sjön andas stilla
vågsyner överlappandes
handlekar
når strandens diadem
sjön glittrarler
vet de ej att havet kupar händer
jag är i havets handskål
havet sätter sig stilla invid
elden
elden runt vilken lyssnarögon
samlats
droppar
knoppar i växande
elden målar stenringar i
tusenskimrande
röda nyanser
värmer
ljusnar
dropparna
knopparna
i dessas vaknande längtan
elden kallar in danserskorna
så sitta de alla i inväntan
till havets stämma
röst
elden är glödögon
kolögon
havet smeker med ögonblick
lyssnarögon
det var en gång
är en gång
stenar små
lekande hade virvlat
lagt sig i högar vilka gav
barnens gång hopp
mannen
gavs av träd
en gren
ett blivande skaft
ej till kvast
mer ett skaft
till en gårdsgruskratta
mannen krattade
sanden
grusets hår
ler
kan du spela på kam fågel blå
nej se de pinnarna kan jag ej nå
kanske om du godeman ställer dig
på tå
denna gång är en stig säger havet
är ej en stig säger havet
denna gång är ett typsnitt
vilket är typsnittet
många var det vilka önskade läsa
tyda hieroglyfernas rena svarta
linjer
på vitarken
tunga var stentavlorna att bära
smälte gjorde vaxet
vinden suddade ut griffeln med
regndroppar
pressar
gjorde de
med vevar
veva
veva positiv
kugghjulen surrar
tick tack
tack
arken lägges däri
trycksvärta sättes därtill
med läderförkläde
står han står hon
väljer bokstäver
makar texten samman
till bokbladens susande kronor
denna gång är ett typsnitt
denna gång är ej ett typsnitt av
en rörelsesart
arten är ett släkte
är ej ett släkte
är kanske den vilken släckte
ljuset
i sömnens boning
vaggade barnen in i sömnro
släckte ljuset i sömnens boning
vari rosenkinder slumrar ro
de ror i vackersnidad eka ut på
fjärden in i bilden
målad med livs penslar
och arten är en art
är konst
rörelsekonst
är fjärilsstegen
dess rymd
dess sötma
är humlesången
dess djup dess sötma
är tyngden dess börd
är nåden dess begynnelse
är begynnelsen början
är begynnelsen början är mitt
ursprung
andas havet
min yta lades blank ut
ett täcke över myllrande livs
ordstavar
drömstavar
vilka var
vilka är kristallstavarnas
tystklanger
vilka uppfyller själen
träden steg upp
lyssna till träd upp
susade stilla i vindarna vilka
ännu stod stilla i vakande
ja
allt var vindstilla
ej en krusning kunde ses
barnet såg in i detta blanka
hästen heter blanka
rida ranka
barnet såg huru de pressade
papper av växtgåvor
detta kanske höres konstigt ler
havet
lyssnarögonen vidgas i förväntan
jo
ser ni
det kom sig så
att de rev berg på rivjärn
berget ville så
de pressade samman det finrivna
till vad
papper
det kanske låter konstigt
det blev vackra skimrande papper
lätta
lätta vindarnas blad
och visst kan vinden väga mycket
i din hand
och visst kan vinden väga litet i
din hand
så säger havet
jag säger lätta ty du skall ej
tanketro att berg är tunga
bara för att det är berg
havet ler
tystnaden är hos dem
havet återtar rösten
det kom sig så att bladen sinade
arken sinade
ett fanns att göra
jag gav dem av mig
de pressade blad
pappar av vatten
det går ej kanske du säger
havet är tyst
i en stund av stunder
ur nålen vilken hördes falla
steg klangen
jo
det är möjligt
ty det var
det är min vilja
ur hjärtats djupa sång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar