axeln
vrider sig
visst är det fascinerande
stiga in i benstommens labyrinter
valv
bågar
har du befunnit dig under valv
bågar
varunder vatten flödar
så många färger
leker
skimrar
det är regnbågsskalor
inte skal
skalor
inte sådor
inte väggar
skalor är det
axeln vrider sig
visst är det fascinerande vari
axlarna har sitt fäste
nyckelben
nycklar klirrar
klirrar clavicula
clavicula
kanske har en näbb
fågeln
bär nycklar
axlarna är rundade
spänner du hud runt
är det kullar dalar
kanske hav
halsgrop
i gropen vilar en pärla
axeln
en axel är bärande
vrider sig med
ej mot
kanske finns axelns rörelse i
planeternas rörelse
ja
i
allts rörelse
därigenom är detta vridande
behovsvridande ej tvångsvridande
ej vridande bort från sanningen
kanske är vridandet
urvridandet av smutsvatten
ur det axlarna bär
så att skulderbladen scapula
befrias
scapula
skapa
skapande
skönhet
i det
ickeär är tömt
gördlar brukade de mycket förr
ja även nu till stödjande
snörgördeln
korsetten var kvävande
så låt icke det vilket vandrade
ur
vara din gördel
skuldergördeln
har behov av andandes frihet
*
vad plägar ni göra
i gryningens midnatt
vad plägas göra i gryningens
midnattsstämma
midnatten sveper lugnt
indigomantelns
blå
runt axlar
rister lugnt ut
regnet
ur det långa
stjärnhåret
i en stund synes gnistrande ljus
fara genom
nattfågels fjädrar
vad plägas
ja det kan vara en god fråga
rytmen är den vilken leder oss
rytmen är vår plägnad
kanske är det så att vi präglar
stegkuporna i natten
undrar du varför
jo
vi behagar ej trampa genom molnen
för djupt
vi behagar ej lyfta ur molnen
för högt
vi har en uppgift
en mening
vi kallar drömmarna
drömmolnen in
detta präglande är ej ramar
är ej stängsel
är väl mer det vilket benämns
fotfäste
och detta plägar kanske kan sägas
brukar
brukligt är vett och ton
ton och vett
dessa lever i hjärtats rede
så låt oss se det bruka jorden är
i meningen av detta vi brukar
göra i gryningens midnatt
det var en gång
en hand vilken släppte ett frö
fröet det lades i jordspann
detta spann vallades av vindar
av regn
av sol av
av
den vilken bär handen är en
kvinna
hon följer bergsstigen
den bergstig hon vandrat
samt vandrar
med förbundna ögon
hennes fötter vet i hjärtat varje
korn släppt av berg
varje korn vordet till grodd
till blad
ja bergsrosor
följer hennes stegkupor
hon följer bergsstigen
tänder lyktorna i varje kupa med
lågan hon bär i händer
en gång lades ett glödande kol
i hennes hand
detta kol
kom ur bergets grund
en gnista
ur stjärnvärldar
antände kolet
en vind blåste lätt vid
sejdade lågan in i vaknande
högst upp på detta berg
vid stigens början
stigens slut
stigens meningsbörd
var stenar planterade
i varje frös origo
stenarna hade
var vuxna
spejade i ring
inåtvända
ja kanske
samtidigt utåt
väktarstenar
svarar i vinden
dina ögons stämma
var gång hon anlände var
är skogsstjärnor vita
lagda i ring
så också nu
denna vandring är kallad
där i cirkeln lagd
i platåns händer tager han hennes
hand
vilken hon lägger i hans
hon leder honom
in i regnbågsstigen
vad plägar ni göra
i gryningens midnatt
vad plägas göra i gryningens
midnattsstämma
midnatten sveper lugnt
indigomantelns
blå
runt axlar
rister lugnt ut
regnet
ur det långa
stjärnhåret
i en stund synes gnistrande ljus
fara genom
nattfågels fjädrar
vad plägas
ja det kan vara en god fråga
rytmen är den vilken leder oss
rytmen är vår plägnad
kanske är det så att vi präglar
stegkuporna i natten
