dagsljus silar mellan molnfingrar
vi upplever ditt ljus
ditt kvinnoljus i de stunder du möter bilder du nedtecknat i ord till ord av andra liv.
ditt hjärta säger: säg inte andra – hur skall vi annorlunda på ett gripbart sätt uttrycka detta.
dotter, du har alltid blickat in i stjärnorna, alltid
Du har sett stjärnöar.
stjärnöar
himmelsoaser
stjärnoaser
jordeoaser.
du har sett vattenhaven
sandhaven
eldhaven snöhaven
himmelshaven – jordehaven.
du har levt med
upplevt
sett och ser stjärnorna
plejaderna – stjärnöarna; du ser linjerna.
det är femstjärnor – sjustjärnor – tolvstjärnor.
ett liv är i nord, ett liv är i syd; en linje är mellan dem.
dessa liv står med stjärnväven – sidentyget,
dessa liv är en helande linje
En helande våg vilken upplöser lindar sig runt de negativa currylinjerna.
se stolpar stå stela, se blomstergirlanger lindas runt, dessa girlanger löser upp de hårda stolpstegen, förståndets så kallade oövervinnliga makt. det är inte oövervinnligt ty dessa blomstergirlanger löser upp återför livet till stolparna, de blir det de var det de är.
hon sitter helt stilla stegen har hon lagt vid sin sida
vila stilla alla vägar
i stillheten andas källan sånger stiger fram, stegen är vid sidan är kronblad runtom
hon lägger stegen vid sidan; tyst mina steg jag vandrar nu in i mitt hjärta
ansiktet skimrar i eldens värme
hon är hög ålder alltid ung
hennes ansikte mottager stenarnas bud, hon lyssnar till budet
hon hör ropen
de rop, de ord vilka är skrivna i sanden i jorden i himlarna
hon lyfter dem fram
i vänster hand brinner doftar kalmus doftar salvia
hon renar ögonen
hon öppnar andningsljuset
hon sitter i cederträds omfamn
hon sitter i trädets omfamn inte utanför
hon tar emot in
helande strömmar
hennes sår helas
till vidare gåvogärning
i höger hand håller hon fjäder given av vidfågel
vidfågel är örnens gåva
hon för budet vidare behåller det icke i sin kräva
varsamt rör hon fjäder blåser ber handeld stilla
hon andas, blåser sin andedräkt in, hon förenas med elden, elden behöver inte söka hennes svar, hon svarar
därvid;
örter glöder hon följer doftslingor lägger dem runt hans nacke
skänker honom helande ljus
därvid glöder örterna, detta för att deras helande krafter genom henne läggs runt hans nacke, han bär alldeles för många ok, hon lyfter vattensäckarna av honom.
då detta har skett kan hon vända ansikte in i svarsvind;
i sjunde gryningsljuset stiger hon i stegen väcker vägarnas ordskap
du finner ofta fjädrar i dina vandringar
alltid förundras du över fjäderns lätthet
du upplever fjäderns vingrörelse
denna rörelse är där
alltid
denna rörelse stannar aldrig är synvilla stilla är ”osynlig” rörelse
fjädern lämnar inte luften inte fågeln,
flyg vackra vind flyg, bär luften i dina vingar, strö pärlor i bergens skålar väck källan till liv.
spela vind spela, rör vid jordens strängar, strö klanger i bergens väggar, fyll skålen med kärlek
så låt oss stanna vid förakt;
en akt är en del av ett skeende, en akt av en föreställning, en akt kan vara en beskrivning av eller en sammanställning. En akt kan vara agerande och skriftställan.
Detta är akter av olika slag.
En för akt är en inledning till, ett försteg eller förspel.
Knyter vi så samman orden blir det förakt.
Förakt att förakta är ett nedvärderande en ringaktning vilken är en ringmärkning i negativ aspekt, det är att göra sig överlägsen en medvarande; ser du synonymerna; ringaktning, hånfull, överlägsen, missaktning, hån, arrogans, nedlåtenhet, likgiltighet. Ser du till dessa; så hör intet av orden samman med din själ med ditt hjärta.
Den vilken uttalade att du föraktar är var blir blind.
Det du möjligtvis föraktar är föraktet – förakt är liksom makt; rädslosteg.
flyg
vackra vind flyg
bär luften i dina vingar
strö pärlor
i bergens skålar
väck källan till liv
spela vind
spela
rör vid jordens strängar
strö klanger i bergens väggar
fyll skålen med
kärlek
Klarljuskrona
ögonlock lila
säras
lätt
blankyta ser ut ser in
fransar sveper
mjukt
målar skirljusängder
i väster brinner cerise glaskula
bubblor ler ljus
jag är en ökenvandrerska
bugar
inför sandhavets mjuka dyning
kupar händer runt sand
kastar sanden
in i luften
sand brinner i solglöd
i öknens händer stiger fönster
öppnas
vind för havsdoft
nära
i oasen
vilar min hand stilla
du rör vid mitt hjärta
ögonlock lila säras lätt
blankyta
ser ut
ser in
fransar sveper
mjukt
målar skirljusängder
min klädnad är
cerise kaftan
bubblor
klarljuskrona
lägges runt
ur din mun
bakom
den röda slöjan
suddas ditt ansikte ut
röda vågor
sveper dig in i töcken
se
kvisten i tempelgården
ur din mun
strömmar helande ord
*
i cederträdets omfamn
hon
sitter helt stilla
stegen
har hon lagt vid sin sida
vila stilla alla vägar
ansiktet
skimrar i eldens värme
hon är hög ålder alltid ung
i vänster hand
brinner
doftar kalmus
doftar salvia
hon sitter i cederträds omfamn
i höger hand håller hon fjäder
given av vidfågel
varsamt rör hon fjäder
blåser varligt
ber handeld
stilla
örter glöder
hon följer doftslingor
lägger dem runt hans nacke
skänker honom helande ljus
i sjunde gryningsljuset
stiger hon i stegen
väcker vägarnas
ordskap
det sitter en fågel i solgnista
någon
ser inte hennes tårupphängda bröst
i solgnista sitter fågel
hon håller en diamant i näbben
hon är ingen
är allt
diamanten skänker hon i kärlek
till ingen
till allt
de svarta taggarna
lever icke i hennes bröst
av solvind
av månvind
är de givna gåvoljus
*
mellan molnfingrar
Dagsljus
skimrar
mellan molnfingrar
skymningsöga
omsluter varligt
du
doftar amber
Jag
är
ett träd
i vinteräng
stjärnor strös i mitt hår
ger dina ögon värme
du
doftar amber
älskade
jag väntar på din förlösande kyss
vilken vinden
alltid vänder
*
du skriver
förakt
då såg du aldrig mitt nakna hjärta
hur det skälvde
i vinden
av det
det
såg nalkas
hur det sökte omfamna din slutna rygg
du skriver
förakt
då såg du aldrig mitt nakna hjärta
dina ögon förblindades
av
svart
sjuka
då du såg
min hand
mina ögon
smeka
barnen runt mig
smeka en systers hjärta
min omfamn runt alla de jag älskar
du ropade tänk om det var jag
du såg aldrig
att de jag älskar
upphör jag aldrig att älska
så har det alltid varit
och är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar