i en stenhand av granit
sitter en blick
kanske inte en
kanske många ty glittrande
skönhet är denna blick
som vore denna blick hela
stjärnhavets siarlugn
i en stenhand av granit
sitter en blick
hör du den grå udden raspa vid
arket
det lät
gulnade
tummade
av maskrosbladsmjölk
i en stenhand av granit
sitter en blick
skådar i denna stund
uppåt
uppåt
vindarna har blåst
hör du den uråldriga linden
linden vilken kom ur alléns frön
linden är bebodd av
en vacker trädmoder
hon förtäljer grenar kvistar
om grusets knarrande
under ekerhjulen
förtäljer folkens väg till
kammaren
vindarna
blåser vilda hästar otyglade
framför sig
hästarna innehar röda ögon
ilskesprutande
vem röck deras gräs
det gräs vilket doftande förde
dem till sig
frustande svänger de
smällande med manar
gräset är ej vårt
gräset bjöd oss in
vem röck detta gräs
de skrapar i den spruckna hjorden
med oskodda
tår
lugnas
lugnar
för att åter drivas
lindarna i allen
knäpper valvhänder
linden
knarrar
hon har mist grenar
fingrar
människorna planterade murgröna
för att hålla mig samman
och jag drömmer binas
humlornas sånger
drömmer mina fingrars svalkande
till den feberheta pannan
linden knarrar alltmer
så är det kommet
hon vrider sig en aning
bort från huset människorna bebor
lägger sig med en knall
en duns ned
barnen vilka bebor huset samman
med sin fader sin moder
vidgar blicken
en äldrekvinna vilken plägar
vandra förbi trädet
en äldrekvinna vilken såg mig
viskar trädmodern
denna äldrekvinna sörjer det
vackra trädets skönhet
ofta har hon mumlat
i kärlek
såg de dig icke
hon lyssnade till min stämma
hon ser min stämma vandra vidare
nu är jag en vakandemoder till
barnen vilka lever här
äldrekvinnan
ber tyst
mannen med sågen
var varsam med denna stam
här hennes stämma då
i det vinterstormar rasar
vindarna har blåst
har andats
har vandrat
blåser
andas
vandrar
träden böjer ryggar djupt ned
intill marker
spretar ut med fingrar
mäter möjligen avstånd
mäter möjligheter
spretar blir breder ut
ja
trädfingrar är allt
det
du ser
allt
det
du upplever
dotter
visst är det
ett modsteg
skriva är
det
är
detta är vilket ej är som
vilket ej är
ett påstående
vilket är upplevelsen hur allt
väver
i varandra
samt varsamheten
i vart livs ansikte
i en stenhand
av granit
sitter en blick i skådan
himlarna dras samman
är en djupgrå hand
sakta vänds skålen
regnen smattrar
plåttaken
ryker
tegelpannor
dansar
ryker
gör dem alla
vattenmoln
åsktrumman ljuder
blixtar viner
nattmolnen anländer
i farandes vindar
och kanske är det
just i den stunden hon lägger sig
ned
trädmodern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar