hon valde sannheten
talade sannhet in i vindarna
i varje stund hon såg molnen
rynka ögonbrynen
dras
samman
vandrade hon till den isklara
källan
vandrad genom sandlagers
silande
hjärteldar
ur en moders vakande
bröst
hon sköljde huden till dess huden
brann
likt tundrans eldar
tundran vilken en gång var
stäppernas frodiga gräshav
vari drömmolnsbärarna vandrade
vari folken målade sina ansikten
i rötter
stäpperna vilka en gång var
savannernas
blommande akacieträd
de badade barnen i soldroppar
i måneldars viskningar mjuka
akacieträd
varvid de höghalsade betade
hoppade in i solringarnas vida
bud
hon såg vindarna löpa rusa
virvla upp
jordarnas röda damm
dammet lade sig i lagunögons
stigande turkosa tårar
så föll ljuset in i henne
ur månskärans givna kalk
ljuset föll in i henne
vari vindarna
skogarna
stjärnbärarna viskade
viskade
hon bar nyspunnen vävarmantel
i händernas utslagna rosenblad
bergen höjde sina kronskålar
tröstestämman ljöd i höjderna
molnen doftade förgätmigej
bergsvallmo strålandeblå i hennes
ögon
hon valde sannheten
talade sannheten in i vindarna
därigenom skar lögnerna henne
igenom
hennes hjärta blödde ur det
ogenomskådade
allt det hon anade i ögonsdjup
vilka förnekade
hennes hjärta helades ur det
genomskådade
i det lögnen spräcktes
så valde modern med den blåa
manteln
stigen ur svart ur röd
in i blå nu till vit
hon upplevde ränkerna
slagorden
sargades svårt
hon upplevde barnens hjärtsaga
den smygande gångens övade steg
de kittlande barnstigarnas
glittrande sagoregn
hon kunde aldrig förstå
aldrig inse strategernas
strategier
ty i huden kunde hon ännu andas
doften
doften av frifolkens harmoni
bergens kristallväggar inte av
någonting dolt
allt var av ingenting
hennes är det mjuka regnet
är vattenfallens mjuka harmoni
kraftens stämma dånar
mild
mild
är dess kärlek stark
vattenfall störtar sig ut
kastar sig dånande ut detta utan
att skada
detta utan att såra
är icke snärjnätens omilda falska
skärstämma
skåda genom
skåda
lyssnande in
vattenfallen är
de stränga harmoniernas sång
strängaspelens troner
hennes är
det mjuka regnet
är vattenfallets utsläppta
harmoni
hon valde sannheten
talade sannhet in i vindarna
i varje stund hon såg molnen
rynka ögonbrynen
dras
samman
vandrade hon till den isklara
källan
vandrad genom sandlagers
silande
hjärteldar
ur en moders vakande
bröst
hon sköljde huden till dess huden
brann
hennes make aldrig sedd
vakar över sin maka i fjärrans
vindslätter
ännu är deras längtan oskriven
viskas ur tronernas stämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar