rosenrasande
rosenras
rosenfall
i kristallträdgården
syntes rosorna andas vita
gnistrande
stammarna
stjälkarna
bladbärarna
var samt är diadem
valvbågar
gnistrande diamantbroar
så är det med fråge samt
svarsbroar
lyssnar in i tystnadens
kristallhöga
diadem
var befinner sig ett diadem
hon vaknar ur natten
sträcker skuggan in i solen
ruggar upp
dunen
dunskålar far drömfärder
in i sjön
själssjön
målar inre rikedom
in i händers svar
släpper benen
fötterna ned över kanten
vita duvor seglar
cirklar
hon ser rummet gry
i denna stund lever hon ej i
önskan av fly
nattskruden är vit
med spetsbårder
handspunnen
handvävd
knypplad
hon ler ser dockorna dansa
i kuddängens pärlnålar
spindelmor
sitter i ett rundat hörn
väven är ansiktets skönhet
förtäljer denna dags saga
allt är väl
du kära
människoblomma
stig in i denna kropp
stig in i dagen
barfota
barfota stiger hon
in i dagen
sätter sig borstar håret med en
borste
mjuk doftande träd
lägger flodens lösa trådar
reder ut
med kammen elfenbensvit
det står en skål
ett porslinsfat
på förstubron
månen skänkte droppar av gryning
fjärilvingar är händerna
vilka sköljer sömngruset in i
rosenbädden
så
möter hon denna dag
fäster mjukt
diademet
hon hörde spindelmors maning
visa ditt ansikte
alltid
rent
var befinner sig ett diadem
högst upp på huvudknoppen
hå¨ller håret undan
håller ansiktet fritt
diamantdiadem
gnistrande rosor
kristallrosor
sommarens höstens rosenyra
sötma nektardofter
rusande kärleksblod
tanken är blottad är renad är
kommen
ur yrvaknads händer
in i mognads djupnande
bladgivan
doftgivan
diamantljus
rosenrasande
rosenfall
vattenfall
vattenfall är icke en springbrunn
så vackra är vattenfall
i djupdånande skönhet
skriver dagens saga
det lever en
bokskog
en sagobok
i händers vingar
ser du molnen vilka andas i
blicken
du möter
molnen
vrider sig
eller är det vinden vilken lindar
dessa moln synes först vara en
drake
en fisk
en varg
vrider sig
i den stunden är detta moln en
knopp
en sagoknopp
det växer en bokskog
vilken är en skog
med vibrerande aror
arior
skogen är en regnskog
blad susar
aror talar
kakaduor vita rör vid skuggor
det far inte skepp här
ty skogen lever i närhet med
stenarnas
färder
lagda i mjuka girlander
det forsar vatten
i grottan bakom vattenfallet
vakar
en bergspuma
vakar en fläterska
vilken flätar en bro
vattnet flätar en bro
vilken sträcks över dånande
djupsånger
genom denna bro vandrar folken
till fallets trappsida
ja stenarna har lagt sig så
folken kan vandra denna bro
ty de har lyssnande fötter
de ser en man
han rör vid stammar
träd
gives hudar
mannen lyssnar svarar
i lugn
i ro
i stillhet
glider kanoten ur hans händer
viskar stig i
de ser en man färdas i kanoten
uppströms
klättrar
stiger uppför trappan
hans väg är till folken
vilka sjunger ur hjärtat
i denna stund en följande
klagosång
antänder med facklan den färdandes
bål
sången är en ljussång
vilken tänder färden
pumans
snöfält
leoparden
stryker det höga gräset
viker upp stigar
inget är förändrat
stigarna
av mening är
meningen
är
puman
den svarta natten
bär tvenne
glödande stjärnor
i grottkraniets
tömda labyrint
förmak
kammare
i förening
vattnet
lyfter kanoten
till färdande
helhet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar