3 november 2009

De har icke undervisat mig i att tiga
De har väglett mina ord
De har visat mig talet

allt är inte relevant i virvelstormen för realisering

relevans
du undrade mycket runt dessa ord
åter sörjde du att du inte orkade lyfta pennan i nattens famn, orden kommer alltid åter
låt oss skriva
det du såg var åter en tornado
du såg den svepa fram
samtidigt är det en trädstam du ser
det är icke uttalade rötter eller krona
allt är lindat virvlande snurrande
i allt detta viner fragment
tankar
känslor
upplevelser
önskningar
då själen gråter
är virvelstormarna hektiska
då själen gråter håller anden om söker vagga ro
anden är fullt upptagen med att hålla själen samman
annars brister den i kaskadljus
ser du känner du smärtan
därigenom hisnar tanken
rusar runt
tanken skall vara en minnesbank skall vara en ledsagare icke en skapare av liv
livsgöranden
nu virvlar den i allt högre takt
kaotiskt
river sliter
det dyker upp låt oss säga fantombilder skuggbilder demonbilder
förföriska
allt blir en smet ett hopkok utan urskillnad

genom att allt är utan urskillnad är inte heller allt realitet
innehar inte relevans
det orelevanta skall icke realiseras

i detta skeende är det bästa att göra det du så ofta säger: följ virveln kämpa inte emot
följ med den
då kommer du att märka att hastigheten saktar
ty paniken släpper
då väsendet stretar emot eller söker att fly blir det likartat med att sitta i en katapultstol
eller att befinna sig i en höghastighetsprojektil
det slår lock för öronen, hörselgångarna är sprickfärdiga
ögonen vidgas
ja – samtliga luftgångar hyperventilerar in i vakuum
du trycks samtidigt bakåt och kroppen stelnar i skräck
följer du med
är du avslappnad och kan därvidlag urskilja

till slut tonar bilderna ned och du ser roten och kronan sprida ut sina händer
allt är inte relevant i virvelstormen för realisering
människan tror sig vara herre över allting
över allt
stå över allt
vara vägvisare
lyfte hon blicken skulle hon se att hon är en av dropparna i helhetens hav till yttermera visso skulle hon upptäcka att markernas hud är så mycket vidare, stenars riken/stenfolken, trädfolken, djuren varthän människan än vänder blicken är omgivningen flertaligare.
det är icke av värde att jämföra, vi finner behov av det i detta:
ställ människan i mitten
i pupillen
lägg så ringarna runt
vem undervisar vem
undervisar navet ekrarna eller ekrarna navet oh vad är hjulringen med slangen ventilen och gummiringen
är det så – kan det vara så att de så kallade yttre ringarna förmedlar livets verklighet till människan.
så är det;
nu tänker du med ens: är då människan dirigenten,
meningen var så ända tills hon glömde bilden;
människan är inne i allt
omsluten av allt
genom att inse detta inser hon att allt,
allt är i henne
är det svårförståeligt tänkemässigt
tag då tanken i handen
känn den i handen
förnimmer du den
har den förankring inom ditt väsen
om så icke är fallet låt då livet
det så kallade yttre bli din tanke
detta är skapande poesi
det är hjärtats musik
vilket varje väsen
vandrar mot
leder mot-
till

pinjekotte
Natt omsluter ängen
skogen
sjön

vitslöjas stjärnor
skimrande
marker

omger stegen

nynnar mitt älsklingsmantra
i ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand

bröstet är vidöppnat

med sorgvingar runt smärta
vandrar jag med ödmjuka händer

ett av dem
ber mig sitta invid

rotfamnen
en vid
kjol

lutar kind till bark

stig in i min krona

satt så i trädets krona med händer öppna
en pinjekotte är i händer

blicken beundrar linjer


ser pinjekotte sakta öppna glödeld
faller in i kännarsömn


mina fingrar smeker dina tankar ljusa
där du sitta under trädet