den tankens svindlande hav
kan icke skriva
det stilla ljuset
den stilla
värmen
den tanken är lagd i pannans
djupa veck
vindlingar
i halvor
i helhet
grodden rinner
ned
så gör andeljuset
väcker groddens spirandevilja
den tanken har behov
av fållan
och denna fålla
är ej skapad av spikar islagna
gärdesgård
granar
granband
filigraner
det växer ett hus i luften
detta hus är ej fastspikade
bräder
är späda starka stammar
kanske av bambu
kanske av vass
de byggde båtar av vass
så varför ej ett hus
fönstren är öppna fria ögon
bär ej glas eller luckor
ej hakar eller hyskor
dörren
är öppen
taket
ja taket är en sidenballong
detta hus är din andningsluft
det växer ett hus i luften
segla segla
sidentrådar håller ballongens tyg
elden
stegrar färden
seglar
lugn
stilla
du ser den vackraste av målningar
du ser skuggan huset skänker
du möter förundrade blickar
ja, de vilka lyfter blicken
de vilka ej förmår lyfta mumlar
moln
ser ej molnens mjuka skönhet
axlar kröks
ryggar böjs
av
ok
spannar är bly
är saturnusringar
piga
nyckelpiga
varför flyger du ej
barnet lyfter finger
flyg
flyg
med oss
ballongen svävar lugn
vindar
är vaknade
vindarna har lämnat grottan
där under havsrandens utsträckta
baldakin
vari stjärnorna sträcker luftens
andning
vindarna slumrade i hennes hand
fingrarna slöt hon runt deras
vandringar
nu
viker hon ut kronskålens
tionde in i den elfte ringens
tolfte
vari ön synes skymta
genom dimmorna
hon ler
inför valparnas yrvakna
tumlande andning
valparna nyser fnyser
tassarnas mjuka trampdynor
är anemonens leende ansikte
valparna lyfter nosar snosar
vittrar
kanske vittrar de näten
kanske är de vittrans flyende
vingar
svävande
snuddandes furornas sång
forsens brusande
stendanser
kanske vittrar valparna näten
ögonnäten lagda i sjöblads hagar
valparna skuttar
hon manar dem nu stilla en stund
ur handen skänker hon dem
vägarnas band
ser du kvinnan stå i ängen
gräset når henne upp till midjan
hon blåser maskrosbollar vita
hon blåser regnbågsbubblor
trådar väver
ballongen svävar
högt
nära
trådar väver
marker kallar
far vindar
far in i luftens hav
vari trädgårdar blommar
med pärlor andade av ord
och brunnen lyfter locket av
hon ler
ty hon ser en hand
lyfta av locket
hon ser tanken andas fri
sväva
sväva
örn
blick
ser det du icke ser med ditt
nedböjda
skarp är blicken
väcker skuggan
ballongen stiger
sjön är en spegel
i dina händer
och riddarna har lämnat sporrarna
äntligen insåg de
hästarnas skygga
sporrarna lyftes av manarna
in i fältets midnattsblå
hjordarna
skrider
skimrande
in i
månsilverflodens källa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar