Våren anträder sin dans
gräsfingrar kittlar fötter
kjolar sveper böljande dans i ängen
träd susar
fingrar händer bär pärlor
skimrande ljust gröna
hjärtblad vecklas ut
grön matta rullas
ut
de krumbuktar sig
runda mjukhåriga
mäter är rörelse
böljande
rörelse
larver
larven mumsar
mumsar
smakar
äter upptäcker
växer
lindas
lindas in i höljehand
drömmer
liv
fjärilen sträcker ut sina vingar
frisläppt andas fjärilen ljus
vingar torka i solens värme
fjärilen berör
berörs
hjärtat andas … ja – vad
larven tycker mången människa inte om
fjärilen älskar hon
barnlarven tycker människan om
fjärilen ungdomen vuxenheten tycker hon inte om
vad
vad är det du säger
det frigjorda barnet är inte ett omtyckt väsen det är besvärligt
ändå är det
larv puppa fjäril allt i ett
*
Denna bild är tämligen visande, ser du in i de timliga stegen vilka människan vandrar, söker hon mer och mer andliga vägar. Hon ser inte sina steg, hon ser inte marken hon ser knappt sin egen näsa i djungeln av terminologiska bjällror vilka mer eller mindre är termiter.
Termiter äter ur upp hela hus i sin hunger
människan tillåter sig att äta upp sitt inre
hon skyr det jordiska
inte alls höjs mången röst
visst är det så
människan vänder blicken uppåt alltid till och med högre är kronan
hon ryser inför dessa mumsande ätande larver, kan inte se att de i sin kärlek i varje rörelse gör krumbuktsprång, visst finns det undantag.
Dessa rultiga larver påminner om det lilla barnet, det lilla barnet är fyllt av aptit det smakar den värld det är.
Smakar äter – vad är det för gest.
Barnet intar den värld det är, barnet inmundigar sig världen.
Det vilket inom citationstecken är utanför kroppen tas in sugs in äts in.
Barnet visar den vuxne de facto att livet världen är ett.
*
Puppan är ett hölje
Vanten är ett hölje
Ett slags stödjande skal
Spikar är ett stöd, ett slags ihophållande stöd;jag ser en spik, det är inte den spik du tror
det är en mycket vacker silverstav
månsilver
stjärnstoff
den är given av bergens folk
den skimrar regnbågsljus
den bär dina insignier
ditt sigill
ditt hjärtas vandring
vid varje steg höres klara rena klanger
raka
distinkta
ej för mannaman att söndra
för varje steg
är den en spik
vilken stadfäster dina steg
ser du den stora salen det står en man han slår staven i golvet
ropar vars och ens namn vilken träder in i salen
du är med staven den ropande
du släpper endast in de vilka hjärtat tillåter
icke de söndrande
människobarn;
inte någon skall tro sig kunna spika en spik i din kista
och är det någon är inte kistan en kista för död det är en kista till födelse
det är inte en kista det är ett av de vackraste skeppen
ligger platt
Hör;
se öknens länder
sfinxen ligger platt blickar ut i visshet av
styrkan är oändlig
hjärteld
hjärtelden får inlandsisarna att smälta
hur sjösatte människan båtar förr
de lade rundstavar under
sköt så på båten
rundstavar snurrade
båten in i havs händer
Ofta sjönk skeppet först för att stiga upp och bära.
inlandsisar smälta
rundstavar är icke hjulen
stenar rullar
bär
öppnas
snöleoparden lever i den renaste luften
människan
var en gång människa hon har blivit inlandsis
hjärteld väcker hjärtord
sannord är frön
frön planteras
se hur berget den så kallade människan blomstrar
räds icke vreden den är först röd först svart först röd först blå
fylld färgskalas klangskala
själsskala
väntar på andens ljushand
vredgas är att vara svart i den
minns i det svarta lever alla färgers möjligheter
människan gjorde det svarta till ondska
då balansen infinner sig
ser du kristallregnet
skriver frön
ur viteld
*
ur viteld
hjärteld
får inlandsisar
att smälta
hur sjösatte människan båtar förr
de lade rundstavar under
sköt så på båten
rundstavar snurrade båten in i havs händer
ofta sjönk skeppet först för att stiga upp och bära
namn
inlandsisar
smälta
rundstavar är icke hjulen
stenar rullar
bär
öppnas
hjärteld väcker hjärtord
sannord är
frön
frön planteras
berget
blomstrar
liv
i natts ängder
vandrar jag
stilla
med kopparskål i händer
nattlufts rena klareld
smeker kind
stjärnstav
faller mjukt
till
klanghav böljar
väcker
gnista
vandrar med
skimmerlåga i kopparskål
in i
dagstegs ögonmålning
varsamt
planterar jag kopparblomma
ser henne öppna
handljus
mosstäcke omsluter
min sömn
vackersyn
turkosvinds händer bredes ut
livshavet skimrar gyllenhud
purpurslöjors andning sveper om drömögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar