28 november 2009

tolerans
till oavlåtlig levande erfarenhets rena avsikt nåbara ståndpunkt

tolerans är att se stegens vilsenhet
se dem i kärlek
icke banna dem

tolerans är inte att utstå smärta samt bindas av den
det är att se orsaken samt frigöra smärtan
samt vägleda bort från snåren
det är att aldrig överge inrevägen vilken är allvägen

stegen är vilsna då de är uttröttade
tröttade blir de då de töms
då de tömts

det är icke av mening att tolerera
tillåta att de töms

det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv
detta är icke i sfären av att lägga vinn om sig själv i bemärkelsen att tömma andra levande väsen
det är av godo att inneha en hög toleransnivå för sig själv av sitt själv dock icke i bemärkelsen av att leva sluddrande; de ord vi här har yttrat är icke dogmatik är icke lagar och paragrafer
genom den sunda toleransen lättar krampen, prestationen, egentligen presteras mera genom detta
trycket, kolvarnas arbete blir jämna sångsteg,
hjulet snurrar jämnt
genom den sunda toleransen lättar krampen egentligen presteras mer kvalitativt, livet blir mer kvalitativt än då toleransen är fakir eller martyranda

bäcken floden är vild i vårens andetag
i regnets strömmar, för den skull vredgas icke bäcken den avskär icke delen
men, för att det icke skall bli störtfloder manar den överflödsglädjen: var stilla, för att stegen, gärningen skall bli oavlåtlig, icke övergiven levande erfarenhet måste du känna rörelsens avsikt
följa den – leda den in i rätt strömfåra
därigenom är avsikten ren
avsikten smutsas icke av bottenslam eller bredvidliggande jordar
meningen blir nåbar
ståndpunkten lever
ståndpunkten är en knopp vilken slår ut

Toltekerna var och är ett vist folk
de övade stegen
kände rörelsen
åter; då du ser älgen förundras över den tunga kroppen
denna kropp är hav är vind
upplyft är den in i rörelsen
in i den totala rörelsen
total
visst liknar ordet tolerans.




jägaren nedlade sitt byte först sedan jägaren bett bytet om lov medelst förtäljandet av behovet

krigaren nedlade inte alltid sitt byte
det var en större förmåga att medtaga ett hårstrå från ”motståndaren” utan att denna märkte det än att döda

krig blev av missförstånd
ohörsamhet

de gamla folken berättade sagor, gav bilder
utan att den felande
den ilskne
den sorgsne märkte detta steg bilden in i dem
där deras själ hade behov av dem

mannen är ett solväsen i sin vagga
kvinnan är ett månväsen i sin vagga

solväsendet förbränner sig själv om havet icke andas
av jord av stjärnstoff gavs livet färger
då lera andas solregn i enskild utsträckning
enbart står i solsteg stelnar väsendet
pergamenteras
så är det med mannen
mannen har behov av kvinnan
hon står i natten i månskivans vita silverljus
hon drar ned
mjölkar sant solljus in i mannen
av skira trådar väver hon mantel
lägger den runt hans
axlar
du har ofta undrat varför vi inte ger dig motbilden/spegeln/balansbilden, varför skall vi.
den bilden är klar – floden har behov av mannen detta för att stjärnorna skall speglas i dem
de är stjärnorna
stjärnorna är dem
genom dem lever stjärnorna i jorden
i
inte utanför
ser du; alltid i

i öknarna
i de karga stenstodernas marker lever aloe
aloe lindrar hudens brända sår
Aloeh
ande
läker
omistlig
enhet
hel
Aloeh
du skrev i poetiska ord om bönsyrsan
du ser en böna, en embryonal form, du ser hur skalen spricker
spricker upp
du anar det vita innehållet du ser grodden
så växer orden fram
en bön
syrsan spelar vackert hörda toner samt icke hörda
syrsans ben liknar aloeväxtens blad, visst är det så
syrsan
aloe
helar
läker brännsåren
åter i skrivandet ser du fingerborgen med dess mönster, nu är de ögon, i det slutna är de oseende i det öppna är de seende
brännsår uppkommer av alltför stor hetta
eldhetta
solhetta
toner klanger är slingor
hon mjölkar solkraft
sant solljus
aloeväxtens saft är en slags mjölk
så syrsans sånger är icke förgäves i bönen då det oseende ögat öppnas ser det
hör det vindens sånger.

bönsyrsans sånger är dallrande
är svängningar
du skrev att du upplever dig övergiven
övergiven kan inneha en mängd dimensioner
att vandra i en mänsklig gemenskap samt bjuda frukter ifrån den inre trädgården;
även de frukter vilka gör ont att lyfta fram och inte bli hörd
ger känslan av att vara övergiven,
det är att ge med hjärtat samt möta – intet.
vi behöver inte orda mer runt detta ty det lever i hela strofen: sina är en kärleksflod i utanförlandet.

En flod i utanför
sina är en kärleksflod
i

utanförlandet

förr sattes ovälkomna själar ut
i skog för att vilddjur skulle äta dem
ännu görs det
ännu
görs
det

löste upp repen med stor möda
kravlade mig
fram till strömmen
såg åren rinna
förbi

djupt ned syntes en stjärna
hägring skar kylan

vitskimrande
närhet
jag är dig alltid nära

har reglat alla dörrar
sitter vid eld i
intets
mörker
fryser
talar med tystnaden
mina ordstenar lägger jag i eld
tårar faller
ånga stiger
värme omger

gång på gång har jag ropat
du stänger mig utanför
sluter dig inom

sina är en kärleks flod i utanförlandet
mitt hjärta kvider
om jag gråter
tillräckligt
länge

börjar
kanske
floden att torka

förmår inte resa mig
sakta spricker leran

ser eld falna
ser intet insteg

alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen halv cirkel
grinden till rosenlunden
kände doften av

så många gånger har jag ropat till dig
för att närma oss

känner mig vara en
bön syrsa vilken spelar för
blinda döva
öron

känner mig utelämnad
övergiven

alltid iklädd tankedräkt mötte du mig
under den välvda halvbågen
grinden till rosenlunden
kände doften av
ser intet
insteg

sina är en kärleksflod i utanförlandet

jag ropar till dig med ögons spräckta skärvor
ryggtystnad är mötet

sina är en flod i utanför
vågar inte längre resa mig
skärvor skär mina fötter blodiga

nej jag dansar inte längre
vindens lätta steg invid solglittersjön
lyckosvep

det är mer

stilla tårregn faller in i tårsjö
taggtråd är runt mina fötter

för att minna mig om tankedräkt
sina är en kärleksflod i utanförlandet
en flod i utanför