i min värld är snöstjärnor regnbågsgåvor
snö sägs vara kall
snö är klart ljus
därigenom värme
däri ren kärlek
detta smälter in i våren
blir vår sommar...
allt liv
är
skönhet
En bok
låt oss skriva vår kärlek
vår kärlek är oändliga vingar
vingbredd
jag ser en vacker bok
smeker boken rygg med känsloljus
varm
bokryggen är en puppa
bladen
bladen är inbundna med gyllene trådar
vår kärlek
är en bok
en bok inom vilken varje blad är ett vitt blad
pärlemor vit
tecknen skrives
orden uttalas
genom varje rörelses vidbredd
jag ser en vacker bok
vinden
allvinden smeker rygg med upplevandeljus
varm
vitvingar flyger
hjärtvind
bladen
tar aldrig slut
*
ja dotter den boken är outsägligt vacker,
den boken är de vackraste mötena, de oskrivna mötena, där var och en möts i en blanksida,
det tårblanka ögat ler
de gjorda bilderna suddas ut
i en sekvens såg du boken ligga uppslagen med ansiktet, bladen ned mot till bordet
så gör fjärilen i solen
vingar dricker sol berör luften med sol
boken lyfte
du såg vita vingar
varför pärlemor vit
så länge har du sökt denna vita färg, den är vit med en aning gult i
pärlemor är väl vackert
pärlans Moder.
du såg vita vingar
ett vinghav
ty då dessa vingar rörs vid är de lyckovingar
rörelsen gör att de ser ut att vara ett rörelsehav
du hörde ljudet av dessa vingar
det är ett uppfyllande
ljud
kärleken
den sanna är ett oskrivet ark i människoland
den är skriven
den är skriven
alltid
skriven
den vackraste upplevelsen du hade i denna ström var
är tecknens framstigande genom rörelsen
ett ord fann dig gavs dig
tangens
du fann ordet vackert, du såg ser ännu tango
tango är en vacker dans, en medveten kontroll av varje rörelse, nuddan vid
de snuddar
nuddar
berör
vackerklädda är de
tangens är en matematisk term
vad ser du;
jag ser geometriska figurer vilka lägges i varandra
det jag mest ser och upplever är orden ni talade under natten
så är det
genom att dessa linjer förs samman vid en viss punkt sker skapande av
ljusbubbla
bollar
de stå med ljusbollar i händer
jonglerar
kastar i vid båge till varandra
båge skapas av rörelsen
en ljusbåge
vad sker då ljusbågar sammanförs
ljusbågar
bågljus
blir
cirkelljus
genom detta står de aldrig fjärran
de står nära
tangerande
ljus
tangerande
värme
skriv nattens bilder;
lev dig in i rörelsen av två strömmar
slut ögonen
hör sjöns sånger
känn vinden
i fjärran höres förs fågels sång nära
du hör årors jämna rytm
känner hur båten förs framåt
du hör åror lyftas
årsång
du hör dem doppas i vattnet
du ser vattnet delas
åran sänks in
ringar
cirklar
åran lyfts du fylls av ljusglittret
du är i rörelsen
båten förs framåt
fram åt
till
med
ställ dig stillnad
för en hand uppåt
den andra ned
låt händerna segla upp och ned
var i rörelsen
helt i rörelsen
upplev ljusströmmen
upplev värmeströmmen
i mitten
möts de
upplev att det i detta möte skapas
skapas en cirkel
eller varför inte en bubbla
en såpbubbla
en regnbågsbubbla
denna spricker inte
i mötet skapas en kropp
en livsvärdeskropp
en livsvärdskropp
se hur denna kropp frigörs var gång rörelsen frigörs från komprimeringspupillen
ljuset ”hämtar” upp
värmen kännandegör
vari består då kaos
ja, vi återvänder till kaosbilden
kaos – kvävd ande orsakar storm/stormväckan
kaos - katastrof andas orkanens sömn
katastrof – kallad aldrig andefrånvaros sövda tillstånd ropar ords förvirring
vi behöver inte orda vidare om detta i detta
så är det ordet vilket talar så vackert; outsäglig
vad ser du
jag ser alla, alla bilder upplösas, det uppstår en bildfrånvaro
denna bildfrånvaro skapar livspanoraman
*
sakta
börjar jag vänja mig vid ensam
ensam ensamhet
så
många
mantran
så många mantran har lagts
över mig
sakta
vänjer jag mig vid ensam
ensam är en tidvåg vilken väller in
min jordmoders röst väller in
du
är
så
ensam
ett mantra
ännu ett lades över mig
jag ropar hör min röst befria mig
så många mantran har lagts över mig
vaggade i jordmoders grotta
hon nynnade
vill inte ha
vill inte ha
dig
mig
pappa smög sig in i natten
vill ha
vill ha
dig
tyst
tyst
växa växa
kuvad
inrestark
andeljuset
höljer
så många mantran har lagts över mig
sökte tala säga nej
jordmoder slet rev
pappa slog
så många mantran har lagts
över mig
sakta
vänjer jag mig vid ensam
ensam är en tidvåg vilken väller in
tidvåg
så många mantran har lagts
över mig
hela
tiden
tiden ritades av människan
godheten löser upp
frigör
tid
sitter vid stranden gräver
skopar
tid
lyfter mantran
läser mantran i
varsamt lägger jag dem i havet
ser lyktor segla
ser blomstergirlanger segla
ser indigohimlens blanka skimmermantlar
stjärnor tändas
så många mantran har lagts över mig
sakta
reser jag
vidare
ser en tårdroppe falla in i hjärtat, droppe genomströmmas av befrielseljus, svag stillglädje i själskälla
droppe stiger, hjärtlotus öppnas bladljusvärmande runt om dig;
så löd ordens följd
du sade så många mantran har lagts över mig – hur skall jag orka
Dotter vi orkar.
du vänjer dig inte vid ensam ensamhet
det är inte din
väg
vi orkar
tala
tala vackerljus tala
i de stillnader där intet når mig
tala vackerljus tala
mitt vackerljus
strö helande balsam
väck slocknade ögonvingars
seende penselljus
*
Outsägligt vackert
Moder Måne
så
outsägligt vacker
i sin fyllda skönhet
dricker mina
ögon
se
ser
hur be skriva detta
slut dina ögon
vackerälska
ser en tårdroppe
falla
in i hjärta
befrielseljus
stillglädje
droppe
stiger
hjärtlotus öppnas
bladljusvärmande
runt
om
dig
*
Vad är
Vad är en
stund
vad är
ett
liv ett liv
silvergnistrande dalar
tåren i min hand
en knopp
fågel flyger
där i luften är liv
där
i ett
omfamnar vingar ansiktets skönhet
inför dina ögon
skriver kronbladen kärlek
en fågel flyger
där i luften
är liv
*
Ljudlöst
fötter
ljudlösta springer
vackerskrudad
pälsen borstad av månmoders strålar
auramantel
springer
vackerskrudad
yrsnö virvlar
hon tjuter rödvindar
ögontjärnar
tindrar
vet
gnistvirvlor virvlar runt
snöstjärna lyfter över gräns
vitskimrande
är där
dina varmögon är armfamns handljus
*
Älskade
har stigit upp ur dvalbädden nu
strör ljus
in i tystad
istapps stjärnstränder
månskimrande
solljus värnar
om
klanger vandrar
står i snöblommande marker
vinteräng regnbågsdrömmer
drömmer
dröms
vänder ansikte in i sol
andedräkts
skimmer
solvingar omsluter varsamt
så vet jag
din kärlek
älskade
du andas nära
ser spår i snö
älskade
du står inför oss
klanger
vandrar
rena
*
Hudvaknan
eldslocknan
händer rör om glöd
rödstjärnsvärme
dansar
rör
vid
himmelshav
händer
vid
rör
hud
rör om glöd
eldvaknan
fredag 29 januari 2010
28 januari 2010
den levande kraften strömmar
välver in
bäddar allt
mjukstilla
i mjukstilla skönjas kristaller
kristalljus stiga in i
människovardande steg
visst är det så att snö samt snövallar ej finns överallt
bilder finns
upplevandet finns
upplevandet av lavinras
av snösmältning finns
upplevelser finns i det vilket benämns naturkatastrofer
hur menar vi
människan lever i naturkatastrofer i varje stund
en del gör hon större väsen av
andra passerar
var inte rädd
tro på rörelsen av är
vad är snövallar
vad är vallar
blir detta kaos.
nåväl snö faller
virvlar
ibland uppstår det kastvindar
vidhänder slungar ut snö
skulle solen lysa då skulle detta vara enorma ljusexplosioner
strålande gnistor av regnbågsljus
regnbågsgåvor
de flesta har en bild av vad snö är
snöstjärnor
unika
vackra
då solen inte lyser är de matta
då solen är hos dem upplyses de
då solen är med dem
strålar de
då månen inte skimrar är de matta
då månen är hos dem upplyses de
då månen är med dem
tindergnistrar de
varför använder vi hos samt med
är det två olika skeenden
till viss del är det så
hos är närvarande
med är nära närvarande
kanske hos är sida vid sida
med är i helhet
då väsendet känner sig vara utanför känner det av kastvindarna
det är inte en upplevelse av regnbågsgåvor
det är snarare en upplevelse av sylvassa spetsar
så är det i livets steg stundtals då väsendet är vidöppet
inte öppnat
i det tillstånd finns det behov av vallar
då tankarna flyger vilt
negativitetstankarna
då behövs värn
vad sker då du skottar vallar
upplevelsen blir tystsalar
snö utan skydd är den vinande kasttanken vilken slungas ut
fylld av rädsla
av negativitet
den är verkligen matt
ändå
sylvass
så skottar du
det blir liknelsevis; lä
surrtanken kasttanken tystnar sakta
du kan andas
då är snön åter
regnbågsgåvor
du ser regnbågen.
är det då kaos
känslan blir kaos då balansen fallit bort
det vilket benämns vara naturkatastrofer är obalans
människan har behov av andning
andningsbalans dygnsrytm
naturligtvis blir så mycket snö kaos då den tillåts bli kaos
lyssna och red ut
var inte rädd
tro på rörelsen av är
då det finns en fallande rörelse
finns det en stigande rörelse
den fallande rörelsen kan benämnas födelse
den stigande kan benämnas stigen
var stigfinnare
följ den fallande rörelsen
tro den stigande rörelsen
fall
följ andens löftes liv
tro
tillit renar oro
*
ibland är avsikten en annan än skeendet
kanske planerades scenariot
så hände det sig; avsikten omintetgjordes
det viktiga är att följa skeendet, se vart det leder, förtröstansfullt följa vägen. ofta är det så att vid motsträvan uppstår dessa enorma konvulsioner, svårigheter
med all säkerhet upplevs våra ord hånfulla; det sker bombattacker, översvämningar, jordbävningar, men se inte endast i stunden; vad var det vilket gjorde obalansen, var det medföljan eller motsträvan.
nej – vi straffar aldrig,
se bilden;
du vandrar din promenad, den har du vandrat länge, en grop är där gömd i gräset. du vandrar tänker på annat, plötsligt ramlar du, du vrickar foten eller bryter den – var det vår straffdom eller hade en grop grävts. människan urholkar så myckna steg med frånvänd blick, markerna växterna djuren varnar, söker ropa; hjälp oss marken gungar, ni har byggt för mycket tankestolpar, blir motståndare står i strid med varandra, ni har byggt för mycket tankestolpar gödslar markerna med oorganisk föda, hjälp oss hör våra röster, bli hel.
Vi har inte viljan till att störta omkull det vi skapat med er i kärlek.
Så skrev du;
läkarvetenskapen, inriktar sig på vetenskap
paradiset är för att väcka vetenskapen i kärlek
skulle läkarvetenskapen se det de benämner grönsak
skulle de finna vägar de aldrig trott sig om att finna.
med inriktning till detta skulle de se hela människan utur den jordmån människan valt.
åter har en enkelriktad väg ritats fram
helandet har lagts i människans händer
egentligen inte i människans
i en läkares händer
kanske just den människan har behov av andra händer
djur
stenar
växter
allt liv är i helandeprocessen
förglöm inte detta.
det är inte alltid ”enbart” människan vilken kan bota människan.
allt är
helhet.
Från 10 jan 2010:
”ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek”
*
Veden minns
elden brinner knastersånger
röken ringlar
vidaom
doft av ceder
doft av sandel
hälsar nattens cirkel
veden minns
stjärnor
sol måne
regn snö
värme kyla
fjärilsfröns
lätta
vindström
den hisnande känslan i maggropen
upptäckariver
upptäckarglädje
upplever
åter vindhänder
att vara i
här
här
här är vackert
vindfrö lämnar vind
är fjärilsfrö
landar mjukt in i
jordehand
så
skimrande
eldvackert det
var
där
ombonat varmt
ljuslockande kittlar ögonvrån
frö sträcker livsvilja
närmre
närmre
är plötsligt ljusomgiven
kisande i möte med starkljus
växer växa
susa
susa vind
i vind
i träd
en symfoniorkester står i dalen
stammar rötter kronor
jord eld vatten luft stjärnstoff
nätter dagar
dagar nätter
kind lägges till stam
hör mitt hjärtas sång
dagar nätter
nätter dagar
hand lägges till stam
älskade trädbroder
vår boplats behöver dig
trädet ljusfylls
djup är kärnan
yxan sjunger
trädet minns
fjärilsfrös lätta vindström
vindfrö jordehand
mannen
nynnar lovtack
delar stammen
kvinnan
nynnar lovtack
samlar grenar pinnar ris
vår sommar vandrar
hösten nalkas
yxan sjunger
veden klyves
mannen nynnar
lovtack
staplar vackertrave
i balans
kvinnan nynnar
lovtack
lägger ved i flätad
korg
vinter andas
elden brinner
skimrande ansikten
strålar berättarandning
tältduken andas
Moder Måne lockar dem in i stegsång
silverdalen skimrar
vitsilverblå
mjukvindar smeker deras steg
osynliga för
ur händer andas låga
han tänder eld i snöskål
elden brinner skimrande eldvackert
mannen kvinnan följer den visade vägen
vid foten av klippan stannar de
mjukvind andas
klippa öppnas
snöskålen vakar över deras ingång
de stiger in i grotta
i dess inre
porlar källan
väggar är skimrande eldvackra
doft av ceder doft av sandel fyller dem
fällar är utlagda
de sitter seende in i varandra
fingerljus sannhet
smeker hennes hud vaken
skogen sjunger
lovtack
välver in
bäddar allt
mjukstilla
i mjukstilla skönjas kristaller
kristalljus stiga in i
människovardande steg
visst är det så att snö samt snövallar ej finns överallt
bilder finns
upplevandet finns
upplevandet av lavinras
av snösmältning finns
upplevelser finns i det vilket benämns naturkatastrofer
hur menar vi
människan lever i naturkatastrofer i varje stund
en del gör hon större väsen av
andra passerar
var inte rädd
tro på rörelsen av är
vad är snövallar
vad är vallar
blir detta kaos.
nåväl snö faller
virvlar
ibland uppstår det kastvindar
vidhänder slungar ut snö
skulle solen lysa då skulle detta vara enorma ljusexplosioner
strålande gnistor av regnbågsljus
regnbågsgåvor
de flesta har en bild av vad snö är
snöstjärnor
unika
vackra
då solen inte lyser är de matta
då solen är hos dem upplyses de
då solen är med dem
strålar de
då månen inte skimrar är de matta
då månen är hos dem upplyses de
då månen är med dem
tindergnistrar de
varför använder vi hos samt med
är det två olika skeenden
till viss del är det så
hos är närvarande
med är nära närvarande
kanske hos är sida vid sida
med är i helhet
då väsendet känner sig vara utanför känner det av kastvindarna
det är inte en upplevelse av regnbågsgåvor
det är snarare en upplevelse av sylvassa spetsar
så är det i livets steg stundtals då väsendet är vidöppet
inte öppnat
i det tillstånd finns det behov av vallar
då tankarna flyger vilt
negativitetstankarna
då behövs värn
vad sker då du skottar vallar
upplevelsen blir tystsalar
snö utan skydd är den vinande kasttanken vilken slungas ut
fylld av rädsla
av negativitet
den är verkligen matt
ändå
sylvass
så skottar du
det blir liknelsevis; lä
surrtanken kasttanken tystnar sakta
du kan andas
då är snön åter
regnbågsgåvor
du ser regnbågen.
är det då kaos
känslan blir kaos då balansen fallit bort
det vilket benämns vara naturkatastrofer är obalans
människan har behov av andning
andningsbalans dygnsrytm
naturligtvis blir så mycket snö kaos då den tillåts bli kaos
lyssna och red ut
var inte rädd
tro på rörelsen av är
då det finns en fallande rörelse
finns det en stigande rörelse
den fallande rörelsen kan benämnas födelse
den stigande kan benämnas stigen
var stigfinnare
följ den fallande rörelsen
tro den stigande rörelsen
fall
följ andens löftes liv
tro
tillit renar oro
*
ibland är avsikten en annan än skeendet
kanske planerades scenariot
så hände det sig; avsikten omintetgjordes
det viktiga är att följa skeendet, se vart det leder, förtröstansfullt följa vägen. ofta är det så att vid motsträvan uppstår dessa enorma konvulsioner, svårigheter
med all säkerhet upplevs våra ord hånfulla; det sker bombattacker, översvämningar, jordbävningar, men se inte endast i stunden; vad var det vilket gjorde obalansen, var det medföljan eller motsträvan.
nej – vi straffar aldrig,
se bilden;
du vandrar din promenad, den har du vandrat länge, en grop är där gömd i gräset. du vandrar tänker på annat, plötsligt ramlar du, du vrickar foten eller bryter den – var det vår straffdom eller hade en grop grävts. människan urholkar så myckna steg med frånvänd blick, markerna växterna djuren varnar, söker ropa; hjälp oss marken gungar, ni har byggt för mycket tankestolpar, blir motståndare står i strid med varandra, ni har byggt för mycket tankestolpar gödslar markerna med oorganisk föda, hjälp oss hör våra röster, bli hel.
Vi har inte viljan till att störta omkull det vi skapat med er i kärlek.
Så skrev du;
läkarvetenskapen, inriktar sig på vetenskap
paradiset är för att väcka vetenskapen i kärlek
skulle läkarvetenskapen se det de benämner grönsak
skulle de finna vägar de aldrig trott sig om att finna.
med inriktning till detta skulle de se hela människan utur den jordmån människan valt.
åter har en enkelriktad väg ritats fram
helandet har lagts i människans händer
egentligen inte i människans
i en läkares händer
kanske just den människan har behov av andra händer
djur
stenar
växter
allt liv är i helandeprocessen
förglöm inte detta.
det är inte alltid ”enbart” människan vilken kan bota människan.
allt är
helhet.
Från 10 jan 2010:
”ser du isen, stuprännan, hör du vindarna;
det sker nu
De gamla orden förs åter.
bibeln, koranen, de helgade skrifterna skrevs inte för då; de skrevs för fram.
de visa folken såg, berättarfolken såg ser; de berättar om människans moral. läser vi orden ur deras källa – ursprunget skriver de icke straff
icke helvete;
de skriver om paradiset vilket väcker den kalla kunskapen in i kärlek”
*
Veden minns
elden brinner knastersånger
röken ringlar
vidaom
doft av ceder
doft av sandel
hälsar nattens cirkel
veden minns
stjärnor
sol måne
regn snö
värme kyla
fjärilsfröns
lätta
vindström
den hisnande känslan i maggropen
upptäckariver
upptäckarglädje
upplever
åter vindhänder
att vara i
här
här
här är vackert
vindfrö lämnar vind
är fjärilsfrö
landar mjukt in i
jordehand
så
skimrande
eldvackert det
var
där
ombonat varmt
ljuslockande kittlar ögonvrån
frö sträcker livsvilja
närmre
närmre
är plötsligt ljusomgiven
kisande i möte med starkljus
växer växa
susa
susa vind
i vind
i träd
en symfoniorkester står i dalen
stammar rötter kronor
jord eld vatten luft stjärnstoff
nätter dagar
dagar nätter
kind lägges till stam
hör mitt hjärtas sång
dagar nätter
nätter dagar
hand lägges till stam
älskade trädbroder
vår boplats behöver dig
trädet ljusfylls
djup är kärnan
yxan sjunger
trädet minns
fjärilsfrös lätta vindström
vindfrö jordehand
mannen
nynnar lovtack
delar stammen
kvinnan
nynnar lovtack
samlar grenar pinnar ris
vår sommar vandrar
hösten nalkas
yxan sjunger
veden klyves
mannen nynnar
lovtack
staplar vackertrave
i balans
kvinnan nynnar
lovtack
lägger ved i flätad
korg
vinter andas
elden brinner
skimrande ansikten
strålar berättarandning
tältduken andas
Moder Måne lockar dem in i stegsång
silverdalen skimrar
vitsilverblå
mjukvindar smeker deras steg
osynliga för
ur händer andas låga
han tänder eld i snöskål
elden brinner skimrande eldvackert
mannen kvinnan följer den visade vägen
vid foten av klippan stannar de
mjukvind andas
klippa öppnas
snöskålen vakar över deras ingång
de stiger in i grotta
i dess inre
porlar källan
väggar är skimrande eldvackra
doft av ceder doft av sandel fyller dem
fällar är utlagda
de sitter seende in i varandra
fingerljus sannhet
smeker hennes hud vaken
skogen sjunger
lovtack
27 januari 2010
det finns mängder av skolor
av vägar
av resor
Allt detta vad ni vill kalla dem.
vägar vilka funnits av människan sägs det
det finns mängder av vägar vilka funnits av människor
av stenar; en sten vaggar sina steg i jordehanden på ett visst sätt.
På ett vist sätt.
en blomma vänder sitt ansikte på ett visst sätt.
På ett vist sätt.
du kan vandra in i ”den minsta detaljen” du kommer att finna det faktumet att inom varje värld finns det en genuin väg till helande
Det vilket är för en kanske inte är för den andre.
låt oss säga att denna helande process startar vibrationer vilka fortplantar sig.
detta är ett annat faktum än att säga; det vilket gäller för mig gäller för hundra procent av alla liv, allt liv.
hur många gånger har vi icke sagt, har vi sagt;
Varje liv är unikt.
det är lättare
och känns mycket mer storslaget vackert att säga;
varje snöstjärna är unik, det finns inte två likadana snöstjärnor. fantastiskt är det att säga: smälter du en snöstjärna famnar droppen samt fryser den återigen då uppstår dess unikum.
skriv det du ser då du skriver;
jag ser snö, snöstjärnan
ser alla slag, all smärta
alla pålagor
allt det vilket lagts på
smälta
så är snöstjärnan
sitt
unikum
du kan ha två tyger med exakthet vävt i samma material
inslaget, trådarna allt är samma.
Detta förtäljer icke att tygets uppsugande förmåga är densamma i båda.
Den ena tygrutan absorberar mer än den andra.
Det vilket botar en människa botar inte självklart en annan. ja, i detta talar vi i termer av ene och andre, en samt en annan, det är en förklarande nödvändighet.
en människa kanske absorberar ”hela jorden i sig” den andre frigör sig omedelbart.
det finns en gemensamhelandeväg; denna är andningen,
i denna strömmar det mest ”fördolda” fram.
det vilket stiger fram är icke samma för envar
du vet
alla liv vet egentligen hur mycket de orkar och i vilken takt de förmår befria/förlösa smärta energier eller annat otyg de samlat på sig.
minns att tagaren suger kraft, länkar sin ”snabel” kvar, den ene töms, den andre töms likaså, då snabeln lösgörs är det att se luften gå ur en ballong, det är även att se bränsleslangen lossna mellan moderplanet samt det vilket tankas,
det är att se två fartyg eller flygplan sammanlänkade, slangfästet lossnar
Turbulens uppstår.
det är att se en slang virvla utan fäste
det är att virvla falla utför stupet
Det vilket är för ett väsen behöver icke vara för den andre.
*
din hud rinner av dig, vad ser du;
efter de orden ser jag mig
utan hud
jag skimrar blodröd
värme, eld, glöd.
jag är befriad från begär
dansar i stjärnsalar kristallklara
Därigenom sker kärlekens möten på kristallplanet.
*
över sjö bredes mantel
ur havet stiga ljus
händer stiger upp
ur sjön
kupas runt löftesbuden
vad ser jag
en skog, en uråldrig skog det råder skymningsljus, ljuset är i ockrafärger, bränd ockra, eller sepia
en sepiaskog
samtidigt är det en grönvarm mossfärg
en sjö är där
får upplevelsen av att en blå
mörkt blå duk ja, indigo rullas ut över
ser händer stiga upp
dessa är en blomknopp lotushänder
ser dem kupas värnande runt sjöns ljus
*
I indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
vissnanvärme
det stiger fram så märkliga
inte märkliga ord
ty vad annat är vissnan än värme
låt mig berätta om upplevandet runt vissnan
satt vid köksbordet
ögonen strömmade ut
in i
snö
knappnålssilver
dalade
blicken stannade i ett blad ett löv
vissnat
ihopskrumpet
såg vinrankans terra di sienna stjälk
stelnad
såg istappar
trenne
istappar
ännu söker jag ordet finner det inte
mobil…
ändå
ser jag dem i stegform
en mild vind rörde vid bladet
bladet visade mig hela cirkeln
istappar
är vackra
med ens såg jag
tårar
istappstårar
såg solögat omsluta
tårar i rätt ljus vattnar till liv
höljer vi våra händer
om
i
smälter isen
isens klara kristalljus vattnar
själen
i meditationen
steg orden fram
min kropp rinner av mig
var stilla
så
i
indigoljuset
rinner min kropp av mig
skrev
i indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
kanske är det så
så är det
är det vissnan
det är
vissnanvärme
våren
blomningen
frö
eldljusen
väver
frö
hela livet är i
bäddas
vinterströmmar
förtäljer
känn solen inom dig
förinnerliga
förinnerligad ljusverkan
djupverkan
våren
förinnerligat ljus
kysser
markerna
vissnan
vissnanvärme
kärleksgåva
*
snö (ej publicerad)
föll
vackerföll
vackerfallan
ser snö dala
ännu
knappnålssilver
andas
blir
filigrankristaller
mjukrörelse
dun
dunhänder
Skopan
inhem ropar
i måntempels stjärnsalar
är
är min hand kristalljus
skopar ödmjukt
ord ur själskällas djupa rosenblad
Värmeljusgåva
ljuslåga
omfamnar ögon
vänd dig om
där är alla spåren
lyfter dem in i hand
se vägen
ickespår gives vingar hem
ärstegen strömmar in i hjärtat
står åter i regnbågsblomma
vandrar vägen
ljuslåga
omfamnar
hela mitt väsen
inom
ögonhopp
skimrar i ljuslåga
Dunhänder
skimrande dunhänder
lyfter
hennes ansikte av
ser hennes grönskande gryning
av vägar
av resor
Allt detta vad ni vill kalla dem.
vägar vilka funnits av människan sägs det
det finns mängder av vägar vilka funnits av människor
av stenar; en sten vaggar sina steg i jordehanden på ett visst sätt.
På ett vist sätt.
en blomma vänder sitt ansikte på ett visst sätt.
På ett vist sätt.
du kan vandra in i ”den minsta detaljen” du kommer att finna det faktumet att inom varje värld finns det en genuin väg till helande
Det vilket är för en kanske inte är för den andre.
låt oss säga att denna helande process startar vibrationer vilka fortplantar sig.
detta är ett annat faktum än att säga; det vilket gäller för mig gäller för hundra procent av alla liv, allt liv.
hur många gånger har vi icke sagt, har vi sagt;
Varje liv är unikt.
det är lättare
och känns mycket mer storslaget vackert att säga;
varje snöstjärna är unik, det finns inte två likadana snöstjärnor. fantastiskt är det att säga: smälter du en snöstjärna famnar droppen samt fryser den återigen då uppstår dess unikum.
skriv det du ser då du skriver;
jag ser snö, snöstjärnan
ser alla slag, all smärta
alla pålagor
allt det vilket lagts på
smälta
så är snöstjärnan
sitt
unikum
du kan ha två tyger med exakthet vävt i samma material
inslaget, trådarna allt är samma.
Detta förtäljer icke att tygets uppsugande förmåga är densamma i båda.
Den ena tygrutan absorberar mer än den andra.
Det vilket botar en människa botar inte självklart en annan. ja, i detta talar vi i termer av ene och andre, en samt en annan, det är en förklarande nödvändighet.
en människa kanske absorberar ”hela jorden i sig” den andre frigör sig omedelbart.
det finns en gemensamhelandeväg; denna är andningen,
i denna strömmar det mest ”fördolda” fram.
det vilket stiger fram är icke samma för envar
du vet
alla liv vet egentligen hur mycket de orkar och i vilken takt de förmår befria/förlösa smärta energier eller annat otyg de samlat på sig.
minns att tagaren suger kraft, länkar sin ”snabel” kvar, den ene töms, den andre töms likaså, då snabeln lösgörs är det att se luften gå ur en ballong, det är även att se bränsleslangen lossna mellan moderplanet samt det vilket tankas,
det är att se två fartyg eller flygplan sammanlänkade, slangfästet lossnar
Turbulens uppstår.
det är att se en slang virvla utan fäste
det är att virvla falla utför stupet
Det vilket är för ett väsen behöver icke vara för den andre.
*
din hud rinner av dig, vad ser du;
efter de orden ser jag mig
utan hud
jag skimrar blodröd
värme, eld, glöd.
jag är befriad från begär
dansar i stjärnsalar kristallklara
Därigenom sker kärlekens möten på kristallplanet.
*
över sjö bredes mantel
ur havet stiga ljus
händer stiger upp
ur sjön
kupas runt löftesbuden
vad ser jag
en skog, en uråldrig skog det råder skymningsljus, ljuset är i ockrafärger, bränd ockra, eller sepia
en sepiaskog
samtidigt är det en grönvarm mossfärg
en sjö är där
får upplevelsen av att en blå
mörkt blå duk ja, indigo rullas ut över
ser händer stiga upp
dessa är en blomknopp lotushänder
ser dem kupas värnande runt sjöns ljus
*
I indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
vissnanvärme
det stiger fram så märkliga
inte märkliga ord
ty vad annat är vissnan än värme
låt mig berätta om upplevandet runt vissnan
satt vid köksbordet
ögonen strömmade ut
in i
snö
knappnålssilver
dalade
blicken stannade i ett blad ett löv
vissnat
ihopskrumpet
såg vinrankans terra di sienna stjälk
stelnad
såg istappar
trenne
istappar
ännu söker jag ordet finner det inte
mobil…
ändå
ser jag dem i stegform
en mild vind rörde vid bladet
bladet visade mig hela cirkeln
istappar
är vackra
med ens såg jag
tårar
istappstårar
såg solögat omsluta
tårar i rätt ljus vattnar till liv
höljer vi våra händer
om
i
smälter isen
isens klara kristalljus vattnar
själen
i meditationen
steg orden fram
min kropp rinner av mig
var stilla
så
i
indigoljuset
rinner min kropp av mig
skrev
i indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
kanske är det så
så är det
är det vissnan
det är
vissnanvärme
våren
blomningen
frö
eldljusen
väver
frö
hela livet är i
bäddas
vinterströmmar
förtäljer
känn solen inom dig
förinnerliga
förinnerligad ljusverkan
djupverkan
våren
förinnerligat ljus
kysser
markerna
vissnan
vissnanvärme
kärleksgåva
*
snö (ej publicerad)
föll
vackerföll
vackerfallan
ser snö dala
ännu
knappnålssilver
andas
blir
filigrankristaller
mjukrörelse
dun
dunhänder
Skopan
inhem ropar
i måntempels stjärnsalar
är
är min hand kristalljus
skopar ödmjukt
ord ur själskällas djupa rosenblad
Värmeljusgåva
ljuslåga
omfamnar ögon
vänd dig om
där är alla spåren
lyfter dem in i hand
se vägen
ickespår gives vingar hem
ärstegen strömmar in i hjärtat
står åter i regnbågsblomma
vandrar vägen
ljuslåga
omfamnar
hela mitt väsen
inom
ögonhopp
skimrar i ljuslåga
Dunhänder
skimrande dunhänder
lyfter
hennes ansikte av
ser hennes grönskande gryning
26 januari 2010
i natten vilken var innan denna skrev du: han tycker om att åka rutschkana – bana
du upplevde barnets pirr i magen
så guldskimrande bana
en slags låt oss säga
guldväg
av silver
en stjärnväg
denna är outtaglig
ja, det är ett märkligt ord vilket innebär att den icke kan tas ifrån. den är där outtalad samtidigt naturligtvis ointaglig. denna väg är outtömlig.
barnets levande fantasi är outtömlig
tilliten
tilltron
barnet tror inte barnet har tilltro
han for utför kanan i hisnande fart
fjärilar fladdrade i magen
han landade mjukt
var
i en sandstrand
nej
här är bilden en sandlåda
av den enkla anledningen att det finns en ram om
en trygghetshand
vilken gör att barnet fritt kan skapa
kanske fadern snickrar
snidar
gräver runt barnet i närheten
kanske modern sitter och stickar
sömmar
eller värnar om blommorna
de är omfamnande
en slags mur
en slags vingfamn
barnet sitter i sandlådan
sanden är mjuk
en aning fuktig av morgonregnet
barnet bygger vägar
hus vad än faller sig
det den vuxne inte alltid vet är att barnet är spaden är hinken är vägen
är huset är
är
så ramlar huset vägen bron
barnet bygger
om
bygger nytt
det är en vacker bild
barnet bygger nytt
gör barnet det
är inte sanden densamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
mycket välgörande att leva med
det är även orden
outtaglig samt
otaglig
samt
outtömlig
denna fantasikraft är evig, minns då vad evig är, evig är en kraft vilken förmår förändring detta utan att överge sitt andeväsen. denna förändring är då en förädling, ett ädelt väsen jungfruligt rent. det är det opåverkade hjärtats rena slag, slag är rytm.
blodet pumpas eller strömmar runt, det belivas blir hela tiden nytt, samtidigt lämnar det aldrig kroppen; värden.
är inte blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
träden släpper bladen
nya träder fram
i allt lever detta
krets
kretslopp
krets
cirkel
vad är nytt
vad är vanligt
vad är vanlig
människan både söker och uppsöker det ovanliga vill inte vara vanlig. i vissa situationer vill hon vara bara vanlig, det är då livet är tungt, känns tungt, eller att hon har ett svårt problem framför sig. varför uppsöker och söker hon det så kallat ovanliga. troligen på grund av tristess. denna tristess skulle upphöra tämligen omedelbart då hon upplever det vanliga.
är inte sanden blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
evig är andens liv
i evigheten är det ovanliga ty evigheten håller krampartat fast
evigheten utestänger anden
nåväl det går inte att stänga anden ute men låt oss säga att anden isoleras.
där det vanliga är erfordras det egentligen inte en ansträngning för att bibehålla balansen.
där det ovanliga är erfordras det ansträngning, ty det i det tillståndet är det sjögång, stundtals orkanvindar.
med ens stiger ett minne fram, du befann dig på en stor nöjespark i din barndom.
det var ett så kallat lustigt hus.
i ett av de högst belägna rummen fanns ett golv gjort av rundstavar vilka snurrade, under dem såg du intet. av olika orsaker försvann allt för dig, inte dina föräldrar bar dig ut, en vän till familjen vilken var den ende vilken förstod din fasa.
du ser även en repbro vilken är sträckt högt över en forsande bro
avgrundsdjupt ned forsar floden
du upplever svindeln
åter är detta ett verkligt minne
där var det en kvarnbro
så är det i den ovanliga världen den gjorda världen
en upplevelse av svindel, en slags spänningshöjning
för ett vidöppet barn
en fasa
då händerna icke är värnande kupade runt
visst erfordras det ansträngning i det vanliga, nämligen att lägga stråken an till strängen, detta för att inte drömlöst somna, eller kanske helt enkelt ansträngning för att bibehålla upplevelsen av vanlig-
då människan inser att det vanliga inte är tråkigt, snarare förändringsförädling i ständigt cirkelljus då blir livet så mycket klarare.
ja, det kan tyckas att detta inte är högst anmärkningsvärda andesanningar, inte är högre andliga visdomar. alla andliga högre sanningar är basala, eller på basplanet, de är livets bas, hur skall du annars stå upp då vindarna andas storm.
andelivet är högst vanligt.
låt oss se till en del av det långa poemet du skrev; så vackertalande;
havet ser du andas, du har varit. är i havet, följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet vänd inåt skimrar ryggen
rygglinjen
du är en våg i havet
din rygg höljer värnande om ditt hjärta
se ser klipporna reven
ditt hår skrudas av vita anemoner
din hud bär doften av iris blåviolett iris gyllengula fingerlinjer
ängen bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand ur din hand
se sandmolnen skingras se silverguldets ögondans
ur sandskyar stiger skalet vingar bredes ut
pärlemor skimrar pärla lägges i din hand dina ögon strålar pärlljus
vad är det du ser
jag ser en helt underbar bild av människan, hur hon böjs runt cirkeln, hur hon följer cirkelns rörelse, ansiktet bröstet är vänt till himlarna solen månen stjärnorna, ryggen i vackerljus skyddar den det ljus ljusminnets livsimpulsens helgade bud
dessa helgade bud är papyrus pergamentsrullar framstigna ur öknarnas sand
jag ser hjärtat, då jag nedtecknade bilden fylldes jag av att skriva; ryggen höljer värnande om soltemplet, det är en bild så fylld med ljusleende fridslycka.
Låt oss vandra vidare i kretsloppen
I cirkelns ljusvidd;
Vissnan
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
rankor slingras ringlar om varandra i livsfyllande glädje
bladpärlors ellipser mjuka dricker ljus händer ler i sol mot solvägg
hösten nalkas druvan ler blå runda små pärlor fingrar lossar dem varsamt
bjuder liven smaka ansiktskärlek ler ljustack om
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
stjälkar stiger aningsgröna välver bågar
pärlor skönjas smaragdgröna bladen rullas ur
solen smeker ljuset stiger
knoppar ler i vind
rosor öppnas purpurröda
doftar sommarguld
i silverfamn
hör
vissnat blad
darrar i vinden
solöga omsluter
hennes tårar
istappar
ljusklara kronspetsar
hänger
stegvis
tystklanger ljuder
vida
i solögas omkärlek smälta de
vattnar
vissnat blad
det är då jag vet
det vissnade är aldrig vissnat
bladet
ler
vaknar tårhöljd
sade till mitt själv; du är bara en drömväverska
hörde; du är inte en illusion du är en imagination sänd av godhetens högsta
så är jag då det
ser drömvävarna brista
vandrar
tårhöljd
alla dessa
alla dessa vandringar
alla dessa år
nu
nya
aldrig gamla
jag vet
i denna våg
havets
våg
kärlekens våg
försvinner alla år
i kärlekens ansikte
i hjärtgårdens
älska
tvagas
alla
år
alla klippors rev
ut
havet andas
berika
berikas
berikandes varandra
allts
liv
*
Tillitsblomma i din hand
Vaknar tårhöljd
Oh Moder
Moder du outsägligt vackra
jag ropar till dig in i nattens mörker
du talar till mig
visar alla blommors
allt liv
så låt mig då vara en tillitsblomma i din hand
öppna varsamt mitt spirande ljusöga
glimten av jordefägring
vik varsamt ut hjärtbladen
linda kronans blad
i
omfamnan
av
giv mig
mod
till att vara
tillitsblomma i hans hand
Moder
du vet att jag avskyr hårda röster sarkasm
alla dessa inlindade giftstråk
gömda
vrår
du vet att jag inte kan bära hårda röster
ändå ber jag dig
då han
är
ropa då högt
är
Hon smeker mitt hjärtas oro
berättarvind
sveper
stillom
havet ser du andas
du har varit
är i
havet
följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln
din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet
vänd inåt
skimrar
ryggen
rygglinjen
du är en våg
i havet
din rygg
höljer värnande
om
ditt hjärta
se
ser
klipporna
reven
ditt hår skrudas
av vita
anemoner
din hud bär doften av iris
blåviolett iris
gyllengula fingerlinjer
ängen
bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand
ur din hand
se sandmolnen skingras
se silverguldets ögondans
ur sandskyar
stiger
skalet
vingar bredes ut
pärlemor skimrar
pärla
lägges i din
hand
dina ögon strålar pärlljus
han möter dig
där
hans hand
rör
vid
alprosens blad doftar ur din hand
älskade
ur din hand
varsamt
sätter du den
i mitt hår
du lägger pärla i hans hand
är tillitsblomma i din hand
vaknar ljushöljd
*
Hudskimran
I indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
du upplevde barnets pirr i magen
så guldskimrande bana
en slags låt oss säga
guldväg
av silver
en stjärnväg
denna är outtaglig
ja, det är ett märkligt ord vilket innebär att den icke kan tas ifrån. den är där outtalad samtidigt naturligtvis ointaglig. denna väg är outtömlig.
barnets levande fantasi är outtömlig
tilliten
tilltron
barnet tror inte barnet har tilltro
han for utför kanan i hisnande fart
fjärilar fladdrade i magen
han landade mjukt
var
i en sandstrand
nej
här är bilden en sandlåda
av den enkla anledningen att det finns en ram om
en trygghetshand
vilken gör att barnet fritt kan skapa
kanske fadern snickrar
snidar
gräver runt barnet i närheten
kanske modern sitter och stickar
sömmar
eller värnar om blommorna
de är omfamnande
en slags mur
en slags vingfamn
barnet sitter i sandlådan
sanden är mjuk
en aning fuktig av morgonregnet
barnet bygger vägar
hus vad än faller sig
det den vuxne inte alltid vet är att barnet är spaden är hinken är vägen
är huset är
är
så ramlar huset vägen bron
barnet bygger
om
bygger nytt
det är en vacker bild
barnet bygger nytt
gör barnet det
är inte sanden densamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
mycket välgörande att leva med
det är även orden
outtaglig samt
otaglig
samt
outtömlig
denna fantasikraft är evig, minns då vad evig är, evig är en kraft vilken förmår förändring detta utan att överge sitt andeväsen. denna förändring är då en förädling, ett ädelt väsen jungfruligt rent. det är det opåverkade hjärtats rena slag, slag är rytm.
blodet pumpas eller strömmar runt, det belivas blir hela tiden nytt, samtidigt lämnar det aldrig kroppen; värden.
är inte blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
träden släpper bladen
nya träder fram
i allt lever detta
krets
kretslopp
krets
cirkel
vad är nytt
vad är vanligt
vad är vanlig
människan både söker och uppsöker det ovanliga vill inte vara vanlig. i vissa situationer vill hon vara bara vanlig, det är då livet är tungt, känns tungt, eller att hon har ett svårt problem framför sig. varför uppsöker och söker hon det så kallat ovanliga. troligen på grund av tristess. denna tristess skulle upphöra tämligen omedelbart då hon upplever det vanliga.
är inte sanden blodet detsamma
gesten
formen förändras
är det nytt
det är en dimensionsfråga
en upplevelsefråga
evig är andens liv
i evigheten är det ovanliga ty evigheten håller krampartat fast
evigheten utestänger anden
nåväl det går inte att stänga anden ute men låt oss säga att anden isoleras.
där det vanliga är erfordras det egentligen inte en ansträngning för att bibehålla balansen.
där det ovanliga är erfordras det ansträngning, ty det i det tillståndet är det sjögång, stundtals orkanvindar.
med ens stiger ett minne fram, du befann dig på en stor nöjespark i din barndom.
det var ett så kallat lustigt hus.
i ett av de högst belägna rummen fanns ett golv gjort av rundstavar vilka snurrade, under dem såg du intet. av olika orsaker försvann allt för dig, inte dina föräldrar bar dig ut, en vän till familjen vilken var den ende vilken förstod din fasa.
du ser även en repbro vilken är sträckt högt över en forsande bro
avgrundsdjupt ned forsar floden
du upplever svindeln
åter är detta ett verkligt minne
där var det en kvarnbro
så är det i den ovanliga världen den gjorda världen
en upplevelse av svindel, en slags spänningshöjning
för ett vidöppet barn
en fasa
då händerna icke är värnande kupade runt
visst erfordras det ansträngning i det vanliga, nämligen att lägga stråken an till strängen, detta för att inte drömlöst somna, eller kanske helt enkelt ansträngning för att bibehålla upplevelsen av vanlig-
då människan inser att det vanliga inte är tråkigt, snarare förändringsförädling i ständigt cirkelljus då blir livet så mycket klarare.
ja, det kan tyckas att detta inte är högst anmärkningsvärda andesanningar, inte är högre andliga visdomar. alla andliga högre sanningar är basala, eller på basplanet, de är livets bas, hur skall du annars stå upp då vindarna andas storm.
andelivet är högst vanligt.
låt oss se till en del av det långa poemet du skrev; så vackertalande;
havet ser du andas, du har varit. är i havet, följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet vänd inåt skimrar ryggen
rygglinjen
du är en våg i havet
din rygg höljer värnande om ditt hjärta
se ser klipporna reven
ditt hår skrudas av vita anemoner
din hud bär doften av iris blåviolett iris gyllengula fingerlinjer
ängen bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand ur din hand
se sandmolnen skingras se silverguldets ögondans
ur sandskyar stiger skalet vingar bredes ut
pärlemor skimrar pärla lägges i din hand dina ögon strålar pärlljus
vad är det du ser
jag ser en helt underbar bild av människan, hur hon böjs runt cirkeln, hur hon följer cirkelns rörelse, ansiktet bröstet är vänt till himlarna solen månen stjärnorna, ryggen i vackerljus skyddar den det ljus ljusminnets livsimpulsens helgade bud
dessa helgade bud är papyrus pergamentsrullar framstigna ur öknarnas sand
jag ser hjärtat, då jag nedtecknade bilden fylldes jag av att skriva; ryggen höljer värnande om soltemplet, det är en bild så fylld med ljusleende fridslycka.
Låt oss vandra vidare i kretsloppen
I cirkelns ljusvidd;
Vissnan
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
rankor slingras ringlar om varandra i livsfyllande glädje
bladpärlors ellipser mjuka dricker ljus händer ler i sol mot solvägg
hösten nalkas druvan ler blå runda små pärlor fingrar lossar dem varsamt
bjuder liven smaka ansiktskärlek ler ljustack om
ser
vissnat blad darrar i vinden solöga omsluter
hennes tårar istappar ljusklara kronspetsar hänger stegvis
tystklanger ljuder vida i solögas omkärlek smälta de vattnar vissnat blad
berättar
stjälkar stiger aningsgröna välver bågar
pärlor skönjas smaragdgröna bladen rullas ur
solen smeker ljuset stiger
knoppar ler i vind
rosor öppnas purpurröda
doftar sommarguld
i silverfamn
hör
vissnat blad
darrar i vinden
solöga omsluter
hennes tårar
istappar
ljusklara kronspetsar
hänger
stegvis
tystklanger ljuder
vida
i solögas omkärlek smälta de
vattnar
vissnat blad
det är då jag vet
det vissnade är aldrig vissnat
bladet
ler
vaknar tårhöljd
sade till mitt själv; du är bara en drömväverska
hörde; du är inte en illusion du är en imagination sänd av godhetens högsta
så är jag då det
ser drömvävarna brista
vandrar
tårhöljd
alla dessa
alla dessa vandringar
alla dessa år
nu
nya
aldrig gamla
jag vet
i denna våg
havets
våg
kärlekens våg
försvinner alla år
i kärlekens ansikte
i hjärtgårdens
älska
tvagas
alla
år
alla klippors rev
ut
havet andas
berika
berikas
berikandes varandra
allts
liv
*
Tillitsblomma i din hand
Vaknar tårhöljd
Oh Moder
Moder du outsägligt vackra
jag ropar till dig in i nattens mörker
du talar till mig
visar alla blommors
allt liv
så låt mig då vara en tillitsblomma i din hand
öppna varsamt mitt spirande ljusöga
glimten av jordefägring
vik varsamt ut hjärtbladen
linda kronans blad
i
omfamnan
av
giv mig
mod
till att vara
tillitsblomma i hans hand
Moder
du vet att jag avskyr hårda röster sarkasm
alla dessa inlindade giftstråk
gömda
vrår
du vet att jag inte kan bära hårda röster
ändå ber jag dig
då han
är
ropa då högt
är
Hon smeker mitt hjärtas oro
berättarvind
sveper
stillom
havet ser du andas
du har varit
är i
havet
följer vet
vet havets omfamn, du strömmar inom
du upplever hur du är cirkeln
din rygg är vänd inåt
se ryggens vackra linje
en linje i havet
vänd inåt
skimrar
ryggen
rygglinjen
du är en våg
i havet
din rygg
höljer värnande
om
ditt hjärta
se
ser
klipporna
reven
ditt hår skrudas
av vita
anemoner
din hud bär doften av iris
blåviolett iris
gyllengula fingerlinjer
ängen
bergen andas
magnolian ler naken är hennes kropp
alprosens blad doftar ur din hand
ur din hand
se sandmolnen skingras
se silverguldets ögondans
ur sandskyar
stiger
skalet
vingar bredes ut
pärlemor skimrar
pärla
lägges i din
hand
dina ögon strålar pärlljus
han möter dig
där
hans hand
rör
vid
alprosens blad doftar ur din hand
älskade
ur din hand
varsamt
sätter du den
i mitt hår
du lägger pärla i hans hand
är tillitsblomma i din hand
vaknar ljushöljd
*
Hudskimran
I indigoljuset andas trummans hud
hudskimran
min kropp rinner av mig
dansar i stjärnsalars kristallklarhet
måndag 25 januari 2010
25 januari 2010
Varför säga
Såsom ett blommande körsbärsträd
Såsom ett blommande mandelträd
Såsom
Som
Kärleken är
Hela
Körsbärsdalens blomning
Ja, varför säga så som
då bilden är:
kärleken är vid
är oändlig
kärleken är flöde utan ord med ord
kärleken föder
kärleken omskapar
kärleken är i allt
se blombladen dala till marken
se frukterna se bären
då vet du vad omskapa är
dölj icke ditt vackra ansikte
vänd det in i solen
det är vackert i solen
det är vackert i kärlek
av kärlek
tidsmolnen sköljer
det är en stor bild
det är en vackerbild
tidsmolnen sköljer
ordet sköljer är inom dig
vad är att skölja
vad är tidsmolnen
de mänskliga tidsmolnen är
grå
mörka
dessa moln sköljes i källans klara vatten
du vandrar i skogen
plocka
plocka bär
hur ogärna du än vill se det kvarstår ett faktum
bären har behov av att rensas innan sylten kokas
så är det i livet
ser dagen andas
anande
skimmerblå
i skira
skirtunna slöjor
kanske är det så
vi behöver
endast
endast
lyfta handen
varsamt smeka den undan
ty den är
aldrig
där
ser marker
träd
stillväntan
fylld med rörelse
silvervindar
andas
renande
ögon
anar
violljusets
utandning
in
*
himlen är i detta andetag
så svårt att säga andetag då intet kan tagas
så vackert att skriva andetag då allt kan tagas emot
himlen är i detta andetag så oändligt vacker
andas
guldsilver i kopparskrud
så skir
så ljusfolkslätt
så strålande stark
aningsvioletta fågelvingemoln sveper vida
bakom
i
är vitblå
sakta upptändas glöden
solfader
stiger in i havshänder
sluter ögonvingar i grotthölje
stjärnjungfrur skrider
stilla
höljer
trädfolkens kronor in i
eldsljus
rötter omfamnar varande varandra
inom jordesfär
fröbarnen gläntar
varsamt
sov barnen mina sov vitdröm
nynnar modersfamn
sov ännu en stund
aningsvioletta vingar
öppnar fingrar
purpurfjädrar målar himlar
turkosvindens gyllenljus omfamnar öga
granmantlar vida hälsar
hon sover
stilla
dröm
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de berättar det vilket är
inte om
ty de är i
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
skogen är dunkel, skymningsdunkel eller gryningsdunkel
skymningsdunkel är den
i exakt det ögonblick då allt
alla konturer suddas ut
han vandrar i skogsliv
här är skogen alla otydliga gester
allt vilket göms
skogen andas fukt
kyla
fuktkyla
under vandringen hör han droppars ljussånger
han hör livet bak alla masker
hans steg är mjuka
markerna tycker om stegen
du ser en rutschbana
den är verkligen guldskimrande
du ser en vid oval eller cirkel
mitt i denna är ett hål
till det yttre kan detta hål kännas vara avgrund
det är ett svart hål
du kan likna denna cirkel vid en solros den är en mycket vid lotusblomma
det är en enrings krona
den ligger framför honom
ett blad lägger sig mjukt framför honom
han sätter sig
du hör
han tycker om att åka rutschbana
bladet närmar sig hålet
bladet med honom
så far de
i hisnande fart
det du ser är att han de viner genom mängder av riken
egentligen rotsystem
han upplever hela resan
så landar de
mjukt
ibland är upplevelsen att vina
virvla
ruscha
men
allt landar
mjukstilla
var stilla i din fruktan tag udden av dess rädsla, skriv orden, se vinden vända dess öga.
stilla
se tillitens inre levande ljus andas
längtansstilla
levande älskande når gärning till andnings närhet ser solen tala inom livs lär ande
längtansstilla
stilla
vida
var i din ande
själsstillvida
så jordas älskans lugn ström strålar till inre läkande liv värmas i du andeljus
själsstillvida vida still längtansstilla stilla
stilla ropar vinden
fruktan
för rörelse undan kärlek till avig nära
fruktan
frukta
finner rörelsens under kvävd tagen andhämtning
frukta
fruktan
räds
ridå ändrar dröms sannhet
frukta icke fruktan räds icke
lyft handen
still
stilla
allt är väl
i hjärtvida
är
*
Allt har en orsaksverkan tolka nu icke detta till att vara straff eller ödesmättad dom. domen är icke en järnvägsbom den är en järnvägsbom vilken hindrar tåget från att kollidera eller skena.
Du har märkt att vi ofta säger det är inte och i nästa mening är det.
domen; ur juridisk aspekt har vi talat runt; du kan se en dom vara negativ eller av positiv art.
Det är med avseende till alla domsord.
järnvägsbommen kan vara ett hinder, då har den omedvetet eller av en slump fallit ned, det är oväsentligt hur mycket lokföraren än söker få undan den.
visst är det så att tåget kommer att söndra den
men varför måste den söndras
se bommen för vad den är
den är där
dels för att gående åkande inte skall köras över
den är där för att leda tågets väg.
i skrivandets stund ser du barnets tåg; märklintåg.
du ser ett helt landskap uppbyggt.
det finns tunnlar skog marker berg.
berg
en kvinna sa; vi går runt berget år ut och år in ser inte vad berget vill visa.
du sade; vi måste våga gå in i berget.
så är det;
hur skall berget kunna tala då du går runt det.
berget kan inte heller tala då du spränger det med dynamit.
där är orden runt tidssprickan;
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
de är vårt
liv
*
vandrade in i bönen
tömsamtalet
det är vackert att tömmas
det är att vända ansiktet
till
uppleva vindens mjuka smekning
vårregnet
sommarregnets
milda ansiktssång
uppleva
inom
helhet
starkt
så
vara ett med
uppleva orden
alltet strömma
med
i
avsluta med tyststilla
med trumma
uppleva
ljusskimrande
ro
allt har en orsaksverkan tolka nu icke detta till att vara straff eller ödesmättad dom.
skriv så orden du skrev till en kvinna, se hur väven vävs;
du själv
är livet
se natthimlen
ibland synes inte stjärnorna
du vet
de är där
du arbetar intensivt med alla dina steg
ibland måste du andas
ett steg fram två steg bak
så är det inte
det kallas andningspaus
hinna med
annars blir allt ett korthus
allt tilltrasslat har behov av att redas upp
visst är det så att livet går att dela upp delas upp.
delas upp, schemaläggas
rutas in
det går inte att exempelvis ha ett rullande schema,
men visst går även det,
då rullningen följer livscykeln
cirkeln
ja visst är detta genomförbart bara det inte sker med en synt
det viktiga är att rytmen lever
att schemat följer samt
svarar till rytmen
rytmlivet
livsrytmen
allt liv mår bra av rytmvandring
visst går det att dela upp livet
det går alldeles utmärkt att göra så, men
då endast i bemärkelsen av tydliggöranden,
ty då bilden är, inom citationstecken vilar,
sveper mjukvinden om,
så är allt åter en skimrande väv.
du klättrar på stegen
stanna på varje pinna blicka ut andas
grips
inte
av höjdrädsla
balansandning är ett vackert innebördssmycke.
skymningen
var
är
så oändligt vacker
vacker
vacker
däri är skönhetens visdom
skymningen vandrar vis
visande
kvällen andas
tinderögon
du är
utur skymningens visande
händer såg du
venus
koppar – metallen koppar; den ärgade kopparen
du har alltid undrat; varför röd varför grön.
du ser andeljuset; du ser morgonen samt aftonens ljus:
kopparandning
det är fascinerande att koppar ärgar
koppar är
Venus
är morgon samt afton
*
*
*
skymningsstilla
skymningsstilla
andas dina ögon
om
dina händer
in
mig
i kopparskimrans
turkosvinds guldskimrande purpursegel
andas aningsvioletta
drömmoln
*
himlen är i detta andetag
så svårt att säga andetag då intet kan tagas
så vackert att skriva andetag då allt kan tagas emot
himlen är i detta andetag så oändligt vacker
andas
guldsilver i kopparskrud
så skir
så ljusfolkslätt
så strålande stark
aningsvioletta fågelvingemoln sveper vida
bakom
i
är vitblå
sakta upptändas glöden
solfader
stiger in i havshänder
sluter ögonvingar i grotthölje
stjärnjungfrur skrider
stilla
höljer
trädfolkens kronor in i
eldsljus
rötter omfamnar varande varandra
inom jordesfär
fröbarnen gläntar
varsamt
sov barnen mina sov vitdröm
nynnar modersfamn
sov ännu en stund
aningsvioletta vingar
öppnar fingrar
purpurfjädrar målar himlar
turkosvindens gyllenljus omfamnar öga
granmantlar vida hälsar
hon sover
stilla
dröm
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de berättar det vilket är
inte om
ty de är i
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
de är vårt
liv
*
var stilla i din fruktan
Var stilla
i din fruktan
tag udden av dess rädsla
skriv orden
se vinden vända dess öga
*
De skimrar
i
vackerleende
ljus
vaknar hon rosenkindad
inom hans hjärta
hennes läppar
doftar rosenolja
över hans hud
in
de skimrar gryning
*
Han
han vandrar i skogens liv
hör avlägset
skogens andningspuls
lugn
rytm
mjuk bäddar mossan
virvelljuden
en hand
en vind
en
omfamnar
hans
steg
mjuka
han tycker om att åka rutschkana
han skymtar i dunkelljus
himmelsvid
lotus
framför nära
ett blad lägges inför
han vet
bugar leendeljus
sätter
sig
i hisnande gyllenljus viner han
genom mitten
vidare
stjärnvindar gnistrar
hans ansikte ler
mjukt stannar bladet
han är i skogens andningspuls
lyft dina vackerögon
höga är stammarna
doftande
susande
pelarljusens gryning strömmar in
han andas stilla
i
ögonljusring
ur dimman
stiger
hon
till
helhet
Såsom ett blommande körsbärsträd
Såsom ett blommande mandelträd
Såsom
Som
Kärleken är
Hela
Körsbärsdalens blomning
Ja, varför säga så som
då bilden är:
kärleken är vid
är oändlig
kärleken är flöde utan ord med ord
kärleken föder
kärleken omskapar
kärleken är i allt
se blombladen dala till marken
se frukterna se bären
då vet du vad omskapa är
dölj icke ditt vackra ansikte
vänd det in i solen
det är vackert i solen
det är vackert i kärlek
av kärlek
tidsmolnen sköljer
det är en stor bild
det är en vackerbild
tidsmolnen sköljer
ordet sköljer är inom dig
vad är att skölja
vad är tidsmolnen
de mänskliga tidsmolnen är
grå
mörka
dessa moln sköljes i källans klara vatten
du vandrar i skogen
plocka
plocka bär
hur ogärna du än vill se det kvarstår ett faktum
bären har behov av att rensas innan sylten kokas
så är det i livet
ser dagen andas
anande
skimmerblå
i skira
skirtunna slöjor
kanske är det så
vi behöver
endast
endast
lyfta handen
varsamt smeka den undan
ty den är
aldrig
där
ser marker
träd
stillväntan
fylld med rörelse
silvervindar
andas
renande
ögon
anar
violljusets
utandning
in
*
himlen är i detta andetag
så svårt att säga andetag då intet kan tagas
så vackert att skriva andetag då allt kan tagas emot
himlen är i detta andetag så oändligt vacker
andas
guldsilver i kopparskrud
så skir
så ljusfolkslätt
så strålande stark
aningsvioletta fågelvingemoln sveper vida
bakom
i
är vitblå
sakta upptändas glöden
solfader
stiger in i havshänder
sluter ögonvingar i grotthölje
stjärnjungfrur skrider
stilla
höljer
trädfolkens kronor in i
eldsljus
rötter omfamnar varande varandra
inom jordesfär
fröbarnen gläntar
varsamt
sov barnen mina sov vitdröm
nynnar modersfamn
sov ännu en stund
aningsvioletta vingar
öppnar fingrar
purpurfjädrar målar himlar
turkosvindens gyllenljus omfamnar öga
granmantlar vida hälsar
hon sover
stilla
dröm
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de berättar det vilket är
inte om
ty de är i
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
skogen är dunkel, skymningsdunkel eller gryningsdunkel
skymningsdunkel är den
i exakt det ögonblick då allt
alla konturer suddas ut
han vandrar i skogsliv
här är skogen alla otydliga gester
allt vilket göms
skogen andas fukt
kyla
fuktkyla
under vandringen hör han droppars ljussånger
han hör livet bak alla masker
hans steg är mjuka
markerna tycker om stegen
du ser en rutschbana
den är verkligen guldskimrande
du ser en vid oval eller cirkel
mitt i denna är ett hål
till det yttre kan detta hål kännas vara avgrund
det är ett svart hål
du kan likna denna cirkel vid en solros den är en mycket vid lotusblomma
det är en enrings krona
den ligger framför honom
ett blad lägger sig mjukt framför honom
han sätter sig
du hör
han tycker om att åka rutschbana
bladet närmar sig hålet
bladet med honom
så far de
i hisnande fart
det du ser är att han de viner genom mängder av riken
egentligen rotsystem
han upplever hela resan
så landar de
mjukt
ibland är upplevelsen att vina
virvla
ruscha
men
allt landar
mjukstilla
var stilla i din fruktan tag udden av dess rädsla, skriv orden, se vinden vända dess öga.
stilla
se tillitens inre levande ljus andas
längtansstilla
levande älskande når gärning till andnings närhet ser solen tala inom livs lär ande
längtansstilla
stilla
vida
var i din ande
själsstillvida
så jordas älskans lugn ström strålar till inre läkande liv värmas i du andeljus
själsstillvida vida still längtansstilla stilla
stilla ropar vinden
fruktan
för rörelse undan kärlek till avig nära
fruktan
frukta
finner rörelsens under kvävd tagen andhämtning
frukta
fruktan
räds
ridå ändrar dröms sannhet
frukta icke fruktan räds icke
lyft handen
still
stilla
allt är väl
i hjärtvida
är
*
Allt har en orsaksverkan tolka nu icke detta till att vara straff eller ödesmättad dom. domen är icke en järnvägsbom den är en järnvägsbom vilken hindrar tåget från att kollidera eller skena.
Du har märkt att vi ofta säger det är inte och i nästa mening är det.
domen; ur juridisk aspekt har vi talat runt; du kan se en dom vara negativ eller av positiv art.
Det är med avseende till alla domsord.
järnvägsbommen kan vara ett hinder, då har den omedvetet eller av en slump fallit ned, det är oväsentligt hur mycket lokföraren än söker få undan den.
visst är det så att tåget kommer att söndra den
men varför måste den söndras
se bommen för vad den är
den är där
dels för att gående åkande inte skall köras över
den är där för att leda tågets väg.
i skrivandets stund ser du barnets tåg; märklintåg.
du ser ett helt landskap uppbyggt.
det finns tunnlar skog marker berg.
berg
en kvinna sa; vi går runt berget år ut och år in ser inte vad berget vill visa.
du sade; vi måste våga gå in i berget.
så är det;
hur skall berget kunna tala då du går runt det.
berget kan inte heller tala då du spränger det med dynamit.
där är orden runt tidssprickan;
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
de är vårt
liv
*
vandrade in i bönen
tömsamtalet
det är vackert att tömmas
det är att vända ansiktet
till
uppleva vindens mjuka smekning
vårregnet
sommarregnets
milda ansiktssång
uppleva
inom
helhet
starkt
så
vara ett med
uppleva orden
alltet strömma
med
i
avsluta med tyststilla
med trumma
uppleva
ljusskimrande
ro
allt har en orsaksverkan tolka nu icke detta till att vara straff eller ödesmättad dom.
skriv så orden du skrev till en kvinna, se hur väven vävs;
du själv
är livet
se natthimlen
ibland synes inte stjärnorna
du vet
de är där
du arbetar intensivt med alla dina steg
ibland måste du andas
ett steg fram två steg bak
så är det inte
det kallas andningspaus
hinna med
annars blir allt ett korthus
allt tilltrasslat har behov av att redas upp
visst är det så att livet går att dela upp delas upp.
delas upp, schemaläggas
rutas in
det går inte att exempelvis ha ett rullande schema,
men visst går även det,
då rullningen följer livscykeln
cirkeln
ja visst är detta genomförbart bara det inte sker med en synt
det viktiga är att rytmen lever
att schemat följer samt
svarar till rytmen
rytmlivet
livsrytmen
allt liv mår bra av rytmvandring
visst går det att dela upp livet
det går alldeles utmärkt att göra så, men
då endast i bemärkelsen av tydliggöranden,
ty då bilden är, inom citationstecken vilar,
sveper mjukvinden om,
så är allt åter en skimrande väv.
du klättrar på stegen
stanna på varje pinna blicka ut andas
grips
inte
av höjdrädsla
balansandning är ett vackert innebördssmycke.
skymningen
var
är
så oändligt vacker
vacker
vacker
däri är skönhetens visdom
skymningen vandrar vis
visande
kvällen andas
tinderögon
du är
utur skymningens visande
händer såg du
venus
koppar – metallen koppar; den ärgade kopparen
du har alltid undrat; varför röd varför grön.
du ser andeljuset; du ser morgonen samt aftonens ljus:
kopparandning
det är fascinerande att koppar ärgar
koppar är
Venus
är morgon samt afton
*
*
*
skymningsstilla
skymningsstilla
andas dina ögon
om
dina händer
in
mig
i kopparskimrans
turkosvinds guldskimrande purpursegel
andas aningsvioletta
drömmoln
*
himlen är i detta andetag
så svårt att säga andetag då intet kan tagas
så vackert att skriva andetag då allt kan tagas emot
himlen är i detta andetag så oändligt vacker
andas
guldsilver i kopparskrud
så skir
så ljusfolkslätt
så strålande stark
aningsvioletta fågelvingemoln sveper vida
bakom
i
är vitblå
sakta upptändas glöden
solfader
stiger in i havshänder
sluter ögonvingar i grotthölje
stjärnjungfrur skrider
stilla
höljer
trädfolkens kronor in i
eldsljus
rötter omfamnar varande varandra
inom jordesfär
fröbarnen gläntar
varsamt
sov barnen mina sov vitdröm
nynnar modersfamn
sov ännu en stund
aningsvioletta vingar
öppnar fingrar
purpurfjädrar målar himlar
turkosvindens gyllenljus omfamnar öga
granmantlar vida hälsar
hon sover
stilla
dröm
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de berättar det vilket är
inte om
ty de är i
mina drömmar är icke mina de är ur en högre sfär
de skrivs av
är
de synes i tidssprickan av
gudomens tid
samt mänsklig tid
där
sköljer de inom
de är vårt
liv
*
var stilla i din fruktan
Var stilla
i din fruktan
tag udden av dess rädsla
skriv orden
se vinden vända dess öga
*
De skimrar
i
vackerleende
ljus
vaknar hon rosenkindad
inom hans hjärta
hennes läppar
doftar rosenolja
över hans hud
in
de skimrar gryning
*
Han
han vandrar i skogens liv
hör avlägset
skogens andningspuls
lugn
rytm
mjuk bäddar mossan
virvelljuden
en hand
en vind
en
omfamnar
hans
steg
mjuka
han tycker om att åka rutschkana
han skymtar i dunkelljus
himmelsvid
lotus
framför nära
ett blad lägges inför
han vet
bugar leendeljus
sätter
sig
i hisnande gyllenljus viner han
genom mitten
vidare
stjärnvindar gnistrar
hans ansikte ler
mjukt stannar bladet
han är i skogens andningspuls
lyft dina vackerögon
höga är stammarna
doftande
susande
pelarljusens gryning strömmar in
han andas stilla
i
ögonljusring
ur dimman
stiger
hon
till
helhet
24 januari 2010
du ser en mycket vacker brosch, den är skapad av hår.
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en hårknut kan den även vara.
denna brosch kan lösas upp i all hast, mestadels blir det trassel ty allt det vilket blivit sammanfogat i skapande akts meningsfullhet kan icke lösas upp i hast. även om det är bråttom erfordras det en kärleksfylld gest
du ser en kvinna i lång vit skrud
hon är redo att stiga in i
ned i nattens bädd
hon löser flätan knuten
med varsamma rörelser
så borstar hon håret
i nästa stund ser du garnhärvan, den tilltrasslade
en hand skakar den mjukt in i luften, sedan kan det uppkomna trasslet redas ut.
allt har en andning
en andningsfas
en andefas
rörelse upphör aldrig i det av mening skapade
allt sker dock icke av en slump.
du lever ofta med vill och vilja
det finns illvilja
den viljan är uppkommen från svart sjuka
från litensjuka
illviljan är
lögn samt förtal
den ger smärta
den leder till intet
den ger den utförande svaret åter.
du ser en mycket vacker brosch, den är skapad av hår.
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en knut är inte hårt knuten
den är konstfullt knuten
allt i meningen
av
liv.
allt tilltrasslat har behov av att redas upp
visst är det så att livet går att dela upp delas upp.
delas upp, schemaläggas
rutas in
det går inte att exempelvis ha ett rullande schema,
men visst går även det,
då rullningen följer livscykeln
cirkeln
ja visst är detta genomförbart bara det inte sker med en synt
det viktiga är att rytmen lever
att schemat följer samt
svarar till rytmen
rytmlivet
livsrytmen
allt liv mår bra av rytmvandring
visst går det att dela upp livet
det går alldeles utmärkt att göra så, men
då endast i bemärkelsen av tydliggöranden,
ty då bilden är, inom citationstecken vilar,
sveper mjukvinden om,
så är allt åter en skimrande väv.
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör. du viskade idag; då jag inser kraften räds jag.
du räds inte kraften, det du räds är att du inte skall klara av att bära att du skall såra eller göra illa. räds icke kraften den har nedlagts i dig av den enkla orsaken att du klarar den. det du även räds är att leva med den ty den kraften för dig ut, vida ut. du kan inte hindra detta, ditt hjärta brister ja – det är kraften vilken öppnar dig, öppnar de hinder du söker ställa upp, du är behövd.
vi upprepar
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör.
tror du vattendroppen frånsäger sig strålen
denna underbara stjärna vilken du så ofta beskriver.
det är en stjärna över stallet
det är en vägvisande stjärna
Gabrielsstjärnan
Nej – droppen frånsäger sig inte denna
du ser allt mycket klart
varför viker du undan tror du.
du skrev om de vikta stegen
oundvikligen
vad är ound
und är unna
ound är inte avund, det är att inte unna
ound: om urds nöd dömer
i den bemärkelsen är blir ound en slags förbannelse, en straffdom. du stannar förvånad inom då vi säger förbannelse, vad annat är bättre att säga, genom att ounden är dom negativitetsdom förbannar du de egna stegen därmed allts steg.
vi har upprepade gånger påpekat att straffdom inte är vår vilja eller väg, så låt oss då istället skriva: oh und.
oh – und detta är icke ack det är oh, oh är förundran, är tinderljus
det är lovsång till unnan
du har länge beskådat ordet; samt undrat: vari. hur kan detta tilläggande av bokstaven; h förändra bilden, så skriv de ord du såg;
omfamnande himmelsk urd når drömmen
du kan mycket väl skriva;
omfamnande urd når drömmen
så – är det två motsatser eller poler,
det är krona samt rot
åter visar vi
balansandning
oundvikligen
vikligen
visst känns ordet tämligen böjligt men i sitt utförande är det inte det och ändå är det böjligt, det vet var och en vilken vikt servetter.
nåväl vikta steg
är vikta steg av godo
visst kan de vara det, detta då andningsutrymme finns, då de vikta stegen icke inkräktar.
var och en vilken sökt sig på konsten att vika servetter vet hur svårt det är, hur lätt det är att trassla in sig samt ge upp. så tar du ett djupt andetag och följer ritningen, plötsligt fylls själen av glädje då den möter den vikta servettens skönhet, nu kan festmåltiden fulländas,
origami är en sådan vackerkonst
är inte detta underbart så säg
i detta papper lever alla element
sirliga kännande vackerfingrar lystrar samt lyfter fram
allts
gestalt
liv.
du vandrade åter in i detta med nornorna, det är väl klart dessa finns i alla riken
du såg det gångna, det varande, det kommande
åter ser du med en hjärtrysning helt klart
skuld bär framtiden
framtiden stiger fram
ur
ur hennes händer.
Oundvikligen
Dela upp
Vika
Vikta steg
Steg
Stege
Det är en bra bild, liksom trappan
Du klättrar på stegen
Stanna på varje pinna blicka ut andas
Vi säger;
grips
inte
av höjdrädsla
balansandning är ett vackert innebördssmycke.
i natten levde du åter under marken
samt ovan
egentligen är bilden av hinnan en bra beskrivning
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
du levde med två ord vars ordklanger tilltalar dig
Shaveom
kanske har inte ordet en betydelse kanske har det en betydelse i annan språkvärld, lyssna till ordet. detta ords rörelse är under marken, det är underjordisk tunnelbana, tunnlar förbinder, länkar samman. så gör rötterna.
nästa ord är
Aveom
Anteviom
det är ovan marken
samtidigt är det ett tunnelbanesystem
detta ord läste du om: ett läkemedel viket innebär att behandla gift med gift. så sant; för att blicka in i måste du inneha förmågan att vandra in i.
vandra in i, inte rusa runt inte skynda på inte kväva inte ta över.
det är att se den mörkaste av skogar
vandra in i den
samt se gryningsljusets slöjor lyftas
sorkar är ett besvärligt folk sägs det
de gräver gångar under marken
de gräver tunnlar
ibland kan marken upplevas vara ett gungfly, så förfasas människan. Varför förfasas hon icke över de tunnlar hon själv bygger för rusningstrafik. Sorken bygger av helt andra orsaker.
Bävrar bygger ovan marken
eller mer i mellanlivet
vilka byggherrar de är, det ser ut att vara plockepinn, de är skickliga pinnplockare.
de bygger dammar visst är det så, de torkar inte ut marker.
allt bygger
bygger på balansandning
acceptans av varande varandra
*
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
frihet vad är frihet
denna stora bild
har så ofta levt med denna frihet; sett verkningarna av den.
den är respekt i ordets urvagga
det är vilja att stanna
stanna kvar
i ordet kvars
urvagga
det är att i insikt se att livet inte är en lek
livet är den allvarsamma leken
den leken är icke
lek för lekandets skull
leken är så misstolkad
friheten är så misstolkad
denna misstolkan har skänkt människan – tror hon – befrielse från ansvar samt konsekvens,
detta har i sin tur gjort henne till individbefriad, den sanna individen är i du(det högre jaget/det högsta jaget), genom obalansen benämner hon sig:
man kan istället för jag kan, hon har gjort sig till en allmänning.
de goda straffar icke – aldrig
jag skrev
det finns en man till varje kvinnohand
en kvinna till varje manshand
leken
har lett dem in i ständigsökande
bort från kung och drottning
präst prästinna
den inre pärlans moral
har stängt inne
denna moral
är
barnet
icke pålagor
i den sanna kärleken
lever
verkar
helar
denna
händer lägges i varandra i en ständig ström
är det icke de rätta händerna
uppstår
skavsår
ibland fruktansvärda
variga
värkande
ändå
fortfar
denna ”ringdans”
det är helt uppenbart
vi behöver bara se på de stora folksjukdomar vilka levt lever
folkens sjukdomar
i dessa vandringssteg
cancer
aids
galna kosjukan
svininfluensan
med ens ser jag vinterkräksjukan; se det inre ljuset
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
är det straffdom
inte alls; gång på gång säger de; är det så ni behandlar era barn.
Varför skall vi tillfoga er allt detta
då er smärta är vår då vår smärta är er.
Varför skall vi slå er då slår vi oss.
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
allt liv är i varandra
i det inre vet jag
vem jag är
de har förtäljt mig detta
det är bara så svårt att inse
det innebär att jag inte kan säga – jag vill
jag är i en viljesfär där
vill har blivit
skolad
vilja
*
Hela
Hedersamt
Helande
Hel
Vi skulle kunna tala länge runt dessa ord, vi låter dem stå
Lysande
Är
De.
*
Tidsmolnen
står vid tjärnen
känner närhet
nära
närhet
en närhet utav guld
fingernära
för första gången vill jag fly
vinden ropar
stilla
du har endast känt fläkten av kärlek
ljussteg regnar ned från himmelstoner
jag färgar mina händer
av växter
av stenar
i jord
kupar om
inlindad i ljustrådar
är jag i upplevandet av
ljusdans
mina fjärilsvingar lyfter kittlandeljus in
i längtansstilla hjärtvida stjärnandning
omfamnar ditt ansikte mitt
trött sjunker jag in i
tyst
nubb efter nubb pillar jag ur golvet
sliter i förtvivlansvilja
bort linoleummatta
betongen hånler
har du kraft
har du mod
med silverkniv rispar jag bort
till slut
lossnar
stora
sjok
ser sanden brinna
kristallskål sjunger
månsilver strös
i kvinnosjäl
varför säga
såsom ett blommande körsbärsträd
såsom ett blommande mandelträd
såsom
som
kärleken är hela körsbärsdalens blomning
golvtiljor
doftar skog
blickar ned i de mörkaste springor
försakade steg
sträcker handkärlek
jag ropar
kärleksregn fall ned över mig
ser tidsmolnen skölja
älskade
du kupar dina händer runt mitt hjärta
*
Gärna
I hjärtansgärna
faller
droppe
varmflöden
omfamnar
livgärning
*
Mildvida
den stora järnklockan ljuder ut över dalen
hans ögon
ler
värme
ser
handvingen
förvånad känner hon brännande smärta
hans örfil
slår
omkull henne
hon reser sig upp
hennes ögon
ler kärlek in i honom
den stora järnklockan ljuder mildvida
klangvingar lägges
överom
hon ligger på knä
skurar golvtiljor rena
hennes händer är rödskrovliga
nariga
håret slinker ur huvuddokets
urtvagade blomstergirlanger
bröstet ihopsjunket andas nästanstilla
sakta lyfter hon
vågsamt
ögon
väggen upplöses
hon flyger friljudande
toner
den stora järnklockan ljuder ut över dalen milsvida
höres hennes sång
hennes dansljus
smeker
gryning
*
Frågan
hon lyfter en flik av slöjan
marken andas
djupumbra
umbra
hon breder ut
kjolars
allt
inomom
stiger
faller
vissnar
sjunker in i jordstillstyngd
kärleksvind
sveper lugnstilla
hon vänder ansiktsblomma inåt
skådar djupom
vidkring
han sträcker fram stjärnhand
av solguld vävd
kärleksströmmar
ber henne
vänd ditt ansikte till
hon sjunker
vidare
in i jordstillstyngd
kärleksvind sveper lugnstilla
mildögon ler
hans hand
värnar
om
huden rinner av mig
vågar du möta mig
där i aftonkällans höstandnings glödande inre
vågar du möta mig
där under tjärnens skira dimpärlors gryning
vågar du uppleva
djupet av är
uppleva
den smärta vilken får mig att se skönheten
hans hand
stannar
ur kvinnosjälen
stiger
strömmar
kvinnan
hennes andedräkt leder hennes hjärtsånger
hon lägger handen
i hans
*
Skogsdiadem
i skimran av
himmelsängen
vänds mitt ansikte in i skogsdiadem
släpper mina
händer
iskyla sveper
ack jag
fryser
varsamhands fläkt rör vid
klädnaden
rinner
av
ser snö smälta runt mina fötter
ack mina ögon
är så tomma
mina ögon värker
stjärnskimran regnar in i mina ögon
ack hölj mig
mantel faller om
han kysser mitt hjärta rent
handljus
synes vandra i skogens cirkelrund
helad
*
ser dina ögon
le
värme
ser
handvingen
förvånad känner jag brännande smärta
din örfil
slår
omkull mig
reser mig upp
mina ögon
ler kärlek in i dig
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en hårknut kan den även vara.
denna brosch kan lösas upp i all hast, mestadels blir det trassel ty allt det vilket blivit sammanfogat i skapande akts meningsfullhet kan icke lösas upp i hast. även om det är bråttom erfordras det en kärleksfylld gest
du ser en kvinna i lång vit skrud
hon är redo att stiga in i
ned i nattens bädd
hon löser flätan knuten
med varsamma rörelser
så borstar hon håret
i nästa stund ser du garnhärvan, den tilltrasslade
en hand skakar den mjukt in i luften, sedan kan det uppkomna trasslet redas ut.
allt har en andning
en andningsfas
en andefas
rörelse upphör aldrig i det av mening skapade
allt sker dock icke av en slump.
du lever ofta med vill och vilja
det finns illvilja
den viljan är uppkommen från svart sjuka
från litensjuka
illviljan är
lögn samt förtal
den ger smärta
den leder till intet
den ger den utförande svaret åter.
du ser en mycket vacker brosch, den är skapad av hår.
samtidigt ser du att den är skapad av de tunnaste rötter från modersroten, du känner doften av jordtyngds sötma. det är doften av höstens jordemognad. denna brosch är vävda slingor, enkelt beskrivet är detta tre hjul om varandra.
denna brosch är en konstfull knut
en knut är inte hårt knuten
den är konstfullt knuten
allt i meningen
av
liv.
allt tilltrasslat har behov av att redas upp
visst är det så att livet går att dela upp delas upp.
delas upp, schemaläggas
rutas in
det går inte att exempelvis ha ett rullande schema,
men visst går även det,
då rullningen följer livscykeln
cirkeln
ja visst är detta genomförbart bara det inte sker med en synt
det viktiga är att rytmen lever
att schemat följer samt
svarar till rytmen
rytmlivet
livsrytmen
allt liv mår bra av rytmvandring
visst går det att dela upp livet
det går alldeles utmärkt att göra så, men
då endast i bemärkelsen av tydliggöranden,
ty då bilden är, inom citationstecken vilar,
sveper mjukvinden om,
så är allt åter en skimrande väv.
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör. du viskade idag; då jag inser kraften räds jag.
du räds inte kraften, det du räds är att du inte skall klara av att bära att du skall såra eller göra illa. räds icke kraften den har nedlagts i dig av den enkla orsaken att du klarar den. det du även räds är att leva med den ty den kraften för dig ut, vida ut. du kan inte hindra detta, ditt hjärta brister ja – det är kraften vilken öppnar dig, öppnar de hinder du söker ställa upp, du är behövd.
vi upprepar
de högstaste talar till dig genom dig. ett ord förs till dig, en fråga förs till dig,
genom detta skeende vaknar de bilder vi nedlagt i dig, du är alla bilderna, gång på gång frånsäger du dig de upplevelser du får ta emot av människor vilka känt det orden gör.
tror du vattendroppen frånsäger sig strålen
denna underbara stjärna vilken du så ofta beskriver.
det är en stjärna över stallet
det är en vägvisande stjärna
Gabrielsstjärnan
Nej – droppen frånsäger sig inte denna
du ser allt mycket klart
varför viker du undan tror du.
du skrev om de vikta stegen
oundvikligen
vad är ound
und är unna
ound är inte avund, det är att inte unna
ound: om urds nöd dömer
i den bemärkelsen är blir ound en slags förbannelse, en straffdom. du stannar förvånad inom då vi säger förbannelse, vad annat är bättre att säga, genom att ounden är dom negativitetsdom förbannar du de egna stegen därmed allts steg.
vi har upprepade gånger påpekat att straffdom inte är vår vilja eller väg, så låt oss då istället skriva: oh und.
oh – und detta är icke ack det är oh, oh är förundran, är tinderljus
det är lovsång till unnan
du har länge beskådat ordet; samt undrat: vari. hur kan detta tilläggande av bokstaven; h förändra bilden, så skriv de ord du såg;
omfamnande himmelsk urd når drömmen
du kan mycket väl skriva;
omfamnande urd når drömmen
så – är det två motsatser eller poler,
det är krona samt rot
åter visar vi
balansandning
oundvikligen
vikligen
visst känns ordet tämligen böjligt men i sitt utförande är det inte det och ändå är det böjligt, det vet var och en vilken vikt servetter.
nåväl vikta steg
är vikta steg av godo
visst kan de vara det, detta då andningsutrymme finns, då de vikta stegen icke inkräktar.
var och en vilken sökt sig på konsten att vika servetter vet hur svårt det är, hur lätt det är att trassla in sig samt ge upp. så tar du ett djupt andetag och följer ritningen, plötsligt fylls själen av glädje då den möter den vikta servettens skönhet, nu kan festmåltiden fulländas,
origami är en sådan vackerkonst
är inte detta underbart så säg
i detta papper lever alla element
sirliga kännande vackerfingrar lystrar samt lyfter fram
allts
gestalt
liv.
du vandrade åter in i detta med nornorna, det är väl klart dessa finns i alla riken
du såg det gångna, det varande, det kommande
åter ser du med en hjärtrysning helt klart
skuld bär framtiden
framtiden stiger fram
ur
ur hennes händer.
Oundvikligen
Dela upp
Vika
Vikta steg
Steg
Stege
Det är en bra bild, liksom trappan
Du klättrar på stegen
Stanna på varje pinna blicka ut andas
Vi säger;
grips
inte
av höjdrädsla
balansandning är ett vackert innebördssmycke.
i natten levde du åter under marken
samt ovan
egentligen är bilden av hinnan en bra beskrivning
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
du levde med två ord vars ordklanger tilltalar dig
Shaveom
kanske har inte ordet en betydelse kanske har det en betydelse i annan språkvärld, lyssna till ordet. detta ords rörelse är under marken, det är underjordisk tunnelbana, tunnlar förbinder, länkar samman. så gör rötterna.
nästa ord är
Aveom
Anteviom
det är ovan marken
samtidigt är det ett tunnelbanesystem
detta ord läste du om: ett läkemedel viket innebär att behandla gift med gift. så sant; för att blicka in i måste du inneha förmågan att vandra in i.
vandra in i, inte rusa runt inte skynda på inte kväva inte ta över.
det är att se den mörkaste av skogar
vandra in i den
samt se gryningsljusets slöjor lyftas
sorkar är ett besvärligt folk sägs det
de gräver gångar under marken
de gräver tunnlar
ibland kan marken upplevas vara ett gungfly, så förfasas människan. Varför förfasas hon icke över de tunnlar hon själv bygger för rusningstrafik. Sorken bygger av helt andra orsaker.
Bävrar bygger ovan marken
eller mer i mellanlivet
vilka byggherrar de är, det ser ut att vara plockepinn, de är skickliga pinnplockare.
de bygger dammar visst är det så, de torkar inte ut marker.
allt bygger
bygger på balansandning
acceptans av varande varandra
*
ögonen rinner
strömmar ut genom fönstrens membran
in i himlen
hur beskriva det jag upplever i det mötet. mången kanske skulle säga; grådag.
söker finna orden, det min upplevelse är att i det så kallade yttre synes det grå, ändå vid en uns av ansträngning framträder skirt violljus ännu inte ögonstarkt.
det är en hinna ”mellan” jordsfär samt jordesfär samt himlar.
denna hinna är en hinna
ett membran
skirsilke
fosterhinna
anar blåskimran
anande
träd
allt är i stilla väntan
stillväntan
väntansstilla
stilla är
fylld av rörelse
fåglar
fågels sång andas glädje
glädjeslingor lindas om
ser hinnan
får upplevelse av födelse
se varat genom en hinna
samtidigt i skrivandets stund kan jag se starrögat, öga med starr hur linsen grumlas. ser en trött hand söka smeka den undan, en vacker åldrad hand, skimrande brons.
rörelsen är så tröttfylld den bär en innerlig önskan till seende.
väsendet genomfars av en varm suck.
ser linsen klarna
ser pupillen andas
regnbågshjulen frigörs
violljuset
stegras
detta ljus har jag så mycket undrat över varför det ständigt återvänder i min ordvärld. det ljuset ger smärta vid mötet, inte alla förmår möta det. det är en smärta vilken jag med vilje benämner motiverad. födelse är alltid motiverad.
ser med tydlig klarhet alla deras vackra de högstas ord av kärlek, hur allt löses upp, kammas borstas, redes ut. ser henne natt till natt kamma borsta håret.
allt har behov av varsamhet.
så ofta är min upplevelse att bröstet
hjärtat brister
frihet vad är frihet
denna stora bild
har så ofta levt med denna frihet; sett verkningarna av den.
den är respekt i ordets urvagga
det är vilja att stanna
stanna kvar
i ordet kvars
urvagga
det är att i insikt se att livet inte är en lek
livet är den allvarsamma leken
den leken är icke
lek för lekandets skull
leken är så misstolkad
friheten är så misstolkad
denna misstolkan har skänkt människan – tror hon – befrielse från ansvar samt konsekvens,
detta har i sin tur gjort henne till individbefriad, den sanna individen är i du(det högre jaget/det högsta jaget), genom obalansen benämner hon sig:
man kan istället för jag kan, hon har gjort sig till en allmänning.
de goda straffar icke – aldrig
jag skrev
det finns en man till varje kvinnohand
en kvinna till varje manshand
leken
har lett dem in i ständigsökande
bort från kung och drottning
präst prästinna
den inre pärlans moral
har stängt inne
denna moral
är
barnet
icke pålagor
i den sanna kärleken
lever
verkar
helar
denna
händer lägges i varandra i en ständig ström
är det icke de rätta händerna
uppstår
skavsår
ibland fruktansvärda
variga
värkande
ändå
fortfar
denna ”ringdans”
det är helt uppenbart
vi behöver bara se på de stora folksjukdomar vilka levt lever
folkens sjukdomar
i dessa vandringssteg
cancer
aids
galna kosjukan
svininfluensan
med ens ser jag vinterkräksjukan; se det inre ljuset
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
är det straffdom
inte alls; gång på gång säger de; är det så ni behandlar era barn.
Varför skall vi tillfoga er allt detta
då er smärta är vår då vår smärta är er.
Varför skall vi slå er då slår vi oss.
vad säger de
värna om det mänskliga i människan
bli människa
i är
allt liv är i varandra
i det inre vet jag
vem jag är
de har förtäljt mig detta
det är bara så svårt att inse
det innebär att jag inte kan säga – jag vill
jag är i en viljesfär där
vill har blivit
skolad
vilja
*
Hela
Hedersamt
Helande
Hel
Vi skulle kunna tala länge runt dessa ord, vi låter dem stå
Lysande
Är
De.
*
Tidsmolnen
står vid tjärnen
känner närhet
nära
närhet
en närhet utav guld
fingernära
för första gången vill jag fly
vinden ropar
stilla
du har endast känt fläkten av kärlek
ljussteg regnar ned från himmelstoner
jag färgar mina händer
av växter
av stenar
i jord
kupar om
inlindad i ljustrådar
är jag i upplevandet av
ljusdans
mina fjärilsvingar lyfter kittlandeljus in
i längtansstilla hjärtvida stjärnandning
omfamnar ditt ansikte mitt
trött sjunker jag in i
tyst
nubb efter nubb pillar jag ur golvet
sliter i förtvivlansvilja
bort linoleummatta
betongen hånler
har du kraft
har du mod
med silverkniv rispar jag bort
till slut
lossnar
stora
sjok
ser sanden brinna
kristallskål sjunger
månsilver strös
i kvinnosjäl
varför säga
såsom ett blommande körsbärsträd
såsom ett blommande mandelträd
såsom
som
kärleken är hela körsbärsdalens blomning
golvtiljor
doftar skog
blickar ned i de mörkaste springor
försakade steg
sträcker handkärlek
jag ropar
kärleksregn fall ned över mig
ser tidsmolnen skölja
älskade
du kupar dina händer runt mitt hjärta
*
Gärna
I hjärtansgärna
faller
droppe
varmflöden
omfamnar
livgärning
*
Mildvida
den stora järnklockan ljuder ut över dalen
hans ögon
ler
värme
ser
handvingen
förvånad känner hon brännande smärta
hans örfil
slår
omkull henne
hon reser sig upp
hennes ögon
ler kärlek in i honom
den stora järnklockan ljuder mildvida
klangvingar lägges
överom
hon ligger på knä
skurar golvtiljor rena
hennes händer är rödskrovliga
nariga
håret slinker ur huvuddokets
urtvagade blomstergirlanger
bröstet ihopsjunket andas nästanstilla
sakta lyfter hon
vågsamt
ögon
väggen upplöses
hon flyger friljudande
toner
den stora järnklockan ljuder ut över dalen milsvida
höres hennes sång
hennes dansljus
smeker
gryning
*
Frågan
hon lyfter en flik av slöjan
marken andas
djupumbra
umbra
hon breder ut
kjolars
allt
inomom
stiger
faller
vissnar
sjunker in i jordstillstyngd
kärleksvind
sveper lugnstilla
hon vänder ansiktsblomma inåt
skådar djupom
vidkring
han sträcker fram stjärnhand
av solguld vävd
kärleksströmmar
ber henne
vänd ditt ansikte till
hon sjunker
vidare
in i jordstillstyngd
kärleksvind sveper lugnstilla
mildögon ler
hans hand
värnar
om
huden rinner av mig
vågar du möta mig
där i aftonkällans höstandnings glödande inre
vågar du möta mig
där under tjärnens skira dimpärlors gryning
vågar du uppleva
djupet av är
uppleva
den smärta vilken får mig att se skönheten
hans hand
stannar
ur kvinnosjälen
stiger
strömmar
kvinnan
hennes andedräkt leder hennes hjärtsånger
hon lägger handen
i hans
*
Skogsdiadem
i skimran av
himmelsängen
vänds mitt ansikte in i skogsdiadem
släpper mina
händer
iskyla sveper
ack jag
fryser
varsamhands fläkt rör vid
klädnaden
rinner
av
ser snö smälta runt mina fötter
ack mina ögon
är så tomma
mina ögon värker
stjärnskimran regnar in i mina ögon
ack hölj mig
mantel faller om
han kysser mitt hjärta rent
handljus
synes vandra i skogens cirkelrund
helad
*
ser dina ögon
le
värme
ser
handvingen
förvånad känner jag brännande smärta
din örfil
slår
omkull mig
reser mig upp
mina ögon
ler kärlek in i dig
lördag 23 januari 2010
23 januari 2010
Vemodsvågen måste tillåtas att skölja in
huru skall mina händer annars
innefatta
omfamna
omfatta den
i ljus
i kärlek
vemodsvågen är en del av mig
så är jag en del av den
vemodsvågen måste tillåtas att skölja in
ses för det den är
vemodsvågen är en mjukvåg
hör den smeka stranden
*
åter har du sett denna vackra sjö, spegelsjön,
detta är en högt belägen sjö
den är verkligen till synes stilla
du vet att den icke är så, vatten kan till synes vara stilla, men den sjö vilken innehar denna vackra blanka yta är icke stilla. låt oss säga att ytan är en slags hud, ett skyddande hölje. du kan spegla dig i spegeln samt se ditt ansikte, visst är det så. i detta ansikte lever ett ansikte detta ansikte är meningens – mötesmeningens ansikte. det mans eller kvinnoansikte vilket helar. detta ansikte kan inte ses förrän alla stegblommor är lagda. ibland under dina böner har du sett ett mansansikte skymta i den buddhastaty vilken lever hos dig – amitahebs ansikte förtäljer stegblommornas väg. ibland har du blinkat samt sagt inbillning.
du ser sjön och i poemet hade du svårt att finna färgen; det är en djupt grön färg samt indigo, den gröna färgen kan benämnas buteljgrön, emeraldgrön eller varför inte helt sonika mörk smaragdgrön. färgen visar att det du ser är nattens ansikte, sjön vilar sömnstilla. denna sjö är i etapper, du ser dess högsta utfäste, du ser samtidigt att sjön ”faller” ur sina händer; skulle du beskriva det mer noggrant skulle du kanske säga att dimma sveper ur
ty bilden är klar ändå inte klar i bemärkelsen tydlig
gryningen vandrar in och bilden skimrar, i hela denna bildvandring upplever du hennes leende ögon, kärlekens ögon. så hör du orden: ur himmelståren faller dun – det är en mycket vacker bild. hennes öga omsköljer. dunet är i din hand handen är dunet och med den varsammaste av gester lägger du den på glasytan, på spegelytan. du ser hennes hemlighetsfyllda leende, dunet seglar följer de osynliga strömmarna vilka endast är osynliga för ögat, hennes öga omsköljer sjön visar det vilket är. han lyfter rosen ur, hon har lagt kärlekens ros i dunet, ur bröstet. han svara till
därigenom skrudar han henne i kärleksdräkt,
denna bild steg upp inom dig efter din insomningsbild;
så länge var du min dröm min glädje mitt ljus du kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om kroppar jag talar om att bli rörd omrörd om; rörd rörelse om
jag talar om att röra vid gemensamhetsröra jag talar om dig kärlek så länge var du min dröm min glädje mitt ljus jag talar inte om kyssa läppar jag talar om kyssande läppar om sensualism om rosenblads omfamning om rosenbågars valv jag talar inte om begärsuppfylla jag talar om begärsupplyftande ty kärleken är det högsta är kärlekens lov lovsångs rörelse du vänder dig till
ett oundvikligen av tillkortakommande av egenviljans längtanssteg leder dig djupare in i är, lyfter dig ur begärens sfär. Det sker ett begärsurlyftandes upplyftande där allt är n¨bart innanför utanför ty där finns endast inom;
detta är ett innandöme
ett innandöme så ljusuppfyllt av värme
detta innandöme är ett kungadöme ett drottningdöme i harmonisk balans.
Detta innandöme är framsprunget ur behovens sfärer det upplyftade begärens tveksteg leder dig,
Längtansstegen är egenvilja av till korta kommande.
Tillkortakommande kan synas vara en minimalistisk värld eller ett minimerat liv och visst kan det vara så, det kan även vara att vandar tillkortakommande genom att den egna rösten inte höres, komma till tillkortakommande – inte bli hörd, hindras från eller av.
Visst kan det vara så, i detta är tillkortakommandet en omvandling av längtan til förverkligande av meningsfylld vilja.
så länge
var du min dröm
min glädje
mitt ljus
du
kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om
kroppar
jag talar om att bli rörd
omrörd
om
rörd
rörelse om
jag talar om att röra vid
jag talar om
dig
kärlek
så länge var du
min dröm
min glädje
mitt ljus
jag talar inte om kyssa
läppar
jag talar om kyssande läppar
om sensualism
om rosenblads
omfamning
om rosenbågars
valv
jag talar inte
om begärsuppfylla
jag talar om
begärsupplyftande
ty kärleken
är
det högsta
är
kärlekens lov
lovsångs
rörelse
du vänder dig
till
Ur himmelstår
faller dun
spegelsjöns
helt
helande
stilla rörelse
djupblänker
skiftar
i grön
i indigo
ur himmelstår faller dun
kupar hand under
dun faller in
lägges till rätta
mjuk
följsamhet
Hon den vackra
blickar ut över
stilla
ur himmelstår faller
kvinna lägger varsamt dun
på spegelsjöns djupgrönblå skiva
Hon den vackra
blickar ut
över
dunhand följer spegelsjöns helt
osynliga strömmar
varmleende
ljusomsköljer
ögon
sjön
kvinnan ser honom lyfta
rosen ur
han kysser dess knopp
rosenblad mjuksvävar
skrudar hennes ohöljda kropp
ur himmelstår
faller
dun
Hon den vackra
ler
kärleksland
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
så outsägligt vackert
jag skrudar icke landet
vandrar
nu
i är
in ett kärleksland så outsägligt vackert
det är i en isdroppe
klar är dess
inom
jag skrudar icke landet
detta land
skrudas
av
av varje andning
varje rörelse
varje ord är vingar av
guld av silver
varje tystnad är pärlkronor
varje ögonmöte är källans klara strömmar
varje smekning väcker blomman ur sin bädd
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
där inom
smälta
isar
så outsägligt
vackert
ser den vita duvan
vacker grön
kvist
myrten
ökenlandskapet är gråstilla
solstrålar sipprar
över
sanden
skimrar
koppar
Johannes Döparen
de gamla bilderna stiger fram
skrivna för denna människobidan
ropar i kärlek
människa
föds
kvinnans kärlek omfamnar
rosenvinden omfamnar
stiger
sjunker in
sammansmälter
ur
otadlig
kärleks vilja
tidsaspekten är helt
upplöst
jag ser henne stå med hans huvud
hon håller det i håret
håret
hårstrån
linjer
allts strömmar
en flätad korg
en vacker lerkruka hänger i
fyra eller trenne läderremmar
korgen krukan
vaggar vind
ser vackra
skira stjälkar
de är utan blad
hår hårstrån
ser havens strömmar vinden
hår hårstrån
ur jorden växer etertanken
Sophia
ser öknen
sandvågor
hår
hårstrån
han ropar ur öknen
det ofattbara görs till tanken
människotanken tillverkar förståelig massa
upplever mannens oändlig tankekapacitet
logiken
kärlekens levande tanke
med denna gavs mannen förmågan till arkitektur
bygga templets väggar
vägleda
den sanne krigaren
livsstegen tillverkade fattbara ting
hon söker i kärlek vara bäcken
källan
han ropar i öknen
människan
hör
ej
hon hugger av huvudet
håller honom i håret, det hår han värnade så om
rosenvinden susar
blad växer ut
på kal
kvist
ser levande bilden av
duvan den vita duvan
instiger i örnen
den vita duvan örnen
instiger i kondoren
tre vingar
instiger
i varande
är en
är
tre
vandrar i öknar
stjärnor
synes
mycket
klarare
stjärnor regnar in i mina ögon
huru skall mina händer annars
innefatta
omfamna
omfatta den
i ljus
i kärlek
vemodsvågen är en del av mig
så är jag en del av den
vemodsvågen måste tillåtas att skölja in
ses för det den är
vemodsvågen är en mjukvåg
hör den smeka stranden
*
åter har du sett denna vackra sjö, spegelsjön,
detta är en högt belägen sjö
den är verkligen till synes stilla
du vet att den icke är så, vatten kan till synes vara stilla, men den sjö vilken innehar denna vackra blanka yta är icke stilla. låt oss säga att ytan är en slags hud, ett skyddande hölje. du kan spegla dig i spegeln samt se ditt ansikte, visst är det så. i detta ansikte lever ett ansikte detta ansikte är meningens – mötesmeningens ansikte. det mans eller kvinnoansikte vilket helar. detta ansikte kan inte ses förrän alla stegblommor är lagda. ibland under dina böner har du sett ett mansansikte skymta i den buddhastaty vilken lever hos dig – amitahebs ansikte förtäljer stegblommornas väg. ibland har du blinkat samt sagt inbillning.
du ser sjön och i poemet hade du svårt att finna färgen; det är en djupt grön färg samt indigo, den gröna färgen kan benämnas buteljgrön, emeraldgrön eller varför inte helt sonika mörk smaragdgrön. färgen visar att det du ser är nattens ansikte, sjön vilar sömnstilla. denna sjö är i etapper, du ser dess högsta utfäste, du ser samtidigt att sjön ”faller” ur sina händer; skulle du beskriva det mer noggrant skulle du kanske säga att dimma sveper ur
ty bilden är klar ändå inte klar i bemärkelsen tydlig
gryningen vandrar in och bilden skimrar, i hela denna bildvandring upplever du hennes leende ögon, kärlekens ögon. så hör du orden: ur himmelståren faller dun – det är en mycket vacker bild. hennes öga omsköljer. dunet är i din hand handen är dunet och med den varsammaste av gester lägger du den på glasytan, på spegelytan. du ser hennes hemlighetsfyllda leende, dunet seglar följer de osynliga strömmarna vilka endast är osynliga för ögat, hennes öga omsköljer sjön visar det vilket är. han lyfter rosen ur, hon har lagt kärlekens ros i dunet, ur bröstet. han svara till
därigenom skrudar han henne i kärleksdräkt,
denna bild steg upp inom dig efter din insomningsbild;
så länge var du min dröm min glädje mitt ljus du kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om kroppar jag talar om att bli rörd omrörd om; rörd rörelse om
jag talar om att röra vid gemensamhetsröra jag talar om dig kärlek så länge var du min dröm min glädje mitt ljus jag talar inte om kyssa läppar jag talar om kyssande läppar om sensualism om rosenblads omfamning om rosenbågars valv jag talar inte om begärsuppfylla jag talar om begärsupplyftande ty kärleken är det högsta är kärlekens lov lovsångs rörelse du vänder dig till
ett oundvikligen av tillkortakommande av egenviljans längtanssteg leder dig djupare in i är, lyfter dig ur begärens sfär. Det sker ett begärsurlyftandes upplyftande där allt är n¨bart innanför utanför ty där finns endast inom;
detta är ett innandöme
ett innandöme så ljusuppfyllt av värme
detta innandöme är ett kungadöme ett drottningdöme i harmonisk balans.
Detta innandöme är framsprunget ur behovens sfärer det upplyftade begärens tveksteg leder dig,
Längtansstegen är egenvilja av till korta kommande.
Tillkortakommande kan synas vara en minimalistisk värld eller ett minimerat liv och visst kan det vara så, det kan även vara att vandar tillkortakommande genom att den egna rösten inte höres, komma till tillkortakommande – inte bli hörd, hindras från eller av.
Visst kan det vara så, i detta är tillkortakommandet en omvandling av längtan til förverkligande av meningsfylld vilja.
så länge
var du min dröm
min glädje
mitt ljus
du
kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om
kroppar
jag talar om att bli rörd
omrörd
om
rörd
rörelse om
jag talar om att röra vid
jag talar om
dig
kärlek
så länge var du
min dröm
min glädje
mitt ljus
jag talar inte om kyssa
läppar
jag talar om kyssande läppar
om sensualism
om rosenblads
omfamning
om rosenbågars
valv
jag talar inte
om begärsuppfylla
jag talar om
begärsupplyftande
ty kärleken
är
det högsta
är
kärlekens lov
lovsångs
rörelse
du vänder dig
till
Ur himmelstår
faller dun
spegelsjöns
helt
helande
stilla rörelse
djupblänker
skiftar
i grön
i indigo
ur himmelstår faller dun
kupar hand under
dun faller in
lägges till rätta
mjuk
följsamhet
Hon den vackra
blickar ut över
stilla
ur himmelstår faller
kvinna lägger varsamt dun
på spegelsjöns djupgrönblå skiva
Hon den vackra
blickar ut
över
dunhand följer spegelsjöns helt
osynliga strömmar
varmleende
ljusomsköljer
ögon
sjön
kvinnan ser honom lyfta
rosen ur
han kysser dess knopp
rosenblad mjuksvävar
skrudar hennes ohöljda kropp
ur himmelstår
faller
dun
Hon den vackra
ler
kärleksland
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
så outsägligt vackert
jag skrudar icke landet
vandrar
nu
i är
in ett kärleksland så outsägligt vackert
det är i en isdroppe
klar är dess
inom
jag skrudar icke landet
detta land
skrudas
av
av varje andning
varje rörelse
varje ord är vingar av
guld av silver
varje tystnad är pärlkronor
varje ögonmöte är källans klara strömmar
varje smekning väcker blomman ur sin bädd
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
där inom
smälta
isar
så outsägligt
vackert
ser den vita duvan
vacker grön
kvist
myrten
ökenlandskapet är gråstilla
solstrålar sipprar
över
sanden
skimrar
koppar
Johannes Döparen
de gamla bilderna stiger fram
skrivna för denna människobidan
ropar i kärlek
människa
föds
kvinnans kärlek omfamnar
rosenvinden omfamnar
stiger
sjunker in
sammansmälter
ur
otadlig
kärleks vilja
tidsaspekten är helt
upplöst
jag ser henne stå med hans huvud
hon håller det i håret
håret
hårstrån
linjer
allts strömmar
en flätad korg
en vacker lerkruka hänger i
fyra eller trenne läderremmar
korgen krukan
vaggar vind
ser vackra
skira stjälkar
de är utan blad
hår hårstrån
ser havens strömmar vinden
hår hårstrån
ur jorden växer etertanken
Sophia
ser öknen
sandvågor
hår
hårstrån
han ropar ur öknen
det ofattbara görs till tanken
människotanken tillverkar förståelig massa
upplever mannens oändlig tankekapacitet
logiken
kärlekens levande tanke
med denna gavs mannen förmågan till arkitektur
bygga templets väggar
vägleda
den sanne krigaren
livsstegen tillverkade fattbara ting
hon söker i kärlek vara bäcken
källan
han ropar i öknen
människan
hör
ej
hon hugger av huvudet
håller honom i håret, det hår han värnade så om
rosenvinden susar
blad växer ut
på kal
kvist
ser levande bilden av
duvan den vita duvan
instiger i örnen
den vita duvan örnen
instiger i kondoren
tre vingar
instiger
i varande
är en
är
tre
vandrar i öknar
stjärnor
synes
mycket
klarare
stjärnor regnar in i mina ögon
22 januari 2010
Vad är design
är design att omskapa eller mer göra om
omgöra
eller är det att lyfta fram
är design att lyssna
verkliglyssna
höra havets andning
känna havet skänka pärlljus in till strand
se väggarna
rumsväggarnas
rena klara former
samt
befria golvytan från all betong
alla pålagor.
design
du störs av ordet taggar
rosen är en vacker symbolbild vilken starkt lever med dig
du ser rosens taggar vändas inåt
som med alla bilder innehar denna bild två klanger poler
den ena är negativ, destruktiv
den andra är positiv uppbyggande
i den negativa bilden ser du hullingar; vilddjurets hullingtänder. vilddjuret är här de yttre betingelserna. de yttre betingelsernas uppätande av hjärtat.
du ser dessa hullingar vilka river sliter rycker samt glupskt slukar hjärtats inomdöme
slukar allt ljus allt inomljus.
detta vilddjur kan vara ett utanför kommande
något angriper, gör våld på.
i denna bild ser du väsendet angripa sitt själv; andesjälvet.
beskriv det du ser:
jag ser en ros, den är ännu inte utslagen, denna ros står helt allena. rosen är i vilja av blomning, stammen/stjälken är rak i spiral med solen vandrar gröna vackerskimrande blad, linjerna i dessa blad framträder mycket klart, i bladvecken, ”huvudnerven” ser jag en vattendroppe eller en tunn rännil, sakta rör den sig ned till spetsen, helt stilla är den, får upplevelsen av ett öga kristalljus, solstråle finner den darrar och släpper, stjärnstråle finner den darrar och släpper, det framstrålar innan den släpper denna klarstjärna. jag vet att bladet smakar sött är sött, gudomlig sötma. blicken vandrar till knoppen, frapperas av dessa sirliga fingrar vilka håller knoppen, pärlan vilken sammanfogar dessa fingrars bärarljusgärning.
så ser jag taggarna, hullingarna är vända uppåt, till gagn till skydd för rosen, ser dem sakta mycket sakta vändas nedåt samtidigt sjunker de, andas de in av stjälken. ser nu rosens inreliv, ser hur livets strömmar jonglerar ljus och värme i en evig stigande rörelse, taggarna blir fästpunkter en slags solvögon därigenom väves banden.
då taggarna vänds inåt likt hullingar sker det ur ett omedvetet sovande sinnelag, därigenom blir det en negativ frasering. bilden blir av handen vilken utan styrsel i förbifarten slår allt och alla helt utan vetskap om den smärta den tillfogar.
så är det med rosens taggar i den negativa bilden; de yttre jämförelserna – pålagorna - jämförelsematerialet har fört väsendet in i käftar där vävandet blir rovdjursdrift. åter är det så att rovdjursdriften hos rovdjuret är sund ty den hör till dessa djur, då denna drift ”renodlas” hos människan blir den negativ, detta är en slags inympning en slags inavel.
taggarna vänds aldrig här nedåt de är vända uppåt
därigenom sargar de
i den positiva bilden där allt sker genom den sunda viljans vakna medvetna bejakelse vänds taggarna nedåt. de blir därigenom solvögon vilka icke arbetar emot knoppens blomningsvilja de verkar för.
design är då du översätter den
formspråk, mönster, ritning med mera.
liven gavs ett hus, ett hem.
design är formskapande, allt skapande är liv,
formskapande är att framhäva formspråket detta utan att förhäva sig.
det är att lyssna samt särskilja; alldeles ypperligt är det att lyfta ut allt i huset, samt ställa sig i mitten, beskåda för att se vilka delar är mitt liv.
det finns mycket vilket smyger sig in, allt det vilket smyger sig in arbetar för att ta över livskruset, livsamforan
arbetar för att övertaga.
ibland brukar du se program med mordutredare, de finner en kropp vilken är identitetslös. du ser dem lägga benen samman, ser dem bygga upp ansiktet, de gör en rekonstruktion. detta sker inte för att ersätta kroppen med en annan, nej – det sker för att identifikation skall möjliggöras.
åter är detta ett formskapande vilket är för att framhäva formspråket detta utan att förhäva sig.
det är en rekonstruktion vilken framstiger ur ett klart medvetandeljus, inte för att kväva, inte för att ersätta, inte för att framställa ett surrogat.
kroppen du ser kan inte ges liv
återvänder du så till designen
till huset
livet
så kan tjockan klarna genom att inlyssnande
verkliglyssnande se
inredningen
ja, mordutredarna vilka du finner intressanta i dessa program är verkligen visande, ty vad annat är det då hullingarna vänds inåt antingen av egen hand eller av annan än mord
livsmord – stegmord
åter säger vi; var stigfinnare i livet.
Vad kysser dig hårdast
smärtan eller lyckan
lyckan vaggar dig in i sömn, dess vilja är att väcka
den sjunger icke sov
sov i ro
den sjunger dansa i ditt andeljus
ändå
ser den
människan somna
smärtan är den vilken alla flyr
inte alla
smärtan är den vilken lockar till flykt
smärtan får dig att fly, dess vilja är att väcka
den ropar icke fly
fly
den talar se ditt andeljus
ändå
ser den
människan fly
vad kysser hårdast
upplevelsen är att smärtan kysser hårdast, så är det med allt vilket väcker ur törnrosasömn.
Med avseende till det vi sagt runt taggar kan smärtan ses vara prinsens kyss, den kyssen leder till lycka. Prinsessan blev stungen. Allt somnade runt henne, själen somnade, prinsen kämpade, redde ut trassel, taggarna blev stegpinnar, han kysste henne vaken.
Vi upprepar åter uppsök inte smärtan
Se den för vad den är
I smärtan upplevs tidsaspekten starkt, påtagligt närvarande, se tiden upplösas. Där i det ljuset är sannhet, där faller slöjan mjuk över, kärlekens slöja, evig, oändlighet ren. Bilder stiger djupstilla in.
det är vackert att se dig leva med ord; du skrev:
så många främmande ansikten
söker kastar ut fångstnät
så många tilltrasslade nät
att hela
för till varje man finns en kvinnohand
för till varje kvinna finns en manshand
de äro
kung och drottning
drottning och kung
de styr inte med negativ makt
de styr med kärlek
de är
man och kvinna
make och maka
de är
digmig
migdig
se tiden upplösas. Där i det ljuset är sannhet, där faller slöjan mjuk över, kärlekens slöja, evig, oändlighet ren. Bilder stiger djupstilla in.
Så skrev du:
dessa händer är inte på måfå
ser det så klart
är det inte
den
handen uppstår
skavsår
vi ser intet behov av att tala vidare runt detta, du ser bilderna så klart samt förmedlar dem.
Svartvit
svartvingar sveper om
svartvingar
pressar
viskar
om
att då
omfattas av stilla handljus
skymning böljar mjuksiden skimrande blåljuv ömhet
lindas hjärtstillas ögontröst
vackra händer
fingrars
ljus
öppnas
värme
liv
ögon förenas i
himlars
sfärer
tårar rinner bäckar porlar
strängar vidrörs
lyckoregn
svartvingar sveper om
svartvingar
pressar
viskar
att då
omfattas
ger
kraften
till
varsamt i kärlek
lägger jag händer om
mina fingrar
pressas ut
av
inomljusets vilja
vita vingar sköljer hav
tempelgården skimrar
ögon förenas i
himlars
sfärer
tårar rinner bäckar porlar
strängar vidrörs
lyckoregn
andas
vårt
shambhala
Ugglan
ugglas röst böljar rullar in över äng
inomfatta
se rosens taggar vändas inåt
ej till skada
inomfatta
väva
väva
band
vackerband
tuskaft väves
vattentrappas rörelsesång
harmonisk
porlande
in i
rosengång
andas
andas
människovind
andas stilla
andas
varsamt
stilla
värna om ditt bröst
rusnings andas icke
stackato
stampa icke hennes skimrande hud
sarga icke hennes ögons brunnar
andas
andas människovind
linda din dräkt
smekande om
om stenar
växter
träd
om haven vinden
floderna
bergen
om jorden
elden
stjärnor
planeter
om djuren
gångare
krypare
ringlare
vingar
sjunk in i vara
andas
andas
människovind
Jordvida
Ur jordvida
uppstiger
allfärg
tvagas ren i månsilvers flödessång
stiger in i jordvida
gryningsslöjor
böljar
skänker
allfärg
ur jordvida
uppstiger
lyfter mina ögon ur
i mina händers handskål är mina ögon
hör kvinnogråt
vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
i mina händers handskål är mina ögon
andas dem fjärilslätt
in i stjärnvind
viskar stilla
giv vingar
svar
mina ögon
svävar
är i himmelsskål
älskade
ditt ansikte rör vid nära
hör kvinnosång
öppnar mina slutna ögonvingar
tillsammanslugn
fattigvägar
lindas om kvinnovägen
klädnaden
knappt
sammanhängande calamagrostis
flätade remmar håller samman skolädren
livsviljan hålles i handen
då och då
kastar hon en blick i
Moder
Oh Moder hör min röst
den röst vilken jag söker låsa
kvinnosång ljuder vemodsstilla
himlar brinner blodröda
marker träd
allt
svart stelnad tusch
en stelnad pastell under svart sammet
mötens syntetiska bildsviter
sakta
oändligt sakta
faller hon ned på knä
en
frusen bild
uppgiven
en
stillnad rörelse
svarta dok faller av
hon sitter i svart ros
bröstet glöder
händer seglar vida
ur fyllda vitsegel
framträder
skänkes tyststilla ord
hon rör vid bilden
förundras över svartsammets mjukhet
förvånas över glödens varmgåva
askflagor
svävar
fastnar mjukt
med mildhand borstar hon av dem
ser diamanter tindra
läggas i ring runt ansikte
ansikte skymtar
varligt smeker hon över glöden
var mig nära
var icke en synvilla
är du en ögondröm
är du ögonljus
ljusdröm
lugn vi är här
sakta
mycket sakta
i medvetenljus lyfter hon händer
öppnar bröstet
hjärta rinner ut över marker
hennes blodsströmmar
förenas med bäckådror
hans händer tar emot
hon helas sakta
hon känner
hans starka armar
runt
hans andedräkt nära
hans röst smeker henne vaken
lugn vi är här
tillsammans
Rosenbladshänder
mjuktäcker mark
andas in doften av liv
hon är i rosenträdgårdens gyllenhägn
han reser världsvida
blicken irrar längtansdjup
ständigt blomljus sökandes
var stilla susar intet
väskan glider ur hans hand
med en
duns
mjuk
drives damm upp
gnistrar
virvlar
han ser hennes danscirklar i rosenträdgårdens gyllenhägn
hör skimrande siden frasa
känner doft av
ros
väska öppnas
i ficka ser han
dammkorn
solfingrar lyfter henne ur skugga
solvandrare strör solguld
in i ögonhav
Vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
då vände du ditt ansikte bort
det är icke en man
är design att omskapa eller mer göra om
omgöra
eller är det att lyfta fram
är design att lyssna
verkliglyssna
höra havets andning
känna havet skänka pärlljus in till strand
se väggarna
rumsväggarnas
rena klara former
samt
befria golvytan från all betong
alla pålagor.
design
du störs av ordet taggar
rosen är en vacker symbolbild vilken starkt lever med dig
du ser rosens taggar vändas inåt
som med alla bilder innehar denna bild två klanger poler
den ena är negativ, destruktiv
den andra är positiv uppbyggande
i den negativa bilden ser du hullingar; vilddjurets hullingtänder. vilddjuret är här de yttre betingelserna. de yttre betingelsernas uppätande av hjärtat.
du ser dessa hullingar vilka river sliter rycker samt glupskt slukar hjärtats inomdöme
slukar allt ljus allt inomljus.
detta vilddjur kan vara ett utanför kommande
något angriper, gör våld på.
i denna bild ser du väsendet angripa sitt själv; andesjälvet.
beskriv det du ser:
jag ser en ros, den är ännu inte utslagen, denna ros står helt allena. rosen är i vilja av blomning, stammen/stjälken är rak i spiral med solen vandrar gröna vackerskimrande blad, linjerna i dessa blad framträder mycket klart, i bladvecken, ”huvudnerven” ser jag en vattendroppe eller en tunn rännil, sakta rör den sig ned till spetsen, helt stilla är den, får upplevelsen av ett öga kristalljus, solstråle finner den darrar och släpper, stjärnstråle finner den darrar och släpper, det framstrålar innan den släpper denna klarstjärna. jag vet att bladet smakar sött är sött, gudomlig sötma. blicken vandrar till knoppen, frapperas av dessa sirliga fingrar vilka håller knoppen, pärlan vilken sammanfogar dessa fingrars bärarljusgärning.
så ser jag taggarna, hullingarna är vända uppåt, till gagn till skydd för rosen, ser dem sakta mycket sakta vändas nedåt samtidigt sjunker de, andas de in av stjälken. ser nu rosens inreliv, ser hur livets strömmar jonglerar ljus och värme i en evig stigande rörelse, taggarna blir fästpunkter en slags solvögon därigenom väves banden.
då taggarna vänds inåt likt hullingar sker det ur ett omedvetet sovande sinnelag, därigenom blir det en negativ frasering. bilden blir av handen vilken utan styrsel i förbifarten slår allt och alla helt utan vetskap om den smärta den tillfogar.
så är det med rosens taggar i den negativa bilden; de yttre jämförelserna – pålagorna - jämförelsematerialet har fört väsendet in i käftar där vävandet blir rovdjursdrift. åter är det så att rovdjursdriften hos rovdjuret är sund ty den hör till dessa djur, då denna drift ”renodlas” hos människan blir den negativ, detta är en slags inympning en slags inavel.
taggarna vänds aldrig här nedåt de är vända uppåt
därigenom sargar de
i den positiva bilden där allt sker genom den sunda viljans vakna medvetna bejakelse vänds taggarna nedåt. de blir därigenom solvögon vilka icke arbetar emot knoppens blomningsvilja de verkar för.
design är då du översätter den
formspråk, mönster, ritning med mera.
liven gavs ett hus, ett hem.
design är formskapande, allt skapande är liv,
formskapande är att framhäva formspråket detta utan att förhäva sig.
det är att lyssna samt särskilja; alldeles ypperligt är det att lyfta ut allt i huset, samt ställa sig i mitten, beskåda för att se vilka delar är mitt liv.
det finns mycket vilket smyger sig in, allt det vilket smyger sig in arbetar för att ta över livskruset, livsamforan
arbetar för att övertaga.
ibland brukar du se program med mordutredare, de finner en kropp vilken är identitetslös. du ser dem lägga benen samman, ser dem bygga upp ansiktet, de gör en rekonstruktion. detta sker inte för att ersätta kroppen med en annan, nej – det sker för att identifikation skall möjliggöras.
åter är detta ett formskapande vilket är för att framhäva formspråket detta utan att förhäva sig.
det är en rekonstruktion vilken framstiger ur ett klart medvetandeljus, inte för att kväva, inte för att ersätta, inte för att framställa ett surrogat.
kroppen du ser kan inte ges liv
återvänder du så till designen
till huset
livet
så kan tjockan klarna genom att inlyssnande
verkliglyssnande se
inredningen
ja, mordutredarna vilka du finner intressanta i dessa program är verkligen visande, ty vad annat är det då hullingarna vänds inåt antingen av egen hand eller av annan än mord
livsmord – stegmord
åter säger vi; var stigfinnare i livet.
Vad kysser dig hårdast
smärtan eller lyckan
lyckan vaggar dig in i sömn, dess vilja är att väcka
den sjunger icke sov
sov i ro
den sjunger dansa i ditt andeljus
ändå
ser den
människan somna
smärtan är den vilken alla flyr
inte alla
smärtan är den vilken lockar till flykt
smärtan får dig att fly, dess vilja är att väcka
den ropar icke fly
fly
den talar se ditt andeljus
ändå
ser den
människan fly
vad kysser hårdast
upplevelsen är att smärtan kysser hårdast, så är det med allt vilket väcker ur törnrosasömn.
Med avseende till det vi sagt runt taggar kan smärtan ses vara prinsens kyss, den kyssen leder till lycka. Prinsessan blev stungen. Allt somnade runt henne, själen somnade, prinsen kämpade, redde ut trassel, taggarna blev stegpinnar, han kysste henne vaken.
Vi upprepar åter uppsök inte smärtan
Se den för vad den är
I smärtan upplevs tidsaspekten starkt, påtagligt närvarande, se tiden upplösas. Där i det ljuset är sannhet, där faller slöjan mjuk över, kärlekens slöja, evig, oändlighet ren. Bilder stiger djupstilla in.
det är vackert att se dig leva med ord; du skrev:
så många främmande ansikten
söker kastar ut fångstnät
så många tilltrasslade nät
att hela
för till varje man finns en kvinnohand
för till varje kvinna finns en manshand
de äro
kung och drottning
drottning och kung
de styr inte med negativ makt
de styr med kärlek
de är
man och kvinna
make och maka
de är
digmig
migdig
se tiden upplösas. Där i det ljuset är sannhet, där faller slöjan mjuk över, kärlekens slöja, evig, oändlighet ren. Bilder stiger djupstilla in.
Så skrev du:
dessa händer är inte på måfå
ser det så klart
är det inte
den
handen uppstår
skavsår
vi ser intet behov av att tala vidare runt detta, du ser bilderna så klart samt förmedlar dem.
Svartvit
svartvingar sveper om
svartvingar
pressar
viskar
om
att då
omfattas av stilla handljus
skymning böljar mjuksiden skimrande blåljuv ömhet
lindas hjärtstillas ögontröst
vackra händer
fingrars
ljus
öppnas
värme
liv
ögon förenas i
himlars
sfärer
tårar rinner bäckar porlar
strängar vidrörs
lyckoregn
svartvingar sveper om
svartvingar
pressar
viskar
att då
omfattas
ger
kraften
till
varsamt i kärlek
lägger jag händer om
mina fingrar
pressas ut
av
inomljusets vilja
vita vingar sköljer hav
tempelgården skimrar
ögon förenas i
himlars
sfärer
tårar rinner bäckar porlar
strängar vidrörs
lyckoregn
andas
vårt
shambhala
Ugglan
ugglas röst böljar rullar in över äng
inomfatta
se rosens taggar vändas inåt
ej till skada
inomfatta
väva
väva
band
vackerband
tuskaft väves
vattentrappas rörelsesång
harmonisk
porlande
in i
rosengång
andas
andas
människovind
andas stilla
andas
varsamt
stilla
värna om ditt bröst
rusnings andas icke
stackato
stampa icke hennes skimrande hud
sarga icke hennes ögons brunnar
andas
andas människovind
linda din dräkt
smekande om
om stenar
växter
träd
om haven vinden
floderna
bergen
om jorden
elden
stjärnor
planeter
om djuren
gångare
krypare
ringlare
vingar
sjunk in i vara
andas
andas
människovind
Jordvida
Ur jordvida
uppstiger
allfärg
tvagas ren i månsilvers flödessång
stiger in i jordvida
gryningsslöjor
böljar
skänker
allfärg
ur jordvida
uppstiger
lyfter mina ögon ur
i mina händers handskål är mina ögon
hör kvinnogråt
vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
i mina händers handskål är mina ögon
andas dem fjärilslätt
in i stjärnvind
viskar stilla
giv vingar
svar
mina ögon
svävar
är i himmelsskål
älskade
ditt ansikte rör vid nära
hör kvinnosång
öppnar mina slutna ögonvingar
tillsammanslugn
fattigvägar
lindas om kvinnovägen
klädnaden
knappt
sammanhängande calamagrostis
flätade remmar håller samman skolädren
livsviljan hålles i handen
då och då
kastar hon en blick i
Moder
Oh Moder hör min röst
den röst vilken jag söker låsa
kvinnosång ljuder vemodsstilla
himlar brinner blodröda
marker träd
allt
svart stelnad tusch
en stelnad pastell under svart sammet
mötens syntetiska bildsviter
sakta
oändligt sakta
faller hon ned på knä
en
frusen bild
uppgiven
en
stillnad rörelse
svarta dok faller av
hon sitter i svart ros
bröstet glöder
händer seglar vida
ur fyllda vitsegel
framträder
skänkes tyststilla ord
hon rör vid bilden
förundras över svartsammets mjukhet
förvånas över glödens varmgåva
askflagor
svävar
fastnar mjukt
med mildhand borstar hon av dem
ser diamanter tindra
läggas i ring runt ansikte
ansikte skymtar
varligt smeker hon över glöden
var mig nära
var icke en synvilla
är du en ögondröm
är du ögonljus
ljusdröm
lugn vi är här
sakta
mycket sakta
i medvetenljus lyfter hon händer
öppnar bröstet
hjärta rinner ut över marker
hennes blodsströmmar
förenas med bäckådror
hans händer tar emot
hon helas sakta
hon känner
hans starka armar
runt
hans andedräkt nära
hans röst smeker henne vaken
lugn vi är här
tillsammans
Rosenbladshänder
mjuktäcker mark
andas in doften av liv
hon är i rosenträdgårdens gyllenhägn
han reser världsvida
blicken irrar längtansdjup
ständigt blomljus sökandes
var stilla susar intet
väskan glider ur hans hand
med en
duns
mjuk
drives damm upp
gnistrar
virvlar
han ser hennes danscirklar i rosenträdgårdens gyllenhägn
hör skimrande siden frasa
känner doft av
ros
väska öppnas
i ficka ser han
dammkorn
solfingrar lyfter henne ur skugga
solvandrare strör solguld
in i ögonhav
Vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
då vände du ditt ansikte bort
det är icke en man
21 januari 2010
vad är omväxling
är det en glädjevind
vilken berör
så
söker
handen
vidare
är omväxling att fylla ut
fylla ut
tom tomhet
är omväxling
att växla om
från tom tomhet
till vågande
insikt
in sikt
sikt
in
vara värd
så ofta stannar mina ögon inför det ordet
det jag talar om är inte värde
pengavärd
ordet värd
lever med
inom
vad är en värd
är det en värld
ja
till viss del
en inre värld är allomfattande
värd är
hon står med kupade händer
fyllda med frukter
bjuder
honom
det dukas till festabord
med vita linnedukar
fyllda av blådrömmande blommor
frön skallrar
i vinden
de är värdar för till festabudet
ser ordet värd skriver vakare
vaka över
med
kupade
händer
runt hjärtgårdens tempel
jag bjuder dig stilla
drick
ljus
ur
urhand
*
Antagonist
är ett visande ord
visst går det att anta en utmaning
att anta sig ett skeende
en situation
i bemärkelsen av att taga sig an
i strid
i duell
går det att anta en utmaning
bådas deras hjärtan brann för jungfrun
bådas deras ögon svepte om henne
den ena tog ett steg närmre
allt för nära
smutsade hennes kjortelfåll
den andre stred för hennes heder
den ene den andre
den andre den ene
ene andre
andre ene
i grynings slöjmarker
möttes de
valde vapen
värjan
blixtrade
blixtrade i grynings solfinger
med ryggar mot varandra
då tiden mot varandra stod de
vandrade stegen
kysste värja
bugade
ansikten blickade in i varandra
värjor korsades
båda antog utmaningen
försvarade
hennes
heder
sin heder
i grynings slöjmarker
den ene
föll
svårt blödande
till marken
den andre kysste hennes hand
krigaren antar en utmaning
det går även att anta ett ords
ett skeendes betydelse i matematiken i vetenskapen finns många antaganden vilka leder till ett påstående
gonist ligger nära gnosis
läran om
kunskap
då påståendet utvecklats bildas ofta två sidor
en för samt en emot.
antagonisten är motståndaren
går emot ståndpunkten
ty den strider emot hans/hennes inre värderingar
det finns även antagonister till sitt eget liv
de står alltid i strid med sig själv
och därmed kväver de
sitt eget liv.
antagonisten är en negativ
samt en positiv pol
magnetism
i balansen av är detta
helande
hel ande
är detta hälsobringande.
Somnavakna
gråskimrande händer
kupades i
dagen
somna
om
snödun
segelbåtar
sjung
om
gråskimrande händer
synes lyfta
blåslöja
dansar
skogens
dröm
somna om
gråskimrande händer
synes lyfta
rödslöja
dansar
tjärnens
dröm
violljus
andas
vakna
om
omfamnan
öga omfamnar
omfamnar
famnar
om
omfamnan
låga
mantlar rörs böljande
omfamnar
famnar
om
omfamnan
beduintälten böljar
lågor brinner eld
hästen virvlar
sand
han glider mjukstilla av
lågor brinner eld
han hör bjällror ser hennes mjuka böljande dans
i kupade händer bär hon skål av allt
bjuder honom otörst
läppar
glittrar
hon dansar liv rörelse
slöjor böljar
hans händer
ber henne längtansstilla
smeker slöja av hennes ansikte
stjärnbandet följer mjukt hennes panna
klingar klingar smycke
de möter
möts
tältduk böljar
ögon omfamnar
omfamnar
famnar
om
omfamnan
låga
mantlar rörs böljande
lågor brinner
eld
vem är hon
vem är hon vilken sjunger i rosenvinden
vilken sköljer rosenbladen
sköljer rosenbladens
åldersteg
ur
vem är hon vilken sjunger i rosenvinden
du vackraste förtälj mig
din saga
hon lyfter ett purpurblad
med ljusfingertoppar
följer hon skirlinjer
slätar dem
ut
kysser bladet med
andedräkt
hon nynnar sakta
hon lyfter ett purpurblad
med ljusfingertoppar
följer hon skirlinjer
slätar dem
ut
kysser bladet med
andedräkt
hon nynnar sakta
droppar stiger upp
i rosenblad skimrar
rubiner
tvenne
vem är hon vilken sjunger in i rosenvinden
du lyssnade stilla i rosenvinden
sökte ej lyss till ditt hjärta
varsamhetshänders
ljusfingertoppar
sluter rosenblad
tvenne om
rubiners
skimmer
hon bäddar mjukt rosenvinden om
i rosengården öppnas
rosen underskön
tvenne rubiner
skimrar
i en
så vandra min själskälla
i världar utanför världen
har steg vandrat
vilse
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
i världar utanför världen
har steg vandrat
vilse
outsäglig smärta
i vetskapen
av
är
haltande
blev
var stegen
halvstegs saknadssånger
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
i dem
syntes
ansikten skymta
så
främmande
vilsenhets omöten
ensamhet
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
såg vågen stiga inom cirkel
i cirkelljus andas hav
en man en kvinna
kysser ömt
varandra
ser sannhet
skymta
ögon blickar vidskilda
är i varande
om
ser stegen
det sker
stegen
fylls
samman
andas i varandra
hjärtsånger strömmar genom
i Hennes hud
Hon gläds
oaser
oasens smycke
skimrar lovsångsdjup
steg strömmar in i varandra
porlande källor
källa
vattenpuls
passar
varande
i är
ler ljusmod
i vetskap av är
ser vågen stiga inom cirkel
i cirkelljus andas hav
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
är i havets andning
våra händer
berör
liv
outsäglig lycka
lyckodjup
i vetskapen
av
är
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
*
i denna natt väver jag brynja(till min son)
ung mans vackeransikte
seglar
mörkermoln
mina fingrar smeker varligt ömt
hans nattansikte
in i mod
se sorgen
känn den vagga din smärta
känn smärtans berättelse
för dig
se din alltid
sannhets värme
se dina
vackersteg
känn din vishet
andas
så länge var du i min omfamn
såg
dina insteg
ser
dina vackersteg
så ofta har du
ropat in i vind till gråtande ögon
ge inte upp
nu för vinden i kärlek orden åter till dig
ge inte upp
var stolt
i dig
över dig själv
genom dig själv
till
ditt själv
känn kraften lyfta dig
känn min kärlek runt dig
hör vinden ropa
ge inte upp
andas
du ser din gryningsväg
ditt första steg är
säg det
du
upplever
till händer vilka sträckes till dig
i hjälpargärning
ren
du har intet att skämmas över
vem har sagt att vandringen är lätt
av det du skänker
dig själv
i dessa steg
blir det vackert att se
hur många tror du ler utan att le
i denna natt väver jag brynja
av skirtrådar
ber stjärnor
skölja ljus
in i den
*
Vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
då vände du ditt ansikte bort
det är icke en man
en man
ser
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
är det en glädjevind
vilken berör
så
söker
handen
vidare
är omväxling att fylla ut
fylla ut
tom tomhet
är omväxling
att växla om
från tom tomhet
till vågande
insikt
in sikt
sikt
in
vara värd
så ofta stannar mina ögon inför det ordet
det jag talar om är inte värde
pengavärd
ordet värd
lever med
inom
vad är en värd
är det en värld
ja
till viss del
en inre värld är allomfattande
värd är
hon står med kupade händer
fyllda med frukter
bjuder
honom
det dukas till festabord
med vita linnedukar
fyllda av blådrömmande blommor
frön skallrar
i vinden
de är värdar för till festabudet
ser ordet värd skriver vakare
vaka över
med
kupade
händer
runt hjärtgårdens tempel
jag bjuder dig stilla
drick
ljus
ur
urhand
*
Antagonist
är ett visande ord
visst går det att anta en utmaning
att anta sig ett skeende
en situation
i bemärkelsen av att taga sig an
i strid
i duell
går det att anta en utmaning
bådas deras hjärtan brann för jungfrun
bådas deras ögon svepte om henne
den ena tog ett steg närmre
allt för nära
smutsade hennes kjortelfåll
den andre stred för hennes heder
den ene den andre
den andre den ene
ene andre
andre ene
i grynings slöjmarker
möttes de
valde vapen
värjan
blixtrade
blixtrade i grynings solfinger
med ryggar mot varandra
då tiden mot varandra stod de
vandrade stegen
kysste värja
bugade
ansikten blickade in i varandra
värjor korsades
båda antog utmaningen
försvarade
hennes
heder
sin heder
i grynings slöjmarker
den ene
föll
svårt blödande
till marken
den andre kysste hennes hand
krigaren antar en utmaning
det går även att anta ett ords
ett skeendes betydelse i matematiken i vetenskapen finns många antaganden vilka leder till ett påstående
gonist ligger nära gnosis
läran om
kunskap
då påståendet utvecklats bildas ofta två sidor
en för samt en emot.
antagonisten är motståndaren
går emot ståndpunkten
ty den strider emot hans/hennes inre värderingar
det finns även antagonister till sitt eget liv
de står alltid i strid med sig själv
och därmed kväver de
sitt eget liv.
antagonisten är en negativ
samt en positiv pol
magnetism
i balansen av är detta
helande
hel ande
är detta hälsobringande.
Somnavakna
gråskimrande händer
kupades i
dagen
somna
om
snödun
segelbåtar
sjung
om
gråskimrande händer
synes lyfta
blåslöja
dansar
skogens
dröm
somna om
gråskimrande händer
synes lyfta
rödslöja
dansar
tjärnens
dröm
violljus
andas
vakna
om
omfamnan
öga omfamnar
omfamnar
famnar
om
omfamnan
låga
mantlar rörs böljande
omfamnar
famnar
om
omfamnan
beduintälten böljar
lågor brinner eld
hästen virvlar
sand
han glider mjukstilla av
lågor brinner eld
han hör bjällror ser hennes mjuka böljande dans
i kupade händer bär hon skål av allt
bjuder honom otörst
läppar
glittrar
hon dansar liv rörelse
slöjor böljar
hans händer
ber henne längtansstilla
smeker slöja av hennes ansikte
stjärnbandet följer mjukt hennes panna
klingar klingar smycke
de möter
möts
tältduk böljar
ögon omfamnar
omfamnar
famnar
om
omfamnan
låga
mantlar rörs böljande
lågor brinner
eld
vem är hon
vem är hon vilken sjunger i rosenvinden
vilken sköljer rosenbladen
sköljer rosenbladens
åldersteg
ur
vem är hon vilken sjunger i rosenvinden
du vackraste förtälj mig
din saga
hon lyfter ett purpurblad
med ljusfingertoppar
följer hon skirlinjer
slätar dem
ut
kysser bladet med
andedräkt
hon nynnar sakta
hon lyfter ett purpurblad
med ljusfingertoppar
följer hon skirlinjer
slätar dem
ut
kysser bladet med
andedräkt
hon nynnar sakta
droppar stiger upp
i rosenblad skimrar
rubiner
tvenne
vem är hon vilken sjunger in i rosenvinden
du lyssnade stilla i rosenvinden
sökte ej lyss till ditt hjärta
varsamhetshänders
ljusfingertoppar
sluter rosenblad
tvenne om
rubiners
skimmer
hon bäddar mjukt rosenvinden om
i rosengården öppnas
rosen underskön
tvenne rubiner
skimrar
i en
så vandra min själskälla
i världar utanför världen
har steg vandrat
vilse
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
i världar utanför världen
har steg vandrat
vilse
outsäglig smärta
i vetskapen
av
är
haltande
blev
var stegen
halvstegs saknadssånger
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
i dem
syntes
ansikten skymta
så
främmande
vilsenhets omöten
ensamhet
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
såg vågen stiga inom cirkel
i cirkelljus andas hav
en man en kvinna
kysser ömt
varandra
ser sannhet
skymta
ögon blickar vidskilda
är i varande
om
ser stegen
det sker
stegen
fylls
samman
andas i varandra
hjärtsånger strömmar genom
i Hennes hud
Hon gläds
oaser
oasens smycke
skimrar lovsångsdjup
steg strömmar in i varandra
porlande källor
källa
vattenpuls
passar
varande
i är
ler ljusmod
i vetskap av är
ser vågen stiga inom cirkel
i cirkelljus andas hav
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
är i havets andning
våra händer
berör
liv
outsäglig lycka
lyckodjup
i vetskapen
av
är
i dina händers drömljus vandrar min själskälla
*
i denna natt väver jag brynja(till min son)
ung mans vackeransikte
seglar
mörkermoln
mina fingrar smeker varligt ömt
hans nattansikte
in i mod
se sorgen
känn den vagga din smärta
känn smärtans berättelse
för dig
se din alltid
sannhets värme
se dina
vackersteg
känn din vishet
andas
så länge var du i min omfamn
såg
dina insteg
ser
dina vackersteg
så ofta har du
ropat in i vind till gråtande ögon
ge inte upp
nu för vinden i kärlek orden åter till dig
ge inte upp
var stolt
i dig
över dig själv
genom dig själv
till
ditt själv
känn kraften lyfta dig
känn min kärlek runt dig
hör vinden ropa
ge inte upp
andas
du ser din gryningsväg
ditt första steg är
säg det
du
upplever
till händer vilka sträckes till dig
i hjälpargärning
ren
du har intet att skämmas över
vem har sagt att vandringen är lätt
av det du skänker
dig själv
i dessa steg
blir det vackert att se
hur många tror du ler utan att le
i denna natt väver jag brynja
av skirtrådar
ber stjärnor
skölja ljus
in i den
*
Vet du då inte
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
då vände du ditt ansikte bort
det är icke en man
en man
ser
att där skuggan är
finns ett gråtande hjärta
en kvinnosång
vet du då inte
att där skuggan är
finns
behov
bladen bär längtan till solhänder
vilka varsamt viker undan
skuggan
då hennes hjärta gråter
är det hon behöver
en hand
om
hjärtats sång
20 januari 2010
Då den mänskliga tiden upplöses uppstår en ”lucka”
ett inträde i en dimensionslöst sfär
i denna sfär är parallella drömmar verklighet
i denna sfär möjliggörs
allt
i kärlekens namnsannhet
gränser suddas ut av mjukt radergummi
av gummi arabicum
hjälpargärningen försvinner lätt då den vinsten är dess syfte
då blir den en händelse av en händelse
hjälpargärningen är (en) hjälparande
denna hjälparande talar i hjärtats sfär
ja
den är självisk
är egoism
denna själviskhet är det inre
är ditt själv
icke dig själv
det är av godo i detta att markant skilja dessa åt.
hjälparanden
handlar ut ur själviskhet/ur självet ur ursjälvet vilket är till gagn för helheten
så denna så kallade lucka är innanför cirkelljuset
där är de samhörande alltid i nåbarhet
i nåbar ande
nåbarande varandra
ett av de vackraste orden är
samklang
detta ords innebörd är så fyllt med innebörd
med inre börd
för att verklig samklang skall leva erfordras det något vilket ligger utanför det gängse något,
ett samfällt – samstämt – bejakande
egentligen finns detta bejakande endast i en plats
befäst i en plats
denna plats är hjärtat
hjärtat
hjärtgården
bröstet.
hjärtat vilar i ett hålrum
i en grotta
i en grotta med valvbågar
dessa valvbågar är rörliga/elastiska
då två hjärtan
två hjärtbilder lägges över varandra
sker något ett något vilket ligger utanför det gängse något
barnet
kärleken sjunker in i kvinnogrottan
ett barn föds
kärlekens barn
kärlekens barn föds in i varat
låt oss se två ansikten
två ansikten blickar vida
ser varandra
kärlekens ansikte formas
detta formas ligger långt bortanför det gängse formas
ändå är vår vilja att likna skeendet vid ett formande skeende
du ser ett ansikte
du skall göra ett avtryck – en avgjutning
låt oss säga att materialet lägges på samt ”kletas” ut
detta sker varsamt försiktigt
i hela detta skeende finns beaktandet av andningen
två ansikten lägges över varandra
dessa ansikten omfamnar varandra till liv
utan att kväva
då två hjärtan talar med varandra
levande förstår varandra
är ordet menings kärlek
fläta fläta vackerflätas
mitt liv
livsstegen flätades upp
av nattvindens daghänder
himmelskammen ströks varsamt genom
så oändligt vacker
given av pärlfolken
varje tråd
linje
strå
berördes
somliga gavs silver
somliga gavs guld
allt gavs mening
kammen stannade rörelse
mjuka
fingrar
flätade
hår
jag vandrade i varje slinga
fram
bads stanna
andas i varje ruta
upplev
djupt
så gjorde jag
somligt gjorde lycka
somligt gjorde ont
allt levde
såg allt flätas samman
vandrade hela vägen om
i en av rutorna
höll hjärtat mig kvar
se skönheten
rosenfjärilar
doftade
renhets
löftesrikedom
hjärtat bad mig stanna
i är
Älskade
jag har
behov
av att säga älskade
därför säger jag
älskade
låt oss omsluta våra händer
upp
in i
stjärnljus
se
våra ords cirkelljus
då dessa faller i jordeström
låt oss
följa vävens vackermönster
låt oss
uppleva
blodet vakna
i vårgryning
se
hjärtträdgårdens oändliga skönhets blomning
jag har behov av att säga älskade
inte begär
ett inträde i en dimensionslöst sfär
i denna sfär är parallella drömmar verklighet
i denna sfär möjliggörs
allt
i kärlekens namnsannhet
gränser suddas ut av mjukt radergummi
av gummi arabicum
hjälpargärningen försvinner lätt då den vinsten är dess syfte
då blir den en händelse av en händelse
hjälpargärningen är (en) hjälparande
denna hjälparande talar i hjärtats sfär
ja
den är självisk
är egoism
denna själviskhet är det inre
är ditt själv
icke dig själv
det är av godo i detta att markant skilja dessa åt.
hjälparanden
handlar ut ur själviskhet/ur självet ur ursjälvet vilket är till gagn för helheten
så denna så kallade lucka är innanför cirkelljuset
där är de samhörande alltid i nåbarhet
i nåbar ande
nåbarande varandra
ett av de vackraste orden är
samklang
detta ords innebörd är så fyllt med innebörd
med inre börd
för att verklig samklang skall leva erfordras det något vilket ligger utanför det gängse något,
ett samfällt – samstämt – bejakande
egentligen finns detta bejakande endast i en plats
befäst i en plats
denna plats är hjärtat
hjärtat
hjärtgården
bröstet.
hjärtat vilar i ett hålrum
i en grotta
i en grotta med valvbågar
dessa valvbågar är rörliga/elastiska
då två hjärtan
två hjärtbilder lägges över varandra
sker något ett något vilket ligger utanför det gängse något
barnet
kärleken sjunker in i kvinnogrottan
ett barn föds
kärlekens barn
kärlekens barn föds in i varat
låt oss se två ansikten
två ansikten blickar vida
ser varandra
kärlekens ansikte formas
detta formas ligger långt bortanför det gängse formas
ändå är vår vilja att likna skeendet vid ett formande skeende
du ser ett ansikte
du skall göra ett avtryck – en avgjutning
låt oss säga att materialet lägges på samt ”kletas” ut
detta sker varsamt försiktigt
i hela detta skeende finns beaktandet av andningen
två ansikten lägges över varandra
dessa ansikten omfamnar varandra till liv
utan att kväva
då två hjärtan talar med varandra
levande förstår varandra
är ordet menings kärlek
fläta fläta vackerflätas
mitt liv
livsstegen flätades upp
av nattvindens daghänder
himmelskammen ströks varsamt genom
så oändligt vacker
given av pärlfolken
varje tråd
linje
strå
berördes
somliga gavs silver
somliga gavs guld
allt gavs mening
kammen stannade rörelse
mjuka
fingrar
flätade
hår
jag vandrade i varje slinga
fram
bads stanna
andas i varje ruta
upplev
djupt
så gjorde jag
somligt gjorde lycka
somligt gjorde ont
allt levde
såg allt flätas samman
vandrade hela vägen om
i en av rutorna
höll hjärtat mig kvar
se skönheten
rosenfjärilar
doftade
renhets
löftesrikedom
hjärtat bad mig stanna
i är
Älskade
jag har
behov
av att säga älskade
därför säger jag
älskade
låt oss omsluta våra händer
upp
in i
stjärnljus
se
våra ords cirkelljus
då dessa faller i jordeström
låt oss
följa vävens vackermönster
låt oss
uppleva
blodet vakna
i vårgryning
se
hjärtträdgårdens oändliga skönhets blomning
jag har behov av att säga älskade
inte begär
19 januari 2010
vad är egentligen snö
du har skrivit svaret upprepade gånger
hur märkligt är det att skriva: snö faller du skrev snöhänder sköljer gråskimrande hav dag anar skirblå stränder.
beskriv det du ser, det du såg innan du nedsteg i bädden: jag såg natthimlen eller gryningshimlen. himlen eller bakom nattmolnen skimrade eld; denna vackra eldfärg vilken är aprikos eller persika, en mild inkarnatsfärg. anade att vindarna kanske skulle vakna; kanske storm. Morgonen kom.
det jag såg var solhänder, vilka stod vid floden; en kvinna står vid floden eller bäcken hon tvagar lakan, bädden ur det grå stiger skönheten, den var inte grå den var allt. De blåskimrande stränderna är ör mig de rena drömstränderna.
Snö cirklar lugnstilla bäddar bäddas in i ro i ljusstilla
kristallregn stjärnor sidenblommande marker klangstiger
så faller skymning in faller stiger mjukt cirklar snö
vad är tystnad tysthängen ett ord en bild så oändligt fylld
solhänder lyfter varligt gråskimmerslöja skirblå stränder stiger fram
vågor mjuka sjunger bär
solfingrar spelar silversträngar sköljer varsamt gråhav
fram stiger skirblå stränder
fåglas vingar sprider virvelsnö
Fågel lyfter vingar sveper snö virvlar gnisterdanser
solhänder sköljer gråskimmer fram stiger skirblå stränder vagga
vagga hav sjung vackersånger sånger stiger vida
Solhänder sköljer gråskimmer dagen anar skirblå stränder
mjukmolnsblommor seglar
fåglar sveper
snövirvlande gnisterljus
dagens symphoni
ljuder
vida
solhänder
sveper gråskimmer in i hav
sköljer skirblå stränder
dagen anar
blåtindrande
strand
fågel lyfter snövirvlar dansar dagen skimrar
solhänder sveper varsamt
in skirblå stränder
solhänders fingerljus sköljer gråskimmer
i gryning skimrade himlar eld
vind andas
drömljus lägges vida
dagen anar blå
skirblå strandljus
stjärnblommor
så sköljer solvindar
gråskimrande hav
anande blå skimrar himmelshav
ja dotter alla dessa bilder visar hur anden verkar; den är inte statisk, den är andeljus, föränderligt
detta förutan att mista sin sälta eller sitt söta
balans
balanserande
andeljus är evig andning.
Snö går att vetenskapligt formulera.
Se haven bli moln, alla hav.
Moln stiger
Skulle du vara i molnens stigande vilket du ofta är skulle du uppleva denna cirkelrörelse
I vinterns andning är solansiktet låt oss säga vänt åt ett håll; vad ser du: jag ser ett huvud med två ansikten, ett ansikte ”fram” ett ansikte ”bak”.
Vackrare sagt kan vi säga att solen har slutiti sina ögon
Vakar stilla över inre ljusverkan.
I det tillståndet sjunker kroppstemperaturen
Vattenmolnens kristaller blir vita
Synliggjorda
Direktsynliggjorda
Haven stiger upp
Himmelsmolnen är i det tillståndet jordemoln
Det är verkligen en vingrörelse
Det är de långhalsade fåglarnas rörelser
Egentligen är detta bilden av: i natten seglar dröm
i havet seglar
en dröm
nära
nära
seglar en dröm
mjuka vågsvall
vågsvalls cirkel
öga
sköljes
ser endast
vågens andning
fram
åter
åter
fram
sköljes
öga
hon är i havet
kroppen
seglar
mjuk
vithöljd
seglar dröm
vackre
du står högt upp
vitsten
skimrar
regnbågskristallers ljusvida
din mantel
mjukfladdrar
stannar
finner
är om
om är din hand
vi vandrar
landskap
kända
så
okända
känd
verklighet
havet vaggar
sitter
vid din bädd
spinn
drömtråd
spinn
ljus in i din dröm
ser gryning skymta
stiger in i lufthav
följer
gryningsvind
vart vill vi leda dig med allt detta
vi vill leda dig bort från din osäkerhet över huruvida du rabblar våra gemensamma ord likt en bönerulle
du hamnar så ofta – då du läser tidigare strofer från våra samtal – i att du inte kommer vidare eller längre.
Det är ju detta vilket är utmärkande eller signifikant för det skeende den mänskliga avskilda – så kallade avskilda världen befinner sig i.
vi har talat om bakgrundssurr om undertoner om underströmmar, tidigare om drunkning.
om du sänker dig djupt ned i vatten – utan utrustning – blir tystnaden dånande.
vatten är sinnebilden av för liv, kroppen består av si och så många procentenheter med vatten och så vidare.
det är en dånande upplevelse att befinna sig i en folksamling – det är ungefär att känna golvet vika undan sig – det är en dånande, blodöversvämmande i huvudet, upplevelse att befinna sig i en folksamling utan närvarande närhet.
det är en dånande upplevelse att befinna sig i ett rum där upplevelsen är okontaktbar samvaro – det vill säga konversation där orden, livsorden livsspråket går förbi varandra.
allt blod rusar upp till huvudet
en bedövande berusning
för mycket alkohol i blodet
vi talar här om isfria vatten
vattenmoln stiger
snö
bäddar in
tysthängen
tystnad är
stilla är
ombonad tystnad.
gräver du ned dig i snö är du skyddad till och med varm
det är sant; du kan frysa ihjäl
det är inte en berusning
det är snarare ett bortdomnande
en ljusvandring.
havet täcks av is
du ramlar i
fortfarande är det så att det dånar då vatten är runt/över dig
kylan gör att du domnar bort snabbare
du måste snabbt
antingen slå dig igenom isen eller försöka ta dig upp ur vaken
du gör det och möter ljus
ljus
sant vinterljus
visst fryser du, men du lever.
detta är bilden av den
övertankade
överstimulerade tanken
samt stillarotanken
Den inom citationstecken ljudisolerade tanken.
Ropar tillit
sandklädnad
sveper runt hennes kropp
framhäver
varje
linjeliv
axlars rundning
brösten
höfternas svajande gång
hon är sångrörelse
runt midjan bär hon murgrönans blad
i håret bär hon röda blå band
tamburinen sjunger
hon sveper ysterljuv vind
toner vandrar
vida
mjuksmeker
hans älskade nära
ansikte
han skymtar
henne
lägger hand över bröst
ber vind föra henne
bud
vägg reser sig
solbländad
kupar hon hand över ögon
tamburinvingar
flyger
vida
jag hör dig
känner din
hand
om
han ler
pyramiden öppnar sin knopp
ödmjukt
varsamt stiger hon in
stegen ställer hon
utanför
facklor brinner skymningsstilla
hon andas in djupt
sandelträd doftar
fingertoppar
vidrör
hans hud
hon läser hieroglyfer
lägger kind
panna till
läppar snuddar vid
ler stillvärme
stiger ur
in i sandhav
vind sveper klädnad
stegen bjuder
henne in
hon bär
havsklädnad
runt midja bär hon
vita havsanemoner
i håret
det upplösta
bär hon röda blå band
hon nynnar
saktmod
tagg stinger fot
en röd droppe blod färgar sand
ur sandvåg stiger rulle av pergament
papyrus doftar
varsamt rullar hon ut
fingertoppar tyder
hieroglyfer
hon ser honom
nära
sanden vänder
hon står
högst upp på spetsen av
pyramiden
ser
honom
tillit
ropar hon
kastar sig fri ut
han famnar henne
mjukt
faller hon
in
de
lägger kind
panna till
läppar snuddar vid
ler stillvärme
i flerfaldigad lotus seglar de
kärleks
liv
hör
se blommorna på marken
fåglarna i luften
vindarna vattnen jordarna himlarna träden eldarna
allt levande tvekar icke
det följer levande i
lev ande i
levande i ljusgärning
de vandrar
tecknens
stig
frågan
hon ställde frågan vida
är det
en
drömfantasi jag vandrar i
eller
är det
en
dröm
dröm
drömverklighet
sträcker handen in i luften
seglar
seglar
sluter ögon in i hav
seglar
seglar
lätt
fjäderlätt vindandning
rör
vid
kind
hon möter drömmen
bejakande
med ense
vet hon
drömmen
är
sannhet
Hägern
hon såg
hägringen lyfta
så är du flyende
vingar rörde vid ögon
hon såg häger lyfta
så är du sann
ur sandhänder steg de
skrudade henne i pärlljus
sandvågor vändas
havsvågor andas
de strör rosenblad i vinden
hennes vristbjällror
klingar befriade
hon hör trummas hud sjunga
mjukt stilla bjudande
han väntar henne i oasen
deras ögon omsluter deras ordljus
purpurfjärilar bildar ring
runt dem
lyfter stjärnor in i deras steg
stormtunga
hur höra den enskilda rösten tala i bruset av tomma ord.
huru uppleva levande ord.
huru stilla stormandens svepande tunga.
vilken greppar om allt i sin väg.
vilken obehindrat stjäl
vilken obehindrat rumsterar om.
förvandlar det vilket är
till icke är.
ställ dig högst upp på stormvågens klippa
svep dina händer vida
ut över
bred ett ord över
det ordet
är
stilla
ropa icke högt;
känn staven i din hand
ditt ord stilla är staven
staven vilken slår ned
giver fäste till stormandens kaossinne
det kaos vilket bedövar dess inre stämma
det finns djur vilka har långa svepande tungor
dessa befinner sig i sitt väsen
då människan blir dessa råder förvirring
det finns djur vilka har långa svepande tungor
de ser bytet
tungan
sveper ut
tungan fångar bytet
ofta är det en insekt
vad gör insekten.
det glöms lätt att dessa ”småvingar” sätter luften i rörelse.
dessa ”småvingar” leder eteriska helande strömmar dit behoven är.
de pollinerar luften.
insekten kommunicerar genom övertoner
vibrationer
”surr” med mera
strupen förutan vingsegel
stämband är icke ett talande organ
det skulle då vara ett
övertons
vibrations
surrorgan
i natten
i sommarnatten höres myggen dansa
dansa i luften
luften vibrerar av myggens sånger
vibrerar eller brusar
huru urskilja den enskilda rösten
stormvågen innehar en oerhörd kraft
stormvågen sveper upp ur havet
bringar allt i sin väg
med sig
vindar
stormar
hav
väggar av alla de slag
ljudvallar
ljuddämpare
dämpande av de höga tonerna
de gälla klangerna
har själen
behov
av.
Sfinxen blickar ut
i ökensolens hetta blickar sfinxen ut över sandhavet
luften
vibrerar
dallrar
ökensolens hetta
förbränner
torkar ut
en öken är livet utan levande skapande ord
den riktade blicken
är lä
den riktade själen
det riktade steget
är stigen
stegstigen vilken leder fram världsviljans skönhet i kärlek
huru skall stormen leva då den milda handen omfamnar den
samt viskar;
var stilla i mig
det finns ett längtansnära(ej publicerad)
samt ett längtansfjärran
i längtansnära
andas
sannhet
där är längtansljus
i längtansfjärran
är den gjorda tillverkade verkligheten
den vilken inte bär vilja till sannhet
där är längtansljuset inte nåbart
där är orden tom tomhet
ja
denna dag har varit en ström av vackra bilder
de fortfar att vandra i vandringsljus
såg snö falla
såg snö
falla
så märkligt att säga
falla
det är så tydligt
snö rör vid luften
mjukt svepande i cirkelljus
kärleksgärning
luften rör vid snön mjukt svepande i cirkelljus
kärleksgärning
ändå är falla i positiv ordklang vackert
fall ned över mig fall in i mig din mantel faller i mjuka vågor
såg snö falla
segel
vita segel
kupade händer omfamnar luften
omfamnan
kände tystnaden
snötystnaden
tysthängen
du har skrivit svaret upprepade gånger
hur märkligt är det att skriva: snö faller du skrev snöhänder sköljer gråskimrande hav dag anar skirblå stränder.
beskriv det du ser, det du såg innan du nedsteg i bädden: jag såg natthimlen eller gryningshimlen. himlen eller bakom nattmolnen skimrade eld; denna vackra eldfärg vilken är aprikos eller persika, en mild inkarnatsfärg. anade att vindarna kanske skulle vakna; kanske storm. Morgonen kom.
det jag såg var solhänder, vilka stod vid floden; en kvinna står vid floden eller bäcken hon tvagar lakan, bädden ur det grå stiger skönheten, den var inte grå den var allt. De blåskimrande stränderna är ör mig de rena drömstränderna.
Snö cirklar lugnstilla bäddar bäddas in i ro i ljusstilla
kristallregn stjärnor sidenblommande marker klangstiger
så faller skymning in faller stiger mjukt cirklar snö
vad är tystnad tysthängen ett ord en bild så oändligt fylld
solhänder lyfter varligt gråskimmerslöja skirblå stränder stiger fram
vågor mjuka sjunger bär
solfingrar spelar silversträngar sköljer varsamt gråhav
fram stiger skirblå stränder
fåglas vingar sprider virvelsnö
Fågel lyfter vingar sveper snö virvlar gnisterdanser
solhänder sköljer gråskimmer fram stiger skirblå stränder vagga
vagga hav sjung vackersånger sånger stiger vida
Solhänder sköljer gråskimmer dagen anar skirblå stränder
mjukmolnsblommor seglar
fåglar sveper
snövirvlande gnisterljus
dagens symphoni
ljuder
vida
solhänder
sveper gråskimmer in i hav
sköljer skirblå stränder
dagen anar
blåtindrande
strand
fågel lyfter snövirvlar dansar dagen skimrar
solhänder sveper varsamt
in skirblå stränder
solhänders fingerljus sköljer gråskimmer
i gryning skimrade himlar eld
vind andas
drömljus lägges vida
dagen anar blå
skirblå strandljus
stjärnblommor
så sköljer solvindar
gråskimrande hav
anande blå skimrar himmelshav
ja dotter alla dessa bilder visar hur anden verkar; den är inte statisk, den är andeljus, föränderligt
detta förutan att mista sin sälta eller sitt söta
balans
balanserande
andeljus är evig andning.
Snö går att vetenskapligt formulera.
Se haven bli moln, alla hav.
Moln stiger
Skulle du vara i molnens stigande vilket du ofta är skulle du uppleva denna cirkelrörelse
I vinterns andning är solansiktet låt oss säga vänt åt ett håll; vad ser du: jag ser ett huvud med två ansikten, ett ansikte ”fram” ett ansikte ”bak”.
Vackrare sagt kan vi säga att solen har slutiti sina ögon
Vakar stilla över inre ljusverkan.
I det tillståndet sjunker kroppstemperaturen
Vattenmolnens kristaller blir vita
Synliggjorda
Direktsynliggjorda
Haven stiger upp
Himmelsmolnen är i det tillståndet jordemoln
Det är verkligen en vingrörelse
Det är de långhalsade fåglarnas rörelser
Egentligen är detta bilden av: i natten seglar dröm
i havet seglar
en dröm
nära
nära
seglar en dröm
mjuka vågsvall
vågsvalls cirkel
öga
sköljes
ser endast
vågens andning
fram
åter
åter
fram
sköljes
öga
hon är i havet
kroppen
seglar
mjuk
vithöljd
seglar dröm
vackre
du står högt upp
vitsten
skimrar
regnbågskristallers ljusvida
din mantel
mjukfladdrar
stannar
finner
är om
om är din hand
vi vandrar
landskap
kända
så
okända
känd
verklighet
havet vaggar
sitter
vid din bädd
spinn
drömtråd
spinn
ljus in i din dröm
ser gryning skymta
stiger in i lufthav
följer
gryningsvind
vart vill vi leda dig med allt detta
vi vill leda dig bort från din osäkerhet över huruvida du rabblar våra gemensamma ord likt en bönerulle
du hamnar så ofta – då du läser tidigare strofer från våra samtal – i att du inte kommer vidare eller längre.
Det är ju detta vilket är utmärkande eller signifikant för det skeende den mänskliga avskilda – så kallade avskilda världen befinner sig i.
vi har talat om bakgrundssurr om undertoner om underströmmar, tidigare om drunkning.
om du sänker dig djupt ned i vatten – utan utrustning – blir tystnaden dånande.
vatten är sinnebilden av för liv, kroppen består av si och så många procentenheter med vatten och så vidare.
det är en dånande upplevelse att befinna sig i en folksamling – det är ungefär att känna golvet vika undan sig – det är en dånande, blodöversvämmande i huvudet, upplevelse att befinna sig i en folksamling utan närvarande närhet.
det är en dånande upplevelse att befinna sig i ett rum där upplevelsen är okontaktbar samvaro – det vill säga konversation där orden, livsorden livsspråket går förbi varandra.
allt blod rusar upp till huvudet
en bedövande berusning
för mycket alkohol i blodet
vi talar här om isfria vatten
vattenmoln stiger
snö
bäddar in
tysthängen
tystnad är
stilla är
ombonad tystnad.
gräver du ned dig i snö är du skyddad till och med varm
det är sant; du kan frysa ihjäl
det är inte en berusning
det är snarare ett bortdomnande
en ljusvandring.
havet täcks av is
du ramlar i
fortfarande är det så att det dånar då vatten är runt/över dig
kylan gör att du domnar bort snabbare
du måste snabbt
antingen slå dig igenom isen eller försöka ta dig upp ur vaken
du gör det och möter ljus
ljus
sant vinterljus
visst fryser du, men du lever.
detta är bilden av den
övertankade
överstimulerade tanken
samt stillarotanken
Den inom citationstecken ljudisolerade tanken.
Ropar tillit
sandklädnad
sveper runt hennes kropp
framhäver
varje
linjeliv
axlars rundning
brösten
höfternas svajande gång
hon är sångrörelse
runt midjan bär hon murgrönans blad
i håret bär hon röda blå band
tamburinen sjunger
hon sveper ysterljuv vind
toner vandrar
vida
mjuksmeker
hans älskade nära
ansikte
han skymtar
henne
lägger hand över bröst
ber vind föra henne
bud
vägg reser sig
solbländad
kupar hon hand över ögon
tamburinvingar
flyger
vida
jag hör dig
känner din
hand
om
han ler
pyramiden öppnar sin knopp
ödmjukt
varsamt stiger hon in
stegen ställer hon
utanför
facklor brinner skymningsstilla
hon andas in djupt
sandelträd doftar
fingertoppar
vidrör
hans hud
hon läser hieroglyfer
lägger kind
panna till
läppar snuddar vid
ler stillvärme
stiger ur
in i sandhav
vind sveper klädnad
stegen bjuder
henne in
hon bär
havsklädnad
runt midja bär hon
vita havsanemoner
i håret
det upplösta
bär hon röda blå band
hon nynnar
saktmod
tagg stinger fot
en röd droppe blod färgar sand
ur sandvåg stiger rulle av pergament
papyrus doftar
varsamt rullar hon ut
fingertoppar tyder
hieroglyfer
hon ser honom
nära
sanden vänder
hon står
högst upp på spetsen av
pyramiden
ser
honom
tillit
ropar hon
kastar sig fri ut
han famnar henne
mjukt
faller hon
in
de
lägger kind
panna till
läppar snuddar vid
ler stillvärme
i flerfaldigad lotus seglar de
kärleks
liv
hör
se blommorna på marken
fåglarna i luften
vindarna vattnen jordarna himlarna träden eldarna
allt levande tvekar icke
det följer levande i
lev ande i
levande i ljusgärning
de vandrar
tecknens
stig
frågan
hon ställde frågan vida
är det
en
drömfantasi jag vandrar i
eller
är det
en
dröm
dröm
drömverklighet
sträcker handen in i luften
seglar
seglar
sluter ögon in i hav
seglar
seglar
lätt
fjäderlätt vindandning
rör
vid
kind
hon möter drömmen
bejakande
med ense
vet hon
drömmen
är
sannhet
Hägern
hon såg
hägringen lyfta
så är du flyende
vingar rörde vid ögon
hon såg häger lyfta
så är du sann
ur sandhänder steg de
skrudade henne i pärlljus
sandvågor vändas
havsvågor andas
de strör rosenblad i vinden
hennes vristbjällror
klingar befriade
hon hör trummas hud sjunga
mjukt stilla bjudande
han väntar henne i oasen
deras ögon omsluter deras ordljus
purpurfjärilar bildar ring
runt dem
lyfter stjärnor in i deras steg
stormtunga
hur höra den enskilda rösten tala i bruset av tomma ord.
huru uppleva levande ord.
huru stilla stormandens svepande tunga.
vilken greppar om allt i sin väg.
vilken obehindrat stjäl
vilken obehindrat rumsterar om.
förvandlar det vilket är
till icke är.
ställ dig högst upp på stormvågens klippa
svep dina händer vida
ut över
bred ett ord över
det ordet
är
stilla
ropa icke högt;
känn staven i din hand
ditt ord stilla är staven
staven vilken slår ned
giver fäste till stormandens kaossinne
det kaos vilket bedövar dess inre stämma
det finns djur vilka har långa svepande tungor
dessa befinner sig i sitt väsen
då människan blir dessa råder förvirring
det finns djur vilka har långa svepande tungor
de ser bytet
tungan
sveper ut
tungan fångar bytet
ofta är det en insekt
vad gör insekten.
det glöms lätt att dessa ”småvingar” sätter luften i rörelse.
dessa ”småvingar” leder eteriska helande strömmar dit behoven är.
de pollinerar luften.
insekten kommunicerar genom övertoner
vibrationer
”surr” med mera
strupen förutan vingsegel
stämband är icke ett talande organ
det skulle då vara ett
övertons
vibrations
surrorgan
i natten
i sommarnatten höres myggen dansa
dansa i luften
luften vibrerar av myggens sånger
vibrerar eller brusar
huru urskilja den enskilda rösten
stormvågen innehar en oerhörd kraft
stormvågen sveper upp ur havet
bringar allt i sin väg
med sig
vindar
stormar
hav
väggar av alla de slag
ljudvallar
ljuddämpare
dämpande av de höga tonerna
de gälla klangerna
har själen
behov
av.
Sfinxen blickar ut
i ökensolens hetta blickar sfinxen ut över sandhavet
luften
vibrerar
dallrar
ökensolens hetta
förbränner
torkar ut
en öken är livet utan levande skapande ord
den riktade blicken
är lä
den riktade själen
det riktade steget
är stigen
stegstigen vilken leder fram världsviljans skönhet i kärlek
huru skall stormen leva då den milda handen omfamnar den
samt viskar;
var stilla i mig
det finns ett längtansnära(ej publicerad)
samt ett längtansfjärran
i längtansnära
andas
sannhet
där är längtansljus
i längtansfjärran
är den gjorda tillverkade verkligheten
den vilken inte bär vilja till sannhet
där är längtansljuset inte nåbart
där är orden tom tomhet
ja
denna dag har varit en ström av vackra bilder
de fortfar att vandra i vandringsljus
såg snö falla
såg snö
falla
så märkligt att säga
falla
det är så tydligt
snö rör vid luften
mjukt svepande i cirkelljus
kärleksgärning
luften rör vid snön mjukt svepande i cirkelljus
kärleksgärning
ändå är falla i positiv ordklang vackert
fall ned över mig fall in i mig din mantel faller i mjuka vågor
såg snö falla
segel
vita segel
kupade händer omfamnar luften
omfamnan
kände tystnaden
snötystnaden
tysthängen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)