den 22 juli 2013

det finns ett berg

ja berget är ej ett berg ty ser du rötterna skall du se att detta berg är

oändligenberg vilka ej upphör eller begynner. detta berg bär stadgar i sina rötter. det du ser vara hårt är egentligen dimmans slöjor. detta berg ja det du ser vara dess topp är händer knäppta i mottagande bön.

folken trodde så mycket och kanske var det just detta trodde de behövde i tider då de ej förstod splittringsorden. detta trodde kanske var en slags gordiska knutar vilka lades i deras händer. du vet sådana knutar bollar vilka gives då handen varit bruten eller stukad och du behöver träna dina senor dina muskler. vem vet, hur det nu var kunde de ej lösa dessa knutar med ögonen och egentligen såg de ej dessa kanske gordiska knutar. de pressade dem samman intill den stund att knutarna började gråta.

kanske var detta trodde ett slags staket en slags stöd vilka hindrade dem från att brista explodera samt implodera. ja vem vet det var icke bergets knäppta händer i alla fall.

de studerade skeppen ty skeppsmakare fanns

skeppsbyggare

ritningarna verkade dessa ha i sina hjärtan ty glöden rann ut

rann in i deras händer och träden kom till dem

träden gavs möjlighet att segla så som de en gång gjorde

de arbetade gott samman

skeppsmakaren

makarna

samt träden

skepp förfärdigades

och planterades i sjön

master segel pekade inte mot mer till himlen

det var som seglen viskade

läs vindarna genom molnen

ja vem vet

var du där

var jag där

med all säkerhet var vi

det är lätt att memorera leva i memorium

memorandum

mycket lätt i de stunder däri du ej ser ett hopp en framsida

minns då att memory är ett vackert spel

du lägger skivor på det dukade bordet

upp och ned

vänder blad

fyrkanter

skall minnas bilderna

ty det finns tvenne av var

stundtals fler

memory

bilder strofer ur

var

nåväl skeppen planterades i havet

träden

seglade vida

det kom byggare

de lade

byggde skeppen i jordehänder

kyrkor

fyllda med trosuppfattningar

de var vackra med fönster mot inte till himlen

nåväl fönster skaparna gav dem tillfälle se skönheten de e såg

gav folken tillfälle

människosläktena

många av dessa byggnader lever kvar

står minnen

menhirer

det finns även ruiner vackra

där stenarna talar fria

så vackert se dessa skepp

kyrkor katedraler befrias

seglande skepp i livets hav

med färgglada vimplar

med fyllda segel

där havet är en vagga

där du ej stöter på negationens grund

där du stiger in i din grund

din urgrund

skepp

är vackra mästerord

lärjungeord

lärlingsvägar

så är bergets bön besvarad

uppenbarad

han med håret vitt av gryning

av snö av lätta seglande fjädermoln

fjädersolsmoln

såg ett liv delas i tvenne

tankegestalten steg ett steg till sidan om blev en kropp

steg ett sidsteg

hjärtgestalten steg ett steg till sidan om blev en kropp

steg ett sidsteg

så stod de

två främlingar för varandra

såg undrande på varandra

kände väl igen

kände väl ej igen

tvenne var de ur en och de visste ej hur det skedde

mindes en

amulett i handen

upplevde ett bristande

amuletten gick i tvenne delar

tanken önskade ett

hjärtat önskade ett

så stark var deras önskan

ej förenlig med varandra

oförenlig

därav sprack amuletten

livsamuletten i tvenne delar

och egentligen var inte den ena delen ett liv ej heller den andra

och den ena var ej den andra och den andra var ej den ena

egentligen var de

bilder av

vad

ty meningen var ett svävande andemoln

gudomsmoln vilket vakande höll händer om

sökte föra dem milt samman

sakta armades de ut

ty de bar ej ankare ej heller förtöjning

vem vet till viss del kanske de armerades

blev ådrorna armeringsjärn till att hålla det gjutna samman

ja vem vet

sakta armades de ut

ty de bar ej ankare eller förtöjning

säg ej att ankaret håller fast

säg ej att ankaret är ett fängelse

ty ankaret är handen vilken håller ballongen

ankaret har tvenne armar

ankaret har det svärdet har i mitten

har det ryggraden är för dig

för den uppreste

ja för alla liv

kan du se henne

med vågen i handen

justitia

balansens skönhet

detta delade liv i helhet är det bikten är i ditt mittersta

bikten ej ett utanförskap

ett innanförskap

i medvetenhet

insidesskap

bikten är i ditt mittersta viskande med mild stämma

i ditt mittersta lever modern

den stora modern

den stora modern viskar med ömhetsstämma

manar delarna mjukt samman

kan du se modern stå vid bakbordet

mjukt för hon vitt mjöl samman

hon vet att degen

blivandebrödet har behov av

varsamma händer

ty annorlunda sjunker degen samman

manar delarna mjukt samman

och varje liv bär en amulett mina kära älskade barn

åter detta;

”det är en stor konst att få solskivan att öppna sig, svarta mantlar öppnar sig genom hjärtats kraft, svarta mantlar, svarta vingar svävar bort.
det är en stor konst att få solskivan att öppna sig och vandra in i ljuset.
det är en stor konst att få den svarta solskivan att öppna sig samt, tillåtas att vandra in i den nya solens liv, få tillåtelse att vandra in i den nya solens liv.
det är att se den svarta solskivan segla bort från solens sanna barn/liv, upplösas samt bli nytt liv.
det gamla svävar bort.
svarta vingar nu vita vingar, svarta mantlar nu vita mantlar genom hjärtats kraft.
kärlekens begynnande liv, intuition, imagination, inspiration
i insiktens klarhet öppnar sig i solskivan.
initieringens väg.
det är en stor konst att få silverskivan att öppna sig.
det är solens och månens förening, den vägen leder inåt, den vägen leder utåt, människan ingår i deras förening, människan upphör att vara, är nu kärlekens ljusenergier.
det är kärlekens liv, imagination, inspiration
i insiktens klarhet öppnar sig silverskivan.
initieringens väg.
silverskivan öppnar sig i de utvaldas möte, det är en stor gåva då silverskivan öppnar sig, det är att se solen.
då öppnar sig kopparskivan i moder jords famn, värme leder själen in i andens famn.”

manar delarna mjukt samman

och varje liv bär en amulett mina kära älskade barn

med helgad skrift

amulett

sigill

var gång du tunnar ut rösten

tillkallar amuletten vägen

han ser snodden lösas

amuletten falla

han manar dem in i en