det lilla barnet springer skuttar
kind rodnar
gryningssol
ögon tindrar stjänvärldar
stannar
ligger sitter kryper
samtalar med klossen
med bilen
skapar
kind rodnar
gryningssol ögon tindrar stjärnvärldar
barnet lever sin drömvärld
var vandrar hindren in
av vad
för vad
till vad
du skriver under de sista dagarna en stor sannhet:
du skriver att människan söker fly bort från insikten av helhet.
ja, hon flyr hals över stupa kallas det visst – hon tror sig bli liten avskild inser icke huru utlämnad hon är i flyktens val,
steg ut eller in i aftonluften ren klar
bilen väntade mig
jag låste upp
den blinkade i glädje
mjukt startade jag motorn
lyssnade till spinnandet drog undan taket
såg mötte tinderljusen
tinderdroppar ett lätt kristallregn
mina älskade vänner omgav oss de är bilens vänner likaså
vi är
alla
ett
människan tror sig vara avdelbar enskild…
den dag hon inser vad helhet är…
Innan dess är det en hisnande tanke hon flyr bort från.
Då hon inser vad helhet är träder din nästkommande upplevelse fram:
ett eldhav
har tänt den stora ljuslyktan kandelabrar småljus
har lindat in mig i ultramarin sjal i roströd sjal i lila filt
sitter i soffan i ett slags vakuum eller meditativ närvaro
frånvarande närvarande
skriver det vilket flyter fram
med andra ord sitter jag i ett ljushav
fyllt med värme
ordens gestalter stiger fram
sätter sig vid mig
berättar
glimtar
gläntar på dörrar
tomtebloss
vackra
stjärnljus
så vandrar de bort ändå inte
de lägger sig värnande runt
regnbågsslöjor
det är
en slags ljusmässa
deras vilja höljer mig
de har inte undervisat mig för att tiga de har undervisat mig i talandets konst
de har sakta mer intensivt under dessa sista fem sex år intensivt lärt mig
lärt mig genom det intensiva skrivandet
känner en djup innerlig tacksamhet
de känner min stora trötthet
är nära
hos i med
alltid
det lilla barnet springer skuttar
kind rodnar
gryningssol
ögon tindrar stjänvärldar
stannar
ligger sitter kryper
samtalar med klossen
med bilen
skapar
kind rodnar
gryningssol ögon tindrar stjärnvärldar
barnet lever sin drömvärld
var vandrar hindren in
av vad
för vad
till vad
barnet flyr inte barnet känner skönheten
barnet filosoferar drömliv planterar stjärnfrön
öppnar gryningsljus
kind rodnar
gryningssol ögon tindrar stjärnvärldar
*
ja människan eftertraktar det upphöjda jaget tror detta vara jag är det vill säga tror att det är egenväldet de skall leva i det är en mycket vidare mantel hon lever i
se trädet se rötterna se stammen se kronan, lägg så varje väsen varje liv däri då vet människan vad människan är hon ser trädet och säger du är ett träd trädet ser människan säger; du är människa
med ens rodnar kinden
gryningssol ögon tindrar stjärnvärldar
människostam
vilken vacker bild
*
Ögon blickar
ut
över hav
Steg har stannat i strand händer
Eurus sveper om
i öster fann han ögonen kupar händer runt viskar se
jag befinner mig i ett gränsland
av
absolut ingenting
ser livet flyta förbi
rör vid intet
det virvlar stormar
upplever
vad ensam ensamhet
är
vad tvåensamhet
är
i den ena finnes ro den andra skär
förstår inte din penna
det gör ont då stenkrossar mala
jag vet att dammet skall skingras
till dess
söker jag se orden
din pennas skrift den drar förbi likt vålnader
hennes bröst är en öppnad hjärtgård
hon går in i skogen
att tillåta lägrar att söka slå läger i virvelstormen
att låta kroppar mötas
gå in i varandra
blandas
i virvelstormens jordskred
kan ge katastrofala följder
det är att känna pålverket
med våld
spräcka givna väggar
det är att leva i jordbävning
den magma vilken stiger upp i detta är gift
gaser
giftgaser
dessa kväver icke pålverket den förgiftar täcker marken med slagg
då reser hon sig lämnar icke pålverket oberört
då ett väsen tiger gömmer förtiger för att behålla slå läger i en oas sker detta
oasen reser sig till slut
ansätter
sätter an icke för att söndra
för att väcka
där jag är
är icke träden gröna de är spräckta vitgrå marker är kala spräckta vitgrå
släckt kalkbrand mjuktäcke av askflagor jag är spräckt grå
ändå vet jag
att träden grönskar jag är förd hit till seende jag vattnar markerna med mina hjärttårars blod
känner ett väsen iaktta mig vet inte vem eller vad det enda jag vet är att det blir bra så är det alltid så är det sagt bara jag är stilla i vakan i ljusmässosteg
överallt askdamm
ser marker flyta
förbi
då och då öppnas vyer söker nå når ej vet att det måste varar så
ser vårens skirvingar i violljus ser sommarens ängders danser ser höstens gyllenvärme
ser vinterns isblå isvärme kristallregnen ger mina kinder rodnad
ögonen regnbågsljus
*
ställde mig framför spegeln
väntade svar
hörde du är
frågade
jag är
insåg;
genom att jag blir du ingår jag i en högre sfär
insåg vad jagets ureld är
varför det lilla barnet inte säger
jag är
varför dessa ord alltid är en slags affirmationer under lärostegen
fram till så kallad myndigålder
affirmationen fortsätter – vad är det människan kämpar mest med
störst med
vad är det hon eftertraktar mest av allt – att bli jag är.
det lilla barnet är världen
inte avskilt är
barnet är
är
barnet är urjaget
därigenom finns inte behovet av att uttala jag är
barnet speglar sig i dig i alla du
urjaget
urelden har inte behov av särskiljande
urelden urprincipen
den sanna gemensamma universella
det är en enhet därigenom inte fylld med staket och bestämmelser alla är i varande varandra
i är
urelden gör att alla bestämmelser alla staket verkligen blir mening det vill säga bärande bestämmelser
de får absoluta bestämmelser
absoluta betydelser
ofrånkomliga
genom att det inte finns flyktbehov i denna insikt
att vara i sitt själv ger uthållighet i det föränderliga vilket är evig omvandling i andens ljus vilket är den högsta absoluta mångfalden
vi föds inte sägandes jag
vår väg är att bli jag
det kan endast ske genom att allt blir du
därigenom öppnar vi vägen till urfantasin till alla konsters levande liv
den gjorda tanken befrias vi stiger ur fängslet av jag vill jag ska
förmår vi att se oss vara du en medlevande blir vi ett andra jag i ett stort jag
detta jag är allt
är ett
du skrev: se så duktig jag är – jag tar ansvar för mig själv
men även för dig ty jag ansätter dig till tal
där har du hela ansvarsprincipen – den är även i det ovan sagda.
Då väsendet säger jag kan bara ansvara för mig själv lever hon ännu i jagbubblan avskild. Då väsendet inser att jag är du är ansvaret ett mycket vidare begrepp.
*
Såg in
ställde mig framför spegeln
såg ett ansikte
kände igen
ställde mig framför spegeln
väntade svar
hörde
du
är
frågade
jag
är
insåg
genom att jag blir du möter jag en vidare värld
ser vackersed
mötas
hand i hand
se in i ögon
inregests ljus
av
buga niga
förgätmigej
liljekonvalj
blåklocka
vackerblommor
stängel
livsstängel
ängsljus
åldersväxt
såg en kvinna vandra
såg hennes barnsteg
hennes ungsteg
hennes åldersteg
såg hennes ålder växa
hon bar ett hjärta
givet
av
hon bar en eldskål
i bröstet
skimrade strömmade värme
vida
såg en kvinna vandra föras
till
gavs att visa
jag såg en kvinna vandra
såg hennes ålder
växa
hon bar ett hjärta
givet
av
hon bar en eldskål
i bröstet
låga flämtade
händer kupades
runt
än är stegen rika
såg en kvinna
vandra
till
*
Där jag är
ögon blickar
ut
över hav
steg har stannat i strandhänder
Eurus sveper om
i öster fann han ögonen kupar händer runt viskar se
jag befinner mig i ett gränsland
av
absolut ingenting
ser livet flyta förbi
rör vid intet
det virvlar stormar
upplever
vad ensam ensamhet
är
vad tvåensamhet
är
i den ena finnes ro den andra skär
förstår inte din penna
det gör ont då stenkrossar mala
jag vet att dammet skall skingras
till dess
söker jag se orden
din pennas skrift
den drar förbi likt vålnader
hennes bröst är en öppnad hjärtgård
hon går in i skogen
virvelstorm kastas ut av hand
vandrare söker slå läger
lägrar
kroppar möts
går in i varandra
blandas
i virvelstorms jordskred
pålverk spräcker
givna väggar
de lever känner ser jordbävningens verkan
kan icke fly
se
se
magma stiger upp
gift
gaser
giftgaser
förgiftar
täcker marken
med slagg
hon reser sig
lämnar icke pålverket oberört
till slut
reser sig
oasen
ansätter
sätter an
icke för att söndra
för att väcka
Älskade Syster
där jag är
är icke träden gröna
de är spräckta
vitgrå
marker är kala
spräckta
vitgrå
släckt kalkbrand
mjuktäcke av askflagor
jag är
spräckt
vitgrå
ändå
vet jag
att träden grönskar
jag är förd hit till seende
jag vattnar markerna med mina hjärttårars blod
känner ett väsen iaktta mig
vet inte vem
eller
vad
det spelar inte längre roll
det enda jag vet är att det blir bra
så är det alltid
så är det sagt
bara jag är stilla i vakan
i ljusmässosteg
överallt askdamm
ser marker flyta
förbi
då och då öppnas vyer
söker nå
når ej
vet att det måste varar så
ser
vårens skirvingar
i violljus
ser
sommarens ängders
danser
ser
höstens gyllenvärme
ser
vinterns isblå
isvärme
kristallregnen ger mina kinder rodnad
ögons regnbågsljus
hennes bröst är en öppnad hjärtgård
hon går in i skogen
blir
där
ögon blickar
ut
över hav
steg har stannat i strandhänder
Eurus sveper om
i öster fann han ögonen kupar händer runt viskar se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar