i minnets labyrint
andas
sjuhundra vildhästar skenar
över min hud
stannar
i vildblomstrens äng
stilla
allt är stilla
du kan höra en droppe falla
skuggorna långa
skuggorna är varpen i stolens väv
strigelhjulen
spänns
tystnaden förblir
varpen
varpan är i flis
ödehuset
står i backen med snedvridna
karmar
faller samman i dammolnsrosor
ej ett dammkorn finnes kvar
tramporna
ljuder
kammen följer skeden matar
solvögon gapar tomma
var är trådarna
spännaren är brusten
kanten är upphörd
trasmattan faller
faller
i dräkter
död för klaring
klarning
dina kyssar
hagel
korn
så
så korn i vallmoåkerns
blåklintskjolar
dina smekningar
piskrapp
vilka slår ned spirandekorn
är de vingar utan kroppar
och de vilka ropar in i vindarna
älskade
vilka ropar ut från minareter
älska
är detta skeppsbrutna kippandes
efter luft
rivna segel fransade med minnet
av
segelmakarens visshet
hur segelmakerskan trädde nålarna
huru ögonen strålade stjärnklara
är detta skepp vilka kastas för
att möta grund
är detta nät vilka kastas ut
vilka hivas in
och de vilka skriar älska
ropar älskar
är detta endast den tomma
tomhetens
klaustrofobiska ord
svaret andas vindarna ty dessa
har hört
dessa hör dessa rop så ofta
ser så ofta spräckta ögon
spräckta ögon vilka nakna rena
mötte dessa rop och de vilka svara är de
dem vilka ropar
det vandrar en kvinna i
vildblomsterängen
händerna är utbredda ögonen
slutna
hon andas in blommornas toner
och blommorna andas in
henne
det står en kvinna på ett berg
ett berg hon vet
hon har vandrat bergstigen så
många gånger
hon kan vandra den med förslutna
ögon
förslutna läppar
ofta vandrar hon bergsstigen med
en bindel för ögonen
hon minns huru de plägade leka
blindbock
hur han snurrade henne yr
hur hennes händer nuddade
fingrar snuddade
hur hon utforskade hans
ansikte
så vackert
ofta vandrar hon stigen med
bindel för ögonen
hon minns
fångsthålan
fukten
möglet
dropparnas ihåliga
säckvävsskruden
kärran med trähjul
kärran av spjut
stavar
groparna
varje grop i marken
hur de kapat hennes hår
hon minns de sista stegen
hur hon bugade
vinandet
hon minns
tomt
ofta vandrar hon bergsstigen med
en bindel för ögonen
hon minns fångstgropen
en mans starka händer
vilka hörde henne falla
hennes svaga rop
hans händer
lyfte
ofta vandrar hon bergsstigen med
en bindel för ögonen
ej för att hon icke bär vilja
tillseende
hon ser
hon bär denna bindel
ty genom bindeln andas hon
dofterna in i huden
rullgardin
jalusierna slår ned med ett
hårdrassel
det står en kvinna på ett berg
ögonen är komna tomma
hopplösa
hon skådar in i oändligheten
eller var det är
vadi det är
hon ser
ser hon
smärtan virvlar
luckan är öppen
kolen glöder
ved kastas in
flammorna stiger
stiger
ångloken far
bergen skälver
skälver
loket skenar
far över kanten
svävar sakta utför stupet
smärtan virvlar genom henne
vindarna drar i klädnaden
smetar den tätt intill kroppen
hennes
som vore vindarna skulptörer
vilka lägger lager till lager
är jag vacker i dina ögon
en kvinna vilken sköljer ditt
frusna in i värme
slagen virvlar genom henne
vindarna virvlar
regnen vaknar
forsar
hon minns hur de steg ut ur
grottan
dök in i vattenfallet
landade i sjön
hur de stod
i forsande vatten
pärlande i lyckoskratt
regnen vaknar forsar
hon står i stormen
mitt i stormens öga
en tavla
ringarna är många
vem ror i denna natt
vem håller årorna
pilarna viner
vem siktar vem kastar
hon står mitt i stormens öga
skruden sitter tätt sluten
hon minns hur de lindade henne
hur de sänkte henne ned
lade stenar
lade vildblomster
över
hon bär ett släp av regnvåta
regnfolken omfamnar kvinnan
och nu
näri människorna ej hör henne
ropar hon
hon tror ej längre att ropet
skall landa
mysterier
mirakler
nedstigningar
gravläggningar
mörkläggningar
uppstigningar
mysterier
lever
i varje cell i varje por
i
din hud
knoppar
blad
mirakler
under
under
din hud
så
som ovan
ovan
vid mysterier mirakler under
dessa
är
livshymner
i
natten kan du höra
en
skälvande suck
förebådandes
gryningens silverklocka
du
kan höra de tysta vackra stegen
tvagade
i månsilverfloden
kan
du höra
gräset
smekas av fötter
kan
du höra den lätta andningen
se
ögonen
vilka skälver bak
slutna
fjäderögonlock
näri
dimman
gryningsdimman
skingras
kan
du se
konturerna
av en kvinna
hon
släpper klädnaden
stiger
i silversjöns klara
denna
sjö vilken är tjärnen
däri
trädens
ring
däri
stenarnas lagda ring
du
kan icke träda in i denna ring
annat
än väktarnas bejakelse
ty
naken är hon
denna
kvinna
blottad
sargad
ända
in
i märgen
de
har sagt det är nog nu
de
sömmar
de
reder ut de borstar med mjuka
kolibrivingar
de
lägger helandeblad
de
vaggar
de
sköljer
de
tvinnar
är
in
i
är
silversjön
är
en lotusblomma
bladen
är fyllda med sikt
genom
siktliga
hon
stiger i silversjön
in
i lotusen
bladen
är kupade händer
månstrålehänder
vilka sköljer hennes smärta
hon
sjunker in i bilden
gives
en stund av vila
smärtskoven
vrider henne
vilan
är en månstråle
sänd
i
natten kan du höra
stämmorna
och
de vilka viskar
älskar
är
det dessa vilka följer viljan
och
de vilka viskar
deras
viskningar är
höstens
fallande blad
har
du hört bambuskogarnas lugn
hört
de tusende smaragdtranorna falla till marken
har
du hört höstens blad falla
är
det dessa vilka viskar
älska
älskade
kom
ja
det
är dessa vilka viskar
komna
in i höstens mognad
djupen
sköljer upp
innerliga
förinnerligas
doften
given av
gryning
morgon
höjdpunkten
är kommen
skymning
afton
så
är det komna
innerligandning
förinnerligad
ja
det
är dessa vilka viskar
det
är detta du hör i natten
älska
älskar ur djupet av ett hjärta
ett
hjärta förbundet med alltets sång
med
oceanens
eviga
andning
hör
du silverklockan
eller
de
vilka skriar
ropar
älskar
kanske
är de vingar utan fågeln
hur
skall dessa vingar kunna flyga utan fågeln
och
skottet brann av
det
var ej en pil
oh
du vackra pilträd
vissnar
sakta
sjunker
in i jordens inre
stiger
upp
lyft
av sju strålande vattendrakar
isarna
är smälta
glöden
färgar himlarnas öppnade
tårar
skottet
stöptes
i skålen av de sju gångna planeternas stoff
hon
den
vilken viskar
sjunker
sjunker
ett
stjärnbloss
i
natten
når
önskebrunnens
kopparklanger
i
femöringars
toner
ur
grindens blinkande
fläkt
av
ingång samt utgång
utgång
samt ingång
däri
lyfter grinden sig av
järnens
gångna
meteorjärn
skänker
kraft
i
flodens strida
strömmar
hon
stiger upp
minnen
från svunna tider
skingras
i
glänsande
konfetti
stjärnor
ler
i
det hon
ser
tiden lösas
ser
horisontens silverstrimma
böjas
runt henne
hon
omfamnas
hel
i
natten kan du höra
en
skälvande suck
förebådandes
gryningens silverklocka
du
kan höra de tysta vackra stegen
vilka
vandrar
bort
helt
utan
strid
må
det ske
låt
oss lyssna till babyloniernas
flodsaga
