Var min vän andas mig nära
*
Varför gråter du din ensamhet
De händer
De ögon
Vilka
Är
Till varandra
Vandrar till
Är
De stegen
Är redan i varandra
Det finns ett annat ord än förlåt
du stannade inför detta
vi har talt runt ordet förlåt;
att det oftast innebär att den vilken ber om förlåt förbehåller sig rätten att
göra om det den förorsakat
du ser den misshandlade kvinnan, barnet, mannen, gång på gång förlåta
du hör slagen åter vina
vilket är ordet
ordet är ; ursäkta
först läste du ur säkt
ur säktan
ur kan vara en begynnelse likaså från, utur
så låt oss se ordet säkt
vi kan skriva sekt; en slags gruppering runt ett ämne eller område
en sekt blir ofta förblindad av
Urordet sekt är ett vackerord ty det hänsyftar till helheten.
så kan vi se sakta
vandra sakta in i ditt inre
så kan vi se sikt
fri sikt
så kan vi se
suktan
hjärtat längtar
detta är en segmentarisk bild en segmentarisk ordkomposition
se nu ordet ur och lägg därtill d, då framstår urd
jag ser mitt öde i fri sikt ur mitt hjärtas längtansvilja
ja, kanske ordet ursäkta är mer användbart till dess att ordet förlåt har blivit det förlåt det en gång var,
då är förlåt nyckeln vilken leder till ursäkta
Inte den förbehållna rätten att upprepa smärtogärningen.
du vandrar i ängderna
vandra samma steg varje dag, så har du nu länge gjort
sant är det att markerna känner dina steg
markerna är snöhöljda
spår lever överallt i
snön smälter
spåren sjunker in
spåren sjunker in
låt oss leka med bilden av att ett spår göres i nord
solen värmer
spåret smälter
insjunker
sjunker
ett spår göres i syd
samma skeende
är där
vid en viss punkt möts spåren
sjunker in i varandra
visst är det en vacker bild
med andra ord
var helst du befinner dig kan du förenas med en nära
så vari består ordet frånskild
det är ett tidsbegrepp
ett formbegrepp
en skenbar
synvilla
så lev med bilden av
två droppar
faller
i mitten omfamnar de varandra
alltid
det sker då detta
är
deras livsvilja
det talas om katastrofer
minns att all rörelse är cirklar
då du stänger dig för rörelsen uppmärksammar du inte anklangen
den första vibrationens annalkande
då
uppkommer katastrofen
det vilket benämns vara katastrofen
den största katastrofen är den ohörsamma själen
naturen kan synas vara otyglad
den förbereder dig alltid
alltid
naturen innehar samma röst vilken viskar i ditt inre
den rösten är icke hög
icke gäll
den är
ömhet
de tolv ornamenterade stavarna
se dem
snidas
ur världsalltets
händer
dessa
skall leda kärleken
slå kärleken
in
i
världen
se dem lyftas
se spetsar mötas
se ljuset slå ut
lyfta värmen
in
i
sin famn
*
hans sömnbädd
nu flyger hon
ut
över
månstränder
ser pärla glimma i havsleende
ber den in
med
ljudlösa vingar
rör hon
vid
hans sömnbädd
hennes ögonpenslar
smeker hans älskade ansikte
i morgonljus
känner han
pärlljus i händer
ser gardinens mjuka luft
fläkta
känner doft av
i sols
skirljusgryning
synes hon sitta
i
träds famn
glitterljushängen
bär
klangvida
hon flätar gyllenband
till den älskades dagsvandring
Instig
stig in i ditt inre
hjärtstilla
se purpurrosen
andas vit
hjärtstilla
stig in i ditt bröst
se skimmerljuset
flöda
värma
känn
ljuset
forsa
liv
i dina ögons
källbrunn
möt varandra i ljusregn
upplev
varande
varandra
i
ljus
bed ditt hjärta
andas vänd mörkermolnen
in i det de är
det sker
endast
i
hjärtstilla
ögonljus
möte
säg mig stjärnorna av din dräkt
höra djupet av din röst
säg mig stjärnorna i din dräkt
se vinden andas dem
ditt namn är
i rörelse
av
är
så ropade jag
in mitt hjärta
in i
vinden
vinden svarade
stilla
kärleksljus
varför gråter du din ensamhet
de händer
de ögon
vilka är
förs
vandrar till är
de stegen är redan i varandra
lägg svaret i elden
se ansikten
omfamna
varandra
i ljus
han har så länge vandrat
den ensammes
steg
indigomantels djupt blå
böljar vindhav
mjukt svepande
han bär vandringsstav i hand
den sjunger
i hans steg
han möter stenar
lindar
sitt bröst
runt
dem
viskar livsvärme
in
vindar rör vid hans inre där han vandrar
rör i kärlek hans panna
oförtröttliga
är hans
steg
hon ligger stilla
i tystljus blickar hon
vida över
genom
in i intet
outgrundlig är hennes blick
ser i allt
är i
allt
så länge så nära
sett sandens mjukhav
vågas
hört sångernas stavas
i prismaögon
oförtröttligt har hon vakat
vakar hon över
hjärtskatten
i dagar har solhänder kupats
runt hennes ansikte
i nätter har hennes sanna moder
höljt hennes kropp
givit värme
i nattkölden
hon anar
upplever sandens krusning
i fjärran synes sanden
cirklande
virvla
runt gestalt
solskimrande
han har så länge vandrat
den ensammes
steg
indigomantels djupt blå
böljar vindhav
mjukt svepande
hon ser sanden
kornen
värmen
diamanter
strös utmed fållvidden
nära hennes hud
hon ser mantel vändas
skimra vit
dess insida är indigoljus
hans mantel
är
stjärnljus
han möter hennes blick
hon möter hans blick
ögon strålar
händer lyfter henne upp ur sand
hennes skrud är skimrande vit
dess insida är purpur
så ropade de
in sitt hjärta
in i
vinden
vinden svarade
stilla
kärleksljus
Hon ser vad
kupade händer vrids samman
fingrar äro kronblad
hårt sluten
är knoppen
sakta vidgas krets
av stjärnskålar
hon står med handskål
vidstänkt
ser livets
steg
liv ett steg
ser stegen vandra
linjer
liv kärlek ålder barn
stjärnor cirklar trianglar
ökenvinden far
stegen suddas ut
var är ni
alla mina vägar
möt mig
födslosmärta driver upp bröst
här är vi
i ditt hjärtas gård
var är det steg jag söker
den nyckeln är i
din hand
hon väger nyckel i handblomma
varligt tillåts
den slutna
dörren
att
andas
hon ser
vad
till
mitt ansikte vänds till solskiva
fingrar rör vid
slätar ut alla
tvivel
mina ögonvingar
flyger
vida
ljus
in i värme
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar