det går inte att säkerställa ett möte, det vore att låsa; regla dörren till levande rörelse.
mötet är inte en konfrontation eller rättare sagt en kollision, mötet är den snuddande beröringen, se fåglarna
de flyga i luften
sväva
sväva
snudda vid
de strömmar
se fåglarna i luften
de mötas
i
kärlek
det går inte att säkerställa ett möte, det vore att låsa; regla dörren till levande rörelse.
däremot går det att säkert ställa det gemensamma huset, templet, ty detta möte är kärlekens tempel.
det går att säkerställa det gemensamma templet genom att regla väggarna
i väggar finns reglar vilka stadgar huset; en del av dessa reglar, väggar är bärande.
Säker ställa
där liv är
där går det inte att säkerställa ett möte
än då
är
det
säkert ställt
se den gyllene skålen
av bergsfolken
smidd
hör klangen
kupolen är ett vidgat öga
en
himmelskrona
stängeln är av guld
av silver
vackerslingors
omfamn
foten
är
kupolen är ett vidgat öga
en
jordekrona
ställd
säker
den gyllne skålen
drick
er kärleks skål
av
källans klara ljus
du undrar vart detta leder, det är gott, låt oss vandra vidare.
ser du ormen
ormen är en s – rörelse
en slingrande rörelse
håller du ormen i svansen krumbuktar ormen sig
släpper du ormen rullar den ihop sig
rulla
rulla
bulle
låten kakan dig
väl
smaka
spiralen lindas in
spiralen lindas ut
livet andas
rör el se
ormen rullar sig samman i solvärmen
ormen skrämmer mången människa
hjärtat hör dess väsen
räds icke ormen
hör dess bud
månget människobarn räds ormen av vuxnas beteendesfär
barnet räds icke ormen
känner dess bud
barnet ser ormen
barnet möter ormens blick
ser mönstret
ser ”fjällen” ligga sida vid sida
kropp i kropp
ser ormen krypa ur skinnet
ser ormen i sin nya skrud
spiralen lindas in
spiralen lindas ut
livet
andas
rör el se
månget människobarn räds ormen mycket på grund av giftet
osedlighetsgiftet samt detta att ormen anses vara oberäknelig
greppar du ormen runt halsen; huvudet gapar ormen samt söker anfall
Den visar giftgadden.
ormen tycker om stenar
tycker om grottor
tycker om sol
ormen anfaller sprutar gift, kväver sitt byte slukar det helt, hypnotiserar- så gör det oskolade sinnet, den irrande blicken, söker hela livet vackrare vyer.
Greppar du ormen runt huvudet visar den giftgadden.
vart leder denna bild;
greppar du om mötet i huvudet med en gjord framtid anfaller livet mötet blir förgiftat.
greppar du om mötet med svansen det vill säga; bedömer det ur då, då slingrar ormen sig; söker komma ur greppet, den känner inte stadgan i framblicken, samtidigt är den mer avvaktande än i huvudgreppet.
möter ögon varandra i tillit, det vill säga med ren tankefrihet – i andetanke i visshet om mötets vision – inte med gjord bild då är mötet säker ställt
två kroppar blir en
två boplatser blir en
två blir en där reglarna är den gemensamma vägen
dörren är inte reglad
de möter varandra i andedräkten
Detta är verkligen den öppna och slutna handen.
det är att i kärleks vilja svara till visionen
ormens slingrande rörelse är även så bilden av att spinna trådar tillsammans månsilver/ månstråle samt solguld/solstråle
detta är inte ett offer detta är en ljusgärning
Ormen har ett behov
Den irrande har ett behov
Ett behov vilket gör att livet är mer strömmande, där mönstren gives möjlighet att framträda. Det är inte att tämja ormen, det sker inte genom våld, det sker genom att betvinga ormen. Vad är att betvinga; det är till viss del det ormtjusaren gör; det är att se ormen i kärlek, se den irrande blickens innerhjärta och tilltala detta, väsendet kommer att slingra sig, behovet är lugn.
Fylls av lycka
sätt dig högt upp på ett berg
slut ögonen
låt vinden omfamna dig
vad ser du
jag ser regnbågsdalen
ser krigarna med fjäderskrudat hår
med stjärnögon
med vida mantlar
ser deras snidade stavar
hör deras sånger
ser stenar
brista
i blomfägrings
helande dofter
ser kvinnorna med regnbågsfärger
fylls av
lycka
jag känner vind snudda vid ansikte
mitt ansikte
mitt väsen
strömmar
vida
skogen susar lugna djup
markerna doftar
helad jord
dofta vackerhud
långt bort hör jag bäckens porlande
fylls av
lycka
känner vatten
är i bäcken är i källan
kristallklart vatten
vi är i
skogssjön
stiger
är luft
är åter
sätt dig högt upp på ett berg
slut ögonen
låt vinden omfamna dig
vad ser du
skogen susar livs djup
han strövar
danssteg
i soläng
han är leende ljus
hans hjärtsånger
snuddar vid
mitt ansikte
fri svävar jag in i soläng
våra fötter
ljudlösa
rör vid bäcken källan
följer
han stiger i skogssjö
sträcker om sin hand
bjuder mig in
vi är skogssjön
fylls av
lycka
i regnbågsdalen
i sjö synes tvenne lotusblommor
bli en
det är så att mötet lever i den lugna rörelsen; för att mötet skall leva i rörelsen har människan behov av att stänga av människan. Det sker i den bild du skriver, de yttre ögonen sluts i det blivandet är människan i allt, ansiktet kroppen är inte kompakt motstånd; det strömmar andas lever, det är formens upplösande in i allt.
Det du ser där på berget är en man, han sitter lugnt stilla, du ser honom inte tydligt du ser honom dimhöljd, den dimman är lugnet; kroppens ytterkropps upplösning.
fjädrar
dalar
faller
faller mjukt
gåvodröm vidrör panna
följer kind
smälter in i hjärta
droppe
faller
mjukt
är
pärla i havshänder
faller
skapar spiralandning
havssand
famnar pärla
vagga
vagga hav
rötter rinner ur pelare
ur spiralandning
pelare
stam
krona fäller ut armar fingrar
bär frukter in i vind
snöblad
Jag håller snöblad i mina händer snö
bladen förtäljer en vacker väg
varje blad smälter
in i mina händer
se kvinnan vandra drömsteg
dagen andas in skymning
himlen är vitblå mantel
duvvingar blå
mjuka vita sammetsdrömmar är i
träd är mjukbäddade smycken
buskar gräs mjukduns gnisterpärlor
kvinnans steg knarra lätta
hon vandrar i vinterstegs blomning
andedräkten skrudar hennes hår med
mjukduns gnisterpärlor
ögonen vandrar in i allt
skogen höljer henne där hon vandrar i ängen
där hon följer bäckens mjuka bågar
hon ser spår av hare vit haren skuttar upp ur spåren
hon ler skuttar vidare
smeker dess skimrande päls
där i skogens somnande ljus skuttar ett rådjur
de ser varandra
hennes hand strömmar vind
smeker dess lena skimmerpäls
de bugar kärlek inför varande
hon når oländiga marker
en pil av inkräktare far genom den fallna skogen
en pil genomborrar hennes bröst
hon faller
marker färgas röda
björk tänder stjärna
hans smidiga kropp strömmar
han lyfter henne in i
vitskimrande famn
ur rödmarker
skyndsamt för han henne
under mjukduns gnisterpärlors skönhet
han bär henne varsamt in i boplats händer
lägger henne i fällars värme
andas in i glöden
ber eld om värme
han avkläder henne lagren av kläder
tvagar såret varsamt
lägger jord lägger helande örter om
han nynnar smeker trummas hud
håller mantelhänder runt hennes kropp
öppna dina ögon
möt mina ögons speglar
spegla ditt ljus i mina
låt oss spegla varande varandra
vandra icke bort
hennes andning är fjäderdun
än då
bak hennes slutna ögonvingar rinner purpurljus
var gryning beger han sig in i öster
du undersköna vackra skänk mig av källans morgonljus
droppe faller i hans händer med varsamma rörelser doftar han
morgonljus i hennes hud han fuktar hennes läppar
var skymning beger han sig in i väster
du undersköna vackra skänk mig av källans aftonljus
droppe faller i hans händer med varsam rörelse doftar han
aftonljus i hennes hud han fuktar hennes slutna ögonvingar
var natt var dag ber han eldfolken att vaka över henne
ber han trädfolken att hölja henne
än då
han är alltid vid hennes sida
håller mantelhänder runt
hennes kropp
var natt beger han sig till klippan han följer hennes stig
han avkläder sig silvervit mantel
naken höjer han händer
Moder jag ber dig vördsamt skänk mig av ditt silverljus
din dotter andas svagt
stjärnfolken sänder honom silverstoft
i dagen höjer han händer
Fader jag ber dig vördsamt skänk mig av ditt guldljus
din dotter andas svagt
stjärnfolken sänder honom gyllenstoft
han tackar dem ur hjärtdjup
ikläder sig silvervit mantel
doftar silver doftar guld över hennes hud
ser ljus smälta
ser hennes hud skimra
bak slutna ögonvingar skimrar purpurljus
fjädrar dalar faller
mjukt
gåvodröm vidrör panna följer kind
smälter in i hjärta
hon hör mansstämma
älskade
öppna dina ögon
möt mina ögons speglar
spegla ditt ljus i mina
spegla mitt ljus i dina
låt oss spegla varande varandra
fly icke
vandra icke bort ur våra händer
hennes andning är vingar mjuka
i den sista gryningen öppnas hennes ögonvingar
deras stjärnögon förenas
hon lyfter hand
smeker hans ögon ljusvarma
månstråle solstråle lindas om varandra
till kärlek för kärlek
vidare
i händers omfamn vandrar de vida solgång
i silverdalens kopparskimrande kärleksvärme
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar