jag minns hur marken
upphörde bära mig
hur jag sjönk in
i det jag ej vet vad
det var ur ett djup av själstyngd
ej den vaggande sorgens vingar
ändå
insåg jag att detta är en flik
av det dessa är
ett skeende vilket är genom
gripande
genom
grip
ande
jag upplevde rötter
dra mig nedåt
rötter
trådar
ligament
det gick ej heller att vända
blicken bakåt
vilket med all säkerhet var
meningen
hur lätt är vi icke
meningsskiljaktigheter
det gick ej heller att vända
blicken bakåt
över axlarna
och det fanns ju ej behov till
det
jag bar ju i realiteten ej ok
över axlarna det visste jag ju
även om
även då det kändes så
vi är så ofta villor
villfarelser
kedjor
rep klirrade j
ej heller spann av tenn av träd
det visste jag
och vatten spilldes ej ut av mig
skulle så ha skett
ja då skulle det ha stelnat innan
det nådde marken
ja
ej stelnat mer segats
till en trögflytande
vad det nu var
är
nej blicken gick ej att vända
bakåt
över axlarna
ty från träd hängde
vävar
trådar
likt en spegling av trädens
rötters verkan
egentligen ej en spegling
så tänkte jag
alltmedans jag sög på ett körsbär
sökte spotta kärnan över axeln
vilket som sagt ej gick
ja
framåt gick det ej heller
kärnan studsade likt en studsboll
vävarna var väggar
nåväl
ljudet påminde mer om en pingpong
boll
en sådan där vit tingest
märkligt att de kan hålla för de
hårda slagen
egentligen en spegling av
rötternas verkan
ja en spegling ty dessas
denna verkan drog mig djupare ned
i
var det lera
var det sand
var det dy
fukten omgav mig
en märklig kyla
kröp in
i mig
innanför huden
en märklig kyla
fuktkyla
trängde sakta in
trängde in
inte befann jag mig i ett näste
av gaddar
av taggar
av nålar
ändå
trängde in
kanske trängdes jag in
en märklig kyla trängde sakta in
det fanns inte tt finger att
lyfta
det var ej heller meningen
all uppgivenhet drog mig djupare
ned
allt djupare
det syntes här och var
gluggar
solbårdsgluggar
ändå
trängde ej ljuset in
i en ilande tankestrof
såg jag bilden av en mun
med gluggar i
alla lösa tänder hade fallit
var fallna ur
vem vet
kanske seglade moln in i denna
mun
sorgen i mitt hjärta
förtar
förtär mig
sorgen i mitt hjärta
i mina ögon
drog mig
än mer
djupare
kanske var detta en sarkofag
eller kanske var det
den stora modern
spindelmodern
vilken spann in mig
i en kokong
rädd
rädd var jag ej
kanske befriad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar