigt att inneha eller utsäga det sista ordet
gör detta beteende den talande till herre över de vilka befann sig i orddialogen med sina sig
är inte den dialogen mer en fäktning med brutna värjor
en gång
lades det mitt under huset en symbol
ett skydd
en bärandekraft
så gjuts grunden
och huset reses med stommar
till väggar till tak
ett slags brädnät
nåväl
det jag denna natt såg var
hur en ask veks
av växtpapper
en pappersask
ser varje linje vilken sammanbinder askens form
en ask att lägga vackra skeenden i
i vissa länder är väggar tunna rispappersvingar
susande glider väggar isär
kisande ögon bjuder in
det är gott krypa in i ditt öga
ögonbottnar
ögonkälla
klanger
så är brädnätet
spindelnät
spindelmor väver
vad väver spindelmor
vad
svarar du
de bad mig öppna orden
jag ombads öppna orden till helande av deras kärna
vad är det som gör människan till människa
kanske just detta brukande av ordet som, människans alltid jämförande och kanske är detta hennes väg till insikt i det vilket gör människan till människa, nämligen det skeende där gör stiger in i skapande
så länge människan envisas med detta gör
är hon handlingsförlamad, i ett slags handlingsförlamat tillstånd
ur vilket hon har behov till förlösning
den förlösande processen är till viss del en avprogrammering i vilken hon har behov av närhet till – kärleksfylld närhet
ja, människan säger ensam även ordet ensamhet
ensam måste du klara detta i ensamhet måste du klara detta
bara du kan göra detta
bara du själv
ja, människan säger ensam samt brukar även ordet ensamhet
se dock ensam samt ordet ensamhet så synes det klart och entydigt
så torde det blixtrande klart framkomma att denna process sker i omkrets av kärleksfylld närhet
där den förhärdade förlamade tanken påminns oavlåtligen att den är omhändertagen av läkandehänder
detta är bilden av asken, den vikta asken av papper
människor säger att du måste klara detta själv – är det så
är det verkligen så
är det så denna process avgiftning sker i helheten
är det ej så att just dessa ord har utarmat
uttorkat
torkat ut hennes hud
huden har många lager, den vi talar i är den yttre huden
(detta är så kallat omskriven bön – så ljuder den inom mig)
”moder vår moder du är i underjordens mörker
minnet av ditt namns helighet framstrålar
fläkten av ditt rikes uppvaknande värmer
alla hemlösa vandrares hjärtan
uppståndelsen av din viljas eviga trohet belivar
ända in i kroppslighetens djup
mottag idag ditt levande minne av människohjärtan
ditt levande minne stiger fram i människohjärtan
vilka ber dig förlåta skulden av att ha glömt dig
de vet vad skulden är de minns förlåtelsens levanderörelse
vilka – dessa är redo kämpa
förlösa världens frestelse
vilken fört dig till mörkret
de ser mörkrets ljus värme
sonens gärning lindrade lindrar faderns måttlösa smärta
från din bortgångs tragik
glömskan i människohjärtan
hemlandet är ditt
den allupplåtande storheten
den allbenådande försynen
för allt och i alltets krets”
moder vår moder
allmoder
ditt namn framstrålar
fläkten av din eviga trohet belivar ända in
i mänsklighetens själ
når du
allt är
människan hör andeljusets
ljusens
krets
kristallmästarnas sånger höga
väcker stängda kärl
dina händer leder i ändlighetens mörker
uppdagar ändlighetens icke är
uppdagar evig skönhets skapandeljus
din vilja belivar ända in i kropsslighetens själ
iskroppen smälter i kristalljussånger
pärlandemantlar sveper
om livsgärnings
hjärtströmmar
människan är människa i ständig tillblivelse i skapandeljus
detta
att människan kan säga: jag
ger henne ej rätten benämna sig människa
det är i den stund hon inser att hon ej är som utan att hon är allt
distanserad ja
men ej distans
människan är ej en distanskurs
vore det så skulle hon vara vilseseglande
vilsefotad
vilsehändad
och det är människan
detta är människan
därav alla de sjukdomstillstånd vilka manar henne
söker mana henne in i tillitsljuset av: bliv människa, den du alltid var den du är
bliv är icke bli
bliv är skapande
bli är påstående: besluta dig på stående fot
övandesteg är den raka vägen
denna väg synes bestå av steg fram och tvenne bak
denna väg är en vacker tonande slinga
rytmstigande stig
jag är
är du är
du är
är jag är
ja
vad
vad ger människan rätten kalla sig människa
vad är det som gör människan till människa
kan hon leva i den totala insikten att hon är som
då är hon medlevande
medvarande i helheten
är hon detta som i distans då har hon valt avskiljandet och detta får henne att må fruktansvärt dåligt
ända in i bejakelsen, däri klingar tyngden befriad ut i nåd
vad är det som gör människan till människa
vad är det som djuret till djur
vad är det som gör växten till växt
vad är det som gör stenen till sten
vad är det som gör alla dessa riken till alla till namnen
samt
lever de så kallade övriga rikena i sägandet; jag är som en människa
nej inte distanserat utan i klart medvetande av medvarandets skönhet
moder vår moder
allmoder
ditt namn framstrålar
fläkten av din eviga trohet belivar ända in
i mänsklighetens själ
når du
allt är
människan hör andeljusets
ljusens
krets
kristallmästarnas sånger höga
väcker stängda kärl
dina händer leder i ändlighetens mörker
uppdagar ändlighetens icke är
uppdagar evig skönhets skapandeljus
din vilja belivar ända in i kropsslighetens själ
iskroppen smälter i kristalljussånger
pärlandemantlar sveper
om livsgärnings
hjärtströmmar
(Doftande serenader)
seglar gondolvind
rosor klättrar uppför ringmuren
gallerfönster
löses
hon har väntat
väntat hans fingrar
strömmar
strömmar uppför
hans ögon är strålande doftbudbärare
riktade vid fönsterbåge
är du vredgad
varför är ditt ansikte mörknat
är du mitt månsilverljus
hans fingrar smeker strängar
mjukt väckande
gnista vandrar
skimrande väg möter hans blick
hans fingrar smeker strängar
tonande klanger
fingrar
klättrar
uppför
de
ser
längtan öppna
slutna
vingars
hopp
(månuggla)
vinden
rör vid
brunn
kvistöga kisar
månuggla
klanger sköljer
sköljer dalgång
ren lyfter krona
rotvävsmantel lägges över skuldra
hela
dansar
ansiktsljus
(värjor)
mina ögon svartnade av detta de hörde
hur det risplade och rasslade under takluckor
hur låskedjor bands fastare
hur vävar söndrades
hur unkensteg
hulkade
vindarnas dammar
slocknade
solstrålar nådde ej fram
lyckades ej locka till skimmerdans
stelnade dammportaler
visst hördes nysningar ibland
de mottogs med fnysningar
ja mina ögon svartnade av detta de hörde
vindfolken gråta
hur gift sipprade ur tunnor utan band
var det en stad en mötesplats
en ansamling en anhop
vad synes det vara
staden ligger sovandetörnar
under röktäcke tjockt
skorstenar synes
trollerihattar plommonstop
hattar av alla de slag
skorstenar synes sticka upp
över
allt
i storlekar alla
en del högbröstade med stärkta veck
en del en aning krackelerade eller
upplösta kanske av drägelrännilar
en del blinkade förföriskt med sotade linjer
en del var hårdborrande slag
med utslitna borrvinklar
de hade sett en strimma ljus glänta på dörren
där
högt ovanför
fabriksskorstenarnas
pösande brösts rykande svärta
för en stund kunde de avtaga sig
andningsmasken
hosta harkla höja
samt andas morgonvinden
var det så det är
de började så beskriva den där strimman
hur den såg ut
färg form storlek
alla sade sig ha rätt
alla fyrtioåtta skorstenarna spydde rök
alltmer utmanade de varandra
det var väl nästan så skorstenar
begynte glöda
nästan så skorstenar begynte svälla
svälla nästintill bristningsgränsen
kanske hade det varit väl
så blev det ej
det blev det det brukar bli
två hade större förråd
utsåg sekundanter
i gryning höres värjor
brutna värjor
ett av brösten sjönk samman
det andra miste glansen
tomhända stodo de
över
allt
värjor flyger pilstrålande
moln skingras
det är då
då de ser väven
ur sjunkna bröstet stiger sången vida
väcker glansen i det andra
så kom det sig att
ögonvärjor upphörde värja sig från lyssnargången
sol strödde leendeljus in i ansikten
klingandeskratt ljuda
hudhelande doftande cinnobers olja
i irisdalens djupa kobolt
över staden
runt staden
staden står åter klarnad i det den är
regnbågsljusögons värme
mina ögon reste med stjärnvind
i tindrandeljusa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar