Vemodsvågen måste tillåtas att skölja in
huru skall mina händer annars
innefatta
omfamna
omfatta den
i ljus
i kärlek
vemodsvågen är en del av mig
så är jag en del av den
vemodsvågen måste tillåtas att skölja in
ses för det den är
vemodsvågen är en mjukvåg
hör den smeka stranden
*
åter har du sett denna vackra sjö, spegelsjön,
detta är en högt belägen sjö
den är verkligen till synes stilla
du vet att den icke är så, vatten kan till synes vara stilla, men den sjö vilken innehar denna vackra blanka yta är icke stilla. låt oss säga att ytan är en slags hud, ett skyddande hölje. du kan spegla dig i spegeln samt se ditt ansikte, visst är det så. i detta ansikte lever ett ansikte detta ansikte är meningens – mötesmeningens ansikte. det mans eller kvinnoansikte vilket helar. detta ansikte kan inte ses förrän alla stegblommor är lagda. ibland under dina böner har du sett ett mansansikte skymta i den buddhastaty vilken lever hos dig – amitahebs ansikte förtäljer stegblommornas väg. ibland har du blinkat samt sagt inbillning.
du ser sjön och i poemet hade du svårt att finna färgen; det är en djupt grön färg samt indigo, den gröna färgen kan benämnas buteljgrön, emeraldgrön eller varför inte helt sonika mörk smaragdgrön. färgen visar att det du ser är nattens ansikte, sjön vilar sömnstilla. denna sjö är i etapper, du ser dess högsta utfäste, du ser samtidigt att sjön ”faller” ur sina händer; skulle du beskriva det mer noggrant skulle du kanske säga att dimma sveper ur
ty bilden är klar ändå inte klar i bemärkelsen tydlig
gryningen vandrar in och bilden skimrar, i hela denna bildvandring upplever du hennes leende ögon, kärlekens ögon. så hör du orden: ur himmelståren faller dun – det är en mycket vacker bild. hennes öga omsköljer. dunet är i din hand handen är dunet och med den varsammaste av gester lägger du den på glasytan, på spegelytan. du ser hennes hemlighetsfyllda leende, dunet seglar följer de osynliga strömmarna vilka endast är osynliga för ögat, hennes öga omsköljer sjön visar det vilket är. han lyfter rosen ur, hon har lagt kärlekens ros i dunet, ur bröstet. han svara till
därigenom skrudar han henne i kärleksdräkt,
denna bild steg upp inom dig efter din insomningsbild;
så länge var du min dröm min glädje mitt ljus du kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om kroppar jag talar om att bli rörd omrörd om; rörd rörelse om
jag talar om att röra vid gemensamhetsröra jag talar om dig kärlek så länge var du min dröm min glädje mitt ljus jag talar inte om kyssa läppar jag talar om kyssande läppar om sensualism om rosenblads omfamning om rosenbågars valv jag talar inte om begärsuppfylla jag talar om begärsupplyftande ty kärleken är det högsta är kärlekens lov lovsångs rörelse du vänder dig till
ett oundvikligen av tillkortakommande av egenviljans längtanssteg leder dig djupare in i är, lyfter dig ur begärens sfär. Det sker ett begärsurlyftandes upplyftande där allt är n¨bart innanför utanför ty där finns endast inom;
detta är ett innandöme
ett innandöme så ljusuppfyllt av värme
detta innandöme är ett kungadöme ett drottningdöme i harmonisk balans.
Detta innandöme är framsprunget ur behovens sfärer det upplyftade begärens tveksteg leder dig,
Längtansstegen är egenvilja av till korta kommande.
Tillkortakommande kan synas vara en minimalistisk värld eller ett minimerat liv och visst kan det vara så, det kan även vara att vandar tillkortakommande genom att den egna rösten inte höres, komma till tillkortakommande – inte bli hörd, hindras från eller av.
Visst kan det vara så, i detta är tillkortakommandet en omvandling av längtan til förverkligande av meningsfylld vilja.
så länge
var du min dröm
min glädje
mitt ljus
du
kärlekens öga
vände dig alltid bort
jag talar icke om
kroppar
jag talar om att bli rörd
omrörd
om
rörd
rörelse om
jag talar om att röra vid
jag talar om
dig
kärlek
så länge var du
min dröm
min glädje
mitt ljus
jag talar inte om kyssa
läppar
jag talar om kyssande läppar
om sensualism
om rosenblads
omfamning
om rosenbågars
valv
jag talar inte
om begärsuppfylla
jag talar om
begärsupplyftande
ty kärleken
är
det högsta
är
kärlekens lov
lovsångs
rörelse
du vänder dig
till
Ur himmelstår
faller dun
spegelsjöns
helt
helande
stilla rörelse
djupblänker
skiftar
i grön
i indigo
ur himmelstår faller dun
kupar hand under
dun faller in
lägges till rätta
mjuk
följsamhet
Hon den vackra
blickar ut över
stilla
ur himmelstår faller
kvinna lägger varsamt dun
på spegelsjöns djupgrönblå skiva
Hon den vackra
blickar ut
över
dunhand följer spegelsjöns helt
osynliga strömmar
varmleende
ljusomsköljer
ögon
sjön
kvinnan ser honom lyfta
rosen ur
han kysser dess knopp
rosenblad mjuksvävar
skrudar hennes ohöljda kropp
ur himmelstår
faller
dun
Hon den vackra
ler
kärleksland
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
så outsägligt vackert
jag skrudar icke landet
vandrar
nu
i är
in ett kärleksland så outsägligt vackert
det är i en isdroppe
klar är dess
inom
jag skrudar icke landet
detta land
skrudas
av
av varje andning
varje rörelse
varje ord är vingar av
guld av silver
varje tystnad är pärlkronor
varje ögonmöte är källans klara strömmar
varje smekning väcker blomman ur sin bädd
vandrar
nu
i är
in i ett kärleksland
där inom
smälta
isar
så outsägligt
vackert
ser den vita duvan
vacker grön
kvist
myrten
ökenlandskapet är gråstilla
solstrålar sipprar
över
sanden
skimrar
koppar
Johannes Döparen
de gamla bilderna stiger fram
skrivna för denna människobidan
ropar i kärlek
människa
föds
kvinnans kärlek omfamnar
rosenvinden omfamnar
stiger
sjunker in
sammansmälter
ur
otadlig
kärleks vilja
tidsaspekten är helt
upplöst
jag ser henne stå med hans huvud
hon håller det i håret
håret
hårstrån
linjer
allts strömmar
en flätad korg
en vacker lerkruka hänger i
fyra eller trenne läderremmar
korgen krukan
vaggar vind
ser vackra
skira stjälkar
de är utan blad
hår hårstrån
ser havens strömmar vinden
hår hårstrån
ur jorden växer etertanken
Sophia
ser öknen
sandvågor
hår
hårstrån
han ropar ur öknen
det ofattbara görs till tanken
människotanken tillverkar förståelig massa
upplever mannens oändlig tankekapacitet
logiken
kärlekens levande tanke
med denna gavs mannen förmågan till arkitektur
bygga templets väggar
vägleda
den sanne krigaren
livsstegen tillverkade fattbara ting
hon söker i kärlek vara bäcken
källan
han ropar i öknen
människan
hör
ej
hon hugger av huvudet
håller honom i håret, det hår han värnade så om
rosenvinden susar
blad växer ut
på kal
kvist
ser levande bilden av
duvan den vita duvan
instiger i örnen
den vita duvan örnen
instiger i kondoren
tre vingar
instiger
i varande
är en
är
tre
vandrar i öknar
stjärnor
synes
mycket
klarare
stjärnor regnar in i mina ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar