de kupar sina händer
spända hudar
hennamålade mönster
målade med fingerblad
smaragdrosor
bildas i
allt
allt
är tyst
det vandrar snäckstenssamlare i
strandspann
vari snäckstenar sköljts upp
vid varje
viskas
frågan
är det din vilja
dem vilka ej är redo
andas havet in
de vilka är redo
lägges i skålen
skålen med vidgade kanter
skålen med rena linjer
har du sett folken vilka
planterar ris
de bär flätade hattar i konform
vidgad
vänder du en av dessa
huvudbonader
ser du formen av denna drejade
skål
så tunn i leran porslinet att
ljuset skimras i
däri lägges dessa stenar
vem vet kanske är det bönor
vad skall ske kvittrar en fågel
vad skall ske
varför är händerna spända
trumhudar
med vackra mönster
smaragdrosor målade på
det
skall ske
allt är tyst
allt
är
tyst
nätta steg höres annalkas
likt regn varsamregn
det susar
det
skålen ställes vid ringen av
spända trumhudar
stenarna lyfter virvlar far runt
rör vid hudar
trummor ljuder
den annalkandes rör sig med
stenarna
de är skapande tonrörelser
allt är i beundran
beundra det sköna
beundra det vackra
vem löper i skogen
vari darrar bladen
vari skälver markens bröst
varför viner pilar ur bågar
varför blixtrar svärd
vilka för denna strid
de vilka inringar frifolken
frifolken lyfter händer
bugar
reser sig
svärden bärs av vindar in i
smedjor
pilar växer in i träd
markens bröst nynnar
så är
bladen de susar
så är
inringarna släpper händernas
oseende
ser skogens skönhet
beundra det sköna
beundra det vackra
så är
är så
vem löper i skogen
säg
är det vinden
vinden vilken slumrade
i bladkorgen i trädet
regndroppsträdets krona
är det vinden vilken leende i
sömn följde
molnens lätta löparfötter
är det
den
vinden
ja
jag vaggade slumrande i
bladkorgen
nio spindlar höll vänligt
i trådarna
vaggade mig i ense behaglighet
i det spindlarna såg mina
drömkorn spira
i det spindlarna såg ljus sippra
ut genom mina fransar
slöto de mig i droppen
rann gjorde jag nedför stammen
följde var linje
stannade var och här
rann vidare
landade vid trädets rötter
fötter
rötter
rullade väl ut mig
sträckte lång och väl ut mig
och
visst
är det jag vilken löper
löpte väl tafatt
lekte kull med skräddaren en
stund
och sjön den skrattade så magen
guppade
droppar steg upp till stranden
där barnen spelte kula med dem
solen sjönk in i havsblå
skrattet mojnade
jag och skräddaren
satte oss på stenen den med den
vida handen mjuka
sporte väl stenen både länge och
väl
innan stenen förtalte strandens
saga
vi hade ett gott samtalan
hela natten lång
i den första gryningsstrimman
gavs skräddaren gryningstrådar
sömmade
duken
hon lade runt kullen
den med vita broderier samt
rosendoft
och skräddaren sömmade båd
klänningsliv och väst
till brudparet vilka skred uppför
dagens altargång
samt avgav löften att älska dagen
båd i nöd och lust
och visst är det jag vilken löper
löparvind
marken är fylld med gyllenlöv
kronorna är gyllenröda
löven
bladen
virvlar
yr så lustigt med mina fötter
ljudlöst löper jag
träden ler
skogen ler
vi sargar ej varandra
där
därunder dessa trenne bergsträd
flätar fingrar
in i varandra
där stannar jag en stund
hämtar andan ur källans åder
vilandeglittrande är den lagd i
stenskålen
där under bergsträdets valv
så löper jag till ängen däri
vildblomstren vajar
vita dun lyfter
blomdrömmar fyller luften
nu landar jag i beundran
beundra det sköna
beundra det vackra
mina syskon anländer
i möts upp i nattgrynings
ädelsten
vi andas in
allt det vi andats ut
vi väver en väv
vem vet
kanske en flygande matta
till dig
du kära läsaröga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar