visst är det märkligt
allt det
vilket öppnar upp
vänder människan in i mörker
icke det fyllda mörkret
vackermörkret
till
fasans mörker
vänds det
naturtoner
är de hörbara ohörbara;
Dessa härledes av mången människa till troll samt andra väsen.
det vilket stiger fram är kanske mer dissonansen, ty då du ser natur ser du skönhet
men
även naturen kan vara tämligen
vild och ohejdad
allt liv är så;
se forsen hur vackert den slingrar sina armar runt stenar
kärleksfamn
smekande mjukt
förligt
så fylls forsen av strömmande virvlar
se forsen inom
se rörelsen
en sjöorms böljande rörelse
mjukt gracilt
mjukt gracilt
visst kan det vid yttre betraktande se vilt otyglat ut
men
stanna i rörelsen och du skall finna skönheten
vattenfolket
dansar
är flammor
vattenflammor
så
kastar de sig ut
forsen
kastar sig ut
vattenmassorna dånar
regnbågsslöjor
skimrar
tillit
är en svår
konst
trollen har burits in i fasans mörker, användes ofta till att skrämma barn – ja, så görs det fortfarande med den felvända sagostämman; den förvridna sagostämman.
trollen häxan alla dessa väsen visar
sidor
delar vilka har behov av hjärthänder.
det vill säga de har behov av att förlösas.
vi har talat så ofta om skuggan
om alla dessa väsen vilka gjorts
till fasor och
visst
blir
de fasor
då de inte ses i det rätta ljuset
naturtoner öppnar upp
så är det
de är – låt oss säga framtidens musik;
barnet tycker om dessa toner
soltonen älskar barnet
därmed älskar ert hjärta denna ton
ert inre barn
i skogen
fann de
ett solägg
soläggets knopp öppnades
de såg
solen den gula
i vitljusets flöde
naturtoner
naturen är
allt
detta är renhet
okonstlat
i det okonstlade stiger dissonansen fram
dissonans kan upplevas skärande
kaos kan upplevas skärande
vad väcker detta
vad bär dissonansen i viljan
dissonansen bär vilja till konsonans
allt liv
eftersträvar
harmoni
harmoni är inte en självklarhet
skulle solen stråla lysa varje dag skulle ni längta efter molnögon
du brukar skriva;
alla själens färger är vackra
så är det
det finns behov av dur
samt av moll
vi kan sönderdela musiken, tonerna, klangerna
men
varför skall vi detta
det finns skalor av alla de slag det är en vetenskap;
paradiset sånger är
för att väcka vetenskaperna
till konst
ser du; för den vuxne kan den eoliska skalan upplevas vara tungsinne
för barnet kan denna skala upplevas vara dur,
eolsharpans strängar vibrerar
i
kärlekens klanger
den vuxne
så kallade vuxne
anar
eolsharpans strängar
fylls
av
andelängtan
själsdans i himlars ängder
allt detta
kan synas märkligt,
det är så att livet har behov av dissonans – icke överdriven/uppdriven -
detta för att konsonansstegen skall ljuda.
vad är dissonans
kanske det oförberedda steget
du vandrar i älskade vithänder
ser mjuka böjliga hav
ser vitjordar
sidenjordar vita
höljer om
Hennes hud
skänker
värme
skänker ljus
så flödar ljuset i levande möte
du stannar
där under slånbärsbuskarna valv
i en sal
står du
stilla
en fågel
en vind
rör
vid
grenar
snö virvlar
du vänder ditt ansikte till
snövirvlar
strös över ditt ansikte
snöstjärnor
vattnar huden
du står stilla i rörelsen
upplever
väntar
ditt ansikte klarnar
huden rodnar
skimmerljus
värme
konsonans
samklang
sam klang
visst är det märkligt
allt det vilket öppnar upp vänder människan in i mörker
icke det fyllda mörkret
fasans mörker
i himlars händer synes stjärnan
fem armar vägar har den
ett huvud
två armar
två ben
en kropp
pentagram
pentagrammet vänds med spetsen nedåt
den bilden säges vara svartsymbol
vad visar denna symbol
låt oss se vidare
själar vaknar ur en mycket lång förlamning
så länge har de sovit
de vänder ansiktet upp
upp åt
förglömmer
kroppen
stammen
förglömmer
rötterna
jordesfären
förverkliga anden
det jordiska är för tungt
stammen står i mitten
kroppen står i mitten
vandra dess vägar oupphörligen gång efter gång
stegvis gång
steg vis gång
upplev strömmarna
harmoni
nu vänder de det så kallade huvudet ned åt
vad visar detta i denna bild
de vänder huvudet – huvudtanken bort från ljushimlarna till det de tror vara svarthimlarna.
De längtar ur de jordiska bojorna samt vänder sin håg dit.
Åter inträder obalans.
vi kan vandra in i den homeopatiska medicinen i detta men vi gör det inte, det blir för långt
helt kort kan vi nämna att genom att de drar ned huvudets
kronans krafter i jorden värms denna
ett helande kan ske
tvärtemot vad de omedvetet önskade
Länge gömdes Hon
I grottan
”Moder vår Moder
du som är i underjordens mörker
må minnet av ditt namns helighet framstråla
må fläkten av ditt rikes uppvaknande värma alla hemlösa vandrares hjärtan
må uppståndelsen av din viljas eviga trohet
beliva
ända in i kroppslighetens djup
mottag idag ditt levande minne
av människohjärtan som ber dig förlåta skulden att ha glömt dig
och vilka är redo att kämpa mot världens frestelse
som fört dig till mörkret
på det att sonens gärning
må lindra faderns måttlösa smärta
genom frälsning av alla som är
från din bortgångs tragik
ty hemlandet är ditt
och den allupplåtande storheten
och den allbenådande försynen
för allt och i alltets krets”
Länge gömdes hon
i grottan
Kvinna stig fram ur ditt mörker
vandra in i din kvinnosjäl
i ditt andeljus
Kvinna stig in i din kvinna bliv Kvinnokvinna
kvinnan gömdes i grottan
brukades
se orden på det att sonens gärning skall lindra faderns måttlösa smärta genom frälsning av alla som är
du vill skriva: allt som är
gör det.
åter ser du mannen samt kvinnan mötas
i det dessa är
i balans
pentagrammet vänds ned åt
det visar inte fasan
det visar
se Moderns skönhet
se dörren öppnas
se Hennes skönhet stiga fram
Ur Moderns händer strömmar eterlivet
ur allt
ur hennes kropp
lek amen stiger livet
må det ske
du säger
tack att det sker
I begynnelsen var ordet
var logos
Sophia
Moders Skönhet
Gör icke en kult av detta
Se livet
visst är det märkligt
allt det vilket öppnar upp vänder människan in i mörker
icke det fyllda mörkret
fasans mörker
stig in i den upplösta mänskliga tidsföljden
stanna upp i rörelsen
vandra in i rörelseströmmen
bli
pantomimiker
det vill säga stanna
hasten
stanna upp i rörelsen
möt ditt inre
vilket är
allts
inre
avskilt
enskilt
av skilt
en skilt
det är hastupplevelsens dilemma
ett slags feberyra
ett slags delirium
det är att se sin hand samt uppleva sig ta bort ett finger
stanna upp i rörelsen
stig in i hjärtgårdens paradisängder
upplev
upplevande
vad rörelse är
skapelseslöja
vinge
hand
upplev
upplev ande
anderörelse
väcker själens törnrosasömn
taggarna blir stegstöd
bär foten uppför
upp
för
viljan
rosenringens tolv ansikten ler
säll är den vilken vågar stanna i rörelsen
den vilken icke flyr bort
den vilken ser sin rädsla
förblir i den
för blir
blir för seende ljus
säll är den vilken ser sin rädsla
lyfter rädslan in i ljus
se dina vackra händer
omsluta
din
rädslas ansikte
se dina vackra ögons ljus
vandra ur
ögonhålor
hålor
mörka
är icke mörka
av himlars ljus tändas hennes regnbågskjolar
du vackra
undersköna Moder
låt mig sitta vid dina kjolar
lyssna till ditt hjärtas strömmar
se
sällsamhetens ljus
skimra i din hud
se bäckar tindrande le
sjunga
sjunga
tonande
ton ande
strängar
luften havet elden jorden
stjärnor
planeter
träda in i skapande
själsdans
våga
stanna upp i rörelsen
bli
pantomimiker
Vaka i din rörelse
Var medveten över om hur du sätter din fot in i jorden.
var medveten om hur du sätter din fot in i steget
var vaksam
var medveten
skriker rösten
viska den åter
viner stormen
lägg dig stilla ned
bida stilla
in vänta lugnet
*
Vandrade tidigt i gryningen in i bädden
vilade ögonen i snömjuka landskap
innan
sömn
har varit snö i sömnriken
en droppe
en stjärndroppe
landade mitt i en grotta
golvet var jordtrampat
det fanns öppningar
grottkanaler
min upplevelse är
oändliga
blodådror
satt mitt på golvet
egentligen i droppunkten ty ögonen
anden var i punkten
droppen
själ
kroppen
kropp
en vitskimrande mantel
vargskinnsmantel
lades över mina axlar
denna mantel faller ned över
är snömantels varma skönhet
droppen droppar det stiger tusende droppögon runt
grottan genomkorsas
andas
ljudet är blodandning
är
andning strömmar
andeströmmar
ljudet är svårbeskrivbart
det är högt
mycket högt samtidigt lågt
det är cello ljudisolerat
läste om övertoner igen
”så enkelklart”
en sträng har två fästpunkter noder då strängen vidrörs uppstår harmoniska deltoner
det finns även naturtoner
det sägs mig att människans öra är slutet
snäckan är sluten
dessa toner benämns även av många vara oharmoniska
de skär ofta i väsendet
då havet andas in i snäckan samt finner vägen ut är det livsandning
det sägs mig att vi har
inte ett hjärta
inte ett ögonpar
inte ett öronpar
strängen har två fästpunkter
noder
nollpunkter
då fingrar
rör
vid
ansätts
uppstår övertonen
sitter i grottan
ljudet ökar
ökar
ur golvet stiger vattenpelare
vattenfall
stiger upp
så är det dotter
droppen
droppar
andedroppen
själens rörelse vaknar
kroppen
renas
Säll synt
Säll sam
Säll
Strömmande är liven liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar