naturen står avklädd ett stelnat fotografi
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
den värld
det vara du varje dag möter är klädnaden
den är där synlig
uppenbar(kanske)
den värld det vara du varje dag möter är där för att du inte skall känna dig vilsen
det vore väl ytterst obehagligt att möta en slöja skimrande av regnbågens färger
en kristall eller bilden av spöken eller manetens skepnad
bilderna finns överallt för det hudlösa
det kroppslösta
tag ett blad i din hand
sitt med det
från den första gröna fyllda dagen fram till dess att bladet är avklätt, det du då ser är nerverna, ådrorna, ett filigranarbete. det en gång gröna är till synes luft, osynligt ändå är det där.
då du avkläder dig innebär inte detta att du försvinner – du är där.
naturen avkläder sig, det innebär inte att den försvinner – den är där
du – den – vi
är här
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
*
då alla röster har tystnat runt mig
när människorna inte längre talar med mig då återstår blott ni, det är icke blott, det är i den famn jag alltid längtat till, det är den famn vilken är mitt hem, ni har dock satt mig att leva bland människor, kan ni då icke se hur allt detta sargar mig, jag blir alltmer vilse i människostegen, livet det liv jag är, ser jag intet ljus i, för mig, för min människotillvaro, se dessa män; har jag sårat dem, har jag gjort dem illa, jag känner mig verkligen övergiven, av dem ty de vill att jag skall acceptera deras värld, deras insteg i min värld, egentligen har jag endast närt en enda önskan genom livet – för mig; älskade make, tillåt mig att vara jag, älska mig för mitt hjärtas inre, en make vid min sida, så var min bön, nu återstår blott ensamhet, så var det, så är det, detta trots alla edra ord; jag har blottat mig ända in till djupet av mitt inre, av min själ, så långt ni tillåtit, de svek, därmed svek jag mitt själv, jag känner mig övergiven av dem av mig
då alla röster har tystnat runt mig
talar ni alltid inom mig
*
att kunna vara i den stora bokstaven och ändock behålla ödmjukheten är min nya övning
att vara i versalen samt behålla gemenen utan att bli gemen
*
om du ej respekterar dig själv hur skall andra kunna det
om du ej respekterar dig själv
hur skall då andra respektera dig
*
snö lägges över vägar regn löser upp nordan andas isar lägges över väg
steg halkar
hjul slirar
saltbilen dånar farm
det är salt och socker den virvlar över
saltspridare
sockerspridare
far fram
bak snurrar ett stort hjul
du ser en stor gräsklippare, det är en liknande konstruktion detta snurrande hjul
salt och socker virvlar runt
isen smälter icke med en gång
i ett nafs
saltet
sockret
har behov av att absorberas
så är det med det mesta, det har behov av att absorberas sjunka in för att isen skall smälta
isen är meningsskiljaktigheter, missförstånd, icke förstår, krigsstigar
all sannhet har behov av absorption för att den icke skall bli iskall tanke, bäst är att säga att den iskalla tanken är den ensamma tanken.
*
brinn upp mitt hopp
du gör mig illa
vitskimrande
päls
älskade
vita varg
boplatsen är inbäddad
jag sitter i ett glas av mjölk
i väntan
till vad
sluter ögon inom
ser
solfingrar bryta genom
blåskimrande vit omkrets
ett steg för mig in i lugn smärtlindring
svävar fri
jag är kvinna
smeker varje möte i närhet
kvinnohjärta viskar i
n i
allt
jag älskar er
långt bort ser jag ett ljus framträda
en låga
brinner stilla i kupade händer
bär han min låga
ömt varsamt
nalkandes närmre
skymtar avklätt ansikte
älskade vem är du
vad förtäljer din hand
vitskimrande stryker du tätt förbi
nära
kom
motvilligt öppnar jag ögonen
ser väggar
tänder tusende skimrande lågor
eldhav skänker
värme
brinn upp
mitt
hopp
naturen står avklädd ett stelnat fotografi
i hösten faller klädnaden av
då du avkläder dig din yttre fägring
står du
naken
där
kvar
naturen står avklädd
ett stelnat fotografi
i höstens famn
faller klädnaden av
då du kläder
avkläder
dig
i aftonens skimmer
skrudar du dig
vaken
i vit linneklädnad
skira spetsars
drömväv
till bädden synes
ditt insteg
kropp vilar stilla i dunets hand
du smeker dess kind
ler kärlek
vingar lyfter
fria
du stiger in
upp
till
molns händer
samtalar
leende ljus
älskade samtals ljusbollar
dansar mellan
i kärleks
vilja
glädjens pärlor regnar stilla lyster
över hennes hår
hon vaknar
sträcker sig
lojt
ler stilla
hemligljus
var
var hon
sakta tvagar hon dagens ansikte
ikläder sig sömn
*
lyfter blicken ser ut genom fönstret
träden kala
fotografiska minnen
ändå vet jag att löven är där
kameran
linsen
döljer dem
ser himlen
nu lyftas det grå
vita svanar seglar drömmar
ser sten
i mitten en sjö
tårarnas sjö
ser tårar lyftas
bli vingar
skriver
sannhet
ur
kärleks djup
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar