det vandrar en kvinna vid
stranden
märker ej kjolarnas långa släp
hur vattnet rör vid fållornas
gångna markmöten
havet vandrar flod
vandrar ebb
sjöstjärnor
målar
strand
målar
strand
kvinnan liknar mest en kokong
inlindad i djupa drömska moln
skulle du söka tyda henne skulle
du ej se vare sig glädje eller svärta
ty i detta är hon helt tom
visst är tankar däri
hon har skolat sig till att
tankarna är mest är dock
lugnbetande frihjordar
hon bygger ej stängsel
brännmärker ej med glödgade järn
hon låter dem
tankar är lugnbetande hjordar
gryningshjordar
frågar du dig
söker hon ett ting eller vad
har hon möjligen tappat en tråd
en nål
en nyckel
frågar du dig
skulle hon giva dig svar
så vänder hon ögonen till dig
orden strimmar ur
troligen är hennes svar
endast du kan höra
jag skriver
troligen skulle hennes svar numer
bli
här i denna havsåker har jag sått
mina frön
söker gör jag ej
den vilken söker lägger för sina
ögon hinder
och lägger du hinder har du
samtidigt öppnat möjligheten till ohinder
och söker du har du samtidigt
öppnat vägen i det du inser vidden
här i denna havsåker har jag sått
mina frön
söker gör jag ej
jag skådar dessa fröns in
inväntar skogens vaknande i
gryningstimmans ankommande
och jag vet helt visst att ringarna
blir många
det giver mig ej tidsödan
jag har ej en väntande hand
har ej ett väntande öga
ty jag har upphört
så här
kan jag vandra i lugn
jag har sett hur jag steg ur
bädden
hur bladen ett efter ett tömdes
så här
kan jag
vandra
mina händer är öppnade ur krampen
av vindens moder
hon öppnade händerna
vilka slutits av smärtregnens
piskande hagel
kvinnan far in i tystnaden
sätter sig i en av klippornas
händer
stjärnor
skänker henne månpärlor
i varje pärla andas önskesilver
hon strör dem alla
i havet
inväntar med öppnade händer
ett kanskes närvarande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar