det första ljuset är tänt
tack att det första ljuset tändes i ditt inre i ringen av din ljuskrets
naturen det yttre synbara ”dras ned inåt” i dessa månader monader nomader
bildligt har våren har sommaren brunnit i solens famn
blommor har blommat brunnit
är inbäddade
dröm i jordens hjärta
naturen har avklätt sig sin yttre fägring
bildligt talat är det förbrända marker, ökenmarker
det människan kämpar med oh varför är mina steg så tunga är
att inte dras in i jorden att inte åter träda in i födslogrottan
moder du bar mig till vandring
i hösten förvinterns dagar är hon en ökenvandrare vilken sluter mantel tätt om
de begav sig till skattskrivning
skatterna räknades
invånarna räknades
frösådden räknades in
de begav sig ut från
in till
knackade på värdshusens dörrar
värdshusen var fyllda
värdarna vakade över husen sade;
se ditt inre ljus
de vandrade vidare
stallet hälsade dem välkomna
stallet är en varm plats
en oas
då du anträder resan är det mycket liv och rörelse runt dig
du möter många världar värdar
vandrar över sädesfälten rensar vildhavren ur
står i forsens ränna vaskar vaskar grumset ur
så stiger du in i stallet; det är en
hemtrevnad
en speciell atmosfär
sfär
stilla idisslar ko
lugn
ro
livstilla
kontemplation
du kan andas ut
du kan stilla ditt sinne
du dras inte in
du träder in
du flyr inte in
du väljer din väg
tusende dörrar står stängda inför dig gyllene vreden lockar
de är inte stängda de är för dig
vem är den första
lyss till din törstande strupe ditt hjärtas milda stämma
höstens stormar viner
människan längtar in
oh håll mig nära intill
hon vet att värmen är där
ack min tänkta tanke släpp mig fri
låt mig dansa i själens landskap
det är inte ökenmarker runt människostegen i dessa marker
det är regn väta kyla fukt framförallt yttre mörker
vägen ligger mörk och stilla
följ vägens vita band
människan känner solen inom sig
vet ljusets värmens väg
känner mötet i det inre
vårfjäril dansa i mitt inre
sommarvindar bär mina vintersteg
låt blommors knoppar
slå ut i min inre trädgårds händer
vem fylls då inte av vilja att träda in i dessa salar
människans steghänder hennes handgärning är en hjärtsol
hon behövs ovan den så kallade markytan
inte ovanför
ställ dig inte över
allt liv
människan behövs ty hon är satt att vakande ”lära sig”
de vakande herdarna
vandrar med stav
i hand
klinga klinga bjällra
ren
vakande herdar är människan i vinterns synliggjorda stjärnmarker
det fanns dagar då människan var tvungen
av nöd var tvungen att vara inom sig
inom sig själv
hon var ”dragen” inåt inom i sig själv
innesluten
detta är icke att jämföra med att vara innesluten av sitt själv
vilket är att vara hjärtinnesluten
detta var för att hon icke skulle förbrinna, förglöda sitt själv
låt oss säga att hon blev en kolmila
kolet glöder
blir
diamant
hon blev en slags ökenvandrare
en ökenvandrare var detta ty att vara hänvisad till sig själv
i ett skeende där alla människor upplever sig avskilda
är att verkligt vara hänvisad till sig själv – även om detta är en slags synvilla.
en öken vandrare var detta ty att vara hänvisad till sig själv
är att dväljas i mörkret intet väsen kan tvinga fröet att gro om det icke är redo till detta
att vara där
i den största av ensamheter är den nionde fasen
nioåringens upplevelse av ensamhet
detta är ett av de största korsen
ökenvandrare blev hon
gavs ett strå med vilja
gavs hon löfte om till städse liv
i öknens karga, till synes karga landskap vandrar hon med tunga steg
steg släpar efter
stegkjolars släp
släpandes
efter
sig
den brännheta solen tankesolen vredgad
av den bortvända tanke
söker väcka den törstande
vind virvlar sand
döljer helar släpstegen
den stängda tanken föll
gav upp
solen lade mantel över
lyss till din törstande strupe
en droppe stiger upp ur
fuktar spruckna läppar
ökenvandrare lägger hand till sandvåg
känner strömmar vakna
sticker strå in i sandhav dynings
klarvatten sipprar fram
silverne sjö
är i oasens hjärta
livsvandrare
sjunger
klarstämma
och där
i den vackraste av nätter
tändes ett
ljus
en stjärna
dansade fri i träds famn
sorgen bar mig
i sina
händer
vyssja
vyssja
still
höga furor susade
gav andning
droppe föll
slöt mig inom
oh vind
lyft mig
ord besannades
och där
i skogen sitter jag
högt upp i grönfingrars fäste
strålar
ljus och värme
till
den
som ser
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
29 november 2009
naturen står avklädd ett stelnat fotografi
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
den värld
det vara du varje dag möter är klädnaden
den är där synlig
uppenbar(kanske)
den värld det vara du varje dag möter är där för att du inte skall känna dig vilsen
det vore väl ytterst obehagligt att möta en slöja skimrande av regnbågens färger
en kristall eller bilden av spöken eller manetens skepnad
bilderna finns överallt för det hudlösa
det kroppslösta
tag ett blad i din hand
sitt med det
från den första gröna fyllda dagen fram till dess att bladet är avklätt, det du då ser är nerverna, ådrorna, ett filigranarbete. det en gång gröna är till synes luft, osynligt ändå är det där.
då du avkläder dig innebär inte detta att du försvinner – du är där.
naturen avkläder sig, det innebär inte att den försvinner – den är där
du – den – vi
är här
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
*
då alla röster har tystnat runt mig
när människorna inte längre talar med mig då återstår blott ni, det är icke blott, det är i den famn jag alltid längtat till, det är den famn vilken är mitt hem, ni har dock satt mig att leva bland människor, kan ni då icke se hur allt detta sargar mig, jag blir alltmer vilse i människostegen, livet det liv jag är, ser jag intet ljus i, för mig, för min människotillvaro, se dessa män; har jag sårat dem, har jag gjort dem illa, jag känner mig verkligen övergiven, av dem ty de vill att jag skall acceptera deras värld, deras insteg i min värld, egentligen har jag endast närt en enda önskan genom livet – för mig; älskade make, tillåt mig att vara jag, älska mig för mitt hjärtas inre, en make vid min sida, så var min bön, nu återstår blott ensamhet, så var det, så är det, detta trots alla edra ord; jag har blottat mig ända in till djupet av mitt inre, av min själ, så långt ni tillåtit, de svek, därmed svek jag mitt själv, jag känner mig övergiven av dem av mig
då alla röster har tystnat runt mig
talar ni alltid inom mig
*
att kunna vara i den stora bokstaven och ändock behålla ödmjukheten är min nya övning
att vara i versalen samt behålla gemenen utan att bli gemen
*
om du ej respekterar dig själv hur skall andra kunna det
om du ej respekterar dig själv
hur skall då andra respektera dig
*
snö lägges över vägar regn löser upp nordan andas isar lägges över väg
steg halkar
hjul slirar
saltbilen dånar farm
det är salt och socker den virvlar över
saltspridare
sockerspridare
far fram
bak snurrar ett stort hjul
du ser en stor gräsklippare, det är en liknande konstruktion detta snurrande hjul
salt och socker virvlar runt
isen smälter icke med en gång
i ett nafs
saltet
sockret
har behov av att absorberas
så är det med det mesta, det har behov av att absorberas sjunka in för att isen skall smälta
isen är meningsskiljaktigheter, missförstånd, icke förstår, krigsstigar
all sannhet har behov av absorption för att den icke skall bli iskall tanke, bäst är att säga att den iskalla tanken är den ensamma tanken.
*
brinn upp mitt hopp
du gör mig illa
vitskimrande
päls
älskade
vita varg
boplatsen är inbäddad
jag sitter i ett glas av mjölk
i väntan
till vad
sluter ögon inom
ser
solfingrar bryta genom
blåskimrande vit omkrets
ett steg för mig in i lugn smärtlindring
svävar fri
jag är kvinna
smeker varje möte i närhet
kvinnohjärta viskar i
n i
allt
jag älskar er
långt bort ser jag ett ljus framträda
en låga
brinner stilla i kupade händer
bär han min låga
ömt varsamt
nalkandes närmre
skymtar avklätt ansikte
älskade vem är du
vad förtäljer din hand
vitskimrande stryker du tätt förbi
nära
kom
motvilligt öppnar jag ögonen
ser väggar
tänder tusende skimrande lågor
eldhav skänker
värme
brinn upp
mitt
hopp
naturen står avklädd ett stelnat fotografi
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
kvar
naturen står avklädd
ett stelnat fotografi
i höstens famn
faller klädnaden av
då du kläder
avkläder
dig
i aftonens skimmer
skrudar du dig
vaken
i vit linneklädnad
skira spetsars
drömväv
till bädden synes
ditt insteg
kropp vilar stilla i dunets hand
du smeker dess kind
ler kärlek
vingar lyfter
fria
du stiger in
upp
till
molns händer
samtalar
leende ljus
älskade samtals ljusbollar
dansar mellan
i kärleks
vilja
glädjens pärlor regnar stilla lyster
över hennes hår
hon vaknar
sträcker sig
lojt
ler stilla
hemligljus
var
var hon
sakta tvagar hon dagens ansikte
ikläder sig sömn
*
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
ser himlen
nu lyftas det grå
vita svanar seglar drömmar
ser sten
i mitten en sjö
tårarnas sjö
ser tårar lyftas
bli vingar
skriver
sannhet
ur
kärleks djup
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
den värld
det vara du varje dag möter är klädnaden
den är där synlig
uppenbar(kanske)
den värld det vara du varje dag möter är där för att du inte skall känna dig vilsen
det vore väl ytterst obehagligt att möta en slöja skimrande av regnbågens färger
en kristall eller bilden av spöken eller manetens skepnad
bilderna finns överallt för det hudlösa
det kroppslösta
tag ett blad i din hand
sitt med det
från den första gröna fyllda dagen fram till dess att bladet är avklätt, det du då ser är nerverna, ådrorna, ett filigranarbete. det en gång gröna är till synes luft, osynligt ändå är det där.
då du avkläder dig innebär inte detta att du försvinner – du är där.
naturen avkläder sig, det innebär inte att den försvinner – den är där
du – den – vi
är här
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
*
då alla röster har tystnat runt mig
när människorna inte längre talar med mig då återstår blott ni, det är icke blott, det är i den famn jag alltid längtat till, det är den famn vilken är mitt hem, ni har dock satt mig att leva bland människor, kan ni då icke se hur allt detta sargar mig, jag blir alltmer vilse i människostegen, livet det liv jag är, ser jag intet ljus i, för mig, för min människotillvaro, se dessa män; har jag sårat dem, har jag gjort dem illa, jag känner mig verkligen övergiven, av dem ty de vill att jag skall acceptera deras värld, deras insteg i min värld, egentligen har jag endast närt en enda önskan genom livet – för mig; älskade make, tillåt mig att vara jag, älska mig för mitt hjärtas inre, en make vid min sida, så var min bön, nu återstår blott ensamhet, så var det, så är det, detta trots alla edra ord; jag har blottat mig ända in till djupet av mitt inre, av min själ, så långt ni tillåtit, de svek, därmed svek jag mitt själv, jag känner mig övergiven av dem av mig
då alla röster har tystnat runt mig
talar ni alltid inom mig
*
att kunna vara i den stora bokstaven och ändock behålla ödmjukheten är min nya övning
att vara i versalen samt behålla gemenen utan att bli gemen
*
om du ej respekterar dig själv hur skall andra kunna det
om du ej respekterar dig själv
hur skall då andra respektera dig
*
snö lägges över vägar regn löser upp nordan andas isar lägges över väg
steg halkar
hjul slirar
saltbilen dånar farm
det är salt och socker den virvlar över
saltspridare
sockerspridare
far fram
bak snurrar ett stort hjul
du ser en stor gräsklippare, det är en liknande konstruktion detta snurrande hjul
salt och socker virvlar runt
isen smälter icke med en gång
i ett nafs
saltet
sockret
har behov av att absorberas
så är det med det mesta, det har behov av att absorberas sjunka in för att isen skall smälta
isen är meningsskiljaktigheter, missförstånd, icke förstår, krigsstigar
all sannhet har behov av absorption för att den icke skall bli iskall tanke, bäst är att säga att den iskalla tanken är den ensamma tanken.
*
brinn upp mitt hopp
du gör mig illa
vitskimrande
päls
älskade
vita varg
boplatsen är inbäddad
jag sitter i ett glas av mjölk
i väntan
till vad
sluter ögon inom
ser
solfingrar bryta genom
blåskimrande vit omkrets
ett steg för mig in i lugn smärtlindring
svävar fri
jag är kvinna
smeker varje möte i närhet
kvinnohjärta viskar i
n i
allt
jag älskar er
långt bort ser jag ett ljus framträda
en låga
brinner stilla i kupade händer
bär han min låga
ömt varsamt
nalkandes närmre
skymtar avklätt ansikte
älskade vem är du
vad förtäljer din hand
vitskimrande stryker du tätt förbi
nära
kom
motvilligt öppnar jag ögonen
ser väggar
tänder tusende skimrande lågor
eldhav skänker
värme
brinn upp
mitt
hopp
naturen står avklädd ett stelnat fotografi
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
kvar
naturen står avklädd
ett stelnat fotografi
i höstens famn
faller klädnaden av
då du kläder
avkläder
dig
i aftonens skimmer
skrudar du dig
vaken
i vit linneklädnad
skira spetsars
drömväv
till bädden synes
ditt insteg
kropp vilar stilla i dunets hand
du smeker dess kind
ler kärlek
vingar lyfter
fria
du stiger in
upp
till
molns händer
samtalar
leende ljus
älskade samtals ljusbollar
dansar mellan
i kärleks
vilja
glädjens pärlor regnar stilla lyster
över hennes hår
hon vaknar
sträcker sig
lojt
ler stilla
hemligljus
var
var hon
sakta tvagar hon dagens ansikte
ikläder sig sömn
*
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
ser himlen
nu lyftas det grå
vita svanar seglar drömmar
ser sten
i mitten en sjö
tårarnas sjö
ser tårar lyftas
bli vingar
skriver
sannhet
ur
kärleks djup
28 november 2009
tolerans
till oavlåtlig levande erfarenhets rena avsikt nåbara ståndpunkt
tolerans är att se stegens vilsenhet
se dem i kärlek
icke banna dem
tolerans är inte att utstå smärta samt bindas av den
det är att se orsaken samt frigöra smärtan
samt vägleda bort från snåren
det är att aldrig överge inrevägen vilken är allvägen
stegen är vilsna då de är uttröttade
tröttade blir de då de töms
då de tömts
det är icke av mening att tolerera
tillåta att de töms
det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv
detta är icke i sfären av att lägga vinn om sig själv i bemärkelsen att tömma andra levande väsen
det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv dock icke i bemärkelsen av att leva sluddrande; de ord vi här har yttrat är icke dogmatik är icke lagar och paragrafer
genom den sunda toleransen lättar krampen, prestationen, egentligen presteras mera genom detta
trycket, kolvarnas arbete blir jämna sångsteg,
hjulet snurrar jämnt
genom den sunda toleransen lättar krampen egentligen presteras mer kvalitativt, livet blir mer kvalitativt än då toleransen är fakir eller martyranda
bäcken floden är vild i vårens andetag
i regnets strömmar, för den skull vredgas icke bäcken den avskär icke delen
men, för att det icke skall bli störtfloder manar den överflödsglädjen: var stilla, för att stegen, gärningen skall bli oavlåtlig, icke övergiven levande erfarenhet måste du känna rörelsens avsikt
följa den – leda den in i rätt strömfåra
därigenom är avsikten ren
avsikten smutsas icke av bottenslam eller bredvidliggande jordar
meningen blir nåbar
ståndpunkten lever
ståndpunkten är en knopp vilken slår ut
Toltekerna var och är ett vist folk
de övade stegen
kände rörelsen
åter; då du ser älgen förundras över den tunga kroppen
denna kropp är hav är vind
upplyft är den in i rörelsen
in i den totala rörelsen
total
visst liknar ordet tolerans.
jägaren nedlade sitt byte först sedan jägaren bett bytet om lov medelst förtäljandet av behovet
krigaren nedlade inte alltid sitt byte
det var en större förmåga att medtaga ett hårstrå från ”motståndaren” utan att denna märkte det än att döda
krig blev av missförstånd
ohörsamhet
de gamla folken berättade sagor, gav bilder
utan att den felande
den ilskne
den sorgsne märkte detta steg bilden in i dem
där deras själ hade behov av dem
mannen är ett solväsen i sin vagga
kvinnan är ett månväsen i sin vagga
solväsendet förbränner sig själv om havet icke andas
av jord av stjärnstoff gavs livet färger
då lera andas solregn i enskild utsträckning
enbart står i solsteg stelnar väsendet
pergamenteras
så är det med mannen
mannen har behov av kvinnan
hon står i natten i månskivans vita silverljus
hon drar ned
mjölkar sant solljus in i mannen
av skira trådar väver hon mantel
lägger den runt hans
axlar
du har ofta undrat varför vi inte ger dig motbilden/spegeln/balansbilden, varför skall vi.
den bilden är klar – floden har behov av mannen detta för att stjärnorna skall speglas i dem
de är stjärnorna
stjärnorna är dem
genom dem lever stjärnorna i jorden
i
inte utanför
ser du; alltid i
i öknarna
i de karga stenstodernas marker lever aloe
aloe lindrar hudens brända sår
Aloeh
ande
läker
omistlig
enhet
hel
Aloeh
du skrev i poetiska ord om bönsyrsan
du ser en böna, en embryonal form, du ser hur skalen spricker
spricker upp
du anar det vita innehållet du ser grodden
så växer orden fram
en bön
syrsan spelar vackert hörda toner samt icke hörda
syrsans ben liknar aloeväxtens blad, visst är det så
syrsan
aloe
helar
läker brännsåren
åter i skrivandet ser du fingerborgen med dess mönster, nu är de ögon, i det slutna är de oseende i det öppna är de seende
brännsår uppkommer av alltför stor hetta
eldhetta
solhetta
toner klanger är slingor
hon mjölkar solkraft
sant solljus
aloeväxtens saft är en slags mjölk
så syrsans sånger är icke förgäves i bönen då det oseende ögat öppnas ser det
hör det vindens sånger.
bönsyrsans sånger är dallrande
är svängningar
du skrev att du upplever dig övergiven
övergiven kan inneha en mängd dimensioner
att vandra i en mänsklig gemenskap samt bjuda frukter ifrån den inre trädgården;
även de frukter vilka gör ont att lyfta fram och inte bli hörd
ger känslan av att vara övergiven,
det är att ge med hjärtat samt möta – intet.
vi behöver inte orda mer runt detta ty det lever i hela strofen: sina är en kärleksflod i utanförlandet.
En flod i utanför
sina är en kärleksflod
i
utanförlandet
förr sattes ovälkomna själar ut
i skog för att vilddjur skulle äta dem
ännu görs det
ännu
görs
det
löste upp repen med stor möda
kravlade mig
fram till strömmen
såg åren rinna
förbi
djupt ned syntes en stjärna
hägring skar kylan
vitskimrande
närhet
jag är dig alltid nära
har reglat alla dörrar
sitter vid eld i
intets
mörker
fryser
talar med tystnaden
mina ordstenar lägger jag i eld
tårar faller
ånga stiger
värme omger
gång på gång har jag ropat
du stänger mig utanför
sluter dig inom
sina är en kärleks flod i utanförlandet
mitt hjärta kvider
om jag gråter
tillräckligt
länge
börjar
kanske
floden att torka
förmår inte resa mig
sakta spricker leran
ser eld falna
ser intet insteg
alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen halv cirkel
grinden till rosenlunden
kände doften av
så många gånger har jag ropat till dig
för att närma oss
känner mig vara en
bön syrsa vilken spelar för
blinda döva
öron
känner mig utelämnad
övergiven
alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen
grinden till rosenlunden
kände doften av
ser intet
insteg
sina är en kärleksflod i utanförlandet
jag ropar till dig med ögons spräckta skärvor
ryggtystnad är mötet
sina är en flod i utanför
vågar inte längre resa mig
skärvor skär mina fötter blodiga
nej jag dansar inte längre
vindens lätta steg invid solglittersjön
lyckosvep
det är mer
stilla tårregn faller in i tårsjö
taggtråd är runt mina fötter
för att minna mig om tankedräkt
sina är en kärleksflod i utanförlandet
en flod i utanför
till oavlåtlig levande erfarenhets rena avsikt nåbara ståndpunkt
tolerans är att se stegens vilsenhet
se dem i kärlek
icke banna dem
tolerans är inte att utstå smärta samt bindas av den
det är att se orsaken samt frigöra smärtan
samt vägleda bort från snåren
det är att aldrig överge inrevägen vilken är allvägen
stegen är vilsna då de är uttröttade
tröttade blir de då de töms
då de tömts
det är icke av mening att tolerera
tillåta att de töms
det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv
detta är icke i sfären av att lägga vinn om sig själv i bemärkelsen att tömma andra levande väsen
det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv dock icke i bemärkelsen av att leva sluddrande; de ord vi här har yttrat är icke dogmatik är icke lagar och paragrafer
genom den sunda toleransen lättar krampen, prestationen, egentligen presteras mera genom detta
trycket, kolvarnas arbete blir jämna sångsteg,
hjulet snurrar jämnt
genom den sunda toleransen lättar krampen egentligen presteras mer kvalitativt, livet blir mer kvalitativt än då toleransen är fakir eller martyranda
bäcken floden är vild i vårens andetag
i regnets strömmar, för den skull vredgas icke bäcken den avskär icke delen
men, för att det icke skall bli störtfloder manar den överflödsglädjen: var stilla, för att stegen, gärningen skall bli oavlåtlig, icke övergiven levande erfarenhet måste du känna rörelsens avsikt
följa den – leda den in i rätt strömfåra
därigenom är avsikten ren
avsikten smutsas icke av bottenslam eller bredvidliggande jordar
meningen blir nåbar
ståndpunkten lever
ståndpunkten är en knopp vilken slår ut
Toltekerna var och är ett vist folk
de övade stegen
kände rörelsen
åter; då du ser älgen förundras över den tunga kroppen
denna kropp är hav är vind
upplyft är den in i rörelsen
in i den totala rörelsen
total
visst liknar ordet tolerans.
jägaren nedlade sitt byte först sedan jägaren bett bytet om lov medelst förtäljandet av behovet
krigaren nedlade inte alltid sitt byte
det var en större förmåga att medtaga ett hårstrå från ”motståndaren” utan att denna märkte det än att döda
krig blev av missförstånd
ohörsamhet
de gamla folken berättade sagor, gav bilder
utan att den felande
den ilskne
den sorgsne märkte detta steg bilden in i dem
där deras själ hade behov av dem
mannen är ett solväsen i sin vagga
kvinnan är ett månväsen i sin vagga
solväsendet förbränner sig själv om havet icke andas
av jord av stjärnstoff gavs livet färger
då lera andas solregn i enskild utsträckning
enbart står i solsteg stelnar väsendet
pergamenteras
så är det med mannen
mannen har behov av kvinnan
hon står i natten i månskivans vita silverljus
hon drar ned
mjölkar sant solljus in i mannen
av skira trådar väver hon mantel
lägger den runt hans
axlar
du har ofta undrat varför vi inte ger dig motbilden/spegeln/balansbilden, varför skall vi.
den bilden är klar – floden har behov av mannen detta för att stjärnorna skall speglas i dem
de är stjärnorna
stjärnorna är dem
genom dem lever stjärnorna i jorden
i
inte utanför
ser du; alltid i
i öknarna
i de karga stenstodernas marker lever aloe
aloe lindrar hudens brända sår
Aloeh
ande
läker
omistlig
enhet
hel
Aloeh
du skrev i poetiska ord om bönsyrsan
du ser en böna, en embryonal form, du ser hur skalen spricker
spricker upp
du anar det vita innehållet du ser grodden
så växer orden fram
en bön
syrsan spelar vackert hörda toner samt icke hörda
syrsans ben liknar aloeväxtens blad, visst är det så
syrsan
aloe
helar
läker brännsåren
åter i skrivandet ser du fingerborgen med dess mönster, nu är de ögon, i det slutna är de oseende i det öppna är de seende
brännsår uppkommer av alltför stor hetta
eldhetta
solhetta
toner klanger är slingor
hon mjölkar solkraft
sant solljus
aloeväxtens saft är en slags mjölk
så syrsans sånger är icke förgäves i bönen då det oseende ögat öppnas ser det
hör det vindens sånger.
bönsyrsans sånger är dallrande
är svängningar
du skrev att du upplever dig övergiven
övergiven kan inneha en mängd dimensioner
att vandra i en mänsklig gemenskap samt bjuda frukter ifrån den inre trädgården;
även de frukter vilka gör ont att lyfta fram och inte bli hörd
ger känslan av att vara övergiven,
det är att ge med hjärtat samt möta – intet.
vi behöver inte orda mer runt detta ty det lever i hela strofen: sina är en kärleksflod i utanförlandet.
En flod i utanför
sina är en kärleksflod
i
utanförlandet
förr sattes ovälkomna själar ut
i skog för att vilddjur skulle äta dem
ännu görs det
ännu
görs
det
löste upp repen med stor möda
kravlade mig
fram till strömmen
såg åren rinna
förbi
djupt ned syntes en stjärna
hägring skar kylan
vitskimrande
närhet
jag är dig alltid nära
har reglat alla dörrar
sitter vid eld i
intets
mörker
fryser
talar med tystnaden
mina ordstenar lägger jag i eld
tårar faller
ånga stiger
värme omger
gång på gång har jag ropat
du stänger mig utanför
sluter dig inom
sina är en kärleks flod i utanförlandet
mitt hjärta kvider
om jag gråter
tillräckligt
länge
börjar
kanske
floden att torka
förmår inte resa mig
sakta spricker leran
ser eld falna
ser intet insteg
alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen halv cirkel
grinden till rosenlunden
kände doften av
så många gånger har jag ropat till dig
för att närma oss
känner mig vara en
bön syrsa vilken spelar för
blinda döva
öron
känner mig utelämnad
övergiven
alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen
grinden till rosenlunden
kände doften av
ser intet
insteg
sina är en kärleksflod i utanförlandet
jag ropar till dig med ögons spräckta skärvor
ryggtystnad är mötet
sina är en flod i utanför
vågar inte längre resa mig
skärvor skär mina fötter blodiga
nej jag dansar inte längre
vindens lätta steg invid solglittersjön
lyckosvep
det är mer
stilla tårregn faller in i tårsjö
taggtråd är runt mina fötter
för att minna mig om tankedräkt
sina är en kärleksflod i utanförlandet
en flod i utanför
27 november 2009
I de glömda stegen
vilar pärlstegen
inneslutna i drömhänder
bevarande
livssvaret
be var ande stiga upp
var ande ber de glömda stegen att vandra
stegen är där; glömda icke glömda; de finns i huden i markerna. regn sköljer
vattnar stegen
stegen dras samman – fokuseras, är en interaktion.
i stegen finns frösådden den är där
regnet sköljer över interagerar, grodden spirar i ljuset av värmen.
våren sommaren
stegen dansar
de dansar alla själens färger ty dansen är alla rörelsers rörelse skulle dansen endast och allenast vara de lätta stegen ja, då skulle de förbränna sig själva så att säga gå upp i rök,
Själens alla färger finns där är där.
snö faller bäddar markerna i siden tindrande gnistrande
stegen är där
i våren föds de
de föds då livssvaret vaknar
då livssvaret icke mäktar sover fröet de glömda stegen
var så säker
de stiger fram
de är av börd
av innebörd
av inrebörd
de glömda stegen är där under snötäcke
de framträder nya
renade
ändå var de
de glömda stegens urålders inrebörd
i sökandet av dessa steg, vilket inte är ett sökande
det är snarare ett bejakande därmed är det bilden av att se en planta spira
det går icke att påskynda
heller inte att övervattna eller övergödsla
grodden har behov av att vändas, följa ljuset
av din närande närvaro
sakta vecklas blad ut
fram
ibland upplevs det du vaknade med: spänd själslina; vi behöver inte orda mycket runt detta ty du har formulerat det redan. det enda vi vill tillägga är att bilden av cirkusen; lindansaren är bra. lika är bilden av repspännare bra ty det är så att hur mycket du än pumpar dessa spännare så brister linan då lasten icke är balanserad, den brister inte i straffdom eller till så kallad dödlig utgång; alltid till balanserande möjlighet.
Spänd själslina
inatt har jag drömt om en spänd lina
så nära var den att störta mig i djupet
linan spändes
hörde ljudet av repspännare
åter begav jag mig ut
balanserade
linan slakade
jag fortsatte
linan spändes
så flisades linan
såg linan lagas
åter såg jag den helade linan
de helade trådarna
jag såg livlinor
så vävdes de samman
blev
studsmatta
hängbro
nu hör jag skogen andas
fåglar
vingar
ser stora blad
djungel är det
regnskog
ser livlinor
ser sorg
ser leende ansikten
ser studsmatta
så skall gemenskap vara
alla håller i
då den ene faller
håller händer
runt
lyfter
kroppen studsar mjukt
vet
livlinor håller
spänd själslina
mellan två träd spänns lina
ser linan vibrera
nära bristning
spänd själslina
ropar
se
se
varsamt smeker fingrar lina
klanger
tonar
ut
in
en vänligt sinnad trädgård
i
gryning
föll
solskimrande mantel
runt mig
lyfte steg lätta
blåskimrande rönn
log
nyponglöd
fågel skarpöga
gav rödbrosch
mjuka sammets händer
bjöd stillhet
låga flimrade runt regn
där framsteg
en vänligt sinnad trädgård
i nattens regn sluter bladet mig in i hjärtfamn
så vävde jag skyddet klart
begav mig ut i vandring
klev ur skorna
klev ur stövlarna
snörde upp kängorna
bad jorden läsa min hud
överallt lades tecken
tecken hördes viskande
rena milda klara
luften genomfors av vingar
streck av fåglar
tranor svanar fågelsjön skymtade
neg djupt inför
i sluten hand höll jag hjärtfrön
sakta fördes fingrar upp
böjde mig nära
andades
flyg hjärtfrö flyg
fågelsjö slöt trädmantlar runt
luften genomfors av sånger
stegen bars vidare
kände klädnaden repas upp
en tråd var fästad vid
någonstans
jag orkade ej bry mig
det var av ovikt
överallt lades tecken
tecken hördes viskande
rena milda klara
fördes genom älskad skogs sånger
naken stod jag inför berget
sökte inte skyla min hud
åter lades stigen fri
jag klättrade
klättrade
där på bergets topp på platån såg jag
en sten vandra
en klippsten
ett klippblock hängde utanför berget
tecknen låg där
är din vilja att följa tråden åter
mina tår bar mig ytterst
kastade mig utför
jag faller
faller
faller
undrar
virvlar
tyst
tom
landar mjukt
där öppnas mantel
ser sjö
fågelsjön i ett vackerlands ljus
stora blad är runt
hjärtformade
i ett av dem vilar jag stilla
sätt dig här invid mig
jag åker kana med ristelskratt
ser droppe vid bladets spets
drick ur min hand
räds icke
känner värme omsluta
ser klädnad falla i mjuka vågor
runt min kropp
sitter här invid hjärtformat blad
omsluten av stjärnlugn
i skygd
vet inte var jag är
vet vem jag är
i nattens regn sluter bladet mig in i hjärtfamn
Månringens vita aura
där
i
månringens vita aura
hördes knallen
klippans händer steg upp
kupades
det utsläppta regnets
långa hår faller i händers sjö
rosenbladsregn
rosenolja
doftar
jag stiger in i
känner
helandets strömmar
ber dem
till
dig
*
Märra
han målade landskap
schackbrädets rutor
bruna
beiga
radade upp pjäser
valde pjäser till spel
kungsgård
bjöd drottning in
de utvalda
ställdes
runt
han flyttade pjäser till
sitt behag
sakta blev spelet genomskinligt glas
vinden ven genom öppnad ruta
schack matt
förvirrad
körde han sporrar in i hästs sida
märra
ho skena vida
dybubblor
ljusen äro släckta runt mig
runt mig
i grotta djupt inne brinner låga
stanna
stanna
vid
liv
står med fötterna djupt ned i dyn
dyningar
av dyn
ändå
bubblor sakta bubblande bubblor
där
hänger solnät trädkrona
vänder ansiktet till
sluter ögon
pinan upphör
en
stund
känner dina händer runt mitt ansikte
mjuka mot mina kinder
hjärtat spricker
du smeker
tårar
samlar dem varsamt
se
se
pärlhalsband lägges runt min hals
varje pärla ett
drömsteg
ser in i kärlekens ögon
känner dina händer runt mitt ansikte
undrar
vem
är
du
sinande
i sinande tillvaros andnings ljus
ser jag plågostegen
lyfter svag
skör mina händer
in i
moln
sinande är jag
låt mig vandra
jag vill höra dig skriva din kärlek
in i min hud
känna dina kärleksvingar omfamna
se dina ögon omfamna mina
inte se dig dricka dina ögon
till släckta ljus
vill se din hand föras
av vind av hav av allt till min kind
höra dig tröstande
vagga mig till sömns då smärtan brinner eld
höra dig nynna genom alla hinder allt är bra är bra
andas
andas
vill att du skall glädjas
med mina händers givargärning
i den jag är
se mig för den jag är
jag vill sitta vid elden samtala i liv
till liv
inte krävas tystnad så har det alltid varit
inte känna vakta dina ord
vill vara i mitt hjärta icke utanför
vara källa värme ljus
vandra stegrytm i är
inte se känna rädsla inför mig
inte jämföras
bli jämförelse
inte känna maktkamp
vill mötas i hjärtats sfärer
vågar du läsa mina ärr se deras fyllda inrebörd
vågar du se mig
i sinande tillvaros andnings ljus
ser jag plågostegen
lyfter svag skör mina händer
in i moln
sinande är jag
låt mig
vandra
vilar pärlstegen
inneslutna i drömhänder
bevarande
livssvaret
be var ande stiga upp
var ande ber de glömda stegen att vandra
stegen är där; glömda icke glömda; de finns i huden i markerna. regn sköljer
vattnar stegen
stegen dras samman – fokuseras, är en interaktion.
i stegen finns frösådden den är där
regnet sköljer över interagerar, grodden spirar i ljuset av värmen.
våren sommaren
stegen dansar
de dansar alla själens färger ty dansen är alla rörelsers rörelse skulle dansen endast och allenast vara de lätta stegen ja, då skulle de förbränna sig själva så att säga gå upp i rök,
Själens alla färger finns där är där.
snö faller bäddar markerna i siden tindrande gnistrande
stegen är där
i våren föds de
de föds då livssvaret vaknar
då livssvaret icke mäktar sover fröet de glömda stegen
var så säker
de stiger fram
de är av börd
av innebörd
av inrebörd
de glömda stegen är där under snötäcke
de framträder nya
renade
ändå var de
de glömda stegens urålders inrebörd
i sökandet av dessa steg, vilket inte är ett sökande
det är snarare ett bejakande därmed är det bilden av att se en planta spira
det går icke att påskynda
heller inte att övervattna eller övergödsla
grodden har behov av att vändas, följa ljuset
av din närande närvaro
sakta vecklas blad ut
fram
ibland upplevs det du vaknade med: spänd själslina; vi behöver inte orda mycket runt detta ty du har formulerat det redan. det enda vi vill tillägga är att bilden av cirkusen; lindansaren är bra. lika är bilden av repspännare bra ty det är så att hur mycket du än pumpar dessa spännare så brister linan då lasten icke är balanserad, den brister inte i straffdom eller till så kallad dödlig utgång; alltid till balanserande möjlighet.
Spänd själslina
inatt har jag drömt om en spänd lina
så nära var den att störta mig i djupet
linan spändes
hörde ljudet av repspännare
åter begav jag mig ut
balanserade
linan slakade
jag fortsatte
linan spändes
så flisades linan
såg linan lagas
åter såg jag den helade linan
de helade trådarna
jag såg livlinor
så vävdes de samman
blev
studsmatta
hängbro
nu hör jag skogen andas
fåglar
vingar
ser stora blad
djungel är det
regnskog
ser livlinor
ser sorg
ser leende ansikten
ser studsmatta
så skall gemenskap vara
alla håller i
då den ene faller
håller händer
runt
lyfter
kroppen studsar mjukt
vet
livlinor håller
spänd själslina
mellan två träd spänns lina
ser linan vibrera
nära bristning
spänd själslina
ropar
se
se
varsamt smeker fingrar lina
klanger
tonar
ut
in
en vänligt sinnad trädgård
i
gryning
föll
solskimrande mantel
runt mig
lyfte steg lätta
blåskimrande rönn
log
nyponglöd
fågel skarpöga
gav rödbrosch
mjuka sammets händer
bjöd stillhet
låga flimrade runt regn
där framsteg
en vänligt sinnad trädgård
i nattens regn sluter bladet mig in i hjärtfamn
så vävde jag skyddet klart
begav mig ut i vandring
klev ur skorna
klev ur stövlarna
snörde upp kängorna
bad jorden läsa min hud
överallt lades tecken
tecken hördes viskande
rena milda klara
luften genomfors av vingar
streck av fåglar
tranor svanar fågelsjön skymtade
neg djupt inför
i sluten hand höll jag hjärtfrön
sakta fördes fingrar upp
böjde mig nära
andades
flyg hjärtfrö flyg
fågelsjö slöt trädmantlar runt
luften genomfors av sånger
stegen bars vidare
kände klädnaden repas upp
en tråd var fästad vid
någonstans
jag orkade ej bry mig
det var av ovikt
överallt lades tecken
tecken hördes viskande
rena milda klara
fördes genom älskad skogs sånger
naken stod jag inför berget
sökte inte skyla min hud
åter lades stigen fri
jag klättrade
klättrade
där på bergets topp på platån såg jag
en sten vandra
en klippsten
ett klippblock hängde utanför berget
tecknen låg där
är din vilja att följa tråden åter
mina tår bar mig ytterst
kastade mig utför
jag faller
faller
faller
undrar
virvlar
tyst
tom
landar mjukt
där öppnas mantel
ser sjö
fågelsjön i ett vackerlands ljus
stora blad är runt
hjärtformade
i ett av dem vilar jag stilla
sätt dig här invid mig
jag åker kana med ristelskratt
ser droppe vid bladets spets
drick ur min hand
räds icke
känner värme omsluta
ser klädnad falla i mjuka vågor
runt min kropp
sitter här invid hjärtformat blad
omsluten av stjärnlugn
i skygd
vet inte var jag är
vet vem jag är
i nattens regn sluter bladet mig in i hjärtfamn
Månringens vita aura
där
i
månringens vita aura
hördes knallen
klippans händer steg upp
kupades
det utsläppta regnets
långa hår faller i händers sjö
rosenbladsregn
rosenolja
doftar
jag stiger in i
känner
helandets strömmar
ber dem
till
dig
*
Märra
han målade landskap
schackbrädets rutor
bruna
beiga
radade upp pjäser
valde pjäser till spel
kungsgård
bjöd drottning in
de utvalda
ställdes
runt
han flyttade pjäser till
sitt behag
sakta blev spelet genomskinligt glas
vinden ven genom öppnad ruta
schack matt
förvirrad
körde han sporrar in i hästs sida
märra
ho skena vida
dybubblor
ljusen äro släckta runt mig
runt mig
i grotta djupt inne brinner låga
stanna
stanna
vid
liv
står med fötterna djupt ned i dyn
dyningar
av dyn
ändå
bubblor sakta bubblande bubblor
där
hänger solnät trädkrona
vänder ansiktet till
sluter ögon
pinan upphör
en
stund
känner dina händer runt mitt ansikte
mjuka mot mina kinder
hjärtat spricker
du smeker
tårar
samlar dem varsamt
se
se
pärlhalsband lägges runt min hals
varje pärla ett
drömsteg
ser in i kärlekens ögon
känner dina händer runt mitt ansikte
undrar
vem
är
du
sinande
i sinande tillvaros andnings ljus
ser jag plågostegen
lyfter svag
skör mina händer
in i
moln
sinande är jag
låt mig vandra
jag vill höra dig skriva din kärlek
in i min hud
känna dina kärleksvingar omfamna
se dina ögon omfamna mina
inte se dig dricka dina ögon
till släckta ljus
vill se din hand föras
av vind av hav av allt till min kind
höra dig tröstande
vagga mig till sömns då smärtan brinner eld
höra dig nynna genom alla hinder allt är bra är bra
andas
andas
vill att du skall glädjas
med mina händers givargärning
i den jag är
se mig för den jag är
jag vill sitta vid elden samtala i liv
till liv
inte krävas tystnad så har det alltid varit
inte känna vakta dina ord
vill vara i mitt hjärta icke utanför
vara källa värme ljus
vandra stegrytm i är
inte se känna rädsla inför mig
inte jämföras
bli jämförelse
inte känna maktkamp
vill mötas i hjärtats sfärer
vågar du läsa mina ärr se deras fyllda inrebörd
vågar du se mig
i sinande tillvaros andnings ljus
ser jag plågostegen
lyfter svag skör mina händer
in i moln
sinande är jag
låt mig
vandra
26 november 2009
det finns solblommor
och
solblommor
jag ser din vida krona
du vackra blomma i livets trädgård fåglar svärma runt dig i höstlig dans
solros kallas du av människomun
gammal visdom äro detta ty vad är kärlek
förutan värme
förutan ljus
en mask buren av tragedia
djup tragedi är
denna
mask
den lägges över solögons solgård
är icke järn ändå
glödgat
järn
stjärneldar
ty gudars härskaror vredgas
vredgas ifrån de inres gårdar
vredgas över tragedin vilken förbannar stegen
icke av gudar
av människohand
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
det bakgrundsljud vilket icke är ljud
det är dövandet av det sanna hörandet
det stänger livets trädgårdar
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
kallad
kärleksgärning
kärleksgärning är den icke ty dess namn är
binda
binda dig vid pålen
omgärdad av bålets flammor brinner hon
kärlekens ros
hon brinner ty hon har tömts
av käftar
käftar vilka mumlade kärlek bak stängda portar
en gång ögonlock
ögonlock att blinka bort sömngruset
sömngruset vilket förblindade synen
en gång ögonlock att blinka bort grumset ur det sanna hjärtats tårar
så gjordes
annorlunda
var tår blinkades bort
vik undan mitt hjärtas rop
så ljöd tragikens
stämma
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
var låga lindar hennes tårar in i kärlekens frökraft i
vintriga isars andning
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
i solgårdens famn
omgärdad av solens vingar
gyllene gula
detta är den förblindade tragiken
hör havets vågor vråla
vråla
stänga varje vrå inom huvudgrottans kanaler
känn huru locken stängas
med ett dån
fängelsets portar
tom klang
i grotta höres droppar svagt fjärran
droppe urholkar
bär minnet
av
klangsteg
huvudet vidgas
vidgas till spricknings gräns
spricka synes i mörkermolnens täckmantel
hörandets snäcka
rullas ut
sömngruset sköljes av vågen
den sanna tragedin
vaknar
tårar flödar varma ur kärleks hand
den stängde den stängda hör
ser
denna solblomma
är inte en solros
den är mer
en mycket vacker
näckros
bladen är sol
skir sol
i dem synes livets ådror
vita
icke dömande
i mitten
i mitten
ja se näckrosen
näckrosen
lotusen
öppnade
stenar
opaler
seglar
hav
livets strömmar
vågor
blad
lindas
runt
gråtande öga
skänker ljus
i ditt rena språk
i ditt vara
där du nu seglar är det vackert
mycket vackert
följ den strömmen
*
förbisedd
sedd förbi
sedd för
bi
bi sedd för
ordet bildar slingor
rör vid
skapar rörelse
varje bokstav i detta ord är rörelse
vilken säger
se
jag hör dig
då det kommer till detta med att acceptera varandra, återvänder vi till tvillingar, specifikt siamesiska tvillingar,
de är fästade vid varandra vid en punkt
vore denna punkt
hjärtpunkten vore det nästintill omöjligt att skilja dem åt
är deras hjärta
ett hjärta då är det omöjligt
detta är en bra bild till gärningens verkan utifrån hjärtat
du fann den svår att samtala om; du kände att ett svar förväntades till lindrande av smärta.
det finns en punkt
en hjärtpunkt i det inre, där talar ordet
alltid levande
det är sant att det finns behov av att lära sig höra denna punkts uttal
skilja det från subjektiv önskan till objektiv dröm
handlingen i den objektiva sfären är en ren skärande linje, mer eller mindre en skarpslipad kniv, faktum är att den seende kan se ljuslinjen i luften
den subjektiva gärningen, subjektiv önskan är en omgjord sanning
den passar mest den egna själen, inte ens det ty i slutändan kväver denna önskan själen till ramaskris längtan
det lilla barnet kanske inte blev sett
den vuxne måste se sitt själv
våga se sitt själv
den kan inte skylla på då
ty det är så att den vilken icke blev sedd blev sedd men på ett annat plan
denne gavs styrka att se sitt själv
naturligtvis finns det barn; det vet du av egen erfarenhet – vilka aldrig blir sedda så.
det finns barn vilka avvisar sin mor och far; tidigt
det finns barn vilka skadar sig; de har behov av ledande föräldrar,
barnet kan uppleva sig osedd, begärsosedd och skriker högt i vuxenlivet.
det barnet hade behövt ledning i var att hantera viljefloden.
detta är specifikt hos det tänkande barnet,
tankefloden har behov av att dräneras in i stegen gärningen.
detta är mycket subtila skeenden och de kan lätt missförstås.
den vuxne är ett barn
alltid
i detta skede måste den vuxne säga; med min vilja vill jag se vägen
svara till hjärtat
innan den rösten talar spelar det inte en roll hur många händer det är vilka ges till räddning.
stannar vi i den vuxne så är det en avsevärd skillnad på övertygelse och vetskap
den personliga sfären är hjärtpunkten
den är tankefri
den är tystkronan
där
skimrar ljuset
där inne lever helhetens mitt
att döma denna punkt är icke förenligt med meningen
gärningen går att säga; jag tycker inte om att du gör detta
att du gör detta
jag tycker om dig – ditt inre – din person
jag tycker om dig då jag ser ditt inre
jag tycker om din gärning då jag ser dig ditt inre i den.
ordkärleksgärningen tappar lätt luften
den är subjektiv sprungen bort från ljusminnet
den är en bortsprungen kattunge
hundvalp
se glädjestormen då den blir funnen
den vilken har begär – omedvetet medvetet efter makt – är den subjektiva önskans förättare.
skarprättare
förrättare
för rättare
rättar felen innan de stigit fram ty de felen är inte.
på all förpackningar finns det en finstilt skrift; egentligen är det denna skrift vilken gäller
det är hjärtats punkt
*
I himmelskrokad gryta
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
vind
lägger händer ömt
mot
till
rygg
vandra
vandra
kvinnosjäl
i fjärran nära
andas glöd
viskar
kom
kom
kom
helt i visshet
bärs mina steg
markers händer
är
steggivare
där vid elden bjuds jag stilla
flöd ande
talar
i himmelslkrokad
ljuskätting
hänger
gryta
möter jord
örter
ringlar in däri
timjandofter viskar
andas
andas
andas
kvinnosjäl känner
mening
meningars innebörd
fylla tempelgård
res dig
kvinnosjäl
varsamt lyfter jag händer
till bröst
långsamt
ödmjukt
knäpper jag upp mitt bröst
ser barnet stiga ur
befriat
vända sitt glädjeansikte
till
hon pekar in i gryning vi ser slöjor bölja
vi skrudas
ljusa
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
tankestolpar
ökenfält
törstar
uteblivna fotbroar
hyvlade ordstäv
tankestolpar
kördes
ned
i
jord
kvidande kvedan
jordbön andas
tima
tima
förgjorda
förställda
scenarion
tunna genomskinliga
brottsstycken
hängdes upp i träds krona
vajade
vajade
orytm
skatmor skatfar
alltid
tillsammans
skrattade liv
vickade
vickade
tunga kroppar
lätta från gren till gren
tima
tima
ske
vita svarta
svarta vita
skimrande
in
dig
gå
vid roten av smärtan
satt han
täljde ansikte
det
uttänkta
ersätt
ersätt
med slö kniv
mumlade
se så
se så
ökenfält törstar uteblivna fotbroar
blindsteg vilsnar
tima
tima
den böjda stängeln
reser sig
är är
tar plats
rör i vindars gryta
kniv faller ur hans hand
han ser förvirrad upp
med
vita ögon
ser han henne dansa
livets ström
källan sjunger
vattnar
fotbroar
ödesfält
brinner
vallmokåpor
Yerathel visa vägen
i vindvagn uppstiger hon
i vidare
ljus
och
solblommor
jag ser din vida krona
du vackra blomma i livets trädgård fåglar svärma runt dig i höstlig dans
solros kallas du av människomun
gammal visdom äro detta ty vad är kärlek
förutan värme
förutan ljus
en mask buren av tragedia
djup tragedi är
denna
mask
den lägges över solögons solgård
är icke järn ändå
glödgat
järn
stjärneldar
ty gudars härskaror vredgas
vredgas ifrån de inres gårdar
vredgas över tragedin vilken förbannar stegen
icke av gudar
av människohand
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
det bakgrundsljud vilket icke är ljud
det är dövandet av det sanna hörandet
det stänger livets trädgårdar
haven skola resa sig över alla bredder
deras vrål skall höras
döva er för bakgrundslismandets kärleksord
kallad
kärleksgärning
kärleksgärning är den icke ty dess namn är
binda
binda dig vid pålen
omgärdad av bålets flammor brinner hon
kärlekens ros
hon brinner ty hon har tömts
av käftar
käftar vilka mumlade kärlek bak stängda portar
en gång ögonlock
ögonlock att blinka bort sömngruset
sömngruset vilket förblindade synen
en gång ögonlock att blinka bort grumset ur det sanna hjärtats tårar
så gjordes
annorlunda
var tår blinkades bort
vik undan mitt hjärtas rop
så ljöd tragikens
stämma
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
var låga lindar hennes tårar in i kärlekens frökraft i
vintriga isars andning
den vackra rosen brinner i kärleks visshet
i solgårdens famn
omgärdad av solens vingar
gyllene gula
detta är den förblindade tragiken
hör havets vågor vråla
vråla
stänga varje vrå inom huvudgrottans kanaler
känn huru locken stängas
med ett dån
fängelsets portar
tom klang
i grotta höres droppar svagt fjärran
droppe urholkar
bär minnet
av
klangsteg
huvudet vidgas
vidgas till spricknings gräns
spricka synes i mörkermolnens täckmantel
hörandets snäcka
rullas ut
sömngruset sköljes av vågen
den sanna tragedin
vaknar
tårar flödar varma ur kärleks hand
den stängde den stängda hör
ser
denna solblomma
är inte en solros
den är mer
en mycket vacker
näckros
bladen är sol
skir sol
i dem synes livets ådror
vita
icke dömande
i mitten
i mitten
ja se näckrosen
näckrosen
lotusen
öppnade
stenar
opaler
seglar
hav
livets strömmar
vågor
blad
lindas
runt
gråtande öga
skänker ljus
i ditt rena språk
i ditt vara
där du nu seglar är det vackert
mycket vackert
följ den strömmen
*
förbisedd
sedd förbi
sedd för
bi
bi sedd för
ordet bildar slingor
rör vid
skapar rörelse
varje bokstav i detta ord är rörelse
vilken säger
se
jag hör dig
då det kommer till detta med att acceptera varandra, återvänder vi till tvillingar, specifikt siamesiska tvillingar,
de är fästade vid varandra vid en punkt
vore denna punkt
hjärtpunkten vore det nästintill omöjligt att skilja dem åt
är deras hjärta
ett hjärta då är det omöjligt
detta är en bra bild till gärningens verkan utifrån hjärtat
du fann den svår att samtala om; du kände att ett svar förväntades till lindrande av smärta.
det finns en punkt
en hjärtpunkt i det inre, där talar ordet
alltid levande
det är sant att det finns behov av att lära sig höra denna punkts uttal
skilja det från subjektiv önskan till objektiv dröm
handlingen i den objektiva sfären är en ren skärande linje, mer eller mindre en skarpslipad kniv, faktum är att den seende kan se ljuslinjen i luften
den subjektiva gärningen, subjektiv önskan är en omgjord sanning
den passar mest den egna själen, inte ens det ty i slutändan kväver denna önskan själen till ramaskris längtan
det lilla barnet kanske inte blev sett
den vuxne måste se sitt själv
våga se sitt själv
den kan inte skylla på då
ty det är så att den vilken icke blev sedd blev sedd men på ett annat plan
denne gavs styrka att se sitt själv
naturligtvis finns det barn; det vet du av egen erfarenhet – vilka aldrig blir sedda så.
det finns barn vilka avvisar sin mor och far; tidigt
det finns barn vilka skadar sig; de har behov av ledande föräldrar,
barnet kan uppleva sig osedd, begärsosedd och skriker högt i vuxenlivet.
det barnet hade behövt ledning i var att hantera viljefloden.
detta är specifikt hos det tänkande barnet,
tankefloden har behov av att dräneras in i stegen gärningen.
detta är mycket subtila skeenden och de kan lätt missförstås.
den vuxne är ett barn
alltid
i detta skede måste den vuxne säga; med min vilja vill jag se vägen
svara till hjärtat
innan den rösten talar spelar det inte en roll hur många händer det är vilka ges till räddning.
stannar vi i den vuxne så är det en avsevärd skillnad på övertygelse och vetskap
den personliga sfären är hjärtpunkten
den är tankefri
den är tystkronan
där
skimrar ljuset
där inne lever helhetens mitt
att döma denna punkt är icke förenligt med meningen
gärningen går att säga; jag tycker inte om att du gör detta
att du gör detta
jag tycker om dig – ditt inre – din person
jag tycker om dig då jag ser ditt inre
jag tycker om din gärning då jag ser dig ditt inre i den.
ordkärleksgärningen tappar lätt luften
den är subjektiv sprungen bort från ljusminnet
den är en bortsprungen kattunge
hundvalp
se glädjestormen då den blir funnen
den vilken har begär – omedvetet medvetet efter makt – är den subjektiva önskans förättare.
skarprättare
förrättare
för rättare
rättar felen innan de stigit fram ty de felen är inte.
på all förpackningar finns det en finstilt skrift; egentligen är det denna skrift vilken gäller
det är hjärtats punkt
*
I himmelskrokad gryta
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
vind
lägger händer ömt
mot
till
rygg
vandra
vandra
kvinnosjäl
i fjärran nära
andas glöd
viskar
kom
kom
kom
helt i visshet
bärs mina steg
markers händer
är
steggivare
där vid elden bjuds jag stilla
flöd ande
talar
i himmelslkrokad
ljuskätting
hänger
gryta
möter jord
örter
ringlar in däri
timjandofter viskar
andas
andas
andas
kvinnosjäl känner
mening
meningars innebörd
fylla tempelgård
res dig
kvinnosjäl
varsamt lyfter jag händer
till bröst
långsamt
ödmjukt
knäpper jag upp mitt bröst
ser barnet stiga ur
befriat
vända sitt glädjeansikte
till
hon pekar in i gryning vi ser slöjor bölja
vi skrudas
ljusa
stjärnfall
stiger upp
leder vägen
tankestolpar
ökenfält
törstar
uteblivna fotbroar
hyvlade ordstäv
tankestolpar
kördes
ned
i
jord
kvidande kvedan
jordbön andas
tima
tima
förgjorda
förställda
scenarion
tunna genomskinliga
brottsstycken
hängdes upp i träds krona
vajade
vajade
orytm
skatmor skatfar
alltid
tillsammans
skrattade liv
vickade
vickade
tunga kroppar
lätta från gren till gren
tima
tima
ske
vita svarta
svarta vita
skimrande
in
dig
gå
vid roten av smärtan
satt han
täljde ansikte
det
uttänkta
ersätt
ersätt
med slö kniv
mumlade
se så
se så
ökenfält törstar uteblivna fotbroar
blindsteg vilsnar
tima
tima
den böjda stängeln
reser sig
är är
tar plats
rör i vindars gryta
kniv faller ur hans hand
han ser förvirrad upp
med
vita ögon
ser han henne dansa
livets ström
källan sjunger
vattnar
fotbroar
ödesfält
brinner
vallmokåpor
Yerathel visa vägen
i vindvagn uppstiger hon
i vidare
ljus
25 november 2009
Vi har vistats med stenarna
vandrat in i grottor samt ut
varit mer eller mindre vindar vilka utforskat stenars liv
vi har funnit dem vara ytterst levande samt kännande fyllda av vishet av visdom
vi har hälsats av stenfolken sett dem stiga ur klippor
dessa har visat oss klippor
ådror berg
de har ställt sig med fötterna brett isär därigenom har vi sett sprickor öppnas nedåt
vi har sett dem stå med händerna i speglande gest därigenom har vi sett sprickor öppnas uppåt
åter stiger trädets gest fram livets träd den vida himmelskronan den vida himmelsroten
den vida jordekronan den vida jorderoten
vi har sett stenfolkens hantverk deras vassa genomborrande blick
vi har druckit deras ords visdomar
sett havets pärlor stiga in
opaler av stjärnors andesfär
dessa har vi sett öppnas
bli
lotusblommor
i livets hav
vi har vistats i stenar i stenen ty deras skepnad är belysande för denna vandring
stenen vet det vinden ej vet
dessa vet tillsammans
i stenen är minnen nedlagda
vinden vet
andas dess liv
så blåste han sin ande däri
så blåste hon sin ande däri
människan är mer eller mindre en sten i denna vandrings gärning
detta intill hon lyssnar till det nedlagda minnet
stenen är belysande för denna vandring
möt varje sten med vördnad
ty stenen berättar om
det inres liv
stenens skepnad förtäljer
var en kärleks hand runt ditt liv
silversånger
sjöhänder
i allt
i träds fingrar
droppar klanger
ljuder i vindfamn
silverhängen glittrar
vindar virvlar
med
silverklanger
höga
människan flyr smärtan det så kallade mörkret
det gör att de stannar i smärta
blir
smärta
smärtan stiger fram säger
låt det aldrig ske igen
lyssnar vi då befriar vi smärtan
den blir hjälpare
ljus
mörkret är aldrig starkare än ljuset
den spröda tändstickan visar det då den tänder ljusskålars lågor
regn
dansar
krattade löv
löven
glänser
är
polerat trä
fallna löv
är
glänsande
trä
kanske bord
snö faller
bord dukas med vita
gnisterdukar
snö var det inte
regnmantlar
böljade
mörker
föll
regnmantlar
regnbågsslöjor i mörker
hängas diamanter i träds kronor
fingrar fattar om
vind andas
silverklockor
kristalljus
Regns sånger
omfamnas av vindar
vida
mantlar
böljar
skrudar träd
i
vackersånger
hör
kanske är det så
det är så
att stå still
hör regnet
vänder ansiktet till
regnet är en mantel
i stillheten kan vi se
verkligt se
kanske
Hammarslag
känner
eld
brinna
hör
hammarslagen
renljuda
ser
stjärnregn
uppstiga
reser vida
flyr
livet
grässtrå
där
under
den största av ekar
lade jag grässtrå mot läppar
grässtrå
skar läppar till tystnad
blodsdroppe spred ut fingrar
över klänningsbröst
sjönk
in
*
I alla nätters nätter
myrrah salvia sandelträ
har
brunnit
i
alla nätters nätter
hänger i blomstrande girlanger
i väggar
i tak
eld brinner i natts stjärnupplysta vingar
hon sover stilla
varsamt viker han undan dukens flik
med
tyststeg
stiger han in
hon sover stilla
i elds glöd
skimrar hud
värme
liv
han sitter stilla
följer hennes andning
känner
deras dröm omfamna varande
smeker hennes hjärta
utan att röra
de sover stilla
hans händer
smeker
varsamt
hennes hud naken
skal efter
skal
ligger i vackra vågsvall
runt henne
de sover stilla
glöd andas
hennes ögon
ser
djupt in i hans hjärta
han vaknar
ser anemon slutas
efterlämna doft av basilika vid fingrar
han ser öknar öppnas
kaktus stinger
hans
öga
beskådan
jag minns de gröna ängarna
gräset
vackergräsets smaragder
omslöt
mjukt svepande
nu
kryper kylan
in
jag sveper smaragdskimmer runt hjärta
beskådar
*
asterleende
regn faller vida
klanger
sveps av vindars hand
regnbågsskimrande silvermörker
andas renas
rena
jordars suckan
havsvåg
sväller
vrider visare om
tårdrypta händer
vridas
ur
asterleende
jordar
andas djup
vandrat in i grottor samt ut
varit mer eller mindre vindar vilka utforskat stenars liv
vi har funnit dem vara ytterst levande samt kännande fyllda av vishet av visdom
vi har hälsats av stenfolken sett dem stiga ur klippor
dessa har visat oss klippor
ådror berg
de har ställt sig med fötterna brett isär därigenom har vi sett sprickor öppnas nedåt
vi har sett dem stå med händerna i speglande gest därigenom har vi sett sprickor öppnas uppåt
åter stiger trädets gest fram livets träd den vida himmelskronan den vida himmelsroten
den vida jordekronan den vida jorderoten
vi har sett stenfolkens hantverk deras vassa genomborrande blick
vi har druckit deras ords visdomar
sett havets pärlor stiga in
opaler av stjärnors andesfär
dessa har vi sett öppnas
bli
lotusblommor
i livets hav
vi har vistats i stenar i stenen ty deras skepnad är belysande för denna vandring
stenen vet det vinden ej vet
dessa vet tillsammans
i stenen är minnen nedlagda
vinden vet
andas dess liv
så blåste han sin ande däri
så blåste hon sin ande däri
människan är mer eller mindre en sten i denna vandrings gärning
detta intill hon lyssnar till det nedlagda minnet
stenen är belysande för denna vandring
möt varje sten med vördnad
ty stenen berättar om
det inres liv
stenens skepnad förtäljer
var en kärleks hand runt ditt liv
silversånger
sjöhänder
i allt
i träds fingrar
droppar klanger
ljuder i vindfamn
silverhängen glittrar
vindar virvlar
med
silverklanger
höga
människan flyr smärtan det så kallade mörkret
det gör att de stannar i smärta
blir
smärta
smärtan stiger fram säger
låt det aldrig ske igen
lyssnar vi då befriar vi smärtan
den blir hjälpare
ljus
mörkret är aldrig starkare än ljuset
den spröda tändstickan visar det då den tänder ljusskålars lågor
regn
dansar
krattade löv
löven
glänser
är
polerat trä
fallna löv
är
glänsande
trä
kanske bord
snö faller
bord dukas med vita
gnisterdukar
snö var det inte
regnmantlar
böljade
mörker
föll
regnmantlar
regnbågsslöjor i mörker
hängas diamanter i träds kronor
fingrar fattar om
vind andas
silverklockor
kristalljus
Regns sånger
omfamnas av vindar
vida
mantlar
böljar
skrudar träd
i
vackersånger
hör
kanske är det så
det är så
att stå still
hör regnet
vänder ansiktet till
regnet är en mantel
i stillheten kan vi se
verkligt se
kanske
Hammarslag
känner
eld
brinna
hör
hammarslagen
renljuda
ser
stjärnregn
uppstiga
reser vida
flyr
livet
grässtrå
där
under
den största av ekar
lade jag grässtrå mot läppar
grässtrå
skar läppar till tystnad
blodsdroppe spred ut fingrar
över klänningsbröst
sjönk
in
*
I alla nätters nätter
myrrah salvia sandelträ
har
brunnit
i
alla nätters nätter
hänger i blomstrande girlanger
i väggar
i tak
eld brinner i natts stjärnupplysta vingar
hon sover stilla
varsamt viker han undan dukens flik
med
tyststeg
stiger han in
hon sover stilla
i elds glöd
skimrar hud
värme
liv
han sitter stilla
följer hennes andning
känner
deras dröm omfamna varande
smeker hennes hjärta
utan att röra
de sover stilla
hans händer
smeker
varsamt
hennes hud naken
skal efter
skal
ligger i vackra vågsvall
runt henne
de sover stilla
glöd andas
hennes ögon
ser
djupt in i hans hjärta
han vaknar
ser anemon slutas
efterlämna doft av basilika vid fingrar
han ser öknar öppnas
kaktus stinger
hans
öga
beskådan
jag minns de gröna ängarna
gräset
vackergräsets smaragder
omslöt
mjukt svepande
nu
kryper kylan
in
jag sveper smaragdskimmer runt hjärta
beskådar
*
asterleende
regn faller vida
klanger
sveps av vindars hand
regnbågsskimrande silvermörker
andas renas
rena
jordars suckan
havsvåg
sväller
vrider visare om
tårdrypta händer
vridas
ur
asterleende
jordar
andas djup
24 november 2009
Ramar öppnas
ögon
ser vida befriade
vingar
bredes ut
svävar vindfrid
liv har behov av ramar, dessa ramar skall inte vara tjocka stela, de skall kunna öppnas ge frihet
tillåta de inre vingarna att andas
andas
liv
däri lever vindfrid
den friden är tillit
du brukar ofta säga att du vill möta världen utan glasögon att du upplever glasögonen vara en vägg mellan, till viss del är detta fallet med ramen, den kan bli ett hinder till
samtidigt kan en ram ha ett symboliskt uttryck; ramen berättar att denna bild är en del av en vid bild.
då du målar utan glasögon har du löst ramarna
du är i en sfär utan mellanskikt
detaljrikedomen upphör
vi kan säga att det yttre framträder i helhet
det inres djup stiger upp
du målar i två såkallade dimensioner
du löser upp samt i det upplösta fäster du mening
i bilden utan glasögon löser du upp
du tar på dig glasögonen
ser linjerna
samt fäster meningen
dessa ramar är icke kvävande
de blir det då du låter tankens konstruktioner ta över
då linjerna är strömmar
visande strömmar
lever meningen
denna mening visar på
visar
leder.
du såg en fingerborg träda fram
den skimrade silver
din upplevelse var att du trädde fingerborgen på fingrar, fingertoppar är mycket känsliga, fingeravtryck är personliga kartor. i fingertoppar lever känselupplevelser, beröringsupplevelser.
du såg fingerborgen och kände att du trädde den över dig
den blev en rustning.
det finns blommor vilka har en slags ståndare vilken liknar fingerborgen, så finns det blommor vilka liknar fingerborgen. det du ser är en slags ståndare, kronbladen faller
den blir synlig.
det du ser är hålen eller nedsjunkningarna/avtrycken vilka skall vara stöd för nålen då den förs genom tyget.
så omvandlas bilden, den är fingerborg samtidigt blir denna övre del en slags flätning
genom dessa ”hål” växer nu stjälkar.
bilden av detta blir
att skydda ditt hjärta
värna om ditt inre
genom detta icke kvävande värnande tillåts stjälkar att spira
tillåts livet att spira i den fas eller takt där du är
det är du vilken bestämmer när och hur du vill lyfta av fingerborgen.
du kan också se dig vara i en borg, i din borg
den är en silverne borg
längst ned vid kjortelfållen finns en flätad ring
de gamla folken ritade en ring runt sig innanför denna ko0m intet väsen vilket inte var välkomnat
så låt denna ring av värnad vara runt dig
Fingerborg
trädde fingerborg på fingrar
allt för att slippa känna
Vid vacker träbro
Vandrar
genom skog
det doftar sensommar
regn
hänger
vid träd
klara rena droppar
diamanter är hängen
i
träds fingrar
där
vid vacker träbro
strax
innan
det första steget greppar solflisa
om kjortelfåll
sätter mig ned
ormbunke är där
mitt hjärtas fingrar spelar lyriska klanger
blicken är vid bron hans händer
följsamma lyssnande
snidar skönhet
ser näckrosfölje vandra vattenväg
res dig kvinnosjäl
sakta reser jag mig
ur
dödens käftar
vandrar över bron
hör flodbåtens skovelhjul
de sjunger hälsningssånger
res kvinnosjäl
följ flodens sånger
ögon
ser vida befriade
vingar
bredes ut
svävar vindfrid
liv har behov av ramar, dessa ramar skall inte vara tjocka stela, de skall kunna öppnas ge frihet
tillåta de inre vingarna att andas
andas
liv
däri lever vindfrid
den friden är tillit
du brukar ofta säga att du vill möta världen utan glasögon att du upplever glasögonen vara en vägg mellan, till viss del är detta fallet med ramen, den kan bli ett hinder till
samtidigt kan en ram ha ett symboliskt uttryck; ramen berättar att denna bild är en del av en vid bild.
då du målar utan glasögon har du löst ramarna
du är i en sfär utan mellanskikt
detaljrikedomen upphör
vi kan säga att det yttre framträder i helhet
det inres djup stiger upp
du målar i två såkallade dimensioner
du löser upp samt i det upplösta fäster du mening
i bilden utan glasögon löser du upp
du tar på dig glasögonen
ser linjerna
samt fäster meningen
dessa ramar är icke kvävande
de blir det då du låter tankens konstruktioner ta över
då linjerna är strömmar
visande strömmar
lever meningen
denna mening visar på
visar
leder.
du såg en fingerborg träda fram
den skimrade silver
din upplevelse var att du trädde fingerborgen på fingrar, fingertoppar är mycket känsliga, fingeravtryck är personliga kartor. i fingertoppar lever känselupplevelser, beröringsupplevelser.
du såg fingerborgen och kände att du trädde den över dig
den blev en rustning.
det finns blommor vilka har en slags ståndare vilken liknar fingerborgen, så finns det blommor vilka liknar fingerborgen. det du ser är en slags ståndare, kronbladen faller
den blir synlig.
det du ser är hålen eller nedsjunkningarna/avtrycken vilka skall vara stöd för nålen då den förs genom tyget.
så omvandlas bilden, den är fingerborg samtidigt blir denna övre del en slags flätning
genom dessa ”hål” växer nu stjälkar.
bilden av detta blir
att skydda ditt hjärta
värna om ditt inre
genom detta icke kvävande värnande tillåts stjälkar att spira
tillåts livet att spira i den fas eller takt där du är
det är du vilken bestämmer när och hur du vill lyfta av fingerborgen.
du kan också se dig vara i en borg, i din borg
den är en silverne borg
längst ned vid kjortelfållen finns en flätad ring
de gamla folken ritade en ring runt sig innanför denna ko0m intet väsen vilket inte var välkomnat
så låt denna ring av värnad vara runt dig
Fingerborg
trädde fingerborg på fingrar
allt för att slippa känna
Vid vacker träbro
Vandrar
genom skog
det doftar sensommar
regn
hänger
vid träd
klara rena droppar
diamanter är hängen
i
träds fingrar
där
vid vacker träbro
strax
innan
det första steget greppar solflisa
om kjortelfåll
sätter mig ned
ormbunke är där
mitt hjärtas fingrar spelar lyriska klanger
blicken är vid bron hans händer
följsamma lyssnande
snidar skönhet
ser näckrosfölje vandra vattenväg
res dig kvinnosjäl
sakta reser jag mig
ur
dödens käftar
vandrar över bron
hör flodbåtens skovelhjul
de sjunger hälsningssånger
res kvinnosjäl
följ flodens sånger
23 november 2009
Det ohörsamma ögat är det stängda ögat
vad vore falkens vingar utan öga
vad vore falkens öga utan vingar
detta är samspel
samverkande rörelse
det är underbart vackert att se falken sväva högt upp
det är smärtsamt att veta
den söker byte
det är beundran
vördnad att se falken dyka
finna bytet
allt sker mycket snabbt utan tvekan
ty detta är samspel
är samverkande rörelse
det är inte ett slumpmässigt val
det är iakttagande följande rörelse
därigenom ”missar” falken icke bytet
det är en mycket talande mening: det ohörsamma ögat
projicerande bild
projicerad yta
det går att projicera bilder genom det ohörsamma ögat, dessa bilder blir så verkliga att de kan tas för sannhet
falken iakttager följer rörelsen i gräset i markerna
genomskådar ytan ser rörelsen och finner
visst är det så att falken jagar sitt byte
visst är detta jakt
men vad är jakt
ursprungets jakt var till överlevnad
den försiggick exakt så
iakttagande med smygande steg
jägaren
stegfinnaren
stigfinnaren
steggivaren
genom att finna stigens steg blir jägaren givare
var jägare i livet
vi säger jägare icke angripare
minns vad en jägare är lev med hela dess rörelse
jägaren är värnare om liv
vi har sagt var värd för ditt liv
var jägare i ditt liv
följ rörelsen se det ditt inre har behov av
det ger dig näring vilken förs vidare
låt oss se nattens svep; skriv det du såg:
jag ser trädets stam samt rötter, stammen är mycket grov det vill säga åldrig rötterna är vida samt kraftiga
kronan är vid med ett tätt grenverk
kronan skimrar solgenomdränkt grön
jag vet att detta är världsträdet
livets träd
jag klättrar
befinner mig i kronan
klättrar från gren till gren
jag ser uppåt
är fylld av solgenomdränkt grön
ja – detta är livets träd spegeln av alla liv
livets spegel
livets visdom
livets träd är inom er alla och runt
stränghet, värnande om liv, jägaren
nåden mitt hjärta omfamnar min gärning i lärosteg
därav står jag i mittens ljus i mildhet är jag lyssnande till svar
jag söker kunskap
i det onämnbara vita ljuset
skönhet lever i hjärtat
fundamentet lever i genitaler mina fötter visar riket
du har följt mildhetens pelare
genom nedstigandet in i skålen kronan
genom tallkottskörteln i nackens fäste vilken väcker namn som melatonin samt dygnsrytm
vandrat med hjärtat
barnet blev ungdom blev kvinna
vandrade jordsteg
till förverkligandet av himmelsdrömmen
du vandrade uppför
uppsteg
genom jorderiket till fundamentet bar skönheten in i hjärtat fann dygnsrytmen är nu i kronan
du ser uppåt och möter solnätet, de tusende solarna
du skriver: jag ser trädets stam samt rötter, stammen är mycket grov det vill säga åldrig rötterna är vida samt kraftiga
det innebär att du ser samspelet du vänder ansiktet uppåt till du verkar i livet strömmar uppåt samt nedåt så vandrar ljuset samt värmen
är kärlek i livet
till livet
det hörsamma ögat ser solnätet
vänder ansiktet till
detta öga vet vad sikt är
klarsikt
det vet att fötterna livet icke kan klättra utan medvetna steg
medvetna steg är kännande steg
det hörsamma ögat är hörsammat
du finner dessa ord och bilder märkliga dotter, de är inte märkliga, de är svåra att beskriva
dessa bilder är balanseringens konst
höger sidas interaktion med vänster samt omvänt, det motsatta samt respektive hand i hand mötandes
yin och yangs levande rörelse
detta är bilden av det inre jaget är livets träd
det yttre jaget speglar sig i trädet
speglar är intet utan varandra
spegeln fylls av värme då ljuset reflekteras inom den och bilden träder fram
det är sant att speglar kan vara lustiga husets speglar eller att glaset är förändrat; de speglar vi talar om är
spegelsjöns speglar
källan
tjärnen
de hörsamma sägnernas liv
sannhetens liv
kärlekens steg
vad vore falkens vingar utan öga
vad vore falkens öga utan vingar
detta är samspel
samverkande rörelse
det är underbart vackert att se falken sväva högt upp
det är smärtsamt att veta
den söker byte
det är beundran
vördnad att se falken dyka
finna bytet
allt sker mycket snabbt utan tvekan
ty detta är samspel
är samverkande rörelse
det är inte ett slumpmässigt val
det är iakttagande följande rörelse
därigenom ”missar” falken icke bytet
det är en mycket talande mening: det ohörsamma ögat
projicerande bild
projicerad yta
det går att projicera bilder genom det ohörsamma ögat, dessa bilder blir så verkliga att de kan tas för sannhet
falken iakttager följer rörelsen i gräset i markerna
genomskådar ytan ser rörelsen och finner
visst är det så att falken jagar sitt byte
visst är detta jakt
men vad är jakt
ursprungets jakt var till överlevnad
den försiggick exakt så
iakttagande med smygande steg
jägaren
stegfinnaren
stigfinnaren
steggivaren
genom att finna stigens steg blir jägaren givare
var jägare i livet
vi säger jägare icke angripare
minns vad en jägare är lev med hela dess rörelse
jägaren är värnare om liv
vi har sagt var värd för ditt liv
var jägare i ditt liv
följ rörelsen se det ditt inre har behov av
det ger dig näring vilken förs vidare
låt oss se nattens svep; skriv det du såg:
jag ser trädets stam samt rötter, stammen är mycket grov det vill säga åldrig rötterna är vida samt kraftiga
kronan är vid med ett tätt grenverk
kronan skimrar solgenomdränkt grön
jag vet att detta är världsträdet
livets träd
jag klättrar
befinner mig i kronan
klättrar från gren till gren
jag ser uppåt
är fylld av solgenomdränkt grön
ja – detta är livets träd spegeln av alla liv
livets spegel
livets visdom
livets träd är inom er alla och runt
stränghet, värnande om liv, jägaren
nåden mitt hjärta omfamnar min gärning i lärosteg
därav står jag i mittens ljus i mildhet är jag lyssnande till svar
jag söker kunskap
i det onämnbara vita ljuset
skönhet lever i hjärtat
fundamentet lever i genitaler mina fötter visar riket
du har följt mildhetens pelare
genom nedstigandet in i skålen kronan
genom tallkottskörteln i nackens fäste vilken väcker namn som melatonin samt dygnsrytm
vandrat med hjärtat
barnet blev ungdom blev kvinna
vandrade jordsteg
till förverkligandet av himmelsdrömmen
du vandrade uppför
uppsteg
genom jorderiket till fundamentet bar skönheten in i hjärtat fann dygnsrytmen är nu i kronan
du ser uppåt och möter solnätet, de tusende solarna
du skriver: jag ser trädets stam samt rötter, stammen är mycket grov det vill säga åldrig rötterna är vida samt kraftiga
det innebär att du ser samspelet du vänder ansiktet uppåt till du verkar i livet strömmar uppåt samt nedåt så vandrar ljuset samt värmen
är kärlek i livet
till livet
det hörsamma ögat ser solnätet
vänder ansiktet till
detta öga vet vad sikt är
klarsikt
det vet att fötterna livet icke kan klättra utan medvetna steg
medvetna steg är kännande steg
det hörsamma ögat är hörsammat
du finner dessa ord och bilder märkliga dotter, de är inte märkliga, de är svåra att beskriva
dessa bilder är balanseringens konst
höger sidas interaktion med vänster samt omvänt, det motsatta samt respektive hand i hand mötandes
yin och yangs levande rörelse
detta är bilden av det inre jaget är livets träd
det yttre jaget speglar sig i trädet
speglar är intet utan varandra
spegeln fylls av värme då ljuset reflekteras inom den och bilden träder fram
det är sant att speglar kan vara lustiga husets speglar eller att glaset är förändrat; de speglar vi talar om är
spegelsjöns speglar
källan
tjärnen
de hörsamma sägnernas liv
sannhetens liv
kärlekens steg
22 november 2009
i begynnelsen var värme
stenar levde i värmen
stenar lever i födelse
i
dessa stegs vandringar
det kan endast ske
genom själars andeandning
se opaler
öppnas
se de sanna lotusblommorna stiga fram
se
renheten
Det är lätt att isolera människan till att vara enskilt
det enda levande väsendet.
det är inte svårt att se markerna, växterna, allt rörligt vara levande
att se stenen berget, allt detta så kallat hårda vara levande väsen är svårare.
det är liv
levande väsen.
människan djuren växterna har det mineraliska i sina liv.
människan djuren
där syns det helt
klart
skelettet
det finns i växterna likaså i träden
du har svårt att inrama och benämna allt eteriskt vara växter; du ser hela floran
ja du har svårt att dela in alla dessa så kallade riken i riken, gör då inte det.
låt det vara den himmelska väv du ser och så påtagligt känner.
skelettet mineralet är inom dig,
ben.
inom benet finns hålrum, vackra mandelögon
inom dessa finns vävar, finns märg,
allt är ett kryller, ja- kryller
det är ett bra ord.
det är ett kryller ett myller
det är att se en myrstack från avstånd, en kryllande myllrande rörelse.
benet känner inte då det bryts
Organismen känner det.
ofta blir det ett slags chocktillstånd,
Så är det då människan bygger vallar för att förhindra översvämning.
Det blir en chock att se vattnet fara över fördämningen.
vatten forsar över
Då det har blivit fråntaget vägen.
du sade idag; det finns många människor vilka icke vandrar med öppna ögon,
dessa är sovare, tagare stela.
du talade om det ahrimanska/förstelnade samt det luciferiska/”uppluckrade, rörelse,
du sade att den ena sidan syns påtagligt på utsidan medan den andra verkar på insidan. det är de lägre jagens sfärer; de har lönnfack och begår inom citationstecken lönnmord.
vi skall icke stanna vid detta; du talade vidare om detta med domedagsprofetior, undergång.
du sade det är klart att det är jordbävningar
de med slutna ögon faller ned, in i stenfolkens riken - icke till straff
då de klarar av att möta dessas ögon
stenfolkets vassa strålande ögon
har deras egna blinda ögon öppnats och de är kristaller
klara
rena kristaller
din syster talade om elden, eldfolken, du sade detta om den kokande lavan, magman.
Vidare såg du blixtar.
stenfolken vaknar, de lever i minnen av framtid.
de ras ögon är strålande, deras hantverk är klanger
Är hela stjärnsfären.
de vilka förmår möta dessas ögon är redo
är kristaller
är ljusbärare
regnbågsljus värme
De samverkar med stenfolken med elementens folk till helande.
du nämnde att hon drar ut de sista taggarna
att hon är tvingad att lirka
”ruska” dem fram och åter,
det är att känna jordbävningen,
Skulle hon dra dem ut med en gång skulle vulkanutbrott råda över allt.
du ser mineralet; det bärande
du ser hjärtat; det bärande
du ser blixtar vina; det bärande.
Blixtarna är det klara seendet.
Varje väsen är ett land ett rike.
åter detta svåra att se,
det finns kartor – dessa är inte svåra att se,
det finns jordglober; dessa är inte svåra att se,
Varför är det så svårt att se att människokroppen är en mångfaldigad karta.
det finns böcker med människokroppen där man kan lyfta bilder i olika plan,
Därvidlag framträder organen.
så är det i livet
i universum
kropp i kropp i kropp
ni talade vidare om levern, du såg Afrikas kontinent och bilden steg fram
levern är ett värmeorgan;
vid överkonsumtion av alkohol framträder skrumplever medan kroppen/huden ruttnar: sårkratrar, väsendet sväller.
vid överkonsumtion av droger, narkotiska droger framträder hepatit, hepatit i slutstadiet är en hemsk bild; gul pergamentshud över skelett, utmärglat väsen förstelnat. där der du Lucifer och Ahriman samtidigt ser du drogens verkan innan den bryter ned.
skulle du dissekera levern skulle du se alla floder alla strömmar, du skulle se jordar, marker av olika slag, levern är klädd lager på lager,
det sipprar gift av alla de slag in
hon är tvingad att vara övermedveten
vilken hon – modern.
gifttunnor vandrar och droppar gift, omedvetet medvetandegift.
Levern är tvingad att överarbeta.
till levern hör njurar galla med mera; det går inte att avgränsa.
Levern hjärtat är värmeorgan.
de bärande organen, delarna verkningarna har behov av att renas.
det finns läror av alla de slag; vilka säger gör si eller gör så; gör det ditt hjärta tillsäger dig.
alla dessa organ är organljus samt värme till kärlek
kärlek är icke straffdom
den stelnade tankeformen förgiftar de levande organen
De levande organen förgiftar tanken.
det är alltid vackert att tala om vackra kretslopp;
lemiskataskeenden – dessa finns här också.
vi säger inte avstå; vi säger ta in,
Lyssna och gör.
Varje levande väsen vet då ett skeende är fel.
Det lilla barnet stoppar sällan gift i munnen.
det gör det då det fråntagits känslan
tilliten till sitt inres röst
då det har blivit överbeskyddat eller överkört
visst finns det väsenden vilka har behov av så kallade gifter;
Dessa var icke gifter innan överkonsumtionen trädde in i balsalen.
De har gjorts till gifter.
Dessa gifter blir ännu giftigare om du dessutom lägger in dåligt samvete i dem.
vi har inte skapat all denna skönhet tillsammans för att låta den vissna eller förfalla
de växter djur vilka är giftiga är mediciner;
i rätt dos är de helande.
vi har inte skapat allt detta tillsammans sägandes; svält dig till döds.
faktiskt sade du mycket kloka ord; det skrattas för litet
det är för få leende ansikten
tillit,
det är lätt att lyssna till det inre hjärtat i din hjälpargärning
det är svårt dotter att lyssna till nejstegen i din hjälpargärning
hur du skall kunna neka en utsträckt hand
Det är de steg nu då du skall säga bestämt nej.
den vilken sett en överviktig opereras har sett fettpartiklar välla ut,
dessa ser mer eller mindre ut att vara ärtsoppa
fettet ger värme
vid överkonsumtion blir det en gryning massa;
en fördämning – fettet blir ilsket och blir,
drar ihop sig till kulor små knytnävar
korkar vilka täpper till,
egentligen en lavaström.
levern påverkas av detta men inte isolerat levern
ser du; det är en samverkande ström.
värmen var i begynnelsen
i denna värme är stenar
stenar är omgivna av värme
ljuset är hos dem
stenar sägs inte känna smärta
i gamla skrifter står det att hon kvinnan skall föda i smärta
det är en berättigad smärta, det vi avser med detta är att smärtan är motiverad i glädjen till det nya livets insteg
det sades att hon gavs detta mer eller mindre i straffdom
det är märkligt
det är väl tämligen självklart att det måste kännas
se kvinnans kropp
se barnet
ändå är det så att hennes modersliv vidgas vid barnets inträde
hon ”mjukas” upp
blir töjbar
denna töjbarhet lever vidare i modersgärningen
i fadersgärningen
ett hölje vilket icke kväver
det är sant att stenar icke känner smärta i ur mänsklig aspekt
ändå känner de
upplever de
ty stenar är i födelse
fläta samman dina fingrar håll händerna i ett järnhårt grep, känn att du har ett eldklot i händerna
viljan till att födas är värme
ur värme
du kan inte hindra
och
det gör ont då eldklotet finner vägen
detta klot är större än dina händers sammanpressade omfång
ändå
söker detta klot att forma sig efter dina händer.
*
Mjölsäcken
marker vibrerar
nötskal knäckas
virvlar
virvlar
faller
hårt
hårt
mjölsäck studsar
studsar
golvplankor
formas
om
sol ler i vitdamm
kropp
stannar
allt är mörker i bergs innandöme
stenfolken är där
samlas runt
lyssnar till avstängt livsmod
stenfolks händer visar hantverk
leder händer
ådror sjunger
allt är mörkt
då och då skymtar
ljus
ser du
stenfolken är är
samlas runt
ögon
vassa
strålande
stenfolken lever i minnen av framtid
de ras ögon
är strålande
deras hantverk är klanger
är
hela stjärnsfären
*
de vilka stängt sina ljus
skall ramla
falla
in
i
stenfolkens riken
stenfolks genomborrande blick
skall öppna
deras gärning
då de är redo att möta stenfolkets strålande ögon
är de själva vordna
renade
kristaller
Det enda
det enda
det
enda
det viktigaste
det
viktigaste
jag längtade till
till
var en varm hand
en varm hand runt min
stegjämsides andning
varm
handomfamn
det var det
enda
i begynnelsen var värme
stenar levde i värmen
stenar lever i födelse
i
dessa stegs vandringar
det kan endast ske
genom själars andeandning
se opaler
öppnas
se de sanna lotusblommorna stiga fram
se
renheten
stenar levde i värmen
stenar lever i födelse
i
dessa stegs vandringar
det kan endast ske
genom själars andeandning
se opaler
öppnas
se de sanna lotusblommorna stiga fram
se
renheten
Det är lätt att isolera människan till att vara enskilt
det enda levande väsendet.
det är inte svårt att se markerna, växterna, allt rörligt vara levande
att se stenen berget, allt detta så kallat hårda vara levande väsen är svårare.
det är liv
levande väsen.
människan djuren växterna har det mineraliska i sina liv.
människan djuren
där syns det helt
klart
skelettet
det finns i växterna likaså i träden
du har svårt att inrama och benämna allt eteriskt vara växter; du ser hela floran
ja du har svårt att dela in alla dessa så kallade riken i riken, gör då inte det.
låt det vara den himmelska väv du ser och så påtagligt känner.
skelettet mineralet är inom dig,
ben.
inom benet finns hålrum, vackra mandelögon
inom dessa finns vävar, finns märg,
allt är ett kryller, ja- kryller
det är ett bra ord.
det är ett kryller ett myller
det är att se en myrstack från avstånd, en kryllande myllrande rörelse.
benet känner inte då det bryts
Organismen känner det.
ofta blir det ett slags chocktillstånd,
Så är det då människan bygger vallar för att förhindra översvämning.
Det blir en chock att se vattnet fara över fördämningen.
vatten forsar över
Då det har blivit fråntaget vägen.
du sade idag; det finns många människor vilka icke vandrar med öppna ögon,
dessa är sovare, tagare stela.
du talade om det ahrimanska/förstelnade samt det luciferiska/”uppluckrade, rörelse,
du sade att den ena sidan syns påtagligt på utsidan medan den andra verkar på insidan. det är de lägre jagens sfärer; de har lönnfack och begår inom citationstecken lönnmord.
vi skall icke stanna vid detta; du talade vidare om detta med domedagsprofetior, undergång.
du sade det är klart att det är jordbävningar
de med slutna ögon faller ned, in i stenfolkens riken - icke till straff
då de klarar av att möta dessas ögon
stenfolkets vassa strålande ögon
har deras egna blinda ögon öppnats och de är kristaller
klara
rena kristaller
din syster talade om elden, eldfolken, du sade detta om den kokande lavan, magman.
Vidare såg du blixtar.
stenfolken vaknar, de lever i minnen av framtid.
de ras ögon är strålande, deras hantverk är klanger
Är hela stjärnsfären.
de vilka förmår möta dessas ögon är redo
är kristaller
är ljusbärare
regnbågsljus värme
De samverkar med stenfolken med elementens folk till helande.
du nämnde att hon drar ut de sista taggarna
att hon är tvingad att lirka
”ruska” dem fram och åter,
det är att känna jordbävningen,
Skulle hon dra dem ut med en gång skulle vulkanutbrott råda över allt.
du ser mineralet; det bärande
du ser hjärtat; det bärande
du ser blixtar vina; det bärande.
Blixtarna är det klara seendet.
Varje väsen är ett land ett rike.
åter detta svåra att se,
det finns kartor – dessa är inte svåra att se,
det finns jordglober; dessa är inte svåra att se,
Varför är det så svårt att se att människokroppen är en mångfaldigad karta.
det finns böcker med människokroppen där man kan lyfta bilder i olika plan,
Därvidlag framträder organen.
så är det i livet
i universum
kropp i kropp i kropp
ni talade vidare om levern, du såg Afrikas kontinent och bilden steg fram
levern är ett värmeorgan;
vid överkonsumtion av alkohol framträder skrumplever medan kroppen/huden ruttnar: sårkratrar, väsendet sväller.
vid överkonsumtion av droger, narkotiska droger framträder hepatit, hepatit i slutstadiet är en hemsk bild; gul pergamentshud över skelett, utmärglat väsen förstelnat. där der du Lucifer och Ahriman samtidigt ser du drogens verkan innan den bryter ned.
skulle du dissekera levern skulle du se alla floder alla strömmar, du skulle se jordar, marker av olika slag, levern är klädd lager på lager,
det sipprar gift av alla de slag in
hon är tvingad att vara övermedveten
vilken hon – modern.
gifttunnor vandrar och droppar gift, omedvetet medvetandegift.
Levern är tvingad att överarbeta.
till levern hör njurar galla med mera; det går inte att avgränsa.
Levern hjärtat är värmeorgan.
de bärande organen, delarna verkningarna har behov av att renas.
det finns läror av alla de slag; vilka säger gör si eller gör så; gör det ditt hjärta tillsäger dig.
alla dessa organ är organljus samt värme till kärlek
kärlek är icke straffdom
den stelnade tankeformen förgiftar de levande organen
De levande organen förgiftar tanken.
det är alltid vackert att tala om vackra kretslopp;
lemiskataskeenden – dessa finns här också.
vi säger inte avstå; vi säger ta in,
Lyssna och gör.
Varje levande väsen vet då ett skeende är fel.
Det lilla barnet stoppar sällan gift i munnen.
det gör det då det fråntagits känslan
tilliten till sitt inres röst
då det har blivit överbeskyddat eller överkört
visst finns det väsenden vilka har behov av så kallade gifter;
Dessa var icke gifter innan överkonsumtionen trädde in i balsalen.
De har gjorts till gifter.
Dessa gifter blir ännu giftigare om du dessutom lägger in dåligt samvete i dem.
vi har inte skapat all denna skönhet tillsammans för att låta den vissna eller förfalla
de växter djur vilka är giftiga är mediciner;
i rätt dos är de helande.
vi har inte skapat allt detta tillsammans sägandes; svält dig till döds.
faktiskt sade du mycket kloka ord; det skrattas för litet
det är för få leende ansikten
tillit,
det är lätt att lyssna till det inre hjärtat i din hjälpargärning
det är svårt dotter att lyssna till nejstegen i din hjälpargärning
hur du skall kunna neka en utsträckt hand
Det är de steg nu då du skall säga bestämt nej.
den vilken sett en överviktig opereras har sett fettpartiklar välla ut,
dessa ser mer eller mindre ut att vara ärtsoppa
fettet ger värme
vid överkonsumtion blir det en gryning massa;
en fördämning – fettet blir ilsket och blir,
drar ihop sig till kulor små knytnävar
korkar vilka täpper till,
egentligen en lavaström.
levern påverkas av detta men inte isolerat levern
ser du; det är en samverkande ström.
värmen var i begynnelsen
i denna värme är stenar
stenar är omgivna av värme
ljuset är hos dem
stenar sägs inte känna smärta
i gamla skrifter står det att hon kvinnan skall föda i smärta
det är en berättigad smärta, det vi avser med detta är att smärtan är motiverad i glädjen till det nya livets insteg
det sades att hon gavs detta mer eller mindre i straffdom
det är märkligt
det är väl tämligen självklart att det måste kännas
se kvinnans kropp
se barnet
ändå är det så att hennes modersliv vidgas vid barnets inträde
hon ”mjukas” upp
blir töjbar
denna töjbarhet lever vidare i modersgärningen
i fadersgärningen
ett hölje vilket icke kväver
det är sant att stenar icke känner smärta i ur mänsklig aspekt
ändå känner de
upplever de
ty stenar är i födelse
fläta samman dina fingrar håll händerna i ett järnhårt grep, känn att du har ett eldklot i händerna
viljan till att födas är värme
ur värme
du kan inte hindra
och
det gör ont då eldklotet finner vägen
detta klot är större än dina händers sammanpressade omfång
ändå
söker detta klot att forma sig efter dina händer.
*
Mjölsäcken
marker vibrerar
nötskal knäckas
virvlar
virvlar
faller
hårt
hårt
mjölsäck studsar
studsar
golvplankor
formas
om
sol ler i vitdamm
kropp
stannar
allt är mörker i bergs innandöme
stenfolken är där
samlas runt
lyssnar till avstängt livsmod
stenfolks händer visar hantverk
leder händer
ådror sjunger
allt är mörkt
då och då skymtar
ljus
ser du
stenfolken är är
samlas runt
ögon
vassa
strålande
stenfolken lever i minnen av framtid
de ras ögon
är strålande
deras hantverk är klanger
är
hela stjärnsfären
*
de vilka stängt sina ljus
skall ramla
falla
in
i
stenfolkens riken
stenfolks genomborrande blick
skall öppna
deras gärning
då de är redo att möta stenfolkets strålande ögon
är de själva vordna
renade
kristaller
Det enda
det enda
det
enda
det viktigaste
det
viktigaste
jag längtade till
till
var en varm hand
en varm hand runt min
stegjämsides andning
varm
handomfamn
det var det
enda
i begynnelsen var värme
stenar levde i värmen
stenar lever i födelse
i
dessa stegs vandringar
det kan endast ske
genom själars andeandning
se opaler
öppnas
se de sanna lotusblommorna stiga fram
se
renheten
21 november 2009
Du finner dessa bilder vara vackra:
att sprida ut ögonen
att breda ut huden
att sprida ut ögonen är mer eller mindre att se dem åter vända, återse sfärernas regnbågsprismor
det är att se ögonen bli droppar pärlor
bli grynings dagg
skymnings dagg
därmed är de
i allt
de är drickande skålar
mottagande skålar
ser du
dina ögon
människans ögon
hon var satt att se att lyssna att svara till alltets behov icke till att vara herreman
du ser tankens borg
du ser en krans av droppar läggas runt huvudet
tankar vattnas
blir källdroppar
sannhets
tinderljus kan icka vara tinderljus förutan sannhet
dina ögon är utspridda
du har behov av det de ser
nu dras pärlor tillsammans till ditt inre
ser du visheten
alla levande väsens upplevelsekärnor dras tillsammans till navet
det lilla i det stora
det stora i det lilla
du har aldrig satt dig till doms över en hjälpare el ledsagare
du har sett
du ser
frångå icke detta
vi säger icke: reagera icke
det skulle vara att tillsäga dig att vara levande död
vi säger
reagera och var reagens
se icke genom människoögon
Se genom vårt allts gemensamma väv.
Han mejslade
Av
vishets händer
lades hon i stenvingar
till den
vilken ser hjärtljuset
klippan sjöng djup
stenblock föll ned
vid hans steg
han vandrade omkrets
lade hand till
ögon in
varsamt följde han ådringen
lyssnade
smekte
i nätters dagar fortfor
hans hjärthänders talan
i den sista skymningen
brann himlen eld
i gryning
öppnas stenvingar
hon stiger ur
de är
omfamn
att sprida ut ögonen
att breda ut huden
att sprida ut ögonen är mer eller mindre att se dem åter vända, återse sfärernas regnbågsprismor
det är att se ögonen bli droppar pärlor
bli grynings dagg
skymnings dagg
därmed är de
i allt
de är drickande skålar
mottagande skålar
ser du
dina ögon
människans ögon
hon var satt att se att lyssna att svara till alltets behov icke till att vara herreman
du ser tankens borg
du ser en krans av droppar läggas runt huvudet
tankar vattnas
blir källdroppar
sannhets
tinderljus kan icka vara tinderljus förutan sannhet
dina ögon är utspridda
du har behov av det de ser
nu dras pärlor tillsammans till ditt inre
ser du visheten
alla levande väsens upplevelsekärnor dras tillsammans till navet
det lilla i det stora
det stora i det lilla
du har aldrig satt dig till doms över en hjälpare el ledsagare
du har sett
du ser
frångå icke detta
vi säger icke: reagera icke
det skulle vara att tillsäga dig att vara levande död
vi säger
reagera och var reagens
se icke genom människoögon
Se genom vårt allts gemensamma väv.
Han mejslade
Av
vishets händer
lades hon i stenvingar
till den
vilken ser hjärtljuset
klippan sjöng djup
stenblock föll ned
vid hans steg
han vandrade omkrets
lade hand till
ögon in
varsamt följde han ådringen
lyssnade
smekte
i nätters dagar fortfor
hans hjärthänders talan
i den sista skymningen
brann himlen eld
i gryning
öppnas stenvingar
hon stiger ur
de är
omfamn
20 november 2009
du vet att jag älskar samtalandets konst
ser alltid bilder av vackerfolk vid eldar
hur deras ord är skålar
var och en lägger orden
orden stiger in i elden
blir bördig jord
detta är den vackra argumentationen
argumentation
läste dina ord och vips steg argusöga upp
det är en vacker bild
ser detta öga bli ett vackert pärlband runt huvudet
belivandes
tanken
så skrev jag
argumentation
antagande
rörelse
gör under
med
enstaka
naturers
tvekans
avvaktande
till
inre
omkrets nav
nästa ord vilket dök upp var är
dialektik
dialektik är att tillsammans blanda ingredienserna
baka brödet med allt därtill hörande
samt våga skjuta in brödet i ugnen/elden
samt låta det
gräddas klart
ja - jag älskar att höra levande samtal
beundrar argumentation
levande
den argumentation jag beskriver är mera då den ena parten söker mala sönder den andra
samt mer eller mindre lyckas
det är icke en argumentation
det är mer en envägskommunikation
vilken får den andra att sina
mista
livsglöden
när den andre söker svagt resa sig
försvara sitt hjärta
då höjs rösten
mer
mer
verbal incest
*
En vänligt sinnad trädgård
Vad är en vänligt sinnad trädgård
Är det en trädgård där allt står i rad
I parad
Tillåter stöveltramp
Artbestämmande händer
Är det ett land där blommor
Växter
Indelas
Indelas i sina rutor
Eller är det en plats dit alla välkomnas
Vad är vänlighet
Är det
Att leende tillåta
Tiga i visshet om
Vi har sagt att du icke behöver försvara orden
Vi har däremot icke sagt att du skall tillåta allt.
Att älska är att värna om
Den vilken sant älskar tager sig icke en älskare
En älskarinna vid sidan av.
*
Det går icke att be om acceptans innan det skedda
*
universums öga
eller
det enskilda ögat
se det spridas
inhämta
så dras ögonen tillsammans in i navet
*
regn
faller
ej
snö
faller
ej
vad är att falla
det är
att
våga
se
uppstigandet
i
fallet
morgondaning
*
Argusöga
tag dina ögon i handen
strö dem in i vinden
låt dem
tillåt dem
landa mjukt
de landar mjukt
pärlor i ring
droppar
skymnings
dagg
grynings
silverljus
klarljus
guldandning
ögon i ring
ser
dras
samman
kronögon
*
i dagen undrade i natten undrade
i dagen undrade i natten undrade
solkraften
silverkraften
ställde frågan
varför får hon
varför får han
varför
varför
de sattes att i kärlek vaka över
stjärngårdars liv
Venus lägger deras händer i varande
hon fördes till silverdalen
över spådomsbro
vid silverlindens kjortelfåll
sattes hon att spinna
sländvingar gav regnbågsljus
spindelmor vävde skydd
alltmedan skimrande koppareldars löv
broderades fram
klädnad föll
mjuka vågor över
hennes liv skred in i uppstigning
och där slånbären bidar vårens gryning
vid stigens båge
där innefattar han sin hand om hennes
smycke
av silver
av guld
strålar himlars vida
*
och där
vid källan av det outsägligt vackra
lades händer över mark
kupades runt
hennes
hjärtsång
*
sömnad
dagars nätter
rinner
seglar
vida stjärnfall
stiger in i ögons länder
sprider ljus in i bristande linser
syr trådar
helande guld
blomma seglar
in i din hand
ser alltid bilder av vackerfolk vid eldar
hur deras ord är skålar
var och en lägger orden
orden stiger in i elden
blir bördig jord
detta är den vackra argumentationen
argumentation
läste dina ord och vips steg argusöga upp
det är en vacker bild
ser detta öga bli ett vackert pärlband runt huvudet
belivandes
tanken
så skrev jag
argumentation
antagande
rörelse
gör under
med
enstaka
naturers
tvekans
avvaktande
till
inre
omkrets nav
nästa ord vilket dök upp var är
dialektik
dialektik är att tillsammans blanda ingredienserna
baka brödet med allt därtill hörande
samt våga skjuta in brödet i ugnen/elden
samt låta det
gräddas klart
ja - jag älskar att höra levande samtal
beundrar argumentation
levande
den argumentation jag beskriver är mera då den ena parten söker mala sönder den andra
samt mer eller mindre lyckas
det är icke en argumentation
det är mer en envägskommunikation
vilken får den andra att sina
mista
livsglöden
när den andre söker svagt resa sig
försvara sitt hjärta
då höjs rösten
mer
mer
verbal incest
*
En vänligt sinnad trädgård
Vad är en vänligt sinnad trädgård
Är det en trädgård där allt står i rad
I parad
Tillåter stöveltramp
Artbestämmande händer
Är det ett land där blommor
Växter
Indelas
Indelas i sina rutor
Eller är det en plats dit alla välkomnas
Vad är vänlighet
Är det
Att leende tillåta
Tiga i visshet om
Vi har sagt att du icke behöver försvara orden
Vi har däremot icke sagt att du skall tillåta allt.
Att älska är att värna om
Den vilken sant älskar tager sig icke en älskare
En älskarinna vid sidan av.
*
Det går icke att be om acceptans innan det skedda
*
universums öga
eller
det enskilda ögat
se det spridas
inhämta
så dras ögonen tillsammans in i navet
*
regn
faller
ej
snö
faller
ej
vad är att falla
det är
att
våga
se
uppstigandet
i
fallet
morgondaning
*
Argusöga
tag dina ögon i handen
strö dem in i vinden
låt dem
tillåt dem
landa mjukt
de landar mjukt
pärlor i ring
droppar
skymnings
dagg
grynings
silverljus
klarljus
guldandning
ögon i ring
ser
dras
samman
kronögon
*
i dagen undrade i natten undrade
i dagen undrade i natten undrade
solkraften
silverkraften
ställde frågan
varför får hon
varför får han
varför
varför
de sattes att i kärlek vaka över
stjärngårdars liv
Venus lägger deras händer i varande
hon fördes till silverdalen
över spådomsbro
vid silverlindens kjortelfåll
sattes hon att spinna
sländvingar gav regnbågsljus
spindelmor vävde skydd
alltmedan skimrande koppareldars löv
broderades fram
klädnad föll
mjuka vågor över
hennes liv skred in i uppstigning
och där slånbären bidar vårens gryning
vid stigens båge
där innefattar han sin hand om hennes
smycke
av silver
av guld
strålar himlars vida
*
och där
vid källan av det outsägligt vackra
lades händer över mark
kupades runt
hennes
hjärtsång
*
sömnad
dagars nätter
rinner
seglar
vida stjärnfall
stiger in i ögons länder
sprider ljus in i bristande linser
syr trådar
helande guld
blomma seglar
in i din hand
19 november 2009
Att se en barnfilm
en tecknad sådan från längesedan är en varm atmosfär med mjuka ”utsuddade” linjer
det är mjuk sammet
naturscenarion andas
andas det vilket stiger fram vid ordet paradis
de modernistiska barnfilmerna sklerotiserar ögat
sklerotiserar själen
de modernistiska barnfilmerna är stackaton
det är sant att alla inte är så
du såg en film om en liten björn
denne var född inom cirkusen
inom cirkusvärlden
björnen hade där lärt sig alla konster
till populistisk överlevnad
i den världen är det barometrar vilka gäller
pengar, väljare med mera.
den lilla björnen lämnade av olika anledningar den världen
befann sig nu i skogen
med träd
med fjärilar, fåglar
fritt liv
skogsliv
björnen insåg att den lärt allt
allt utom att vara björn
den trodde sig kunna fånga fisk genom att öppna munnen
den hade aldrig sovit under bar himmel, visste inte vad vind är, vad åska är, vad blixtar är
vad ugglans vingar är
vad vargens ylande stämma är
visste inte skuggans lek
visste inte skymning gryning
visste inte
det vilket stiger fram vid ordet paradissång
den lilla björnen växte
blev ung
mötte liten björninna
visst inte varför hon slog
till
örfilade honom
han vände ansiktet bort
med tåröga
stor björn nalkades slog hans drömbjörninna
hon vände ansiktet sorgset till björnen ung
storbjörnen lade labben om
hur det nu var viskade vinden se
björninna gjorde sig fri
gav ung björn örfil
så seglade de upp i himlens hjärtgård
lärostegen var mildare av annat slag långt bakom nära
barnen levde nära mor och far
de gamla fanns runt dem
de var oftast med i alla göranden såg hantverkets livsgärning
såg i lugn ro icke i hets
de vuxna andades mer stilla
så omvandlades livsstegen
husen blev fyrkantiga klossar
Tillvaron blev instängd unken luft trots alla nybyggda vädringsmetoder.
berättelsen visar det kaos vilket ofta lever i människan; hon har vuxit upp i en signifikativ påverkan av yttredömen, i en slags cirkusvärld – cirkusvärlden är en vacker värld i sin rätta vagga – vi talar om den mänskliga tillvaron vilken bygger på utklädnad, agerande, balanserande på tunn lina oftast slak
oftast utan skyddsnät
att lämna den världen är att stiga in i
den lilla björnen lämnade av olika anledningar den världen
befann sig nu i skogen
med träd
med fjärilar, fåglar
fritt liv
skogsliv
björnen insåg att den lärt allt
allt utom att vara björn
Att älska
jag tycker definitivt att du skall läsa detta
att älska
kvinnosjälen suckade
ville
så
gärna
tro
känna
det
du
ville
ville så gärna tro känna bortanför
jag glömde
mitt
hjärta
mig själv mitt själv
igen
att älska
hon frågade ditt hjärtas mening i början av mötet
då min kropp icke längre förmår ta emot din lust
min dröm var
veta att dina händer smeker min hud
i livet
att dina händer icke är
hos en annan kvinnas fägring
då min kropp
mitt liv rinner
ut
att du vid min bortvandring ställer till fest
dansar glädjefest
och jag skall glädja mig med dig
så var min drömillusion
inte dina ords svar
en gång
att älska
såg min kropp förblöda
sakta slockna
jag närde ett hopp
att älska
är icke detta
det är att se allt med dina ögon
ville så gärna tro känna bortanför
lades i en kaffekvarn
veva
veva
positiv
smulades
reser mig nu
hon vandrar till skogstjärn vännen rösten källans klara ljus
för nattliga samtal sju gånger nio till tolv
varför skall du acceptera detta
att älska
hon frågade ditt hjärtas mening i början av mötet
då min kropp icke längre förmår ta emot din lust
din utsaga var
bekräftades för
andra gången
hon känner hand smeka kind ögon klara
skogstjärns mantel höljer
vaggar klarljus
nej varför skall jag acceptera din utsaga
då vilar jag hellre stilla i väntan
till
över
och
kanske
finns där en sann famn
hon slöt sjalen tätare
tätare om
att
älska
*
Lönndans
i höstglöds eldvirvlars
lönndans
gnisterljus
satt helt stilla på en gren
såg vidmantel skugga stjärnor varsamt
såg skog spegla ansikte i sjöns slutna ögon
äldreträd böjde sig djupt över
ack låt mig se ditt ansikte innan jag vandrar vidare
gnisterljus
hörde
gav sitt ljus in i sjö
äldreträd föll leende
till
en tecknad sådan från längesedan är en varm atmosfär med mjuka ”utsuddade” linjer
det är mjuk sammet
naturscenarion andas
andas det vilket stiger fram vid ordet paradis
de modernistiska barnfilmerna sklerotiserar ögat
sklerotiserar själen
de modernistiska barnfilmerna är stackaton
det är sant att alla inte är så
du såg en film om en liten björn
denne var född inom cirkusen
inom cirkusvärlden
björnen hade där lärt sig alla konster
till populistisk överlevnad
i den världen är det barometrar vilka gäller
pengar, väljare med mera.
den lilla björnen lämnade av olika anledningar den världen
befann sig nu i skogen
med träd
med fjärilar, fåglar
fritt liv
skogsliv
björnen insåg att den lärt allt
allt utom att vara björn
den trodde sig kunna fånga fisk genom att öppna munnen
den hade aldrig sovit under bar himmel, visste inte vad vind är, vad åska är, vad blixtar är
vad ugglans vingar är
vad vargens ylande stämma är
visste inte skuggans lek
visste inte skymning gryning
visste inte
det vilket stiger fram vid ordet paradissång
den lilla björnen växte
blev ung
mötte liten björninna
visst inte varför hon slog
till
örfilade honom
han vände ansiktet bort
med tåröga
stor björn nalkades slog hans drömbjörninna
hon vände ansiktet sorgset till björnen ung
storbjörnen lade labben om
hur det nu var viskade vinden se
björninna gjorde sig fri
gav ung björn örfil
så seglade de upp i himlens hjärtgård
lärostegen var mildare av annat slag långt bakom nära
barnen levde nära mor och far
de gamla fanns runt dem
de var oftast med i alla göranden såg hantverkets livsgärning
såg i lugn ro icke i hets
de vuxna andades mer stilla
så omvandlades livsstegen
husen blev fyrkantiga klossar
Tillvaron blev instängd unken luft trots alla nybyggda vädringsmetoder.
berättelsen visar det kaos vilket ofta lever i människan; hon har vuxit upp i en signifikativ påverkan av yttredömen, i en slags cirkusvärld – cirkusvärlden är en vacker värld i sin rätta vagga – vi talar om den mänskliga tillvaron vilken bygger på utklädnad, agerande, balanserande på tunn lina oftast slak
oftast utan skyddsnät
att lämna den världen är att stiga in i
den lilla björnen lämnade av olika anledningar den världen
befann sig nu i skogen
med träd
med fjärilar, fåglar
fritt liv
skogsliv
björnen insåg att den lärt allt
allt utom att vara björn
Att älska
jag tycker definitivt att du skall läsa detta
att älska
kvinnosjälen suckade
ville
så
gärna
tro
känna
det
du
ville
ville så gärna tro känna bortanför
jag glömde
mitt
hjärta
mig själv mitt själv
igen
att älska
hon frågade ditt hjärtas mening i början av mötet
då min kropp icke längre förmår ta emot din lust
min dröm var
veta att dina händer smeker min hud
i livet
att dina händer icke är
hos en annan kvinnas fägring
då min kropp
mitt liv rinner
ut
att du vid min bortvandring ställer till fest
dansar glädjefest
och jag skall glädja mig med dig
så var min drömillusion
inte dina ords svar
en gång
att älska
såg min kropp förblöda
sakta slockna
jag närde ett hopp
att älska
är icke detta
det är att se allt med dina ögon
ville så gärna tro känna bortanför
lades i en kaffekvarn
veva
veva
positiv
smulades
reser mig nu
hon vandrar till skogstjärn vännen rösten källans klara ljus
för nattliga samtal sju gånger nio till tolv
varför skall du acceptera detta
att älska
hon frågade ditt hjärtas mening i början av mötet
då min kropp icke längre förmår ta emot din lust
din utsaga var
bekräftades för
andra gången
hon känner hand smeka kind ögon klara
skogstjärns mantel höljer
vaggar klarljus
nej varför skall jag acceptera din utsaga
då vilar jag hellre stilla i väntan
till
över
och
kanske
finns där en sann famn
hon slöt sjalen tätare
tätare om
att
älska
*
Lönndans
i höstglöds eldvirvlars
lönndans
gnisterljus
satt helt stilla på en gren
såg vidmantel skugga stjärnor varsamt
såg skog spegla ansikte i sjöns slutna ögon
äldreträd böjde sig djupt över
ack låt mig se ditt ansikte innan jag vandrar vidare
gnisterljus
hörde
gav sitt ljus in i sjö
äldreträd föll leende
till
18 november 2009
Allt mer
i dagars nätter
vandrade en kvinnosjäl
glömde sig själv
alltmer
allt
mer
i ålderns högfamn insåg hon
alltmer
vikten av att sluta sitt själv om sig själv
hon såg
hon kände hur hon
tillåtit
tillät händer
att gräva
ur
hennes åkrar
utarma dem
krävandes
mer
mer
den älskande gör ej så
gör ej så
grät hon i natten
det är din egen förskyllan
hon sökte säga nej
ack huru smärtsam blev denna kamp
ego
det är icke av ondo att vara egoistisk;
det är och har aldrig varit världsviljans vår vilja att livet skall vara oegoistiskt
det vore att utradera
helheten
urtanken
se varje blomma
varje växt var och en
släpper
ger
frön
enskilda frön vilka sätter grodd
vilka skänker hjärtblad i den tillit
vilken icke är kväve, kvävande ammoniak
den tillit vilken icke är väte, rusar iväg och lämnar öde
så värna om ditt själv
så är det sagt
bröd smakar icke då ingredienser utplånas eller är substitut för
massmord
diktaturers negativa verkan
har uppstått
uppstår
icke av gudomlig nöd eller nödvärn
Ytegon har förorsakat detta.
egoist
egoism
egocentriker
ego
en av de svåraste lärorna,
lärorna – lärandena – allvarsam lek
ego – en av de svåraste lärstegen; varje levande väsen borde och har en hjärtlära
en ism – den heter läran om ditt liv – ditt inreljus
den läran skall omfamna dig
ty den är alltets lära
icke inskränkthetens dogmatik
egoist/ism – egocentriker
dessa ord har mångfaldigade betydelser, har mångfald av akademiska översättningar;
egocentriker; en småpåvekonung vilken vill att allt skall snurra runt dennes jordaxel.
Detta är icke könsrelaterat.
*
en gång för längesedan sade en vän till dig; bibeln är inte en pragmatisk dogm; den är en historiebok.
Du brukar säga att bibeln är en av de vackraste sagoböckerna.
sagor – bibeln
alla gamla böcker är vackersagor så länge de icke förvanskats i språkets bildvärld
förvanskats genom förenklingar gjorda till förståelse; modernistiskt språkbruk.
bibeln;
hur läser du denna bok,
de vilka skrev gamla testamentet var seende
var atavistiskt ett med allt
de såg fram – de blickade in i stjärnor
de såg framombarnets ansikte
de var förberedande
de skrev förberedelse
förberedde genom gamla testamentet till nya testamentet
de såg människan vara ett med allt; det du ofta säger: det lilla omedvetna barnet är världen.
du vet att detta omedvetna är ett större medvetande än ett omedvetet sinne. det har ännu icke separerats eller urskiljts för att väljas med; detta är min vilja.
De såg människan behov i fram
De såg framombarnets behov samt nedlade frön i själens djup
Dessa slår sakta ut.
*
jag tror inte längre vad en medlevande upplever tror
det har jag egentligen aldrig gjort
jag tror inte om är
jag är i är
jag tror inte en medlevandes väg mening eller tanke
därför kan jag icke döma
endast tala om min egenupplevelse
utifrån min upplevelse
detta kan jag endast göra genom att svepa om mig själv med mitt själv
därigenom bli
vara i levandejord drömverklighet
icke i gjord drömverklighet
*
Filosofi
den sanna filosofin är leende läppar
tillåtna leende
inrefria
läppar
*
Argumentation
jag lockades in i argumentationens korridorer
borde ha vetat bättre
vet dess gift
jag lockades in i argumentation
trots att jag vet dess plattform
dess rädsloursprung
jag lockades in i argumentation
trots att jag vet att denna icke leder nån vart annat än till lågvatten
uttorkning av
bördiga
marker
*
Bilan
i tagelskjorta
hon bad aldrig om nåd
bilan skar genom
struphuvud
orden tystades
’
Bilan 2
Jag
lyfter handen ur vänster sida
drar upp bilan
skära av silver andas fri
i vetande visshet
om
strupens helande
fågels kropp andas
vingar
ordvingar flyger fria
stupstocken
gjordes av människan
skapades icke av de högas
vilja
*
Detta är äppelträdets gåva
i äppellunden dansar barnen leende fjärilar runt träd
smaragdblad rullas ut
knoppar pärlor sväller
sväller
fingrar runt knopp
håller varsamt bjällra
kronbjällra
öppnas
öppnas
av sol
av ljus
leende äppelblom
solpärlor i mitten
månpärlor
stjärnpärlor
sylfer paradisfåglar svävar om
regnmantlar lindas
vindar sköljer
smeker
jord skänker hjärta
äpple äppleboll
vakna
vakna i höstens vind
jag ber
leende kärlek omfamnar barnens förväntansögon
den gamla lyfter varsamt äpplet
håller en skatt i händers om
med vördnads ödmjuka ögon
i kärlek
omsorgsfullt
sakta
sakta
delar hon äpple mitt itu
gång på gång
inför barns förväntansögon
flyger äppelvingar
låter hon halvor mötas helas
äpple är alltid helt
alltmedan den gamla berättar hela äpplets väg
varsamt låter hon halvor vila stilla inför barns förväntansögon
barnhjärtan susar värme
se det är stjärnbarn i mitten
det är en stjärna
två stjärnor
i äpplet
den gamla ler kärlek
omfamnande barns
förväntansögon
i dagars nätter
vandrade en kvinnosjäl
glömde sig själv
alltmer
allt
mer
i ålderns högfamn insåg hon
alltmer
vikten av att sluta sitt själv om sig själv
hon såg
hon kände hur hon
tillåtit
tillät händer
att gräva
ur
hennes åkrar
utarma dem
krävandes
mer
mer
den älskande gör ej så
gör ej så
grät hon i natten
det är din egen förskyllan
hon sökte säga nej
ack huru smärtsam blev denna kamp
ego
det är icke av ondo att vara egoistisk;
det är och har aldrig varit världsviljans vår vilja att livet skall vara oegoistiskt
det vore att utradera
helheten
urtanken
se varje blomma
varje växt var och en
släpper
ger
frön
enskilda frön vilka sätter grodd
vilka skänker hjärtblad i den tillit
vilken icke är kväve, kvävande ammoniak
den tillit vilken icke är väte, rusar iväg och lämnar öde
så värna om ditt själv
så är det sagt
bröd smakar icke då ingredienser utplånas eller är substitut för
massmord
diktaturers negativa verkan
har uppstått
uppstår
icke av gudomlig nöd eller nödvärn
Ytegon har förorsakat detta.
egoist
egoism
egocentriker
ego
en av de svåraste lärorna,
lärorna – lärandena – allvarsam lek
ego – en av de svåraste lärstegen; varje levande väsen borde och har en hjärtlära
en ism – den heter läran om ditt liv – ditt inreljus
den läran skall omfamna dig
ty den är alltets lära
icke inskränkthetens dogmatik
egoist/ism – egocentriker
dessa ord har mångfaldigade betydelser, har mångfald av akademiska översättningar;
egocentriker; en småpåvekonung vilken vill att allt skall snurra runt dennes jordaxel.
Detta är icke könsrelaterat.
*
en gång för längesedan sade en vän till dig; bibeln är inte en pragmatisk dogm; den är en historiebok.
Du brukar säga att bibeln är en av de vackraste sagoböckerna.
sagor – bibeln
alla gamla böcker är vackersagor så länge de icke förvanskats i språkets bildvärld
förvanskats genom förenklingar gjorda till förståelse; modernistiskt språkbruk.
bibeln;
hur läser du denna bok,
de vilka skrev gamla testamentet var seende
var atavistiskt ett med allt
de såg fram – de blickade in i stjärnor
de såg framombarnets ansikte
de var förberedande
de skrev förberedelse
förberedde genom gamla testamentet till nya testamentet
de såg människan vara ett med allt; det du ofta säger: det lilla omedvetna barnet är världen.
du vet att detta omedvetna är ett större medvetande än ett omedvetet sinne. det har ännu icke separerats eller urskiljts för att väljas med; detta är min vilja.
De såg människan behov i fram
De såg framombarnets behov samt nedlade frön i själens djup
Dessa slår sakta ut.
*
jag tror inte längre vad en medlevande upplever tror
det har jag egentligen aldrig gjort
jag tror inte om är
jag är i är
jag tror inte en medlevandes väg mening eller tanke
därför kan jag icke döma
endast tala om min egenupplevelse
utifrån min upplevelse
detta kan jag endast göra genom att svepa om mig själv med mitt själv
därigenom bli
vara i levandejord drömverklighet
icke i gjord drömverklighet
*
Filosofi
den sanna filosofin är leende läppar
tillåtna leende
inrefria
läppar
*
Argumentation
jag lockades in i argumentationens korridorer
borde ha vetat bättre
vet dess gift
jag lockades in i argumentation
trots att jag vet dess plattform
dess rädsloursprung
jag lockades in i argumentation
trots att jag vet att denna icke leder nån vart annat än till lågvatten
uttorkning av
bördiga
marker
*
Bilan
i tagelskjorta
hon bad aldrig om nåd
bilan skar genom
struphuvud
orden tystades
’
Bilan 2
Jag
lyfter handen ur vänster sida
drar upp bilan
skära av silver andas fri
i vetande visshet
om
strupens helande
fågels kropp andas
vingar
ordvingar flyger fria
stupstocken
gjordes av människan
skapades icke av de högas
vilja
*
Detta är äppelträdets gåva
i äppellunden dansar barnen leende fjärilar runt träd
smaragdblad rullas ut
knoppar pärlor sväller
sväller
fingrar runt knopp
håller varsamt bjällra
kronbjällra
öppnas
öppnas
av sol
av ljus
leende äppelblom
solpärlor i mitten
månpärlor
stjärnpärlor
sylfer paradisfåglar svävar om
regnmantlar lindas
vindar sköljer
smeker
jord skänker hjärta
äpple äppleboll
vakna
vakna i höstens vind
jag ber
leende kärlek omfamnar barnens förväntansögon
den gamla lyfter varsamt äpplet
håller en skatt i händers om
med vördnads ödmjuka ögon
i kärlek
omsorgsfullt
sakta
sakta
delar hon äpple mitt itu
gång på gång
inför barns förväntansögon
flyger äppelvingar
låter hon halvor mötas helas
äpple är alltid helt
alltmedan den gamla berättar hela äpplets väg
varsamt låter hon halvor vila stilla inför barns förväntansögon
barnhjärtan susar värme
se det är stjärnbarn i mitten
det är en stjärna
två stjärnor
i äpplet
den gamla ler kärlek
omfamnande barns
förväntansögon
17 november 2009
innan själen synliggörs i jordsfären
har vi spunnit en dröm
en vacker dröm
denna dröm bär en reallängtan till förverkligande
den kommer att möta mängder av motstridande krafter vilka vill locka den bort från inredomäner
dessa motstridande krafter är de vilka mer eller mindre vägrar att se det fördolda vilket icke är fördolt vilket har gjorts fördolt av dem
de vägrar ty de är rädda att förintas
det är likvärdigt med det du sade till den lille
djur är inte farliga
människan gör dem farliga
du behöver inte vara rädd för djur
djuren är våra vänner
var inte rädd
var varsam
i den stunden fylls själen med insikt av den sanna familjen allts liv
där undandrar sig inte någon
där är acceptansen liv
där är födslodrömmen
levandejord drömverklighet
det är en markant skillnad mellan dessa
levandejord drömverklighet
samt gjord drömverkan/verklighet.
den senare krackelerar.
kan liknas vid ett nymålat hus där underarbetet icke är välgjort.
det är den försvagade viljan
tänder är ett tämligen hårt material, visst är det underbart med mjuka mjölktänder och så faller pärlor en efter en i livets hav
tandfen ”vispar” med sitt spö
så stiger pärlor upp
gnistrar vita i munnen
leende ansikten synliggör pärlorna
emalj är ett vackert material
målad emalj underbara smycken
nåväl tänder är emalj.
tänder är ett hårt material
berg är hårt material
vilja – sann vilja är ett hårt material
Erosion kan liknas vid en försvagning.
eroderande markförskjutning är upplösning av hårdnad form; överlevnadsform till liv.
den vilken länge har varit stilla – själsandestilla - kroppsstilla har behov av sakta steg, då detta ej sker inträder sker en inflammatorisk verkan i musklerna.
kvinnosjälen är en slags vackermuskler, kvinnosjälen vill icke göras behövande utan förmåga till egen överlevnad,
vi har ofta talat om moralen;
detta vackra innerljus
den vilken lever i gjord drömverkan/verklighet lever i eroderande moral
eroderande moral
de stelnade leendenas gård
oförmögna till att känna inre
ljusliv
det är aldrig för sent
kasta lasso är en vacker konstart
se repet
repet är växtmaterial
planta växer i solens ljus
i månens trädgård
av stjärnors stoff
växten skördas behandlas
skördas behandlas i vördnad av liv
jag bugar mig i djupglädje inför dig ber dig om bistånd ber dig om vägledning
repet är en snodd
viras
viras
slingras om
en ögla göres
repet
lasson kastas
kastas
du övar din vilja
allt är i repet
din arm
repet
är
torde vara en förlängning av ditt hjärta
ett samurajsvärd
en stav
vad än du månde se
allt sant viljande har behov av övande
öva i andens ljus
finn inretystnad skrev du undrade vad avsikten med detta är;
människan söker inre tystnad säger hon
det är inte inre tystnad
där är det tyst
samtalen är överljud
de hörs inte ändå hörs de
dessa kristallsamtal har så höga toner att de kan spräcka det mest tjocka material
Allt för att ljuset åter skall stråla in.
*
kasta lasso är en vacker konstart
se repet
repet är växtmaterial
planta växer i solens ljus
i månens trädgård
av stjärnors stoff
växten skördas behandlas
skördas behandlas i vördnad av liv
jag bugar mig i djupglädje inför dig ber dig om bistånd ber dig om vägledning
repet är en snodd
viras
viras
slingras om
en ögla göres
repet
lasson kastas
kastas
du övar din vilja
allt är i repet
din arm
repet
är
torde vara en förlängning av ditt hjärta
ett samurajsvärd
en stav
vad än du månde se
allt sant viljande har behov av övande
öva i andens ljus
träd flätade skydd runt dem
han
vandraren
sträckte hand ur dimma
hon
steg i
långsamt
stävade viljan
hon
andades in djup
lyfte dimman
de följde stigen
av länge
mening
de följde stigen
dold av splittrare
förstörare
illagörare
skönheten andades ut
äntligen
träd flätade skydd runt dem
linneor vävdes runt deras steg
de talades vid rörande
har vi spunnit en dröm
en vacker dröm
denna dröm bär en reallängtan till förverkligande
den kommer att möta mängder av motstridande krafter vilka vill locka den bort från inredomäner
dessa motstridande krafter är de vilka mer eller mindre vägrar att se det fördolda vilket icke är fördolt vilket har gjorts fördolt av dem
de vägrar ty de är rädda att förintas
det är likvärdigt med det du sade till den lille
djur är inte farliga
människan gör dem farliga
du behöver inte vara rädd för djur
djuren är våra vänner
var inte rädd
var varsam
i den stunden fylls själen med insikt av den sanna familjen allts liv
där undandrar sig inte någon
där är acceptansen liv
där är födslodrömmen
levandejord drömverklighet
det är en markant skillnad mellan dessa
levandejord drömverklighet
samt gjord drömverkan/verklighet.
den senare krackelerar.
kan liknas vid ett nymålat hus där underarbetet icke är välgjort.
det är den försvagade viljan
tänder är ett tämligen hårt material, visst är det underbart med mjuka mjölktänder och så faller pärlor en efter en i livets hav
tandfen ”vispar” med sitt spö
så stiger pärlor upp
gnistrar vita i munnen
leende ansikten synliggör pärlorna
emalj är ett vackert material
målad emalj underbara smycken
nåväl tänder är emalj.
tänder är ett hårt material
berg är hårt material
vilja – sann vilja är ett hårt material
Erosion kan liknas vid en försvagning.
eroderande markförskjutning är upplösning av hårdnad form; överlevnadsform till liv.
den vilken länge har varit stilla – själsandestilla - kroppsstilla har behov av sakta steg, då detta ej sker inträder sker en inflammatorisk verkan i musklerna.
kvinnosjälen är en slags vackermuskler, kvinnosjälen vill icke göras behövande utan förmåga till egen överlevnad,
vi har ofta talat om moralen;
detta vackra innerljus
den vilken lever i gjord drömverkan/verklighet lever i eroderande moral
eroderande moral
de stelnade leendenas gård
oförmögna till att känna inre
ljusliv
det är aldrig för sent
kasta lasso är en vacker konstart
se repet
repet är växtmaterial
planta växer i solens ljus
i månens trädgård
av stjärnors stoff
växten skördas behandlas
skördas behandlas i vördnad av liv
jag bugar mig i djupglädje inför dig ber dig om bistånd ber dig om vägledning
repet är en snodd
viras
viras
slingras om
en ögla göres
repet
lasson kastas
kastas
du övar din vilja
allt är i repet
din arm
repet
är
torde vara en förlängning av ditt hjärta
ett samurajsvärd
en stav
vad än du månde se
allt sant viljande har behov av övande
öva i andens ljus
finn inretystnad skrev du undrade vad avsikten med detta är;
människan söker inre tystnad säger hon
det är inte inre tystnad
där är det tyst
samtalen är överljud
de hörs inte ändå hörs de
dessa kristallsamtal har så höga toner att de kan spräcka det mest tjocka material
Allt för att ljuset åter skall stråla in.
*
kasta lasso är en vacker konstart
se repet
repet är växtmaterial
planta växer i solens ljus
i månens trädgård
av stjärnors stoff
växten skördas behandlas
skördas behandlas i vördnad av liv
jag bugar mig i djupglädje inför dig ber dig om bistånd ber dig om vägledning
repet är en snodd
viras
viras
slingras om
en ögla göres
repet
lasson kastas
kastas
du övar din vilja
allt är i repet
din arm
repet
är
torde vara en förlängning av ditt hjärta
ett samurajsvärd
en stav
vad än du månde se
allt sant viljande har behov av övande
öva i andens ljus
träd flätade skydd runt dem
han
vandraren
sträckte hand ur dimma
hon
steg i
långsamt
stävade viljan
hon
andades in djup
lyfte dimman
de följde stigen
av länge
mening
de följde stigen
dold av splittrare
förstörare
illagörare
skönheten andades ut
äntligen
träd flätade skydd runt dem
linneor vävdes runt deras steg
de talades vid rörande
16 november 2009
ja – ordet ekivok kom till dig
jag är inte ekivoka bilder eller gärningar
du har slagit upp ordet och du ser vad det är i detta skeende:
vågad – du kan vara vågad för dig själv aldrig för eller med medlevandes liv
oanständig – detta är icke endast i den fysiska sfären, det är att gå över medlevandes upplevande
tvetydig – är att vända och vrida till sin fördel bort från verklighet
slipprig – är att ha en hal ål i sin hand – det du säger vara politikerprat
fräck – finns på alla plan – i alla plan
skabrös – vidlyftig
lättfärdig – är att icke inse allvaret i livet
den vilken icke förmår se själens djup är icke meningsfull vilja
denne säger sig vilja hjärtats röst
den viljan är vill
villa
vill endast förändra
din stig vilken vävts av oss
genom
med
i
för
till
till din dröm vilken är vår dröm
Det är din upplevelse
Icke bara
din upplevelse
den är sann
den så kallade aldrig skyldige söker måla sin egenfärg över dig
detta sker genom att denne egengörare säger sig vilja visa sin värld
är du icke observant lindas klistertrådar
du skulle aldrig uppleva den mara du är i om din upplevelse icke är sann
frångå icke din upplevelses visshet
att förlora allt
är att förlora intet
det finns intet att förlora
ty ägandet är en villelse
en vilsegång
mjukknåda
ställ dig så i natten
lyft handen
slut ögonen
känn vinden lindas runt din arm
kaprifolslingor
doftar
känn stjärnor
stjärnstoff fylla dina händer
se fingrar mjukknåda
forma
andeorden
urtanken är i din hand
öppna handen
se ljusvingar omge månmoders gestalt
hon kupar händer
fyller din själ med
sant
upplevelseljus
intet väsen skall frånta dig detta
blodstenspärlor
de höga vindarna
sveper över
hedländer
hon vandrar med täckta steg
bär en underklädnad
vävd av
körsbärs indigoblad
lila violett
över bär hon fotsida svart kaftanmantel
blodstensknappar
pärlor
rinner utmed
håller samman hennes smärtbröst
fram runt fållen är broderade rosenblad
hon går böjd
en bro
en båge
mellan dröm till drömverklighet
hon känner vetande
skillnaden på
gjord drömverklighet samt levande
jorddrömsverklighet
hon hör hjärtans längtan
strör drömstoff i ögonrand
se drömjordar
växa ur dina händer
verklighetsjord
blodstenpärlor gnistrar vita
kaftanmantel vändas
inför honom står hon skimrande
djup violett lila
stjärndiadem
strålar visshet
i gryning
såg hon de vita svanarna landa i sjön
vita svanar slår ut sina vingar
ut stiger vackerbilder
vita svanar känner hennes hjärta
vad blir
vad är
din önskan
ödmjukt böjer hon blicken
det är mig icke tillåtet
att önska
allt sker då det är fullbordat
*
jag är inte ekivoka bilder eller gärningar
du har slagit upp ordet och du ser vad det är i detta skeende:
vågad – du kan vara vågad för dig själv aldrig för eller med medlevandes liv
oanständig – detta är icke endast i den fysiska sfären, det är att gå över medlevandes upplevande
tvetydig – är att vända och vrida till sin fördel bort från verklighet
slipprig – är att ha en hal ål i sin hand – det du säger vara politikerprat
fräck – finns på alla plan – i alla plan
skabrös – vidlyftig
lättfärdig – är att icke inse allvaret i livet
den vilken icke förmår se själens djup är icke meningsfull vilja
denne säger sig vilja hjärtats röst
den viljan är vill
villa
vill endast förändra
din stig vilken vävts av oss
genom
med
i
för
till
till din dröm vilken är vår dröm
Det är din upplevelse
Icke bara
din upplevelse
den är sann
den så kallade aldrig skyldige söker måla sin egenfärg över dig
detta sker genom att denne egengörare säger sig vilja visa sin värld
är du icke observant lindas klistertrådar
du skulle aldrig uppleva den mara du är i om din upplevelse icke är sann
frångå icke din upplevelses visshet
att förlora allt
är att förlora intet
det finns intet att förlora
ty ägandet är en villelse
en vilsegång
mjukknåda
ställ dig så i natten
lyft handen
slut ögonen
känn vinden lindas runt din arm
kaprifolslingor
doftar
känn stjärnor
stjärnstoff fylla dina händer
se fingrar mjukknåda
forma
andeorden
urtanken är i din hand
öppna handen
se ljusvingar omge månmoders gestalt
hon kupar händer
fyller din själ med
sant
upplevelseljus
intet väsen skall frånta dig detta
blodstenspärlor
de höga vindarna
sveper över
hedländer
hon vandrar med täckta steg
bär en underklädnad
vävd av
körsbärs indigoblad
lila violett
över bär hon fotsida svart kaftanmantel
blodstensknappar
pärlor
rinner utmed
håller samman hennes smärtbröst
fram runt fållen är broderade rosenblad
hon går böjd
en bro
en båge
mellan dröm till drömverklighet
hon känner vetande
skillnaden på
gjord drömverklighet samt levande
jorddrömsverklighet
hon hör hjärtans längtan
strör drömstoff i ögonrand
se drömjordar
växa ur dina händer
verklighetsjord
blodstenpärlor gnistrar vita
kaftanmantel vändas
inför honom står hon skimrande
djup violett lila
stjärndiadem
strålar visshet
i gryning
såg hon de vita svanarna landa i sjön
vita svanar slår ut sina vingar
ut stiger vackerbilder
vita svanar känner hennes hjärta
vad blir
vad är
din önskan
ödmjukt böjer hon blicken
det är mig icke tillåtet
att önska
allt sker då det är fullbordat
*
15 november 2009
du har ofta undrat varför jag strömmar kraft vidare
inte till mig själv
har du då icke sett att jag spinner drömmar till själar
till kraft till hopp men icke till mig själv –
ja jag ser vari mina ord talar
jag ser inrehjärtans behov
då jag tillåts
*
att till en man eller en kvinna förtälja att de har dem båda i sig inom sig är svårvederhäftigt ty med ens synes människan vara enkönad – det vill säga självbefruktande
Två av ett eller snarare ett av två.
ser du din kropp rakt upp och ned
ser du oss
allt i denna kropp
nej det gör du inte
du vet att kroppen består av det och det
Samt att alla dessa miljondels partiklar har ett ursprung har en härstamning.
hade detta varit urmeningen att man och kvinna, kvinna och man skulle vara manskvinna/kvinnoman hade vi icke ”skilt” er åt
du höll på att säga siamesiska tvillingar
dessa är hopväxta vid en punkt, de vilka föds så har behov av detta – vi avser inte att vandra djupare in i detta.
allt synes i stunden vara fel eller svårt att förstå;
smärtsamt.
det synes/tydliggörs icke alltid i stunden, ögonblicket – det vilket är.
det märkliga är att intet väsen säger;
Varför skall jag behöva leva i denna lycka.
det är icke meningen av meningen att man och kvinna, kvinna och man skall leva i en kropp
vandra med varandra så är det
vi vandrar med varandra
ofta söker de varandra ty de möten vilka innehar mening eller har innebörd är ett slags siamesiska tvillingar,
enäggs eller tvåäggstvillingar
nu börjar bilden klarna för dig
ser du – bildligt är siamesiska tvillingar sammanvuxna – de är tvingade att lära sig att leva tillsammans
enäggstvillingar står varandra mycket nära
tvåäggstvillingar är en aning längre från varandra
Ändå är alla dessa nära.
de har behov av varandra, så är det med de vilka är menade för till varandra.
dessa är fogade, länkade till varandra
sammanlänkade
det är svårt att skriva; dessa är icke menade att skiljas med avseende till att vi säger siamesiska tvillingar
ty läkarvetenskapen har givits vägar till avskiljande av dessa
det vi säger är att de vilka är menade för varandra till varandra icke skall avskiljas
men det är ju så att då den ene frenetiskt vägrar se innehållet måste mycket sensibla instrument till för att den andra/andre icke skall förtvina/vissna
ser du; de vilka föds delade, vilka är förenade förs samman
dessa är likt magneter
de dras till varandra
deras själar är tvillingar
De har behov av samsteg.
vi vill stanna vid förmodan
det finns inte relationsförmodan
icke heller projekt i denna sfär
det går icke att bygga projekt av liv
levande känslor
levande hjärtan
visst går det
det är dock att stagnera liv
Det blir en klumpig tjocknande icke välsmakande massa.
se navet bli en punkt
spindelmor spinner en fästtråd
från denna växer väven
se nu punkten
ur den växer en tråd
en veke
runt denna lindas
lager till lager
lågan tänds
hjulet med ekrarna
allt har en inre punkt
samt en periferi
samt en förenande – vekens – mening.
Du skrev:
Fördöm icke de skrivna orden; vi säger det genom dig till ett väsens fördömande; orden är icke avsedda för dig - dessa ord: ”fördöm icke de skrivna orden”
Räkneglömska
Det var en gång en själ
denne var så upptagen med att räkna
stjärnornas former i hennes diadem
han glömde känna vinden
höra havets sånger
se hennes fötters fäste
han såg icke liven vilka dansade runt henne fötter
i hennes kjolars böljande vågor
höstvind ven liven kröp in i hennes kjolar
skimrade värmens lov inombords
i natt synliggjordes dess verkan
vintervindar ven
han huttrade
en natt då kylan kändes alltför svår
glömde han
räkna
en stjärna föll ned
in i hans öga
värmde hans hjärta
i vårens gryningsöppning
såg han livet vakna i ljusets värme
hans händer smekte hennes liv
Ram
hyvelspånen
lockades
lades runt hans fötter
han lade slåar samman
lade bom och sked
hörde varpan sjunga
hörde kjolens frasande
i solskimrande kaskader steg hon in
han bjöd henne sitta
hon vävde
väven
i enlighet
med de högas viljebud
*
Möter vid i
bönestämma
ljuder
stjärna
tänds
hand möter hand
handomfamning
steg vid steg
stegomfamning
stegsvarare
stegvandrare
rytm
ord
föds
rosenvingar
vitljus
vilas
månsilverguld
solmening möter månmening
guld silver
i
kopparfamns
järn
*
närde
en dröm vid mitt bröst
nu drömmer jag drömmen vidare
och
Och
Så
*
tändstickan fräste
tände låga
jag
slocknade
inte till mig själv
har du då icke sett att jag spinner drömmar till själar
till kraft till hopp men icke till mig själv –
ja jag ser vari mina ord talar
jag ser inrehjärtans behov
då jag tillåts
*
att till en man eller en kvinna förtälja att de har dem båda i sig inom sig är svårvederhäftigt ty med ens synes människan vara enkönad – det vill säga självbefruktande
Två av ett eller snarare ett av två.
ser du din kropp rakt upp och ned
ser du oss
allt i denna kropp
nej det gör du inte
du vet att kroppen består av det och det
Samt att alla dessa miljondels partiklar har ett ursprung har en härstamning.
hade detta varit urmeningen att man och kvinna, kvinna och man skulle vara manskvinna/kvinnoman hade vi icke ”skilt” er åt
du höll på att säga siamesiska tvillingar
dessa är hopväxta vid en punkt, de vilka föds så har behov av detta – vi avser inte att vandra djupare in i detta.
allt synes i stunden vara fel eller svårt att förstå;
smärtsamt.
det synes/tydliggörs icke alltid i stunden, ögonblicket – det vilket är.
det märkliga är att intet väsen säger;
Varför skall jag behöva leva i denna lycka.
det är icke meningen av meningen att man och kvinna, kvinna och man skall leva i en kropp
vandra med varandra så är det
vi vandrar med varandra
ofta söker de varandra ty de möten vilka innehar mening eller har innebörd är ett slags siamesiska tvillingar,
enäggs eller tvåäggstvillingar
nu börjar bilden klarna för dig
ser du – bildligt är siamesiska tvillingar sammanvuxna – de är tvingade att lära sig att leva tillsammans
enäggstvillingar står varandra mycket nära
tvåäggstvillingar är en aning längre från varandra
Ändå är alla dessa nära.
de har behov av varandra, så är det med de vilka är menade för till varandra.
dessa är fogade, länkade till varandra
sammanlänkade
det är svårt att skriva; dessa är icke menade att skiljas med avseende till att vi säger siamesiska tvillingar
ty läkarvetenskapen har givits vägar till avskiljande av dessa
det vi säger är att de vilka är menade för varandra till varandra icke skall avskiljas
men det är ju så att då den ene frenetiskt vägrar se innehållet måste mycket sensibla instrument till för att den andra/andre icke skall förtvina/vissna
ser du; de vilka föds delade, vilka är förenade förs samman
dessa är likt magneter
de dras till varandra
deras själar är tvillingar
De har behov av samsteg.
vi vill stanna vid förmodan
det finns inte relationsförmodan
icke heller projekt i denna sfär
det går icke att bygga projekt av liv
levande känslor
levande hjärtan
visst går det
det är dock att stagnera liv
Det blir en klumpig tjocknande icke välsmakande massa.
se navet bli en punkt
spindelmor spinner en fästtråd
från denna växer väven
se nu punkten
ur den växer en tråd
en veke
runt denna lindas
lager till lager
lågan tänds
hjulet med ekrarna
allt har en inre punkt
samt en periferi
samt en förenande – vekens – mening.
Du skrev:
Fördöm icke de skrivna orden; vi säger det genom dig till ett väsens fördömande; orden är icke avsedda för dig - dessa ord: ”fördöm icke de skrivna orden”
Räkneglömska
Det var en gång en själ
denne var så upptagen med att räkna
stjärnornas former i hennes diadem
han glömde känna vinden
höra havets sånger
se hennes fötters fäste
han såg icke liven vilka dansade runt henne fötter
i hennes kjolars böljande vågor
höstvind ven liven kröp in i hennes kjolar
skimrade värmens lov inombords
i natt synliggjordes dess verkan
vintervindar ven
han huttrade
en natt då kylan kändes alltför svår
glömde han
räkna
en stjärna föll ned
in i hans öga
värmde hans hjärta
i vårens gryningsöppning
såg han livet vakna i ljusets värme
hans händer smekte hennes liv
Ram
hyvelspånen
lockades
lades runt hans fötter
han lade slåar samman
lade bom och sked
hörde varpan sjunga
hörde kjolens frasande
i solskimrande kaskader steg hon in
han bjöd henne sitta
hon vävde
väven
i enlighet
med de högas viljebud
*
Möter vid i
bönestämma
ljuder
stjärna
tänds
hand möter hand
handomfamning
steg vid steg
stegomfamning
stegsvarare
stegvandrare
rytm
ord
föds
rosenvingar
vitljus
vilas
månsilverguld
solmening möter månmening
guld silver
i
kopparfamns
järn
*
närde
en dröm vid mitt bröst
nu drömmer jag drömmen vidare
och
Och
Så
*
tändstickan fräste
tände låga
jag
slocknade
söndag 15 november 2009
14 november 2009
förmoda icke livet
gå icke emot din förmodan
vilken kan förmodas vara din förmodan
*
fördöm icke de skrivna orden
vilka kan förmodas vara sanna ur ett mänskligt hjärtas vilja
i dess förmåga
fördöm icke förmågan
vilken förmodas vara själens förmodan
till livssagelse
ty denna förmodan öppnar en dag själens fyllda förmåga då den tillåts tala
ja – detta är de ord du finner vara så oändligt vackra:
levandejord dröm
gjord drömverklighet
du ser denna markanta skillnad
ser resultaten
vilka får ditt öga att tåras
den levandejorda drömmen är skönhet
den är levande jord
den gjorda drömverkligheten är sakta vissnande
men minns att allt liv bidar väntan.
höga är bergen
snötäckta vindar viner runt över med
för en stund frapperas lockas ögat till sant seende
släpper formen ser berget dessa hårda klippformationer lyftas upplösas
de är gnistande nålar stjärnor ljuspunkter
vinden stannar av
lägger sina slöjor runt berget
ja kanske vinden till och med kryper in i berget
slår armarna runt sig skakar snöyran ur håret
bröder systrar andas liv i eldringen
de bjuder eld in
i natt sitta de fyra förtälja varandra om
ljus om kärlek om sannhet om hopp
berättar om tagna steg otagna steg
berättar om givna steg om ogivna steg
de blickar in i varandras ögon
eld är i ringen
förundras
ser tusende landskap vävas
ser skiftena
ser hur
allt
föds
insikten vandrar in i dem alla
ur bergets ådror väggar hör de klanger
ur berget stiger de fram
silvriga guldiga koppriga järniga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande kristaller
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar runt eld
klanger andas
mjuka
ur marker stiga de fram
umbra terra ockra jordiga sandiga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande höljen
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken runt eld
klanger rytm andas
mjuka fyllda
ur ådror källor stiga de fram
turkosa blå viola vita silvra gyllna
ögon tindrande
djupa
visa
vackra helande strömmande
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken med vattenriken runt eld
stjärnor planeter alla stiga fram
så sitta de alla skapande liv i är
bergen är en bok
sidor öppnas
haven andas är omfamn cirklar runt
i haven synas de simma beröra röra vid hjärtformers fjäll regnbågsljus
de gälade besjälade de med skal de med hud
följa strömmar runt
spegelhav
överhav unnanhav
allts hav
jordar marker vattnas hennes hudskimrar alla livens hudar
hennes kropp så oändligt vacker
höfter bröst liljevit är halsen munnens rosenblad
ögons sjöar blåklint smaragders ljus
hennes böljande hår
gräs ängder doftande blomster
hennes steg äro smekande mjukhets hand
hennes händer fingrar äro fjärils ljus
kvinna kvinnokropp värna om
de sitta med eld i ringen
skog växa upp ur händer
susa susa stilla
i skog leva de djurfolken
i luft leva de luftfolken
i vatten leva de vattenfolken
i jordar leva de jordfolken
i eld leva de eldfolken
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du
dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria
skogen öppnar vingar
marker vibrera mjukt kännande
frihovar ljuder trumma
han rider är ett med appalosans vitskimrande linjer
hans hud skimrar brons
hans kopparsvarta hår andas skimrande
trenne fjädrar inflätade skymta
hans ögon
mjuka varma
djupa
visa
han stannar i ängens mitt hennes bröst häves mjukt
hon lystrar
han lyfter höger hand fågel flyger ut
han lyfter vänster hand fågel flyger in
med glädje följer han fågelns vingar ut hans hjärta andas friljus
med glädje hälsar han fågelns vingar in hans hjärta andas friljus
han hör
så är edra gärningar av mening
hör fågelns eko
det var en gång en hökenär
aldrig hölls fågeln fången
de var fria i varandra
höken örnen albatrossen kondoren alla sänder de ut signaler
lystrar
finner
ser
svaren
i skymning stiger han av appalosan bugar i tacksamhet inför
han sitter vid eld i ring
lystrar
de tala genom uråldriga salar
fylla hans ögon med är
ur markens händer stiga hon
blomstrande
inför hans gärnings
sanna
bud
hon spirar
han spirar
de slår ut i blomnings liv
det går inte att förmoda inte heller att handla emot förmodan
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
se ljuset
logiskt vet du att ljuset är ljus
en veke finns
stearin finns, du vet hela processen
du vet att då tändstickan sätts till brinner ljuset,
du vet genom erfarenhet att detta är ett ljus och du vet beteendet.
det du icke vet är samtliga beståndsdelar, visst kan du säga att stearin består av det och det i den kombinationen, det är dock icke till hundra procent sant ty mångahanda ämnen kan ha fästat vid
nåväl hade du icke mött stearinljus skulle di icke vet
dessutom är det så att i dessa mänskliga tider lever kopieringar ja, vi vill gärna säga i dessa mänskliga plastifierade tider är det svårt att ut ur erfarenhet veta vad är vad.
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
du kan med din erfarenhet göra en bedömning utifrån det kan du handla
det går inte att handla emot förmodan ty denna förmodan är ett låst faktum gjord av tankeverksamhet
vi säger icke att dumdristighet skall råda – lyft fram förmodan samt öppna hjärtat
du skriver om mannaålder om mannen och höken, det kunde lika gärna vara hela fågeln, ser du manskroppen är fågelns kropp vingarna är gärningen. i ungdomen sker den oftast med höger hand
i högre ålder med vänster, de är dock aldrig åtskilda,
ser du
det är en förmodan att det är en man samt en fågel
egentligen går icke en stund av liv att förmodas
i varje sant levande väsen brinner en eld
hjärtats eld
i ringen
denna eld öppnar erfarenhetens ansikten
in i skiften
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du
dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria
*
Egenhoppets pärlor
hennes steg
mjuka barfota omfamnade marker
i nätters famn
vakade hon med eldrosor i händer
djupt in hade hon gömt
egenhoppets
pärlor
hon tillät dem
i möte
en efter en att framstiga
de spräcktes
med sveprörelse samlade hon dem
de gömdes åter i hennes bröst
varje andetag skär smärta
skall de helas
i nätters famn vakar hon
med eldrosor i händer
då intet öga ser
är hennes steg mjuka barfota
omfamnar marker
hon sitter vid strand
inge icke mina döende steg hopp
det trampas sönder
sönder
satte mig vid stranden
vidjekvistar vattnades med tårregn
sakta flätade jag dem runtom
lade hoppets pärlor däri
våg sköljde in
lät korgen
strömma
fritt
gå icke emot din förmodan
vilken kan förmodas vara din förmodan
*
fördöm icke de skrivna orden
vilka kan förmodas vara sanna ur ett mänskligt hjärtas vilja
i dess förmåga
fördöm icke förmågan
vilken förmodas vara själens förmodan
till livssagelse
ty denna förmodan öppnar en dag själens fyllda förmåga då den tillåts tala
ja – detta är de ord du finner vara så oändligt vackra:
levandejord dröm
gjord drömverklighet
du ser denna markanta skillnad
ser resultaten
vilka får ditt öga att tåras
den levandejorda drömmen är skönhet
den är levande jord
den gjorda drömverkligheten är sakta vissnande
men minns att allt liv bidar väntan.
höga är bergen
snötäckta vindar viner runt över med
för en stund frapperas lockas ögat till sant seende
släpper formen ser berget dessa hårda klippformationer lyftas upplösas
de är gnistande nålar stjärnor ljuspunkter
vinden stannar av
lägger sina slöjor runt berget
ja kanske vinden till och med kryper in i berget
slår armarna runt sig skakar snöyran ur håret
bröder systrar andas liv i eldringen
de bjuder eld in
i natt sitta de fyra förtälja varandra om
ljus om kärlek om sannhet om hopp
berättar om tagna steg otagna steg
berättar om givna steg om ogivna steg
de blickar in i varandras ögon
eld är i ringen
förundras
ser tusende landskap vävas
ser skiftena
ser hur
allt
föds
insikten vandrar in i dem alla
ur bergets ådror väggar hör de klanger
ur berget stiger de fram
silvriga guldiga koppriga järniga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande kristaller
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar runt eld
klanger andas
mjuka
ur marker stiga de fram
umbra terra ockra jordiga sandiga
ögon plirande
djupa
visa
vackra helande höljen
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken runt eld
klanger rytm andas
mjuka fyllda
ur ådror källor stiga de fram
turkosa blå viola vita silvra gyllna
ögon tindrande
djupa
visa
vackra helande strömmande
i händer hålla de redskapen
de sitta med vindar med mineralriken med vattenriken runt eld
stjärnor planeter alla stiga fram
så sitta de alla skapande liv i är
bergen är en bok
sidor öppnas
haven andas är omfamn cirklar runt
i haven synas de simma beröra röra vid hjärtformers fjäll regnbågsljus
de gälade besjälade de med skal de med hud
följa strömmar runt
spegelhav
överhav unnanhav
allts hav
jordar marker vattnas hennes hudskimrar alla livens hudar
hennes kropp så oändligt vacker
höfter bröst liljevit är halsen munnens rosenblad
ögons sjöar blåklint smaragders ljus
hennes böljande hår
gräs ängder doftande blomster
hennes steg äro smekande mjukhets hand
hennes händer fingrar äro fjärils ljus
kvinna kvinnokropp värna om
de sitta med eld i ringen
skog växa upp ur händer
susa susa stilla
i skog leva de djurfolken
i luft leva de luftfolken
i vatten leva de vattenfolken
i jordar leva de jordfolken
i eld leva de eldfolken
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du
dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria
skogen öppnar vingar
marker vibrera mjukt kännande
frihovar ljuder trumma
han rider är ett med appalosans vitskimrande linjer
hans hud skimrar brons
hans kopparsvarta hår andas skimrande
trenne fjädrar inflätade skymta
hans ögon
mjuka varma
djupa
visa
han stannar i ängens mitt hennes bröst häves mjukt
hon lystrar
han lyfter höger hand fågel flyger ut
han lyfter vänster hand fågel flyger in
med glädje följer han fågelns vingar ut hans hjärta andas friljus
med glädje hälsar han fågelns vingar in hans hjärta andas friljus
han hör
så är edra gärningar av mening
hör fågelns eko
det var en gång en hökenär
aldrig hölls fågeln fången
de var fria i varandra
höken örnen albatrossen kondoren alla sänder de ut signaler
lystrar
finner
ser
svaren
i skymning stiger han av appalosan bugar i tacksamhet inför
han sitter vid eld i ring
lystrar
de tala genom uråldriga salar
fylla hans ögon med är
ur markens händer stiga hon
blomstrande
inför hans gärnings
sanna
bud
hon spirar
han spirar
de slår ut i blomnings liv
det går inte att förmoda inte heller att handla emot förmodan
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
se ljuset
logiskt vet du att ljuset är ljus
en veke finns
stearin finns, du vet hela processen
du vet att då tändstickan sätts till brinner ljuset,
du vet genom erfarenhet att detta är ett ljus och du vet beteendet.
det du icke vet är samtliga beståndsdelar, visst kan du säga att stearin består av det och det i den kombinationen, det är dock icke till hundra procent sant ty mångahanda ämnen kan ha fästat vid
nåväl hade du icke mött stearinljus skulle di icke vet
dessutom är det så att i dessa mänskliga tider lever kopieringar ja, vi vill gärna säga i dessa mänskliga plastifierade tider är det svårt att ut ur erfarenhet veta vad är vad.
det går inte att förmoda att ett väsen är si eller så
du kan med din erfarenhet göra en bedömning utifrån det kan du handla
det går inte att handla emot förmodan ty denna förmodan är ett låst faktum gjord av tankeverksamhet
vi säger icke att dumdristighet skall råda – lyft fram förmodan samt öppna hjärtat
du skriver om mannaålder om mannen och höken, det kunde lika gärna vara hela fågeln, ser du manskroppen är fågelns kropp vingarna är gärningen. i ungdomen sker den oftast med höger hand
i högre ålder med vänster, de är dock aldrig åtskilda,
ser du
det är en förmodan att det är en man samt en fågel
egentligen går icke en stund av liv att förmodas
i varje sant levande väsen brinner en eld
hjärtats eld
i ringen
denna eld öppnar erfarenhetens ansikten
in i skiften
sylfer undiner gnomer salamandrar
se dem vandra
fria
se dem bjuda människan till bords
se vägen
den du glömde
vi bjuda dig till värnads råd
vad svara du
dina ögon öppnas ur den förblindande drömmen du stiger in i drömmens sannhet
de steg du vandrar i höstliga vintriga marker
är eld i ring
hör ditt hjärtas röst förtälja vårens sommarens ljus inom
giv så ditt hjärtas vingar fria
*
Egenhoppets pärlor
hennes steg
mjuka barfota omfamnade marker
i nätters famn
vakade hon med eldrosor i händer
djupt in hade hon gömt
egenhoppets
pärlor
hon tillät dem
i möte
en efter en att framstiga
de spräcktes
med sveprörelse samlade hon dem
de gömdes åter i hennes bröst
varje andetag skär smärta
skall de helas
i nätters famn vakar hon
med eldrosor i händer
då intet öga ser
är hennes steg mjuka barfota
omfamnar marker
hon sitter vid strand
inge icke mina döende steg hopp
det trampas sönder
sönder
satte mig vid stranden
vidjekvistar vattnades med tårregn
sakta flätade jag dem runtom
lade hoppets pärlor däri
våg sköljde in
lät korgen
strömma
fritt
13 november 2009
det är en omöjlighet att ge bort sitt liv
det är inte tillåtet av ditt inre att ge bort ditt liv för en medlevandes
ett väsens ofärdiga steg
dina steg kan icke bli dennes
detta vet du
du kan vara en jagpelare men
inte
orsaken till den oföddes levnadshopp
att ge bort sig själv är att ge bort helhetens bud
det är att utplåna en av helhetens mening
detta blir ett oläkbart sår
ett oläkligt sår
det blir korsdrag
vinddrag
vilsenhet
den ofärdige växer
är och förblir
Den tagare den alltid var.
att stiga in i helheten är icke att utplånas, ge bort sig själv
det är att instiga
uppstiga
ty denna gyllenen cirkel
den omfattande omfamnande horisonten är att vara smycket
detta smycke bärs av andefadern av andemoderns hals
tätt intill deras hjärta
ty det är deras hjärta
de kväver icke smyckets skönhet med regler med förbud
de sluter hjärtvingar runt
Visar varsamt livets stig.
kräver icke ägande av liv
likformighet - det vill säga duplicering
de vill dina steg ära vare gud
ära vare gud är icke ett enskilt väsen det är allt.
allt och ingenting
ingenting och allt
hur mycket stormar än viner omfattar de smyckets liv i kärlek
dess språk är liv
skapar liv
är halleluja
hör nätets sång
se förklaringens ljus
fiskar sprattla icke av rädsla
dessa är tinderljus
fjällen
kottar
träd
andning
himlars havs nät
stjärnor
*
Embrace
avklädd
i ljusskål
musikslöjor
väver höjd
embrace your heart into skies of heavenly roses
open your eyes into moon stars garden
meet me there in dawning
lift me into your arms
let me breathe the words I never heard
in true willow wings
innefatta ditt hjärta
in i skyar av himmelska rosor
öppna dina ögon
in i månstjärnors trädgård
möt mig där i gryning
lyft mig in i dina armar
låt mig andas
orden jag aldrig hört
i sannhet infattade viljevingar
lång
svepande
klädnad
följer steg
brudslöja vävd av drömljus
myrtenblad faller
ack moder för mig hem från dessa ensliga marker
silverspår fylls med frost
ansikte
osminkat längtansljus
hör hav
vindsegel hör
hon stiger in
klang
sjunker
in
*
sitter i
valnötsskal
följer
med
floden styx
kastar ljuspärlor
in i
mörknade
själar
ser smärta
lindras
*
Mannaåldrar
skog öppnas
han rider
ungmanskroppen skimrar brons
håret kopparsvart
andas
trenne fjädrar skymtar
han lyfter höger hand
ser fågel flyga
ur
ser hans mannaåldrar vandra
ser honom lyfta höger hand
ser honom lyfta vänster hand
ser fågel
ser fågel flyga ut – så skall er gärning vara
det är inte tillåtet av ditt inre att ge bort ditt liv för en medlevandes
ett väsens ofärdiga steg
dina steg kan icke bli dennes
detta vet du
du kan vara en jagpelare men
inte
orsaken till den oföddes levnadshopp
att ge bort sig själv är att ge bort helhetens bud
det är att utplåna en av helhetens mening
detta blir ett oläkbart sår
ett oläkligt sår
det blir korsdrag
vinddrag
vilsenhet
den ofärdige växer
är och förblir
Den tagare den alltid var.
att stiga in i helheten är icke att utplånas, ge bort sig själv
det är att instiga
uppstiga
ty denna gyllenen cirkel
den omfattande omfamnande horisonten är att vara smycket
detta smycke bärs av andefadern av andemoderns hals
tätt intill deras hjärta
ty det är deras hjärta
de kväver icke smyckets skönhet med regler med förbud
de sluter hjärtvingar runt
Visar varsamt livets stig.
kräver icke ägande av liv
likformighet - det vill säga duplicering
de vill dina steg ära vare gud
ära vare gud är icke ett enskilt väsen det är allt.
allt och ingenting
ingenting och allt
hur mycket stormar än viner omfattar de smyckets liv i kärlek
dess språk är liv
skapar liv
är halleluja
hör nätets sång
se förklaringens ljus
fiskar sprattla icke av rädsla
dessa är tinderljus
fjällen
kottar
träd
andning
himlars havs nät
stjärnor
*
Embrace
avklädd
i ljusskål
musikslöjor
väver höjd
embrace your heart into skies of heavenly roses
open your eyes into moon stars garden
meet me there in dawning
lift me into your arms
let me breathe the words I never heard
in true willow wings
innefatta ditt hjärta
in i skyar av himmelska rosor
öppna dina ögon
in i månstjärnors trädgård
möt mig där i gryning
lyft mig in i dina armar
låt mig andas
orden jag aldrig hört
i sannhet infattade viljevingar
lång
svepande
klädnad
följer steg
brudslöja vävd av drömljus
myrtenblad faller
ack moder för mig hem från dessa ensliga marker
silverspår fylls med frost
ansikte
osminkat längtansljus
hör hav
vindsegel hör
hon stiger in
klang
sjunker
in
*
sitter i
valnötsskal
följer
med
floden styx
kastar ljuspärlor
in i
mörknade
själar
ser smärta
lindras
*
Mannaåldrar
skog öppnas
han rider
ungmanskroppen skimrar brons
håret kopparsvart
andas
trenne fjädrar skymtar
han lyfter höger hand
ser fågel flyga
ur
ser hans mannaåldrar vandra
ser honom lyfta höger hand
ser honom lyfta vänster hand
ser fågel
ser fågel flyga ut – så skall er gärning vara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)