lyfter ansikte
månvind
rör vid
det
stängdas
slutna
milt ber silvrande ljus
vingars strimma
släpp
in
mig
i östanskål skimra karneolbär
är kärlek
du
är
fragila fingrar spindeltunns styrka
strör stjärnmantel över axlar
rinner av skuldrors
tyngande
vattenstämma ljuder
ren ande
mitt ansikte speglar
dina vackra genomträngande ögon
din stämma sveper mig in
dina vingar sveper
genom dig
synes
vägar
allvägar
ådror strömmar i kroppen
ljungandesjungande
ljudande
flödande
lägg trätratten till moderns spända hud
lyss till barnets hjärta
foster
fostra ligger nära
foror synes ringla uppför nedför bergs sluttningar
alla vägar har ett mål
alla vägar är en väg
det skrives; du står vid ett vägskäl
det vill säga; vägen delar sig
det är dock så att vägen ej delar sig
vägen
vägen visar ett skäl
breder du ut ditt väsen i luften
in i luftens element
skall du se alla dessa vägar
denna allväg
dessa allvägar
dessa är en väg
de leder alla till hjärtat
de leder till hjärtat samt från hjärtat
in samt ut
ut samt in
in och ut
ut och in
förmak kammare
aorta portar vener
vi skall ej skriva en medicinsk uppsats
inte utföra klinisk forskning
det finns i detta ej behov av att stiga in i millimeterpartiturer
samt ej heller in i minsta partikel
var och en vet detta med förmak samt kammare
det är en vacker tempelgård
vägen leder till samt från från samt till hjärtat
det är en icke existerande realitet
ty blodet pumpas runt
runt i cirkel
ser du så ordet skäl samt skriver själ
så ser du
själens rörelse
genom hud
skimrar
ljus
*
allt namngivet
kommer underifrån
av det vilket kallas maror
var gång du sätter
ned foten virvlar det damm
damm virvlar
upp
det dammet är vrångbilder
är maror
det människan säger vara straff
straff vilket faller ned över
det är en otäck bild detta att med kniv skala av ytterhuden från vaderna
se hur blod droppar rinner nedför berg
rinner
ej forsar
eld lågar stilla glödhetta
med trädgåva
stoppar du blodrinnelsen
detta är att rena stegen samt bränna sårkanter rena
ja, det var så att jag såg denna bild i en film, en indianfilm vid namn clear cut
(min egen upplevelse):
skogarna skövlades
människor lyssnade ej till trädfolkens röster
markerna sjöarna
de så kallade vildas
hjärtats röst
människornas steg smutsades
hur skulle de fås till lyssnande
de gamla folken
bad eld vakna lågandes glödhet
hjärtats röst
de skar med silverblad
de skar i ytterhuden – fullt medvetet
de gamla folken visste exakt med fingermillimeterupplevelse
hur djupt de kunde skära utan att tillfoga skada
smärta tillfogade de
dock ej skada
med trädgren glödande stoppade de blodrinnelsen
människorna slog omkull trädfolken vilka blödde
de gamla folken var icke separerade från
de var samt är trädfolken
parametervärldar är min vilja att skriva för detta tillstånd
de stoppade blodrinnelsen
träden blödde
sol stoppade blodrinnelsen ej människan den vita
de brände sårkanter rena
stegen renades
i filmen jag såg rös jag först – så inser jag att det indianen, läkemannen gjorde var att låta den vilken skövlade medleva i skogarnas smärta, detta för att vakna i medvetandeljus. detta skedde ej ur hämnd eller av straffpåläggning, den vise sade; hur skall jag få dig att höra din smärta, den smärta du tillfogar hennes hud är den smärta du tillfogar din hud.
den vise mannen sökte i kärlek nå
människan har så ofta sett dylika strofer, det är lätt tolka detta till hämnd med mera
men – hur skall ett folk vilket är allt bära en vilja till hämnd, den existerar ej – det enda vilket existerar är: vi är alla – alla bröder samt systrar
det jag såg i natten
var en väg
med torkad lera
rödbrun
jag ser fötter
en fot i taget ser jag möta marken
ser spåren
samt dammet vilket virvlar upp
varje steg
är det oförlösta
är damm, allt det vilket benämns maror
det är i den bilden det återkommer: allt namngivet kommer underifrån
den meningen återkom likt ett mantra
tillsammans med versioner av detta:
allt namngivet
kommer underifrån
av det vilket kallas maror
var gång du sätter
ned foten virvlar det damm
damm virvlar
upp
det dammet är vrångbilder
är maror
det människan säger vara straff
straff vilket faller ned över
*
(mjölsäck)
hon ramlade samman
i en hög
på golvet
en dammig mjölsäck
var gestalten
frysande sökte hon
hölja sig
hålla armarna runt sig
hon orkade
ej
lyfta dem
att ej finnas
orkar ej längre finnas
*
jag har valt att vara öppen i det jag skriver, utlämnande kanske den läsande tycker – frågar mig och har egentligen slutat att fråga mig; vad förlorar du eller vinner du på det. jag varken förlorar eller vinner , min vilja är att vara sann; sannheten är att jag numer är mer än trött
en människa skrev att jag skriver nära smärtan ur dess puls
en beundran uttrycks för mina nya ord – vilka för mig ej är nya ord eller mina
jag svarade med detta – vilket endast är ett utdrag – skriver det här ty det är viktiga ord, även om jag upprepade gånger skrivet dem i olikasamma former;
kanske skriver jag nära smärtan - lever med den
lever med smärtregnen
det är så för vissa av oss
våra hjärtan är vidöppna skålar
lotusblad
rosenlotus
ser du bergen
bergens ådror
ser du djupt in i bergen
opaler
skimrande opaler
regnbågsopalers
mycket höga klanger
ser du dessa outslagna blommor
hav andas sjö
opaler stiger
seglar
blad vikes ut
lotus
vackra
lotus
av
opal
vi kan skriva smärtan... obstruisk ... svulstig en överjäst deg
därigenom växer smärtan i bön;
se mig
smärtan blir en smärtkropp
vilken står framför eller i oss
det är lätt skriva alla negationer - de negativa marknadsspelen - de växer genom detta, skriver vi kärlek växer denna. det är ej att sätta skygglappar för samt säga det finns ej allt detta hemska... förfasar vi oss kvarblir allt detta i förvridna former.
så i en stund av liv befinner vi oss i en svår situation, vi vägrar eller förmår ej höra rösten - vårt hjärta - smärtan stiger fram, nu hör vi rösten; smärtan säger i kärlek: minns du den där gången minns du hur ont det gjorde...låt oss ej göra detta igen. smärtan har blivit ett redskap - en hjälpare samt därmed, genom vårt hörande har smärtan blivit förlöst... prinsessan kysser grodan...
*
afton
andas skönhet
skimrande väggar av rubiner
levande lågor
spelar
violin
vindar ler
knyter upp fönster
vingar flyga fria
eld andas i spisen
väggar skimrar rubinröda
vindar stilla
skrider
lägger vingar om
dröm
vagga
sömn
nynnandeljus stiger
fjärilsvingar rör vid allt
*
(till min bror)
i vinter
stå
ros
kvist taggad
diadem
taggar är ej taggar
ljus återvänder
kvist skimrar grön
blad lindar spiral
pärla
höljeblad
kronblad
vikes ut
doftar
liv
för dig
vackre broder
*
(den skrev jag aldrig)
jag skrev dig aldrig min trötthet
sänkte aldrig min hand
orkade ej be
andas
min bön
ut
skuggor långa målar gnistrandevitas vila
nattportalen stiger sakta
sänkta händer
fötter stå vid tröskel
naknat ansikte
natt andas nynnandeljus
frostade äro glas
starkstegen ligger hoprullade
i korgen bredvid min sittplats
de är vackert nystade
skimrande mjukljus
levandelågas ellips sluter höljandeblad
outslagen
i dig är mitt drömljus
mjukt breder du ut mig över solblekt berghäll
sluter mina ögon
havshänder skölja
hällande
berg
dricker tystfåra
framstår
malakitådror
är det sunnansken
är det nordansken vilka andas
du reser mig
vida utan packning
ränsel är en gyllene bjällra
ur månhavs ristning
ellips öppnas
tänder eldfjärils skimrande mjukvärme
vart jag reste
in i den trötthet jag aldrig skrev om
att ej finnas samt ej orka finnas
ty jag visste att tröttheten
skulle växa genom det
nej
min trötthet skrev jag aldrig
varför skulle jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar